isolationrow

[isolationrow]

Dag 8: "John Wesley Harding" (1967)

Om någon hade frågat mig vem som gjort albumet "John Wesley Harding" hade jag inte kunnat svara. Det är första gången i det här projektet, men definitivt inte sista, som en albumtitel säger mig så lite. På omslaget ser han ut som en turist i typ Mexiko som bett någon att fotografera honom med "ursprungsbefolkningen :)". Mannen med keps och glasögon var garanterat inte på plats när bilden togs: han dök till allas fasa upp först vid framkallningen. En ande som ej fått ro, spöket efter en försvunnen lastbilschaufför vars kropp aldrig hittats.

Med "John Wesley Harding" inleds hur som helst en ny Dylan-epok. Sommaren 1966, någon vecka efter att "Blonde on Blonde" hade släppts, var han med om en motorcykelolycka, vars natur jag förstått att dylanologerna (bobologerna?) än i dag är oense om. Ägde den ens rum? Låg han i själva verket på rehab? Eller hittade han på den för att ha en ursäkt att försvinna från rampljuset? Ingen vet. Dylan gick i alla fall under jorden ett tag. Och när han dök upp igen hade han återupptäckt folkmusiken. Tyvärr, får man väl säga. Jag efterlyste ju gulle-Dylans comeback, men då syftade jag kanske framför allt på håret...? Framtoningen? Det var åtminstone INTE det här jag menade. 

"John Wesley Harding" är väl inte direkt dålig eller så. Men den är så anonym? Jag lyssnar på den hela dagen, från morgonens hundpromenad och framåt, utan att lyckas urskilja enskilda låtar, förutom "All Along the Watchtower" som jag hört innan (dock bara Hendrix-versionen). Arren är jämntjocka, oinspirerade. Det är akustisk gitarr, lite munspel, nåt enstaka piano, country-twangiga gitarrer (eller vad heter det egentligen?), bluesigt smågung. 

Värt att notera är att han i texterna genomgående jobbar med en kristen/biblisk ikonografi. Den har ju funnits där redan från början, men inte lika utpräglat, varierats mer med andra motiv. Är tyvärr mycket ointresserad av detta. Dylans Jesus. Nej, jag söker inom mig efter nåt slags engagemang, men det finns ej.

Några anmärkningar: förtjust i basgången på "As I Went Out One Morning". "The Ballad of Frankie Lee and Judas Priest" har en monotoni som kanske har något. Sjunger han inte lite falskt? Äeh. Den här är för de bokstavstroende.

[Eftersom bloggen laggar lite – i dag när detta skrivs, den 1 april, är jag egentligen redan på "Blood on the Tracks" – vill jag säga att jag tycker att "John Wesley Harding" är bättre nu, när jag hört möget som kommer efteråt. Man vet inte vad man har förrän, osv.]

[isolationrow]

Dag 7: “Blonde on Blonde” (1966)

Insikten chockar mig, men jag tror faktiskt aldrig att jag lyssnat på "Blonde on Blonde" innan det här projektet tog sin början. Aldrig sökt upp den, aldrig gjort mig någon uppfattning om hur den låter eller om vilka låtar den innehåller. Kanontröttheten igen: äh, någon gång kommer det ske automatiskt. Pallar inte lägga manken till.

Men det ska man! Lägga manken till, hur mycket manke som nu krävs för att lyssna igenom 1 st skiva. Egentligen är jag en vän av den principen, att inte gå runt och TRO att man har koll, för det har man sällan. Givande, alltså, att för första gången lyssna på en skiva som jag antagit att jag visste det mesta om, liksom andats in som en osynlig kulturell gas. 

Fast har jag det? Varför visste jag i sådana fall inte att den är så jävla tråkig? Lång, seg, SJÄLVGOD (vilket är något annat än självsäker; det har han alltid varit och det är bra!).

(Dessutom: finns det ett enda motiverat dubbelalbum inom genren “rock”? Typ inte? I bästa fall är det ett potentiellt helgjutet album med fem-sex fillers. Tycker även att ALBUMET är överskattat generellt. Finns inga perfekta sådana, minst en trist låt på allihop. Och som måttstock har det en sådan väldig slagsida åt rock som den gjordes på 60-70-talet. Vet t.ex. få bra discoalbum, däremot många fantastiska grupper, producenter och låtar som osynliggörs av det klassiska albumparadigmet. Men det måste ju vara dött numera, annat än i Mojo och liknande.)

"Blonde on Blonde", i alla fall. Att jag inte gillar den, eller inte så mycket som jag trodde åtminstone, kan ha att göra med att jag dagen innan jag lyssnade såg "Don’t Look Back", D.A. Pennebakers dokumentär om Dylans Englandsturné 1965. Gud, allt i den är så enfaldigt. Samtliga medverkande beter sig som totala idioter. Hybrisen, drogerna. Och gulle-Dylan, som jag kände mig förälskad i efter "Freewheelin’" – vilken kaxig liten fitta han blivit. Vill ha tillbaka Bob. Utan amfetamin, med lite mer välklippt frisyr. Kommer ej ske.

Låtarna då. "Rainy Day Women #12 & 35″ är obegripligt trist för att vara en inledningslåt. Bleckblåsorkester, marschtakt. Handlar om att röka på. Hemsk! Dylan skrattar, något jag tidigare uppskattat, men det är så deppigt att höra någon ha kul åt något tråkigt. "Pledging My Time", låt två, ännu värre, pga blues. Inte ens blues som verkar sjungen av någon som verkligen har lidit: den är mätt, vit, knubbig.

"Visions of Johanna" förstår jag däremot hyllningarna av. Det krävdes dock ett antal lyssningar samt, faktiskt, att jag läste texten. Är som sagt inte vidare imponerad av Dylans texter, men den här har en konkretion som jag gillar. Bilderna är någorlunda avskalade. Inte sådär krystat våldsamma/våldsamt krystade som i typ "Leopard-Skin Pill-Box Hat" (skivans sämsta låt?) eller den – annars bra! – "Stuck Inside of Mobile with the Memphis Blues Again".

Men de riktiga topparna är "I Want You" och "Sad-Eyed Lady of the Lowlands". Jag tycker så mycket om Dylans lite plågade poplåtar! "I Want You" alltså. Dur och depression, som sagt. Han låter så likgiltig i refrängen. "I want you sooo bad" – man bara... verkligen?

"Sad-Eyed" är något annat, motsvarigheten till H61R:s "Desolation Row" kanske. Tänker då på längden (drygt elva minuter) och placeringen (sist). En liksom lockande, melankolisk (men inte olycklig!) kärlekshymn. Jag tycker ändå att den här trevande kärleksförklaringen är vacker – just hur "Arabian drums" blir nåt slags votivgåva:

Sad-eyed lady of the lowlands Where the sad-eyed prophet say that no man comes My warehouse eyes, my Arabian drums Should I leave them by your gate Or, sad-eyed lady, should I wait?

Känner mig lite sad-eyed själv efter "Blonde on Blonde". Att jag inte blev överväldigad? Den växer kanske, men jag fattar verkligen inte hur någon kan tycka att den, som HELHET, är bättre än "Highway 61 Revisited”. Och nu ska det enligt sägnen bli etter värre. "Blood on the tracks" en fyrbåk långt därborta.

Just det: jag vill gärna att eventuella läsare följer Pallakschs exempel och KOMMENTERAR! Ge mig era (lol, plural) omdömen!

[isolationrow]

Dag 6: “Highway 61 Revisited” (1965)

Ursäkta, men vad SNYGG han är! Alltså, det har han varit innan också, men det kanske är peak snygg-Dylan nu, på omslaget till "Highway 61 Revisited". Som öppnar med "Like a Rolling Stone". Jag har slagits av det när jag lyssnat på den tidigare, att, ja – det går ju liksom inte att säga annat än att det är en makalös låtjävel. Lite som (inga jämförelser i övrigt) en riktigt go Hitchcock-film eller van Eyck-målning. Man accepterar att genialitet finns när man hör den, och känner tacksamhet.

Resten av skivan hade jag nog högre förväntningar på. Alltså, den är JÄTTEBRA, men man har ju hört att den skulle vara – ja, bättre, kanske. Minns att jag reagerade likadant när jag hörde "Pet Sounds" första gången: var det inte mer än så här...?

Det ÄR komplicerat med så kanoniserade skivor. Och särskilt med just skivor, tror jag. Böcker och filmer med samma mästerverkspatina har jag sällan några problem att acceptera; dem kan jag läsa och se och ofta känna att det faktiskt ÄR så briljant som konventionen hävdar. Men skivor? Sällan. Kanske för att musik liksom talar till något mer gåtfullt och subjektivt. Film och litteratur har ett tydligare idéhistoriskt innehåll, medan musik svänger, påbjuder omedelbar kärlek. Om den inte infinner sig tänker man att verket är misslyckat.

Åtminstone är "Highway 61 Revisited" en exceptionellt välkomponerad skiva. Balansen mellan låtarnas respektive sound tycker jag är föredömlig! Spår två, "Tombstone Blues", nåt slags proto-psychobilly (och jag börjar förstå hur mycket David Lynch måste ha lyssnat på Dylan?), spår tre, "It Takes a Lot to Laugh, It Takes a Train to Cry" snarare country. Bäst är väl annars "Ballad of a Thin Man". (Alltid tänkt att den heter "Mr. Jones"!) Den är ÄNNU lynchigare. Gud, vilken produktion, vilka arrangemang det är på den här skivan ändå. Särskilt pianot, de liksom tunga, kusliga ackorden här. Och orgeln! Och hur han lyckas rimma på "tax-deductable charity organizations”!

"Queen Jane Approximately" verkar ha ett allmänt lågt anseende, men den gillar jag också. Poplåt med en sådan där lågmäld orgel, ett slags B-variant av "Like a Rolling Stone". Tänker mycket på Velvet Undergrounds "Sweet Jane", blandar ihop dem i huvudet; har det gjorts en remix? Säkert.

Titelspåret gillar jag inte. Se tidigare resonemang om Sture Dahlström-Dylan. "Desolation Row" däremot, tolvsminuterslåten som avslutar skivan! Här kombinerar han en spansk gitarr med ett slags hyperamerikansk, karnevalisk, surrealistisk ikonografi på ett väldigt snyggt sätt. Slår mig att han är bra på att skapa ett slags dissonans mellan själva texten och musiken; dur och depression och tvärtom.

[isolationrow]

Dag 5: “Bringing It All Back Home” (1965)

Åh, men NU händer det – HAN PLUGGAR IN. Varför är detta en så fix idé hos mig? Kanske för att det är en av få referenspunkter jag har sedan innan. Jag vet att Dylan börjar akustiskt och med patos, blir mycket populär; att han sedan goes electric och blir ännu mer populär men alienerar vissa gamla fans. Sedan öken, nåt slags kristen fas och Nobelpriset i litteratur. Så arbetshypotesen. Därför är det svindlande att det finns så fruktansvärt många skivor. Jag förstår att jag kommer bli tvungen att bli revidera min bild av Dylan inte bara en gång utan flera. En befriande insikt. Skrämmande, men befriande.

"Bringing It All Back Home" släpptes i mars 1965. Det är ju helt sjukt hur produktiv han är under den här perioden. Inte bara produktiv förresten, utan dynamisk – att det sker en sådan häpnadsväckande konstnärlig utveckling! TRE år har gått sedan debuten, men det "känns som en livstid". Omslaget är bäst hittills, framför allt tack vare katten. Rolling Stone säger Wikipedia att den heter.

Albumet inleds med "Subterranean Homesick Blues”. En klassiker, ju, men rätt trist. Så här snart 60 år senare får man nog väntolka det som ett identitetsmässigt statement från Dylans sida. Här är något HELT annat än tidigare – en snabb, slirig rocklåt på strax över två minuter, full med paradoxala imperativ som "don’t follow leaders". Det känns så 60-tal? Ett frihetsbegär som samtidigt fetischiserar de gestalter som förespråkar, inkorporerar, visar vägen till denna frihet. "You don’t need a weatherman to know which way the wind blows" måste han ha känt när han skrev den att det är en JÄVLA ikonisk rad.

Just det, "Bringing It All Back Home" är ett dubbelalbum förresten. Första sidan är elektrisk, den andra akustisk. Det är nog också ett statement: bara de som klarar sig igenom den första får den semi-gamla Dylan på den andra. Båda sidorna är toppen, men på den första tycker jag faktiskt att höjdpunkterna är några av de mindre kanoniserade låtarna, typ "Love Minus Zero" och "She Belongs to Me". Båda så fina, poppiga, känsliga, inte lika kaxiga som den gubbiga boogiedängan "Maggie’s Farm".

("She Belongs to Me", en av Dylans bästa texter? Hittills har jag stärkts i min uppfattning att han är MYCKET överskattad som just textförfattare. Men han är bra när han inte är episk, liksom omfamnar poplåtens verstekniska och intellektuella begränsningar. "She’s got everything she needs, she’s an artist, she don’t look back"; "she wears an Egyptian ring that sparkles before she speaks" – UNDERBARA mikroporträtt!)

Annars är den akustiska delen where it’s at. Svalt inställd till "Mr. Tambourine Man" (hyfsad, banal, sönderspelad) och "Garden of Eden", men de andra två låtarna, "It’s All Right, Ma (I’m Only Bleeding)” och "It’s All Over Now, Baby Blue" tycker jag är helt fantastiska. Den sistnämnda har jag faktiskt lyssnat på en hel del tidigare, det är en av Mina Dylan-låtar. "It’s All Right, Ma" har jag innan bara hört liksom i förbifarten. Men den är ju ljuvlig! Älskar det lilla RIFFET efter refrängen. Hade låtit som ZZ Top om det var elektriskt, men akustiskt ger det bara musiken en rörelse, en bitter, aggressiv ton som ligger där utan att ta över.

Möjligen är "Bringing It All Back Home" den mest helgjutna och konceptuellt intressanta skivan hittills. Än så länge står den sida vid sida med "Freewheelin'” och "Another Side" i mitt Dylan-panteon av frigolit. Men det oroar mig att utvecklingen inte är så positiv som jag fått för mig. Jag trodde att världen skulle öppna sig med den elektriska Dylan, men så... verkar det inte nödvändigtvis vara? "Outlaw Blues", "On the Road Again" och "Bob Dylan’s 115 Dream", låtarna jag hittills inte nämnt på A-sidan, tycker jag nämligen INTE om. Platt gubbsväng, munspel. Och tidig rock är lite som blues, det låter likadant allting? Samma A-D-E-ackord om och om igen. 

Rart dock att han, i "Bob Dylan’s 115 Dream", skrattar. Att det är en misslyckad tagning. Samma grepp som i "All I Really Want to Do" från förra skivan! Tacksamt steg i läroprocessen: när man börjar KÄNNA IGEN saker, se kopplingar till det föregående. Tänker, fullt medveten om att det inte stämmer, att jag nästan är Expert nu.

[isolationrow]

Dag 4: “Another Side of Bob Dylan” (1964)

Han har ännu inte pluggat in. Jag tror att jag hade föreställt mig ett mer drastiskt skifte? Att han liksom över en natt skulle gå från rosenkindad Woody Guthrie-imitatör till solglasögon och kokain. Nu, på omslaget, ser han i stället ut som en gammal flata. Enda kvinnliga golvläggaren på Lower East Side. (Förvisso en bra look.)

Musikaliskt är "Another Side of Bob Dylan" min favorit hittills, vid sidan av "The Freewheelin’ Bob Dylan". De akustiska arrangemangen fortsätter på inslagen kurs, men texterna är (något) mindre politiska än tidigare. Mer inåtbundna, ironiska, romantiska kanske, även om det inte är romantik av det smäktande slaget.

Men är förändringen så stor att det motiverar albumtiteln? Jag vet inte alltså. Folkmusikrörelsen måste ha varit mycket puritansk och trångsynt för att take offense. Denna andra sida av Bob Dylan är ju inte att han knackar dörr åt Lyndon B. Johnson. Lite häpen över hur tam skillnaden är; dock glad att få höra (vad jag tror är) några av Dylans bästa låtar.

"All I Really Want To Do”, det inledande spåret, förvånar mig. Låter som Moldy Peaches. "All I really want to do, is, baby, be friends with you” sjunger Dylan, och det betvivlar man ju starkt, men ändå. Jag gillar att han i flera texter tar på sig skuld utan att vara särskilt självömkande. 

"Ballad in Plain D" är intressant i motsatt riktning: en drygt åtta minuter lång disslåt om exflickvännens Suze Rotolos "parasite sister". Rotolo själv beskrivs som "gentle like a fawn", “with the innoncence of a lamb":

In a young summer's youth, I stole her away From her mother and sister, though close did they stay Each one of them suffering from the failures of their day With strings of guilt they tried hard to guide us

(Denna syster, så Google, var inte bara är musikolog och folkmusikhistoriker, utan också en tidig Dylan-expert som, back in the day, gjorde en hel del för hans anseende.) (Intressant att han i slutet av låten antyder att han sitter i fängelse?) (Trist att de gjort slut. Så rara på TFBD-omslaget :’()

Annars är "My Back Pages" toppen. Trodde att Byrds hade gjort originalet, visste inte att det var en cover. Lutar åt att deras version är något bättre. "It Ain’t Me, Babe" har jag också alltid gillat, Dylans version mer än Turtles-covern. 

Något olyckligt är att Sture Dahlström-registret tar allt större plats. Både "I Shall Be Free No. 10" och (förfärliga) "Motorpsycho Nightmare" är långa, tramsiga, kanske halvt improviserade, episka odysséer om killar på vift. Vet inte hur mycket han knarkar under den här perioden, men det låter som att det är en hel del. Ska kolla upp saken. Har ingen riktig princip kring det där, alltså i vilken grad jag ska göra efterforskningar. Dylanlitteraturen lär ju vara enorm. Har aldrig fått ut särskilt mycket av musikerbiografier och liknande, men vi får se. Vem vet hur engagerad jag blir. Och vad Covid-19 har för symtombild, mer exakt.

[isolationrow]

Dag 3: “The Times They Are a-Changin'” (1964)

Eftersom “The Freewheelin’ Bob Dylan” var cirka 100 procent bättre än ”Bob Dylan” tänkte jag: nu går det spikrakt uppåt. Men det gör det inte. ”The Times They Are a-Changin'” är... jättetråkig? Nu har han slagit igenom, och jag vet inte om det har med saken att göra, att han kanske känner en press att leverera, leva upp till omvärldens bild honom som en politisk, gravallvarlig protestsångare. Som typ... sitter i en cirkel på golvet och utövar självkritik. (Nej, det är nog en specifikt maoistisk aktivitet?)

Nästan alla låtar är längre ballader om människoöden och om Saken. "The Lonesome Death of Hattie Carroll" hör till de mer tematiskt intressanta, då den handlar om en svart kvinnlig arbetare på ett hotell som mördades av en rik, vit man från en plantageägarsläkt. Han dömdes till sex månaders fängelse. Tänker på Trayvon Martin och Black Lives Matter. Det gör jag också när jag lyssnar på “Only a Pawn in Their Game”, som handlar om mordet på en NAACP-ledare. Den vite mannen, mördaren, framställs här som ett lika förfördelat offer för strukturerna:

A South politician preaches to the poor white man "You got more than the blacks, don't complain You're better than them, you been born with white skin, " they explain And the Negro's name Is used, it is plain For the politician's gain As he rises to fame And the poor white remains On the caboose of the train But it ain't him to blame He's only a pawn in their game

Tror inte att detta riktigt hade funkat i dag. It ain’t him to blame – jo, fast... det... är det väl. Nåväl. Ändå ett slags intersektionell analys av Bob. Glatt med ordet “caboose”. 

Trots det: en himla humorlös och seg skiva. Dylan känns som en buktalardocka, ett språkrör för något han inte bryr sig särskilt mycket om. Längtar tills han PLUGGAR IN. Det har jag hört om, sett i gamla rockdokumentärer, den där spelningen på Newport-festivalen där han kommer med en elgitarr och publiken buar. 

(Tror att jag som barn/tonåring föreställde mig 1900-talets längs följande tidslinje: Tuberkulos. Picasso. Auschwitz. Mordet på Robert [sic] Kennedy. Beatles. Bob Dylan “pluggar in”. Beatles slutar turnera. Månlandningen. Raketosten. Palmemordet. Nirvana. Estonia. Göran Persson. Slut.)

[isolationrow]

Dag 2: “The Freewheelin' Bob Dylan” (1963)

Något händer mellan Dylans två första skivor. När jag tittar igenom låtlistan till "The Freewheelin' Bob Dylan" inser jag att jag hört åtminstone hälften av låtarna förut, och att jag, omedvetet, tänkt på dem som senare verk. De är ju så klassiska: "Blowin' in the Wind", "Don't Think Twice, It's All Right", "A Hard Rain's a-Gonna Fall". Hur kan de vara med på SAMMA skiva? Skriven och inspelad av en 21-åring?

Här går det upp för mig att jag över huvud taget inte vet vilka skivor Dylans största hits återfinns på. Det enda album jag lyssnat på i sin helhet tidigare är "Blood on the Tracks". Massor, i och för sig, men det hjälper ju inte med orienteringen. "Like a Rolling Stone", är den på "Blonde on Blonde" eller? Absolut ingen koll. En första sokratisk insikt; jag anar vidden av min okunskap.

"The Freewheelin' Bob Dylan" är alltså chockerande mycket bättre än debuten, och har ett ännu gulligare omslag. Dylan är fortfarande pytteliten. Sympatiskt att hans flickvän Suze Rotolo, som på just den här bilden ser ut att vara hans mamma, är med! Då kan han inte åka på turné och låtsas som att hon inte finns. Jag får verkligen känslan av att han MOGNAT det här året, 1962-1963. Allting är annorlunda, allt har förändrats, till det bättre. 

De tretton låtarna är med två undantag egna kompositioner. "Blowin' in the Wind" inleder. Den har jag aldrig tyckt om – fånig, sentimental – och gör det inte nu heller. Men när jag hör den i det här sammanhanget förstår jag att jag SKULLE HA gillat den (mer) om den presenterats för mig så här, som förstaspåret på en ny skiva av en ung, spännande, radikal folkmusiker från Greenwich Village. 

"Girl from the North Country", spår två, avsevärt bättre. Vill nypa bebis-Dylan i kinderna när han sjunger att nån "once was a true love of mine". 

"Masters of War" är en liten chock, likaså "Oxford Town". Båda blir omedelbara favoriter. Jag har nog haft bilden av att den politiska Dylan var en samtida konstruktion som hade ganska lite bäring på honom själv (eftersom jag ju vet vilken loj rockkille han blev sen), att han liksom helt motvilligt blev nåt slags frontfigur för freds- och medborgarrättsrörelsen. Icke! "Oxford Town" handlar om James Meredith, den första svarta studenten att antas till det segregerade University of Mississippi. Ganska klassisk bluesmelodi, en enkel låt på så vis, men texten är så slående, liksom återhållsamt rasande. 

"Masters of War" är BARA rasande. Den både handlar om och riktar sig direkt till det militärindustriella komplex som förstås var mycket påtagligt under pågående Vietnamkrig och kärnvapenkapprustning. Avslutas så här:

And I hope that you die And your death'll come soon I will follow your casket In the pale afternoon And I'll watch while you're lowered Down to your deathbed And I'll stand over your grave 'Til I'm sure that you're dead

!!! Läser på Wikipedia att han inte spelade den live alls efter 1963, förrän han 1994 uppträdde i Hiroshima. Erfar i mitt inre en pust av något kärleksliknande. 

Allra bäst, alltså i en helt egen kategori, är "A Hard Rain's a-Gonna Fall". Så mycket mer avancerad än resten vad gäller såväl text som harmonier. Jag tycker om anaforerna, den klassiska balladkompositionen, hur låten successivt byggs upp och bara antyder ett crescendo som aldrig kommer; det hade varit för simpelt. Knäckande, faktiskt. 

"Don't Think Twice, It's All Right" är en favorit sedan tidigare. Äntligen börjar han låta höra om sig, relationsskildraren Dylan som jag känner från "Blood on the Tracks"! Bitter, missunnsam och sarkastisk redan här. 

Sämst: "Bob Dylan’s Dream". Ballad om the good old days. Tänker på när jag gick i högstadiet och jag och mina kompisar brukade lägga upp “nostalgibilder” på Bilddagboken, alltså bilder vi tagit typ två månader tidigare.

[isolationrow]

Dag 1: “Bob Dylan” (1962)

“Bob Dylan” är Bob Dylans debutskiva. Det första som drabbar mig är omslaget. Alvöronen, kinderna, blicken, den fodrade jackan, de lillgammalt knäppta händerna. Han är en bebis! Och ser inte alls ut som BOB DYLAN, den person, eller ikon, som jag är bekant med sedan tidigare. 

Jag har alltså aldrig riktigt lyssnat på Dylan. HÖRT honom har jag förstås, men jag har aldrig LYSSNAT, åtminstone inte systematiskt. Han är så stor och claimad att det har känts ointressant. Sönderexploaterad mark, har jag tänkt. Men jag har också tänkt så här: en dag kommer det. Jag behöver inte anstränga mig, för en dag kommer Dylan-perioden naturligt. Tydligen krävdes utegångsförbud.

Debuten alltså. Rätt trist. Det är låtarnas fel. Nio av elva spår är covers, folkstandards. Och amerikansk folk, bluegrass, tidig blues, har aldrig tilltalat mig. Fattar att det är historiskt viktigt, osv, men... det är samma låt? Om och om igen? Grips man av denna enda grundlåt är det säkert givande att upptäcka skillnaderna mellan de olika avknoppningarna. Gör man det inte tror jag inte att man har så mycket att hämta. Vad vet jag – jag GILLAR det helt enkelt inte.

Hur som helst. De två egenhändigt komponerade låtarna är de mest intressanta. “Talkin' New York” tycker jag om, en lite slampoetisk, skenbart självbiografiskt historia om att komma till New York och försöka slå sig fram som folkmusiker. Det finns en tramsig lekfullhet här, blir liksom mindre vördnadsfullt än när han tolkar andras låtar.

Annars sjunger Dylan med en sydstatsdialekt som jag har svårt att få ihop med det jag vet om honom sedan tidigare. Denne lille, judiske man från Minnesota, vad håller han på med? Varför låter han som Blind Willie McTell? Vem ÄR han? Jag blir en aning illa berörd. Höll på att säga att han fiskar i fel vatten, fast det gör han väl inte, den här gestaltade kunskapen är säkert avgörande för det som ska komma sedan. Ändå känns det inte RÄTT. Kitschigt, osjälvständigt.

Sammanfattningsvis: “Bob Dylan” är rar, tråkig och frustrerande. Längtar till nästa skiva.