Text
Hej.
Jag har ett återkommande problem som skaver. Jag är inte missnöjd i min situation, som relevant för det här är, ensam. Jag är bara inte så bra på att hantera att känna mig ensam. Nu satt jag i soffan sent en torsdagkväll och kollade en serie som jag verkligen tyckt om att få följa. Det regnar och blåser så mycket utanför att det knakar i väggarna. Så fort jag pausat serien är det allt man hör. Vädret där utanför. Så fort jag inser det, är det plötsligt bara min egna röst i mitt huvud som hörs. Min egna röst som förtvivlat börjar rada upp allt som jag tryckt undan med distraktioner och velat glömma. Jag känner att jag upprepat beklagat mig över ensamheten så ofta att det tar emot med hela kroppen att nämna det igen. Jag vill inte berätta fler gånger att jag ibland känner mig så liten och ensam att jag tillslut känner mig meningslös. Varför ska jag finnas när ingen kommer märka när jag upphör att finnas?
Jag är avundsjuk. Specifikt när jag genom sociala medier får höra min pojkväns, bekymmersfria, glada röst, när han är tillsammans med sina vänner. Jag är avundsjuk för att jag önskar jag kunde få honom att känna så på egen hand. Så mycket av vår tid tillsammans tyngs ner av det som gör oss ledsna och stressade. Det blir ingen flykt från vardagen som med vännerna. Det blir ingen plats där man kan ge sig hän åt att må bra och glömma alla bekymmer för en kväll.
Jag önskar att jag var där och fick uppleva det. Jag vet dock att jag hade försämrat det. Jag är en levande påminnelse av allt jobbigt som jag tvingat honom att dela med mig bara för att inte Jag ska lämnas utanför.
Jag vet inte riktigt varför det skapar sådan panikkänslor att bli ignorerad och ovetande av personerna man älskar.
Men jag antar att det gränsar till det värsta av allt. Att bli bortglömd och lämnad.
Nu ska jag försöka sova. Världen känns så grå, jag tycker inte om mig själv.
Godnatt
0 notes
Text
Dela eller inte dela
Ibland får jag lust att, precis som nu, skriva av mig. Det är oftast när har varit helt ensam några timmar, när listan i huvudet på saker jag kan göra för att distrahera mig själv börjar ta slut. Tyvärr tror jag att det är så sorgligt, för jag är så rädd, att jag i min ensamhet ska upptäcka att något i mitt liv är helt fel. Som att jag egentligen inte älskar min pojkvän, att jag inte vill studera nanoteknik, att jag aldrig kommer bli lycklig osv. Det är heller inte ett helt tomt hot, för att jag tidigare har gått i livet så distraherad och upptagen för att sedan plötsligt upptäcka att jag vill förändra allt. Det här kanske låter som något positivt, men för mig innebär det bara osäkerhet. För på samma gång jag vill förändra har jag också upptäckt några veckor senare att det var helt fel. Som när jag fick totalt panik för att flytta hemifrån, jag var så rädd att jag inte längre skulle känna mig som en i familjen när jag väl kom hem. Att mitt rum inte skulle stå kvar, att jag skulle glömmas bort.
Jag märkte dock att den här känslan trycktes ner av mitt behov att få ta hand om mig själv. Bestämma över mig egen tid och ha full kontroll över min vardag. Inte behöva äta middag en särskild tid, eller tacka nej till kompisar för att skjutsa en syster eller sitta vid matbordet och hålla tillbaka åsikter när det var bråk.
Att flytta till Lund har nog varit ett av mina bästa beslut någonsin. Jag mår mycket bättre där. Mycket tack vare min pojkvän, det förnekar jag inte. Han får mig att fokusera på det positiva, hans närvaro distraherar mig från att falla ner i någon slags spiral av hjälplöshet och självhat. Det låter säkert väldigt överdrivet, men jag har mycket som jag inte tycker om med mig själv. Vilket jag är bra på att påminna mig om. Jag är svartsjuk, avundsjuk, söker bekräftelse. Jag är desperat, jag blir otrevlig när jag får slut på energi, jag dömer folk, jag skyller mina egna problem på min pojkvän, jag säger knappt “jag älskar dig” till mina syskon, jag är väldigt dålig på att avsluta saker.
Där har vi, åtminstone en del, att förbättra. Men nu till varför det här inlägget heter som det heter. Jag vill att de närmast mig ska veta hur jag mår, hur jag känner. För jag vill veta samma sak om dem. Men å andra sidan, hur mycket vill jag dela? Jag vill inte att mina vänner ska se på mig och tänka på alla de negativa sakerna med mig, på alla mina problem, att jag är osäker och behöver prata ut. Jag vill att de ska se den glada Hanna, som vågar tycka olika, som har driv, som skrattar åt allt när hon är trött. Så hur mycket av det mörka inom sig borde man dela med sig av?
Det får räcka så för idag.
Tack
0 notes
Text
Musik
Jag sitter och funderar på om man någonsin skulle kunna skriva en text så vacker och full av känsla som ett musikstycke kan förmedla. Jag har precis hittat en lista på spotify “the most beautiful songs in the world” spotify:user:spotify_uk_:playlist:6y3CuT7MDDoPNXaD69frug. Jag kan verkligen hålla med titeln, det är låtar som tar en tillbaka till sena sommarkvällar, regniga dagar och de där harmoniska ögonblicken i livet där tiden står stilla. Om ändå man fick känna så varje dag, kanske inte hela tiden men ändå kunna peka ut när man verkligen upplevde harmoni. Jag drömmer om att flytta ut i skogen, bara omges av träd, vind och vatten. Kommer jag finna frid då? Lugn och ro, och kunna leva i nuet? Jag önskar så att svaret var ja. Men jag är nog alldeles för mycket prestationsprinsessa för att nöja mig med det, just nu i alla fall. Vem vet hur man blivit som person om några år?
0 notes