sofiaungdom

[sofiaungdom]

Do my actions matter?

Written by Edward Tallbergström

In the beginning of summer you might have seen a video of Fabia get robbed of a flag with the phrase #myactionsmatter. In the video I was the one who grabbed the flag, and spontaneously tied it around my neck as a cape. From that moment on the flag had turned into something completely different, or at least it had so in my eyes.

After hijacking the cape from Fabia, I cycled home to Charlottendal. Here I am part of a 12 month volunteer project for the Support Organization for Transition in Järna. In addition to myself there are two other volunteers, Noora and Svetlana. We are all from abroad as the project is financed by Erasmus+ as a European Voluntary Service (EVS) project. We are based at Charlottendal, but moving around different projects and communities in order to build a network of cooperation.

My actions on this particular day were fixing the fence around the large field. In the video you can hear the sheep in the background crying for water and food. The hot and dry summer has heavily affected the amount of grazing food. But before we could let them into the big field the fence needed to be improved. In some places fallen trees had to be cleared to free up the fence, other places we changed rusty parts so the current remained strong around the whole field, otherwise we mainly replaced old poles with new ones and replaced any wire in poor quality. Certainly the fence is meant to keep the sheep in the field, but also keeping some wild life, like predators outside of it.

A Gute sheep (Ovis aries) mommy and lamb enjoying the shade during a warm summers day.

Hence the actions of this day (July 6th)  which I consider valuable were fixing up the fence despite the heat wave, allowing the sheep to get a large and safe grazing area, and helping Charlottendal with fencing. These actions may seem trivial, but as I walk along the edges of the farm property I connect with my local surroundings and find my own wilderness. Whilst performing these actions I take on the role of a steward of nature, communicating with animals and plants, protecting the diversity from destruction and giving thanks to the wonders of life.

During my time as a volunteer I have had the chance to do many things I consider valuable. I really appreciate helping others achieve the goals of their lives, and support them in creating meaningful lifestyles. However, above all I am grateful for the opportunities to grow I receive daily. I have lost count of all the new experiences and lessons I get daily, and boredom has become but a memory, which I sometimes remember with nostalgia. By adopting an attitude of service to others I have found a place to belong, a tribe where I feel at home, and a mission in life which fills me with excitement and joy. I am in no way a special person, so I truly believe that anyone dedicated and daring enough could find their way, just as I have found mine. 

Life has been tough, although I may be considered one of the most priviledged individuals alive. For me it isn’t a struggle to stay alive, but a struggle in finding the value of continuing life in this conflict riddled world we call home. Why do we fight so fervently to stay alive, if life is such a struggle? Why do we take it so seriously if we won’t make it out alive anyway? A great rolemodel of mine named Alan Watts said that life isn’t a journey towards a destination, but a musical and as long as the music is playing we are supposed to dance. I find that a fantastic perspective, because it really brings the focus back to our individual actions: what we do, why we do them, and how they are done. In the context of a dance we can invite playfulness, theatricality, and cooperation into our lives. 

The Cape!

Why do superheroes or villains often wear capes? What secrets does the cape hide within? As a kid I thought the cape was mainly a “show-off” thing. It didn’t seem to do anything, except fly in the wind adding to the epicness of whatever heroic, or horrific deed that was being done. The cape seemed in the way for pulling out some weapon or getting dirty as it scraped the ground. However, this summer my thought on the cape changed in a most delightful fashion.

Looking at this piece of fabric hanging on my porch for the summer I contemplated the phrase “my actions matter” a fair bit. It felt like I was digging into existential questions like: what actions do I take; why do I take them; and how do I do them. I found these three questions  to be a good way to check in with myself, shedding the light of awareness on my actions. If the spontaneous answers to the questions are satisfying I am given positive feedback about my existence.

But for whom do my actions matter?

Well, primarily for myself. If I fill my life with valuable, exciting, memorable, beautiful, generous and loving moments, that is the world that I create for myself. Obviously these actions, thoughts and emotions will also spread to my surroundings and network of relationships, so acting with respect and consideration is naturally recommended. And this is where the cape come into play.

Have you ever worn a cape?

Well the next time you do, I invite you to think of the cape as something you wear for yourself. Not to show off your epic moves, or hide your weapons under, but to take on a mantle of excellence. Capes can symbolize many things, i.e. SOFIAs cape is a symbol which reminds us that what we do matters. Hence I wish to voice the idea of wearing the cape as a mission in doing valuable things. Perhaps you who are reading this feels like you are doing something really worthwhile? Well then SOFIA wishes to invite you to share this under #myactionsmatter. In fact, welcome over to Föreningen SOFIAs office at Tuna Industriväg 35 on Fridays to meet the crew. You could grab the cape and do a photoshoot and share which actions you take and why they matter to you.

[sofiaungdom]

Feministisk Festival i Malmö

Feministisk festival har pågått i Malmö under helgen. Vi har funnits på plats på biograf Panora för att ställa ut material från den indiska organisationen Eco Femme och öka medvetenheten om alternativa och mer hållbara alternativ till konventionella mensskydd. De färgglada tygbindorna fick stor uppmärksamhet och vi har haft möjlighet att prata med många intresserade festivalbesökare.

Eco Femme arbetar för att öka medvetenhet och kunskap om mens och kvinnokroppen hos unga, skapa arbetstillfällen åt kvinnor på landsbygden i Indien och erbjuda hållbara och mer hälsosamma mensskydd till kvinnor och flickor i hela världen. Ett viktigt mål med Eco Femmes arbete är också att bryta det tabu som än idag omringar mensen i hela världen. De vackra och färgglada tygbindor och menskoppar som säljs och distribueras av Eco Femme gör definitivt sitt i att förändra synen på menstruation – vilken bör hyllas och uppskattas snarare än förkastas och döljas.

 Tygbindor, trosskydd och menskoppar finns att köpa via eco femmes globala webshop och tack vare deras fantastiska program #padforpad ser du som konsument i Sverige till att en flicka i Indien också får en tygbinda eller att kvinnor i Indien kan köpa Eco Femmes produkter till en reducerad kostnad. Läs mer om Eco Femme och #padforpad här 

 Sanna Blomgren & Jonna Koch, Malmö

[sofiaungdom]

Small Farmers Empowerment Programme – ett projekt som räddar liv

Bönder i Indien lever under allt större ekonomisk press och utsatthet - särskilt de som sysslar med småskaligt jordbruk, vilket är majoriteten. Från att ha utgjort navet i Gandhis idé om det självständiga Indien är bönderna idag en av de samhällsgrupper med sämst och minst fördelaktiga villkor. Många bönder befinner sig idag i ekonomisk kris med skulder de inte har möjlighet att betala av. Skuldsatthet är den absolut främsta orsaken till att allt fler bönder på den indiska landsbygden inte ser någon annan utväg än att ta sitt liv.

 En omfattande orsak till att självmorden ökar är att multinationella storföretag som Monsanto dominerar och tar över marknaden och tvingar bönder att så deras patenterade fröer och konsumera deras produkter till kostnader som innebär en ohållbar situation för småbönder som tvingas ta lån och hamnar i skuldfällor svåra att ta sig ur. Som tur är finns det trots allt hopp i detta mörker. Det finns projekt som Small Farmers Empowerment Programme, SFEP – ett projekt som drivs av ISS och finansieras av Forum Syd genom Föreningen Sofia som drivs för att stärka bönder socialt och ekonomiskt och skapa förutsättningar för självförsörjning och en långsiktigt hållbar ekonomisk utveckling.

 Efter att ha mött bönder och lärt känna projektet blir det tydligt att SFEP räddar liv. Och det räddar inte bara liv just nu utan för framtiden också. Eftersom projektet handlar om att förespråka hållbart jordbruk så skapar det inte bara bättre förutsättningar för dagens generation utan även för kommande generationer.

 Bönder som valt att gå med i projektet får utbildning och praktiska kunskaper i att driva ekologiskt och biodynamiskt jordbruk. Tack vare att de lär sig att själva tillverka nödvändiga produkter som berikar jordarna och håller ogräs och oönskade insekter borta slipper de ständiga utgifter för dyra kemikalier som på sikt utarmar jordarna. Istället blir jordarna näringsrikare och bördigare vilket är en förutsättning för större skördar och grödor av högre kvalitet.

 Hållbarhetsaspekten i jordbruket bidrar till ökad trygghet inför framtiden. Att skapa trygghet är extremt viktigt eftersom det inte finns något socioekonomiskt skyddsnät för bönder i Indien. Att odla flera olika grödor parallellt bidrar också till ökad trygghet för bönderna till skillnad från att bara odla en gröda (sk. Monocrop-odling) vilket blir allt vanligare inom konventionellt jordbruk. Att vara helt beroende av en enda gröda är riskfyllt eftersom priserna kan variera kraftigt, därför är det fördelaktigt att ha flera olika grödor att bero av.

Projektets utbildningsdagar och arrangerade studiebesök har inte bara bidragit till ökad kunskap och färdigheter hos bönderna utan de har också utgjort en plats för bönder från samma område att träffas, utbyta kunskap, erfarenheter och lära känna varandra. Ett stärkt Community är viktigt av flera anledningar. Det skapar ökad sammanhållning och förutsättningar för samarbete, vilket i sig skapar social säkerhet då bönder kan hjälpas åt i arbetet, utbyta produkter som behövs i jordbruket eller hjälpas åt om någon blir tillfälligt sjuk eller av någon anledning inte kan arbeta. Small Farmers-projektet har också en resursbank där bönder kan köpa fröer till lägsta möjliga pris och dit bönder kan vända sig om de har problem eller svårigheter av något slag. Tanken är att resursbanken ska finnas där som ett stöd i övergångsprocessen från konventionellt till ekologiskt jordbruk.

 Ett av de största problem som bönder i Indien idag brottas med är den svåra torkan. Torkan hotar alla bönder oavsett konventionella eller ekologiska odlingsmetoder. Men det finns saker som kan mildra torkans förödelse. SFEP jobbar med watershed management och med att ta till vara på det, om än lilla vatten, som faktiskt kommer i form av regn. Även återbeskogning är åtgärder som skapar förutsättningar för bättre vattenhushållning och motverka erosion.

 Det är så inspirerande och upplyftande att ha fått uppleva och lära känna SFEP. Det har gett mig så mycket hopp inför framtiden. Jag önskar att framgångsrika projekt som detta fick utrymme i media och uppmärksammades i Sverige. Istället möts vi ständigt bara av nyheter om alla hemskheter och allt lidande som pågår i världen varje dag. Vi behöver också ett inflöde av positiva nyheter för att orka ta in de hemska och tragiska och för att hålla motivation och ork uppe till att fortsätta arbetet för en bättre värld.

 Det svenska biståndet till SFEP är på väg att fasas ut och det förbereds flitigt och arbetas hårt för att SFEP ska fortsätta i ny tappning och mot nya mål. Det ska bli spännande att fortsätta följa detta projekt som står på starka ben och har goda förutsättningar att axla nya utmaningar.

 Jonna Koch, Tamil Nadu, Indien 

[sofiaungdom]

Vet du hur Jordnötter Växer?

Mitt senaste inlägg här på bloggen vill jag minnas handlade litegrann om produktionskedjan i en allt mer globaliserad värld. Hur vår konsumtion i norr påverkar människor i syd. Hur vi är sammanlänkade, trots att vi aldrig har träffats. Trots att vi lever helt olika liv och talar helt olika språk. Efter tre månader här i Indien har det för mig blivit tydligare än någonsin hur viktigt det är att förstå hur de produkter vi konsumerar faktiskt kommer till. Vem har styrt plogen? Vem har sått fröna? Vem har vattnat, fått det att växa? Vem har skördat? Vems händer fick skavsår av jordnötsblasten?

Det här är förstås lätt att förstå i teorin. Det är ju självklart att någon har arbetat för att producera den mat som vi, och alla andra, köper i affären. Men hemma i Sverige är det svårare att föreställa sig att vi är sammankopplade med den som vattnade och den som fick såriga händer. Karl Marx kallade detta fenomen för alienation. Att vi är bortkopplade från de produkter vi köper, eftersom vi inte själva har producerat dem. Det har någon annan gjort, på någon annan plats i världen. Produktionskedjan är så lång att den blir svår att greppa. Men häromdagen, när vi stannade till vid ett av jordnötsfälten på väg hem från bussen, blev den plötsligt tydlig.

“Vanga, vanga!” (Kom, kom!) Prema, som sitter i skuggan, lutad mot en palm vinkar oss till sig. “Här, ät!” Hon skalar ett knippe jordnötter som vi får smaka på. De är svagt rosa och påminner lite om morötter i konsistensen. Inte alls likt de jordnötter vi köper hemma i affären, som ju blivit både rostade och saltade. De här är färska, just uppdragna ur jorden. Bakom Prema ligger drivor med jordnötsknippen. Vi sätter oss ned och börjar hjälpa till. Vi skiljer nötterna från blasten, lägger dem i kärl. Prema visar oss sina händer. Hon har fått skavsår efter allt arbete med jordnötterna.

När vi ser en påse jordnötter i matbutiken ser vi den glansiga plasten (brukar den inte vara röd eller blå?) och vi kanske kopplar samman den med en fredagskväll. Vi ser dock inte hur jordnötterna växte, hur bonden vattnade dem, rensade bort ogräset, höll fåglarna borta från fältet. Hur jordnötterna, när de var mogna, skördades. Hur någon (kanske Prema) skilde dem från blasten, fick skavsår på händerna.

Innan jag åkte till Indien hade jag läst Marx (och massa andra teoretiker). Jag visste massor. Nu har jag också upplevt det teoretiska på nära håll. Nästa gång jag ser en påse jordnötter kommer jag att tänka på när vi satt på det där fältet i Sevapur i Indien och skilde nötterna från blasten.

Sanna Blomgren, Indien

[sofiaungdom]

Indisk skola

Efter sju veckor i den indiska skolan har jag upplevt både bra och mindre bra saker. Till att börja med skiljer sig indisk skolan från den svenska skolan. Eleverna i den indiska skolan får lära sig praktisk disciplin, respekt, artighet och utförande av gemensam service. Detta har jag svårt att se i den svenska skolan. Att en elev säger Sir, Ms, brother eller sister till en lärare är näst intill obligatoriskt, att säga lärarens namn är oartigt. Frågor ställs alltid med Sir, Ms, brother eller sister. Det är obligatoriskt för alla barn att ha likadana kläder med samma färger (ett set som är mörkgrönt-randigt och ett som är blått och vitt). Alla killar är kortklippta medan alla tjejer har flätat hår med en svart rosett på vardera sida. I klassrummen sitter pojkarna på höger sida medan tjejerna sitter på vänster. Pojkar och flickor blandas aldrig i klassrummet.

Det absolut bästa med skolan är eleverna! Helt underbara barn som får ett leende på läpparna varje gång de ser mig, och jag får såklart ett leende på läpparna när jag ser de! Det känns som de ser mig för sista gången varje gång jag går ut ur klassrummet. När de ser mig, kommer de alltid fram och pratar, ställer frågor, och försöker planera mitt schema så de får så mycket tid som möjligt med mig. Lärarna är också underbara dock väldigt upptagna. Många pratar dock för dålig engelska för att jag ska kunna förstå vad de menar.

Pappersvikning med barnen (Balwadischool – förskola)

Det som jag finner problematiskt med skolans undervisningsmetod i engelska är att lektionerna till största del är på tamil. En stor majoritet av eleverna varken förstår eller pratar tilläcklig bra engelska för att en praktikant som kommer utifrån ska kunna lära ut vad som kallas spoken english. Varje gång jag har engelskalektioner finns det en lärare med som översätter allt jag säger på engelska till tamil, vilket tar bort hela konceptet med spoken english.

En sak som jag upplever som katastrof med skolan är att vissa lärare och rektorn använder bestraffning i skolan. Ibland är det fysiskt. Jag tänkte länge att det är en för känslig fråga att ta upp, men jag tog modet till mig och lyfte frågan om bestraffning i skolan.  Resultatet blev att vi haft några möten.

Det var under ett gemensamt möte med de andra praktikanterna, vår handledare Karuppuraj samt Velochami jag lyfte frågan om bestraffning i skolan. Jag ställde även följdfrågan om lärarna har fått utbildning i barnkonventionen. Det hade de inte. Bestraffningen av elever togs på stort allvar och det skulle åtgärdas med följande punkter:

1)         Alla lärare på skolan ska utbildas i barnkonventionen

2)         Alla lärare ska få individuell rådgivning av en expert inom barnrättsfrågor

3)         Alla lärare kommer delta i ett program gällande barnens rättigheter och om hur bestraffning påverkar barns utveckling.

Jag föreslog även att det skulle sättas upp posters om barnrättskonventionerna i alla skolbyggnader så både lärare och elever kan ta del av informationen varje dag.

Det första mötet ledde till ett andra. Under det andra mötet pratade jag med en av styrelseledamöterna tillsammans med rektorn. Det andra mötet ledde till ett tredje möte. Under det tredje mötet deltog lärarna, rektorn samt en person från styrelsen.

Under tredje mötet kändes det som att jag och styrelseledamoten argumenterade ur barnets perspektiv medan lärarna och rektorn ur vuxnas perspektiv.  Det var en givande diskussion med många invändningar. Syftet med mötet var att få en bild om hur lärarna och rektorn tänkte gällande frågan. Alla var medvetna om att Indien ratificerat barnkonventionen men såg massa problem med den. Några invändningar från lärarna och rektorn:

Sedan 2014 har Indien fått en ny regering som ställer     högre krav på att rektorer och lärare ser till att alla elever prestera på     högsta nivå (högsta betyg) oberoende av maktmedel. Detta är ett sätt att     visa omvärlden att Indien har bra utbildning med högpresterande elever.     För att få eleverna prestera på högsta nivå behövs bestraffning.

Skolan vill inte ha något med myndigheterna att göra utan     följer bara vad som sägs.

Det handlar om att bevara den indiska kulturen.     Barnkonventionen är något västerländsk som skapats av politiker, inte barn     och lärare

Ana Lea school (gymnasieskola). Jag i mitten, Gopal till vänster (ekonomilärare) och matteläraren till höger.

Ovanstående punkter kan tolkas som att allt cirkulera kring att uppnå högsta betyg oberoende av elevernas välbefinnande. Med ny sorts politik skapas ny sorts respekt (rädsla) gentemot myndigheter vilket i sin tur försvårar förändringar i skolan. Sättet att undervisa är starkt kopplat till den indiska kulturen där man lär sig den hårda vägen. Dock finns det en viss förståelse varför det är fel med bestraffning, framför allt fysisk bestraffning. Det finns även en viss vilja till förändring av beteende dock med många reservationer. I maj kommer det förhoppningsvis arrangeras ett nytt möte om hur vi går vidare med frågan (implementering av åtgärder).

Jag svalkar mig  under ett bananblad

Niklas Ludh

http://inbasevasangam.blogspot.se

[sofiaungdom]

Bland örter och blad

Jag bläddrar igenom min veckokalender, räknar, i åtta veckor har vi varit här i Tamil Nadu, Indien, och i kalendern finns allt samlat, varje dag sammanfattad på sina nio tilldelade rader. Utan kalendern hade det varit omöjligt att minnas allt det vi har varit, och kommer att vara med om under den här praktikperioden, och redan nu, så här efter halva tiden av vår vistelse här, känns det roligt att gå tillbaka till de första veckorna och läsa om vad som hände då.

”Torsdag 2 Februari:

Första praktikdagen! Lätt förväntansfull ”första skoldagen känsla” när jag & Sanna promenerade till bussen med våra lunchpaket. Citronris inpackat i bananblad & tidningspapper, tjusigt! Jobbade på Siddha Medicine Production Unit, paketerade Herbal Bathing Powder, Tooth Powder & Heache Oil. Supertrevliga kollegor, familjär stämning.”

”Torsdag 9 Februari:

Börjat arbeta med ny broschyr till Siddha produkterna, översätter innehållsförteckningarna från vetenskapliga namn till engelska. Spännande att få veta vilka växter som används! Även skissat förslag på design till broschyren. Nya foton på produkterna behövs.

Gosade med en hund för första gången här! Vi träffades på vägen hem, den var tam, tjock & ren, hade halsband, så måste bo med en människofamilj här i byn.”

Sedan de där anteckningarna skrevs i början av februari har jag fortsatt min praktik på Siddha Unit där vi tillverkar ekologiska örtmediciner på traditionellt Siddha medicinskt vis. Alla örter och växter som används i produkterna plockas i närområdet, vissa direkt utanför kontoret och andra uppe i bergen som omger byn Sevapur där vi bor. Det är spännande att få vara delaktig i hela tillverkningsprocessen, från örtskörd till färdig produkt. Artrosolja, hårolja, mentholkräm, för lindring av huvudvärk, tandkräm i pulverform och örttvål, även den i pulverform, är några exempel på vad vi tillverkar.

På en tavla som sitter upphängd utanför ett av arbetsrummen på Siddha står: ”The thought that you think, the food you eat and the balance of your work and rest, decides your health and life”. De orden tycker jag sammanfattar Siddha medicinens filosofi, så som jag förstått den. Siddha medicin går inte ut på att behandla våra åkommor med någon mirakelkur, den har inte den typen utav svar, men den har vägledning om hur vi kan leva hälsosamt för att förebygga sjukdomens uppkomst. Och om den i alla fall skulle drabba oss, så kan vi försöka behandla med naturliga läkemedel och rehab program.

Kanske en välbehövlig påminnelse om att en sund livsstil kan räcka långt för att hålla oss friska, i en tid då vi gärna löser det minsta med starka tabletter?

I övrigt så flyter livet på här i Tamil Nadu, byn Sevapur är en fantastisk plats att bo på, och det är svårt att inte trivas i lugnet och grönskan. Här blickar vi ut mot vackra berg och lyssnar till fågelsång istället för biltutor, som inne i staden. Vi blir väl omhändertagna av våra omtänksamma vänner tillika kollegor, som fått oss att känna oss mer än välkomna här, de har visat en gästvänlighet som man inte kan annat än att bli imponerad och inspirerad utav. Och hunden som jag nämnde i dagboksanteckningen från februari har även han blivit en god vän, som alltid får mitt hjärta att smälta när vi träffar på varandra och han kommer fram till mig för att hälsa och bli klappad, Yogoshi är hans namn.

Siri Ullrich, Indien

[sofiaungdom]

Leave Only Footprints

Ordspråket ”Take only pictures, leave only footprints” kom jag först i kontakt med när jag reste i Australien för några år sedan och det är ett budskap jag burit med mig sedan dess och som jag gärna vill följa när jag besöker nya platser. Att lämna en plats som man fann den och att inte skräpa ner är inte svårt när det finns papperskorgar och fungerande sophantering men när dessa saknas eller brister får man tänka till lite extra. Här i Indien slängs mycket skräp direkt på gatan och i naturen. Att se allt detta skräp har gett mig en helt annan insikt om vilket avtryck mitt skräp faktiskt lämnar och det har fått mig att tänka till ett par gånger extra innan jag köper, konsumerar och slänger.

I Sverige är det lätt att glömma bort skräpets påverkan på miljön eftersom vi inte ser det med blotta ögat på samma sätt som här i Indien. Därför är det viktigt att tänka på att vårt skräp inte försvinner obemärkt bara för att vi inte ser det. Trots att vi har en mer hållbar och miljövänlig sophantering i Sverige så är det värt att tänka på hur mycket skräp vi faktiskt slänger och om det är nödvändigt att slänga så mycket som vi gör. Enligt världsbankens rapport från 2012, producerar vi som bor och lever i OECD-länderna mest sopor i världen med ett genomsnitt på 2,2 kg per person, per dag. För södra Asien och därmed Indien inkluderat är siffran betydligt lägre med ett genomsnitt på 0,45 kg per person, per dag. Människor som bor i städer producerar i genomsnitt mer sopor men idag ökar mängden sopor betydligt snabbare än urbaniseringen sker så därför är det hög tid att vi tänker till lite extra angående hur stort avtryck vi faktiskt orsakar i världen.

 Idag paketeras nästan allt i plastpåsar och plastförpackningar och det kan kännas så frustrerande att försöka handla mer miljövänligt, men är man medveten kan man också göra medvetna val som i längden gör skillnad. Hur mycket kan vi undvika att slänga genom små åtgärder som att exempelvis använda tygkassar när vi handlar, återanvända tomma förpackningar eller välja produkter som är mer naturliga och snällare mot miljön. I slutändan handlar det ju faktiskt om hur vi vill att vår natur och omgivning ska se ut och må i framtiden och om vi överhuvudtaget bryr oss om dess fortsatta överlevnad. Låt oss fundera över detta och se vad vi kan göra för att dels minska vårt eget ekologiska fotavtryck men också för att inspirera andra att följa i våra fotspår och göra fler medvetna val. Miljön är i slutändan allas vårt ansvar och de avtryck vi lämnar påverkar inte bara oss själva utan alla andra som vi delar jorden med.    

Jonna Koch, Indien

[sofiaungdom]

Följ Niklas Lundhs resa på hans blogg! 

[sofiaungdom]

Utvecklingsprojekt i Indien (och kanske i Sverige?)

Efter en veckas sängliggande med feber och förkylning har jag äntligen kommit igång med mina uppgifter. Jag kommer mestadels jobba med administration, dokumentation och viss marknadsföring kring projektet “Small Farmers Empowerment Project”, vilket finansieras av Föreningen SOFIA via Forum Syd i Sverige. Projektet, som pågått sedan 2008, befinner sig just nu i utfasningsperioden och kommer avslutas 2018.

Under de första dagarna på kontoret har jag spenderat en del tid åt att läsa tidigare årsrapporter för att att lära mig mer om projektet, dess syfte samt dess fram- och motgångar. För vissa kanske det låter torrt och tråkigt med rapportläsning, men för mig, som gärna vill arbeta med liknande projekt i framtiden, är det både lärorikt och spännande. 

Projektets syfte har varit att stärka lokala småbönder så att de har möjlighet att försörja sig själva och sina familjer. Ytterligare ett syfte har varit att hjälpa bönderna att göra sina jordbruk ekologiska för att minska påverkan på miljön och skapa en mer hållbar produktion. Vidare har det också startats en högskola för ungdomar som är intresserade av biodynamisk odling.

Ett annat problem som projektet syftat till att lösa, och som också går att känna igen från Sverige, är att många ungdomar väljer att flytta ifrån landsbygden för att söka jobb i städerna, vilket innebär ett uteblivet generationsskifte bland bönderna. (Se exempelvis dokumentärfilmen”Drottninglandet” om mjölkbönder i Norrland). Ett annat problem, som inte alls går att känna igen i Sverige, är bristen på vatten. Därför är en del i projektet också att undervisa i vattenhushållning. Vidare utvecklas nya sätt att odla och nya grödor prioriteras framför gamla. Exempelvis odlas allt mer hirs, till förmån för ris, eftersom det går åt mycket mindre vatten till hirsodling.

Jag har redan funderat en hel del kring mathållning de här första veckorna i Indien. Sussela, som jobbar i köket, lagar fantastiskt god (vegetarisk) mat tillsammans med sina (nästan uteslutande kvinnliga) kollegor. Och all mat är anpassad efter de råvaror som finns tillgängliga just nu. Kan ni föreställa er en sådan mathållning hemma i Sverige? Jag har svårt att göra det. Vi är vana vid att kunna äta precis vad vi vill, när vi vill. Och när vi väljer att käka ris, påverkar ju också vi vattenhushållningen här i Indien, eller på andra ställen, varifrån vårt ris är importerat.

Hirsskördning i Kadavur. Foto: Siri Ullrich

Sociologen i mig har svårt att bortse från sammankopplingarna. Det är naturligtvis fantastiskt att “Small Farmers Empowerment Project” har kunnat genomföras på ett så framgångsrikt sätt. Men det räcker inte att förändra levnadssätten här i Indien. De måste förändras även i västvärlden. Det är en stor och komplicerad ekvation att lösa, men att belysa de sätt på vilka vi hör ihop kan vara en början. Och att fundera ett extra varv kring sin mathållning nästa gång det är dags att veckohandla kan vara en bra övning.

Sanna Blomgren, Indien

[sofiaungdom]

Snart åker vi till Indien!

Efter tre intensiva dagar på utresekurs i Järna är vi i Indiengänget redo att påbörja vår resa och praktikperiod. Nu under kursen har vi fått massor av nyttig information om Indien, men också haft möjlighet att lära känna varandra lite bättre. 

Dagarna under utresekursen har bland annat fyllts med diskussioner och reflektioner kring den kommande raktikperioden

Laddade för resan! På den nedersta bilden från vänster: Niklas, Siri, Jonna och Sanna

Nedan följer en kort presentation om oss fyra praktikanter:

Sanna

Jag är uppvuxen på landet utanför Borås, men bor sedan snart fyra år tillbaka i Malmö. Jag sökte mig till praktikantprogrammet då jag är intresserad av förändringsarbete, feminism, genusfrågor och mänskliga rättigheter. Tidigare har jag studerat sociologi och genusvetenskap i Lund och är nyfiken på hur samhälleliga strukturer påverkar människors vardag på olika platser i världen. Jag har aldrig tidigare besökt ett utvecklingsland och därför känns det både spännande och nervöst att resa till Indien. Jag ser fram emot nya intryck, vidgade perspektiv och nyttiga lärdomar som jag hoppas ska kunna bidra till ett positivt förändringsarbete både lokalt och globalt i framtiden. 

Jonna

Jag är född och uppvuxen i Karlskrona men har under de senaste fyra åren mestadels bott i Lund. Det var mitt intresse för global utveckling och mänskliga rättigheter som fick mig att söka till Föreningen Sofias praktikantprogram. Jag har studerat mänskliga rättigheter vid Lunds Universitet och vill lära mig mer om hur utvecklingssamarbete kan fungera i praktiken. Jag ser fram emot att förvandla kunskaper och insikter från utbildningen till verktyg och metoder att tillämpa i arbetet på plats men också möjligheten att skapa relationer, utbyta idéer och kunskap och att få vidgade perspektiv på utvecklingssamarbete.

Niklas

Jag heter Niklas, är 25 år och är en av fyra SOFIA – praktikanter som ska åka ner till Sevapur, ett område i Tamil Nadu (Indien) för internationellt utvecklingssamarbete. Jag är ursprungligen från Indien men uppvuxen i en stad som heter Borås och ska nu tillbaka till Indien för att utforska hur det är att leva, bo och arbeta med lokalbefolkningen. Jag har min bakgrund i statsvetenskap och utvecklingsfrågor och har sedan länge varit engagerad av frågor gällande mänskliga rättigheter, jämställdhet och miljö. Syftet med resan är att få mer kunskap om hur man lever i andra kulturer, samhällen och beteendemönster samt sprida det jag lärt mig av befolkningen till en svensk publik när jag kommer tillbaka till Sverige.  

Siri

Jag är född och uppvuxen i Stockholm, där jag idag bor och arbetar. År 2015 flyttade jag ut till Vårdinge By folkhögskola, som ligger i närheten av Järna, och gick en ettårig utbildning i trädgård, ekologisk odling och hantverk. Det var där mitt trädgårds- och odlingsintresse väcktes på allvar, och idag arbetar jag hemma i stan med trädgårdsskötsel. Jag ser fram emot att under praktiken få lära mig allt om odlingsarbetet de gör i byn Sevapur, dit vi alldeles snart reser. Mitt stora intresse för jämställdhet, hållbarhet och utvecklingsfrågor bär jag alltid med mig, och det ser jag fram emot att få arbeta med under praktiken. Fotografi, mitt absoluta favoritverktyg att använda för dokumentation och kommunikation kommer jag ha stor nytta och glädje av att få syssla med under resan. Bildspråket är universellt och känner inte några gränser.

Vi tycker det ska bli roligt att få dela med oss av våra upplevelser här på bloggen. Vi hörs!

[sofiaungdom]

Praktikantprogram 2017

Snart åker 4 praktikanter till Indien med SOFIAs praktikantprogram! På Söndag börjar vi utresekurs på Ytterjärna! Snart får man läsa om våra praktikanter! 

Föreningen SOFIAs hus där utresekurs komma äga rum! 

[sofiaungdom]

Hipp Hurra för mens!

Kroppen funkar som den ska och det är ju jättebra!

Hur kommer det sig att något så naturligt och bra som mens har blivit så smutsigt och fult? Hur kommer det sig att det är något vi inte bör prata om, inte bör diskutera möjligheter kring? Hur ska jag kunna göra aktiva val som gäller mig själv och omvärlden till en så hög grad, när jag inte får veta?

Ungefär 2520 bindor och tamponger har jag slängt på soptippen hittills i mitt liv... Och jag är bara 20 år gammal.

Tänk om någon hade berättat för mig att jag faktiskt har andra alternativ, som inte förstör vår värld och dessutom inte är farliga för mig och min kropp. Tänk om jag istället hade fått 6 stycken tygbindor när jag fick min första mens, då hade jag inte behövt producera något avfall förrän 5 år senare. Tänk om någon hade berättat för mig om menskoppen. Om jag hade fått en menskopp i present när jag fick min första mens hade jag kunnat vänta i flera år till innan jag hade behövt införskaffa en ny. Tänk om någon hade berättat för mig hur bra det är med mens. Kanske hade jag då inte fallit i gråt när jag fick min mens för första gången?

Låt oss tänka om, låt oss prata om mens!

Informationsarbete på Vårdingeby Folkhögskola, ett av förhoppningsvis många tillfällen att prata om mens och olika alternativ till engångsbindor och tamponger. 

Av: Michaela Mark 

[sofiaungdom]

Att bygga broar genom visuell dialog

Visual Voices är ett projekt som avser att använda fotografin som verktyg för att stärka ungdomars röster, bygga en bro mellan communities: uttrycka och förmedla. Projektet växte under min praktikperiod och den första Visual Voices gruppen initierades. Tillsammans jobbade gruppen med introduktion till grunder i fotografi, bildkomposition och bildanalys och detta resulterade i en utställning skapad under åtta veckor av sex Sydafrikanska ungdomar mellan 12 och 16 år från två olika barnhem i Kapstaden.

Utifrån grundfrågan “Vad vill du säga till världen?” utforskade vi olika sätt att lyfta fram reflektioner i foto. Det var en resa av lärdom och skapande. Ungdomarna arbetade både introspektivt och samskapande. De utforskade sina egna situationer samt världens situation när de fördjupade sig i vad de ville förmedla. Fotona diskuterar ämnen såsom miljö, droger, vänskap och rasism. 

Initiativet är en del av A Chance for Every Child, ett samarbetsprojekt mellan Novalis Ubuntu Institute och Föreningen SOFIA, vars mål är att förbättra situationen för barn med särskilda behov, så att deras rätt till utbildning tillgodoses.

Nu bringar vi projektet vidare till Sverige med mål att hålla en visuell dialog med svenska deltagare och Visual Voices gruppen. Vilka tankar väcks utifrån de sydafrikanska ungdomarnas bilder? Vad är aktuellt i Sverige, här och nu? Kan vi mötas i bild? Nedan är en smygtitt på bilderna skapade som under sommaren kommer att följa med på vår kommande festivalturné. 

Följ oss på Facebook!

www.facebook.com/visualvoicesinitiative/

Sarah Granholm

[sofiaungdom]

Förening Culturing Ideas i samarbete med Föreningen SOFIA – Först ut: festivalturné

Trots att praktiken nått sitt slut i Indien och Sydafrika så är den ändå inte riktigt slut. Bland annat återstår det efterarbeten och stödgala, rapporter ska skrivas och skolinformation ska spridas.

Mitt i detta håller en förening på att ta form; Culturing Ideas startade med uttrycket "Insiktens Jordbruk: Att så, sköta och skörda insiktsfrön" som ledord. Detta är ett initiativ mot en mer rättvis och hållbar värld som växt fram under SOFIA-praktikanters utlandsvistelse i Indien. Culturing Ideas handlar om att skapa ett forum för informations- och kunskapsutbyte samt att ge utrymme för större medvetenhet kring konsumtionsvanor, miljön och människor runt oss m.m. En plats där insiktsfrön kan gro och spridas. Exakt hur Culturing Ideas kommer att tar form återstår att se.

                                                 Bild tagen från: resonner.wordpress.com

Startskottet för Culturing Ideas blir en festivalturné under sommaren, i samarbete med föreningen SOFIA. Sex av SOFIAs praktikanter kommer att besöka fyra till fem olika festivaler. Detta kommer även ske i samarbete med bland annat Eco Femme och Visual Voices Initiative. Visual Voices Initiative bidrar med en utställning som är skapad tillsammans med sydafrikanska ungdomar för att föra en dialog kring grundfrågan ”vad vill du säga till världen”.

Festivalturnén har som huvudsyftet att väcka medvetenhet och diskussion kring svenskt bistånd, orättvisor i världen och hållbar utveckling. Vi vill dela med oss av våra erfarenheter från våra resor, kring kulturella möten och skapa en plats för diskussion. Under turnén tar vi med oss festivalernas besökare på vår resa med hjälp av olika workshops såsom naturlig färgning, diskussioner, fotografier, film, dans, konst, musik och ljudupptagningar.

Festivalerna som är inplanerade är: • Space of love, en yogafestival på Öland som vi besöker mellan den 3-6 juni • Mossagårdsfestivalen, en eco festival i Veberöd, Skåne den 17-19 juni • Urkult, en folkfest i Nämforsen, Sollefteå den 4-6 augusti • Malmöfestivalen, en stadsfestival i Malmö den 12 & 14 augusti

Kom gärna och besök oss under sommaren!

Håll utkik efter mer information på:

www.foreningensofia.org/ www.facebook.com/culturingideas www.facebook.com/visualvoicesinitiative/ https://ecofemme.org/

[sofiaungdom]

Lite snabbfakta om flyktingsituationen i Sydafrika

Sydafrika är den tredje mest populära destinationen för flyktingar, och tar emot mer än en tredjedel av världens flyktingansökningar. 

Sydafrikas nationella lagstiftning inkluderar de grundläggande principerna om flyktingskydd, vilket inkluderar frihet att förflytta sig, rätt att arbeta, och tillgång till grundläggande sociala tjänster.

Dock finns det offentliga institutioner som inte erkänner flyktingtillstånd, vilket hindrar dem från att till fullo ta del av dessa rättigheter. Den nuvarande socioekonomiska miljön – hög arbetslöshet, dålig service, och ekonomisk ojämlikhet – har gjort att relationerna mellan flyktingar, asylsökande, och lokala medborgare blivit ansträngd.

Majoriteten av flyktingar och asylsökande i Sydafrika har flytt från konflikterna i Demokratiska Republiken Kongo, säkerhetsituationen i Somalien, eller är

individer som yrkar att de har blivit förföljda I Burundi, Etiopien, Rwanda, eller Zimbabwe.

Tashina Alavi

[sofiaungdom]

Den sista perioden I Kapstaden har varit underbar

Tashina, Sydafrika.

Bilder säger mer än tusen ord så den här gången skippar jag text för bilder istället.

En vanlig syn vid stränderna i Kapstaden: Skyltar som varnar för hajar.

338424 Sydafrikanskt braai (barbeque) från vänster till höger: hjort, vårtsvin, antilop, struts, gasell, krokodil.

Glädjehopp i Bokaap.

På vift i Gugulethu – en Township utanför Kapstadens centrum

Den magiska tågsträckan mellan Muizenberg och Simonstown där tåget rullar precis vid havet.

Blickar ut över mäktiga Table Mountain och reflekterar över de fyra månader som varit.

Tashina Alavi

[sofiaungdom]

TO BE A TEACHER

Praktiken i Sydafrika har varit en av de mest lärorika perioderna i mitt liv. Som alltid i livet förstår man inte vad man lärt sig förrän man tagit sig igenom utmaningarna. I början av min praktik kände jag mig osäker på vad som förväntades av mig och hur mina uppgifter skulle se ut, men jag insåg snabbt att jag skulle få utforma dem helt själv. Jag var genom projektet ”A chance for every child” placerad på Belthorn Primary School för att arbeta med teaterundervisning. Lite trevande försökte jag ursäkta mig inför min handledare genom att påminna henne om att jag inte är en lärare egentligen. ”I am not a teacher”. Nu, fyra månader senare, förstår jag att en lärare är någon som ständigt jobbar på att bygga relationer till sina elever. Som ständigt jobbar på att hitta nya lösningar att nå fram. Som jobbar på att förstå individers olika behov och personligheter. Jag lärde mig vara lärare genom att vara det. Jag förstår nu att det antagligen är en känsla som många lärare bär på genom hela sina liv. När tvivlet och osäkerheten smyger sig på behöver man förstå att en bra lärare är en person som ständigt är intresserad av att själv lära sig. För inget arbete som görs med människor i fokus är statiskt. Vi måste ständigt lära oss att nå varandra, på nya sätt, i nya tider, med nya medel.

Vissa dagar med mina sjätteklassare på Belthorn Primary School har varit extremt utmanande. Ungdomarna kommer från olika områden runtom Cape Town som är präglade av våld, alkoholism och gangsterproblematik. Vissa dagar kändes det som att det var svårt att ens nå fram med instruktionerna till dramaövningarna. Väldigt förståeligt med tanke på att många av dem var vana vid att vuxna ofta skriker på en. Andra dagar var helt fantastiska. Efter mycket tjo och tjim skapade  ungdomarna egna scener och berättelser som de spelade upp. Komplexa invecklade historier om glädje, misär, pengar, orättvisor och magiska drakar. Det var en fantastisk process att vara i, att se utvecklingen hos dessa tolvåringar som stod i brytpunkten mellan barndom och vuxenvärld.

Jag kommer för evigt komma ihåg en sak som rektorn Ms.Abels sa till mig i ett av våra mentorsantal. ”If we don’t have patience with ourselves, how could we ever have patience with others?”. Det var precis vad jag behövde höra den dagen. Praktikantprogrammet har lärt mig att verkligen testa mina gränser, känna mig upplyft, känna mig på botten för att sedan återta kontrollen och styrkan igen. Att verkligen förstå vikten av att ta hand om sig själv när man jobbar med socialt arbete har varit en av de största lärdomarna. Cape Town kommer alltid ha en helt egen plats i mitt hjärta nu, en plats jag kommer återkomma till när livet bjuder på nya utmaningar. Att kasta sig in i en helt ny kontext och våga prova sig in i en ny roll är något jag rekommenderar alla att göra!

Maria Lindeberg