#är så trött på mig själv

[drenchedcollar]

Inte Gammal

Hon är på toppen och ingen kan komma i närheten av henne

Eftersom hon är en Space föräldralös

flyger och vakar över oss som en pelikan

Hon fängslar alla och allt med sin unika aura

Magiskt hur hon bygger upp ett band

som ger känslan av att hon ser in i din själ

och förstår ditt inre, som om ni smälter samman

Det får dig att känna dig

sammankopplad och förstådd

Hon skapar en atmosfär

Av vänlighet och lycka

Aatt du fäller glädjetårar när hon ger dig detta

Och om du ibland tror att det är något fel på dig

Då tro mig, du är perfekt som du är och allt med dig är rätt

Den mest älskvärda, snällaste och sötaste personen

Eller varför annars kan vi inte leva utan dig?

För en värld utan dig

Är ingen värld för mig

Vi vill finnas där för dig och ge dig vår tid

med vilken du kan fylla i vad du saknar

Alla saknar dig när du inte är där

Och alla tänker på dig hela dagen lång

Och när du kommer tillbaka

Kommer du att få ett leende på allas läppar

Som ingen annan

Och alla berättar för dig hur mycket de uppskattar och älskar dig

Och är fulla av glädje när du dyker upp igen

Även om de ibland inte visar det

Eller så verkar det som om de inte saknar dig

För ibland saknar de orken

Men innerst inne kan de inte leva utan dig,

Undrar ständigt vad du håller på med

Hoppas alltid att du är lycklig och trygg

Så de kommer alltid tillbaka

För bara DU är svaret

På frågan "Vem ger mig mening med livet?"

I natten är du ljuset

Och solen är avundsjuk

På att du får människor att lysa starkt även i mörka tider

Även på den dystra, molniga himlen

Kan du ses som den enda glödande och lysande stjärnan

När någon tillbringar tid med dig

Försvinner all smärta

För inget skiner mer gyllene än ditt hjärta

Vi tinar upp, den inre kylan försvinner

Elden önskar att den kunde

Ge lika mycket värme som ditt hjärta

Fängslande med hur du är

Vi är fångade i din förtrollning

Men vi skulle inte vilja vara någon annanstans

Du är välsignad med alla möjliga talanger

Som finns inom dig, låt dem flöda fritt

Fascinera oss med din konst, poesi och musik

Din röst och dina tankar förtjänar att höras och ses

Så ropa högt eller skriv ner vad du tänker på så tar vi en titt

Utan dig är vi vilse, vi springer bara i cirklar

Men du ger oss riktning för att komma på rätt väg

Med vilken vi kan springa in i vår lycka

För utan dig förlorar många saker

Sin mening och sitt syfte

Du ska veta att du är störst

Inte ens Gud ger någon så mycket

Motivation, hopp, lycka och tillflykt

Om du känner dig trött eller svag är det inget fel

Med att vilja ha lugn och sova lite

Om du vill kan du vara den starkaste att när du är

Nere kan du alltid stå upp för dig själv

Ge aldrig upp, gör det som gör dig lycklig

Tänk på dig själv först och följ dina drömmar

Även om ingen tror på dig

Inte ens dig själv, för du kan faktiskt

Åstadkomma allt vad du vill

Så plantera dina frön, för en dag kommer de att blomma

Till vackra gulfärgade maskrosor

Jag saknar dig

Fin

[Bonusbarer - framtida]

Inte för mycket längre, så tappa inte modet

Slumra, i sorgens säng

Överleva till slutet av februari,

under tiden mantis, grön thai curry och grönt te

limma in telappar i böckerna

vakna sedan upp och gå kungligt in i über-livet

Bli vinnaren i ligan av legender

Ta förstaplatsen, eller kör bara söderut

Utlandsresor, instax polaroids av allt

Missa ingenting,

Gå in genom alla dörrar

Stå vid hummerbuffén på kvällen

Upptäck så många platser, dolda skatter,

Horder av människor på fina torg

Soliga stränder, dina bekymmer är glömda,

Visas av ditt ljusa, roliga leende

Du är försedd med tonvis av solsken

Snart kommer världen att uppenbara sig för dig

[321agnes]

Det som inte syns, men ändå skräms

Tåget börjar rulla från stationen. Långsamt. En halvtimme försent. Snöflingor virvlar oroligt utanför fönstret. Det är början till en storm. Jag kan inte se om de vita prickarna på himlen är stjärnor eller snöflingor. Eller ett flygplan. Kylan tränger in genom rutan. Jag suckar och lutar mig tillbaka i sätet. Jag är ensam i vagnen. Min bok ligger öppen i mitt knä men jag bryr mig inte om att fortsätta läsa. Den är inte så bra som alla säger. Den innehåller så många klyschor att jag vill spy. Istället blundar jag och försöker behålla lugnet. Nu kommer jag komma hem försent, igen. Jag visste att det skulle bli krångligt att flytta till en annan stad men ändå behålla jobbet. Men vad gör man inte för den man älskar.

Tåget guppar och har sig. Det är helt tyst förutom tåget och vinden. Stormen. Den tjuter. Den skriker. Skriker och bankar på rutan. Den vill in. Nej. Den vill ha tåget. Den vill ha tåget med sig, in i sitt oändliga mörker. Men varför skriker den? Vad skriker den? Den skriker ditt namn. Den vill ha dig. Den vill ta med sig dig in i sitt oändliga mörker. Jag fnissar lite av tanken. En snöstorm som är efter mig. Det låter som en kass skräckfilm.

Jag sitter länge och blundar. Lyssnar till stormen. Den är intensiv nu. Nu skriker den högre. Skriker den inte ditt namn? Jag rycker till och öppnar ögonen. Ryser. Nu har vi lämnat staden och inget förutom snö och mörker syns utanför. Jag ruskar på huvudet. Fnyser åt mina egna tankar. Jag har lyssnat så länge på tystnaden att jag inbillar mig ljud. Vem, därute i mörkret, skulle skrika mitt namn? Inte vem, vad. Det är nästan skrattretande. Men någonting i mig vägrar ändå titta ut längre än vad som behövs. Och det behövs inte alls, så varför skulle jag. Något säger till mig att inte titta ut. Inte få ögonkontakt med vad som finns därute. Det som gömmer sig i mörkret. I stormen. Det som vill ta med sig tåget, och dig, in i sitt oändliga mörker.

Jag vilar ansiktet i mina händer och kniper ihop mina ögon så hårt jag kan. Det finns ju inget därute. Jag gnuggar mig i ögonen. Sluta låta din fantasi vandra iväg på det där viset, säger jag till mig själv. Nu är det fyrtio minuter kvar på resan och sedan ska jag hem och sova. Jag är bara trött och får för mig saker. Jag tvingar mig själv att titta ut. Det finns inget därute förutom snö och möjligtvis skog eller åkrar. Och mörker. Och det som gömmer sig i mörkret. Men det finns ju inget i mörkret! Förutom snö, och skog. Luft finns ju också. Och det som gömmer sig där. Det som vill åt dig. Det som vill sluka upp hela tåget. Nej. Stopp. Nej. Det finns inget därute som inte ska vara där! Ingenting är fel. Men, det är ju just det; ingenting är fel. Allt är som det ska. Det som gömmer sig i mörkret har alltid gjort det och kommer alltid att göra det. Det hade varit fel om inget hade funnits där. Då hade inte världen fungerat. Vad skulle annars vara i våra garderober? Vad skulle annars trycka under våra sängar? Vad skulle annars finnas där i gathörnet? Det som gömmer sig i mörkret finns alltid där. Det är så det ska vara. Och alltid kommer vara. Det finns alltid något därute som vill åt dig. Något som gömmer sig i skuggorna. Något du inte kan se, men du kan känna dess närvaro.

[tryingtounderstandbrainheart]

Den röda kavajen

Jag tänkte ju på en sak. .. jag tror det kan vara så att livet är lite som kläder. Vad vill man ha på sig och vad vill man förknippas med? För att förut när det kändes mer som fantasi var det inte svårt att ta på sig den röda kavajen. Fast det var inte som att jag tog På mig den utan att den hängde i garderoben och jag stod där och babblade om att den ska jag ta på mig. Det fanns mycket mer bland varianter därinne. Mer accepterade och ENKLARE snitt. En jeansjacka, en svart pullover och kanske en sliten skinnjacka från 1983 med axelpuffar.

Det är en sak att stå där och säga att man ska välja nåt och en heeeeelt annan sak att faktiskt välja.

I torsdags skulle jag visa mig på FB och göra den officiell. Plötsligt så märker jag hur varje fotsteg mot den röda kavajen är heeeelt anorlunda. Jag skakade och stegen var mer som myrstegsstora. Det kändes...Real. Jag skulle ta På mig den röda på Riktigt, inte bara stå där och snacka. DÅ fattar jag att...vafan har jag VALT egentligen!?

Ja jag kan också ta på mig en jeansjacka, jag har redan haft den på mig men samtidigt så kände jag hur...det var inte rätt. Jag skakar inte av jeansjackan. Men att ha på mig den gav inte heller det jag behövde. Den röda however... men den är inget man bara slänger på sig. Eller inte för mig iaf. Inte när man gått i jeansjacka så länge. Jag vet inte, jag har nog inte ens trott att den röda kanske varit möjlig? Men för några dagar sen så kände jag att... SHIT. Är detta happening for Real??! Är det DEN vägen jag går på!?

Som om att jag mest trott att jag gått mot den röda kavajen men att det inte betytt att jag Faktiskt kommer ha på mig den.

Det är enklare att mergea med sånt som är typ i linje med en själv. Oavsett hur man känner om sig. En som hatar sig själv, kommer dras till någon som speglar detta. "Jag är ju så ful" kommer hitta den där fula tröjan och känna att det känns rätt och stabilt.

Den slitna är enklare, den kan jag. Stackars lilla jag. Den synen på mig är så standard och invand att jag gör den i sömnen. Det är därför som...jag nu knappt fixar att gå mot den röda. Det är därför som jag också dissar den. Näää den är nog inte så bekväm och det kan ju va polystertyg och sömmarna är säkert inte...

Det är jävligt känsligt att välja...sig själv. Det är nog nåt sånt. För i torsdags så fick jag prova spela gin rummy för första gången. Precis innan spelade vi president och min självsyn var katastrofal och det dröjde inte länge innan jag förlorade men jo jag kämpade lite. Lilla jag. Trasig, bortglömd och unwanted. Dåliga jag. Ingen ordning på mig jag. Att jag därför förlorade var liksom självklart. Sparka på mig, det är ok. Jag sparkar också ändå. Den håliga trasiga jackan. I know it.

Så va det.

Precis efter så frågade om jag ville testa gin rummy. Jag var så lågt ner att jag tyckte why not. Jag tyckte det lät lite kul och brydde mig inte längre om jag förlorade. De förklarade reglerna lite snabbt och jag brydde mig lite lagom.

BAM. Jag började leda. Oj..! Mr jag vill Väldigt gärna vinna började svettas och tycka att nuuu blev det svårt. BAM. Jag ledde ännu mer. Så fortsatte det. Jag hade 300 poäng tror jag och den närmaste hade 120 typ. Jag höll på gå in i mål men då bestämde de sig för att....en omgång till? Jag var trött och obrydd och tyckte meh, går väl.

DÄR. Plötsligt gick det PISSdåligt och jag fick 100 minuspoäng. Jag har miljarder kort på handen.

Jag förlorade och Mr jag måste vinna, vann. Jag hade den där fina jackan nästan på mig men återigen så hade jag svårt att ta på mig den. Jag har haft den ibland. Det är skitkonstigt. Världen blir som förbytt och plötsligt så gick jag från fattiga flickan som inte hade skor till hon den rika som bor i palatset.

Därför skakar jag av tanken. För nånstans i mig fattar jag att det är den jag är på väg emot. Att om jag inte ska välja den trasiga for life och jeansjackan inte duger så...

Därför stallar jag. Därför går det segt. Därför är jag på åkern i Örkelljunga kl. 23 när ingen är där.

Tobbe valde också. Han tog den. I början gnällde han på den. Den va stickig och grön och... men när jag sa till honom att han skulle göra det och han den för hans skull så blev det som förbytt. Som om han tagit på sig den utoin från början och sen ... satt den himla passande.

Jag vet ju att det är trådar och knappar. Det är inte perfekt. Men det är som om jag tror att det är det.

Jag tror lösningen är...lite i taget. Kanske stå i rummet till o börja med och mest känna lukten, prova en handske, och ta det luuugnt och fint.

Att mentalt klättra upp från underjorden till högt upp är inget som man gör i en handvändning om man inte är galen. Vem ÄR jag liksom??? Det måste ju finnas pelare som stabiliserar där.

Att inse att jag är båda är både förståeligt och förvirrande.

Så jag svajar. Jag går tillbaka till gamla slitna jackan men jag hatar hur trasig och hålig den är. Det gör ONT. Jag är inte alls den..!!

Kanske bli det röda lagningar på gamla jackan tills...den är så röd att jag vågar.

[korpcat]

18:52 LETSGOOOOO

Mamma ringde runt 11, och vi pratade om den nya lägenheten vi ska flytta till snart och om hur det kommer att bli för mig efter operationen. Sen ringde pappa och frågade om hur det går för mig! Jag pratar sällan med mina föräldrar, men det var ganska trevligt idag.

Jag och några på KY spelade upp våra psalmläxor för varandra i kapellet innan lunch, och det var jättebra! Tydligen har jag spelat psalm 182 lite långsamt🤔 Jag orkade inte öva mer efter lunch så jag letade efter en bok att läsa i biblioteket (hittade ingen) så jag STAL en tröja!. Nej, men jag tog en. Det finns ett rum på skolan där man kan ta och lämna något, vilket jag tycker är fint. Jag tog en långärmad tröja som är grå/brun. Den är jätteskön. Jag kommer hämta något hemifrån att lämna så småningom.

Efter det har jag funderat över meningen med livet på mitt rum. Jag fällde några tårar till Meonie and Kitchi av Gregory and the Hawk och Bachs cellosvit i G. Jag är stressad och ganska självkritisk. Jag absolut avskyr att öva när jag är trött eller omotiverad (jag är det ofta, dessutom är jag ganska dålig på att ta pauser) det känns rent utsagt plågsamt att sitta med mig själv i övningsrummet de stunderna.

Som tur är så har jag börjat prata med mina pentryvänner, och det känns som en tröst!

Här är schemat jag har gjort för mig själv. Önska mig lycka till nu!

[fannynilsson]

Gårdagen var tiptop. Idag bråkar jag och Lukas BARA.

Varenda andetag han tar gör han nåt han inte får göra. Är så jävla TRÖTT på va bitter och säga nej 400 gånger i timmen! Så våldsam och gör bara illa alla i sin framfart. Söker förmodligen bara uppmärksamhet men jag har inte 8 armar. Han måste klara sig själv i det mesta. Förmodligen väldigt utvecklande, ensamt, stärkande och förvirrande på samma gång. Det gör ont i mig. Vill ha det som förr när han var välkommen i min famn dygnet runt. Nu är min famn alltid upptagen av andra.

Tröstar mig med att han kommer bli en fantastisk person som vuxen… förhoppningsvis. En som förstår att allt inte kretsar runt honom, yngre tar man hand om och man hjälps åt för att få familjen att fungera. Man får inte allt serverat och man får vänta på sin tur. Det bäddar ju för att han kommer bli en superduperbra familjefar!

Om han inte redan är för lost to the dark side 😂😂 som det ser ut nu kommer han vara kejsare i kartellen och tortera barn till frukost.

Men jag själv minns inte så mycket från när jag var 3 år, så jag hoppas han glömmer bort att han varit prospect till yrkes-kriminell.

Nu sova bort all frustration och planera nåt riktigt ansträngande imorgon så han inte hinner vara heltidskriminell 😑 hejdå

[evigtlivihimlen]

Det allra Viktigaste!

DET ALLRA VIKTIGASTE!☝️ Både en svensk och en finsk kristen tidning publicerade artikeln med detta budskap, ett budskap för 2024 om det allra viktigaste! Svenska tidningar brukar ha det svårare för “tuffare tag”, respekt för Hemmes Vän som publicerade👏. Artikeln är nämligen ett rivjärn mot det bekväma “köttet”. Finnar gillar ju björkris-pisk i bastun, 85 graders, inte 45 som i svensk Sauna. Det ska vara kött i korven inte fläsk osv…Men, jag är ibland trött på den finska brutal ärligheten, och föredrar inte sällan den svenska, försiktiga och diplomatiska vänligheten, det blir liksom bättre “atmosfär”…I Finland ska det vara “allt eller inget”, på både gott och ont, välsignat när gott och groteskt när ont. Nåväl, här ett viktigt budskap också till Sverige.

Kom ihåg nu, vi är frälsta av Guds nåd via tron på Jesus. Vi kan omöjligen “förtjäna frälsning” via gärningar. Men, den i Ordet och Anden impregnerade vet att “Trons gärningar” är en frukt, en konsekvens av ett frälst liv i den Helige Andes kraft och förmåga. Blir vi fyllda av Gudsnärvaron så lyder vi Jesus, Herren och har vårt begär i det som är på Guds hjärta, som är Guds vilja för oss. Bli sålunda välsignad, sprid vidare följande korta men “intensiva” budskap:

DET ALLRA VIKTIGASTE!🔥💖

Luk.12:4-8: "‭‭Till er, mina vänner, säger jag: Var inte rädda för dem som dödar kroppen men sedan inte kan göra något mer. Jag vill visa er vem ni skall frukta. Frukta honom som har makt att döda och sedan kasta i Gehenna. Ja, jag säger er: Honom skall ni frukta. Säljs inte fem sparvar för två öre? Och inte en enda av dem är bortglömd hos Gud. Ja, till och med alla hårstrån på ert huvud är räknade. Var inte rädda. Ni är mer värda än många sparvar. Jag säger er: Den som bekänner mig inför människorna, honom skall också Människosonen bekänna inför Guds änglar".

Vad förmedlar Guds ord till oss här? För det första att vi inte behöver vara rädda för människor, oavsett vad ont de gör mot oss. Anledningen är med tanke på evigheten att endast Gud är värd att frukta. Han som tar oss till himlen eller helvetet. Sedan kommer tröstande ord, från den himmelske Fadern till dem som Honom tillhör, att Gud glömmer oss inte. Han vet allt om dig och mig, och vi är oändligt värdefulla. Så oroa dig inte, det viktigaste är din frälsning och evighet i Himlen.

Sedan, när vi läser vidare så ändras temat i Guds hjärta och Herren berättar vad som är viktigast för Honom, och det är att "bekänna Jesus inför människorna". Det vill säga att ge ut evangeliet till människor så att det nämnda helvetet inte är deras evighet. Den allvarliga frågan är "Vilket värde har en människas frälsning och evighet?". För Gud är det värt allt, för Han, Jesus offrade sig själv på korset för att rädda varje människa.

Men hur mycket är människors frälsning värd för dig och mig? Är det också värt allt för oss, det viktigaste? Är det värt att offra bekvämligheter och nöjen i detta korta jordeliv, om än bara några timmar i veckan? Om en vanlig kristen, genom den Helige Andes kraft kan påverka om så bara en person en gång i veckan, att nå med evangeliet, och under årens gång, kanske tusentals blir till slut frälsta? Till exempel att vittna för arbetskamrater, grannar med flera, eller genom att dela ut evangeliska traktater och tidningar till brevlådor. Skulle det vara värt att offra bara 2-3 timmar i veckan? Här nu evigt viktiga frågor direkt till våra hjärtan från Guds hjärta. Guds ord hjälper oss att fatta rätt beslut:

"Då vi alltså vet vad det är att frukta Herren, försöker vi vinna människor" (2 Kor.5:11). "‭‭Men när den helige Ande kommer över er, skall ni få kraft och bli mina vittnen i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns" (Apg 1:8).

Så låt oss göra det viktigaste av allt, för Gud och för oss, amen.

[onenightshetookthemidnighttrain]

Hur mår vi? Hur mår vi? Hur mår vi?

Hur mår vi?

Hur mår vi? Hur mår jag?

Jag tror aldrig någon av oss vågat ställa den frågan.

”Man ska inte ner o gräva o rota” sa han. Jag insåg tidigt att det var ett hopplöst fall. Att rädda någon som kanske borde räddat mig. Han som skulle rädda dig fanns inte där. Så jag antar att det fortsätter såhär, en ond cirkel. Tills nån av oss har fått nog. Jag är där nu.

Vad gör det med en människa? Att växa upp med dom här känslorna? . Jag är så trött på underdog quotes och what doesn’t kill you makes you stronger anekdoter. Vi som sett det vet att det inte stämmer, att det aldrig stämmer. Ingen kommer undan utan sår. Det som inte dödar dig håller dig vaken om nätterna, får dig att tvivla på dig själv och allt som har med dig att göra, även din egna avkomma. Jag älskar dig så mycket att det gör ont, hade gjort vad som helst för dig, närsomhelst, varsomhelst, men ingen får mina tårar att rinna som du. Jag antar att det stämmer, dom som du älskar allra mest, sårar dig också mest. Jag har hållt inne på allt det här. Jag antar att jag har försökt anamma det du själv tror på så starkt. Inte känna efter, inte tänka så mycket på det, skjut bort skjut bort skjut bort. Tog mig tid att inse att allt jag försökt trycka bort, har haft sina klor i mig. Du kan inte vinna det här genom att springa.

[anniekimsvedin]

20/5-24

Dagen börjar ju bra här.. Ofelia vaknar och vill ha äggröra till frukost, jag gör äggröra till henne, hon går för att äta och sen slår det slint för henne, hon tar tallriken och kastar ner äggen på golvet och säger det är äckligt 😤😤😤

Jag blir GALEN! Har aldrig sett något likande gällande Ofelia. Tar av henne paddan och då brakar helvetet lös. Det hela slutar med att vi båda gråter och jag önskar mig bort.

Jag vet snart inte vad jag ska göra för att överleva dessa få dagar man är själv, måndagar och fredagar. Är Sebbe hemma funkar det betydligt bättre, men att vara hemma själv med båda barnen är fan tufft när Ofelia är i sin treårstrots.

Kl är snart 21 och jag är så trött att jag skulle kunna somna stående. Sitter i soffan och ammar Lara.

Sen har dagen bara fortsatt varit tuff för henne, tandläkaren vid 12:40, Sebbe tog det medan jag handlade och sen BVC, det tog jag. Hon var så slut på när hon skulle sova.

Jag fattar att det är tufft att vara 3år, det är mycket som händer, man vill bestämma, mycket känslor och svårt att hantera alla känslor. Och det går fan inte att prata med en 3åring heller, det går inte att resonera med dom 🙄

Snart är det väl över. Mycket är ju personlighet också. Ofelia har ju ärvt min hetlevrad och Sebbes tjurskalle 🙏🏻🫠🫶🏻 VA BRA!

Hoppas fan att Lara blir tvärtemot Ofelia, lugn och medgörlig 🙈

Imorgon ska jag med Lara till Ume för att göra hörseltest, ogillar att vara nus. Jag hittar aldrig där 🥲

Nu är kl efter 21, nu säger jag godnatt 💤

[psykotiskapsalmer]

Tröttnat igen

Jag tröttnar så fort på min spegelbild. 

Återigen känns den tråkig och mild. 

Så trist, jag har blivit van, 

trött på detta ansikte av slentrian. 

Lipar och grimaserar, 

det gör detsamma. 

Jag vill se mig själv och känna det flamma, 

känna en låga, en förmåga, 

en sexigt ställd fråga. 

Vem är hon?

Jomen visst, det är jag. 

Trevligt o råkas och goddag!

Vill se mig själv växande, blivande, förnyad.

Snart dags för kremering- fuck it! 

Låt mig skaffa ny tatuering, nytt hår och ny dekor, 

nya glasögon och nya kläder för nya väder. 

Nytt smink och nya skor 

för att representera hur snabbt jag expanderar och gror! 

Klär mig i helt ny karaktär, 

jag blir och jag är helt jävla extraordinär. 

Jag tar en ny form varje år, 

kan vá riktigt svår, på så sätt 

aldrig helt igenkännbar 

men alltid lika underbar. 

Tröttnar snabbt igen. 

Nytt skal, ny frosting 

Men trots det- tro det eller ej

Helt jävla likadan.  

Som förut. 

Och som alla andra.

[trolldegen]

Ett tag sedan jag skrev.

Sjukskriven i snart en månad. Känns både bra och dåligt. Skönt att kanske få försöka varva ner och hitta ”mig själv ” igen . Men nej.

Stress . Och mycket att göra även hemma . Och runt om. Att man måste tänka på de . Göra de . Fixa de . Och bla bla bla . Att man kan ligga i sängen och fundera i över två timmar på om man ska gå upp och göra de eller detta . Att man inte kommer till skott och gör något.

Att man ska få huvudvärk för inget. Trött i huvudet och ”svag” känsla i kroppen och musklerna .

Jag orkar inget . Att gå ut med hunden och fixa mat under dagen är bara detta stort , och tar upp så mycket kraft och ork.

Att sen få höra hur de är på jobbet. Med stress hit och mycket och kaos och bla bla bla . De hjälper inte. De får mig att få panik. Att jag är hemma är mitt fel, därför är de som de är på jobbet , därför ser min arbetsplats ut som skit . Och såvidare .

Jag är trött på allt . Att försöka må bra, att vara social att göra de och de . Att man ” måste ” orka saker , och att folk ska göra de värre .

Men visst jag ska inte ligga här och tycka synd om mig själv som de säger . Att jag måste bjuda till och bla bla bla . Men ha fan ska man göra när orken inte finns, ?

Och man har inte kraften att säga till , att något är fel eller inte okej och så vidare ?

De är inte lätt . Så förlåt om jag inte kan mäta dina krav eller fixa med de du behöver hjälp med .

[aspiringsomethin]

Jag skriver tills jag är trött

Eller i varje fall, tills jag slutar se rött

På svenska säger man jag är vilsen

I poesin säger man jag har tappat min förmåga att navigera

På svenska säger man varför kan du inte lämna mig i fred?

I poesin säger man hur länge ska din närvaro strypa mitt hjärta?

Min ögonlock börjar ramla omkull.

Att leta efter ord bara för sakens skull

Kanske låter trivialt

Misstänker att det inget jag valt

Jag skapades med bördan och privilegiet att känns och ge.

Att gråta, skriva, läsa, le.

Så det är faktiskt inte en liten sak

Mitt egna tak

Mina väggar och min grund.

Min viktiga stund.

Och om orden kan hjälpa med se allt detta

Mitt egna liv lätta

Dessutom hjälper det mig släppa på nu och här.

Tillåta John blund hålla mig kär.

Okej vad vill jag egentligen säga

Det här kommer du också greja.

Jag tror universum vet, kanske du med

Livet kommer aldrig lämna dig i fred

För hennes skull, det är dags att ge dig själv chansen

Att omfamna acceptansen.

[fannynilsson]

Säger bara en sak. Respekt till de som helammar båda tvillingar 😑

Vissa dagar är bara ett ständigt krigsfält där mjölk är vapnet. Det är mjölk överallt. I varenda jävla vrå. FÖRUTOM i bäbisarnas mage (enligt dem). Är så trött och less på att amma redan!! Man räknar att amma ETT barn är under ett års tid mer än en heltids jobb. Guess what. Det blir inte mindre med tvillingar 🙃 de dagar de går i synk funkar hyfsat, men osynkar de är jag körd.

Det funkar ju när isak är hemma och kan ta en med flaska eller så om dom har kaostimmar, men han är ofta borta o gör ärenden åt oss eller hoppar in på jobbet. Så är man själv hemma sitter jag fast i mjölkning. Jag ville ju sluta va gravid för att ta mig UT UR HUSET. Inte fortsätta va fånge 🙃 Däremot så finns det ett ultimat fusk, som jag inte tycker om. Men är det krig tar jag till med fusket, och det är att ge båda en dos ersättning. Då däckar bådatvå en längre stund och man hinner göra annat. Vill inte veta vad såntdär är gjort av, men jag hade inte heller köpt en ersättningsmaskin som nödhjälp om jag ”bara” fått ett barn heller 😅 (nej jag litar inte ett piss på det som säljs i mataffärer, allt säljs med avsikt för att tjäna pengar, inte för att det ska vara det bästa för människan, och det bör man alltid ha i åtanke när det gäller ALLT i en värld där allt kretsar runt pengar och inte välmående) #foliehattjagvet 😅

Får kanske ha liiite mer tålamod innan man får bättre synk på amningen dock, dom fyller bara 2 veckor idag 😂

Vi har nog klubbat fast ett namn för pojken också. Max Sundström! Mellannamn velar vi fortfarande där.

Tjejen däremot.. hon kommer aldrig få ett namn stackarn. Där är vi så långt ifrån varann att jag kommer nog måsta neka isak att skriva under som far på henne för att beskydda henne från alla fula namn han vill döpa henne till. Vad gör man inte som den enda föräldern som vill sina barn väl 😮‍💨😮‍💨😮‍💨😮‍💨😮‍💨😮‍💨

[planetkatt]

18-02-2024

gjorde en så (enl. allmän åsikt?) omoralisk stöld och enda kvalet jag har är över att inte känna något. kval alltså. inget kval.

blir det mer ok om det är från en självcentrerad och ogillbar person? kanske. på samma sätt som när det gäller företag.

idag (igår) har jag öst på utan effekt. känner mig så trött och LESS.

- nothing fucking sparks joy.

nån i en toakö bad om ursäkt för exakt inget på ett självförintande sätt och jag påminde mig själv om att alltid låta bli att vara sån.

[anniekimsvedin]

26/4-24

Hängde lite på öppna förskolan igår. Det var kul, var bara lite trött sen efter allt ljud och alla intryck. Men det var super trevligt och roligt att få komma iväg och prata med andra än dom man bor med 😂

Annars då? Inte så mycket. Dagarna flyter som mest bara på. Ofelia är fortfarande i sin klassiska treårstrots, bråkar med mig hela tiden och vill inte sova. Lara hon sover mest hela tiden och äter 😂 Kämpar väl lite med att bajsa och gå ut gaser, precis som Ofelia gjorde som bebis. Ska försöka ta mig till apoteket och köpa minifom och testa om det kan hjälpa henne.

Idag är det fredag och jag är själv med barnen. Än så länge går det bra 🙏🏻 Stryker Ofelia medhårs hela tiden och tippar lite på tå runt henne för att inte väcka demonen i henne. Jag orkar verkligen inte bråka med henne när jag är själv med båda barnen 🥲

Igår innan förskolan så skrek båda och jag visste inte rikigt vem jag skulle prioritera.. Sen gör det inte saken bättre att Ofelia somnade väldigt sent igår och vaknade ganska så tidigt imorse 😪😪😪

Berättade för henne just att hon skulle säga till när hon ville gå upp och duscha men då skrek hon bara 🙄

Aja, Lara sover och jag ska försöka riva av ett träningspass 🏋️

[psykotiskapsalmer]

Väggar som pratar med väggar

Jag är trött på själviskt samtalande

vill inte höra om ditt jobb, ditt barn, 

din semester eller senaste fester. 

Ställer ändå en följdfråga och ler

“hur kändes det?”, “berätta mer”. 

Hoppas du förstår och ser,

att de är en tjänst jag gör

genom att lyssna och ge gehör

att jag inte bryr mig, 

men vet att du gör. 

Men den tanken har inte slagit dig. 

Som det mesta, för meta, 

det flyger över ditt huvud. 

Självupptagen, så uppe i dig, så tagen i dig själv. 

Åh, så behagligt med ett lyssnande öra!

Omedveten om att det är ett jobb, en tjänst, ett jävla göra. 

Så skönt för dig att få lyfta, lufta, 

uttrycka, bearbeta, sätta ord på

säga säga säga,

säga dig själv till existens. 

Externalisera dig själv. 

Helt utan kärna. Förlägger allt det interna. 

Du håller låda, 

monologer i minuter – ja varför inte timmar 

jag slutade lyssna, hjälp, jag tror jag svimmar!

Tills du är så van vid ljudet av din egna röst

att det blir din enda tröst. 

att du förlorat hemmet i ditt eget bröst. 

Du märker inte längre när du avbryter

märker inte hur en viskning ofta ryter 

i en vädjan,

den trevligaste formen av HÅLL KÄFT

ingen vill va din obetalda terapeut. 

Eller,

ställ en fråga och våga, 

håll in dig själv. 

Ge tid till eftertanke, täpp till din holk, 

prata med och inte på folk. 

Svälter du utan uppmärksamhet?

Vari finns din identitet? 

Blir du stissig utan nickningar och instämmanden?

Oförmågen att bekräfta din egen person.  

Jag hade tagit det som en personlig lektion…

Visst kan du snacka! Men

så liten,

så ensamt.

Till och med

pinsamt.  

Ja och jo,

jag låter väl dig hållas då. 

“Jaså?”, “Visst är det så”, “Hej och hå och apropå”

Är väl snäll då, 

startar samtal, till och med på eget bevåg

låtsas delta i din ensidiga dialog.

[tryingtounderstandbrainheart]

Smärtsnurr

Han ligger och sover. Jag är vaken lite till. Iaf till 00 då jag ska ta spray. Tankar flyger och far. Mycket händer. Mycket förändras och skiftar och jag ska försöka hänga med. Det som igår var drömmar är idag möjligheter och verkligheter.

Vi står kvar. Det är 25 år i år. Vi har utvecklats. Vi är annorlunda och jag likaså. Det vore ju märkligt om jag var likadan när jag va 18 som 43.

Idag på Ica så gick det ett sånt är nyförälskat par framför oss. De höll varandra i handen och handla på Ica tillsammans, det syntes hur det var en fröjd och en lek. Bakom de gick vi. Vi var trötta efter influensa och dygnsrytm och vi hankade oss fram där. Han, 10 meter framför men tittade åt mitt håll. Jag kom ihåg när dedär va vi. När platsen knappt fanns och det bara var ett han och jag.

Jamen vi har ju precis varit sjuka och snurrat dygnet och.. ja, visst är det så. Men innan det var det trauma med mig och innan det var det... Det är som att det alltid finns en förklaring till varför det är som det är. Men ska inte vi liksom... vara above that..? Livet kommer ju alltid kasta bollar. För det är ju lustigt hur P hade sovit 1 timme men Trots det så fanns det massor av energi och glädje mellan oss.

Så har jag märkt flera gånger. Inte alla, absolut inte men många. Många gånger har jag mått dåligt och varit trött och anti och efter jag umgåtts med honom så vips..! inte trött eller ledsen mer. Så kan det vara mellan oss också men också tvärtom. Att jag behöver hålla i min energi mer än att han...ger den.

.

Det är äckligt hur allt kan bli en del av ens normalt. Något som mest pågått länge blir till sist en norm som man finner sig efter. Man älskar någon och gör allt för den så då är det bara som att...ok då är det här en ny norm.

Nu är det över....1 år sen som vi...did the deed. Ett...ÅR. Tiden har bara sprungit och han är i vanlig ordning helt galet förstående och "du var ju med om något väldigt traumatiskt, det kommer när det kommer". Men det blir inte pussar heller. Jo, på kinden och pannan och halsen. Men munnen är nono. Det har varat så länge nu att även det blev en del av normen, lite som att vi dricker varm choklad på kvällarna. Jag vet inte, det kanske ger sig. Vi Har ju närmat oss om man tittar på åren innan. Sköldpaddefarten.

Anpassad.

Han försvinner från mitt synfält och plötsligt är jag där själv och handlar. Eller det känns så. Såhär skulle det kännas då. Det blir tungt och jag känner hur trött jag är och vill mest blir klar. Jag...vet inte. Vi jobbar på det och en del av mig tycker det är en no brainer medan andra delar....tycker att det är en no brainer.

Efter en stund kommer han tillbaka. När jag inte är beredd så ser jag honom i havet av okända. Jag fylls av värme och en stilla kram skapas. Den är lugn, djup och äkta. Som glödande bitar i brasan. Glöd.

Vissa saker är så smärtsamma att medvetandet bara vägrar att ens kisa på. Jag har inte ens tid med dedär. Jag vet att han älskar mig above and beyond och jag älskar honom. Resten får nog framtiden ta hand om.

Jag behöver inte kolla sömmarna var tredje kvart men jag gör det ändå. Vagnen måste rulla på. Jag kan inte låta det äta upp all min energi för då kommer jag ingenstans och mest dör.

Mitt huvud är i lite lätt konstant vrida åt som om nån tagit ett snöre och dragit till. Please, ingen stroke eller hjärnblödning.

Jag får väl försöka hålla i mina wants and needs och hoppas att ju mer jag närmar mig en hel Karin, desto mer hela blir vi.

Man vet ju aldrig. Framtiden är oviss och jag vet inte vem jag kommer och vara och vad jag kommer behöva. Man förändras ju hela tiden och gårdagens självklarhet är dagens nono.

Uff. Jag hör hans reassuring stämma, "du tänker för mycket, love. Gör det du älskar så ordnar sig resten".