#dikt

[valentinahogdahlholm]

Camera obscura

I: 

I like a light, and him next to me. Leg pressing against mine, Breath in my neck.

The security of destiny in the laid-back posture, echoing through the voice. My camera obscura.

Desperation in voice reflected in grip. So hard it draws blood. And yet I never let go, Dug deeper until it met bone. Healed like so. And it became part of my body, Like pyrola I stared at the sun, laid quietly in the grass through the night while the twinflowers danced over me.

His hands gripping their hands.

Where I laid on my back, Followed every proclamation. Promised to become a celestial body.

II: Yesterday my friend said she to a guy that she didn't want to be a feminist cunt. I don't dare to say no to the boy who took my hand on the bus.

Can't afford to drop the halo, last piece of the celestial body The blood ran, but I never became holy.

When I stare at the sky I see his face, shining new constalation. A darkness in the eyes which I try to ignore. That which grew from the body that would belong to the sky. Openings glisten, but are snuffed out by a sheet.

Imperfect, unfinished artwork.

Despire every cut being perfectly planned after aincient measures of perfection. Bleed from the deep cuts in my forgotten body.

So I scream and the tears run, But all I muster are these smoothed over words which I hope will say what I can never, looking into my creator's eyes. Fear on my chest, mare which rises from me. And in these words, in this light, she is a person. Of the same material as the newest constalation.

I: 

Jag satt som ett ljus, och han bredvid

Hans ben tryckte mot mitt. 

Andedräkten mot nacken, 

Ödets säkerhet i den bakåtlutade hållningen, ekad i rösten. Min camera obscura. 

Desperation i rösten speglade greppet, Så hårt att det drog blod från min hand, Och ändå lät jag dem aldrig släppa taget. De grävde sig djupare tills de mötte ben, Läkte samman så. Och det desperata greppet blev del av kroppen. Som pyrolan stirrade jag mot månen, låg tyst i gräset genom natten medan linneorna dansade över mig, 

Hans händer hårt greppande de glada leden,. 

Där jag låg på rygg, Följde varje budord, Lovad att bli en himlakropp.

II: Igår sade min bästa vän till en kille att hon inte vill vara en feministfitta. Jag vågar inte säga ifrån till killen som tog min hand på bussen. 

Råd att tapa glorian, sista biten av den himmelska kroppen. Blodet rann, men aldrig blev jag helig. 

När jag stirrar mot himmelen ser jag hans ansikte, skinande ny stjärnbild. Ett mörker i ögonen jag försöker ignorera, Det som växte fram ur den kropp som skulle bli himmelens Öppningar som skiner, men hävs av ett lakan. 

Konstnärens imperfekt, ofärdiga verk. 

Trots att varje rispa var perfekt planerad efter antika mästares mått. Blöder ur de öppna såren som lämnas i min bortglömda kropp. 

Så jag skriker och tårarna rinner, Men allt som kommer fram är dessa lignande tillrättalagda orden som jag hoppas ska säga vad detär jag aldrig förmår när jag ser min spegelbild i min skapares ögon. Skräcken på bröstet, maran som ur mig stiger. Och i dessa ord, i detta ljus står hon framför en människa., Av samma material som den nyaste helgade himlakroppen. 

[wordsfillingupmyheart]

English translation of a Swedish poem I wrote.

-//-

When did things go wrong in his life?

from the beginning

or did the road bend

and he with it

well he's probably a bit crooked

got off halfway

even though it was the wrong stop

wanted to get back on

tried, didn’t have the time

never on his side

missed his chance

sometimes I think about

all those who ends up a bit crooked

here but still not there at all

lost on the road somewhere

is there anyone who cares

that they got off

at the wrong places

and never really found their way

back home

————

Swedish original:

När gick det fel i hans liv?

från början

eller krökte sig vägen

o han med den

jo han är nog rätt välkrökt

hoppade av i halvtid

fast det var fel hållplats

ville komma tillbaka

försökte, hann inte

missade sin chans

ibland tänker jag på

alla som har hamnat snett

här men ändå inte

borttappade på vägen

finns det någon som bryr sig

att de hoppat av

på fel ställen

och aldrig riktigt hittat hem igen

[kom-poetry-channel]

Jeg kom ikke noen vei med dette diktet før jeg forsto at den norske teksten måtte være i den lett avslepne bergensdialekten jeg finner det naturlig å lese den i; "krysser 'an" for "krysser den", "te' helvete med han" (ikke 'ham'), og "sånn så du har blitt", blant andre.

På norsk har vi ikke ordet 'goblin' i betydningen "sjuskete person som ikke bryr seg om klær eller utseender" - det er kanskje ti år gammelt på engelsk - og dermed ikke uttrykket "kall meg en goblin", som derfor er vanskelig å oversette. Men jeg har god autoritet på at Tolkiens "goblins", altså underjordiske vesener i fiendskap med menneskehet og sivilisasjon, bør oversettes til "tusser". Og da får vi straks den høybergenske genistreken "kall meg tussete".

Der går en motorvei mellom huset mitt, og kontoret. Eg krysser 'an om morgenen på vei til jobb og om ettermiddagen, når eg ska' hem. Om du stopper på sykkelbroen, og tenker over livet et minutt, eller to, som man ofte gjør - men du får ta den her økten; eg har mykkje å gjøre, og regninger som ska' betales - så går det kanskje tusen biler under føttene dine.

Tusen biler? Tusen tonn metall! Glass, stål, titan, kobber, tungsten, platina, rhodium, bly. Metall revet fra likegyldig jord smeltet og smidd, intrikat formet så 'an hopper straks foten rører pedalen. "Mange kunnige ting," sier den landlige dikteren; "men ingen vakre"; nåja. Te' helvete med han. Han har aldri satt i forsetet på en landauer og frosset seg gjennom regnet så en rikmann kunne nå et viktig møte. Kall meg tussete om du vil: Der e' skjønnhet i alt vel bygd.

En uendelig strøm av formet jern: Makt som konger ikkje har drømt om. Ingen komité vedtok det her; verken tsar eller keiser ga ordren. Tusen tonn jern ble revet fra likegyldig jord; ikkje ment for våpen te' Moderlandets forsvar; ikkje te' et minnesmerke te' kongers ære; ingen heroisk patriotisme utvant kullet som smeltet dette jernet. Folk gjorde det, uten kommando: Fordi vi hadde mykkje å gjøre, og regninger så sku' betales.

Eldsten ser ikkje det eg ser, når hon står på broen. Hon har mykkje å gjøre, men ikkje en eneste regning; et kilotonn jern under føttene hvert eneste minutt imponerer hon fint lite. "Kapitalisme," sier hon, med forakt i stemmen; lånt fra et dusin influensere. Der e' ironi, om du vil: Tusen tonn, minst, revet fra likegyldig jord, smidd og strømmet, kynisk formet for å skaffe klikk. Kapitalisme selger ikkje.

Men det går bra. Eg var vel ikkje så imponert, eg heller, når min far viste meg ett eller annet mirakel som han ikkje ble født til. Det e' vanskelig å huske på det, den enorme ubegrensede makten i beistet, når du sitter der trygt i salen og blir båret dit du vil, sånn så du har blitt hele livet.

Når alt e' sagt og gjort - så lenge bare ord ble sagt, og ingenting voldelig gjort - så e' all vår udrømte rikdom, all vår ære og vår makt, bare det vi bygger fordi vi har mykkje å gjøre, og regninger som ska' betales.

[anthea-1]

Att leva eller att älska Att leva för att älska, Att älska för att leva, Man måste veta hur att leva för att älska, Och veta hur man älskar för att lära sig att leva. Men ta bort kärleken och du dödar livet, Ta bort livet och kärleken kommer att blekna. Man måste leva på kärlek och älska livet.

[enigmapoets]

regnet fångar alla färger, de gör dem till blå, som havet, och himmelen, stöps de blinkandes, mot solen, som helst velat gömma sig, för sådana dagar, klär sig i blå skrud, stövlar ut i aftonen gastandes, kom an! jag ska dunka er gula och blå! det där regnet, en riktig sjöbuse. - DataDog

[ochjagvarensam]

och när det börjar göra ont

[poemsbyjonna]

Ballerinan

Photo by Pixabay on Pexels.com Jag drömde att jag var en ballerina, att jag dansade över scenen i platina. Mina ögon sökte dina i publiken, jag ville inte göra dig besviken. Massan var tyst när jag dansade och sprang. Jag önskar att jag ditt hjärta vann. Men när jag vände mig om var du inte där. Du hade gått och lämnat mig ensam här. Jag sjönk ihop på scenen, ingen dans i mig kvar. Jag…

[in-a-vancaster]

Meg i mørket

Midt på natt, på et ukjent stad

Ligger mitt sinn, og mitt hjerte snart

Og for meg vil det være et bad

Et sted med vann så klart

For eget sinn, og egen skjel

Er minnet fullt, og natten lang

Så ta turen til et sted så svel

At munnen gripes av sang

Løkter i mørket

Det seiles foruten vind

Da mørket faller

Mens følelser lever

Og dør i lys

Kan det vi hever

Og et nytt liv, en ny følelse sys

Men for nå og da

Er det da meg i mørket

Med minner langt bak

[tankesus-skriveprosjekt]

Jul i Taiwan

Det er tjuefjerde desember men biltrafikken dundrar utanfor Hovudet verkar eg må gjere lekser Er det verkeleg tjuefjerde desember alt?

Ein finn juletre og julepynt her og der men julestemninga er evig unnvikande Nærmaste eg kom var eit japansk album albumet har ingenting med jul å gjere

Eg må stå opp gjere lekser Satan

[valentinahogdahlholm]

Non-existence//Icke-existens

I am terrified of the sound of time passing, Horrormovie soundtrack echoes through my eyes.

The body dies before the soul, And seven minutes is an eternity.

Dying like a flower full of seed, Kitchen sink realism

Grayness and goodgirl syndrom, So many lost chances when her eyes were fixed on stars, growing larger. Burning her skin

And so it ended before lightning struck and all became black, A non-existance in dark matter.

//

Jag är livrädd för klockans tickade, 

Skräckfilmssoundtrack ekar i mina ögon.

Kroppen dör före själen, 

Och sju minuter är en evighet. 

Vissnar som en blomma med pollentunga pistiller, 

När filmen som spelas är köksbbänksrealism. 

Gråskala och duktiga flickan syndrom. 

Så många förlorade chanser men hennes ögon fästs på stjärnor, som blev större, 

Brände hennes hud 

Och så tog det slut  innan blixten slog ned och allt blev svart. 

En icke-existens i mörk material 

[forfattarspire]

I will write in English, Norwegian and maybe Spanish and Icelandic. Hopefully someone out there want to read what I write.

[heriugena]

"Frosten song ei vise for meg, regnet rann med ord og kvæde,

andre visur kom med vinden, songar kom på bylgjun sigland,

fuglar flaug med ord til møtes, tretopp susa løyndarrunir"

•

"The frost sang a tune for me, the rain flowed with words and poems,

with the wind came other tunes, on the waves sailing came songs,

birds flew with words to meet, treetops rustled secret runes"

[anthea-1]

Hej ! Det här är en av mina första dikter och jag skulle vilja göra fler men jag vet inte om de är tillräckligt bra. Tveka inte att ge mig råd !

De var i en storm

Och jag var på en bangårdsplattform

De skriker från det avgrundsdjupa djupet

Och jag väntade på tåget

När ska det sluta

När ska tåget komma 

Det kommer aldrig att sluta

Det kommer aldrig att komma 

De börjar hålla tårarna 

Och jag börjar gråta

Deras värld består av smärta

Medan min består av lycka

Men de är starkare än mig

Och jag är lyckligare än dem

Och de tänker, “Varför lider jag?” ”Varför är den andra nöjda?”

Och samtidigt tänker jag, “Varför är jag nöjd?" “ Varför lider de andra?”

[enigmapoets]

jag skyndar mig, som en hund, upp i lyktstolpar, ett fyrtorn vid havet, av sand och tomma ängar, jag slår upp ett blad från sidan, och skjuter gårdagen, iväg och till, som att jag letar en slags, förståelse i ord, jag skrivit och ristat, och jag slår upp ögonen, av slump eller öde, och ser mig själv, upptagen, lekandes, i sandlådan, levandes - DataDog

[ochjagvarensam]

helvetet finns på jorden, jag har varit där

[poemsbyjonna]

Staden i tystnad

Människor springer, sena till allt.

Jag sveper kappan tätt omkring mig,

det är kallt.

Stadens puls passerar snabbt.

Chafförer tutar, hyttar i vanmakt.

Löven faller som fragment i vinden.

En tår rinner längst med kinden.

Ett barn tappar sin leksak på marken.

Tittar upp mot mig, jag som knappt är vaken.

I dvala står jag, frusen i tiden.

Du skulle varit här nu, inte svikit mig igen.

Tar upp mobilen, du har inte svarat.

Jag flyter in i massan, sällar mig till skaran.

Klockan är sju, jag väntar inte längre nu.