#Vilket är ja jo visst så kan man ju också göra

[shiroselia]

I'm gonna say it

SSE fuckade up redan vid Alex's nyaste konceptart för det ser fanomig ut som att de försökte få henne o se orten ut (vad som basically är adidasbyxor + hoodie I Varenda Koncept? Hallå?)

[peachyglitterybouquet]

100 frågor

1. Tre namn jag lyssnar till: Nadja, älskling och typ.. Naddis

2. Någonting jag tycker om med mig själv: jag är rolig

3. Någonting jag inte tycker om med mig själv: lägger energi på fel saker ibland

4. Detta är jag rädd för: döden

5. Tre saker jag vill ha varje dag: kramar, musik och kaffe

6. Tre saker jag absolut inte kan göra: Döda (såvida det inte handlar om att istället själv/någon annan dödas), lura folk på pengar eller medvetet såra

7. Detta tycker jag om att göra: umgås med nära och kära, resa osv

8. Detta vill jag göra just nu: taggar tills middagen kommer, sushi :D

9. Bästa känslan: att vara kär / känna sig älskad

10. Värsta känslan: när man fått besked om att någon håller på att dö/har dött

11. Egenskap jag gärna vill att min partner har: Svårt att bara ange en.. Men vara trygg i sig själv, och kunna acceptera mig för den jag är. Annars är det givet att man vill ha en som man kan lita på, är lojal och som kan lyssna. Viktigt också är att man kan prata med den om allt, och att man har barnasinnet kvar (liksom inte är rädd för att släppa loss eller vad man ska säga).

12. Är jag kär just nu? Jaa fast är ju redan i förhållande sen rätt länge tillbaka, så vet inte om man säger kär då? Men i så fall, ja.

13. Jag vill gifta mig: Ja definitivt.

14. Följande saker vill jag göra innan jag dör: så mycket som möjligt.

15. Min käraste ägodel: vet inte om det räknas som ägodel, men min lägenhet i så fall

16. Något jag vill ha i present: upplevelser. typ mat eller resa hehe. Eller kanske en tatuering så jag får tummen ur röva nån gång

17. Detta har jag på mig just nu: pyjamasbyxor och en mjukiströja  (nej jag har inte gått utanför dörren idag haha)

18. Favoritkläder: bekvämt, men det får gärna se snyggt ut också (hemma ser jag oftast ut som en luffare så där bryr jag mig inte alls, men det funkar inte riktigt i skolan)

19. Favorit djur: hund, tyvärr Zack :(

20. Följande musikstilar tilltalar mig mest: troligen rock och pop, jag är tråkigt mainstream  

21. Favoritlåt just nu: ooj.. Det är ju svårt. Senaste låten jag la till var Diamond heart med Alan walker

22. Roligaste ämne i skolan: nu läser jag ju olika kurser hela tiden men förut var det väl typ samhällskunskap, svenska och bild

23. Tråkigaste ämne i skolan: träslöjd </3

24. En bok jag gillar: gillar deckare

25. En film jag älskar: blev sugen att se om sagan om ringen

26. Favorit tv-program: desperate housewives

27. Favoritdoft: kokos och vanilj

28. Detta äter jag gärna: sushi tacos etc. Listan kan göras låååång, mat är livet

29. Dricker helst: läsk eller vatten

30. Favoritgodis: tjocka s-märken

31. Hit vill jag gärna åka på semester: just nu var som helst där dt finns sol

32. Färg på mina ögon: blågröna

33. Min längd: 159 cm

34. Jag tror på: att människor är goda, vilket är dumt ibland

35. Jag spelar: tetris, men skulle vilja börja med sims igen

36. Person jag beundrar: Kristoffer <3

37. Så här bor jag: i en etta  

38. Antal döda krukväxter i hemmet: för tillfället har jag faktiskt en i toan som jag inte orkat ta bort :( </3

39. Det här tänder mig: självförtroende är sexigt. annars går jag igång på medmänsklighet, typ att man är hjälpsam osv, givmild, öppen.. karisma. roliga människor är ofta snygga också.  Annars kroppsdel gillar jag typ leendet och ögonen, även underarmar hahah  

40. Det här gör mig avtänd: människor som är tråkiga, snåla, dryga, elaka osv.. 

41. Favoritfärg: blå

42. Favoritcitat: har ingen favorit direkt så, men tycker det finns något finurligt med “if you never try, you will never know”. gillar symboliken att man inte ska ha fördomar

43. En hemlighet jag vet: oj ja det är många

44. Bästa present jag fått: kanske utlandsresa  

45. Senast köpta skiva: kanske stiftelsen eller melissa horn, men det va ju ett tag sen

46. Det jag är mest nöjd över med mitt utseende är: min rumpis

47. Det jag är minst nöjd över mitt utseende är: benen hade kunnat fått vara fläskigare haha

48. Udda förmåga/egenskap: mjukade upp lederna i fingrarna när jag var kanske 10 år, var nån grej som var “inne” att man skulle försöka vika upp dem på ett visst sätt..  så nu är dom fortfarande överböjliga haha

49. Om jag vore ett djur skulle jag vara: bra fråga. Kanske ett vattendjur, typ delfin

50. Vad lyssnar du på just nu? musicc, halestorm spelas atm

51. Vad har du gjort/ska du göra idag? pluggar och väntar på att kristoffer ska komma hem (haha what’s new) med sushi som sagt :D

52. Var är dina föräldrar födda? Gällivare

53. Vad är det senaste du installerade på datorn? säkert nå skolprogram

54. Vilken är din favoritrestaurang? le garage hade snuskigt god mat

55. När badade du i en pool senast?i somras på vännäsbadet

56. Har du varit med i någon skolpjäs? jepp

57. Hur många barn vill du ha? varierar, allt från 0-4 haha. 

58. Vilken musikstil tycker du mest illa om? förstår inte riktigt opera

59. Vad röstade du i valet? kan iaf säga att jag INTE röstade på SD

60. Vad har du för TV-kanaler? de 20 vanligaste

61. Har du åkt moped någon gång? nej tror inte det

62. Har du busringt någon gång? jaa såklart. roligaste hobbyn när man var liten typ xDD

63. Har du fått felparkeringsböter? nej

64. Har du hoppat/kan du tänka dig att hoppa bungy-jump eller fallskärm? fallskärm skulle vara jättekul! bungyjump är jag nog lite för mesig för :D

65. Vilken är den plats längst bort som du har besökt? thailand

66. Har du en egen trädgård? nä

67. Vilken är din favorit bland tecknade/animerade serier? archer, den var rätt skoj ändå

68. Kan du alla orden i nationalsången? nej

69. Badkar eller duschkabin? hade gärna haft badkar

70. Vilken är den bästa film du sett senaste månaden? to all the boys .. vad den nu heter

71. Favoritpizza? quattro stagioni, eller hawaii med vitlökssås vid sidan om

72. Chips eller popcorn? chiiiiips

73. Vilken färg på läppstift använder du? öhhh bra fråga.. typ beige eller rosa

74. Har du rökt jordnötsskal någon gång? haha va ?

75. Har du någonsin varit med i en skönhetstävling? ne

76. Apelsin- eller äppeljuice? bappelsin

77. Vem är den senaste som du åt ute med, vad åt ni? Kristoffer var det väl i förrgår (pga han har dans på torsdagar så far direkt efter jobbet), vi åt pulled pork.. annars åt vi ju iofs chips igår kväll om det räknas haha

78. Favoritchoklad? chokladbjörnar! annars typ marabou mjölkchoklad bara

79. När röstade du senast? senaste valet i år

80. När åt du en hemodlad tomat sist? vet ej om jag testat

81. Har du vunnit en prispokal någon gång? njaaee tror inte

82. Är du bra på matlagning? jooo det är jag, problemet är att jag har dålig fantasi bara så brukar inte bli så mycket nytt.

83. Klarar du att tanka själv? har aldrig testat, så vet faktiskt inte hahah

84. Har du beställt något från de där shoppingprogrammen som går på tv: neej gud

85. Pepsi eller Coca Cola? coca cola, men dricker bara zero

86. Har du varit tvungen att använda uniform i något jobb? nej

87. Vad var det senaste du handlade? förutom mat så var det nog mobil och underkläder! blev en huawei p20 pro, svinnöjd :D

88. Har du kräkts offentligt: haha ja när jag varit bakis

89. Vill du helst bli mångmiljardär eller hitta den sanna kärleken: pengar duuuh. haha nej, såklart den sanna kärleken.

90. Tror du på kärlek vid första ögonkastet: japp

91. Har du ringt något betalnummer: jo

92. Kan man vara vän med sitt ex: jadå

93. Vem var det du besökte på sjukhus senast: vet faktiskt inte om jag besökt någon på sjukhus :S

94. Hade du mycket hår som liten bebis: inte mer än vanligt

95. Vad har du för meddelande på din telefon/mobilsvar: ingen aning, har nog inget

96. Vad har du i din väska: vattenflaska är obligatoriskt, och mediciner, annars varierar det.

97. Någon favoritsak du gör innan du går och lägger dig: vuxenmys xD haha nej, men lägger mig gärna i säng innan man är dödstrött så man hinner snacka lite innan oså

98. Vad är du tacksam för idag: Kristoffer, att han står ut med mig xD nej men ärligt, alltså han är helt jävla underbar. Älskar att han är så trygg i sig själv, alltså verkligen “manlig”, och inte känner något behov av att kontrollera mig. Han är inte alls svartsjuk eller så, och han känner sig inte hotad av om jag skulle prata med en kille på messenger tex som vissa andra kanske skulle bli. Han har inget behov att säga till mig hur jag ska vara eller bete mig och han vill inte ändra på mig överhuvudtaget. Tvärtom så älskar han ju mig för den jag är, även sidor som jag själv inte gillar kan han tycka är charmiga oså. Och det är så jäkla fint att han ser sidor i mig som jag själv kanske inte alltid ser, men det känns skönt att han påminner mig om att man duger som man är liksom. Han är bara så jäkla genuin. Hehe nu blev det mycket kring detta, men det är något jag ärligt är sååå tacksam över. Inser att jag har haft sjukt massa tur att ha hittat honom.

99. Var hittade du den här listan: en kompis blogg

100. Tre personer jag vill ska fylla i denna enkät: haha ingen särskild, någon får väl fylla i om den vill.

[ensomheterjohan]

Mazarinernas dag – ursprunget!

Viralgranskaren instiftade nyligen källkritikens dag som är tänkt att hädanefter uppmärksammas den 13:e mars varje år. För att marknadsföra denna nya högtid berättar de att den infaller på samma dag som mazarinens dag. Källkritikens dag kan nog vara en bra grej. Men en sak, just när det gäller källkritik, är ju frågan:

Är mazarinens dag verkligen 13:e mars?

Den 13:e mars är faktiskt öronmuffens dag. Och så är det förstås Kalle Ankas födelsedag. (Icke att förväxla med jubileet av The wise little hen, den 9:e juni.)

Farbror Kalles födelsedag. (Bild plockad härifrån. Alltså från @fictional-history.)

Men när är mazarinens dag??

Det är faktiskt en fråga som är kompliceradare än man kanske skulle gissa. (Och som leder in oss på en historia som på sitt vis faktiskt berör just ämnet källkritik. Ja, orkar du läsa vidare, så kommer jag till det så småningom.) Var ska man börja, liksom?

Med att googla, till exempel. Och då kan man upptäcka att mazarinens dag instiftades den 7:e oktober 2011. Detta deklarerades på Tankbars blog:

»I tisdags firade vi kanelbullens dag med kontoretbakade bullar. Mange efterlyste då mazarinens dag, och det behöver inte vara svårare än att bara införa en, så enligt Tankbar är den 7 oktober mazarinens dag - grattis!”

Det man också kan konstatera när man googlar, är att ingen annan på hela Internet refererar till den 7:e oktober som mazarinens dag. Tydligen tog det inte fäste. Varför? Var ingen intresserad av att hylla detta bakverk? Jo! Men det fanns redan en dag för det. Mazarinernas dag, den 10:e januari.

Att mazarinernas dag firas den 10:e januari har stått skrivet på Wikipedia sedan den 10:e juni 2007. Och därefter har detta påstående styrkts lite varstans över den världsvida väven. Så det där med att googla var tydligen ingenting som Tankbar ägnade sig åt.

En annan som inte heller verkar ha sysslat med att googla, är signaturen Marsipangrisen, som den 8:e februari 2013 skrev följande på AlltOmTV.se:s forum:

»Nu är det bestämt att Mazarindagen ska infalla 13 mars.

Så missa nu inte denna viktiga dag.”

Där tycks vi således ha hittat ursprunget till... Nej, icke mazarinens dag, utan mazarindagen.

Vi har alltså tre högtider som firar samma bakverk.

Mazarinernas dag 10:e januari, mazarindagen 13:e mars, och mazarinens dag 7:e oktober. Tycker man att alla dessa högtider behövs, är den 13:e mars absolut inte mazarinens dag. Då är mazarindagen 13:e mars och mazarinens dag 7:e oktober, och aldrig mötas de två.

Om man där emot menar att det är onödigt med tre olika mazarininriktade högtider och att man borde rationalisera ihop dem till en, så att mazarindagen, mazarinens dag och mazarinernas dag blir samma sak, är ju frågan vilket av de tre datumen som ska gälla.

Den sortens dilemman uppstår stundom. Samma högtid införs parallellt på olika datum i olika delar av världen, till följden att mänskligheten blir osams om vilket datum som är det rätta. Ingen ordning på allting!!! Häromkring är vi till exempel överens om att våffeldagen händer den 25:e mars. Den amerikanska våffeldagen äger där emot rum den 24:e augusti. De är inte kloka, de där amerikanerna!

Sedan är för den delen en annan fråga denna:

Hur vet du att mazarinernas dag dök upp på Wikipedia just 10:e juni 2007?

Jo, för det första är det rätt enkelt för vem som helst att ta reda på sådant.

Och för det andra så blev det för just mig ännu lite enklare genom att:

Det var jag som skrev dit det.

Va? Vad nu? Är mazarinernas dag bara något som Johan Ragnarsson har hittat på?

Nej, det är det inte.

Där emot är jag nästan säker på att det var min kompis Niclas som hittade på högtiden i fråga. Han och jag har ibland firat dagen med att baka eller köpa mazariner, och äta upp dem. Och helst spela Shoopinggatan under tiden.

Mazariner och Shoopinggatan på mazarinernas dag 2009. (Bild plockad från mig själv.)

Den äldsta referens jag kan hitta till högtiden förekommer i ett email som Niclas måste ha skickat till mig i november eller december 2005. Däri skriver han följande om Hungrige Börje och den antropomorfa mazarinen Gustav Citron.

»När så "Massarinernas dag" (10/1) inföll sig och Börje hade samlat till bjudning kom Börje på att han hade några citronmassariner (däribland Gustav) som skulle passa bra att bjuda på. När Börje kom för att väcka massarinerna ur sin djupa dvala passade citronmassarinerna på att fly, och så kom det sig som så att citronmassarinerna flydde på just den dag Shoopinggatans folk utlyst som "Massarinernas dag".”

Hungrige Börje tecknad av mig. (Bild plockad från mig själv.)

Ja, Niclas använde sig här av en något okonventionell stavning. Under den korrespondens vi förde vid denna tid, konstaterade vi att ingen av oss visste hur man stavar till mazarin. Niclas stavade med två s. Jag tänkte att det nog var fel. Jag stavade med ett s. När vi kom fram till att det etablerade var att stava ordet med z, bestämde Niclas att vi skulle komma överens om att stava som han hade gjort. Han hade gjort serier om Massarinlandet och dess kung Sigvard Massarin. Det vore konstigt att plötsligt byta stavning på dessa namn, tyckte han.

Massarinslottet tecknat av Niclas.

Så när jag den 10:e juni 2007 alltså bestämde mig för att, med Wikipedias hjälp, upplysa världen om högtiden, gjorde jag det med stavningen "massarinernas dag".

Och så hoppades jag att ingen skulle ge sig på artikeln med idén om att den information jag tillfört var för ointressant för att stå med i ett vävbaserat uppslagsverk. (Dylikt hade hänt förr.)

Tid förflöt och det hela såg väl ut. Den rad jag lagt till förblev orörd. Fram till den 12:e november samma år. Då rättade någon stavningen. Nu stod det "mazarinernas dag".

Påståendet att mazarinernas dag firas den 10:e januari hade alltså konfronterat en rättelse. Och överlevt! Mazarinernas dag var nu starkare än någonsin förr. Högtidens status förblev ohotad fram till den 19:e januari 2009 då dess namn fick sällskap ett [källa behövs] vid sin sida. Det var alltså någon som betvivlade högtidens äkthet.

Den 16:e mars var detta åtgärdat. Någon la till en källhänvisning! En länk till en lista över högtider. Varifrån hade denna lista då fått sin information? Jag vet inte, men jag skulle gissa på Wikipedia.

Så går det till när ett påstående i flera små steg blir sannare och sannare.

Hur källhänvisningen har gått till kan man förstås ha synpunkter på, men i en fråga som denna spelar det faktiskt inte så mycket roll (annat än som allmän princip). Visst är mazarinernas dag påhittad. Precis som så många andra dagar. Kanelbullens dag. Rulltårtans dag. Tapiokapuddingdagen. Byxlösa dagen. Lässerieroffentligtdagen. Julafton. Torsdag. Alla är de påhittade. Likväl är det alldeles sant att de finns.

Dagen då du ger dina kära, kära vänner en ask med tapiokapudding för att visa hur mycket deras vänskap betyder för dig. (Bild plockad från Youtube.)

Och just när det gäller dagar för mazariner, så är inte slutpoängen att Niclas hittade på en sådan (om han nu gjorde det), utan att han hann göra det flera år tidigare än vare sig Tankbar eller Marsipangrisen kom på idén att göra samma sak.

Därmed törs jag, trots insikten om att jag är något partisk, hävda: Att om det, enligt ovan, skulle finnas en enda dag för mazariner, så vore det den 10:e januari.

Så icke heller om vi slår ihop de tre högtiderna, skulle den 13:e mars vara mazarinens dag.

Tänk att just Viralgranskaren ägnade sig åt att sprida denna felaktighet över den världsvida väven!

Jaja, det är en jätteliten fråga, och de har viktigare saker att koncentrera sig på.

Men ändå!!

Kort sagt, kan 13:e mars ägnas helt åt källkritik, utan konkurrens från mazariner.

Men i och för sig inte utan konkurrens från öronmuffar.

Och så kan det ju tydliggöras att det fortfarande är tillåtet att äta mazariner den 13:e mars. Precis som att det den 13:e mars är tillåtet att äta våfflor, semlor, lussekatter och målade ägg. Som det är alla dagar.

Vi kan också nämna att det finns mer än en källa som säger att källkritikens dag äger rum den 1:a april. Det tidigaste belägget jag hittar för detta kommer från just det datumet 2014. Vilket kanske betyder att den deklarationen häver upp sig själv. Likväl har flera påpekat för Viralgranskaren att källkritikens dag redan finns. Svaret blev då att 1:a april har fullt upp med att vara just 1:a april. Ska man kunna göra något av källkritikens dag måste den få ett annat datum.

Där har vi ett riktigt argument. Att vara först är ju alltså inte allt. Har man en bra anledning att ändra en tradition kan man faktiskt få göra det. Men när det gäller mazarinfirandet har jag inte sett till några argument över huvud taget. Varken 13:e mars eller 7:e oktober har någon logisk koppling till mazariner. Således:

Det är fortfarande 10:e januari som gäller!

Precis som det har varit i alla tider.

Alla tider har alltså pågått i åtminstone elva år.

Och nu kan man ju för den delen också undra varför jag informerar er om detta idag, när mazarinernas dag redan är förbi. Jo, för det första så hann jag inte i förrgår, vilket förstås hade passat bättre. Eller i förrförrgår, vilket hade passat ännu bättre. Eller igår, vilket hade passat nästan lika illa som idag.

Och för det andra så är det ju idag tredjedag mazarin. Nej, alltså, jag menar inte att detta behöver tryckas i almanackan. Det är mycket nog som det är. Men det är en matematisk ofrånkomlighet att dagen efter annandag mazarin (som almanackan inte heller behöver ange) är tredjedag mazarin. Och om det funnes någon tradition med annandag mazarin eller tredjedag mazarin, så vore det förmodligen att äta upp de mazariner som blivit över.

Jag har nämligen en hallonmazarin kvar sedan i tisdags. Kom hit, så kan vi dela på den!

Välkommen hit!

[sportnewsthings]

Samsung Galaxy S10e i test - en mer prisvärd S10

Samsung Galaxy S10e i test - en mer prisvärd S10 Samsung Galaxy S10e kan mycket väl vara telefonen du längtat efter, men inte för att den är billig. “Äntligen en toppmodell i smidigt format!” Nåja. Visst är Samsung Galaxy S10e snäppet mindre än vanliga S10, men faktum är att den är bredare än förra årets Galaxy S9, och förstås inte i närheten av Sonys Compact-serie i formatet. Att man ändå uppfattar den som smidig säger mer om hur formatet för toppmodellerna fortsatt att dra iväg i storlek. För bara två år sedan var detta normalstorleken på en mobil och större mobiler var nischprodukter, men nu är det allt färre tillverkare som gör ens “normalstora” toppmodeller.

Men visst, i jämförelse med det mesta just nu är verkligen S10e smidig, och det ska förstås sägas att den är kortare, tunnare och lättare än både Galaxy S9 och S10. En ny produktkategori Det har nog inte undgått någon att priset på toppmodellerna dragit i höjden, från 6000 kronor för ett par år sedan, via 8500 kronor till en bit över 10 000 kronor nu. Det lämnar ett glapp i pris mellan mellanprismodellerna och toppmodellerna som nu börjat befolkas av en egen produktkategori, den bantade toppmodellen. Det är här vi hittar Iphone XR, Samsung Galaxy S10e och kanske även Huawei P30. Vad är det som är bantat på Samsung Galaxy S10e jämfört med vanliga S10? Trots allt väldigt lite, och det hela kan sammanfattas med skärm och optisk zoom i kameran. Batteriet är också något mindre men det går hand i hand med att skärmen är något mindre och därmed drar mindre ström. Fingeravtrycksläsaren har en annan lösning men det är tveksamt om det kan räknas som en försämring. “Äntligen en toppmodell från Samsung med platt skärm!” Ja alla var vi inte storförtjusta när Samsung gjorde sin krökta skärm till standard i och med S8-serien. Visst ser det läckert ut, men det medförde också ergonomiska problem med feltryck på grund av handens grepp mot sidan. Jag tycker att man i stora drag hade löst dessa problem i och med S9, men håller du inte med är S10e en välkommen modell. Förutom att skärmen inte är krökt är också ramarna runt den tjockare än på vanliga S10. Du får alltså inte samma wow-känsla som med S10, men eventuellt en telefon som är lättare att använda. Samsung har aldrig på allvar lyckats hävda att den rundade skärmen fyller någon praktisk funktion, och det känns som om de avslöjar sig själva när S10e har samma kantmeny med snabbgenvägar som vanliga S10, trots att kantmenyn framställts som en av den krökta skärmens funktioner. Att S10e har platt skärm, eller för den delen lite mindre skärm, ser jag alltså inte som minus utan mer en fråga om preferens. Däremot är det lite synd att skärmen också har lägre upplösning. På en oled-skärm går det att uppfatta skillnaden mellan denna upplösning och den högre upplösning som finns på S10, men visst talar vi om finlir här. Knepigt placerad fingeravtryckläsare Relaterat till skärmen har vi fingeravtrycksläsaren, som till skillnad från S10 inte sitter i skärmen utan på telefonens sida. Samsung har en historia av att placera sina fingeravtrycksläsare på aviga ställen som gör dem svåra att använda, och S10e är en stolt bärare av denna tradition. Inte för att jag har något emot att ha fingeravtrycksläsaren i av/påknappen på sidan, det är tvärtom ett av mina favoritställen. Det är bara det att själva av/påknappen sitter väldigt högt upp på telefonens högersida, så högt upp att den är svår att nå med enhandsgrepp. Detta har man kanske gjort för att man ska kunna slå på telefonen utan att samtidigt trycka in Bixbyknappen på andra sidan (mer om den senare), vilket var ett problem på föregångarna, men jag hade då hellre sett att man flyttat Bixbyknappen.

Som alternativ finns även ansiktsigenkänning, men man har slopat den säkrare iris-skanningen till förmån för enkel tvådimensionell ansiktsigenkänning som är relativt lättlurad. Denna görs med sefiekameran som sitter i ett hål i skärmen. Jag gillar ljuscirkeln som sveper runt kameran medan ansiktsigenkänningen pågår. Själva idén med att ha kameran i ett hål i skärmen är jag inte helt såld på. Om man ska ha kamera på framsidan tycker jag att en droppformad sensorpanel funkar lika bra och tar mindre plats. Förutom mindre sensorpanel i överkant påminner Galaxy S10e inte så lite om Iphone X/Xs i designen. Telefonen känns inte billig. En annan subtil detalj som ger telefonen lite lyxig känsla är högtalarljudet. Stereohögtalarna har ovanligt bra ljud och rejäl maxvolym, och Samsung förstärker känslan med ett ljudtema som lyfter fram det bästa hos dem. Prestanda som flaggskepp Samsung tillverkar sin S10-serie både med Qualcomms Snapdragon-chipset och sitt eget Exynos-chipset, även om det bara är Exynosvarianten som säljs hos oss i Europa. I år verkar Samsung ha lyckats sämre med sin generation chipset än Qualcomm. I våra prestandatester har S10e förstås bättre resultat än S9, lite bättre även än Huawei P30 Pro, men märkbart sämre än Xiaomi Mi 9 med Snapdragon 855. Galaxy S10e blir också varmare än vad Xiaomi Mi 9 blir, och det kanske är problem med överhettning som gör att årets Exynoschipset inte riktigt imponerar. Men prestandatest är en sak, praktisk användning en annan. Vad det nu beror på brukar Samsung ha svårt att få sitt användargränssnitt i telefonen att flyta på helt utan fördröjningar och små mikropauser. Jag tycker att S10e är bättre än föregående generation på det, men fortfarande har man inte lyckats städa bort problemet helt. Samsungs användargränssnitt har bytt namn än en gång och heter nu One UI efter en större omgörning. Omgörningen har gjort systemet märkbart mindre rörigt, och ska vara lättare att använda med en hand i och med att de flesta knappar ska finnas i nederkant. Visst känns det fräschare. Egna appar

Något som däremot är sig likt är Samsungs förkärlek för egna tjänster som ligger och tuggar i bakgrunden. Under de första dagarna med telefonen blir jag bombarderad med notifieringar från Samsung Cloud, Samsung Pay, Samsung Pass, Videoförbättring, Uppringarskydd, bonusutrymme i Onedrive och McAfee säker Wifi. Värst är det om man använder Samsung Health, då plingar till och med telefonen för att oombedd föreslå att du dricker lite vatten. Många av dessa tjänster är bra och värda att använda, men det är ett digert arbete att få telefonen som du vill ha den utan att den stör dig med oväsentligheter och uppmaningar om tjänster du inte vill ha. Den digitala assistenten Bixby är närmast symbolen för denna sida hos Samsung. Den är lite som en sämre version av Google Assistant, som dessutom inte kan svenska, och du kommer inte undan den eftersom den har sin egen knapp på telefonen, som du dessutom lätt kommer åt av misstag. Eller jo, du kommer undan, för Samsung har till slut gett efter och låter dig programmera om knappen till annan funktion. Saken är den att Bixby visst innehåller användbara funktioner. Du kan till exempel lägga upp smarta regler i telefonen som gör att den går ner i strömsparläge om det är natt, du inte använder mobilen och du glömt att lägga den på laddning. Men hade man behövt paketera dem som en digital assistent som småpratar med en? Men jag ska inte överdriva. Visst ändrar Samsung i Android mer än vad någon annan tillverkare gör, men för det mesta tycker jag att telefonen är lika enkel och smärtfri att använda som vilken annan tillverkares som helst, och de funktioner Samsung lagt till är mestadels av godo. Jag gillar till exempel möjligheten att ersätta menyknapparna med små sveplister i nederkanten, en alldeles egen variant av ett knappfritt användargränssnitt som inte direkt kopierar Iphone. Till saker du inte behöver göra avkall på när du väljer S10e framför S10 är att få din mobil vattentät eller trådlös laddning. S10e har också 3,5 mm-uttag för headset. Vidvinkel men inte optisk zoom När det kommer till kameran har man sparat in på en kameralins jämfört med storasyskonen. Tyvärr fel lins om du frågar mig, men detta är absolut öppet för diskussion. S10e har vidvinkellins och normallins men inte 2x optisk zoom som storasyskonen har. Själv använder jag zoom mer än jag använder vidvinkel men gillar du att fotografera landskap är vidvinkel att föredra. Landskap är också det vidvinkelkameran klarar bäst, för den saknar autofokus. Jag jämför normallinsen på kameran med bland annat en Galaxy S9. Bildresultatet blir snarlikt oavsett situation och belysning. I sämre ljus tycker jag att färgåtergivningen bli bättre på den nyare mobilens bilder, även om skärpan är likadan. Det är givetvis inte dåligt, S9 hade ju en av 2018 års bästa kameror, men konkurrenterna har arbetat hårt för att komma ikapp eller i vissa fall förbi medan det känns som Samsung stått still lite. Kameran i Galaxy S10e sticker därför inte ut i konkurrensen längre på samma sätt som S9 gjorde. Mörkerbilder är fortfarande Samsungs starka gren. Huaweis senaste toppmodeller är nu ännu bättre på det, men övriga tillverkare når inte upp till samma nivå enligt vår erfarenhet. Vi har förstås ett batteri extrafunktioner till kameran, som artificiell oskärpa som kan justeras i efterhand, eller möjligheten att filma super-slowmotion med 960 bilder per sekund (på riktigt till skillnad från Huawei och Xiaomi som simulerar effekten i mjukvara).

Om man vänder på frågan, varför ska man köpa de dyrare S10 eller S10 Plus framför S10e? För att du gillar designen med den nästan heltäckande krökta skärmen bättre och tycker att de är snyggare. För att du vill ha större skärm. För att du vill ha kamera med två gånger optisk zoom. Det är svårt att komma på fler skäl. Att den är billig är inte direkt ett skäl att välja S10e, om det inte absolut ska vara en Samsung, för det finns billigare telefoner som är ungefär lika bra på det mesta, och 8500 kronor är fortfarande mycket pengar för en mobiltelefon. Däremot finns det allt färre mobiler som är lika bra i den här storleken. Det gör S10e välkommen i sin nisch. via Blogger https://ift.tt/2FE2EXb

[hundrasommardar]

Att Elin redan visste en hel del om allt vad hon hade hittat på under sina resor gjorde att deras konversation genast blev så mycket roligare, helt enkelt eftersom hennes frågor var djupare och intressantare än bara var har du varit eller vad gjorde du.

”Så Pierre, du berättade aldrig riktigt vad som hände med honom. Ena stunden var allt frid och fröjd och du var jättekär och ni bodde i den där fantastiska lilla lägenheten och sen helt plötsligt var du i Brasilien?” Hennes ljusa ögon granskade Amelias mörka med ett frågande och nyfiket uttryck. Amelia ruskade lite smått roat på huvudet och vände upp ansiktet mot solen med slutna ögon. Solstrålarna var alldeles lagom varma mot hennes hud och fick henne att känna sig som en riktig sommarflicka där hon satt i det gröna gräset med sin jeanskjol. De gröna små stråna kittlade henne lätt på hennes bara ben och hon kunde inte låta bli att låta handflatorna sakta röra sig i små harmoniska cirklar. En nöjd suck undslapp henne och fann sig själv lite ifrågasätta varför hon inte sett till att faktiskt komma till Sverige sommartid under de åren som hon varit borta, Sverige på sommaren var ju faktiskt alldeles underbart. Ja, förutom när det regnade då. Fast det kunde ju i och för sig också vara mysigt ibland.

”Jag vet faktiskt inte riktigt, jag tror bara att vi gled ifrån varandra och att vi var påväg åt olika håll i livet.” svarade hon fundersamt. Hon hade inte riktigt ett bra svar, precis som hon sagt visste hon inte helt säkert. Det var såklart tråkigt, men i efterhand hade det nog ändå varit för det bättre. De hade passat bra ihop men hela grejen hade nog förmodligen inte hållit om de hade försökt sig på att göra det mer långvarigt. Det hade varit intensivt och passionerat och sådär i efterhand var det förmodligen för et bättre som de gått skilda vägar när de gjorde det. Nu hade de separerat som vänner med massa fina minnen i bagaget, hade de försökt hålla kvar i vad som varit hade det kanske snarare varit motsatsen. Ett litet leende spred sig över hennes läppar när hon tänkte på de där underbara guldiga lockarna som hon lekt med så många gånger och den där franska brytningen som gjort henne så salig. 

”Men jag kan ändå sakna honom ibland fortfarande. Han var ändå lite magisk.” Vid hennes ord kunde hon höra hur Elin skrattade bredvid henne, och snart kände hon en retsam armbåge i sidan.

”Men Ammie du kan ju inte fortfarande drömma om honom. Det var ju typ två år sedan.” Amelie öppnade ögonen för att titta sin vän i ögonen där hon satt med sitt retsamma flin på de rosamålade läpparna.

”Äh men lägg ner. Jag får väl drömma hur mycket jag vill, det skadar ju ingen.” Efter att hon blinkat retsamt mot sin vän vände hon sin uppmärksamhet ut mot människorna som sakta men säkert blev allt fler. ”Vad har hänt här då? Är det några som flyttat iväg?”

Elin var tyst ett ögonblick, hennes lilla panna rynkades ihop i en fundersam min medan hon tänkte. 

”Inget sådär superintressant har väl egentligen hänt, inte vad jag vet i alla fall. Sen är det ju några som har sålt och lika många som kommit in men ingen av dem är direkt i vår ålder. Fru Lindholm gick bort förra sommaren, vilket var supertråkigt.” Fru Lindholm. Jo hon hade nog kanske hört något om det. Den silverhåriga gamla damen hade alltid varit så otroligt kärvänlig och varm mot dem, alltid med bullar och saft redo när de sprungit förbi hennes röda hus. Hon var en av dem som bodde där året om men som verkligen älskade alla ungarna som sprang runt på ön sommartid, och särskilt tycke hade hon fattat för de fem små busungarna som titt som tätt sprungit hem till henne i hopp om lite kortspel och nybakat fika.

”Jag tror Amanda nämnde det, det är verkligen synd. Jag kommer sakna henne.” Att hon skulle sakna henne var verkligen sant. Hon hade också varit en del av hennes Björkö, hennes sommarhem. Med ens gled samtalet in på gamla minnen från tidigare somrar, något som de båda förmodligen skulle kunna spendera en hel evighet med att prata om. De hade spenderat så mycket tid tillsammans, och framförallt så mycket ledig tid utan måsten och plikter. Tillsammans hade de upplevt mycket för första gången. Första kyssen, första fyllan, första ligget... Listan kunde göras oändligt lång.

Det var först vid ljudet av den där välbekanta rösten som hon släppte blicken från Elin som var mitt inne i en berättelse om en av gångerna då de smugit ner till stranden en kväll för många år sedan med en flaska riktigt äcklig vodka som de sedan levde livet med bara för att dagen efter vakna upp till världens värsta utskällning. När Erik uppenbarade sig framför dem blev dock den historien ointressant och hon vände upp blicken för att möta hans mycket välbekant blick. Att han hade blivit äldre var inte särskilt konstigt, det var ändå fyra år sedan hon sett honom senast. Hade han inte åldrats hade hon snarare blivit orolig. I hans fall var det verkligen inte något negativt, snarare tvärt om. Faktum var att den där skäggstubben till och med var riktigt sexig.

”Det vet du att jag aldrig skulle göra, jag älskar det här stället alldeles för mycket.” Ett brett leende hade spridit sig över hennes läppar och det dröjde inte länge innan hon stod upp, redo att omfamna honom med öppna armar. ”Hej på dig med.” Rösten var varm och leendet som låg på hennes läppar speglade tonen väldigt väl. När hon var färdig med att krama om honom - hade han inte blivit lite bredare över axlarna med? - lät hon blicken landa på den väldigt söta tjejen som stod bredvid honom. Medan Elin glatt hälsade på Erik sträckte hon själv istället fram handen för att hälsa på henne. ”Amelia, hej!” När de skakat hand vände hon åter blicken mot Erik.

”Så hur är allt med dig?” Hon kände hur hon riktigt strålade mot honom. Som hon saknat honom och Elin och alla de andra. Ja, hela Björkö egentligen. Till och med de som hon inte ens tyckte särskilt mycket om, de ingick också på något vis. ”Det var ju verkligen inte igår man hörde från dig.” De hade väl varit ganska dåliga på att hålla kontakten båda två, det var ju ingens fel egentligen. Skulle man nu skylla på någon så var det väl mest hennes eget, eftersom det trots allt varit hon som tagit sitt pick och pack och flytt landet. 

[emiliesoderlind-blog]

Brickens ankomst del 3

Del 3

Ca kl 11.00

Jag minns att jag fick en värk i hissen på väg upp, utanför hissen stod en ganska skrämd familj och tittade på mig. Jag vankade in till förlossningen. I receptionen anmälde jag oss, och jag lät så himla ynklig hela tiden kommer jag ihåg det som. Dem bad mig och Jonas sätta oss i väntan på en barnmorska.

Sedan kom hon. Som en ängel skänkt från ovan kom Josephine. ”hej Emilie! Såja, ta värken bara så pratar vi sen.”

Hon hade en så mjuk och trygg röst! Jag blev lite kär tror jag. Jag tittade upp på henne och med mitt ynkligaste jag förklarade jag hur rädd jag var för att jag inte var tillräckligt öppen och för att vi skulle bli hemskickade. Josephine och Jonas hjälpte mig upp på fötter och hon förklarade snällt att mitt vatten hade gått tolv timmar tidigare och att jag hade haft tryckande värkar sedan dess, så hon trodde nog inte att jag skulle bli hemskickad. Men hon skulle för säkerhets skull känna efter så klart.

Upp i sängen bar nedtill (utan några egentliga problem med nakenhet, vilket jag tidigare så klart gruvat mig för) kände hon efter.

”Men kära du, du är ju fullt öppen och barnet ligger ju här nere.”

Då började jag nästan gråta ”Men min epidural då?”

Josephine förklarade snällt det jag redan visste. Att vid det här skedet var ju epidural ganska onödigt, det skulle ju inte hjälpa under krystarbetet som nu stundade. ”Du kan få lite lustgas om du vill ha det?” sa Josephine så peppande hon kunde. Min nästa farhåga var ”Men vad då, kommer det ett barn idag?!”.

Både Josephine och undersköterskan Malin skrattade till lite ”ja när som helst skulle jag tro”, svarade Josephine.

Jaha, där och då var det inget mer att göra. Då kör vi då tänkte jag. Nu ska vi föda barn. Barnmorskan och undersköterskan började göra i ordning rummet. Jag kände samma känsla som att preppa för en latterusch. Var sak på sin plats. Dem började sätta på sig förkläden, göra i ordning förlossningspallen. Jag tänkte en sista planerande tanke ”öhh, när kissade jag sist?” frågade jag Jonas. Jag hade nämligen förberett mig själv och Jonas på att jag inte skulle ha en fylld blåsa vid utdrivningsskedet, då jag inte ville att blåsan skulle vara i vägen för barnet. ”Bra tänkt Emilie, vi sätter dig på hinken så får vi se om du kan kissa!” berömde barnmorskan Josephine mig. Vid det här laget fick jag någon slags integritetstänk mot Jonas, vilket är väldigt konstigt. För man är ju inte smickrande vacker i den här kroppsvolymen och i landstingets slitna skjorta. Jag bad honom hämta lite vatten. Under tiden satt jag där på en rostfri hink i form av ett timglas och försökte kissa. Men att kissa på beställning är aldrig lätt. Att kissa på beställning med folk är aldrig lätt. Att kissa på beställning, med folk, i en hink mitt i en förlossning är i stort sett omöjligt. Trots! Att Josephine var så snäll och satte på kranen.

Så då satte dem mig och Jonas på förlossningspallen. Detta hade jag alltså i förväg önskat. Både jag och Jonas rekommenderar pallen, då Jonas kände sig väldigt delaktig när han fick sitta och hålla om mig. De tömde mig på urin med kateter. De instruerade mig med lustgasen. Så lägligt som möjligt så kom den, den första krystvärken. Jag vill minnas att krystvärken inte gjorde ont på samma sätt. Vid det här tillfället jobbade kroppen helt själv, jag gjorde ingenting. Det började däremot smärta väldigt. Och då menar jag VÄLDIGT mycket mellan benen. Sköterskorna satt beredda där mellan mina ben med varma handdukar och barnmorskan höll det där speciella greppet. Min barnmorska sa att de alltid håller de greppet. Men jag var ändå tydlig med att jag ville ha det och varma handdukar. För mig hjälpte verkligen handdukarna! När den första krystvärken kommit och jag tillsammans med Jonas varit fullt fokuserade på lustgasen så sa Josephine ”Ja det är inte mycket hår på den här bäbisen.” SAY WOOOT?! Kände jag. Ser hon redan barnet? Den är alltså på riktigt snart ute. Vid det här läget kom det några krystvärkar som sagt gjorde det mesta jobbet själva. Jag gjorde ingenting, och jag tror det var därför som barnet inte kom ut redan här. Jag vågade inte riktigt att ta i själv. Det var obehagligt tyckte jag. Det resulterade dock i den sjuka känslan av att barnet ”fastnade” längst ner när krystvärken gick över. Där och då kändes det verkligen som om jag skulle gå sönder och samman. Det skrämde mig så pass att jag inte vågade krysta själv. Efter kanske tre krystvärkar med väldigt långa mellanrum, så frågade Josephine om jag inte ville prova att stå på knä i sängen. Absolut sa jag. Mest för att jag var stressad för deras skull. Sitta där mellan mina ben och vänta på värkar som aldrig kom. Jag hade då inte alls en känsla av att jag bara ville bli klar. Väl uppe på knä hände ingenting! Jag bara stod där. Jag var inte heller alls bekväm i den ställningen, vilket jag först trodde att jag skulle vara. Stå med rumpan mot allt och alla. Nej det var inget för mig. Josephine frågade försiktigt ”Emilie, jag vet att du vill föda stående på något vis, men skulle du ändå vilja testa att sitta upp i sängen?” Jag gjorde vad hon än bad mig.

Så då satte vi oss. Allt fortsatte precis som innan. Värkarna kom. Jag gjorde inte mycket. Värkarna kom med sju till åtta minuters mellanrum.

Barnmorskan Josephine började nog bli lite stressad för hon tog in chefsbarnmorskan ÅSA. Åsa var den barska bestämda energin som kom in i rummet. Hon tittade på mig. ”Nej, men här behövs inget värkstimulerande! Du ska bestämma dig Emilie!” Jaha, tänkte jag. Jag blev inte alls irriterad på Åsa. Tvärtom så var det skönt och givande med en till slags energi i rummet. Typiskt nog så fick jag mycket väl nästa krystvärk när Åsa var inne i rummet. Värken gick över och jag hjälpte inte till så mycket. Vilket också gav Åsa mer rätt. Det var jag som skulle bestämma mig. Åsa lämnade rummet. Och då blev allt som det tidigare varit. Värkarna kom väldigt glest, och när de kom var de inte tillräckligt långa eller starka. Varje gång så ”fastnade” barnet och det var sjukt obehagligt. Josephine började fumla med min hand, redo för att ändå sätta ett dropp med värkstimulerande. Dem kallade på Åsa igen. Då kom Åsa in och frågade ”Men är inte den här bäbisen ute än? Emilie! Nu måste du bestämma dig. Du måste krysta ut ungen!”.

Josephine förklarade att det inte kom några värkar att jobba med. ”Då får vi väll sätta igång en värk då!” muttrade Åsa. Sedan tog sin hand och tryckte på några punkter på min mage, och jag kände hur värken började byggas upp. ”NU EMILIE ÄR DET DU SOM KRYSTAR UT UNGEN!” Jag kände hur värken började gå över och jag kände där och då att nej, barnet ska inte fastna igen.

Värken gick över och jag använde min kraft för att hålla allt kvar. ”KRYSTA NU!” skrek någon. Jonas stod vid sidan av, höll mig handen och med den andra armen bakom min kudde. Det här ögonblicket var det mest panikiga och mest kaotiska under hela förlossningen. Jag kände bara att jag skulle dö och inte alls klara av att få ut barnet. Jag var alldeles för trång. Det gick inte! Jag försökte dra ihop bena och lägga mig raklång, men alla i rummet tryckte ihop mig till en boll. Jag tror jag skrek ”JAG KAN INTE!” och alla skrek ”JO!”, jag tror Åsa la till ”Ta ett djupt andetag och tryck NU!”. Ett millikort andetag och med all kraft jag någonsin använt så sved det till något så fruktansvärt. Något så dödligt sjukt svidande med en följande känsla av slurp. Jag andades ut. Som jag minns det var det liksom som en djup suck och en skön avslappning bara la sig i hela rummet. Vad hände? Är det klart? Tänk att jag som har lidit av en sådan förlossningsrädsla ligger här nu och har precis gjort det. Det är över. Jag känner att det är över. Wow. Alla dem tankarna flög i huvudet. Så poff så låg ett knyte på magen och började kisande titta upp mig. Jonas tårade lite. Jag var så förbluffad av allting.

”Har ni kollat efter vad det blev?” frågade någon. Jag hann bara tänka ”blev vad?”. Jonas svarade att han hade sett att vi hade fått en liten flicka. Hon var så…främmande och ändå så välbekant. Så skör och ändå så stark. Så ny och ändå så erfaren på något vis.

Jag var salig i personalen och Jonas. Jag kunde inte sluta överösa dem med beröm och kärlek. Jag fick lika mycket tillbaka. Det var en väldigt fin stund. Josephine och Malin skulle snart gå av sitt pass. Men innan så bedövade Josephine mig till fullo inför stygnen. Jag hade endast spruckit ytligt med sammanlagt fyra stygn på tre olika ställen. Själva syandet fick nästa härliga barnmorska sköta. Vi kramades allihopa. Allt var verkligen lugnt, harmoniskt och mysigt. TACK FÖR DET.

Bricken hade kommit och ett lugn för min själ infann sig. Hon är här nu, min skatt.

[tryingtounderstandbrainheart]

Balansen

Viewers discretion is advised igen tror jag.

Jag vaknade lite mer sådär...jag vet inte, hade inte drömt om dedär äckliga akvariet med döda fiskar och kistor i hyllorna. Det var mer balanserat. Jag tror det är för min helhet har fått mer plats. Mitt skuggjag och behov har fått andas och inte låsts in i mörkret. 

“Du MÅSTE ju få ut alla dina sidor och acceptera dina behov. ANNARS kommer du ju snappa och våldta nån”. “Du ska ju inte vara rädd för att få ut den utan var RÄDD för att INTE leva ut den. Det är ju där som våldtäktsmän och mördare föds”. Vi har börjat prata igen. Mer acceptans får man leta efter! Det faktum bara att bli accepterad eller att acceptera sig själv gör en jäkla skillnad!

För jag kände mig som ett slemmo och jag hade ju betett mig less than...optimal, tyckte jag. För jag har ju troligen växt upp så; allt som inte var glädje och yta skulle gömmas. Känslor och drifter var ajabaja. 

Det betyder ju inte att om man lägger saker i källaren att de magiskt försvinner. Jag trodde det! Men gamla saker börjar dyka upp i mitt liv igen, sånt jag ignorerat och slängt bort. Lite som att vindsvåningen gick sönder och ALLT ramlade på mig. Ooooh fudge. 

Jag trodde jag kunde göra normen och att man mest gjorde så. Att det funkade med ett 9-5 och sysslor och vara till lags. Ja ett tag gick det...men nåt växte och kanske var det vindsvåningsgolvet som möglade. 

Nu är jag lite mer...medveten? Det är en slags mmmh... sätter mig och mina behov som åtminstone en del nu. Jag behöver lära mig att acceptera mig och hitta hur jag blir lycklig. För det är det som allt kokar ner till; jag vill bli lycklig igen. Jag vill känna att livet är sådär jäkla underbart och fritt och kul. En plats där JAG får plats och där världen får veta vem jag är och inte vem jag trodde jag behövde vara. Det kommer ta tid men det får vara ok. Små choices här och där. 

Även om vissa saker inte hände så får de inte heller försvinna. Jag märkte att prova åka snowboard blev nedgraderat till spela snowboardspel på tv. Kändes fucking sad och det gör ont. Det blir lite varningssignaler som går off. Visst jag kan få utlopp för saker genom att spela, banka och förkovra mig men samtidigt så...det får vara det som nu tar bort udden, inte mer. Jag vill inte titta på regn på tv, jag vill uppleva regn. Jag vill vara med och leva. 

Jag fick ändå sova inatt om än halvkajko. Han fick mig verkligen att känna att mina behov ALDRIG var fel, galet befriande. Men han är ju tokliberal också. Men hans issue är ju att det kan Pratas om saker men av nån anledning så hakas det ofta upp när det kommer till utförande. 

Det blev en desperation som höll på att sprängas. MISSNÖJD stod det på den balllongen. Jag tror inte att rätt lösning är att bli nån crackwhore heller, jag måste hitta en balans. MIN balans. 

Det är stora val i görningen. Han menar redan att jag tagit...vad hette det? strides på sista tiden och hans attraktion av mig har tydligen ökat igen. Jag har blivit mer mig. Samtidigt behöver jag lugnet för att fatta BRA beslut. När desperation kommer och knackar på så är det jävligt lätt att ryckas med och bara LETS! Ja så kan man leva också, och kanske teoriserar jag sönder saker återigen för att jag ska slippa hantera att jag har behov som jag inte vet hur jag ska hantera. Kanske. Men nånstans så behöver jag ju välja och i det behöver jag inse att det jag sitter i, det jag känner aldrig är fel. Det ska mest vara val och de får man fan välja. Det är ens GOD GIVEN RIGHT as a human being. Sen att folk kommer tycka saker, det är klart de kommer tycka. Men det är ju inte direkt så att jag brukar välja den “normala” vägen ändå. 

Det måste finnas plats för mig på den här båten. Det är väl sånt jag behöver försöka acceptera. Att jag inte toksökt ett jobb utan lagt mycket mer tid på mina behov och det jag faktiskt velat känns ibland som en FET waste of time. Jag BORDE ju ha sökt ett jobb och blivit en kugge igen, så att det här går framåt! Men när jag föddes så föddes JAG. Inte Lisa eller Lars eller Karl. Mina behov passar inte in i lämmeltåget. Jag tror jag är menad att vara en utstickare som får folk att reagera och agera. Jag gräver ner djupt i människors psyken och ser sånt som de tror de kan gömma. Inte jämt men det är en del av mig. En annan del är att jag älskar djur och naturen. En tredje del vill förstå hur allt sitter ihop. En fjärde del vill bara jäsa i vattnet och äta efterrätt med händerna, eller utan händer :) Jag vet inte, men jag tror det är mörkt för att jag låst ute mitt ljus, min kärlek. och min kärlek till livet ser ut som den gör. 

Det ÄR inte fel att äta mat med händerna men ja vet inte (jo det vet du visst, hör jag hans röst säga. Du vet ju precis. :)) just nu i denna del av världen så gör man inte så. Vi lever ju efter MÄNGDER med osynliga regler och de märks knappt förrän nån bryter dem. Nänä EN partner ska man ha, så är vi skapta. Och jag har ju köpt det med hull och hår. Visst är det så, det är så man gör rätt. Men på vissa ställen i världen gäller månggifte och det är normen. Jamen de mår ju dåååligt och DET är ju fel och...! Gör de det? Eller är det mest gamla kristna ideal som slagits in i våra förfäder som vi är livrädda för att ens fundera på? Vill jag ha flera partners? Är det nåt fel på mig om jag vill? Jag tror inte jag vill men å andra sidan, tänk om vi gjorde samma med vänner. Näää det RÄCKER med EN vän. En bästa vän ska alla ha och så ska det se ut. Är det nån skillnad? Förändrar och utvecklar inte vänner också oss? Tänk om snowboard mest var något man såg på tv och näää sånt gör man inte i verkligheten, vadå vill du UPPLEVA det på riktigt? Snö är ju kallt! VET du hur kall snö är? Sen KAN man göra ILLA sig om man ramlar. Du märker ju, det är inte så man gör. Folk gjorde det förr i tiden men sen lärde vi oss att vi kunde få ut de känslorna hemma av att spela snowboard spel! Ingen skadar sig längre och man slipper det kalla med snön! En ny framtida norm?

VAD har jag köpt med hull och hår för att vi mest bestämt att så ska det vara? Hur ska sex se ut för att vara ok? Är det något fel på det vi känner eller är det mest att det kommer i kläm med bilden av hur vi ska vara just nu? Är det mer rätt att många går omkring olyckliga än att de har behov som inte passar mallen vi skapat?

Jag fick se en bild på Örebro igår från 1885. Byggnaderna runt St Nikolaikyrkan ser EXAKT likadana ut som då. Hur mycket ska sparas och vad behöver byggas om? Don’t fix it unless it’s broken men hur vet man vad som är trasigt och vem bestämmer det?

Idag finns ju en mall för hur man ska vara som framgångsrik/lycklig kvinna. Hur man ska utöva yoga, följa sina drömmar, äta nyttigt, vara snygg och gärna blåsa upp rumpan och läpparna till lätt galenskap. Listan är lång. Man ska ha och man ska vara. Det här gäller nu. Adjust. Adapt or die. Men i den här listan finns INTE mycket plats för människor. Att vi inte går upp varje morgon och luktar nyponrosor och sitter med vårt favoritte i solskenet och planerar dagen att så vi blir lyckliga. Vi ska åka på söta roadtrips och vara väldigt mysiga och lagom. Söta, roliga och jag vet inte. Jag säger inte att det skulle vara fel men det blir en jäkligt skev bild och more like the tip of the iceberg. 

Det finns ju hippecommunities. Sådär it’s still the 70s och sex är en del av det underbara och naturligt. Samtidigt finns det istället där nästan mer ett krav att alla såklart vill ha sex och att man ska frigöra sig själv. Omg...tänk om ALLT sex var ok i samhället? Att det inte fanns våldtäkter utan mest oj nu ville nån ha sex med nån där. Att man fick räkna med att om nån blev horny så var det så. Guys n girls, old n young. Det blir ju inte heller rätt. Shit man skulle ju inte våga gå ut. Eller så skulle man ta på sig kyskhetsbälte 3000 när man inte ville. 

Att det finns många som blivit våldtagna och efteråt säger att det varit det bästa sex de haft är inte så ofta som media porträtterar men trots det så händer det tydligen för många. Så ska man ju inte känna. Det har vi ju lärt oss. Jag säger inte att våldtäkter skulle vara ok, jag säger mest att det kanske är lite mer gråskala än vad vi vill få det till. Sånt här är livsfarligt att säga eller ens hinta nära män för då tror de att man är game för allt, vilket inte alls är det jag säger. Jag säger att jag vill att min och andras sexualitet ska få vara ok och att ett nej är nej och ett ja är ett ja.  

Oh noooo, inte våra drifter igen...aaah vi kommer hamna på medeltiden och samhället kommer rasera på en vecka! Kanske. 

Det vi lever i nu, de normer som gäller är ju verkligen mest det; någons normer. och det blir jävligt jobbigt när man inte tror man får vara den man mår bra av att vara, hur det nu än är, och att man därför måste “getta sin skit together”. .när det kanske faktiskt ÄR så att det vi känner inte är fel utan mest de vi Är. Vi är väl alla en del av universum? Är det inte så att universum mest är och vi är de som ska sätta rätt och fel lappar på saker? Jag är ingen jävla avart, jag är JAG. Och om de söta kvinnorna med barnvagn var småfåglar och jag istället är en gepard så ska vi ju alla ha en plats här. De kan ju tycka att geparder är fel men andra geparder kommer ju mest tycka att nämen jag är också sån. 

Man SKA inte jaga! Det är barbariskt och blodigt! Man ska sitta på en gren och kvittra! Titta så här ska man göra kviddeviddeviiiiii. Så lockar man till sig en partner och sen får man småfåglar som man matar. 

Men...när springer man så att benen knappt orkar då?

Va?

Ja när får man smyga på byten och komma på klur för att övermanna dem och slita de i stycken?

Va?!

Jag tror inte att alla kan jämföras. Och jag tror att om man försöker vara en småfågel när man är en gepard blir man fort sjuuukt ostimulerad och olycklig. Fågellivet passar småfåglarna, det är inget fel i det. Men lika ofel ska det vara att vara gepard.   

Jag tror nånstans att vi ska vara en symbios. Det finns dyngbaggar, lejon, gråsuggor, ormar och tvättbjörnar. Det finns MASSOR med olika varianter. Lejon kan inte bete sig som dyngbaggar eller giraffer. Trots att en katt får mat så vill den jaga och leka jagalekar för det är en inbyggd instinkt i deras natur. Det är så det känns. Jag fick prova på småfågellivet och en annan småfågel menade att det jag faktiskt skulle må bra av och var rätt var att skaffa småfåglar. Men nåt i mig känner fortfarande inte att det är rätt. Jag har andra behov som är hella större och viktigare. Jag provade att kvittra på grenen och kraxade ut nån sång där. Ja...så här ska man göra, tänkte geparden i trädet. Kviiideviddeviiii..!

Idag puttar jag på möss och vässar mina klor på träd. Det känns bättre, det känns mer rätt. Jag har inte accepterat mitt djur nånstans men jag har iaf insett att jag troligen inte är en småfågel som ska sitta i trädet och kvittra.         

[metodiken]

Hösten 2018

Allt handlar alltid om vad man har för metod, inte sant?  Och det är ungefär så jag påbörjar det här nya kapitlet. Hösten 2018 handlar om metafysik och metodik och den där frågan jag aldrig kan nå något svar i: hur ofta får man faktiskt fika?   Jag tänkte att jag skulle skapa den här bloggen som handlar om böcker, läsning, självhjälp - och en hel del biblioteksarbete tankar - eftersom så många hela tiden också frågat mig om jag inte kan göra det. Och svaret är: jo det kan jag ju faktiskt. Eftersom jag ändå gör den svårast delen av arbetet i och med själva läsningen, då kan det lika väl delas. Speciellt eftersom jag med jämna mellanrum  ändå längtar tillbaka till klassrummet och undervisningen. Bibliotekarieyrket är ett bra substitut men det är ändå inte samma sak som att undervisa. Jag antar att det jag menar är att skrivandet, framför allt bloggandet, har fungerat så för mig tidigare, som ett substitut till klassrummet.

I vilket fall som helst, den här bloggen handlar nog också om min starka tilltro till att man faktiskt kan lära sig att leva ett litet bättre liv som människa, med hjälp av kunskapen man behöver. Jag vet inte hur jag ska förklara det utan att det ska låta töntigt eller pretentiöst - men min kärlek till kunskapen är helt och hållet en självhjälpsgrej. Och jag har verkligen sett hur den har hjälpt mig att må bättre, att bli bättre, att läsning är en själsökning/läkning/självreflekterande process - som aldrig tar slut, men som hela tiden utmanar en, och ja den där gamla klyschan är  verkligen sann: ju mer man lär sig desto mer inser man hur lite man vet, men desto mer växer också fascinationen. 

En sak som hände i somras var att jag hade en jättebra läsperiod, det var verkligen länge sen jag kunde läsa så många böcker. De senaste åren har läsning varit svår, och jag trodde aldrig jag skulle hitta tillbaka till att läsa så som jag läste när jag var mycket ung. Jag tänkte att det var en förmåga som hade gått sönder och som jag inte kunde få tillbaka. Men om något så har den här sommaren visat att det inte stämmer. Och just av det skälet känner jag att den här sommaren har varit så givande, med så mycket tillväxt, och det vackra är att jag nu kan känna den där fascinationen och känslan av att verkligen vara i kontakt med mig själv och bokens värld som jag trodde hade gått förlorad. Jag känner mig som 17 år gammal, den där lite lätt introverta S som bara ville ha näsan i en bok för hon orkade inte med världen utanför. Skillnaden nu är ju att denna S orkar visst md världen utanför, hon tom älskar den (om än i lagom dos) - men ändå älskar hon verkligen bokens värld på ett speciellt sätt. Hon älskar bara att läsa och hon vill göra det mer och mer. Och det är det här läsandet jag vill skriva, för även om läsning är min största kärlek kan jag ändå sakna samtalen om böckerna, jag kan sakna känslan av att dela min kärlek över böckerna, kunskapen och läsningen. Eller bara tankar man får av att läsa olika böcker. De där tankarna som är det bästa resultatet av läsning. Så detta blir väl också som en sorts läslogg för min egen del.