#Webbradio

[pulsefm]

Imorgon öppnar vi! Välkomna till Sveriges nya puls! Vi har ett helt gäng programledare som ivrigt väntar på att få komma igång. Hemsidan och tablån kommer fyllas på under hösten men vi lovar riktigt bra musik redan från start. Häng med oss på våran resa #pulsefmse #premiär #grandopening #radio #musik #music #edm #webbradio #internetradio https://www.instagram.com/p/Ch7dEvej3t8/?igshid=NGJjMDIxMWI=

[perabl]

Helg, jul, mistel och lite musikaliska förberedelser.

Helg, jul, mistel och lite musikaliska förberedelser.

Ännu en helg är över. Tre dagar, sen är det helg igen. Och inte vilken helg som helst – det är jul! Vad nu det egentligen är värt i dessa tider. Ingenting blir som det brukar det här året. Självaste julafton spenderar vi ensamma hemma. Just the two of us! Men det går ingen nöd på oss. Vi har det alltid bra tillsammans, så det blir en fin helg. Sen får det bli enligt FHM: s rekommendationer…

[bananklubben]

Utgivningsbevis, bananradion

Nu kör vi!

Nu har vi (BANANEN, ideell förening) äntligen mottagit ett bevis från MPRT för registrering av sändningsverksamhet (med beteckningen "bananradion") samt ansvarig utgivare till webbradion. LÄNK: bananklubben.se/bananradion.php FACEBOOK: facebook.com/bananradion

[outdatedthoughts]

Death Cab for Cutie & Agnes Cecilia

– Någon gång 2007, svarade jag försiktigt, som om mitt värde hängde på rätt sifferföljd. Faktum är att det var i slutet på mars året därpå, men 2007 är för mig ett estetiskt vackrare årtal, i såväl artikulation som i skrift. Likt 2002, 2014, kanske 2022, bjuds en in till nyfikenhet och tolkning på ett sätt närliggande år har svårt till att göra.

Nåväl.

– Cure fan? – Up until this record – Oh really? You gonna tell me you don’t get chills everytime you hear the violin on ‘To Wish Impossible Things’? – Yeah, everytime, but I don’t remember the day. Like with Disintegration, I remember the very first time I heard that record, I remember everything about that day, the weather outside, the smell in the air, because that day I fell in love with something – You fell in love with an album – No, I fell in love with music Dialog mellan Peyton och hennes mor i One Tree Hill säsong tre. Jag uppfostrades på olika sätt under min uppväxt. Av min mor kom kärlek och moral, om än ibland på ett hårt och dömande vis. I musiken blev jag inkluderad och fann trygghet. Från OTH lärde jag mig att förstå, hantera och uttrycka tidigare outsägliga känslor. Peyton, emotjejen, var den karaktär jag identifierade mig mest med och som kunde beskriva det jag ofta oförklarligt kände. Hon var den ensamma, den sorgsna, den oförstådda, den med borderline. Det var dock i hennes musik och den beskrivande dialogen som fick mig bli ett med karaktären. Visst minns jag den regniga dagen i Kalmar jag köpte min första CD, Vapen & Ammunition, och hur jag tjafsade med min kusin den kvällen om hur textraderna i FF gick. Likt jag minns alla gånger jag satt på vardagsrumsgolvet intill stereon och sjöng med i Du & jag döden och Ett kolikbarns bekännelser ett par år senare. Men det var en vanlig vardagseftermiddag 2007 jag blev förälskad i musik. Far hade ett religiöst förhållande till The Beatles. Född '49 på tyska landsbygden kom han att bli rebell och flydde till London som tonåring i dröm om att, i sitt kontroversiella långa hår, träffa John Lennon och Paul McCartney. Han fick träffa Ringo Starr och åkte aldrig hem igen. Hos honom var Revolver, A Hard Day’s Night, Help och Sgt. Pepper’s det enda som spelades, snark. Min mor spelade på sin höjd Ted Gärdestad, någon hitlåt från Tom Jones och Shakira, så musikintresset fick jag forma på eget vis, på annat håll. Min kusin Tino hade till hög grad influerat den låtlista jag varsamt valde ut att fylla min iPod Nanos låga minnesutrymme med. Det var Blink-182, Breaking Benjamin, Jimmy Eat World och mycket från genren vi kallade för OC-musik; indiepop i allmänhet. Ihop startade vi även vår egna webbradio ‘OC-musik 24/7′ en afton och skickade IP-adressen till såväl vänner samt på forum. Drömmen om rullande radioproduktion dog förvisso redan följande dag när det relativt massiva lyssnarantalet tillkallade hot om stämning för illegal musikströmning. Men på de femton-sexton timmarna vi sände kom även supportande lyssnare med värdefulla musikrekommendationer. Death Cab for Cutie var nog bandet som önskades mest att spela, av vilka jag bara hade hört A Lack of Color sen innan. Ett par dagar senare kom jag för tidigt hem från skolan, något i bamba hade gjort mig ledsen och jag laddade ner Death Cabs senaste album Plans. Jag ville bara ha något att lyssna på för att fly undan verkligheten ett tag.

Jag hade så gärna för sakens skull berättat vad för doft jag kände och vad för väder det var just i det ögonblicket, men likt alla andra dagar var jag framför datorn med persiennerna nerdragna. Det förtar dock inte den massiva känslovåg som sköljde över mig redan från första tonen av introt till spår ett, Marching Bands of Manhattan och som varade till sista stycket av spår elva, Stable Song. Jag berördes, jag kände mig fulländad, sorgsen, lycklig och fri. Minnen, trauman, hopp och förtvivlan med tillhörande imaginära bilder jag än idag kan se framför mig till tonerna av låtarna. Känslor som då inte var direkt kopplade till texterna men i den hela surrealistiska upplevelsen. Även om Adam’s Song förblev på repeat varje promenad till skolan flera år framöver om morgnarna så kom Death Cab att ta över hela mitt musikbibliotek och bli en central del av mitt tonårsliv. Gudskelov lyckades jag förbereda mig emotionellt på deras kommande albumsläpp. Narrow Stairs (2008) sparade jag till första dagen av sommarlovet, med känslan av dess frihet i bilen till Öland. Codes & Keys (2011) ute på klipporna en varm sommarmorgon, med sjöbris mot ansiktet och god picknick. Kintsugi (2015) i min favoritpark i London och Thank You for Today (2018) deprimerad på ett okänt fält en bit från en ändhållplats vid gränsen till Halland. Death Cab blev också anledningen till att jag träffade Agnes. 2010 började jag på ett estetikfrämjande gymnasium och trots att jag gick på samhällslinjen så var det Broder Daniel-patches och indieenergi var du än gick. Min klass var relativt skonat från sånt därnt, jag kom överens med alla förutom en tjej, Cecilia, som av ren instinkt hatade den utåtagerande fotbollskillen jag framstod som. Med sin BD-väska och ibland stjärnor under ögonen fnös hon ofta i min närvaro. Hon drog sig inte från att uttrycka öppet hat mot min existens eller agg när hennes vänner pratade med mig. Två år senare var det mig hon vände sig till när hon skulle hoppa, men det är en annan historia. En gång var det bara var vi i klassrummet. Jag hyste vördnad över hennes t-shirt, på vilken hon hade blink-182s självbetitlande albumsmiley på. Vi snackade ett par minuter. Hon log faktiskt vid ett tillfälle och la senare till mig på msn. Under resterande tre år vi gick ihop skrev vi regelbundet någon kväll i veckan, ett par timmar åt gången. Resterande dagar var vår vänskap ickeexisterande, literally, i synnerhet under skoltid En vårdag i slutet på första läsåret ville hon introducera mig för en tjej som gick på estetlinjen. Agnes favoritband var tydligen också Death Cab, men det var unheard of att någon från estet skulle vilja prata med någon från samhäll, i synnerhet inte en fotbollskille som jag. Under en kvartsrast utanför biologisalen kom en jättesöt, två år äldre, fräknig tjej med vackert utsläppt brunt hår, fina läppar med ett tillhörande födelsemärke och frågade rart om mitt namn. Hon hade gul tröja med grön fjällrävenväska på ryggen, jeanskjol och knähöga strumpor, vita med röda ränder. Jag var ett förfall, fick knappt fram ett ord och det dröjde inte länge innan killarna i min klass snappade upp att det på riktigt var mig hon ville prata med. De började grabba sig, skrek dumma saker. Jag ursäktade mig därifrån. Vi fick dock kontakt på musikforum efter ett tag, vår första konversation gick ungefär: – Så hur kom du i kontakt med dem? – Från OC, någon gång 2007, tror jag. – Åh, då har du lyssnat längre än vad jag har gjort! Jag fann Death cab 2008 via en vän. Agnes kom att bli en otrolig viktig influens i mitt liv. Hon var den första personen som genuint visade intresse för mig och mitt liv. Vi pratade om kärlek, killar, tjejer, drama, s*x. Vi skapade spellistor och delade fotografier. Hon introducerade mig för tumblr och massvis med musik jag än idag lyssnar på. Till förfasa ville hon så småningom träffas utanför skoltid, på konserter och i stan. Jag var för awkward för att kunna tacka ja till någon form av social interaktion, kommunikation fick helst ske uteslutande online, det var tryggas så. Min självforcerande isolering var och är än idag otrolig påtaglig i dess skada och konsekvens, i utsträckning jag upplever folk har svårt att greppa. Jag tror faktiskt vi aldrig kom att se varandra efter hon tog studenten drygt ett år därpå, hon flyttade till annan ort och fick nya bekantskaper, vår kontakt dog ut. Vad för relation hon tyckte vi hade vet jag ärligt talat inte, jag är bara ledsen över att jag inte tog tillvara på den bättre, oavsett vad det var. Jag ångrar att i min omogenhet och osäkerhet kunde vara dramatisk, provocerande samt ibland utmanande. Även om det är ett avslutat kapitel är jag så otroligt tacksam för hennes del i mitt liv, det formade mig mer än vad jag någonsin förstod då och gav lärdomar jag behövde. Något jag också var duktig på att undvika dcfc konserter

[konniglot]

Hoppet är ljusgrönt!

Den 26 juli för 130 år sedan publicerade en polsk-judisk ögonläkare boken Unua Libro, och lade därmed grunden för sin vision om ett språk som skulle förena mänskligheten. Ett ambitiöst mål, som aldrig förverkligades. Trots det kom han faktiskt förvånansvärt nära, och än idag kvarstår en liten dedikerad grupp, spridd över hela världen, som håller fast vid denna dröm.

När det kommer upp i en konversation att jag talar esperanto får jag alltid en av tre reaktioner. Antingen nickar man artigt mot mig och säger: ”Åh, spanska, fantastiskt!”. Eller så backar personen långsamt tillbaka, rädd att jag är på väg att försöka konvertera hen till något slags kommunistisk språksekt. Men allra oftast, särskilt bland unga människor, har de ingen aning om vad det är för något. Jag kan inte klandra folk för någon av reaktionerna, som är helt naturliga med tanke på den obskyra status esperanto har idag. Ändå är den mytomspunna bild som förmedlas ofta orättvis. För den som är intresserad kommer här berättelsen om det internationella planspråket esperanto – av en som faktiskt talar det.

Esperanto är ett konstgjort språk som har som syfte att vara ”ett neutralt språk som ska hjälpa till att bryta ner barriärer mellan folken”. Det är designat för att vara så lättlärt som möjligt, genom exempelvis avsaknaden av oregelbundna verb, genus och annat krångligt som finns i de naturliga språken. En studie av franska elever visade att det tog dem 150 timmar att lära sig språket, jämfört med 2000 timmar för att komma upp i samma nivå av tyska, 1500 timmar för engelska och 1000 för spanska. Själva namnet kommer från ordet esperi, ”att hoppas”, och suffixet -anto, vilket bildar esperanto, alltså ”en som hoppas”.

Mannen som uppfann språket hette Ludwig Lazarus Zamenhof (även känd under aliaset Doktoro Esperanto, en doktor som hoppas) och växte upp i staden Białystok i Polen där det bodde ryssar, polacker, tyskar och jiddischtalande judar. Som han såg det var kommunikationsbarriärer en ständig orsak till missförstånd och konflikter mellan befolkningsgrupperna. Ett gemensamt, neutralt språk kunde bli lösningen på motsättningarna mellan de etniska och språkliga fraktionerna. Efter sin debut 1887 fick språket stor uppmärksamhet och spreds över hela världen, även i Sverige där den första esperantoföreningen bildades 1891 i Uppsala. Under mellankrigstiden var esperanto fortfarande på god väg att bli ett universellt språk, och nära att bli utsett till det officiella språket för Nationernas förbund, föregångaren till dagens FN. Man måste komma ihåg att dess framgångar skedde i en tid då engelskan ännu inte hade den unika status den har idag. Det var en tid där man trodde på att storslagna mänskliga projekt kunde förbättra världen.

Efter andra världskriget hade esperanto dock tappat mycket av sitt momentum. Rörelsen återhämtade sig aldrig riktigt från inskränkningarna, förföljelsen och utrensningarna i dåtidens diktaturer som var mycket misstänksamma gentemot idén om ett gränsöverskridande språk. I dessa länder var det inte lätt att vara världsmedborgare. Hitler kallade språket för ett judiskt konspirationsspråk, Stalin kallade det för ett spionspråk. Många esperantister förlorade livet i förintelsen och gulaglägrena, däribland Zamenhofs egen familj. Med två världskrig i bakgrunden framstod esperantisternas visioner även som alltmer orealistiska och utopiska. I den nya världen med USA som den dominerande supermakten kom istället engelskan att fylla rollen som lingua franca.

Trots det lever esperanto fortfarande idag, och talas i över hundra länder av uppskattningsvis 1.6 miljoner människor. Jag har själv använt det för att prata med människor från Polen, Österrike, Nepal, Japan och Sydamerika, både på nätet och i verkliga livet. I många fall kunde dessa personer ingen engelska och esperanto var vårt enda sätt att kommunicera. Språket har en rik litteratur, med över 25.000 böcker i omlopp. Litterära klassiker såsom Kafkas, Goethes, Dantes och Astrid Lindgrens verk finns översatta, för att inte nämna böcker ursprungligen skrivna på esperanto som exempelvis Bill Aulds nobelprisnominerade La Infana Raso. Och intresset för språket verkar ha fått ett uppsving framförallt på internet, där språkappen Duolingo nyligen firade en miljoner esperantostuderande. Det finns webbradio (jag kan rekommendera påvens Radio Vatikana), hemsidor och diskussionsforum. Genom åren har esperanto haft ett antal rivaler såsom Volapük, Lojban och Ido – men esperanto är det enda internationella planspråk du har hört talas om. Det måste ändå ses som en succé, även om det inte blev det universella andraspråket Zamenhof hoppades det skulle bli.

Men varför blev esperanto trots sin lämplighet, enkelhet och internationella infrastruktur inte allas vårt världsspråk idag? Faktum är att det har haft 130 år på sig. Människor lär sig främmande språk för att få tillgång till en bred kultur, ett folk eller ett land. Världsspråket engelska har inte nått sin status på grund av dess språkliga lämplighet utan genom sin politiska, kulturella och ekonomiska relevans. På dessa punkter har esperanto svårt att leverera. Chansen att språket får något nytt stort genombrott är väldigt liten. Men en sak är säker: esperantisterna fortsätter hoppas.

Tidigare publicerad i språklärarnas tidning Lingua 4/2017, s. 53-54. Bild: Ziko van Dijk – CC BY-SA 3.0

[gritsngravyshow]

via Twitter https://twitter.com/RADIOJBWEBB

[jamhos]

Det är bästen!

[pulsefm]

Snart kan du äntligen lyssna på pulsefm.se igen! Nypremiär 1 september för sveriges nya puls Håll utkik på vår hemsida www.pulsefm.se #pulsefmse #edm #music #radio #internetradio #webbradio https://www.instagram.com/p/Ch1Xj6tjaVU/?igshid=NGJjMDIxMWI=

[pulsefm]

Snart kan du äntligen lyssna på pulsefm.se igen! Nypremiär 1 september för sveriges nya puls #pulsefmse #edm #music #radio #internetradio #webbradio https://www.instagram.com/p/Ch1VX54DQYQ/?igshid=NGJjMDIxMWI=

[pulsefm]

1 September öppnar vi igen! #pulsefm.se #radio #webbradio #musik https://www.instagram.com/p/Chw0m2pDHIT/?igshid=NGJjMDIxMWI=

[pulsefm]

På våran hemsida finner du veckansbeats under fliken charts, där kan du klicka och lyssna samt påverka genom att välja pilarna. Välkommen att lyssna, ny musik varje vecka på pulsen.se #webbradio #music #radio #veckansbeats #pulsefmse #pulsefm #norliekkv https://www.instagram.com/p/BoG-l9vg-Ol/?utm_source=ig_tumblr_share&igshid=ujc4nmoeuinp

[pulsefm]

Pulsefm.se kan du lyssna på var du än befinner dig! T.e.x. I bilen 🤩 vår webbläsare fungerar i alla mobile, läsplattor och dator så länge det finns internetuppkoppling, ta med oss på din roadtrip. #pulsefm.se #pulsefm #radio #sommar2018 #roadtrip #webbradio https://www.instagram.com/p/Blu_XlzB2Cy/?igshid=ktj559jhjwi5

[perabl]

Julcoronaspecial - Lindskogarnas Webbradio

Julcoronaspecial – Lindskogarnas Webbradio

Vår Julcoronaspecial hos Ariton förlags WebbradioJulcoronaspecial 21 december 2020

[perabl]

Vårt webbradioprogam - Tankar kring ett virus

Vårt webbradioprogam – Tankar kring ett virus

Här är vårt tredje webbradioprogram hos Ariton förlag!

http://aritonforlag.se/4-tankar-kring-ett-virus-lindskogarnas-coronaspecial/

[perabl]

Överlevt

Så har vi tagit oss igenom ytterligare en coronavecka, med livet i behåll. Veckan har präglats av ganska mycket bokläsning. Läste klart två olika böcker – ”När berget röt” av Yvonne Waern och ”Bortsprungen” av Britt Collins) – i helgen. Under veckan läste jag även Ester Roxbergs bok ”Min pappa Ann-Christine”. Samtliga tre böcker har fått recensioner på min bokblogg. Under veckan fick jag nöjet…

[pulsefm]

Vi fyller på med nya veckansbeats, följ oss på facebook och instagram för de senaste låtarna vi lagt till #veckansbeats #pulsefmse #hotshade #music #radio #webbradio #internetradio https://www.instagram.com/p/BqJywIWANA8/?utm_source=ig_tumblr_share&igshid=pwr9h71n9skq