#cystan

[tryingtounderstandbrainheart]

Ja nu är jag är. Kistan är sedd och den var...gigantisk. Kanske har den växt för att jag ville att de skulle se den. Snälla hjälp mig med det här, jag klarar det inte själv!

En chock drar över alla runt mig. Nä, du menar väl 2,5 cm? EN liten söt kista med två halsband. Men nä, det här är ingen söt liten sak. Det är ett monster som svalt mer och mer, tills nu.

Det är ömt och jag vill bara ha bort den. BORT! Bort från min kropp! Du får inte plats där! Du förstör! Du har förstört länge nog.

Jag har försökt att känna efter och sånt men jag mitt i orosmolnet. Jag kan inte skilja på nånting och jag känner att det kan vara det värsta. Då är det nåt i mig som blir helt eld och lågor och spottar och fräser. Jävla SKÄMT!

Jag vet inte. Jag kan inte läsa av det, som om det gömmer sig bakom skynken och moln. ALLT är färgat av mina känslor och jag kan inte se bortom det.

Det bor en inkräktare i mig som gömt sig i kanske åratal.

-Men tänk, du kanske kommer kunna äta precis som du vill sen och vara själv och göra det du vill..!

Det vore drömmen.

Det är ju det jag velat. Nä nu är det slut med alla magtrassel, det spelar ingen roll med det. Det är vad jag sagt. Det som förut varit hållhakar och rep som höllt i mig har känts som näe, det räcker inte för att hålla fast mig här. Visst det är piss men det räcker inte.

Jag drömde om ett barn i natt. Det var naket och jollrigt. Det log och var sådär ovanligt sött för att vara ett barn. Jag kom ihåg att jag läste om det om det var typ en ny början och något som ska födas typ. Kanske var det det här.

...

Jag vill bara ha bort den och behålla mina andra saker intakta.

.

..

.. .

. . .. . . .

Tänk om jag skulle kunna äta danska wienerbröd och dricka kaffe igen.

[thenewsedge]

Adnexal masses are lumps that occur in the adnexa of the uterus, which includes the uterus, ovaries, and fallopian tubes. They have several possible causes, which can be gynecological or nongynecological.An adnexal mass could be:an ovarian cystan ectopic pregnancya benign tumora malignant tumorA family doctor can usually manage benign masses. However, prepubescent and postmenopausal individuals…

[kvinnosakens-blog]

GÄSTPOST: Endometrios är en kvinnofråga

Ibland när jag pratar om min kropp; en relativt kortväxt, smalt byggd kropp med breda höfter, bröst som ger mig axelproblem och livmoder som ger mig ont i magen, så blir jag tillsagd att jag inte kan kalla det en kvinnokropp.

Och ibland när jag pratar om vilken smärta den åsamkar mig, denna kropp vad den än får kallas, och säger att dessa problem drabbar kvinnor, så blir jag tillsagd att jag inte kan säga att det bara drabbar kvinnor.

Och sen när jag pratar om dessa problem som en politisk fråga; att vården för min kropp inte prioriteras och att det är därför det måste benämnas som kvinnofrågor, så blir jag tillsagd att jag inte kan benämna det som kvinnofrågor.

Men frågor som rör kroppar med livmoder är ett politiskt problem för att de drabbar det underordnade könet kvinna. Det finns inget magiskt som säger att vård av livmödrar är omöjligt att lägga pengar på; detta är en patriarkal konstruktion. 1 av 10 av vi som menstruerar har endometrios. Detta hade inte behövt vara ett politiskt problem, men eftersom det drabbar kvinnor så tas detta inte på allvar och genomsnittstiden för att få en diagnos är 8 år.

14 år: Mens kommer. Glad, men skäms. Varför? För att flickor får lära sig att våra kroppar och våra könsorgan är äckliga.

18 år: Smärtor tilltar, menscykel kortare och kortare, mens rikligare och rikligare. I princip kronisk järnbrist som följd. Konstant illamående p.g,a. järntabletter. Vågar ej söka vård för detta som något som har att göra med min mens. Varför? För att kvinnor får lära sig att mens är natuuurligt och att vi inte ska klaga.

20 år: Maxdoserar Alvedon och Ipren hälften av månaden för att klara av mitt vardagsliv. Ringer vårdcentralen, som hänvisar till ungdomsmottagningen, som hänvisar till barnmorskan, som hänvisar till gynekologen, som hänvisar till vårdcentralen, som tillslut rekommenderar mig via telefon att ta en Alvedon, värma en vetepåse och ta en promenad. Jag hör min blyga, försiktiga ursäktande röst reflekteras i deras svar. Jag får aldrig boka en läkartid. Varför? För att kvinnor får lära sig att inte ta plats och att inte kräva saker.

21 år: Har problem att gå till jobbet p.g.a. smärta. Bor i annan stad, uppsöker ungdomsmottagning, försöker prata med myndig röst. Får en tid, och en hormonspiral. Blöder konstant, värker konstant, i en månad. Men efter det försvinner mensen. Frihet. Kan studera och arbeta igen, för jag tar mig upp ur sängen.

22 år: Ont i sidan. Ringer läkare. Cysta på äggstocken; tydligen vanlig biverkning av spiral. Men den cystan kan jag omöjligt ha ont av, gå hem du, tycker den manlige läkaren. Jag vågar inte protestera. Varför? För att kvinnor får lära sig att andra vet bättre.

23 år: Fortfarande ont. Ringer annan läkare. Cysta på äggstocken kvar. Läkaren nämner för första gången ordet ”endometrios”. Behandlar min cysta med p-piller, som ger mig finnar och gör mig psykiskt nedstämd. Läkaren konstaterar att utifrån mina problem är endometrios en mycket sannolik diagnos, men gör ingen endometriosutredning eftersom spiralen i övrigt fungerar. Tur, för den medicin han annars skulle rekommendera är inte subventionerad, omfattas inte av högkostnadsskydd, och skulle kosta flera hundra i månaden. Pustar ut. Varför? För att jag har en låg inkomst och vill inte behöva välja mellan att ha råd att gå på café med mina vänner och att slippa smärta.  

Att vården av kvinnors kroppar är underprioriterad är för att kvinnor inte tas på allvar. Det är för att de problem vi har med våra kroppar kallas ”naturliga”. Det är för att kvinnor uppfostras till att inte ta sig själva och sin smärta på allvar. Det är för att kvinnor indoktrineras i att skämmas över sina kroppar. Det är för att kvinnor förväntas stå ut. Det är för att kvinnor förväntas prioritera alla andra över sig själva. Det är för att kvinnor förväntas lyssna mer på vad andra har att säga om våra problem än på oss själva. Även när det handlar om vår egen kropp.

Därför är detta en kvinnofråga och att reducera det till något annat är att frånta oss makten över våra egna kroppar.  

Av: M. Lindholm

[divabydivya-blog]

Party Makeup Artist in Gurgaon

Divya is certified in high fashion party,bridal,makeup Hd and airbrush. Uses different high end products from brand like Mac, makeup studio, Inglot, Bobby brown, Krylon, Makeupforever etc to cystanize the beauty and skin care solutions get more info :- http://divabydivya.com/

[tryingtounderstandbrainheart]

Ja och nej

Vi hade ett sånt där bra snack igår. Han pratade om att tecknen syns unt omkring mig. Att i kylskåpet så är det fullt av saker jag köpt som ”var bra” men som sedan inte används och möglar. Jag köper smink, kläder och saker som läggs på hög ofta för att jag är rädd att använda dem. Jag har bra saker som inte används. Det läggs på högar och det är så jag gjort med livet också. Allt jag vill ha…”sen”.

Livet har gått runt runt och jag har ogillat den känslan varje gång. Som att den långa väntan bara fortsatt. Flytten ner till Malmö var en spännande och läskig resa som jag trodde skulle förändra massor. I början var det så. Det var nytt, han var hemma och vi upptäckte staden. Wooooaaaow. Men efter ett tag när han började jobba kom rädslan krypande och jag kröp in mer och mer i mitt skal. Väntan på honom, torsdagkvällar var bäst för då var han snart hemma.

Men även när han var hemma så var det mest lugnt. Det blev bättre men inte bra, för jag gjorde inte det Jag ville. Jag mest följde med och hoppades att det skulle räcka. Men känslan förföljde mig av ”inte nog”.

Men det var lugnt, tryggt och jag pysslade lite. Jag bodde i soffan och tog min lilla promenad. Jag. Jag som drömmer om helt andra saker. Jag som känt mig som mest levande när jag testade kitesurfing, vindtunnel och när vi åkte vilse på Norges fjäll. Starvation.

Jag kände ohållbarheten. Nä, nu måste jag göra nåt. This is slowly killing me.

Magen skulle kollas upp en gång för alla, för nu ville jag väck med problemen. Jag behöver bli mer Mig.

”Jamen tänk om jag blir ensam, tänk om…” Skitsamma, come hell or highwater jag måste. Jag måste. Jag måste. Det spelar ingen roll längre.

Så sånt som jag förut undvikit började jag liiite smått åtminstone skriva in i kalendern. Prova mascara och smink på torsdagar då han var hemma dagen efter, ifall något skulle hända.

Luuuuuugna klubben. Lugnaste klubben. Lugn musik och sitta still. Hjärnan jobbade febrilt men jag satt still. Ibland, någon gång slog jag på glad musik och dansade. Lyssnade.

Jag tittade ut genom sovrumsfönstret som en rått i bur. Tätt tryckt mot glaset, dedär utanför.

Jag vet inte riktigt vad som hände men tanken av come hell or highwater fortsatte och jag gick promenader fast jag knappt kunde andas ordentligt. När jag märkte att promenaderna hjälpte mig med att släppa andningstrasslet så kom en glädje. En frihet av att jag kunde ta mig förbi stängslet. Jag gick till coop och handlade efter. Jag lyssnade på van halen- dreams och jag bara kände; nä nu jävlar. Nu ska jag Loss.

Så det är verkligen ett möte av jag Kan inte leva såhär, det har ihjäl mig och nä nu jävlar Nu ska göra Mig. Är inte det EXAKT en spegel av det som bor inuti mig? En slags uppgivenhet som möter nä nu jävlar. En obestämdhet. .. en borderline. Cancer är uppgivenheten- whats the use? Cystan är - massa use! Mitt i känner jag att jag befinner mig. Jag har inte gett upp på heltid men den känslan kommer krypande då och då. Men det gör även glädjen och nu jävlar. Nu jävlar är mycket större. Men oron finns där i mig. Hur ska jag få det att räcka? Hur ska jag komma ifrån den långa svälten?

Jag har en plan. Saker på papper som är mina hopp och rep från avgrunden. Snälla, låt mig få känna mig levande.

Men det kan räcka med träning för att stärka det braiga. Det kan räcka med glädje av ett bra samtal och hoppet om mer skoj sen. Helikopter och kitesurfing! Bygga på mitt lilla hus och…!

Men jag hamnade på gränsen. Man kan inte leva för länge med drömtårtor och drömmiddagar. De mättar inte. Sen..! ska jag äta. Åååh vaad gott det ska bli. Men jag fattar att jag behöver äta Nu. Det är bra att planera in mat men den måste också dyka upp i verkliga livet. Jag…måste.

Vad är riktigt stora köttbitar och vad är knäckebrödssmulor? Vissa bitar har jag massor av men det finns saker jag saknar så att det gör ont enda in i själen. Äventyren, lekfullheten, tokiga likasinnade och…! Min måne får typ mängder med mat men min sol dör. Den buffliga leken och sånt som är lite farligt finns knappt. Jo träningen. Den blir som syre när jag varit under vatten för länge men jag behöver MER. Mer lekar, Mer fysiskt skoj, Mer av impulsivitet och sånt jag älskar. Så fort vi gått snabbt så ser jag plötsligt hur jag vill klättra upp på husväggen. Ett rep och jag som får slita. Fan vad kul. Need that. Neeeed that.

Det är som att egentligen behöver jag mest lite Faktisk mat. Som att det egentligen kanske inte är galeet stora grejer som behövs. In med lite aerobics, ett jobb där jag träffar människor och kanske rugby med lite fester. Mat, på mat på mat och svälten kommer kunna vara ett minne blott tror jag. MEN det måste vara mat. Det måste vara faktisk mat. Sån jag blir mätt av och känner att japp, nu mår jag bra 😊.

[thenewsedge]

Adnexal masses are lumps that occur in the adnexa of the uterus, which includes the uterus, ovaries, and fallopian tubes. They have several possible causes, which can be gynecological or nongynecological.An adnexal mass could be:an ovarian cystan ectopic pregnancya benign tumora malignant tumorA family doctor can usually manage benign masses. However, prepubescent and postmenopausal individuals…