#whattheholyhell

[tryingtounderstandbrainheart]

Ja nu är jag är. Kistan är sedd och den var...gigantisk. Kanske har den växt för att jag ville att de skulle se den. Snälla hjälp mig med det här, jag klarar det inte själv!

En chock drar över alla runt mig. Nä, du menar väl 2,5 cm? EN liten söt kista med två halsband. Men nä, det här är ingen söt liten sak. Det är ett monster som svalt mer och mer, tills nu.

Det är ömt och jag vill bara ha bort den. BORT! Bort från min kropp! Du får inte plats där! Du förstör! Du har förstört länge nog.

Jag har försökt att känna efter och sånt men jag mitt i orosmolnet. Jag kan inte skilja på nånting och jag känner att det kan vara det värsta. Då är det nåt i mig som blir helt eld och lågor och spottar och fräser. Jävla SKÄMT!

Jag vet inte. Jag kan inte läsa av det, som om det gömmer sig bakom skynken och moln. ALLT är färgat av mina känslor och jag kan inte se bortom det.

Det bor en inkräktare i mig som gömt sig i kanske åratal.

-Men tänk, du kanske kommer kunna äta precis som du vill sen och vara själv och göra det du vill..!

Det vore drömmen.

Det är ju det jag velat. Nä nu är det slut med alla magtrassel, det spelar ingen roll med det. Det är vad jag sagt. Det som förut varit hållhakar och rep som höllt i mig har känts som näe, det räcker inte för att hålla fast mig här. Visst det är piss men det räcker inte.

Jag drömde om ett barn i natt. Det var naket och jollrigt. Det log och var sådär ovanligt sött för att vara ett barn. Jag kom ihåg att jag läste om det om det var typ en ny början och något som ska födas typ. Kanske var det det här.

...

Jag vill bara ha bort den och behålla mina andra saker intakta.

.

..

.. .

. . .. . . .

Tänk om jag skulle kunna äta danska wienerbröd och dricka kaffe igen.