#förlåt att jag kan bidra med så lite | Explore Tumblr Posts and Blogs

painoffluffinen · 3 years

Text

Green are the leaves I leave in Mirkwood

Det började med att jag var arg och irriterad över att ännu en gång hitta skärminspelningar på den så kallade pojkvännens dator där han öppnar snapchats från sin klasskompis och sitter o äcklar sig. Fy fan alltså. Blir irriterad bara jag tänker tillbaka på det.

Istället för att konfrontera honom och skälla ut han så in i helvete, bet jag ihop och tänkte nä nu fan spelar det ingen roll längre. Vi är inte ett par, han är en jävla inneboende. Kan han göra som han vill så kan jag det med. Så jag laddade ner specifikt appen som vi träffades på, bara för de skulle kännas lite extra. Badoo. Usch.

Nästan direkt blev jag less. Like:sen började strömma in, och inte en enda människa verkade intressant. Aja, jag ger det någon dag. Bläddrade mellan profilbilderna på de som swipe:at och kände att de va ju hopplöst, vad håller jag på med egentligen. Blandning på muskelknuttar och desperata killar som skulle kasta sig över första bästa kvinna som ger lite uppmärksamhet. Nej jag orkar inte. Skriver någon kan jag väll försöka vara trevlig.

In på profilen, koppla instagram så dem ser jag har barn, då sållar vi förhoppningsvis bort de flesta som bara är ute efter ragg. Skriv att du inte söker nått bara vill prata. Kanske läser nån o undviker mig. Ja tack. Va fan ladda jag ner appen för om jag ändå inte vill ha med människor att göra. Aja, ge de en ärlig chans nu, kom igen, kanske finns de nån vettig människa.

Så bläddra man vidare på alla stackare som like:ar o bara blir ignorerade, hoppas dem hittar nån annan o prata med. Så sveper man plötsligt förbi ett ansikte man fastar för direkt. Vänta nu, det här kan vara intressant. Jag like:ade tillbaka. Vi matcha. Så va det gjort. Borde jag skriva till han? Ja men det kan jag väll, om jag tagit mig såhär långt. Så jag öppnar chatten. Funderar på hur man börjar. Så poppar det plötsligt upp ett meddelande. Han skrev till mig!?

Kände mig nästan chockerad. Men okej, dags o se, är det en dryg jävel, hur många minuter kommer det ta innan han visar att han bara vill ligga, eller är det en vettig människa?

Haha jag måste skratta när jag tänker tillbaka på det, så sjukt vad tiden har gått fort, och hur mycket som har hunnit hända sen dess. Att jag inte hade en aning om vad som skulle komma närmaste månaden.

Han var vettig, han var snäll, han är så jävla fin. Plötsligt strömmade meddelandena, stackaren fastnade vid telefonen på sin utekväll med kompisarna, det var visst inte fullt ut uppskattat av dem. Men skrev gjorde han ändå. Och jag svarade.

Efter två veckor sågs vi. Jag fattar knappt att han faktiskt tog motorcykeln o kom för o träffa mig? Så nervös, gick inte o hålla fingrarna i styr. Jag va bara tvungen att röra vid han. Igen. O igen. Jag fick veta att han va minst lika nervös, och att varje gång jag rörde vid honom blev de bara värre. Förlåt. Men tillslut la han sin hand på min, och jag kunde då inte märka av någon nervositet alls. Och självklart började jag gråta redan första gången vi sågs. Han gav mig en elefant... asså jag dör lite när jag tänker på det fortfarande. Jag fattar inte att en människa kan vara så snäll, som inte ens känner mig egentligen. Jag och Melwin delar på den elefanten, den är bådas favorit. ❤

Det känns konstigt att tänka på det här första mötet. För alla andra möten efter det flyter ihop. Andra mötet kysstes vi första gången, vid havet, en fruktansvärd tidig morgon. Ett minne som kommer ligga varmt om hjärtat länge. Den så kallade pojkvännen gjorde klart att det var över innan vi träffades, och nu finns han inte mer i samma hus.

Så jag bär inte på några skuldkänslor fast det gått så fort. Tvärtom. Jag är lycklig, jag är för en gång skull glad över att bara gå vidare med livet o köra mitt egna race. Och han råkar vara en del av min glädje just nu.

I och med detta så uppstår frågan, vem är han för dig, vad är ni för något. Jag har inget svar, det är vad det är helt enkelt. Vi har trevligt tillsammans, vi har kul och njuter av stunden. Ingen av oss är i stånd att tänka på framtiden, att tänka på vad som kommer sen. Ingen av oss vill såra den andra, så det är bättre att ha det osagt. Vi har inga förväntningar på varandra, och det är så himla skönt. Det är så skönt att bara få vara, och då få vara glad. Vi söker båda närhet och omtänksamhet, och vi ger det till varandra, och som det är just nu så räcker det gått o väl. Jag uppskattar det, väldigt mycket, att det är okej för mig att bara vara mig själv. Få ge så mycket kärlek jag har brinnandes inom mig, och se att de uppskattas och inte krävs av mig. Att få vara villkorslös.

Det som gör mig mest glad är det faktum att han ger lika mycket tillbaka, att jag slipper känna mig dränerad. Vi ger och tar. Och det är en känsla jag levt utan mycket länge. Jag hittar styrka i mig själv att klara mig igenom vardagen igen, jag går på lättare fötter igen. Bara för att de finns någon som orkar lyssna, som orkar ge mig det stöd jag så desperat behöver. Jag kräver inte mycket, men de lilla jag får räcker så långt. Och jag ser att det finns hopp i framtiden. Att världen inte bara är ett svart stort mörker. Ett hopp som har väckts av att se att de finns fina människor där ute, om man orkar öppna ögonen för dem. Detta betyder inte att jag önskar mig något med just honom, det är bara fint att se att det finns något bättre än det man levt i och trott var kärlek. Om en månad kanske jag inte pratar med honom längre, eller så sitter jag i hans soffa igen och försöker stå emot dragningskraften till hans läppar. Båda alternativen är lika okej för mig, det betyder ändå inget.

Men han är fin. Jag önskar honom all lycka och välmående till han och hans två fina tjejer. Det är allt jag har att säga om det hela. Jag önskar dem lyckliga liv och välmående, och kan jag bidra något till det så öser jag dem med det mer än gärna. För jag är nöjd, jag får så mycket glädje av att dem bara finns. Jag vill inte mer än så just nu. Och det är helt okej.

0 notes

unpluggedthrone · 6 years

Text

tankar

Ganska nyligen hände det. Jag öppnade upp mig och pratade om vardagens små, men tunga, problem en andra generations kid har. Man ska inte vara lätt kränkt, man får fan tåla lite och man får skämta lite. Men när saker som är så självklara bara tas för givet, av nära vänner, saker som på minsta lilla vis handlar om ens identitet - då måste man säga till. Dem vet ju vart jag är i från. Vi har vart vänner i hundra år. Men ändå ifrågasätter dem så extremt självklara saker om och om och om igen. Det bästa exemplet är det iranska språket. Alla tror att man pratar arabiska i Iran. Det gör man inte. Man pratar persiska, eller iranska - kalla det vad du vill men det är inte arabiska. Att man förklarat en sån här liten grej hundra gånger men dem ändå tar fel på det - får en att vilja skrika ut på dem att dem är omogna, patetiska, glömska och egoistiska. VARFÖR är det så svårt. VARFÖR. När såna här små saker byggs upp, alltså det blir kaka på kaka och helt plötsligt när man fått nog bara rasar allt ner i form av ilska och sorg. Svenskar är så extremt konflikträdda, så enkla att dem blir så extremt tråkiga. Allas instagrams ser exakt likadana ut - gråa och tråkiga. Dem sätter sig frivilligt i ett och samma fack, som robotar som byggs av samma manufacture. Dem staplar sig själva på rad och följer exakt samma mallar. Någon enstaka kanske sticker ut. Men resten, är bara fega och gråa. Dem flesta svenskar är faktiskt väldigt allmänbildade men det som skiljer sig mellan 100% svennar från mig och såna som mig, det är att dem saknar livsmotivationen till att hela tiden utvecklas. Dem åker fan ingen berg o dal bana, inte konstigt att dem är så kalla. Dem följer ju bara samma vanliga trygga linje? Top 5 svenskars brister: 1.Dem är sällan glada för andra framgångar 2.Dem är snåla och har brist på gästvänlighet 3.Dem är konflikträdda vilket leder till att dem ens inte ORKAR eller VÅGAR stå upp för deras EGNA åsikter och det är PATETISKT 4.Dem förstår inte grejen med strukturell rasism 5.Dem är rädda för konflikter - men ändå så stolta över att säga förlåt? Alltså strukturell rasism = osynliga handlingsmönster som bara gynnar folk från majoritetssamhället. = att göra hinder för minoriteter = att inte lyssna och glömma bort vad din kompis har för hemspråk och ta det för givet när din kompis egentligen ska ha cred för att den kan ett mer språk än dig = att skratta med åt när någon säger något rasistiskt - detta är att bidra till ren rasism

1 note · View note