#fyrabarnspappa

[viktorfredriksson]

»Avatar: The Way of Water«: svindlande spektakel med karaktärsproblem

SPOILERVARNING! Läs ej förrän du sett filmen.

James Cameron, mannen bakom två av tidernas tre mest inkomstbringande filmer (»Avatar« och »Titanic«) och några av filmhistoriens mest hyllade uppföljare (»Terminator 2« och »Aliens«), är tillbaka efter tretton års väntan. Och som väntat är det i en ännu större, snyggare och mäktigare förklädnad.

Budgeten är högre, speltiden längre, explosionerna fler och miljöerna ännu mer hisnande vackra; i mångt och mycket är filmen den storslagna bioupplevelse vi så länge suktat efter. Men i vissa avseenden är filmen mindre (i skala) än sin föregångare: den här gången är det individen och familjen som står i centrum.

I »Avatar« (2009) utspelar den huvudsakliga konflikten mellan två grupper: den amerikanska militären och den primitiva ursprungsbefolkningen Na´vi. Överste Miles Quatrich (Stephen Lang) personifierar den vid tidpunkten hårt kritiserade Bush-administrationen efter Irakkriget, med dräpande repliker i stil med »We fight terror with terror«. 

I uppföljaren är spelplanen och tonläget annorlunda. På ena sidan står Jake Sully, numera heltids-Na’vi, klanledare och fyrabarnspappa. På andra sidan står en slags reinkarnerad Miles, vars enda drivkraft är personlig hämnd på Jake. Med en hämndlysten galning i hälarna och en familj att skydda väljer Jake och Neytiri att lämna sitt trygga hem. 

Mycket fokus och tid ägnas åt den nya Sully-familjen, och av god anledning. Att låta uppföljaren vara mer personlig än sin föregångare ökar såväl insatser som emotionell tyngd – men med det följer även större krav på karaktärsbygge. I detta brister filmen på vissa punkter.

Som när Jake överger skogsfolket. Vi förstår det på en konceptuell nivå (allt för att skydda familjen!) men för den Jake vi lärde känna i första filmen, som bytte sida och riskerade sitt liv för att leva som skogsfolket, och som uppenbart förälskade sig i allt vad djungeln hade att erbjuda, framstår det hastiga övergivandet som okaraktäristiskt. Än mer så för Neytiri, vars hela uppväxt utspelat sig på denna magiska plats. Efter att Jake och Neytiri anslutit till vattenfolket skänker de inte ens en flyktig tanke på sitt tidigare hem.

Ännu mer svårköpt är den sista scenen där Jake proklamerar att de nu äntligen har funnit sitt permanenta hem. Bevekelsegrunderna för detta beslut är grumliga; mer än något känns beslutet motiverat av Camerons vilja att gestalta trollbindande vattenscener även i kommande uppföljare. 

En annan ny karaktär är Spider (Jack Champion), Miles son som lämnades kvar på Pandora efter människornas förra invasion. Uppvuxen bland Na’vi-folket likt en Tarzan-figur är hans karaktär och relation till Miles naturligt tvetydig. Likväl framstår båda karaktärernas agerande i sista akten som mekaniskt framtvingade. Återigen, vi förstår vad Cameron far efter – tematiseringen av oklara men starka familjeband är uppenbar – men filmen saknar scener som organiskt leder x från y till z. 

Det bör såklart sägas: även första filmens manus har brister, men den knapphändiga karaktärsutveckling som sker är åtminstone trovärdigt underbyggd. I uppföljarens mer personliga anslag blir fallhöjden högre. 

Men det är knappast fråga om något platt fall. Att Cameron höjer insatsen medför inte bara problem; det finns karaktärsögonblick lika träffsäkra och slagkraftiga som Neytiri med sin båge. Och man ser såklart inte »Avatar: The Way of Water« i hopp om en stringent karaktärsstudie, man gör det i förhoppning om att storögt förundras av det stora spektaklet. Och storögd förundran utlovas. 

[aronssonmarcus]

Efter en högljudd frukost avnjuter jag en kopp Java på soldäcket. Får sitta själv, det är vindstilla och tyst, bara lite fågelkvitter. Långsamt känner jag att bekymmersrynkorna i pannan slätas ut av morgonsolen. #styrka #livskvalitet #gräsänkling #fyrabarnspappa (på/i Gnosjö)