#lundagård100

[kinetoons]

Lund 2020, del 10. Under 1998-1999 tecknade jag en serie om livet på 2020-talet i studenttidningen Lundagård. Nu när 20-årsjubileumet av den här serien närmar sig, så kan det vara roligt att kolla på den igen. Just det här avsnittet tecknade jag för ganska exakt 20 år sedan, till höstnumret.

“Bubbeleffekten” i näst sista rutan är i själva verket mönstret från ett gammalt skolanteckningsblock, som nästan alla vi i generation X hade använt på låg- och mellanstadiet. Idag är det nog ingen som känner igen det.

Kanhända märks det här att jag började bli rätt utled på allting, inte bara på höstvädret och mörkret. Jag hade redan börjat söka jobb på annan ort och hade i praktiken avvecklat mina studier, men jag satt än så länge kvar i mitt gamla studentrum med en nattöppen studentpub inom några meters gångavstånd.

Jag misskötte min kosthållning och drack alldeles för mycket alkohol, men jag var inte riktigt medveten själv om vad som var problemet utan gick istället omkring med en  konstant molande känsla av lika delar wanderlust och rena flyktimpulser. 

Att flytta från stan var nödvändigt för att komma ur de mest destruktiva livsmönstren, men jag hade förmodligen hittat min balans snabbare om inte den studentikosa spritromantiken legat i vägen. 

Festar studenter på samma rent ut sagt självdestruktiva sätt idag? Jag hoppas verkligen inte det. 

Jag läste någon intervju med komikern Nanna Olasdotter Hallberg häromdagen där hon menade att fuckup-karaktären som hon spelar i radio är underhållande för tonåringar just för att det är en fiktiv bild som inte längre speglar verkligheten. Hon hävdade att dagens ungdom av ren trots har blivit väldigt “duktiga” och mycket mer fokuserade och resultatinriktade än sina föräldrar. 

I så fall är det ju åtminstone nånting som är bättre idag.

[kinetoons]

Lund 2020, del 9. Under 1998-1999 tecknade jag en serie om livet på 2020-talet i studenttidningen Lundagård. Nu när 20-årsjubileumet av den här serien närmar sig, så kan det vara roligt att kolla på den igen och se hur pass många av förutsägelserna som slog in. Just den här serien ...

... gjordes av en kommitté. Jag satt i en fåtölj på Lundagårds redaktionsrum och tjatade på alla som kom in att hjälpa mig med några repliker till manuset. Mira Nameth  ( @miranameth-blog ) satt vid datorn och skrev någonting, så jag fick henne att rita min seriefigur några gånger i mitt skissblock. Sen klippte jag ut dem och klistrade ihop det här. 

Det var i början av terminen, så det fanns ingenting att kommentera eller parodiera - det hade bokstavligt talat hänt nada i studentvärlden under cirka tre månader. Men det blev ju en serie ändå. Noteras bör dock att det inte finns med någon extrapolerad framtidsvision eller några scifi-inslag alls i den här serien. Bara en resignation över att vissa saker fortsätter upprepas i cykler.

[kinetoons]

Lund 2020, del 11. Under 1998-1999 tecknade jag en serie om livet på 2020-talet i studenttidningen Lundagård. Nu när 20-årsjubileumet av den här serien närmar sig, så kan det vara roligt att kolla på den igen och se hur pass många av förutsägelserna som slog in.

Ja, vad fan ska man säga om det här då?

Första rutan kom ur någon slags frustration över det jag upplevde som ett plötsligt kluster av kufiska rättshaverister i media.  Det var bland annat nån obstinat småbonde som vägrade märka upp sina kor enligt livsmedelsverkets EU-standard, och nån grupp motionärer som tänkte ockupera en cykelväg, med flera. Otroligt ‘srs bsns’. Det riktigt märkliga var att massmedierna skildrade de här gnällrövarna som nån slags folkets Robin Hood-hjältar, när det var rätt uppenbart att de satte sig på tvären bara för att de kunde.

Samtidigt kändes det som om det fanns viktigare saker att prata om.

1999 låg de bestialiska morden på John Hron, Gerard Gbeyo och Peter Karlsson bara ett par år tillbaka i tiden. Folk i allmänhet hade efter långt om länge börjat bli uppmärksamma på nazisterna i folkhemmets källare, men det rådde fortfarande stor förvirring om hur den bruna strömmen egentligen borde bemötas. 

I den akademiska världen var förvirringen lika stor som annorstädes. Vid Umeå universitet bjöd en doktorand i sociologi in en tvättäkta nynazist för att gästföreläsa på ämnet “Vad vill Nazisterna”. Hon gjorde detta i rent forskningssyfte naturligtvis. Sen blev hon sambo med den nazistiske gästföreläsaren. Något år senare separerade de efter att han dömts för att ha dödat sin gamla svenskalärare med 26 knivhugg.

Inom kultursverige var den stora grejen det här året att Lars Norén hade tröttnat på att skriva Eugen O’Neil-pasticher och därför istället försökte stärka sitt varumärke genom att stjäla hela Jan Jönsons gamla fängelseteater-koncept. 

Resultatet blev “Sju tre” –  det största metateatrala totalhaveriet i svensk kulturhistoria.

Anita Goldman sammanfattade läget rätt så bra i ett antal debattartiklar i Aftonbladet: 

“... Lars Noréns hållning - hur väl menad den än är - innebär en paradoxal kullerbytta. Han brister i respekt för sina skyddslingar. Han tar inte sina samtalspartner i fängelset på allvar. När de säger att de är antisemiter frågar han om de inte kan berätta lite mer om den alkoholiserade pappan som slog dem. ”En debatt med dem är inte möjlig, rationella argument hjälper inte.”

 Det är som om fångarna vore lägre stående ”känslomänniskor” vars åsikter och handlingar inte kan tas på allvar. Endast den smärta som har lett fram till dessa är värda vår uppmärksamhet.

Att utkräva ansvar av människor är i dagens Sverige något provokativt ...”

Märk väl, detta var alltså innan en av Noréns “skådespelare” avvek, rånade banken och mördade två polismän i Malexander. 

Ett par månader senare briserade en bilbomb hos en journalist på tidningen Expo. Med i bilen fanns även hans åttaårige son. 

Ytterligare ett par månader senare, tidigt på hösten, mördades Björn Söderberg utanför sitt hem, av nazister. 

Det kändes som att det fanns viktigare saker än motionsspår att prata om.

Och vad har hänt sen dess? Tja, det har väl varit ungefär ett nazistmord per år:

1 januari 2000: Salih Uzel, 19, knivhuggs till döds i samband med ett bråk i Skogås. En 25-årig nazist döms till åtta års fängelse för dråp.

9 april 2000: En man dödas med sex knivhugg utanför en krog i Norrköping. Gärningsmannen, en 20-årig man med förflutet inom nazikretsar, döms till rättspsykiatrisk vård.

19 maj 2003: En psyksjuk 32-årig man, med bakgrund inom skinnskallekretsar, går bärsärkagång vid tunnelbanan i Åkeshov. Lennart Landin, 71, avlider och sju personer skadas.

2 februari 2004: En 46-årig man blir ihjälskjuten, inrullad i en matta och dumpad utanför Göteborg. En 43-årig man med bakgrund i Nordiska rikspartiet döms till livstids fängelse. Samme man dömdes 1985 för ett annat mord.

28 febrari 2004: En 38- årig man med hakkors tatuerat på bröstet hugger ihjäl en tidigare kamrat i Växjö. Mannen döms till tre års fängelse för grov misshandel och vållande till annans död.

15 januari 2005: En 15-årig pojke luras till muslimska kyrkogården i Stockholm där han blir ihjälslagen för att gärningsmannen tror att 15-åringen är homosexuell.

17 juni 2007: En 55-årig man i Upplands Väsby misshandlas till döds. Två pojkar, med kopplingar till Nationalsocialistisk front, döms till ungdomstjänst.

27 mars 2008: En 32- årig man som varit medlem i Nationaldemokraterna hugger ihjäl sin flickvän och styvdotter i Surahammar. Han döms till livstids fängelse.

17 maj 2008: En 19-årig man från Lidköping mördas på en fest. Hans 19-årige f d vän döms senare till sju års fängelse för mord. Både offret och gärningsmannen var kända som aktiva rasister.

10 oktober 2009: Högerextremisten och rasisten Peter Mangs skjuter ihjäl en 20-årig kvinna på Västra Skrävlinge kyrkoväg i Malmö. Mangs döms 2012 till livstids fängelse för mordet, ett annat mord 2003 och för 10 mordförsök.

22 september 2012: En 22-årig man attackeras av tre SMR/NMR-aktivister i Vallentuna. Han avlider nio dagar senare. En person döms senare till ungdomsvård, en frikänns och en tredje är på flykt, och är fortfarande misstänkt.

22 oktober 2015: Anton Lundin-Pettersson, 21 år, går till attack med stickvapen mot flera personer på skolan Kronan i Trollhättan. Två av de angripna samt gärningsmannen avlider genast, och ett tredje offer avlider av sina skador 4 december på sjukhus.

23 april 2016: En boende på ett LSS-boende i centrala Göteborg mördar en 30-årig granne med en mängd knivhugg. Den mördade var mörkhyad. Gärningsmannen har uttryckt främlingsfientliga åsikter.

4 juni 2016: En 33-årig man, aktiv i Soldiers of Odin, döms för bland annat mord, misshandel och narkotikabrott till livstids fängelse. Han överföll och misshandlade brutalt en kvinna han var bekant med, i hennes hem. Kvinnan avlider senare av skadorna.

18 juni 2016: En 62-årig transsexuell person mördas. 6 av de 11 åtalade deltog i NMR:s 1 maj-demonstration i Borlänge 2016. Tre av männen döms senare till mellan 12 och 17 års fängelse för mordet.

(källor: expressen.se, motargument.se)

Utöver de här morden i Sverige har det skett liknande mord i våra nordiska grannänder, och dessutom en mängd andra nazistiska dåd utan dödlig utgång, bland annat attackerna i Kärrtorp 2013, attackerna kring Möllevångstorget 2014, bombdåden i Göteborg 2017. Med mera. Mycket mera.

Snart är det Almedalsveckan igen. En av organisationerna som kommer att ha infobord och bjuda på kaffe är  Nordiska motståndsrörelsen, som har satt i system att provocera fram handgemäng med förbipasserande, och vars medlemmar som direkt följd därav slog ihjäl en man på öppen gata mitt i Helsingfors för ett par år sedan.

Vi borde prata mycket mer om det här. I stället låtsas många fortfarande som att det är något som bara angår andra. Det är viktigare att hetsa mot nåt vägbygge.

[kinetoons]

#Lund2020, Sista delen. Då var vi alltså här, tjugo år senare. Den här serien publicerades i 1900-talets sista nummer av Tidningen Lundagård, som naturligtvis var ett särskilt “sekelskiftesnummer”. Att jag från början valde titeln “Lund 2020″ hade väl tre anledningar: 

Dels var det en kommentar till milleniehysterin som pågick 1999, dels var 2020 året som Lundagård skulle fylla 100 år, vilket vi tänkte en hel del på eftersom vi som bäst höll på att planera för åttioårsjubiléet. 

Tredje skälet var en ordvits: “20/20-vision” är ett idiom som ursprungligen innebär att du uppnår normalvärdet för synskärpa på Herman Snellens mätkarta, men som i överförd bemärkelse betyder att du helt enkelt är klarsynt. Jag vet inte om dåtidens läsare gjorde den kopplingen.

Gästtecknarna är som följer: Fredrik Tersmeden, Kristian Nihlén, Petter Lönegård, Mira Nameth, David Wiberg, Simon Gärdenfors, Norbert Tamas, Calle Thörn, Ainur Elmgren. Alla var de tongivande kulturprofiler i Lund redan då. 

Jag skickade ut förfrågningar till ytterligare några tecknare, men ett par hade inte tid och några svarade aldrig. Det här var på den tiden då jag fortfarande mestadels kommunicerade med papper och brevbärare, så kanske kom mina utskick aldrig fram. 

Det var i alla fall roligt att få lyfta perspektivet och släppa in lite fler röster. Jag har alltid varit av den åsikten att har man lyckats få en uppgift som man själv tycker är kul och utvecklande, så ska man inte sitta och tjuvhålla på stafettpinnen i all evighet utan har en närmast moralisk förpliktelse att dela med sig av förmånen till andra. 

I framtiden trodde jag att fler skulle tycka likadant. Haha. 

[kinetoons]

Lund 2020, del 2. Under 1998-1999 tecknade jag en serie om livet på 2020-talet i studenttidningen Lundagård. Nu när 20-årsjubileumet av den här serien närmar sig, så kan det vara roligt att kolla på den igen och se hur pass många av förutsägelserna som slog in.

Just den här är jag inte så stolt över. Den spretar åt all möjliga håll. 

El-fotboja var nåt relativt nytt på den tiden. 

Jag lärde mig en massa medans jag höll på. Jag började rita en stor folkmassa, kom fram till att det var jobbigare än jag trott, och scannade in min halvfärdiga bild till Photoshop och använde klonstämpeln istället.

i gruppbilden kan man även se en antal tidigare seriefigurer från Lundagård, bland annat Fredrik Tersmedens Quatten och Norbert Tamas Benny. 

Temat för serien var väl annars den allmänna, och ibland lite överdrivna, konservatism som man upplevde på en del håll i Lund. Till exempel hur man inte får fälla träden i Lundagårdsparken trots att de numera vuxit sig mycket större än vad parkarkitekten nånsin tänkt sig från början, och dessutom är genomruttna och livsfarliga att gå i närheten av. 

Just det här handlar i alla fall om att professor Oscar Reutersvärd hade yttrat sig negativt, i tidningen Sydsvenskan, om något nytt betongfundament som hade installerats på parkeringsplatsen mittemot Ica Fokus. Betongfundamentet var dåligt, eftersom parkeringsplatsen hade varit ett torg en gång i tiden och då får man inte göra vadsomhelst med det.

 Hela bilden är dock att professorn bara gav sitt uppriktiga svar på en direkt fråga från Yens Wahlgren, så det är inte som om han la sig i debatten oombedd. Jag tycker att det är mycket viktigt att vi håller koll på den skillnaden, varje gång vi ser på en löpsedel eller i ett twitterflöde att någon person “går till attack” eller “rasar” mot någon företeelse.  

Den kollen hade inte jag 1999, eftersom jag var rätt så ung och dum och inte heller drog mig för att plocka billiga poänger.

Nuförtiden har jag åtminstone blivit äldre.

[kinetoons]

Lund 2020, del 7. Under 1998-1999 tecknade jag en serie om livet på 2020-talet i studenttidningen Lundagård. Nu när 20-årsjubileumet av den här serien närmar sig, så kan det vara roligt att kolla på den igen och se hur pass många av förutsägelserna som slog in.

Jag har väl inte så mycket att säga om just den här, dock.

Widerbergs Kött var en legendarisk carkuteriburik mittemot Stadsbiblioteket, med smått kufisk inredning och ett stort utbud av ta-med-mackor. Deras mest sålda baguett, “Widerbergaren”, var perfekt att ta med som picknickmat när vädret var fint. 

Som vegetarian var det tacksamt att driva med dem, men de hängde med tiderna och hade faktiskt även börjat erbjuda köttfria alternativ redan när jag pluggade i Lund. Vilket var något som inte var helt självklart för tjugo år sedan.

Det var en av studentstadens institutioner som alltid hade funnits och alltid skulle fortsätta att finnas, helt enkelt. 

I fjol gick bolaget i konkurs och inventarierna såldes på auktion. 

I första rutan ser vi även mitt försök att fantisera kring hur online-studier skulle fungera i praktiken. 

Min idé var att den framtida studentmössan i själva verket skulle vara en portabel Virtual reality-hjälm, som skulle dras ned över ögonen och anslutas till webben, med kablar naturligtvis.

Jag hade tänkt utveckla det där i senare serier, men det blev aldrig av. Lika bra var kanske det. 

[kinetoons]

Lund 2020, del 4. Under 1998-1999 tecknade jag en serie om livet på 2020-talet i studenttidningen Lundagård. Nu när 20-årsjubileumet av den här serien närmar sig, så kan det vara roligt att kolla på den igen. Just det här avsnittet känns dock rätt så jobbigt att titta på 20 år senare. Vilket väl i och för sig gör det fortsatt intressant ...

“Youth is wasted on the young” sade redan George Bernard Shaw. Ingen har så rigida åsikter - och samtidigt så dålig koll på sina egna drifter och behov - som en nybakt student.

Vad gäller oss från “Generation X”, som var studenter kring sekelskiftet, så styrdes vi bland annat av två faktorer som senare genrationer kanske inte riktigt kan relatera till på samma sätt;

På ena axeln satt AIDS-skräcken, som under 1990-talet hade gått från att vara något som bara drabbar andra (i det här fallet HBTQ-människor) till att vara nåt som vi alla måste se upp för, hela tiden. 

På andra axeln hade vi våra gamla proggföräldrar och alla deras fumliga, neurotiska, gränsöverskridande relationsexperiment som de hade ägnat sig åt under sin egen studietid på sextio-sjuttiotalet. 

Det var alltså vad vi hade att förhålla oss till, alternativt att revoltera mot. 

För rätt så många ledde det här till att vi fixerade oss vid att hitta någon slags idealiserad tvåsamhet som vi egentligen bara läst om eller sett på bio. För min egen del förspillde jag till exempel en stor del av mina bästa år på att svärma för människor som inte alls var intresserade av mig, samtidigt som jag helt missade andra inviter.

Vi befann oss dessutom i glappet mellan två eror, fast sådant vet man ju aldrig förrän efteråt. Gammaldags kontaktannonser i tidningar var ett fenomen på väg ut, men nätdejtingen hade inte slagit rot ännu utan var fortfarande en kuriositet eller en anomali. 

De avstånd mellan människor som måste överbryggas för att få till det var alltså mycket större förut, både bildligt och bokstavligt.

 Kanske var detta både på gott och på ont. “What we obtain too cheap, we esteem too lightly” heter det ju. Idag kan du bo mitt ute i obygden och ha väldigt udda intressen, och det går i princip ändå att hitta en matchande livspartner via nätet och få honom hemlevererad ungefär som en pizza. Då kan det även hamna så mycket närmre till hands i tankarna att bara “byta leverantör”, när nyhetens första behag har börjat lägga sig efter två-tre år.

Vi hade i alla fall inget av det där. Alltså var det inom föreningsverksamheten eller på nationspubarna man skulle träffa någon. Och på pubarna fanns det ett överflöd av billig alkohol, eftersom verksamheten inte var vinstdrivande. Man tog sig några järn för att lugna nerverna och sen hade det oftast den motsatta effekten. Unga vuxna har i regel lika dålig koll på hur man hanterar relationer som hur man hanterar sprit. Eller i alla fall var det så förr. 

Det verkliga skälet till att “youth is wasted on the young” visade sig hur om helst i att vi tog oss an de här två ämnena - sex och sprit - som om de vore ekvivalenta, med ungefär samma angelägenhetsgrad i våra nyfunna “vuxenidentiteter”. Tjugo år senare har jag blivit ganska uppmärksam på att detta var ett stort misstag. Det kommer alltid att finnas sprit, så det fanns ingen som helst anledning att ge den så hög prioritet i tillvaron. Däremot: ung och fri och stark och snygg är du och dina jämnåriga bara en gång i livet, så det är inget man ska låta bli att utforska bara för att man är lite feg eller pryd. 

Sen blir vi alla bara äldre och fulare och tröttare och till sist dör vi. 

[kinetoons]

Lund 2020, del 6. Under 1998-1999 tecknade jag en serie om livet på 2020-talet i studenttidningen Lundagård. Nu när 20-årsjubileumet av den här serien närmar sig, så kan det vara roligt att kolla på den igen.

Annotationer följer nedanför:

Toddybladet, för den som inte vet, är alltså ett humorfanzine som medicinstudenterna i Lund har producerat och sålt i samband med vårens ankomst. Detta har de ägnat sig åt i cirka hundra år. Eftersom studenttraditioner har en tendens att sedimentera sig så hade det genom åren lagts lager på lager av konstiga ritualer kring det här; det var okej för tidningsförsäljarna att vara berusade och bete sig störande, å andra sidan var det okej för stadens ungdom att skjuta ärtrör och kasta ägg på “toddygubbarna”, dvs försäljarna.  Stannar man upp och tänker efter i mer än tio minuter så verkar det hela inte klokt. 

Under hela min studietid fördes en debatt om att själva tidningen Toddybladet hade spårat ur, att den för varje år hade blivit alltmer plump och sexistisk istället för underhållande. Det hela hade dragit iväg åt edgelord-hållet, för att tala med dagens ungdom.

Året då Toddybladet definitivt gick över gränsen var väl 1995, då tidningen hamnade i riksmedia efter att ha ägnat ett helt nummer åt att dra sexskämt om Estonia-olyckan. När medicinarstudenternas organisation på grund av detta fick tillsägelse om att skärpa sig så reagerade de såklart med “Du är inte min pappa”-obstinens och gjorde en ännu sämre tidning i några år.

 “...det går inte ens att skratta åt skiten, för det är ingen rolig skit.” skrev Jens Liljestrand bland annat i en klassisk avrättning av Toddybladet på Lundagårds kultursidor. Toddybladsredaktionens respons blev att ägna nästan hela nästa års tidning åt plumpa personangrepp på Lundagårds olika skribenter. Det uppfattade vi dock snarast som smickrande för våra stora egon. 

Men så såg i alla fall läget ut när jag ritade det här. Hur det ser ut idag vet jag inte riktigt. Ju äldre jag blir, desto mer övertygad blir jag om att allt sånt där går i cykler. 

...

[kinetoons]

Lund 2020, del 3. Under 1998-1999 tecknade jag en serie om livet på 2020-talet i studenttidningen Lundagård. Nu när 20-årsjubileumet av den här serien närmar sig, så kan det vara roligt att kolla på den igen och se hur pass många av förutsägelserna som slog in.

Klicka för annoteringar:

Okej, kids, så här resonerade vi alltså i internets barndom. Notera framför allt kablarna som går överallt. Wifi hade inte blivit allmängods ännu. Universiteten låg i framkant med bredbandskabel i studentbostäderna, men annars var man hänvisad till telefonmodem och dyra abonnemang.

Smartphones var inte heller något som existerade. En av mina mest teknikintresserade vänner ägde en PalmPilot med svartvit skärm som kunde spela mp3-filer, och ett par år in på 2000-talet uppgraderade jag min Nokia till en variant som hade WAP. Skärmen var väl stor som ett frimärke ungefär, men man kunde använda gps-karta. En gamechanger för oss som altid gick vilse i stan. 

Däremot är det intressant att TV-licens för datorer är ett koncept som både har kommit och gått, sen jag lade fram det som ett rent skämt för två decennier sedan. 

Välj-ditt-eget-slut-filmer är däremot fortfarande i sin linda idag, även om Netflix brutit isen med Bandersnatch. Dock ska man tänka på att jag extrapolerade detta ur vilka företeelser som var på tapeten år 1998. George Lucas hade just ändrat om i Star Wars och alla var upphetsade över directors cut på Blade Runner. Idag har vi en mycket mera blasé attityd till allt sådant, bland annat på grund av att webben gjort bortklippta scener - med mera - mycket mer lättillgängligt.

Och Sveriges Radio sänds för övrigt fortfarande analogt i etern. Eftersom den planerade, dyra, digitalomställningen vid det här laget har blivit helt irrelevant: alla som skulle ha någon nytta av digital radio lyssnar redan i podformat istället.

Första rutan ritades av den oefterhärmlige Fredrik Tersmeden, medan vi satt bredvid varandra på nåt fullmäktigemöte.

[kinetoons]

Lund 2020, del 1. Under 1998-1999 tecknade jag en serie i 12 avsnitt  i studenttidningen Lundagård om hur livet på 2020-talet skulle bli. Nu när 20-årsjubileumet av den här serien närmar sig, så kan det vara roligt att kolla på den igen och se hur pass många av förutsägelserna som slog in.

En del av företeelserna som skildras här kanske behöver lite förklaring för den som inte var med när det begav sig: 

Ruta 1: TV4 visade korta spottar med “Nedräkning till 2000-talet” i flera år före millennieskiftet. De hade alltid samma format: en nedräknings-grafik och ett citat eller en aforism. Oftast helt obegripliga.

Ruta 2: Millenniebuggen var också något som var på tapeten. Det verkade finnas en hel del individer som hoppades på någon slags teknisk syndaflod. Det enda jag personligen märkte av det hela var att elektroniken i min stillbildskamera slutade fungera för gott på nyårsafton. 

Ruta 3: Apropå syndafloder så pratades det en hel del om “Bibelkoden” det här året. Med mera. Stämningen överlag var nog lite lätt paranoid och uppskruvad när man ser på det i efterhand. Producenterna bakom X-files hade till och med en spinn off-serie som hette “Millennium”. Samtidigt var många också oproportionerligt förväntansfulla.  Sen slog klockan tolv den sista december, och dagen efter var allt... typ som innan.

Jag funderar på att lägga upp alla avsnitt av serien under våren. Kanske jag även borde översätta dem till engelska?