#sagan om isfolket 6

[whitewaterpaper]

SoIF14: “Den siste riddaren”.

En läsecirkel tillsammans med @kulturdasset.

Författare: Margit Sandemo. Serie: Sagan om Isfolket, Bok 14.

Publicerad: 1983 (som eBok: 2019, Jentas). Medium: eBok/eLib.

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Delmål (Kapitel 1–3).

Det är rätt skönt att få träffa ”nya” karaktärer – de senaste tre böckerna har varit insnöade kring Villermo och har blivit lite mindre intressanta för var gång. (Av taggarna på goodreads att döma är vi kanske inte helt färdiga med henne än. :suck:)

Vi får träffa Tristan igen, känd som den siste av sin ätt och det ryktas om att han är steril. Samt Hildegard av Riesenstein, som är fast i ett olyckligt äktenskap fullt av både psykisk och fysisk misshandel och hennes dotter Marina. Det finns mycket drama att plocka av här och mer blir det när man inser att inte är Hildegard dödligt sjuk i vattusot (gammalt namn på det vi idag kallar Ödem) hennes dotter jagas av en ful gubbe kallad Pavel. Till och med drottningen anmärker på att han är sliskig men framhåller att han heller inte förknippats med vare sig kvinnor eller skandaler. Det sistnämnda lär det väl bli ändring på nu när Tristan hjälpt Marina hitta nyckeln till dörren till hennes sovrum. Marina har med all säkerhet gjort Tristan misstänksam när hon erkänner att hon är rädd för att få besök av en man.

Tristan verkar fastna för den sjukliga Hildegard, kanske känner han (liksom hon) en frände? Och verkar rätt övertygad om att han kan hjälpa Hildegard med sin sjukdom – antar att det är det här som kommer dra in övriga släkten?

Desto intressantare är avsnittet med Mossmännen (vars story som berättas i det här första delmålet påminner en del om intrigen i den nya Troll-filmen). Det skall hur som helst bli intressant att se vad ”mossmännen” är för typer och om det handlar om människor eller något annat. Sandemo har ju hittills haft en tendens att leka med magi och trolldom men sedan haft mer rationella förklaringar till det hela.

Första delmålet börjar bra – jag känner en viss energi is storyn som inte riktigt fanns där i förra boken.

Delmål (Kapitel 4–6).

Boken är fortfarande överraskande intressant, och vi får redan nu upplösningen på en del intrigen. Dels så lyckas Tristan göra en dekokt som furstinnan Hildegard faktiskt börjar släppa vatten av. Och samtidigt gör hennes dotter Marina upp med ”farbror Povl”. Det blir riktigt spännande där ett tag medan Slottet, med Tristan i spetsen, börjar ta reda på vad som hänt Marina. Väldigt modigt av de båda köksflickorna att träda fram med sina historier som leder Tristan rätt på upploppet.

Väldigt smidigt dessutom av Furst Jochum att lämna in tofflorna redan nu, jag har på känn att Tristan och Hildegard kommer börja svärma för varandra nu. Men framför allt så skall det bli intressant att se hur arresteringen av ”farbror Povl” kommer avlöpa nu. Sett från vår synvinkel så är ju bevisen överhängande – men risken finns att det inte räcker. Förhoppningsvis kommer det göra det.

Delmål (Kapitel 7–9).

Tristan bjuder Hildegard och Marina att bo med honom på Gabrielshus och jag undrar vad det är för föresatser Sandemo har för det? Speciellt nu när Isfolkets ättegren med svart bälte i att agera först och tänka sedan är på ingång? Villermo är förstås på det klara att allt hon tar sig för är viktigare än allt annat och att kusinerna skall komma dansande så fort hon vinkar.

…de hade just fått svar från Tristan på hennes inbjudan. Villemo var så arg så hon nästan fräste. — De idioterna! Förstår de inte hur viktigt detta är?

Själv skrek hela min själ ”Neeej!” när jag läste att hennes lösning på Ulvhedins problem är att fly till Danmark. Jag får alltmer avsmak för henne som karaktär. Men jag hade faktiskt glömt det hela med Ulvhedins härkomst och hoppas att den kommer få sin klarhet i den här boken. Sandemo är på gränsen till onödigt hemlighetsfull om det. Det är ändå en rätt bra scen där Ulvhedin ”behärskar sig” och räddar Sorenskrivaren trots att denne har makten att fängsla honom. BTW, ännu en av Sandemos fullständigt malplacerade referenser till Sol.

Marina väntar barn och ”farbror Povl” klarar sig, inte fullt så överraskande, från några större straff. Det här undrar jag vad det kommer leda vidare som. Och ”väktarna av den sanna tronen” vart passar de in med det här? Och hänger det ihop med Ulvhedin på något sätt? (Eller är jag bara insnöad på Troll fortfarande?)

Delmål (Kapitel 10–12).

När det kommer till ”Väktarna av den sanna tronen” så verkar iaf kommendanten vara av sunda vätskor. Jag skall dock erkänna att jag önskar att den intrigen fått lite mer spelutrymme i boken.

Tristan grundar för att Marina skall få det bra genom att skriva över Gabrielshus på henne. Undrar hur det ställer sig nu när vi ”äntligen” får reda på vem Ulvhedin är släkt med. Och visst borde man kunna räkna ut det… Kollade vad jag skrev i journalen från SoIF13 och där suckar jag mest över hur krystat det skulle vara med ytterligare en ättelinje stammad från Sunniva. Minns dock vagt att Tristan kom upp som namn när Kulturdasset och jag diskuterade saken efter boken.

Marina är dock emot tanken på både äktenskap med Tristan eller att han skulle bli hennes far. Mycket tyder dock nu på att Tristan kanske kommer fostra hennes barn som sitt och Hildegards. Tyckte också det var ett lustigt ordval att de skaffat fram en ”flickvän” till Marina. Kanske klingade ordet lite annorlunda då än idag.  

Villermo anländer till Gabrielshus med sin vanliga finstämda respekt för andras bo och hem. Jag blir irriterad bara av människans entré på Gabrielshus och börjar känna att ju fortare Villermo trillar av pinn desto bätre för bokserien i stort.

Smidigt är det dock att Villermo och Dominic dyker upp nu när Kommendanten behöver all hjälp han kan få med sammansvärjningen mot kungen. Som det ser ut så är ”Väktarna” ute efter ett kungaoffer och inte bara röja kungen ur vägen. V”ilka ”väktarna” än är så kan vi konstatera att de sätter upp en riktig show iaf för sina följare. Och nej – jag tror inte att Sandemo kommer låta några vägen från folktron ta plats i berättelsen. Utöver Isfolkets egna gåvor verkar hon inställd på rationella förklaringar.

Avslutningsvis en notering om ordet ”salongsfähiga” som jag trodde var ännu ett i raden redigeringsfel som blivit kvar i böckerna. Men en sökning på svenska.se visar att det faktiskt är ett riktigt ord.

Delmål (Kapitel 13–14).

Så den rafflande upplösningen till att hitta källaren och följa spåren till offerplatsen. Och så skall det visa sig att ”mossmännen” faktiskt var på riktigt? Intressant också att de antagligen behövde de levande offren för att förbli i den här världen. De ”mystiska” effekterna vid brunnen visar sig dock mycket riktigt vara rent hittepå. Det här fick mig iaf att gräva lite i uttrycket ”hedenhös” och hur gammalt det kan vara. Och det stammar tydligen från gamla fornsvenska uttryck och tros syfta på gamla gravhögar. Väldigt intressant, liksom detaljen att Dominic är så påläst i fornnordiska spåk.

Sandemo blir lite farligt spretig i fokus ibland, och det gäller speciellt när storyn fokuseras från Villermos sida. Ärligt hade jag nog föredragit om hela boken varit ur Tristans synvinkel. Men Sandemo gillar ju att puffa lite för generationens utsedde ”Sol”. Uppgörelsen vis offerplatsen är i över lag bra – jag kan kanske tycka det blir lite långsökt när Ulvhedin börjar tala Isfolkets ursprungsspråk.

Så knyts det ihop, den danska sidan av Isfolket (dvs Tristan) flyttar ”hem” till Gråstensholm efter att de danska skatterna gör att Gabrielshus förloras och med sig tar han Marina och dennes dotter Bronja. Ulvhedin får fribrev för sina synder av den danske kungen som var målet för konspirationen. Marina som f.ö. kommit till rätta med verkligheten igen. Marina och Bronja är väl kanske intrigmässigt sett något som skall tillföra friskt blod i Isfolketssläkten. Liksom den adopterade Eli en gång var.

Sedan misstänker jag att Sandemo bäddat för ett av sina tidshopp när hon avslutningsvis skriver ”därmed föll isfolket till ro och kunde fira det nya seklets intåg utan ångest”. Team Villermo verkar vara avslutade kapitel numera iaf som det verkar. Hurra!

Sammanfattning.

Ett litet lyft från de tidigare böckerna, kanske främst för att Villermo mycket spelar andrafiolen här. Hon har inte så mycket att göra utöver att bistå Tristan med att reda ut kvinnosakerna kring Marina. Jag förvånades över att ”mossmännen” (hur fånigt uttrycket än är) verkar vara ”riktiga” och inte något abstrakt hokus pokus bara. Jag tycker också det är relativt positivt att Sandemo väljer att ”flytta hem” den danska sidan av familjen. Det riskerar att sprida ut storyn för mycket med ättlingar både i Sverige och Danmark utöver Norge.

Länkar.

Boken @Goodreads, @Libris.

Biblio eBiblioteket @Google Play, @Appstore.

Vattusot / Ödem @ sv.wikipedia.org.

Salongsfähiga @ svenska.se.

Hedenhös @svenska.se, @sv.wikipedia.org.

[mejol]

Get to know me

Thank you for the tag @for-lovely-things <3 Even though it took me a bit to get to it xD

Favorite color: Orange, peach and pink, they all give me such a varm comforting feeling~

Currently reading: Vol 3 of Heven Official's blessing (Tian Guan Ci Fu) by MXTX, I'm also softly rereading (for the third time) The Legend of the Ice People (Sagan om Isfolket) by Margit Sandemo, where I jump from book to book a bit until I decided to start from the first volume... out of 47.

Comic: Does Manhwa count? In that case it would be Taming the Tiger by Brothers without a tomorrow.

Last song: Tattoo by Loreen.... The eurovision spirit is still in me and the song fits perfectly to one of my D&D characters.

Last movie: I just started watching Shutter Island again but before that I think it would be..... Crimson peak?

Last series: Hell's Paradise, I have like watched it out of spite and disappointment for 6 whole episodes, episode 7 was good so hopefully it keeps that up.

Sweet, savory or spicy: Sweet if I had to pick one, also fully agree with Domi before that this is really lacking in options! xD Like where is my salty option??

Craving: Inspiration to draw...

Tea or coffee: Tea!

Currently working on: Uuuuum, my mental health and some illustrations like character sheets.

Tagging: @adycat2 @misseswallard @kregl & @thatfishything

[awesomeuchuu]

Tag ten followers you want to get to know better

Tagged by: @more-than-a-princess thank you so much!!! :D

Tagging: @subserviiient , @chironitas , @anomieheld , @red-head-courage , @alexandraxsuoh , @mixandmatchupmuses , @blossomedfell , @silenceindefeat , @whimsiicalmuses , @electricea

name: Gottis (Rose-Marie)

star sign: Sagittarius

height: 144 cm >__>

middle name ?: Anette Asoka (Asoka is my birth name from Sri Lanka - I’m adopted, so...)

put your itunes / spotify on shuffle. what are the first 6 songs that popped up?

1. Vingar - Mikael Rickfors

2. A View to a Kill - Duran Duran

3. Amaranth - Nightwish

4. The Phoenix - Fall Out Boy

5. Vandrar i ett Sommarregn - Gyllene Tider

6. Säg är det Sant - The Pinks

Grab one book nearest to you and turn to page 23. what’s line 17?: “"För vad var Yrja? En ful, klumpig obetydlighet från ett fattigt småbruk. Hon visste nog, att hon kallades “Tisteln”.” - Margit Sandemo; Sagan om Isfolket Part 4 - Längtan (am I rereading ‘Sagan om Isfolket AGAIN??? You bet I am >>)

ever had a poem or a song written about you? : Nope

when was the last time you played air guitar?: When imitating Ryuseitai during Meteor Scramble I think >>

who is your celebrity crush?: Right now, no one. I think Linda Hamilton is very easy on the eyes though...

what’s a sound you hate; sound you love?: I haaaaate the sound of dirt being ground between my fingers. Just... Shivers, man... I love the sound of popping bubble wrap, but who doesn’t? ;D

do you believe in ghosts?: Yeah, a bit, to be honest.

how about aliens?: Absolutely!

do you drive?: I did when I had a car...

if so, have you ever crashed?: Not crashed as much as gone off the road three times (one time I got stuck in a snow mound eeek >>)

what was the last book you read?: Sagan om Isfolket Part 3: Avgrunden

do you like the smell of gasoline?: Very much~

what was the last movie you saw?: Don’t remember what I watched last time in theaters but at home it was Encanto :D

what’s the worst injury you’ve ever had?: When I was 6 years old, I tried ice skating without my parents holding onto me. Tripped, got my elbow dislocated and broke my arm in two places /o/;;

do you have any obsessions right now?: Ensemble Stars >_> Big surprise... Escape room games, like the Zero Escape series. When I start a new game I obsess over it, so I’m dreading me replaying Tales of Berseria because I won’t be able to put it down and that eats up HOURS >_>

[sunmommi]

the ultimate tag

i was tagged by @seventiddies 💖 Thnx for thinking about me! 💖

— personal

name: Josefin

nickname: Jossi (pls call me this or some other type of nickname anyway)

birthday: October 2nd

zodiac: Libra... I have looked at my whole zodiac but idk man I don’t remember that

nationality: Swedish

languages: Swedish, English, highschool Spanish (but I was quite good!), trying to learn japanese for the past two years (slowly)

height: 167cm (?)

— blog stuff

inspiration for muse: Does this mean what inspires me? If so... nature and just browsing photography and other peoples art 

meaning behind my url: sunmi is milf 💋

blog established: sometime during 2017

followers: 👀

— favs

favourite animals: Nudibranchs!! And slugs/snails/molluscs in general!! Also cats.

favourite books: I don’t like picking favourites lol. But nostalgia wise its Sagan om Isfolket (The Legend of the Ice People)

favourite colour: turquoise 

favourite fictional characters: I don’t know :(( I love Peggy Carter, also America Chavez, also Miles Morales, also Inanna from wicdiv but I haven’t finished that comic, also more people

favourite flower: I like daisies 

favourite scent: sweet things like vanilla

favourite season: summer or autumn 

— random

average hours of sleep: If I don’t get 8h I’m dead, but with that said it’s still an average of 7-6?

cats or dogs: cats <3

coffee, tea or hot chocolate: tea!

current time: 23:28

dream trip: Icelandic/Scandinavian folklore trip

dream job: Something fun and interesting in my field of molecular/cell biology

hobbies: Drawing/painting and reading

hogwarts house: Ravenclaw!

last movie watched: I honestly really cant remember right now :( I’m currently watching Fullmetal Alchemist: Brotherhood for the first time tho...

no. of blankets you sleep with: One Duvet

random fact(s): I’m not interesting alhgjkd. I’m currently reading the Wheel of Time series, hoping the tv series wont be too delayed :/. Also I have a cat named Zuko, hes one year now and suuper cute but oh so annoying as well. Osric Chau (supernatural actor) once posted my fanart on facebook??

i’m going to tag: @agustbi @hosnack @fitia @daejinta @agayst-d @agust-dyke @dykeincorporated  If you want to! Also sorry if im being annoying for tagging u even if we dont really interact, of course you don’t have to <3

[setsailtomorrow]

i was tagged by @mediawhorefics

rules: answer 17 questions and tag 17 people you want to get to know better (ahaaha, not 17 no)

nickname: don’t really have one, my name is short enough already! 

zodiac sign: virgo ✌️

height: 166 cm 

hogwarts house: slytherin, though i think it changes depending on the day.  

last thing i googled: "sagan om isfolket”  the 57-book series i read when i was 14-16, GOOGLE IT

song stuck in my head: nothing at this moment, but various songs from swedish music history have been popping up randomly since i watched a six part documentary on it... “moves like jagger” was written by a swede and it’s annoyingly difficult to shake.

following: 121

followers: just under 1k

amount of sleep i get: probably around 6-7 hours? i like to go to bed early, but then i end up reading fic until late either way.

lucky numbers: people do that?

dream job: pretty much what i’m doing now, produce public art

wearing: sleeveless grey denim dress, black top under, black tights

favorite songs: eh... ever? something stupidly pretentious probably, let’s just go with “Comment te dire adieu” Francoise Hardy

instruments: don’t play no

random fact: i went to the dentist today, had no cavities, felt ridiculously proud.

aesthetics: the smell of wet soil after watering plats / cat purring on a wool blanket / coffee always available / popping bottles of cava to celebrate the smallest thing / cracking the ice of small puddles with the toe of a shoe / silent train rides for hours / natural light or just the dark / dressed up for work dressed down for parties / kindness to a point

tagging:  @gaycousinlarry @gloriaandrews @hereforlou @thewindmakesnicewaves @tobeakingbesideyousomehow @statementsue @jlf23tumble @infinitelymint @girlhoodandothercults

[muminbarn]

Tagged by @nerdonn​ Thanks!! c:

rules | answer the 20 questions and tag 20 amazing followers you’d like to get to know better!

name: Alexandra nicknames: Alex/Aless and my sisters calls me “Syster” which means “Sister” zodiac sign: Virgo height: 5"10 or 178,5 cm nationality: Swedish, but my grandma is Finnish favorite fruit: Mango or green apples favorite season: Autumn, because it’s not too cold and not too hot. + all the mosquitoes are dead favorite book: A book series called “sagan om isfolket” by Margit Sandemo favorite flower: Linnaea borealis or Lily of the vally favorite scent: Books and the smell of my families summer place favorite color: Navy blue and pastel blue favorite animal: Cats coffee, tea, or hot cocoa: Hot cocoa average sleep hours: On school days about 5-6 hours but on weekends 8-11 cat or dog person: Cat person favorite fictional character: Cecilie from “Sagan om Isfolket” or Luna Lovegood number of blankets you sleep with: One dream trip: To go to all the places featured in BoB or London first blog created:  The one I have right now number of followers (you don’t have to put this if you don’t want to): 45 ( love you all <3)

I’m not tagging 20 people but here are some: @incorrectbandofbrothersquotes @chocolatpourvous @company-easy ,and of course you if you want to do this! 

[whitewaterpaper]

SoIF06: ”Det Onda Arvet” [Kapitel 01–02].

En läsecirkel tillsammans med @kulturdasset​, delmål 1:7.

Författare: Margit Sandemo. Serie: Sagan om Isfolket, Bok 6.

Publicerad: 1982. Medium: eBok/eLib (2019).

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Kolgrim börjar, för läsaren, visa upp sina mörkare sidor. Och som väntat anser han, precis som Trond en gång gjorde, att han är den enda rätta arvingen till Sols trolldomsskatt. Och en del av mig börjar ju fundera: om tanken är att de skall hållas gömda för att aldrig användas… varför inte bara förstöra dem? Eller i alla fall att Tarjei (som nuvarande arvinge) säger att han gjort det? Varför skall var och varenda ättling av isfolket veta att de existerar för?

Kolgrim gör sig av med sin rival, eller det är i alla fall vad ha tror. Vi har ju bara sett Mattias driva iväg med båten, så det är inte omöjligt att någon plockat upp honom och tagit med honom hem. Jag ser det inte som omöjligt att Mattias lagt ihop ett och ett med och är lite orolig för att återvända hem. Eller att traumat givit honom minnesförlust. Men några frågor är ju värt att ställa. Som t.ex. att ingen saknat båten. Eller, varför – om man hittar en honom kringdrivandes på en båt – man inte försöker finna vart pojken kommer ifrån?

Jag är övertygad om att Mattias är vid liv, och jag ser fram emot att få reda på detaljerna.

En annan såpa, som vi inte fått höra så mycket kring sedan Cecilie gifte sig, är hushovmästarinnans hårdhänta ”uppfostran” av kungabarnen. Och det var väl på tiden att någon sade till på skarpen. Körde på porten och arbetade aldrig med i kunglig tjänst avslutas hennes karriär med. Och med det hoppas vi att karaktären gör sorti för gott.

Delmålets stora överraskning står ändå kanske Tarjei för. Kanske inte att han skulle gifta sig med Cornelia, det kändes rätt uppenbart redan förra boken och Margit S. har inte varit särskilt mystisk med sina uppsåt. Speciellt inte när Tarjei tackar nej till en välbetald tjänst vid universitetet och flyttar till Erfurt där Cornelia huserar. Nä… Överraskningen ligger snarare i att äktenskapet stökats av innan kapitlet är slut. Vi vet ju sedan tidigare att det är tufft att genomlida en graviditet när Isfolkets gener är inblandade. Och även om födseln i sig här inte verkar ha varit av det brutalare slaget, så orkade inte Cornelia genom hela förlossningen – här kan vi bara spekulera i varför Sandemo vill ha Tarjei fri så pass snart. Som det verkar så var den stora poängen att ge Tarjei en egen ättling och ytterligare en rival för Kolgrim.

Något som tarvade en påminnelse är ju att Tarjei givetvis ligger lite i skottgluggen för häxjakterna och andra som jagades för nya idéer som ställde gamla trosuppfattningar på ända. Tengel var ju redan han på gränsen många gånger men hade lite för många och för mäktiga vänner för att krokarna riktigt skulle fånga in honom. Jag kände f.ö. igen namnet ”Jan Hus” och satte det ihop med häxjakterna, egentligen sysslade han lite med samma saker som Martin Luther och ställde sig emot kyrkans handel med avlatsbrev. Men där den senare verkligen lyckades slita kyrkan itu.

Så försvinner Meta ut ur historien, och jag har på känn att Dag kommer lämna oss innan boken är slut med. Sedan är det väl bara Are och Liv kvar med förtrollade lindar.

Avslutningsvis kliar det i mitt bakhuvud över järnskrinet. Något säger mig att jag borde veta vad det innehöll… Något säger mig att det var något som Yrja gömde i ”Längtan”? En del av mig vill söka igenom boken på jakt efter passagen, en annan vill inte gå miste om överraskningen längre fram.

Källor:

Boken @ Goodreads.

Boken @ libris.kb.se.

eBibliotek @ Axiell Media.

Biblio @ Axiell Media.

Jan Hus @ sv.wikipedia.org.

Martin Luther @ sv.wikipedia.org.

[whitewaterpaper]

SoIF06: ”Det Onda Arvet” [Kapitel 07–08].

En läsecirkel tillsammans med @kulturdasset​, delmål 4:7.

Författare: Margit Sandemo. Serie: Sagan om Isfolket, Bok 6.

Publicerad: 1982. Medium: eBok/eLib (2019).

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Denna vecka har jag bläddrat runt i de tidigare böckerna och letat efter en passage jag minns vagt att någon gömde något på Gråstensholms vind. Jag ville minnas Yrja, men kom sedan på att det kan handla om Silje själv eller till och med Tengel. Mitt sökande genom ”Häxjakten” och ”Längtan” ger dock inget vettigt svar. Och Margit avslutar hela intrigen med:

Och han [Tarjei] tog med sig en hemlighet i graven. Han och Kolgrim. Vetskapen om vad som fanns i järnkistan på Gråstensholms vind.

Kanske bäst och släppa det nu – annars slutar det väl att man börjar läsa om böckerna också. 😋 Men referensen till när Sol en gång i tiden (i ”Häxjakten”) skrämdes av synen av någon/något i Isfolkets dal BORDE vara en hänvisning till Siljes dagbok kan jag tycka.

Tarjei avslöjar här att han konstaterat samma som Kolgrim: att det är där som den legendariska häxkitteln är nedgrävd och Tarjei har för avsikt att gräva upp den och bryta förbannelsen. Med 41 böcker kvar i serien såg jag det som en angenäm twist att förbannelsen kanske rentutav bryts redan nu.

Men ser du, jag är inte en drabbad, jag kan inte se honom. Så jag tänker gräva upp eländet, så att släkten kan få fred i framtiden.

Genom Kolgrims ögon får vi en ny inblick i ”trolldomsskatten” och precis som jag sade från början har han ingen aning om vad det är han har tillskansat sig eller hur det skall användas. Det mesta bär namn han inte känner igen (föga förvånande så var det enda han kände igen ett antal narkotiska preparat) och de få skriftrullarna som finns där är skrivet med tecken/symboler han inte förstår. Med andra ord, de magiska örterna har ingen som helst kraft i hans händer. Man kan inte ens kalla det en kryddsamling.

Viktigare var dock innehållet i de små skinnpåsarna och dosorna. Det stod något skrivet på varje, men inte förstod Kolgrim de uråldriga krumelurerna, inte. Inte heller texten på några tjocka, halvt utplånade näverrullar . . .

Så på så vis kan man säga att Isfolkets magiska kunskaper (inte gåvan utan kunskapen om hur den används) även den dog med Kolgrim och Tarjei.

Han lyckas dock bli hög som ett hus, anfalla och skada Tarjei dödligt innan han kastar sig utför ett stup. Det sistnämnda fullt övertygad om att han kunde flyga. Margit avslutar tragedin om Kolgrim med att påminna oss om Hannas ord en gång om att Sol endast var ett blindspår. Med Kolgrim dör Sols ättelinje och endast Tengels återstår.

Något annat jag blev förvirrad över var att Kolgrim visste att Mattias kommit hem. Jag fick nämligen uppfattningen att Kolgrim lämnade Gråstensholm innan Dag, vagnen och pojkarna var ens i närheten av Gråstensholm… Han känner till och med igen Kaleb vilket jag ser som otroligt om han lämnade Gråstensholm innan hemkomsten.

Tarjei lever tillräckligt länge för att utse sina arvingar: Mattias skall ha trolldomsskatten. Visserligen säger inget i boken hittills att man tog trolldomsskatten med sig från Isfolkets dal – men det kan ju inte Tarjei veta. Margit S. är sannerligen inte sentimental när det gäller sina karaktärer och räds inte för att skriva ut dem när hon är klar med dem.

Dag gör som utlovat även en resa till Kongsberg för att undsätta de pojkar som arbetar/slavar i gruvan. Och precis som väntat ä Kaleb och Mattias två bra nyckelvittnen, framför allt sedan Kaleb kunde påvisa vart Sören och några av de andra pojkarna omkommit i gruvan, och när deras historia styrkts hängs både Nermarken och Hauber.

Dag sätter dessutom Kaleb i lära. Den senare får lära sig lagar och att skriva och läsa. Så denne kan fortsätta arbetet med att rädda barn från farliga jobb. Dag vet antagligen att han inte har långt kvar, och vill antagligen lämna över uppgiften till någon som förstår vikten av den. Och jag hoppas vi får se hur det går för Kaleb framöver. Hans vänskap med Mattias borgar ju för att han inte bara kommer driva iväg ut från historien.

När Are och Liv tittar på Dags borttagna lind så bekräftas också den bild jag haft av Lindallén, att det bara var de första Lindarna som förtrollades och att Tengel mycket riktigt övertalades att låta bli att binda dem till familjemedlemmar av Silje.

— Ja. Jag såg på våra lindar, du. De två sista som är kvar av de åtta. De är friska och starka, båda två. — Ja. Tack, gode Gud, för att Mor fick stoppat Far — så han inte lyckades besvärja ännu flera lindar i allén.

Are besöker sitt barnbarn (Tarjeis son) Mikael mot slutet av boken. Och strax efter det försvinner Mikael i horisonten. Med den tidens kommunikationsmedel räcker det med ett omgifte och omlokalisering för att man skall tappa bort varandra helt. Men Mikael är fortfarande född Isfolket och bär fortfarande namnet Lind av Isfolket och kan mycket väl vara den av ättlingarna som föds med förbannelsen sjungande i ådrorna. Det skall bli spännande att följa – och framför allt hur det är att växa upp (i så fall) utan någon vetskap om förbannelsen och hur den i sådana fall utvecklar sig.

För det är inte sista gången vi träffat Mikael – det är klart. Kanske bara att det inte blir mer i denna bok. (Men det är ju förstås bara ett tidshopp eller två bort).

Det här visar också hur skör Isfolkets ätt verkligen är (med sin tids höga dödlighet): för trots att klanen ett tag var väldigt stor så består den yngsta generationen bara av fem barn.

Källor:

Boken @ Goodreads.

Boken @ libris.kb.se.

eBibliotek @ Axiell Media.

Biblio @ Axiell Media.

[whitewaterpaper]

SoIF06: ”Det Onda Arvet” [Kapitel 13–14].

En läsecirkel tillsammans med @kulturdasset, delmål 7:7.

Författare: Margit Sandemo. Serie: Sagan om Isfolket, Bok 6.

Publicerad: 1982. Medium: eBok/eLib (2019).

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Liksom Kulturdasset noterade förra veckan, noterar jag det denna vecka att jag lagt ovanligt få bokmärkta passager i veckans delmål. Mycket kanske för att saker och ting avlöper lite som väntat. Kaleb och Gabriella blir ett par, och som väntat står inga hinder för de unga tu. Alexander själv har ju erfarenhet av att älska någon som inte faller inom ramen för det lämpliga – så det var väl inte så överraskade att han skulle säga ja. Speciellt sedan Gabriella uttryckt tidigare att hon trivs med släkten i Norge.

Så får vi äntligen reda på (eller bekräftat snarare) att det handlar om Siljes dagbok som var vad Kolgrim hittat på vinden. Och även om hon kommit ihåg det är det inte säkert att hon kopplat att Tengel skulle ha begravt kitteln så nära Isfolkets dal.

De gick vidare. Liv hade ingen tanke på, att hon en gång för mer än ett kvartsekel sedan stått med svaret i sin hand. Och lagt ned det i en järnkista på vinden. Kolgrim hade funnit järnkistan och förstått. Tarjei hade också förstått. Men de var döda, båda två. Och Liv hade glömt, att hon lagt ned sin mors dagbok i kistan, den fina, skönt bemålade dagboken Silje fått av Benedikt Målare. Där hon utförligt berättat om livet i Isfolkets dal. Där hon ritat en karta över dalen — och över vägen dit. Och Silje hade noggrant och aningslöst beskrivit stället, där Sol sett «farlig man». Men Tarjei hade inte sett kartan över vägen till dalen, för Kolgrims kaksmulor hade klistrat igen den sidan . . .

Jag är inte säker på att jag köper det där med kaksmulorna. Pappret då var inte lika tunt som nu – så nog borde Tarjei (som är van att hantera böcker) känt att det helt plötsligt var två sidor?

Vi får också reda på vad det är för ljud man hör uppe på vinden. Och svaret är så enkelt att jag är lite generad över att tanken inte slog mig fast vi pratade om henne: Fridas syster Oline (som det ju var lite förvånande att man lämnade kvar) har i avundsjuka tagit sig in på Gråstensholm.

De får skaplig ordning på båda flickorna. Och när Marit gör ett av sina små tidshopp och summerar händelserna med några få snabba penseldrag får vi veta att hon giftes bort och blev en duktig men temperamentsfull husmor. Pojkarna sätts i lära – och det känns som om de tillsammans med Oline skrivs ut ur handlingen nu. Eli får jobb på Gråstensholm. Det sköra lilla pyret vill man antagligen inte sätta ut var som helst. Jag börjar vänja mig vid de här små tidshoppen, även om det bara handlar om tre år denna gång, och tycker Margit S. lägger in dem snyggt i handlingen.

Kaleb och Gabriella får en dotter. Gabriella svimmar av smärtan och Liv inser det ofattbara: den nyfödda är en drabbad (eller utvald som Kolgrim skulle sagt) och tillsammans med Are är hon den enda närvarande vid födseln. De tar ett fruktansvärt beslut – det Tengel ville göra med Kolgrim en gång i tiden.

Gabriella och Kaleb fick aldrig se sin dotter. Men det döda barnet lades i en kista som fick sin plats på kyrkogården. Och hela familjen fick veta, att flickan varit dödfödd — och att hon varit en av Isfolkets drabbade.

Liv och Are måste nu leva med sitt beslut, och Liv noterar att den nyfödda är väldigt lik Hanna. De flesta verkar tycka att det var bäst med att flickebarnet ”var döfött” och Are noterar att bäst i det som skedde var kanske att det inte skedde Tarjeis son Mikael som inget vet om arvet efter Isfolket. Och kanske har han rätt där.

Nyfiken är man ju trots det på att veta om den för tidiga döden öppnar för att ett nytt kärl för Tengels ondska skall födas? Jag tror att det är en dörr som är värd att hålla öppen. Och även om Mikael (och hans barn) inte drabbas så kan de ju fortfarande råka ut för detta i tredje led.

Kaleb och Gabriella har dock inga planer på att leva barnlösa – trots att de är medvetna om att Isfolket får få barn och att det här antagligen var deras enda chans på jackpot. Så de adopterar lilla Eli som var instrumental för de bägge att tina sina hjärtan och gå vidare i livet från olycka och elände.

Nästa bok har det lockade namnet ”Spökslottet” och det ligger till hands att misstänka att något kommer hända på Gråstensholm, men vi kan lika gärna bege oss ut i Europa och titta på vad Mikael har för sig. Söker sina rötter kanske?

Källor:

Boken @ Goodreads.

Boken @ libris.kb.se.

eBibliotek @ Axiell Media.

Biblio @ Axiell Media.

[whitewaterpaper]

SoIF06: ”Det Onda Arvet” [Kapitel 03–04].

En läsecirkel tillsammans med @kulturdasset​, delmål 2:7.

Författare: Margit Sandemo. Serie: Sagan om Isfolket, Bok 6.

Publicerad: 1982. Medium: eBok/eLib (2019).

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Spänningen är olidlig när Margit S. äntligen ger sig i kast och fyller igen luckan som uppstod efter att Kolgrim knuffar ut båten med den sovande Mattias i. Och båten har drivit långt västerut, och ännu längre västerut skall han luras. Kongsberg ligger på andra sidan vattnet från Oslo sett – och Gråstensholm ligger ju någonstans i närheten av Oslo.

Nu är det svårt att säga vart i bukten ovanför Oslo han slutligen kom i land, men Mattias talar om dagar på drift – så det är inte uteslutet att det är mer eller mindre tvärs över. Och mellan Oslo och Kongsberg är det billedes ca 8 mil. För en liten parvel på 8 kunde han lika gärna vara ljusår hemifrån.

Det gör lite ont i hjärterötterna vid tanken på hur utelämnad han är och att han inte heller får mer stöd att ta sig hem. Tanken på att lämna en åtta-åring ensam på vägarna utlämnad till elementen och allt skumrask som rör sig om nättrna får mig att må lite illa å Mattias vägnar.

Här väcks också en annan tanke i mig – en som Margit snabbt tar ur mig: att Mattias medvetet skulle hålla sig undan av skuldkänslor över att det hänt Kolgrim något.

— Jag hade somnat i båten, och när jag vaknade, var han borta. Fast jag ropade på honom, kom han inte. Stackars Kolgrim!

Vi får också reda på varför ingen saknade båten: ägaren var död och de efterlevande var snarare glada att slippa arvstvisten som följde. Men som sagt, snart inser vi varför han varit borta så länge: han blir mer eller mindre såld som slav till silvergruvorna i Kongsberg.

Däremot är jag inte så säker på att barnarbete per se var förbjudet i Norge vid den här tiden. Från vad jag läser på norska Wikipedia reglerades det inte innan arbetsmiljölagen 1892. Men det förstås, det säger ju inte att det inte var ett känsligt. Så hemlighetsmakeriet var nog på grund av något annat: oavlönad arbetskraft och rena slav-villkor.

Men i gruvan lyckas han i alla fall knyta an band till människor som inte odelat vill honom illa, scenen med Mattias och Kaleb första natten när Kaleb tröstar Mattias är riktigt fin.

— Jag känner mig så miserabel! — Du kan då uttrycka dig, log den äldre pojken. — Men nu måste du sova. — Ja . . . Kaleb? — Ja, vad är det? — Jag vill inte vara barnslig och besvärlig, men vill du hålla mig i handen? Bara i natt? — Det kan jag väl göra. Mattias kände en näve sluta sig om hans lilla. En stor, stark näve, skrovlig av arbete och dåligt läkta ärr. Arma, lilla kräk, tänkte Kaleb.

Men efter två år har Mattias, Kaleb och Klas utarbetat, med tålamod, en flyktplan. Lika djärv som generös. Scenen med pojkarnas uppklättring genom skorstenen till deras kamin i gruvan är jäkligt bra och bitvis ruskigt spännande. Och en del av mig gläds åt att Klas inte lämnas kvar, trots att han uppenbarligen kommer vara mest barlast. Blind och lytt som han är.

Det är möjligt att det 4e kapitlet här kan vara det bästa Margit S. skrivit hittills i serien. Tidshoppet ligger smidigt infällt och Kaleb noterar efter flykten den långtgående effekten Mattias hade på folket i gruvan. Hur många uppvisade bättre sidor av sig själva (inklusive han själv) och hur både Klas och Kalebs språk förbättrats. Jag kunde faktiskt knappt avhålla mig från att kasta mig över nästa delmål.

Nu vill jag se pojkarna komma hem. Mattias återkomst kommer få Gråstensholm att gunga. Jag vill se konfrontationen med Kolgrim och jag ville se om och hur farfar Dag tar itu med barnarbetet i gruvan. För ett är säkert: Kolgrim vet det inte än – men hans fiskar kommer att snart bli riktigt varma.

Källor:

Boken @ Goodreads.

Boken @ libris.kb.se.

eBibliotek @ Axiell Media.

Biblio @ Axiell Media.

Karta: Kongsberg à Oslo @ Duck Duck Go.

Barnearbeid i Norge @ no.wikipedia.org.

[whitewaterpaper]

SoIF06: ”Det Onda Arvet” [Kapitel 09–10].

En läsecirkel tillsammans med @kulturdasset​, delmål 5:7.

Författare: Margit Sandemo. Serie: Sagan om Isfolket, Bok 6.

Publicerad: 1982. Medium: eBok/eLib (2019).

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Kaleb hänger faktiskt kvar i storyn ett tag till. Och även om man gärna sett att han haft någon form av genombrott i sitt värv att stoppa barnarbete så krävs det inte några stora historiska kunskaper för att lista ut att några sådana inte skulle ske. Kaleb återvänder dock till Gråstensholm som en bitter och härdad man vars illusioner om en bättre värld krossats totalt.

Och Mattias studerade till läkare. Visserligen så har han ju en drift att hjälpa människor (och han valde inte inriktningen på forskning som Tarjei gjorde) och hans sidoarbete i gruvan som fältskär kan mycket väl ha inspirerat honom. Familjen Lind av Isfolket har ju genom Tengel och Tarjei en proveniens som helbrägdagörare. Så jag vet inte varför jag fann det så förvånande som jag gjorde.

Det går ju heller inte att utesluta att Mattias är påverkad av Isfolkets onda arv på något vis, och att läkarrollen han tagit på sig är ämnad att hålla ett ondskefullt inflytande i grind.

Men så gör vi en snabb gästning hos Alexander och Cecilie. Där dottern Gabriella blivit förlovad med en ”Simon”. Trots att Gabrielle måste anses som ett gott parti rymmer Simon strax före bröllopet med sin älskarinna. Och kanske är det inte att han fallit för någon annan som stör Gabriella och familjen mest, utan att han ljög om ryktena om honom själv och en annan kvinna. Kanske trodde han att pengarna skulle vara nog? Här är det omöjligt att inte dra paralleller till ”Elvira Madigan” och hennes relation till den adliga löjtnanten Sixten Sparre.

Gabriella lider redan utan en dålig självbild, och det här gör det inte bättre givetvis. Och på mamma Cecilies inrådan så reser hon till Gråstensholm och mormor Liv för att läka sina sår.

Och redan här börjar Margit S. sätta en boll i rullning. Margit poängterar Kalebs sämre erfarenheter av kvinnor. Nämligen att han i sitt arbete bara ser en kategori av dem.

Desillusionerad hade han fått en något förvriden bild av unga flickor — de var inte lika hans drömgestalt. Inte alls!

Jag suckade ärligt lite där. Med Gabriella på väg mot Gråstensholm sätter Margit S. upp brädet för att försätta två unga hjärtan i brand. Och även om det är allt annat än guld och gröna skogar när Kaleb och Gabriella träffas så har jag fortfarande en otäck känsla av att det kommer bli dem två till slut.

Men medan vi väntade på att Gabriella skulle anlända till Kristiania/Oslo så gör Mattias ett litet hembesök hos en gammal och sliten man som ber Mattias titta till den förras barnbarn Eli som har tjänst hos en kvinna som gubben kallar Nygårdskärringen.

Nygårdsmoran, som Mattias föredrar kalla henne, är känd för att vara snål och gemen, så Mattias har på känn att Eli har det allt annat än bra.

Här får vi också lära känna ordet Jeremiad, som betyder klagovisa. SAOB går så långt som att specificera ordet som att det ofta används om en klagovisa när den är oberättigad och/eller enformigt, ofta upprepad. Spännande.

Och nog är morans klagosång oberättigad. Och där moran omtalar Eli som ”lata tyendet som inte ids stiga upp om mornarna för å hjälpa [henne]” så visar det sig snarare att Eli är så undernärd att hon, underförstått, antagligen inte tar sig ur sängen själv.

Mattias tar med Eli till Gråstensholm, efter att ha besökt Elis farfar en vända till med de nya tiderna, och Liv sätter genast i verket med att starta upp det hem för mindre bemedlade barn och tidigare talat om. Kaleb är nu emot hela idén och menar att det inte är någon vits då den här typen av barn alltid faller tillbaka i gamla hjulspår hela tiden. (Han betänker inte att han själv mycket är ett bevis på motsatsen).

Gabrielle kommer givetvis tvingas vara en del av detta projekt när det startar upp, men hon är allt annat än frivillig. Hon vill mest vältra sig i sin egen olycka, något som hon kanske har gemensamt med Kaleb. Även om den sistnämnda säkert inte skulle erkänna det.

Veckans delmål avslutas med en sovande Gabrielle som upplever en form av rastlöshet hon inte kan definiera. Är det ett hjärta som börjat läka? Eller Isfolkets legendariska arv som börjar röra på sig i närheten av den trolldomsskatt som Mattias nu förvaltar?

Gabriella rörde sig oroligt i sängen. Det hade kommit en vag rastlöshet i hennes sinnen, som hon inte förstod . . .

Källor:

Boken @ Goodreads.

Boken @ libris.kb.se.

eBibliotek @ Axiell Media.

Biblio @ Axiell Media.

Elvira Madigan @ sv.wikipedia.org.

Sixten Sparre @ sv.wikipedia.org.

Jeremiad @ svenska.se.

[whitewaterpaper]

SoIF06: ”Det Onda Arvet” [Kapitel 11–12].

En läsecirkel tillsammans med @kulturdasset​, delmål 6:7.

Författare: Margit Sandemo. Serie: Sagan om Isfolket, Bok 6.

Publicerad: 1982. Medium: eBok/eLib (2019).

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Större delen av det här delmålet centreras av Gabriella, som mycket riktigt hamnar i frontlinjen nu när Livs dröm om hem för barn börjar realiseras. Och det innebär ju givetvis också att hon själv börjar läka. Om än att Kaleb inte hjälper till så mycket som han själv tror. Faktum är att han beter sig lite som en gris större delen av delmålet.

Gabriella har inte något större perpektiv på sina känslor heller, utan verkar utgå från att Eli är lat och fejkar. Tills hon inser hur tunn och svag Eli är på riktigt – och Gabriella inser att det finns dem som har det svårare än hon.

Eli såg frågande på henne. — Har inte du heller någon som tycker om dig? — Nej, det var ingenting, sa Gabriella skamsen, hon hade plötsligt fått perspektiv på sitt eget nederlag. — Jag har många, många. Det var bara en som inte ville ha mig.

Frida är ett namn med fornnordiska anor och betyder ”den älskade” eller ”den vackra”. Och nog kan jag tycka att Margit S. är aningen onödigt hård i sin formulering? Även om det bara var smutsen och lopporna hon hänvisade till.

Frida plockas upp från hennes syster, de är båda hemlösa och båda direkt avvisande och fula i munnen. Just nu är Frida mest en jobbigt störande karaktär – så det skall bli intressant att se vad Margit S. har för planer för flickan. Hon noterar ju att Fridas motstånd blir allt svagare och att hon inte längre försöker rymma.

Men som sagt. Framför allt så handlar delmålet om Gabriella och det ser allt mer uppenbart ut att Marigt S har i planer att tussa ihop henne med Kaleb. Även om de sistnämnda som sagt beter sig som en buffel som inte själv ser längre än sin egen nästipp. Dvs han har sett så mycket lidande live på Oslos/Kristianias gator att ingen annan har rätt att må dåligt.

Liv påminner oss (och Kaleb) om att hon själv hade rätt dåliga erfarenheter ut från sitt första äktenskap, och även om Gabriellas erfarenheter är annorlunda så förklarar hon hur hårt det kan slå att bli ratad. Och i Gabriellas fall var det dessutom väldigt publikt. Man kan åter jämföra med ”Elvira Madigan” (som jag tror Margit S. hämtat inspiration hos till den här intrigen) där man gärna vill minnas kärlekshistorien mellan Sixten och Elvira och kanske direkt försvarar honom med att skylla på hustrun.

»”Hon [Sixten Sparres hustru Luitgard Sparre (Adlercreutz)] var inte vacker, dessvärre. Stort rött hår och fräknar”, skrev han. Men stopp – hur hon såg ut, det visste jag. Hon fanns ju på bild i albumet därhemma. Hon var varken fräknig eller ful.�� — Slakthistoria.se

För det är värt att notera att Kaleb är hård och skoningslös på Gabriella men nämner inte Simon som är skurken i dramat egentligen. Apropå citatet ovan, hävdade mannen som uttalar sig i citatet hävdade att han gjort 10 års forskning på kvinnan i fråga. Ingenstans tittade han uppenbarligen inte närmare på någon bild av henne.

Under den sista delen av delmålet hörs det märkliga ljud på Gråstensholm, som om något går eller släpas uppe på vinden. Här vet vi ju att det finns hemligheter uppe där, och det ligger nära till hands att misstänka att någon brutit sig in och letar efter något. Margit S. gjorde en poäng av att Alrunan begravdes ihop med Kolgrim, och Andreas nämner den som om den fått liv. Märklig grej att fälla in tyckte jag först (inbrott borde varit den första och kanske främsta misstanken) men tänkte sedan: måtte inte någon ha skakat liv i Kolgrim nu. Men varför på hela tiden skulle han vara uppe på vinden i så fall? Även om han listat ut att Mattias nu är ägaren av trolldomsskatten.

En skatt som Mattias lustigt nog erkänner att han förvarar helt öppet där de hör hemma: ihop med hans normala läkemedelsförråd. Smart, för det innebär ju att han kan ha dem under uppsikt.

Hela delmålet avslutas med en fantastisk cliffhanger med Mattias, Kaleb och Gabriella som smyger sig upp mot vinden. Nu räknar jag med att vi får reda på vad Kolgrim, och senare Tarjei, hittade där uppe.

Det är som om jag faktiskt planerar de här pauserna… 😋

Källor:

Boken @ Goodreads.

Boken @ libris.kb.se.

eBibliotek @ Axiell Media.

Biblio @ Axiell Media.

Frida @ svenskanamn.se.

Den övergivna hustruns berättelse @ SlaktHistoria.se.

[whitewaterpaper]

SoIF12: ”Feber i blodet”.

En läsecirkel tillsammans med @kulturdasset. Författare: Margit Sandemo. Serie: Sagan om Isfolket, Bok 12. Publicerad: 1983 (som eBok: 2019, Jentas). Medium: eBok/eLib.

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Delmål 1 (Kapitel 1 & 2).

Första delmålet och jag himlar redan med ögonen åt Villemo, hon och Dominic tycker verkligen synd om sig själva. Framför allt Villemo som lär vara en av seriens hittills mest överdramatiska karaktär. Och lite synd kan jag tycka om Irmelin och Nicklas som går igenom samma sak men kommer lite i skymundan. Dominic idkar iaf lite vett och säger att det inte handlar om eventuellt drabbade barn utan han står inte ut med tanken på att själv vara orsaken till att han förlorat Villemo (i barnsäng).

Innan jag påbörjade den här boken, ja efter att jag läste sammanfattningen för den efter förra boken, så var jag orolig att Villemo och Dominic skulle göra något dumt under själva bröllopet, utan som det verkar kommer öppningen genom ännu ett krig mellan Danmark och Sverige. Ett krig där Dominic i egenskap av kurir till Sveriges kung givetvis sitter väldigt illa på bröllopsfirande i fiendeland.

Jag skall erkänna att jag också upplevde en viss skillnad språkligt sett i boken jämfört med mycket annat jag läst på sistone[1]. Det påverkar inte min syn på Sandemo eller böckerna, men hon skriver med en något vekare penna än andra författare.

[1] Mitt lässug har börjar närma sig narkotiska nivåer igen.

Delmål 2 (Kapitel 3 & 4).

Villemo fortsätter sin, kanske inte helt oegoistiska, jakt på Dominic. Överste Crone står för sitt ord, han släpper inte bara Dominic och ser med att han kommer med sista båten till Sverige. Han är heller inte intresserad av att göra annat än titta på Villemo när hon klär av sig, den här delen av intrigen hade kunnat gå hur som helst, men det slutar med det oskyldigare valet att ”smygtitta”.

Här och där hittar man pladdrande mellanspel, ofta i relation till hänvisningar bakåt i serien, där det är svårt att avgöra vart karaktären slutar och berättaren börjar. Och innan man hinner gå grepp om perspektivet glider vi in mot karaktären igen. Nåväl, det är en del av Sandemos stil som vi funnit oss i 11 böcker tidigare.

Villemo lyckas ta sig över sundet till Sverige, där hon maskerar sig i pojkkläder och väl där byter pojk-/fiskekläderna mot en soldatuniform och tar plats i den svenska armén. Och med en våldsamsmidighet sätts hon sedan in i den livvaktsstyrka Dominic föräras när han skall föra ”viktiga dokument” i säkerhet. Dokumenten lär inte vara viktiga utan mer en ursäkt av de danskvänliga officerarna att få undan honom så man slipper välja sida i den stundande konflikten. Och vi rider sedan i samlad tropp in i Göingeskogarna där Snapphanarna regerar.

Bara jag som rullade med ögonen över att Tristan givetvis var den som undersökte ladan där Dominic och hans män gömde sig?

Bara jag som kände efter det här kapitlet: det var länge sedan jag såg om mini-serien ”Snapphanar”?

Det märks f.ö. att mina läsmuskler tränats sedan förra Isfolket-boken, för endast två kapitel i veckan kändes nästan lite pluttigt. 😊

Delmål 3 (Kapitel 5 & 6).

Mina efterforskningar visar att det ”Bäckaskog” som nämns här och den adelssläkt ”Rammel” som uttrycks som ägare mycket riktigt skulle få en av sveriges skickligaste revy- och sångmakare i sina led. På gott och ont.

Dominic avslöjar ”äntligen” Villemo (är det bara jag eller är hon en av de mest puckade karaktärerna som Sandemo serverat oss?) och är som väntat mindre glad att föra sitt hjärtas kär igenom snapphanarnas domäner. Han spelar dock ned betydelsen i varför hon jagat efter honom. Sällskapets flickcharmör antar givetvis utmaningen i att nedlägga henne som byte. Vi får inte reda på om han skulle ha lyckats.

Som det verkar nu så är nedräkningen påbörjad för Dominics lilla skara. Göte är den första de hittar till synes sovande, i realiteten död, mot ett träd. Jag misstänker att snapphanarnas plan är att göra sig av med grabbarna och sedan förlusta sig med Villemo. Jag spår att Dominic och Villemo kommer ensamma ur Göingeskoarna och det efter att Villemo fått Snapphanarna lägga ägg kollektivt. Men jag hoppas att jag har fel, för de två som (utöver Dominic och Villemo då) verkar vara harmlösa karaktärer och jag ogillar när man kastar in en massa nya karaktärer bara för att ta livet av dem ett par kapitel senare.

Delmål 4 (Kapitel 7 & 8).

Spännande kapitel med en del förvecklingar. Bland annat bekräftas det vi misstänkt sedan Dominic gav sig ut på det här uppdraget att skrinet är tomt, lika så kopplar man att alla av de 16 soldaterna som följde honom var svenskvänliga. Och inne i skogarna plockas männen en efter en, och det finns ändå något fint i hur Villemo trots att hon känt dem sp lite ändå blir så tagen av deras död. Men visst undrar man lite varför snapphanarna går på en efter en och här antyds att snapphanarnas ledare (de som är inblandade i den här intrigen) vill ha ”raffinerade metoder” med andra ord vill framstå som något annat än brutala stråtrövare och mördare? Trots att i realiteten de alltid kommer förbli sådana?

Under kapitel 8 kom jag slutligen fram på en definition på vad som stör mig i Sandemos berättarstil: vinkeln. Det är en sorts sammanblandning av 1a person och 3e person som någon gammal mormor berättar det här för sina barnbarn som om hon varit där själv. Det funkar för det mesta, men då och då kommer irriterande formuleringar som:

Kristoffer plockade upp den ena, han hann ju inte ladda, men den kunde vara bra som slagvapen, resonerade han väl.

Det är en mening som fyllt sin uppgift bättre utan det där sista ”väl”.

Delmålet avrundas med Jöns som öppnar sig för Villemo om sin förälskelse i henne och Villemo ställer sig villrådig till hur hon skall lösa det hela. Med Dominic som, ovetandes, går i armarna på mannen som jagar dem har hon inget stöd där heller att vänta. Båda trådarna skall det bli intressant hur de plockas upp i kommande kapitel.

Delmål 5 (Kapitel 9 & 10).

Så var även Jöns borta ur leken. Vet inte riktigt vad jag skall tycka om scenen mellan honom och Villemo… Vet inte hur nödvändig den scenen iöht taget kändes när han sedan dör i princip på nästa sida. Men med snapphanarnas sista försök att röja Dominic ur vägen så lämnar vi ocks Göingeskogarna och dess faror bakom oss. Men ensamma på tu man hand erbjuder ju farliga frestelser det med och jag gillar att Villemo och Dominic får de här chanserna att ”tala ut” om saker och ting. Sedan kan man kanske himla lite med ögonen över att de givetvis inte kan låta bli att kyssas och Dominic själv är orolig för att han öppnar en dörr som inte kommer låta sig stängas igen.

Jag himlade definitivt på ögonen över att ett skepp till Norge dyker upp som på beställning. Och nu verkar det finnas ett samförstånd dem emellan att de antagligen borde gå åt varsitt håll ur det här. Vi får se hur deras föresatser håller, iaf Villemos fysiska passioner verkar triggas av just barriärerna i sig.

Delmål 6 (Kapitel 11 & 12).

Ingen lär få dåndimpen av förvåning över att Dominic och Villemo ”får till det” nu när de är på tu man hand. Men jag skall erkänna att jag rullade med ögonen över hur Sandemo ”kickar igång” scenen:

Hon var inte längre Villemo. Hon var ett väsen skapat för Dominic, från tidernas begynnelse, hon var bara till för honom, hon brann, hon bävade i lysande stillhet och förväntan. Hon var djurhonan, hinden som väntade på språnget . . .

Det är också helt logiskt att de panikgifter sig efteråt innan någon annan i familjen hinner lägga sig i. Båten familjen befinner sig på befinner sig påpassligt nog i Halmstad. Och Dominic ger sig i kast med att ställa saker och ting till rätta. Lite funderar jag kring hur mycket makt kungens kurirer egentligen hade, kanske har Dominic i egenskap av sitt arbete bara lärt sig när han kan/behöver köra över folk med sin titel. Föga förvånande så blir Niklas och Irmelin avundsjuka och Brand (i egenskap av äldste) ger även dem tillåtelse att gifta sig. Väntat.

Delmålets största twist, om än att den inte är särkillt begriplig just för närvarande, är kanske att resten av familjen (med hennes egen välsignelse) offrar Villemo för att skydda skeppet och resten av passagerarna från kaparna. Hela scenen ombord på båten är intressant, och hur Isfolkets drabbade alla kommer till hennes undsättning för att sätta kaptenen på plats. Men hur skall hon ha det Sandemo? Är villemo en drabbad eller inte (kattögonen indikerar ju det)? I ett och samma kapitel får vi läsa:

Hon gjorde en gest till hela släkten att komma närmare. Med ryggen till piraterna sa hon fort och lågt: — Minns också att jag är en drabbad! Ni vet inte vad jag kan, det är ganska mycket. Ingen man har fått komma nära mig mot min vilja, jag har medel att hindra dem. Och jag kan simma. Far och mor, var inte rädda, jag klarar mig. Res hem och vänta på mig där! Förr eller senare kommer jag.

Och sedan när Isfolkets drabbade ansamlar sina krafter i Villemo:

Hon var med ens alldeles säker. I en ljusglimt hade hon sett mängder av ansikten rasa förbi, hon hade känt hur en nästan överjordisk styrka hade fyllt henne. Eller skulle hon kalla den underjordisk? Hon visste vad det var. Isfolket. De samlade sina krafter i henne, Villemo, som egentligen inte var en drabbad, inte som de. I sig själv ägde hon inte en sådan styrka. Men hon fick hjälp.

Det finns alltså två klasser av drabbad? Räknas inte Villemo ”egentligen” då hon för det mesta har sina fakulteter i fast grepp? Sandemo passar givetvis på att nämna Sol: det är ju i princip öppet mål för det. Men det är kul att hon i denna scen även låter oss kort få träffa Tengel den Gode igen.

Över lag ett händelserikt avsnitt som inte bara avslöjar att Villemo redan väntar Dominics barn. Men även att Irmelin är havande. Lite nyfiken blir man på det sista: har hon och Niklas haft intima möten ombord på båten alltså? Eller skall vi snarare sluta oss till att hon och Niklas inte varit så avhållsamma som familjen velat? Bägge födslarna skall bli intressant att få se. Framför allt vem, båda eller ingen av Villemo och Irmelin som överlever eventet.

Delmål 7 (Kapitel 13 & 14).

Tar Sandemo ifrån tårna när det gäller att knyta ihop den här boken? Go det gör hon… Jag gillar iofs tiden på ön och hur det blir lite av en karaktärsstärkande upplevelse för Villemo – och det kanske hon behöver så här i väntans tider. Villemo visar prov på en enorm portion tålamod när hon väljer att vänta in vintern och isen innan hon tar sig vidare. (Visserligen har hon inget val – gubbens båt blev ju stulen). Resan över isen är, trots sin begränsade längd, kanske bokens mest spännande scen.

Sedan kan man ju ifrågasätta hur Villemo prioriterade med pengarna. Kanske skulle hon nöjt sig med mindre och försökt skaffa sig hela kläder? Då hade hon kanske inte skickats till fattighuset att vänta ut döden. Inte helt oväntat så blir det Dominic som möter henne och genom deras band inser hur illa det är fatt.

Jag förstår beslutet man tog att inte tala om för Villemo förrän efteråt att Irmelin och Lene (den senare i Danmark) båda fått välskapta (än så länge) icke drabbade barn. Villemos och Dominics visar sig vara samma, och nu återstår bara att se om det skall visa sig vara sant att ingen i den här generationen eller om det är som i fallet med Trond: det ligger latent tills det plötsligt ges näring och visar sig. Är det olycksbådande att Villemo döper sonen till Tengel?

Sammanfattning.

På det hela taget har det varit en bitvis seg bok, och jag tror det beror på att jag faktiskt inte gillar Villemo som karaktär. Visst skulle man kunna skriva spaltmeter om PTSD och händelserna i förra boken och hur de påverkar henne i den här boken men faktum kvarstår: Villemo lärde sig ingenting. Och boken ger gott om utrymme åt både Dominic (men framför allt Villemo) att tycka synd om sig själva. Boken är dock annars lika lättläst som de andra, även om Sandemos ton ibland skiftar till en historieberättande farmor och tillbaka till ett mer renodlat tredjepersonsperspektiv igen. Det är en del av hennes stil, och äbben om jag inte är förtjust i det så går det att leva med.

Som det verkar så är intrigen inte färdig med Villemo, Dominic och Niklas eftersom de har sin stora uppgift framför sig fortfarande. Och eftersom boken koncentrerar sig på kvinnorna är jag rädd att vi får dras med en bok med Villemo i centrum. Eller kommer Irmelin hitta på något kul?

Länkar.

eBibliotek @ Axiell Media.

Biblio @ Axiell Media.

Boken @ Goodreads.com.

Edit: Missade citat.

[whitewaterpaper]

SoIF07: ”Spökslottet” [Kapitel 11–12].

En läsecirkel tillsammans med @kulturdasset​, delmål 6:7.

Författare: Margit Sandemo. Serie: Sagan om Isfolket, Bok 7.

Publicerad: 1983. Medium: eBok/eLib (2019).

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Alltså seriöst… Är det upplösningen vi får på Stella/Ella vs. Jessica? Margit S. vet hur man snuvar läsaren på konfekten. Rätt roligt faktiskt, låg i sängen och läste med hakan på vid gavel. Visserligen utesluter inte det här att Stella kommer lösgöra sig från Ulfeldts och göra nya försök… Jag misstänker att Sandemo inte vill pollinera berättelsen med för många konfronterade avslut längs med vägen.

Hmm. Jag reagerade dessutom på att Jessica tvingades fly från sin anställning hos Leonora Christine. Visst är kvinnan under press nu när hennes make mer eller mindre stämplats som fiende till staten, men inte ens under 1600-talet kan hon hävda någon form av ägandeskap över Jessica. Under hela debaclet i hamnen får vi dock för första gången komma in under huden på Jessica:

Från skeppet började ett barn skrika: — Jessica! Ropet skar i Jessicas öron. — Oh, Gud, varför ska allt i livet göra så ont? jämrade hon…

Och eftersom vi närmar oss slutet på boken, har det också kommit till den punkt där den övergripande storyn måste sys ihop. Sålunda ger Tancred efter och anförtror Jessica vad det är som tynger honom. Och Margit överraskar oss ännu en gång med en skruvboll och oväntad comeback: Hans ”försökte dra Alexander Paladin med sig ned i fallet i ’dödssynden’” Barth.

Hans som suttit på tukthus (och vi, liksom Alexander har helt glömt bort honom) och beskrivs som minst sagt sliten:

— Han verkar vara i 45-50-årsåldern. Väldigt förfallen. Stora påsar under ögonen och nästan inga tänder kvar. Men han försöker hålla en viss, lite trasgrann stil, och han har nog sett mycket bra ut en gång. Så där sliskigt inställsam, men med en hotfull underton.

Att han fysiskt fallit samman hänger nog ihop med vistelsen på tukthus/fängelse. Sol, bad och hälsosam mat var nog inte direkt på hans schema under de åren.  Ordet ”trasgrann” är lite självförklarande men jag valde ändå att slå upp det – och får bekräftat att försöker med de få trasor han har uppnå samma mått av properhet som han hade som rika mäns gunstling. Och ”sliskigt inställsam” hänger nog ihop med både att han ställt sig in hos rika män ”av rätt typ” (och bränt fingrarna) och krypa för sina fångvaktare.

Skall erkänna att uttrycket ”grilljanne” kom för mig också när jag läste ”trasgrann” men av att döma så är det en helt annan sak. (Fäller in en bra artikel från Populär Historia på den som vill läsa mer i ämnet ”manliga modelejon”.

Här gör Jessica något oväntat. Hon går till Alexander och säger sanningen. Alexander bekräftar inte direkt Hans påståenden, man han förnekar dem inte heller. Och han ser direkt till att Cecilie blir inblandade. Smidigt nog är Hans redan död när Alexander kommer till värdshuset för att konfrontera denne, och desto smidigare är det att värdshusvärden kan vittna om att Tancred varit där men att Hans levde efteråt. Med det ur vägen övertalar Alexander och Cecilie fogden att bränna de brev som Hans använt som utpressningsmedel.

— Och breven? — Bränner vi här. Jag är ingen omöjlig man. — Tack, herr fogde, sa Cecilie. — Men om Ni litar på min diskretion, så tror jag hellre vi ska skicka dem tillbaka till avsändarna — eller åtminstone meddela dem, att de ingenting har att frukta längre. Om värdshusvärden vill ge mig adresserna . . . — Det blir kanske bäst så, sa fogden. Han såg långt efter breven, skulle nog gärna ha läst dem, men inför så högsinnade människor som Paladins, vågade han inte visa en sådan lumpenhet.

Det här är kanske den bästa formen av maktmissbruk. Alexander har ingen fördel i att breven upptas i bevismaterialet – men han är heller inte den enda som vidrörts av Hans bittra affärer. Och det enda brevet av vikt i det här fallet: var det som mördaren tog med sig – ingen anledning då att släpa in andras otvättade byk i rättssalen i onödan.

Det börjar fasa av mot bokslut – och lite börjar jag fundera under det här delmålet om det inte är dags med en Mattias-centrerad bok snart. Vi vet ju inte särskilt mycket om honom efter att han kom hem ifrån Kongsbergsgruvorna.

Jag utesluter inte heller att Stella återkommer i en kommande bok och gör ett nytt försök på Jessica – men i skydd av Paladins lär det blir svårare för henne att ta sig an Jessica i det fördolda. Det är ju dock öppet mål för henne att nästla sig in hos Leonora Christine och dottern Eleonora Sofia som barnflicka.

Ju mer jag tänker på det, desto mer är jag övertygad om att vi inte sett det sista av Stella.

Källor:

Boken @ Boktugg.se.

Boken @ libris.kb.se.

eBibliotek @ Axiell Media.

Biblio @ Axiell Media.

Trasgrann @ svenska.se.

Traselegant @ svenska.se.

Manliga modelejon: bland sprätthökar och grilljannar @ popularhistoria.se.

[whitewaterpaper]

SoIF04: ”Längtan” [Kapitel 03–05].

En läsecirkel tillsammans med @kulturdasset, delmål 2:6.

Författare: Margit Sandemo. Serie: Sagan om Isfolket, Bok 4.

Publicerad: 1982. Medium: eBok/eLib (2019).

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Det blir full fart i veckans delmål när ytterligare en bekant från första boken gör comeback: pesten. Och vad prästen i bygden än känner för Tengel och dennes metoder så står ett klart: bygden har en av landets bästa helare. Tengel beger sig åstad och Tarjei och Yrja mer eller mindre kräver att få stå vid hans sida. Och trots manfallet under pesten (vi mister nu både Charlotte och Jacob) så avhandlas det hela på endast ett kapitel.

För min del blir det lite tillrättalagt när Margit S. börjar orera om att Tarjei vill att de tvättar sig och att sjukdom sprids med något som överförs vid beröring. Visst finns det med all säkerhet kloka gubbar och kloka gummor som insett sambandet, men Tarjei trycker lite för hårt och aggressivt på frågan för att det skall kännas naturligt på 1600-talet. Tarjeis rabblande av idag kända fakta störde mig hela det kapitlet.

Desto kusligare var det att läsa om pesten /epidemin nu under pågående covid19-pandemi. Om jag fattade det hela rätt är det dessutom främst blodpest som sprids denna gång, och blodpesten är (om jag inte minns fel) den dödligaste formen av pest.

Vi får också en kort glimt av livet på Eikeby, eller rättare sagt hur det är att försöka hitta lugn och ro att sova i ett hus där de vuxna förökar sig som kaniner.

Ett par älskade där inne nu, Yrja försökte att inte höra alla ljuden, för hon avskydde att behöva lyssna till så intima företeelser. Men alltid var sådant på gång. Värst var det att höra föräldrarna, tyckte hon. Moderns viskande böner om att få slippa, faderns grymtande otålighet.

Det låter inte särskilt romantiskt för någon av de inblandade, speciellt inte de som tvingas lyssna till sina föräldrar. Yrja försöker få rätsida på sitt bångstyriga hjärta, och Silje (till skillnad från träbocken Tarald) ser hur det är fatt. Jag gillar för övrigt bandet som växer fram mellan Silje och Yrja – även om Are antagligen är den som kommer ärva Lindallén så känns det som om Yrja ”här hemma” där på ett speciellt vis. (Kanske kommer Yrjas föräldrar få den sjuksköterska de valt ut henne som).

Apropå bångstyriga hjärtan så blir det givetvis en skaplig dos Tarald 💘 Sunniva i det här kapitlet. Och det är ungefär lika lätt att tycka om den senare som det var att tycka om hennes far. Dvs. vi ges väldigt lite utrymme att utveckla sympati för människan. (Detsamma gäller Tarald förstås, men det är inte lika uttalad från Margit S. sida där). Men å andra sidan så känns det också som om Margit S. medvetet försöker markera att Sunniva främst är Hemmings dotter och inte Sols.

Och en del av mig skulle vilja grotta ned mig lite i det här kring sysslingar och om de fick gifta sig. Förr var ”släkt” något helt annat än idag och ”incestuösa” relationer något som även kunde vara släkt med släkten så att säga. (Därmed inte sagt att det inte förekom, eller kanske till och med var vanligt inom adelssläkten).

Hur som haver vet jag att oavsett om det här skulle ses som blodskam eller inte så var en väldigt vanlig lösning att få folk över på sin sida att helt enkelt ”konsumera äktenskapet” i förtid. Och det verkar ju fungera även på Tengel – även om han hade sina planer på att driva bort fostret. (Även om det misslyckas, så som Sol en gång misslyckade att driva bort Sunniva i förtid).

Och nu får vi veta mer om vad Silje lider av, vi får inget riktigt namn på det, men något säger mig att det handlar om någon form av kallbrand, eller kanske till och med Cancer (eller Kräfta som det hette på sin tid).

Tengel försökte att inte se på Siljes träd. För var gång han gjorde det, rös han till i häftig ångest, och han förstod nu hennes hat till de lindar han en gång läst besvärjelser över.

Jag [Tengel] känner den sjukdomen. Snart, mycket snart måste jag såga av hennes ben ovanför knäet, för att inte det onda ska sprida sig längs benmärgen till hela kroppen.

Och vi retas än en gång om de kattgula glimtarna som Tengel ser i ett av sina barnbarn. Och just nu ligger det ju nära till hands at misstänka att det handlar om antingen Tarald eller Sunniva. Bara för att den sistnämnda inte utvecklat några krafter så innebär ju det inte att hon inte kan bära på det onda arvet. Tengel hade ju också en sväng där han stod näsa mot näsa med Tarald, så kanske ligger det ännu närmare till hands att misstänka honom? Men en del av mig misstänker att ”det onda arvet” (även om magin inte följde med till Sunniva) i kombination med Hemmings gåvor kanske är en brygd man helst borde undvika.

Någon om är ätt att glömma bort är Cecilie, som kanske just nu är den enda vi kan vara säker på att hon inte glimtar till av kattgult ibland, och hennes resa till det danska hovet. Det känns som om det finns en anledning till att Cecilie isoleras från resten av familjen. Är det så att hon skall befinna sig i trygghet när världens rasar kring Tarald och Sunniva? Är det så att ingen av dem kanske överlever det här? Korsen på omslaget antyder om ond bråd död, och jag tror inte det är pesten i sig som korsen symboliserar, utan något annat ännu annalkande.

Länkar:

Boken @ Goodreads.

Boken @ libris.kb.se.

eBibliotek @ Axiell Media.

Biblio @ Axiell Media.

Pest @ sv.wikipedia.org.

[whitewaterpaper]

SoIF05: ”Dödssynden” [Kapitel 03–05].

En läsecirkel tillsammans med @kulturdasset​, delmål 2:6.

Författare: Margit Sandemo. Serie: Sagan om Isfolket, Bok 5.

Publicerad: 1982. Medium: eBok/eLib (2019).

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Alexander öppnar upp sig för Cecilie och berättar om sitt liv, och vi får reda på att Alexander inte direkt svirat runt och haft mängder med älskare. Hans var tvärt om hans första. Och visst kan man fundera lite kring om Margit medvetet försöker ”snygga till honom” litegrann. Men 1982 var homosexualitet fortfarande en liten känslig fråga, och kanske ville hon bara få honom att verka vanlig.

Frågan är varför Hans började bli vårdslös? Nästan som att han njöt av att se Alexanders oro. Det kan ju inte handla om att få Alexander att åka dit (det skulle ju kompromettera honom också). Ung och dum kanske?

Bröllopsnattens schackspel och samtal verkar i alla fallväcka en genuin kamratskap mellan Alexander och Cecilie, och kanske kommer de två vara varandras bästa allierade? För Alexanders del kanske det även handlar om att kunna vara öppen med Cecilie, något som lär stärka dem båda i deras äktenskap.

— Hjälpte det dig att få berätta? Lättade det litegrann menar jag? — Om det gjorde! Allt känns renare, på något sätt.

Något som stör mig däremot är att Sandemo om och om igen drar upp Sol så fort Cecilie gör något rebelliskt eller trotsigt. Att vara lojal mot de sina är ju något som går igen hos alla på Gråstensholm och Lindallén, och den här punktmarkeringen börjar bli tröttsam.

Cecilie kliver dock in i Alexanders rättegång och utan att ljuga allt för mycket lyckas hon få sin make frikänd. Mycket för att hon lyckas få deras 4 år långa vänskap att framstå som uppvaktande. Och schackspelet under natten gav henne också en anledning till att markera varför Hans stundom dröjt hos Alexander. Hon hinner knäppa Alexanders syster på näsan med.

Hur var det då med Kung Christian och Kristine Munck. I boken avslöjas att det inte skett någon formell vigsel, men på Wikipedia läser jag att verklighetens Kung Christian och Kristine Munck ingick i ett s.k. Morganatiskt äktenskap.

»I motsats till konkubinatet räknas i kyrkligt hänseende det morganatiska äktenskapet som ett fullgiltigt äktenskap i avseende på att samlivet inte gav upphov till horsbrott. Bruket att mannen vid sådan vigsel räcker vänstra handen åt bruden har givit anledning till benämningen äktenskap till vänster (tyska Ehe zur linken Hand). Även ordet "vänsterprassel" härrör från denna sedvänja.« — Morganatiskt äktenskap – Wikipedia

Så ”horunge” är kanske fel ord eftersom de är födda inom äktenskapet, men barnen Cecilie är guvernant åt räknas heller inte in i den kungliga familjen om jag förstår det rätt. Kanske är detta något som bidrar till Kirsten Muncks bittra uppförande? Vi får reda på lite om ena dottern, något som kanske kan vara värt att lägga på minnet för framtida böcker:

Värst av barnen var den sexåriga Sofie Elisabeth. Hon var oregerlig och avundsjuk, och visade ofta en rent farlig våldsamhet. Hon var en provkarta över dåliga egenskaper och förbittrade alla barnjungfrurnas liv, så som hon senare skulle komma att förbittra sin mans, Christian von Pentz liv också.

Så får vi äntligen en uppdatering om vad Tarjei sysslat med. Väntat på döden skall det visa sig – och han klarar sig nätt och jämnt. Hela kapitlet med fröken Cornelia fick mig att tänka på avsnittet ”Pupeteer” i Legend of the Seeker, med sin lilla prinsessa som fyllts av innebörden av sin egen titel.

Via Cornelias farbror får Tarjei vädring som en plats som fältskär i Kung Christians armé. Är det att vänta en återförening med kusinerna framöver? Men innan han drar åstad som fältskär räddar han livet på ett spädbarn. Och jag förundras av inställningen att mamman själv inte skulle kunna nedvärdera sig till att amma sitt barn själv. Denna detalj finns det med all säkerhet fog för historiskt.

På det hela taget ett intressant delmål. Och jag ser fram emot att få kasta mig in i det trettioåriga kriget tillsammans med pojkarna.

Källor:

Boken @ Goodreads.

Boken @ libris.kb.se.

eBibliotek @ Axiell Media.

Biblio @ Axiell Media.

Morganatiskt Äktenskap @ sv.wikipedia.org.

Kirsten_Munk @ sv.wikipedia.org.

Puppeteer @ White Water Paper.

Puppeteer (Avsnitt) @ legendoftheseeker.fandom.com.