#stensätra

[anderslindborgphotography]

Misty meadow after the rain. Took a stroll and came back completely soaked from the wet grass... . . #fujifilmx #fujifilmxt3 #fujifilmglobal #mistymeadows #eveningmist #wetgrass #wetfeet #soaked #wetpants #eveningphotography #eveningphoto #mist #fujilove #sandviken #sverige #sweden #moody #moodygrams #stensätra (på/i Stensätra, Gävleborgs Län, Sweden) https://www.instagram.com/p/B2Q4jroiC12/?igshid=ubtf3lx7cqe

[fiktiva]

Pissbäcksrampen

av Mårten Vennelin

New York 1986 kom till Björksätra 1989.

Han var 14 år och Pissbäcksrampen var samlingspunkten för alla som var något. Rättelse. Alla som var något i  hans värld. Ingen visste vem som hade byggt rampen, den var en rest från den förra Skateboardvågen och nu hade någon upptäckt den igen. Ryktet spred sig bland alla som hade en bräda, och så småningom vidare till andra som bara gillade att ligga i gräset med en folköl och titta på medan andra slog sig i misslyckade försök på tricks. I början av sommaren var det inte ens tricks, då handlade det mer om vilka som

vågade droppa in och vem som pumpade högst. Det var inte bara att den var hög och brant, den hade skarvar mellan plywooden som var så breda att de som ville öva på att droppa in från en lägre höjd kunde klämma in brädan där och sedan kliva upp på den. Det var en gammal och sliten ramp med det var inget som någonsin skulle hindra någon.

För många av oss skulle den här platsen komma att representera mer än bara sommaren vid bardomens slut. Det var här vi hade vår första fylla och vår första kärlek, här var fest, dans och samtal som skulle forma de personer vi sedan blev. Men det var mer än så, det var en hel kultur, jag hatar att säga det, men en livsstil, en helt egen värld där vi levde efter våra egna regler kring en medelpunkt av plywood och masonit. Det var här jag för första gången såg andra ha sex ogenerat i en folksamling, det var här jag smakade min första joint och för första gången såg någon injicera heroin, och allt bara hände i ett konstant flöde av upptäckarglädje. Det fanns inga bra eller dåliga erfarenheter, allt var erfarenhet, punkt.

Alla har en plats, en tidpunkt, där de placerar nålen i kartan över sitt liv. En plats dit man nostalgiskt kan peka och säga att det var där jag definierades som människa. För oss var det Pissbäcksrampen vid gränsen mellan Stensätras villaområden och miljonprojekts- byggnaderna i Björksätra. Det var en perfekt plats, helt undangömd från resten av världen. Bortom bäcken låg en skog som mest användes av hundägare, åt de andra hållen låg en äng följt av fotbollsplaner, en liten skog till och runt rampen ett grönområde som ingen skötte om. Det blev som en egen liten isolerad värld där vi inte störde någon, och aldrig blev störda.

Pissbäcksrampens etymologi är inte så komplicerad när man känner till den. Tre ord sammanskrivna till ett. Ramp är en ren beskrivning av vad det var, du vet, en skateboardramp. Bäck handlade mer om var den var lokaliserad. Även om bäck kanske skapar fel mentala bilder, det var mer ett stort dike som alltid var fyllt med vatten i olika bruna nyanser. Hur som helst så låg rampen bredvid detta vattenhål som vi alla hade valt att kalla för en bäck. Närmare bestämt en pissbäck, eftersom den också tjänstgjorde som urinoar så fort någon kände ett tryck i blåsan (mest killar men inte bara). Piss var med andra ord en handlingsförklaring. En ramp som låg vid en bäck som alla pissade i.

Pissbäcksrampen motherfucker.

Det var ingen bäck någon frivilligt badade i, med det inte sagt att det inte regelbundet badades i den. Att bli islängd i Pissbäcken var något som alla var nervösa för, samtidigt som många i hemlighet hoppades på att bli det eftersom det betydde att man var initierad. Exakt vad man var initierad i och varför man blev det av att åka ner i det bruna äckliga vattnet var aldrig helt klart, det var mer en allmän känsla som handlar om något som uppstår på platser där ungdomar kan umgås utan att vuxenvärlden visar sig för mycket. Vad det i praktiken innebar var att de äldre jagade någon av de yngre för att kasta ner personen i bäcken. Det var alltid en massa motstånd från den som skulle i, men det var aldrig någon som kom undan eller som försökte fly bort från området. Det bara jagades kring rampen tills den tilltänkta oundvikligen åkte i. Efteråt var det aldrig några sura miner, bara överlyckliga klagomål från offret.

I Hans (det är Han, som i Han Solo) minne så släptes Beastie Boys License too ill, Run Dmcs Raising Hell och Tougher than leather, LL cool Js  Bigger and deffer och Walking with a panther, Public Enemies, It takes a nation of millions to hold us back och Anthraxs State of euphoria och Among the living alla den sommaren 1989. Det var de skivorna som var på blandbanden som spelades i bergssprängarna i gräset och det var de han lyssnade på hela tiden, om och om igen, på kassettband i sin gula Sony walkman Sport, den vattentäta modellen, som han fäste i sina neonfärgade surfshorts medan han åkte bräda. Det var bakgrundsmusiken till allt han gjorde, hela tiden, till och med när han satt och pratade med någon hade han hörlurarna i öronen med musiken på lägre volym så att han skulle höra vad den andra sa.

”Va?” sa han medan L.L. berättade om vad han var för sorts kille i jämförelse med någon annan kille som hade en tjej L.L. hade erövrat eller planerade att erövra. Sofia slog irriterat på sladden så att hörluren åkte ut ur örat. De satt uppe på rampens ena platå med copingen i knävecken för att se solen stiga upp. Och för att de dagen innan hade insett att de aldrig hade upplevt platsen utan andra människor omkring, och tidigt på morgonen var det störst chans att få vara ensamma.

”Jamen, ta ur de jävla hörlurarna ur öronen någon gång så kanske du hör vad man säger,” sa hon.

Han skrattade och härmade henne. ”Bubu, bu bu bu bubu bububububu bu bububu bubub bu bubu bu bub bub bub bubu.”

”Äh,” sa hon.

”Vad sa du då?”

”Jag sa: vad vackert det är.”

Han såg bort mot horisonten och nickade instämmande. ”Den här färgdoften känns lite fel i sammanhanget bara.”

”Ja, den stör lite,” instämde Sofia. ”Och det där pysande ljudet som varvas med det som låter som en kula som åker upp och ner i en metallbehållare är inte heller helt passande?”

”Nej, det känns inte helt naturligt,” sa han.

De blev tysta igen, satt och såg ut mot fotbollsplanerna och himlen. De hade precis börjat lära sig röka och Sofia plockade ovant upp en cigarett och tände den tillgjort. Sedan satt de och delade den ansträngt mellan varandra, spottade och försökte göra rökringar utan att lyckas. Det var rökning för sakens skull, så som vi alla börjat en gång, inte för att det var gott eller på grund av något beroende.

Ska vi göra ett inbrott?” sa Sofia.

”Va? Nu?” frågade Han.

”Varför inte?”

”Ja, det är såklart en fråga,” sa han. ”En annan är: varför?”

Precis som honom var hon klädd i en sweatshirt (fast de kallade det tjocktröja) och neonfärgade shorts, jag vet inte om du kommer ihåg modellen, de som hade ett nästan decimetertjockt resår med företagets namn på, alltid med surfmotiv så att ingen skulle undgå att förstå att det var surfshorts det handlade om. På fötterna hade hon basketkängor och på huvudet en nätkepa som det stod, If I had more arms, I’d drink more beer och sedan en illustration med en sexarmad man med lika många ölbägare. Hon tog av sig den och skakade ut håret över axlarna. ”Därför att det skulle va kul.”

”Tror du?” sa han och såg ut som om han övervägde hur kul det egentligen skulle vara. ”Tja, kanske det? Var?”

”Jag vet inte, kanske Hedåskiosken?”

”Fast det är väl vid den här tiden hundägarna kommer ut, tror du inte många går där vid skogskanten och ser ut över sjön? Och vad finns det att sno i en jävla strandkiosk? Jag tror inte att de lämnar kvar några pengar vid slutet av dagen.”

Sofia la sig ner och såg upp mot himlen som var vinterblå trots att det var mitt i juni. ”Jag vet inte, glass? Det spelar ingen roll, det är inte vad vi får med oss som är det viktiga. Det skulle bara vara kul att göra ett inbrott. Men du har kanske rätt, det kan vara för sent, eller för tidigt, eller vad man säger.” Hon satte sig hastigt upp, Han höll precis på att sätta in hörluren i örat men tappade den när hon plötsligt satt bredvid honom igen med sin mun där han nyss haft hörluren ”Jag vet!” viskade hon.

”Vadå?” frågade han med en ofrivillig irritation i rösten.

Sofia noterade inte ens tonläget. ”Vi borde göra inbrott i en villa ut...”

”Jag vet inte om jag vill stjäla av... du vet, folk” avbröt han.

”Nej! Det var det jag skulle säga,” fortsatte hon, ”vi ska ta oss in hos någon utan att för- störa något och utan att stjäla något. Helst medan de är hemma, bara smyga in och kanske möblera om lite, placera saker lite fel. Så när de vaknar kanske de inte ens förstår att vi har varit där utan bara undrar varför de la bilnycklarna i kylskåpet.”

Han log åt idén. ”Eller göra ett konstverk som vi hänger upp på väggen.”

Sofia skrattade. ”Ja!” Hon applåderade exalterat. ”Vi måste göra det, vi gör det nu.” Hon vände sig om och hävde sig ner över kanten, så att hennes fötter hamnade i början av böjen, och släppte. Det dånade i hela rampen när hennes fötter springbromsade över plywooden i fyra distinkta steg. Han fick in hörluren i örat och följde efter genom att åka kana ner.

”Aj,” sa han när skarven passerade under rumpan, reste sig upp och borstade av sig. Hoppade ner och plockade upp  sin skate.

”Ska du med?” Sofia följde efter honom och plockade upp sin bräda.

”Nej,” sa jag och skakade om färgburken, mer för att jag gillade känslan och ljudet än för att det behövdes. Min röst blev dov av gasmasken men jag orkade inte ta av mig den. ”Det låter roligt, men jag vill göra färdigt målningen.”

”Okej, vi kommer tillbaka sen och ser om du är kvar” sa Sofia och började gå. Han vinkade och följde henne.

”Kom ihåg,” sa jag.

”Ja, ja, din hemlighet är säker hos oss,” sa Han, ”vi säger inget om inte du säger till någon vad vi ska göra.”

Jag skakade burken och undrade om de blivit besvikna över att inte fått vara ensamma trots att de stigit upp så tidigt. Men jag hade planerat den här målningen i veckor och det skulle bli min bästa hittills. Nu för tiden ville alla vara graffitimålare, Bensinmackarna hade till och med låst in sina sprayburkar i ett skåp med skyltar som förklarade att det berodde på de ökade stölderna.

Alla ville måla, men ingen hade råd med färg.

Det hade gått så långt att väggmålningar hade utnämnts till det största samhällsproblemet i stan och en stor del av polisens resurser det året gick till att försöka förutse var nästa målning skulle göras och sedan haffa konstnären i akten. Så Sofias och Hans oskyldiga lilla villainbrott skulle nog inte vara någon fara.

Hela den här graffitivågen började med en, enligt en av de två lokala morgontidningarna, spektakulär målning ovanför Björksätraskolans stora entré. Någon hade skrivit Din framtid är värd att gråta för i stora bokstäver med komplicerade serifer. På vardera sida av texten var karikatyrer av skolungdomar. Dagen efter den målats var det stora samtalsämnet på skolan vem som var upphovsmannen bakom tagen Tear eyed Goofy. Utöver de vanliga vandalerna fick de killar som visat minsta lilla talang på bildlektionerna också prata med rektorn den här gången, de flesta verkade smickrade över att vara misstänkta, den enda som var upprörd var bildläraren. Hon gick runt i korridoren bland alla elever och beklagade sig över hur hon varit tvungen att lämna in en lista över alla med talang nog för att kunna ha gjort målningen. Man kan tycka att det var konstigt att även om de inte hade någon aning om vem som hade gjort det så var de säkra på att det var någon som gick på skolan, det var i alla fall den teorin de arbetade utifrån, och de jobbade verkligen på det. I normala fall hade de väl nöjt sig med att kalla in alla misstänkta till rektorn, tvätta bort graffitin och det hade varit det. Men lokaltidningarna valde att göra ganska stora reportage om det och en journalist från kultursidorna i GD råkade använda positivt laddade ord när han kommenterade de konstnärliga meriterna i målningen.

Utöver att artiklarna drog igång en skittråkig debatt om vad som var konst eller inte, så blev det en prestigegrej för rektorn och polisen att få fast den skyldiga. Saker blev inte bättre av att nästa målning dök upp på polishuset. De hittade aldrig den som gjort det och därefter dök en ny målning upp ungefär en gång i månaden och det följdes alltid av spekulationer om vem det var som gjorde dem. Och alla gillade verkligen målningarna. Tear eyed Goofy var en stjärna bland de som var under trettio i Björksätra. Jag är övertygad om att myten i sig var det som gjorde att så många tog honom (skolan och polisen hade slagit fast att det var en han) till sitt hjärta, känslan av att det kunde vara vem som helst av oss gjorde att alla engagerade sig i målningarna. Att han i debatterna, som följde den första positiva recensionen, i de flesta fall avfärdades som en vandal av en enad vuxenvärld gjorde ju inget för att minska populariteten hos den yngre generationen. En gång la Tear Eyed Goofy sig i debatten på insändarsidorna med en kort maskinskriven text.

Bästa politiker, poliser, rektorer, lärare och belackare. På relativt kort tid har jag gjort något som ni inte har lyckats med under en livstid. Jag har engagerat hela vår underbara stad, och samtidigt gjort den vackrare. Varsågod.

Tear Eyed Goofy

Konstnär och samhällsförbättrare.

Svaret blev en lång text, gemensamt undertecknad av representanter från skola, polisen och alla ledande politiker i kommunen, som fördömde Tear Eyed Goofy och talade om lagar, regler och samhällsansvar. Populariteten och myten växte. Ibland dök månadens målning upp på ett uppseendeväckande ställe, som de två första, ibland på mer undangömda och svårtillgängliga platser. Teorin verkade vara att platserna inte bara var slumpmässigt utvalda, utan att de hade en betydelse för den som valde ut dem, men vad var svårt att veta när man inte visste vem, och vem hade varit helt och hållet okänt för alla utom den som gjorde målningarna. Fram till nu.

Jag hörde inte när de kom och han inte gömma mig innan jag hörde Sofias röst bakom mig. ”Jasså det är du som är Teg?” Först kändes det som att allt var över. Jag trodde inte att de skulle sätta dit mig men jag har nog alltid tänkt att en hemlighet mellan tre personer inte är någon hemlighet och att ryktet därför snart skulle sprida sig. Det märktes snart att det inte skulle vara någon fara. De verkade närmast besvikna över att ha avslöjat myten, eller om det var för att de inte fick vara ensamma vid rampen. Jag gillade att hon sa Teg, jag hade de senaste målningarna förkortat tagen till TEG och det här var första gången jag hörde någon använda den. Det var ingen idé att försöka förneka heller, min stil var lätt att identifiera och de sa att de direkt förstått vem det var de såg.

Eftersom jag hade fått något av ett följe där folk letade upp de senaste målningarna och tipsade varandra om var de var hade jag tänkt att leka med det konceptet. Det var därför jag hade valt rampen att måla på den här gången. Målningen skulle snabbt upptäckas men tanken var att ryktet inte skulle sprida sig lika fort eftersom alla som hade Pissbäcken som sin plats ville att den skulle hållas till den redan invigda cirkeln. Nykomlingar sågs på med skepsis. Därför skrev jag Can you keep a secret med en tjej, kurvig som en indisk gudinna, bredvid som höll upp sitt pekfinger framför putande läppar för att visa att åskådaren skulle vara tyst. Den här målningen var för Pissbäcken locals only.

Sofia och Han kom tillbaka samtidigt som jag la de sista outlinesen på målningen. De sköt besvikelsen framför sig med böjda huvuden.

”Snygg” muttrade, Sofia. Jag la taggen, slängde ner sprayburken och gasmasken i min väska och såg upp mot dem.

”Tack!” sa jag. ”Hur gick det för er?”

”Äh, det var för ljust och på många ställen var folk redan uppe,” sa Han.

”Folk var ute med hundarna,” sa Sofia.

”Så vi fegade ur,” sa Han.

”Det kommer fler chanser,” sa jag och drog igen dragkedjan på väskan. Plötsligt prasslade det till i buskarna och en kortväxt spinkig kille med fräknar och kort, rakat hår kom dragandes på en cykel med en Santa Cruz bräda på pakethållaren. Skaten var svart, med neongröna speedskinshjul och Screaming hand motiv på undersidan, det var min drömbräda, jag tyckte den var så cool. Det var Kilberg, en rätt så rolig kille men några år äldre än oss, ingen jag umgicks med. Han verkade känna honom bättre och de hälsade på varandra. Kilberg var klädd i rutig skjorta, stora Rockyjeans i bagymodell som han klippt av vid knäna så att de nu var ett par shorts och på fötterna ett par svarta, knubbiga Visionskor. En matchande svart hjälm hängde runt cykelstyret.

”Är ni redan här?” sa Kilberg men det var mer ett konstaterande än en fråga. ” Jag hade tänkt öva lite innan alla dyker upp och ockuperar rampen.” Han fick syn på målningen, blev tyst och drog in doften av nylagd sprayfärg. Sedan såg han storögt från målningen mot oss. Eller rättare sagt, han såg mot Han.

”Vi hade också tänkt få några åk, men så var den där här när vi kom,” Han nickade mot målningen. ”Och den är inte ens torr.”

Kilberg såg skeptiskt mot oss. ”Är det en Goofy?”

”Det ser du väl,” sa Sofia.

”Vi måste precis ha missat honom,” sa Han.

Kilberg såg upp mot målningen. ”Mmhm.”

”Jag tror jag går hem igen,” sa Sofia, ”jag vill inte åka över den för än den har torkat.”

”Jag med,” sa Han.

”Vi ses,” sa jag och försökte se naturlig ut när jag försiktigt plockade upp väskan för att burkarna inte skulle höras.

Kilberg spottade. ”Jag tänker åka iallafall. Jag skiter i lite färg på hjulen.” Han såg noga på oss för att se om eller hur vi skulle reagera. Jag rykte på axlarna. Sofia och Han började gå igen.

”Vi ses,” sa jag.

”Ja, visst, och till dess har jag hunnit berätta för alla att det är ni som är Tear Eyed Goofy,” sa Kilberg med ett irriterande flin som man direkt ville tvätta bort med knogarna.  Jag ville protestera men Han fann sig snabbare och körde en annan taktik.

”Gör det,” sa han. ”Folk får gärna tro att det är jag, jag önskar jag kunde ha gjort det där.” Jag kunde inte låta bli att le åt komplimangen men slutade snabbt när jag såg att Kilberg stirrade mot mig.

”Du kanske inte kan,” sa han till Han utan att ta ögonen från mig. ”Men någon annan kanske. Vad har du i väskan Eleanor?” Jag knöt handen hårdare runt handtagen.

”Inget,” sa jag.

”Jasså,” sa Kilberg. ”Vet ni? Jag och Ricky var ute och skulle lägga en målning själva.”

”Skiter väl vi i,” sa Sofia.

Kilberg fortsatte som om han inte hört henne. ”Vi har hållit på ett tag och målat, innan alla skulle göra det, innan någon jävla Tear Eyed Goofy dök upp. Nu hinner man knappt göra en målning för än någon annan går över den, plötsligt tror alla att de är Puppet.”

”TEG är bättre än Puppet,” sa Han men Kilberg ignorerade honom också.

”Men ännu värre än alla Toys är att snutarna är överallt, går igenom ens ryggsäck, de bevakar till och med industriområdet vid tidningstippen, som om det spelar någon roll att någon målar där. Det var där jag och Ricky precis hade börjat lägga grunden för en silverpiece när de tog oss,” fortsatte Kilberg. ”De hade följt oss länge och bara väntat på att få ta oss på bar gärning, skröt de. De såg två killar med ryggsäck och det var allt de behövde för att följa oss hela kvällen och nu väntar en rättegång. Min farsa är ursinnig, jag får inte vara här på kvällstid längre, måste rapportera var jag än går. Hon som ska försvara mig säger att de är ute för att statuera exempel av alla målare de får fast. Jag kan få fängelse till och med! Allt bara för Tear Eyed jävla Goofy.”

”Tror de att du är Tear Eyed Goofy?” frågade jag. Det var en förolämpning. Kilberg och Ricky hade målat i säkert tre år och aldrig kommit förbi kondomstilen. Jag antar att det inte var något fel på vad de gjorde, jag menar,  de var seriösa och så men det är inte ens att skryta när jag säger att jag var tusen gånger bättre.

”Nej, det sa att de var tydligt att vi inte var Tear Eyed Goofy.” Kilberg såg generad ut och jag gjorde allt för att dölja hur nöjd jag blev. ”Men de sa att om vi kunde berätta vem det var så kunde de tänka sig att släppa oss. Vem vet, kanske erbjudandet står kvar?” Han såg mot mig med ögon som nu var fyllda av hat. ”Jag kan ju börja med att berätta att de slösar sin tid med att trakassera killar.”

”Ingen här är TEG,” sa Sofia.

”Vi får väl se,” sa Kilberg och kastade sig mot väskan. Jag reagerade instinktivt och ryckte snabbt undan den så att varenda burk där i skakades om mot de andra. Han försökte inte ens ta den en andra gång. Bara flinade som om han redan hade alla bevis han behövde.

Kilberg plockade upp sin skate och gick mot cykeln, kollade på målningen och skrattade. ”Knappast din bästa va?”

”Vad tänker du göra?” ropade jag efter honom.

”Jag tänker inte straffas för att du har provocerat snuten och alla andra,” sa han.

”Tänker du gå till polisen?” Jag kunde inte tro att det var sant. Här går allt felfritt i ett år och så går jag och blir upptäckt två gånger på samma dag, och nu tänkte han lämna över mig till polisen också. Plötsligt kändes allt så allvarligt på ett overkligt sätt. För att få någon form av grepp på situationen sprang jag fram och tog tag i hans cykel. Han fick inte åka för än jag visste att han inte skulle göra det.

Kilberg bara flinade och knuffade mig hårt ner i gräset. ”Flytta på dig.”

Han sprang fram och skulle hindra Kilberg medan jag reste mig upp, tydligen var det värre än att jag försökte hindra honom för Kilberg skrek ”Släpp mig kinesjävel,” och flög över honom och började servera knogmackor, slarvsylta och ett rejält kok med stryk. Det gick så snabbt, ena sekunden kommer Han springande och nästa ligger han på backen och blöder medan Kilberg bara slår och slår och slår honom i ansiktet. Men ändå var inte det någonting jämfört med vad som hände efter. Jag hann inte ens se det. Hörde bara ett ljud som var en blandning av styvt trä och metall plus något dovt svårdefinierat jag inte kunde placera. Så här i efterhand har jag tänkt att om en konstnär bestämde sig för att göra ljudlogos för olika saker som mord eller misshandel, så hade nog det där ljudet kunnat vara ljudloggan för våldtäkt. Det var ett skrämmande ljud, samtidigt köttigt, illamåendeframkallande. Men det är en efterkonstruktion, där och då kunde jag inte alls placera det. Troligen för att jag aldrig tidigare hade hört någons skallben krossas av undersidan av en skateboard.

Det är löjligt hur snabbt allt gick, jag skulle precis resa mig när Han kom springande och, kinesjävel, så ligger han med Kilberg över sig och så smack, konstigt ljud, så är Kilberg borta och Sofia står där med en skateboard i handen och jag skulle fortfarande precis resa mig.

”Du är ju faktiskt från Taiwan,” sa Sofia till Han men kom av sig när hon såg Kilberg.

Jag reste mig upp, Kilberg låg orörlig bredvid Han med ansiktet i marken, det få milli- metrarna hår som fanns var blött och rött. Vi såg mot Sofia som stod med handen för munnen och stora ögon. ”Å shit,” sa hon. Han tryckte med handen i sidan på Kilberg utan att få någon respons.

”Andas han?”  frågade jag.

”Vet inte,” sa Han och satte sig på knä för att rulla över Kilberg på rygg.

”Åh shit, åh shit,” sa Sofia.

Det fanns inga tydliga livstecken när Han rullade runt honom, hans armar låg utsträckta, ögonen var slutna och ansiktet helt avslappnat. Efter en stund kunde vi konstatera att han andades men det var inte mycket mer.

”Vi måste få honom till sjukhuset,” sa jag.

Han såg upp mot Sofia som stod och skakade på huvudet i chock. ”Vi måste det,” sa han.

”Jag tänkte inte,” sa Sofia ”Jag menade inte, han bara slog dig så jag,” hennes röst tonade bort.

”Jag springer och ringer,” sa jag eftersom det här hände i ett annat årtusende när saker som mobiltelefoner inte fanns i var mans ficka, utan man var tvungen att ta sig till ett hus för att ringa. Jag lyckades förklara mig för en förvirrad äldre kvinna, som inte var helt pigg på att släppa in mig i sin bostad, och efter vad som kändes som en evighet fick jag låna en telefon med snurrplatta och undrade vad det var för geni som hade kommit på att det nummer som används i nödsituationer ska börja med siffran som tar längst tid att slå.

”Kunde de inte ha valt 00000,” sa jag till tanten som bara såg misstänksamt mot mig. Jag lyckades förklara för kvinnan på alarmtjänst att jag och Sofia hade hittat en medvetslös kille vid pissbäcksrampen.

”Var sa du?” frågade rösten i luren.

”Rampen vid Pissbäck... äh, vad är det för adress hit?” frågade jag tanten som inte såg så glad ut över att få reda på att hon bodde i närheten av något som kallades pissbäcken.

”Vad ska du med min adress till? Jag vill inte bli in...” sa damen.

”Gatan,” sa jag, ” Vad heter gatan så att ambulansen vet var de ska köra? Är det Alabastergatan?”

”Silverslingan,” medgav hon motvilligt. Jag vidarebefordrade informationen och blev lovad en ambulans. ”Skynda er.”

Sofia gick oroligt fram och tillbaka och frågade allt och ingen vad hon hade gjort, Han satt på kanten av rampen och såg uppgiven och blåslagen ut. Det skulle gå snabbt för vem som helst som såg det här att lista ut vad som hänt. Jag skyndade mig fram till Kilberg, kollade så att han fortfarande andades och lyfte upp honom under armarna samtidigt som jag skyddade mig från blodet i hans hår. ”Hjälp till, ta benen.”

Han tog tag i benen och försiktigt styrde jag oss mot rampen, vi placerade honom alldeles bredvid böjen i gräset så det skulle se ut som att han ramlat ner.

”Vad gör du?” sa Sofia.

”Sofia, du stannar här med mig,” jag talade auktoritärt i korta meningar. ”Du och jag kom hit för att få öva ifred innan killarna tar över rampen. Väl här hittade vi Kilberg. Han låg medvetslös när vi kom.”

”Men,” sa Sofia.

”Han,” avbröt jag. ”Du går hem och tvättar av dig. Du har inte varit här. Om du inte får ner svullnaden så har du ramlat ned för ett träd eller nått. Hitta på något.”

”Men,” försökte Sofia igen. Hon var nära att bryta ihop och rösten bröt sig direkt.

”Det var självförsvar Sofia. Du har inte gjort något fel. Du hjälpte Han, du var rädd för hans liv.” Jag tog lite blod från baksidan av hans huvud och smetade på kanten av copingen. Sirener hördes någonstans långt borta. ”Men glöm det, den riktiga versionen är att du och jag kom hit, hittade honom här, ringde ambulansen. Slut. Han du har aldrig varit här, stick hem och tvätta bort blodet från ansiktet.”

”Men om han vaknar?” fick Sofia ur sig tillslut.

”Tänk om han inte vaknar,” jag såg allvarligt mot henne och vände mig sedan lugnt mot Han. ”Du. Är. Inte här. Stick” Han förde in hörlurarna i örat och sprang därifrån. Vi kunde höra hur ambulansen körde in på Silverslingan och ner mot oss, instinktivt vände jag mig mot ljudet men där var bara en lummig skogsdunge med en stig. Jag kände en hand glida in i min och Sofia såg på mig med jagad blick.

”Kom,” sa hon, ”vi får möta dem.” Tillsammans började vi gå mot ambulansen där de höll på och plockade fram en bår medan de höll utkik efter oss. De var vänliga men kortfattade, mer fokuserade på uppgiften än på att prata med några ungdomar.

”Och kolla, där hänger hjälmen,” sa ena ambulanskillen och skakade på huvudet medan vi med raska steg närmade oss Kilberg. Hans kollega på andra sidan båren såg med bister min mot Kilbergs cykel där hans svarta hjälm hängde kvar på styret.

”Där gör den ju stor nytta,” sa hon och vände sig argt mot mig och Sofia. ”Vad är det för mening att släpa runt på hjälmar om ni ändå inte använder dem?” Skällde hon, Sofia klämde hårdare mot min hand och jag svarade med att klämma tillbaka.

Ambulansförarna satte igång att arbeta, de var snabba och effektiva, kommunicerade med hjälp av korta instruktioner, som E1, grymtningar och tecken. Snart hade de Kilberg säkrad på båren, redo att transporteras in i det svenska sjukvårdssystemet.

”Är det en vän till er?” frågade ambulanstjejen.

”Vi vet vem han är,” sa jag, ”men vi brukar inte umgås om det är det du menar.”

”Jag vill mest veta vilket namn han svarar till,” sa hon.

”Alla kallar honom Kilberg, är inte säker på förnamnet, tror det är Lasse,” sa jag.

”Ja,” bekräftade Sofia, ”eller Lars. Lars Kilberg.” Ambulanstjejen nickade och de började försiktigt gå över den vildvuxna gräsplätten på väg mot skogsdungen.

”Ni två väntar här på polisen så ni kan berätta hur ni hittade honom,” beordrade ambulans- killen. Vi nickade och stod sedan där och såg mot dem medan de sakta försvann bort med Kilberg sovandes mellan sig. Sedan stod vi stilla så, hand i hand, med Pissbäcksrampen bakom oss, utan att säga något. En stund efter att ambulansen kört iväg, utan sirener den här gången, hördes en bildörr slås igen. Därefter en liten paus följt av samma dova ljud ännu en gång. Några röster hördes samtala och så dök två polismän upp i dungen. Vi stod tysta och såg på medan de lugnt gick fram till oss över gräset.

”Hallå tjejer,” sa en av dem.

”Hej,” sa vi i kör.

De såg sig omkring, såg ut att ta in platsen, innan en av dem slutligen sa ”Sååå, ni såg vad som hände. Är det korrekt?”

”Nej,” sa jag. ”Vi hittade honom här.”

”Okej,” han antecknade i sin lilla anteckningsbok. ”Och hur såg det ut?” Han höjde sin blick mot oss och log vänligt.

”Han låg där,” sa Sofia och pekade mot platsen där vi lagt Kilberg.

”Mhmm,” sa polisen och väntade på att vi skulle säga något mer.

”Vi trodde att han sov eller var död och sen såg vi blodet så då trodde vi att han var död,” sa jag snabbt. ”Sedan såg vi att han andades.”

”Är det där en Tear Eyed Goofy?” sa den andra polisen och såg mot min målning. Han gick mot den och drog luft genom näsan. ”Den luktar fortfarande.” Det var då jag kom på att jag hade väskan med alla sprayburkar vid Kilbergs cykel och att jag hade spraydam på både händer och kläder. Jag smög långsamt ner händerna i fickorna. Polisen som förhört oss gick bort och satte sitt finger på målningen och nickade eftertänksamt när det färgade av sig.

”Såg ni någon annan här, eller hörde ni något innan ni kom fram?” Vi skakade på huvudena till svar. De började se sig omkring och tänka högt fram och tillbaka.

”Det kan vara han, då har vi honom på sjukhuset.”

”Eller så kom han hit när någon målade och det blev bråk.”

”Om det var han så borde burkarna finnas kvar, här är tomt.”

”Så någon annan alltså, som vi nu också jagar för mordförsök.” sa den ena och Sofia klämde hårdare kring min hand. Han skakade huvudet. ”Skateboardåkare, passar profilen.”

”Där är en väska,” sa den andra och jag klämde hårdare kring Sofias hand. Tusen tankar och scenarion spelades upp för mitt inre. ”Är det eran?”

Sofia skakade på huvudet och jag sa nej. Jag ville inte åka fast, men jag ville inte heller att Kilberg skulle få äran för mina målningar. Samtidigt ville jag inte att de skulle börja jaga Tear Eyed Goofy för mordförsök, det skulle förstöra allt som byggts upp kring namnet, och hur det än var så skulle allt vara över när Kilberg vaknade på sjukhuset. Innan jag hunnit bestämma mig ryckte polisen upp väskan från marken och alla burkar skramlade i den. ”Bingo, han ligger på sjukhuset och väntar på oss” sa han och skrattade. De öppnade väskan och kikade ner på kanske 10 burkar och en gasmask, alla bärandes spår från mig, men inga synliga. De drog snabbt sina egna slutsatser och tappade intresset för oss. Tog bara våra namn och kontaktuppgifter ifall de behövde komma i kontakt. I deras värld var mysteriet så gott som löst och vi var bara ett par statister.

Vi gick därifrån med varsin sorg i våra hjärtan, Sofia försökte formulera för sig själv hur det kom sig att hon hade skickat en människa till sjukhuset medan jag försökte landa i att när Kilberg vaknade upp så skulle jag vara fast och om han inte vaknade upp fick jag acceptera att han fick äran för allt jag hade skapat, eller bli jagad för både målningar och mord. Jag blev arg på mig själv för jag ville oroa mig för Kilbergs hälsa och strunta i det andra, men det var bara det andra jag kunde tänka på.

”Ledsen att du blev av med dina grejer,” sa Sofia.

”Det var inte ditt fel,” sa jag. ”Så klantigt av mig bara, jag skulle ha gömt väskan innan de kom.”

”Finns det något som kan leda dem till dig?”

”Nej, mina fingeravtryck kanske?”

”Jag måste till sjukhuset,” sa hon och brast i gråt. ”Jag måste se honom.”

”Vi går hem först,” sa jag. ”Gå hem och duscha, ta på dig nya kläder, ät lite och ta det lugnt. Så kan jag följa med dig ikväll om du vill.”

”Okej,” sa hon.

”Och det var inte ditt fel.”

”Det känns som att det var det.”

Vi skrev våra telefonnummer på varandras armar och skiljdes åt. På kvällen mötte vi Han och cyklade till sjukhuset (som fortfarande fanns kvar i Björksätra på den tiden), han hade gjort ett bra jobb med att städa upp sitt ansikte och om man inte visste hur han såg ut annars så syntes ingen svullnad. Det var med en känsla av vemod som vi klev in i väntrummet, jag för att jag bestämt mig för att det var över för Tear Eyed Goofy, hur det än gick. Sofia var mer än vemodig, hon var förstörd av skuldkänslor och ett nervrak inför vad de skulle säga om Kilbergs tillstånd. Han var vemodig, har han berättat i efterhand, för att han blivit kär, blixtförälskad, men kände att det inte var läge att berätta det för mig. Han kände att han borde stötta Sofia och kanske oroa sig för en massa saker som kunde hända, men han var kär och det var allt hans hjärna ville fokusera på, och det gjorde honom vemodig.

Vi förklarade vilka vi var, att det var vi som hittat Kilberg och att vi ville veta hur det var med honom. De sa att det kunde dröja länge innan någon kunde prata med oss men att vi fick vänta om vi ville. Vi satte oss på rad under tystnad, klockan var strax efter 18. Ett par i 30 års åldern och en medelålderskvinna i blå klänning satt också och stirrade ut i tomma intet, väntandes på besked om berättelsen skulle få ett lyckligt slut för deras del, eller om det var en tragedi de hamnat i. Eller kanske något mittemellan, livet är sällan bara det ena eller det andra. Har jag lärt mig. Efter en timma kom en läkare och hämtade kvinnan i den blå klänningen. I korridoren pratade han tyst med henne medan hon protesterade ljudligt. Jag såg först mot Han, som satt med halvöppen mun och stirrade rakt ut i tomma intet. Sofia satt och snurrade sitt hår med en en ängslig blick som flackade runt i rummet. Jag kunde inte tro det var sant att vi tre aldrig hade umgåtts innan, bara passerat varandra tillräckligt många gånger för att till slut börja hälsa. Sedan träffades vi på morgonen och gick igenom en livstid på några timmar. I den stunden kändes de som mina äldsta och bästa vänner och jag ville inte att något skulle hända dem. Jag slöt mina ögon och önskade att Kilberg aldrig skulle vakna. Hon som tagit emot oss och bett oss vänta närmade sig där vi satt och spänningen steg mellan oss för varje steg hon tog.

”Vem var det ni undrade över?” frågade hon.

”Lars Kilberg,” sa Sofia snabbt och oroligt.

”Ja, jag är ledsen men han är inte kvar här,” vi drog alla hastigt efter andan och hon skyndade att lägga till. ”De var tvungna att transportera honom till Uppsala, det är den närmsta neurokirurgiska kliniken.”

Vi satt tysta en stund tills Sofia frågade ”Var det allvarligt?”

”Jag har inte alla uppgifter men när en patient måste flyttas är det för att de har åkommor som inte går att behandla här,” hon lät svaret hänga så, öppet för tolkning. ”Ni är hans vänner förstår jag?”

Fast om sanningen skulle fram så var vi inte det, vi var de som slog en skateboard i huvudet på honom. Vi var de som ringde 90000 och väntade på ambulans och polis, vi som gav våra korta påhittade vittnesmål och aldrig kontaktades igen. Vi var de som gjorde honom till en myt och en martyr som hölls vid liv med maskiner i väntan på uppvaknande och rättegång. Vi var de som grät i hemlighet när de efter tre år stängde av maskinerna och lät Kilberg somna in helt. Vi var de som lät honom uppstå med en jättemålning på rådhuset ett år senare, med texten Jag är ledsen för allt och en bild av pissbäckrampen vid sidan, signerad Tear Eyed Goofy. Vi var de som möttes en morgon och knöt ett band för resten av livet.

Sofia drog efter andan och öppnade munnen för att svara.

”Det var vi som hittade honom,” sa jag.