#underdrift | Explore Tumblr Posts and Blogs

dungerco · 15 days

Text

Våga!

Denna intervju gjorde jag 2009. Tiden går fort när man har kul! Det som har ändrats är att jag arbetar för Barnhemmet istället för Sven Tumba. Våga! http://www.shortcut.nu/artiklar/1318/Vaga-Stalmannens-natverkstips

Lätt stressat koncentrerar jag mig mest på vad jag själv heter när jag hälsar på Pehr Dunger. Vilket kan vara en av anledningarna till att det är han som har 1800 kontakter och är nominerad till årets affärsnätverkare – inte jag:

– Folk lyssnar aldrig på vad man säger när man hälsar på dem. Ibland presenterar jag mig med konstiga namn för skojs skull, som Stålmannen. Det är ingen som märker, avslöjar han.

Pehr däremot koncentrerar sig bara på vad den andra säger och minns alla, tack vare sitt fotografiska minne.

– Att fråga ”vad var det du hette nu igen” – det gör man ju bara inte. Det får man ta reda på på något annat sätt i så fall, säger han bestämt.

Det märks snabbt att det finns tre saker Pehr brinner för: sin familj, idrott och att nätverka. Och han försöker kombinera sina passioner så mycket det går. Han nätverkar när han sportar, handlar på Ica, håller tennislektioner, går på Skansen eller besöker Kolmården. Även om barnen är i fokus på helgerna är han alltid anträffbar. Att säga att Pehr gillar att nätverka är en underdrift, han lever sitt nätverkande. Genom sitt företag Dunger&Co hyr Pehr ut sig som affärsansvarig till Ottoboni och Qrodo, där han ordnar alla nya möten och försöker få dit företag. Han jobbar också ideellt för Sven Tumbas insamling till barn i Sydafrika.

Kanske ligger nyckeln till Pehrs framgångsrika nätverkande i hans öppna sätt och i att han vågar ta kontakt. Istället för att bara sitta hemma i soffan och tycka att Peter Settman är bra i Så ska det låta så hör Pehr av sig och berättar det. Och varför inte kontakta Zlatan istället för att bara drömma om att ha honom som ambassadör för Sven Tumba? Pehr hann mailbomba Zlatans agent innan fotbollsstjärnans fru ringde upp och sa: ”Är du galen? Du har skickat åtta mail till Zlatans agent – och han pratar bara italienska. Vi gillar dig.”. Pehrs råd är att våga göra det man tänker, hur knäppt det än är. Även om också han har gränser:

– Jag har inte hört av mig till kungen än.

Pehr har kontakt med alla i sitt nätverk minst en gång varje månad. Om inte vid ett möte så via telefon, mail, galna mms eller ett nyhetsbrev där han skriver en personlig hälsning till varje person. Han glömmer aldrig en födelsedag och hör ofta av sig för att lyckönska inför prestationer eller för att hälsa något från en person till en annan.

– Jag har uppskrivet i sin kalender vem jag ska höra av mig till när, och varför. Samtidigt måste man anpassa sig till varje kontakt. En relation är bräcklig så det är viktigt att hitta en bra balans för hur mycket man ska höra av sig, och göra det på mottagarens villkor.

Men Pehr har inte alltid varit den mest sociala personen. I skolan bodde han långt från klasskompisarna och var lite av en ensamvarg. Fram till 1995 spelade han tennis på elitnivå men när hans knä pajade började han jobba som säljare. Redan då med okonventionella nätverksmetoder,

– För att få till möten bjöd jag på pepparkakor, avslöjar han.

Det var här han lärde sig våga ta kontakt och att inte ta en dörr igenslagen i ansiktet som något personligt. Det var också här hans passion för nätverkande föddes, liksom grunden till hans stora kontaktnät:

– Sen 1995 har jag varit ute och träffat olika företag och personer och dem har jag fortfarande kontakt med.

Pers nätverkande har gett många upplevelser, och kontakt med namn som Andreas Carlsson, Ingemar Stenmark och Bosse Parnevik. Och det är just alla roliga historier man får vara med om som Pehr tycker är roligast med att nätverka.

Hur ska man då börja bygga sitt nätverk? Pehr tipsar om att tänka igenom vart vill du att det ska leda. Och att inte nätverka om du inte trivs med det:

– Det viktigaste när du nätverkar är att du är bekväm och inte iklär dig en roll. Annars är det bättre att du vårdar de kontakter du redan har. Och följ inte manus utan använd din fantasi!

Har du inte ett så stort nätverk så börja i din närhet, tipsar Pehr. Prata med kollegorna, och inte bara om jobbet. Fråga dem om deras vänner och familj, ställ öppna frågor om till exempel sport eller barn, eller kanske vin. Hitta ett allmänt intresse som ni kan dela. Berätta lite roliga historier – fast inte inövade. Pehr tipsar också om att inte vara rädd för att våga ta ställning i frågor. Bjud på dig själv och var personlig – men du behöver inte vara privat. Och framförallt: lyssna mycket.

Vill du bredda ditt kontaktnät ytterligare tipsar Pehr om event, och att ha mål när du går på dem. Till exempel att du ska knyta fem nya kontakter.

– Men man måste vara flexibel. Ibland är det viktigare att bara lära känna personen som sitter bredvid en.

För att få kontakt med nya personer tipsar Pehr om att ha någon form av intresseväckare. Det kan vara ett intressant ämne – något du är duktig på eller något kul du har hört. Eller ett attribut. Pehr har en annorlunda dansstil som påminner om Elvis och ofta konstiga byxor. Dessutom drar han gärna fräckisar för att bli ihågkommen, och avslöjar som exempel att han brukar säga att hans kompis använder bilens sitsvärme som förspel.

– Då kan jag fråga nästa gång: Har du testat sittsvärmen?

Inför första mötet med någon ser Pehr till att samla så mycket information om personen som möjligt och han Googlar alla han möter – till och med mig, avslöjar han. Ju mer förhandsinfo du har desto bättre menar han. Det är ockås viktigt att inte vara för stolt för att underställa dig en annan person.

– Vill någon vara störst, bäst och vackrast så låt dem vara det. Jag har inga problem att glorifiera kändisar jag möter.

Det märks att Pehr är rädd om alla sina kontakter. Hans inställning är att man alltid ställer upp och ordnar det människor behöver utan krångligheter. Att dela med sig av sig själv och sina kunskaper till andra är självklart för honom. Liksom att sätta mottagarens behov i fokus och ta sig tid

Men det Pehr hela tiden kommer tillbaka till är att nätverkande handlar om att våga. Våga bjuda på dig själv. Våga tro på att du kan ge tips och hjälp till andra. Våga ge beröm – även till de du tror redan vet att de är bra. Och våga ta kontakt:

– Vad har du att förlora på att gå fram och säga hej?

#affarsnatverk #våga #nätverka #sälj #försäljning

0 notes

driftionarchive · 6 years

Photo

Here is the new design for Locket~

Locket/ UnderDrift!Chara by me/ @driftion

#underdrift #locket #chara

17 notes · View notes

notupforpolo · 2 years

Text

Är det värt att delta i Swedengate-diskussioner?

Jag är uppväxt i en förort till en storstad (mestadels villor och radhusunder) 00-talet. Jag upplevde definitivt att man satt i kompisens rum eller åt snabbt när kompisen vänta på en själv om det inte sedan innan var bestämt att man skulle stanna och äta. Så här i efterhand, i och med swedengate har jag varit tvungen att analysera detta kulturella fenomen som jag aldrig tidigare tyckte var konstigt; och jag har kommit fram till att internet har rätt. Det är konstigt.

Dessutom tycker jag att det är bra att vi svenskar nu tvingas granska för rasismen och islamofobin som är normaliserad, växande högerextremism och ta ansvar för behandlingen av alla samer och vår roll i slavhandel och kolonialism.

MEN, om vi återgår till frågan, är det produktivt att aktivt delta i diskussionen som svensk? Det är ju så att alla svenskar inte är en homogen grupp. Den ena har tvingats betala för till och med bjuden mat, den andra aldrig ens upplevt att inte bli bjuden; vissa läste i mellanstadiet jättemycket om våra historiska tillkortakommanden (underdrift) och andra hade aldrig hört talas om vår koloni i Karibien. För att inte ens tala om de som flyttat till Sverige och verkar ha mardrömsliknande anekdoter i mass.

Jag upplever att det är meningslöst att svara på inlägg från upprörda icke-svenskar, vare sig de har relevanta frågor/ståndpunkter eller inte, för alla svenskar ger bara olika svar ändå. Hur ska man förhålla sig till allt detta?

#swedengate #sweden #öppen diskussion

3 notes · View notes

viktorfredriksson · 4 years

Text

Streamingtips för höstmörkret

Höstmörker är synonymt med film och tv, och denna höst är extra mörk. Vad passar då bättre än ett gäng nya filmer och tv-serier att kasta sig in i? Har därför listat några av de mest aktuella filmerna och tv-serierna som finns att streama just nu.

TV-SERIER

The Queen’s Gambit

Höstens mest hyllade serie handlar om schack. Bara en sån sak. Berättelsen kretsar kring föräldralösa Beth Harmon, som tidigt flyr verkligheten in i schackspelets fyrkantiga värld. Vad som börjar med ett parti i källaren med barnhemmets surmulna vaktmästare Mr Shaibel, utvecklas snart till en lika oväntad som framgångsrik karriär – kantad av både missbruk och kärleksbekymmer. Huvudkaraktären delar många likheter med verklighetens Bobby Fischer, en av tidernas främsta och mest mytomspunna schackspelare, tillika något slags förkroppsligande av den tunna gränsen mellan genialitet och galenskap. Att låta en ung kvinna vältra sig fram genom denna oerhört mansdominerade värld är såklart ett vinnande drag. Lika självklart är det stora genombrottet för Anya Taylor-Joy; hon beväpnar Beth med lika delar intelligens, styrka och sårbarhet. En fantastisk gestaltning av ett fascinerande livsöde.

»The Queen’s Gambit« är en allmängiltig berättelse; en uppväxtskildring, en kärleks- och underdog-historia – en nostalgisk hyllning till en svunnen era och en bortglömd sport. Scenografi, rekvisita, små välfunna detaljer – att skapa så mycket energi och atmosfär ur en sådan notoriskt stram värld är ett toppbetyg till hela produktionen. För mig, som närmast schackberoende (och som i 85% av fallen spelar Queen’s Gambit som vit), är serien såklart en enda stor njutning. Stormästaren Kasparov har anlitats som konsult för att säkerställa att schackpartierna och karaktärernas jargong håller måttet, vilket gör scenerna ännu mer kraftfulla. Inte minst vill jag fortsätta träna på Najdorf-variationen i Sicilian Defense och förbättra min slutspelsteknik.

Jag tänker också på Bobby Fischers berömda artikel där han dömer ut den aggressiva öppningen King’s Gambit som direkt undermålig: »The refutation of any gambit begins with accepting it. In my opinion the King's Gambit is busted. It loses by force«. Öppningens kvinnliga motsvarighet har visat sig vara betydligt mer motståndskraftig mot tidens tand – detsamma kommer gälla tv-serien.

Streamas på: Netflix (7 av 7 avsnitt har släppts)

Kärlek & Anarki

Lisa Langseths Netflixsatsning är någon slags satir på förlagsvärlden. Premissen är ganska löjlig: Tvåbarnsmamman Sofie arbetar som konsult på ett bokförlag där hon inleder en slags pubertal utmaningslek med företagets nya, unga IT-tekniker Max. Att påstå att trovärdigheten haltar är en underdrift, och två avsnitt in var jag skeptisk, men när man väl har förlikat sig med det fåniga anslaget är det en underhållande resa, som dessutom växer sig starkare längs med vägen. Bäst? Björn Kellmans mjäkiga chef och det oväntat lekfulla sjunde avsnittet. Skräckfilm nästa för Langseth?

Streamas på: Netflix (8 av 8 avsnitt har släppts)

Industry

youtube

Serien följer ett gäng nyexaminerade tjugonåntings med vitt olika bakgrunder som landar praktikplats på en ansedd investmentbank i London, där de konkurrerar om ett begränsat antal fasta anställningar. Lena Dunham är exekutiv producent och regisserar det första avsnittet av denna tveklöst indragande, om än något klichéartade, »eat or be eaten«-skildring av finansvärlden. Sex, droger, svinaktiga chefer – och ett pulserande score av Berlinbaserade EDM-producenten Nathan Micay som är något alldeles extra. Endast tre av åtta avsnitt har släppts än så länge.

Streamas på: HBO (3 av 8 avsnitt har släppts)

Top Dog

Svensk storsatsning som bygger på Jens Lapidus romantrilogi. Likt »Snabba cash« skildras mötet mellan den undre och den övre världen. Josefin Asplund spelar affärsjuristen som sätts på uppgiften att spåra den mystiskt försvunna arvtagaren till bolaget, och finner sig snart indragen i en smutsig Södertälje-härva tillsammans med den villkorligt frigivna Teddy. Serien är, likt många andra svenska kriminalare, väldigt tung på intrig. Sidospåren är många och plot-twistarna likaså. Något mer krut på karaktärsskildringar och atmosfär hade gjort serien gott. Men det är en välgjord produktion, även om man har sett det mesta förut. Asplund imponerar i huvudrollen, men bäst är Alexej Manvelov i rollen som den melankoliske gangstern Teddy.

Streamas på: C More (8 av 8 avsnitt har släppts)

The Undoing

HBO:s nya prestigedrama är en miniserie i sex delar. I huvudrollerna syns Nicole Kidman och Hugh Grant som spelar det framgångsrika paret Grace och Jonathan Fraser. Hon är parterapeut, han är en berömd barnläkare – sonen Henry spelar fiol och går på en exklusiv privatskola. Tillsammans bor de i en lyxvåning på Manhattan. Allt är frid och fröjd tills Elena, den unga gåtfulla mamman till en av elitskoleeleverna, hittas brutalt mördad, samtidigt som Jonathan spårlöst försvinner.

Serien är skapad av David E. Kelley (»Big Little Lies«) och samtliga avsnitt är regisserad av danska Susanne Bier. Miniserien har (kanske lite för) enkelt beskrivits som en östkust-variant av just HBO-succén »Big Little Lies«. »The Undoing« riktar dock större fokus på sina centrala karaktärer och det centrala mysteriet, på gott och ont. Det är välspelat, välgjort och spännande – men saknar (än så länge) den där sista glöden.

Streamas på: HBO (5 av 6 avsnitt har släppts)

FILMER

Orca

Josephine Bornebuschs långfilmsdebut om social distansering är såklart brinnande aktuell. Manuset skrevs på tre veckor i våras, efter att ett annat av Bornebuschs projekt blivit uppskjutet, och följer hur den priviligierade medelklassen brottas med tillvaron och sina relationer »i dessa tider« (även om någon pandemi aldrig uttryckligen nämns). Allt bakom skärmar såklart. Johan Rheborg spelar den kämpande författaren Claes som dagligen högläser sina pompösa texter för sin åldrande, sängliggande mor. Tova Magnusson är agenten som tänjer på etiska gränser i närmandet mot en ung skådespelare. Vera Vetali tar rollen som gravid influencer, syster till Bornebuschs stressade tvåbarnsmamma som tillfälligt flyr undan sin familj (Jerka Johansson spelar partnern) när de behöver henne som mest. Samtidigt försöker systrarnas pappa (Peter Andersson) knyta kontakt efter 28 års frånvaro.

Med det stora persongalleriet försöker Bornebusch skina ljus på pandemins mångsidiga effekter på oss människor och våra relationer. Vissa kommer varandra närmare, andra glider isär. Vissa plågas, andra försöker dra fördel av situationen. Ibland är tonskiftena väl abrupta, men överlag fungerar det väl. Även dialogen är förvånansvärt rapp och välskriven givet den snabba produktionen. Samtidigt är filmen nästan provocerande trångsynt. Trots en gedigen ensemble påverkas inga karaktärer direkt av situationen, åtminstone varken fysiskt eller ekonomiskt. Karaktärerna har kreativa yrken där hemarbete fungerar smärtfritt, och någon jämrar sig över streamingtjänsternas skrala utbud. Å andra sidan bjuder verkligheten på tillräckligt med elände som det är för tillfället.

Streamas på: Viaplay

The Trial of the Chicago 7

Jag har spenderat de senaste två veckorna med att plöja mig igenom Aaron Sorkins mästerliga »The Newsroom«, och känner redan en styng av saknad. Som bekant finns det ingen manusförfattare i världen som kan skriva dialog som honom. »The Trial of the Chicago 7« är hans andra film (efter sevärda debuten »Molly’s Game«) som skrivande regissör och handlar om de sju amerikanska demonstranter som 1968 åtalades för konspiration, anstiftande till upplopp och andra brott i samband med det demokratiska partiets konvent i Chicago i Illinois samma år. En intressant, välspelad och Sorkinskt pratig historielektion, där humorn stundtals faller platt.

Streamas på: Netflix

On the Rocks

Sofia Coppola och existentiell tomhet är en ryktbar duo. Mest framträdande i mästerverket »Lost in Translation« (2003) och underskattade pärlan »Somewhere« (2010). Hennes senaste film är inte lika minnesvärd men likväl ett habilt tillskott i Coppolas filmografi. Och Bill Murray visar att han har mer kvar att ge.

Streamas på: Apple TV+

Borat Subsequent Moviefilm

Den efterlängtade (?) uppföljaren är inte mycket till film egentligen. Den universala humorn från originalet har ersatts med en mycket tydlig politisk agenda inför det, nu avgjorda, amerikanska valet. I det avseendet är det nittio underhållande minuter. Filmen är mest uppmärksammad för att ha lurat Trumps personliga advokat Rudy Giuliani till en intim träff med en ung kvinna i filmen.

Streamas på: Amazon Prime

Onward

Pixar är bäst i världen på varma, detalj- och snillrika filmer för hela familjen. Ironiskt nog går magin förlorad i deras första film som uttryckligen handlar om magi. Filmens emotionella kärna, broderskapet, är inte tillräckligt underbyggt, och det stora äventyret lovar mer än vad det levererar. Tyvärr en av Pixars svagare filmer.

Streamas på: Disney+

David Attenborough: A Life on Our Planet

»This is my testimony«, proklamerar 94-årige David Attenborough förtroligt till tittaren i dokumentärens öppning. Det är omöjligt att inte trollbindas av Attenboroughs röst. Det kvittar egentligen vad han pratar om. När han i 80 minuter sammanfattar sina hisnande livsupplevelser från jordens alla kontinenter är det således bara att kapitulera. Han är en av få människor som har upplevt allt det där de flesta bara läser om; skövlingen av regnskogen, polarisarnas avsmältning, mängder av olika djurarters utrotning – om människans samlade avtryck på planeten. Hoppfullt nog föreslår Attenborough också en lösning.

Streamas på: Netflix

2 notes · View notes

dr-frosty · 6 years

Photo

Work in progress AU deemed UnderDrift

#UnderDrift

0 notes

norsesuggestions · 6 years

Text

Årets underdrift

#svensk politik

33 notes · View notes

fotbollstrojabarn123 · 3 years

Text

juventus barnkläder Manchester United kommer a

juventus barnkläder Manchester United kommer att möta Saint-Etienne i den andra omgången av deras senaste 32 Europa League-match på onsdag, och tar en 3-0 ledning mot Frankrike. United har bara en förlust på sina senaste 24 matcher och du måste gå tillbaka till slutet av oktober för att hitta sin sista förlust i Premier League. Att säga att deras nuvarande skörd av spelare presterar bra och har slagit sig in under Jose Mourinho skulle vara en underdrift - de flyger.

Ändå, med United som tävlar på fyra fronter - EFL-cupfinalen på söndag, i kvartsfinalen i FA-cupen, i Europa Leagues utslagningsstadier och i de ultratighta topp sex i Premier League - skulle man kunna tro att det finns Det finns ett visst utrymme för att blanda ihop packningen då och då. Wayne Rooney och Luke Shaw har dock missat den här veckan igen och kommer inte att vara en del av United-truppen för att försöka avsluta jobbet på torsdag. För Rooney är han bär fortfarande på en skada och är fortfarande ett tvivel inför cupfinalen mot Southampton på söndag. Men för Shaw? Mourinho har avslöjat att det är en helt annan situation. Så varför kan Shaw inte få tid på planen nu för tiden? "För att jag spelar med Daley Blind, Marcos Rojo, Darmian," sa Mourinho.

"De spelar som jag vill att en back spelar och Luke måste vänta på sin chans och veta att jag inte ger något gratis. fotbollskläder set barn När jag ger något till spelarna är det inte billigt, det är dyrt. ”De måste jobba hårt varje dag,

0 notes

kap-de-guilt · 5 years

Text

Antilitotetisk är man om man avskyr underdrifter och hyperdiabolisk är man om man överdriver på ett djävulskt sätt

0 notes

driftionarchive · 6 years

Photo

New Design for Risi~

Risi/ UnderDrift!Frisk by me/ @driftion

#underdrift #risi #frisk

9 notes · View notes

ace-of-spades-17-blog · 7 years

Text

Det är lätt i Melbourne

Nu är vi framme i Melbourne och husbilen är tillbakalämnad.

Dag 3 och 4 på husbilsresan körde vi längs den kända och otroligt vackra vägen “Great ocean road”. Vägen tog oss runt berg, längs havet med hisnande branta klippor och många vackra kalkstensformationer på ena sidan och lummig skog och böljande kullar med betande får och boskap på andra sidan. Att kalla vägen “naturskön” är en underdrift. Vi tog god tid på oss och gjorde många stopp för att beundra naturen och läsa om dess historia. På vissa ställen fick vi trängas med turister men på andra ställen var vi mer eller mindre ensamma. Det är längs denna väg som Australiens kända “12 apostlar” ligger.

Trots att både jag och Jon verkligen uppskattade kalkstensformationerna och dom dramatiskt branta klippväggarna var vi överens om att den andra halvan av vägen som började efter dom 12 apostlarna, var ännu vackrare. Där var landskapet grönare, kulligare och bitvis längre från kusten. Bilder från denna sträckan ser ni över detta inlägg. Vi var även överens om att vi mer än gärna kunde haft ytterligare en dag för att hinna njuta mer och utforska dom mysiga små städerna som vi passerade.

Men nu är vi i Melbourne och det är gott som något! Jag bor hos Sonia som jag träffade i Thailand 2006. Hon tvekade inte utan bjöd in mig att bo hos henne, hennes man James och deras 2 katter. Här har jag ett eget rum som påminner om ett lyxigt hotell! Första kvällen tog Sonia och James med mig och Jon ut för att äta Poutine på ett trendigt hak på Chapell street som är en gata som vibrerar av liv. Då det var lite väntetid på att få komma in i restaurangen började vi med varsin cider/öl ståendes i något som kändes som ett kebab-take away-ställe. Där begrundade vi menyn som innehöll 12 olika alternativ och utbytte åsikter och erfarenheter. Innan våra dricker var slut öppnades en dörr som såg ut att leda till ett kylrum men där bakom var restaurangen. Ett litet ställe med teglade väggar och exotisk dekoration, personal klädda i Hawaiiskjortor och en uppstoppad apa bakom baren bredvid en trappa fylld med olika slags flaskor. Vi beställde våra poutines och trängde oss sedan ut på den lilla uteserveringen där vi fick ett “bord” eller om det faktiskt var kanten av en rabatt där enorma bambu växte. Sittande på rad på varsin pall mitt i sorlet åt vi sedan våra pommes fritt med brunsås toppade med var och ens preferenstopping.

Efter middagen blev det efterrätt på en gelateri där musik poppade ur högtalarna och gästerna flockades. Kvällen avrundades med en promenad längs den till synes mycket populära och i allra högsta grad levande Chapell street.

5 notes · View notes

emilskrivertrivia · 8 years

Text

Trivia XXVI: Stora oredan

eller

Hur många Dmitri krävs det för att skruva i en glödlampa?

Vi ska i dag behandla den tid i rysk historia som med ett ganska kraftigt mått av underdrift kallas "Stora Oredan". Det var vad historiker ibland kallar en turbulent tid, vilket även det är en underdrift. Vi kommer så småningom förstå varför. Men först måste vi gå tillbaka en kort bit i tiden dessförinnan för att få orsakerna till varför det hela ens uppstod.

Ryssland i början på 1580-talet. Ivan Rurikovitj, mer känd under sitt artistnamn Ivan den förskräcklige, var vid den här tiden tsar. Han var en man som för all del förtjänade sitt tillnamn. Han hade tre söner: Ivan, Fjodor och Dmitri. Ivan var äldst, och var därför tronarvinge. Ivans karriär som tronarvinge fick dock ett abrupt slut. Han försökte stoppa sin far när fadern slog hans gravida hustru (not cool bro), vilket fick Ivan (fadern) att bli rasande och slå till sin son med den kungliga spiran. Slaget träffade maximalt dåligt i huvudet på Ivan, som började blöda kraftigt från slaget över tinningen och dog några dagar därefter av skadan.

Detta gjorde Fjodor till tronarvinge istället. Det var här skiten började riggas upp framför fläkten. Fjodor var inte så värst begåvad, och inte heller så intresserad av det där med politik. Detta var något av ett problem för en person som ska agera statschef. Fjodor gillade istället att besöka kloster och ringa i klockorna, vilket ledde till att han ibland kallats Fjodor Klockaren. I brist på en handlingskraftig tsar kom riket i praktiken att skötas av Fjodors svåger Boris Godunov.

Under Fjodors tid på tronen blev det bokstavligt talat inga barn gjorda, vilket innebar att Fjodors lillebror Dmitri, som var 25 år yngre än Fjodor, var arvinge till tronen. För en regent som Boris, som själv aspirerade på tronen, var det förstås ett problem att Dmitri levde. Och som av en märklig slump (not really) råkade Dmitri dö under mystiska omständigheter. Det finns flera teorier om exakt vad som hände, men i korthet är teorierna 1) att Godunov hyrde en lönnmördare som mördade Dmitri (rimligt), 2) att Dmitri lekte med en kniv, fick ett epileptiskt anfall och högg sig själv i halsen (möjligt, men mindre rimligt), eller 3) att Godunovs lönnmördare råkade döda fel person, dvs att Dmitri överlevt och nu gömde sig någonstans. Denna tredje teori ska vi återkomma till. Hur som helst fanns det inte längre någon arvinge, i alla fall inte officiellt.

En anekdot från Fjodors tid på tronen är hur han upphävde den särskilda status England haft som handelspartner med Ryssland. England skickade då en diplomat för att övertyga tsaren om att det vore en bra idé att England fortsatt hade särskild status bland handelspartners. Men eftersom diplomaten glömde att tilltala tsaren på rätt sätt, genom att inte minnas två av hans alla titlar, avfärdades han och fick fara hem med oförrättat uppdrag. Oh nobility, you so silly and proud.

Hur som helst. Efter fjorton år på tronen dog Fjodor, ännu barnlös. Detta innebar slutet för hans dynasti, och att Ryssland nu stod helt utan tsar. Och med det är vi igenom den dynastiska bakgrunden till Stora Oredan.

Så därför, låtom oss gå direkt på själva oredan. Vid Fjodors död samlades landets Viktiga Personer™ till ett riksmöte för att välja en ny tsar. Som av en händelse valdes en viss adelsman vid namn Boris Godunov att ta över tronen. Året var 1598. De allra första två åren av hans regeringstid var relativt bra, men 1601 slog torka till och förstörde skörden. Följaktigen blev det svältkatastrof. På detta följde tre år av exceptionellt kalla vintrar, där minusgrader noterades även på sommarnätterna. Grödorna frös ihjäl, och svälten blev bara ännu värre. I Moskva delades det ut bröd till de svältande massorna, vilket dock bara ledde till att drivor av svältande bönder sökte sig till staden för att överleva, vilket gjorde Moskva ännu oroligare.

Under 1600 dök det upp en person som påstods vara den döde Dmitri, son till Ivan den förskräcklige och således rättmätig tsar i Ryssland. Boris Godunov beordrade att denna man skulle infångas och undersökas. Dmitri var lagom taggad på att "undersökas" och flydde därför till Polen. Där kom han att få uppmärksamhet från adeln, som såg Ryssland som sin fiende och nu hade en alternativ tronkandidat att rättmätigen vilja sätta på tronen istället. Win-win! Dmitri fick deras stöd, och en armé ansamlades. Den polske kungen Sigismund Vasa (ja, han som också var svensk kung ett kort tag) gav upptåget sitt moraliska stöd.

När Boris Godunov fick reda på vad som pågick spred han istället ut uppgiften att denna Dmitri egentligen var munken Grigorij Otrepjev. Godunovs stöd bland adeln var lågt, och oavsett om denna märkliga figur faktiskt var Dmitri eller inte fanns det många som var villiga att bortse från den fjuttiga detaljen att Dmitris historia kanske inte var sann. Speciellt inte när de kunde svära trohet till Dmitri och därmed inte behöva betala skatt till en orättmätige tsar Godunov.

Dmitri och en här om några tusen soldater marscherade nu mot Ryssland. Godunovs fiender var inte sena att sluta upp, och hären växte sålunda självmant. Den hann utkämpa två slag. Det första slutade i seger. Det andra slutade dock med ett nästan komiskt katastrofalt nederlag där hären nästan helt upplöstes. Dmitri räddades dock av det faktum att Boris Godunov ofint nog fick för sig att få en hjärtattack och trilla av tronen, vilket gjorde hans lojalistiska styrkors sak meningslös. De deserterade illa kvickt och slöt nu upp bakom Dmitri istället. Den 20 juni 1605 kunde Dmitri rida in i Moskva, där han en månad senare kröntes till tsar.

Dmitri ville konsolidera sin position, och tog sig därför direkt till sin påstådda fars grav för att sörja en sväng. Han tog sig också till det kloster där hans påstådda mor förvisats, så hon kunde bekräfta att han var Dmitri. Utvalda delar av familjen Godunov avrättades för säkerhets skull.

Dmitri hann dock göra sig särdeles impopulär på imponerande kort tid. Inom ett år hade han hunnit våldföra sig på Boris Godunovs dotter Xenia, gift sig med en fru som vägrade konvertera till ortodox kristendom, tillåtit lutheraner och katoliker att be i ortodoxa kyrkor och börjat förbereda för krig mot Osmanska riket. Han klädde sig dessutom som en polack och omgärdade sig med polska adelsmän och rådgivare. Rykten började gå runt att Dmitri till och med planerade att låsa stadens portar i Moskva och massakrera stadens invånare. Den 17 maj 1606 stormade så en uppretad folkmassa Kreml i Moskva. Dmitri försökte fly genom att defenestrera sig själv, men bröt benet. Trots det stapplade han iväg till ett badhus och försökte gömma sig där, men folkmassan fann honom ändå. Han slogs ihjäl snabbt och effektivt. Hans kropp visades upp offentligt och kremerades snart. Askan laddades sedan i en kanon som man avfyrade i Polens generella riktning. Tack för lånet men nej tack, liksom.

Dmitri efterträddes av ännu en inflytelserik rysk adelsman, Vasilij Sjujski. I två år var allt frid och fröjd (med det tidiga 1600-talets ryska mått mätt) innan även han gjorde sig impopulär med adeln. Och vad gör man när tsaren är impopulär? Upptäcker en ny Dmitri såklart!

Så av någon outgrundlig anledning framträdde en man som påstods vara den äkta Dmitri, till skillnad från sin föregångare för några år sedan. Han träder in på scenen år 1607. Han sägs ha varit otroligt välutbildad i kyrkans värld, och talade både ryska och polska helt flytande. Enligt uppgift ska han ha påstått sig vara en lokal adelsman, men under tortyr erkänt att han var den äkta Dmitri. Därifrån kom tusentals polacker, kosacker och ryssar att sluta upp för hans sak. Fadern till frun till falske Dmitri I såg till att "återförena" maka och make, och på ett mirakulöst vis kände frun Marina igen sin make när de "återförenades". Som av en bekväm händelse innebar detta att Dmitri fick stöd av adeln i Polen. Med sina polska vänners styrkor, sina ryska trupper och andra hangarounds lyckades han erövra en betydande del av landet.

I detta läge slöts en allians mellan Sverige och Ryssland för att driva ut Dmitri. Sverige styrdes vid denna tid av Karl IX, som nyligen utkämpat ett kort inbördeskrig för att ta över kronan från sin polske brorson Sigismund, och såg möjligheter att erövra delar av Baltikum från Polen genom att hjälpa Ryssland. Kriget mot Falske Dmitri II fick dock ett abrupt slut när Falske Dmitri II strax därefter kom att dödas av en underlydande som han hade låtit piskas för någon oförrätt.

Polackerna såg dock till att föra fram ännu en kandidat till tronen: Sigismunds egen son Vladislav. Efter att ha krossat de rysk-svenska styrkorna i slaget vid Klusjino fick Vasilij Sjujski inse att det var kört, och abdikerade till förmån för Vladislav. Delar av Moskva svor trohet till Vladislav på villkor att han skulle se till att Ryssland förblev ortodoxt. Med detta avklarat tilläts Vladislav tåga in i Moskva och polska trupper ockuperade Kreml.

Sigismund, som för det första var JÄTTEkatolsk och för det andra uppenbarligen inte kunde nöja sig, vägrade gå med på en deal där Ryssland skulle förbli ortodoxt. Han började därför planera för att själv ta den ryska tronen och "hjälpa" de stackars ryssarna att hitta hem till katolicismen. Inte helt förvånansvärt kan man säga att Sigismund med detta gjorde sig själv en otjänst. I Moskva rördes antikatolska och antipolska stämningar upp, medan Sverige satte surströmmingen i vrångstrupen vid blotta tanken på att Polske kungen skulle styra Ryssland också.

Och vad gör man när man inte gillar någon annan kungs anspråk på tronen? Jo, man hittar såklart en egen Dmitri – Falske Dmitri III – och förklarar krig mot Ryssland. Som av en praktisk slump hittades denna Dmitri strax utanför Narva, som dåförtiden tillhörde svenska Estland. Ett gäng kosacker som för närvarande levde loppan genom att röva och plundra Moskvatrakten svor trohet till denna Dmitri (antagligen inte helt osjälviskt).

År 1611 erövrades Novgorod i västra Ryssland av svenska styrkor. Där bad invånarna (nåja...) Karl IX att en av hans söner skulle ta den ryska tronen. Vad Karl IX sade om det kan vi spekulera om, för han dog kort därpå. Hans efterträdare Gustav II Adolf ville absolut sätta kraft bakom sin brors anspråk på den ryska tronen. Den svenske prinsen var dock bara tio år och modern vägrade skicka iväg honom på en riskfylld resa för att kanske bli tsar eller kanske bli ihjälslagen. Samtidigt i Moskva hade befolkningen kastat ut de polska styrkorna och valt Mikhail Romanov till ny tsar, vilket satte stopp för hela grejen att sätta prinsen på tronen. Samtidigt hade Dmitri III fångats in och i all hemlighet avrättats när han togs tillfånga av rysstrogna styrkor.

Viktiga herrar i Sverige drömde om att erövra en betydande del av västra Ryssland, men såsom ofta är fallet med viktiga herrar var det egentligen bara smått orealistiska drömmar. Trupperna och till och med befälhavaren Jakob De la Gardie själv såg kriget mer som en reaktion på att de inte ännu fått betalt för sitt krigande tidigare under Stora Oredan. Kriget pågick i två år till, och slutade med att Sverige tilldelades Finska vikens inte kusttrakter. Det skulle ta hundra år innan Ryssland återigen hade tillång till Östersjöhamnar.

Under Mikhail Romanov kom läget att stabiliseras allt mer, varpå möjligheterna och intresset blev i bästa fall ljummet för främmande makter som ville lägga sig i. Dessutom är krig jättejättedyrt. Genom freden i Stolbovo 1619 (med Sverige) och Deulino 1619 (med Polen) var landet återigen i fred. Ätten Romanov skulle senare komma att styra Ryssland över 300 år, tills dess att tsarfamiljen sköts under ryska inbördeskriget. Sverige, Polen och Ryssland skulle dock komma att gå ut i krig mot varandra åtskilliga ytterligare gånger.

#emilskrivertrivia

1 note · View note

viktorfredriksson · 5 years

Text

Decenniets 50 bästa filmer – Del 3 (21-30)

30. Room (2015)

Så här skrev jag, aningen i affekt, om filmen efter en omtumlande bioupplevelse:

Room är en film som jag egentligen inte vill skriva om. Det är en film som man helst ska se helt nollställd, utan trailers, utan förkunskaper. Dessutom är det en film som, åtminstone för mig, helt och hållet talar på ett emotionellt plan. Jag vet knappt någon annan film med lika hög ratio av känslomässiga klimax. Att försöka bryta ner den i mindre beståndsdelar känns inte rätt. Att försöka beskriva den och hemfalla åt slitna (men i detta fall sanna) klyschor som »otroligt drabbande utan att vara sentimental« känns inte heller rättvist. Se filmen helt enkelt.

Med lite distans till filmen, och efter att ha sett den två gånger, kan jag inte undgå att känna mig en smula känslomässigt manipulerad av det silkeslena scoret och den utstuderat »gulliga« rollsättningen i Jacob Tremblay. Oavsett är det en stark film, men jag väljer att minnas min initiala upplevelse.

29. Steve Jobs (2015)

Mitt allra första inlägg på den här bloggen var en recension av Danny Boyles Steve Jobs. Knappt fyra år senare och filmen är fortfarande anmärkningsvärt underskattad. Från recensionen:

Men det är inte bara Sorkins material som skapar denna elektricitet, utan estetiken i sin helhet. Boyle fullkomligen pumpar ut energi. Valet att skifta mellan 16 mm, 35 mm och digitalt foto i de olika tidsperioderna är ett elegant grepp. Kameraarbetet överlag är synnerligen utmärkande; intensiva close-ups varvas med svepande tagningar längs djupa korridorer. En och annan oväntad vinkel här. Ett kontinuitetsbrott där. Sorkins glödheta penna och Boyles visuellt sprakande regi kompletterar varandra likt en symfoni. Sorkin dirigerar, Boyle maximerar hantverket - ett inverterat Jobs/Wozniak-förhållande om man så vill.

28. The Ides of March (2011)

Att påstå att samtiden har öppnat dörren för smaskiga politiska thrillers på vid gavel vore en underdrift. Hittills har 10-talet dock låtit verkligheten (med undantag för Frank Underwood förstås) tala för sig själv. George Clooneys The Ides of March är en av få verkligt minnesvärda filmer i genren: Ryan Gosling, Paul Giamatti, Philip Seymour Hoffman, Evan Rachel Wood, Jeffrey Wright, Marisa Tomei och George Clooney själv utgör en sällsynt träffsäker ensemble. Det är på många sätt en enkel film – ingen intrikat intrig, en sansad stil och en beprövad tematik om den amerikanska politikens inneboende cynism – men starka biroller och en gnistrande glöd i berättandet inger pondus och en rentav mysig stämning.

27. Good Time (2017)

Den slog ner lika oväntat som Stranger Things, och svepte förbi lika snabbt som Mad Max: Fury Road:

Efter att ett inte fullt så genomtänkt bankrån av två bröder går snett hamnar den yngre, förståndshandikappade brodern i häktet. Den äldre brodern, spelad av en extremt övertygande Robert Pattinson, lyckas fly undan polisen och måste snabbt fixa fram 10 000 dollar för att få ut sin bror. De efterföljande 80 minuterna är en vansinnesfärd genom New York; en kamp lika mycket mot klockan som för överlevnad, och det rasande tempot förstärks av perfekt pulserande syntar. En verkligt elektrisk film som känns i hela kroppen. Rakt på sak. Hårt och kyligt på ytan men i botten vilar ett varmt, nästan fundamentalistiskt broderskap.

26. Midnight Special (2016)

Jeff Nichols är en mycket begåvad regissör. Hans förhållandevis korta filmografi (Shotgun Stories, Take Shelter, Mud, Midnight Special, Loving) vittnar om en lågmäld självsäkerhet. Han förstår sig på filmspråket, han vet när tystnaden ljuder högst. I Midnight Special inkorporerar Nichols klassiska sci-fi-element i i berättelsen samtidigt som han bevarar sin kontemplativa rytm. Långsamma rörelser, midnattsmelankolisk musik, knapphändig men friktionsfri exposition, Michael Shannons plågade uppsyn – den subtila domedagsstämningen känns bekant men ändå unik. Eller som regissören själv uttryckte det i en intervju med Wired inför filmens premiär: »The thing Midnight Special doesn’t have that Spielberg’s films do is naked sentiment. “I do awe, but I don’t do wonderment.” But the difference between awe and wonderment might also be the difference, he admitted, between a movie that grosses $20 million and one that grosses $1 billion«. Så sant som det var sagt.

25. Enemy (2013)

Jake Gyllenhaal tillhör mina absoluta favoritskådespelare, även om hans senaste projekt har hamnat något i skymundan. Denis Villeneuves enigmatiska Enemy är tveklöst en av hans mest utmanande roller. I denna kafkaeska, sepiatonade värld spelar han två identiska karaktärer, en desillusionerad historieprofessor och dennes dubbelgångare. Låter det mystiskt? Det är det. Inget för alla kanske, men har man en fallenhet för symboliska pussel och ändlösa reddit-trådar är det ett absolut måste. Dessutom starka biroller av Mélanie Laurent och Isabella Rossellini.

24. Shoplifters (Mankibi kazoku, 2018)

Lika udda som effektivt blandas feel good med diskbänksrealism i denna japanska Guldpalmsvinnare av Hirokazu Koreeda. Filmen är å ena sidan ett nedslag i japansk fattigdom i kölvattnet av långvarig recession, å andra sidan en allmängiltig granskning av familjen som institution. Emotionellt och tematiskt engagerande hela vägen in i mål.

23. Love & Mercy (2014)

När jag såg There Will Be Blood (2007) för första gången tyckte jag att Paul Dano fullkomligt bleknade i jämförelse med Daniel Day Lewis. Han har dock växt till sig och får nu trots allt betraktas som en av decenniets starkast lysande stjärnskott. Jag har skrivit om filmen tidigare, som likt Steve Jobs inte fick tillräckligt med uppmärksamhet när det begav sig:

Generellt sett är jag väldigt svag för film om musik. Oavsett om det rör sig om typiska biopics som Walk the Line eller romantiska kärleksförklaringar som Almost Famous. Bill Pohlads Love & Mercy – om Brian Wilson, frontmannen i det legendariska pop/rock/surfbandet The Beach Boys – rör sig någonstans mittemellan. Å ena sidan är det en ömsint karaktärsstudie av Det Plågade Geniet, som i sin jakt mot det fulländande konststycket (det numera klassiska albumet Pet Sounds från 1966) tappade bort sig själv. Å andra sidan är det en hyllning till den moderna popmusikens vagga. Och till själva skapandet i sig. Paul Dano fullständigt lyser som en ung Wilson och Paul Giamatti är lika strålande som vanligt.

22. Oslo, 31. august (2011)

Norrmannen Joachim Triers (släkt med danske Lars von Trier) Oslo, 31. august följer 34-årige Andreas, nyligen rehabiliterad drogmissbrukare, under ett dygns permission från sitt behandlingshem efter att ha blivit kallad till anställningsintervju. Anders Danielsen Lie övertygar stort i huvudrollen med sitt nyanserade och djupt engagerande porträtt av ensamhet. Det är, ämnet till trots, ingen nattsvart film, men tveklöst sorglig och mycket empatisk: Varför finns det ett stort glapp i ditt CV, undrar rekryteraren. Vad sysslar du med när du inte är på krogen, undrar tjejen vid baren. Vad är poängen med allt detta, undrar Andreas.

21. Moonlight (2016)

Årtiondets tveklöst mest spektakulära Oscarsvinnare är också en av dess mest tongivande. Filmen skildrar afroamerikanska Chirons tuffa uppväxt från ung pojke till ung man, skildrad genom tre olika tidsperioder. Min enda, lilla, invändning är just det uppbrutna berättandet, som bryter illusionen för några ögonblick. I övrigt är det en magnifik film. Hantverket är rentav mästerligt: kraftfulla kompositioner, trollbindande musik och den flyktiga kameran reflekterar ett förgängligt identitetskapande. Poesi.

FORTSÄTTNING FÖLJER...

1 note · View note