#utposting

[blastlight]

[ID: A drawing of a little white dog in the driver's seat of a steamroller. An old television with antennae is on the ground in front of it. end ID]

Toby Fox on his way to drive Deltarune theorists insane (no pun intended)

[pintoras]

Some works that fell into the public domain in 2022:

Fern Coppedge (American, 1883-1951): Lumberville House in Winter

Beatrice Bland (British, 1864-1951): Rhododendrons and bowl of fruit in the studio window 

Violet Teague (Australian, 1872-1851): Dian dreams (Una Falkiner) (1909) 

Agnes Cleve-Jonand (1876-1951): Utpost i väster 

Ethel Walker (Scottish, 1861-1951): Vanessa 

Georges Achille-Fould (French, 1868-1951): Rosa Bonheur in her workshop (1893) 

Dorrit Black (Australian, 1891-1951): The Bridge (1930)

[mariusb]

Filmanmeldelse for 'The Thing (1982)'

Regi: John Carpenter

Spilletid: 109 minutter

Sjanger: Sci-fi/skrekk

Filmen starter med en hund som blir jaget av et norsk helikopter i Antarktis. Selv etter mange forsøk på å skyte etter den hunden så klarer den å løpe til utpost 31, en amerikansk forskningsstasjon der hoveddelen av filmen finner sted. På grunn av alt det bråket som dette lager løper amerikanerne ut for å se hva som skjer, og da en av nordmennene glipper en granat han prøvde å kaste og sprenger seg selv og helikopteret i lufta begynner den andre å rope til amerikanerne for å varsle dem. Men han snakker selvfølgelig ikke engelsk, så da han roper ut ‘Det er ikke en bikkje, der en slags ting! Det imiterer en bikkje! Det er ikke virkelig, kom dere vekk idioter’ så skjønner jo ikke de hva han sier, og etter at han skytter en av amerikanerne i beinet da han prøvde å skyte hunden så ble han skutt i stedet.

Dette er åpning som jeg syntes er veldig morsom å se som en nordmann, da vi kan forstå hva der varselet faktisk betyr, og gir en kjapp idé til hva som kommer til å skje videre. For det som denne filmen gjør så bra er at den skaper en konstant følelse av paranoia når man finner ut at den hunden ikke var en vanlig hund. Gjennom bruk av fantastisk bruk av praktiske effekter, ledet av Rob Bottin, så klarer de å virkelig skape den stemningen av hvor forferdelig Tingen er. Og Tingen er jo det store i denne filmen. Den finner seg ett mål som er alene og assimilerer med dem, og holder seg skjult helt til den føler seg truet. Det at man ofte ikke får se hvem som blir assimilert gjør at vi som publikum også konstant ikke vet hvem som kan stoles på.

Selv har jeg aldri være noen stor fan av skrekkfilmer, men jeg syntes denne var fantastisk. Jeg kjente jeg satt limt fast til skjermen under hele filmen, og musikken løftet den paranoiske stemmingen enda ett hakk.

[absentmoon]

HEYY taking a break!!! how are yall doing B)

[ro-sso]

What is the name of the hermit's place???

like it has a name when you go there??? what is it? hermit's home?? no what the fuck is it called

also i was going to do session 4 today but i forgot because dnd happened awnyway

[cearroshitblog]

TOBY EXPLAIN  

[7-wonders]

Can you do a HD about utpost!Michael and Peter please?? I just need that

I have one that I’m working on right now!

[jewishfugo]

op i found utpost about the fugo playlist but the link broke op pls fix itmy kinnie heart

OH yes I shall! One second

[scavengered]

✧･ﾟ * ｡ﾟ.*  @risksfalling​  »  

                DAYS BLENDED INTO ONE ANOTHER ON JAKKU, the  harsh  heat during the day being the polar opposite of the nights, when beings would  struggle  to survive the cold temperatures        never mind the predators that would come out at night.  Every day was a new one to get through, to  survive.   Rey had learnt to keep a close eye on the sun, knowing from her years on Jakku when she would  need  to return to her home        a fallen AT-AT she had claimed as her own        or to Niima Outpost, if she wanted to trade parts for food  ( or anything else she would need more than sustenance )  .  

                The young scavenger had only just  finished  another days work and had returned from Niima, where she had exchanged parts for food.  Upon arrival to her home, she followed her  usual  routine and put the portions away, knowing that saving them for later was not something she wanted, but  needed  to do, in case she ran out or couldn’t go out and salvage parts for whatever reason.  Due to saving up her portions, Rey was only able to reward her  hard  work with a small meal.  Her body  yearned  for more, but she had not been able to give into that feeling ever since being on Jakku, and as a consequence, she had gotten used to it         ignorant  of what a full belly of food felt like.

                Her routine had  always  been done in silence.  The choice was a combination of not feeling the  need  to speak to herself, as well as being aware that speaking would take up energy she could put to  better  use.  She had gotten used to her feet moving on the metallic floor, that had been  covered  in sand from her coming and going into the fallen AT-AT over the past fifteen years, and the soft noises that came with it.  There was  no  noise audible from outside ;  there was no wind, no noises from any insects        just ...   nothing.         Nothing, until there was a  loud  noise audible from what she believed was just outside her home.

                                   ‘                                     The Teedos wouldn’t ,      ’               she thought,  remembering  the fights that had been fought over her home and the surrounding area.  She  left  her food on the counter, took her staff from where she left it in one  swift  move and headed back outside where she was met with the setting sun and an  abundance  of salvageable parts.

[magnuswesterberg]

E-post från Paris

Den italienske filosofen Giorgio Agamben försöker gång på gång förklara för en skara lyssnare i Palazzo Serra di Cassano i Neapel, hur de ska nå fram till det förflutna och hur de sen ska kunna förstå detsamma och använda det som de kommit fram till. Använda det till någonting positivt. För det finns enligt Agamben potentiella möjligheter i det förflutna för att vi ska förstå det samtida och kanske bli lugna, mycket mer lugna, mer samtida. Han säger det precis så där, på det där speciella sätter som han förefaller att älska. 

Giorgio Agamben är en av Italiens populäraste, samtida filosofer och hans specialitet är att vända på förlopp. På samma sätt formulerar han sig i sitt skrivande. Historia är processer, vilket i och för sig nog de flesta håller med om. Till exempel nationer är sällan större eller mer sammanhållna är nationens egen historia. Min slutsats är att en nation faller när dess invånare inte längre kan sin egen historia, inte mist känns detta aktuellt i vårt eget land. Agamben refererar ofta till filologin, den smala vetenskap som försöker komma åt en texts betydelse förut, men tillika i kontrast till textens betydelse i nuet, viket kan vara mycket svårt. Just detta är något som alla akademiskt skolade längtar efter, att kunna överbrygga glappet och därigenom kunna begripa det förflutna. Jag är sådan, och min far var lika dan, och det blev för honom värre med åren och det känns som om jag också blir mer ansatt av det som varit, snarare än det som är. Ansatt? Då tänker ni att det är dystert till nuet, fånga dagen istället på dig, låt det gamla vara.

Men för mig har det varit fantastiskt, och jag känner en slags djup sympati med alla hädagågna. Jag har fått se så oerhört mycket av Europa genom mitt intresse för det förflutna. Bara häromdagen satt jag i Zoommöte med mina kollegor på Circolo Scandinavo i Rom, och när jag öppnade e-posten för en månad sedan, låg där en förfrågan från Svenska Institutet i Paris: de undrade ödmjukt om monsieur Westerberg inte ville komma tillbaka till Paris igen. Jag fick det. Om jag ville. Läsa och skriva ännu mer om det som inte är nu, utan om det som varit en gång. Förut. De mest uppenbara skillnaden mellan Paris och Rom är alla oerhört blodiga revolutioner i Paris. Ett tag blev det så jobbigt att hugga huvudet av folk, att de som ni vet, var tvungna att uppfinna giljotinen. När man läser om det förgångna tycks det ha runnit åtskilligt mer blod på Paris torg och gator än i Rom, i alla fall efter antiken. ”Det finns ett arbetsrum ledigt till dig.” skriver de vidare till mig från Svenska Institutet i Paris. ”Och vad än det är du håller på med, så är det viktigt att du slutför det, oavsett vad det är. Vi har vid de här laget förstått att det monsieur Westerberg håller på med, det har att göra med det förflutna. Skäms inte, vi har haft många av din sort här. Jättemånga.”

När jag tittar upp från mina böcker, e-böcker och datorskärm, ser jag en samtid som är allt mer dekadent och förvirrad. Polariseringen i Sverige är ju värre än på sjuttiotalet. Och det gör ont att se det, att institution efter institution tas över människor som anser sig vara goda men vars inställsamhet, historielöshet och rädsla fördärvar, som om de har glömt att Sverige för tio år sedan var ett av världens absolut lugnaste och minst religiösa och ideologiskt styrda länder. Vi hade vattenkraft, kärnkraft, järnmalm och teknologi. Bara Stockholms län hade under 2021 137 skjutningar. Svenskar kan dock inte bli arga, vi har aldrig haft någon revolution här som i Frankrike, vi svenskar självslocknar i stället, och det sker i sömnen och börjar när vi sover som djupast, ofta i en dröm om en äng med prästkragar. En dag har slocknandet trängt från hypofysen och ända ut till kroppens sista utpost: ansiktet. Då går förkolnandet inte att dölja längre. Det var måhända tråkigt på den tiden vi var svenskar, men det var så extremt demokratiskt och rättvist. Skolskjutningar och bilbränder fanns ju inte på ottiotalet. Man fick passen i tid och bilar och byggnader brann inte i förorterna. De som var jobbiga i skolan hamnade i obsklass som det hette. Mycket effektivt tydligen. När jag gick i fyran hade vi däremot alldeles för många elevråd i skolan vill jag minnas, som om vi elever skulle, eller ens kunde, veta något alls om dygd och bildning. Mest av allt från mellanstadiet minns jag elevråden, mycket lite om vad vi lärde oss. Nått ljushuvud lurades till att bli elevrådsordförande, en slags daning till att sen inte läsa vidare utan sluta som fackpamp. Mellan lektionerna och elevrådsmötena hade vi ”avslappsningsövningar”. Lärarna tittade ned på oss barn och frågade: ”Om vi inte egentligen var mycket trötta, eller mycket stressade?” Det var vi inte, men vi skulle i alla fall ha avslappningsövningar. För att passa in var det bäst att säga ”Ja, jag är jättetrött, jag känner mig ansatt av tidens tand.” Men vi hade innan på förmiddagen inte gjort så väldigt mycket eller fått lära oss någonting. Framför allt fick vi inte lära oss nåt alls om första och andra världskrigen eller om Marshalplanen. Sverige mottog 107 miljoner dollar, och Västyskland fick enormt mycket mer från USA vilket gjorde att de sönderbombade städerna på rekordtid var uppbyggda igen. Vi hade istället för att lära oss om det förflutna, haft grupparbeten som handlade om att arbeta i grupp. Ni vuxna skulle ha varit bestämda och gett oss läxor att göra. Experimentet vi utsattes för slutade med att jag fick kompensera för detta kollektivistiska skolexperiment med sex års universitetsstudier i total ensamhet och utan några som helst grupparbeten. Först då kände jag mig som en självständig människa. Men nej, det gjorde inte så mycket, jag är glad, om än att jag varje morgon reser mig, gör trettio armhävningar, omsorgsfull bereder jag en cappuccino på Rancilion och tänker: ”I dag gör jag det, jag drar tillbaka till Berlin, Paris eller Rom.” Jag var i Berlin när muren öppnades och känner i dag, trots att minnet är selektivt, att jag var med och satte punkt för andra världskriget. I Tyskland hade det under åren 1933-1941 tillkommit 430 nya lagar som på olika sätt diskriminerade judar. Giorgio Agamben skriver om det här, undantagstillstånd, stato di emergenza, och det är skrämmande läsning. Misstänksamheten och förföljelserna mot Europas judar går långt tillbaka i tiden och ökade i samband med Dreyfusaffären i Paris och en generalstabsofficer av judisk härkomst som på falska grunder skulle ha ägnat sig åt spioneri och högförräderi under 1880-talet. Författaren Zola gick ut och skrev en artikel som blev världsberömd, i vilken orsaken framlades, att anklagelserna grundade sig enbart på att Dreyfus var jude.

Bortsett från själva förintelsen, den kanske mest uppseendeväckande av dessa lagar mot judar blev sen i Tyskland de så kallade Nürnberglagarna från 1935, och innebar förbud mot äktenskap mellan judar och arier.

I Grytan utanför Östersund finns en väg som heter Skjutfältsvägen, där internerades under andra världskriget personer som också ansågs ha tänkt fel tankar. Oavsett vad det var de exakt tänkt, så var det fel. Den övervägande delen hade aldrig gjort någon, men de hade alltså tänkt fel, ungefär på samma sätt som man internerade människor som var fel utan att ha gjort något i Sovjetunionen och i Nazityskland. Ja, fyrtiotalet var en dunkel tid. Decenniet för också tankarna till kommunistskräcken i USA på femtiotalet som kommit att kallas McCarthyism. Personer inom politiken, militären, massmedia och Hollywood tvingades mer eller mindre att lämna sina anställningar på grund av misstankar om kommunistiska sympatier. På New York Times finns en artikel om hur även FBI drev Ernest Hemingway till vansinne och sedan självmord, efter hans Nobelpris i litteratur och hans kontakter på Cuba.

”Syftet med att placera radikala vänstersympatisörer i arbetskompanier var bland annat att förhindra kommunistisk infiltration i och agitation inom väpnade förband. Det första arbetskompaniet var Storsien utanför Kalix i vilket 300-370 kommunister placerades vintern 1939-1940. Ytterligare arbetskompanier förlades senare till Naartrjärvi söder om Luleå, Öxnered vid Vänersborg, Lövnäsvallen utanför Sveg och Grytan utanför Östersund. Mellan 30 och 40 värnpliktiga inom flottan placerades på logementsfartygen Bereut, Lagerbielke och Vesterbotten i Stockholms södra skärgård. Under 1941 planerade krigsmakten en expansion av systemet och krigsplacerade över 3 000 misstänkta kommunister på arbetskompani.” (Tobias Berglund, Niclas Sennerteg, Svenska koncentrationsläger i Tredje rikets skugga, 2008.)

Så tillbaka i Neapel, i slutet av föreläsningen i Palazzo Serra di Cassano, säger den kvinnliga assistenten som sitter bredvid Professore Giorgio Agamben: ”L’archeologia come unica via d’accesso al presente/Arkeologin som den enda ingången till nuet”. Det är upplysande. Det är därför jag ibland mycket impulsivt reser till Paris, Berlin och Rom där Europas historia finns så koncentrerad och tillgänglig. Det räcker många gånger att börja gräva i vad gatunamn står för, och sedan blir stadslandskapet som en text som man kan försöka tolka. I praktiken blir det en slags semiotik, någonting (ett tecken i tiden i vid bemärkelse) står alltid för någonting helt annat, i kontrast till gatorna intill, och som får sin fulla innebörd först när man grävt djupt ned i historiens outsinliga brunn.

/Magnus Westerberg, Via Raineri Maddalena, Roma

[blastlight]

Ink can use any liquid as a portal to travel. He can also be summoned by calling his name while a nearby liquid is available for him to travel through.

Therefore, if you chant Ink's name three times in front of a bathroom mirror, the odds are that he will appear. (And probably break your pipes.)

[pintoras]

Agnes Cleve-Jonand (1876 - 1951): Utpost i väster (via Uppsala Auktionskammare)

[svartabergetart]

Kaos krigare vid utpost or the chaos warrior at outpost. Lite bad guys i min gamla värld och multiversum. Kaos krigare som är krigare utan känslor och fruktan. Torterade av sinna mästare och är horder av blodtörstiga krigare. De bryr sig inte om vem som dör och inget betyder något för dessa sönder brända själar. Bara att de dödar och kanske överlever till att bli grymmare riddare och tyranner. Sagor här; https://www.youtube.com/channel/UCaV7-9fIKAP4FaMHlqSucpA https://www.facebook.com/Svartabergetart/ #chaos #warrior #outpost #hell #illustration #digitalart #sketchbookapp #darkfantasyart #fantasyart (på/i Trollgrottan) https://www.instagram.com/p/CcIIpriq0vv/?igshid=NGJjMDIxMWI=

[cawamedia]

Nordens Paris - Invigning av utställningen

Nordens Paris – Invigning av utställningen

Imorgon den 17 september 2021 öppnar Nordiska museet utställningen “Nordens Paris” om NK:s Franska damskrädderi 1902–1966 och lanserar även ett modehistoriskt praktverk. Utställningen och boken är en hyllning till couturehantverket och bjuder in till ett storslaget visuellt möte med den parisiska haute couturens nordligaste utpost. Kvällens invigning i regi av Spoil Concept med ett stort antal…

[sodadepaulette]

Paulette,

Fyra år har gått sen vi skildes. Jag undrar om du klarar dig, vad du tänker på. Om du har ätit ordentligt eller om du har slut på pengar. Du sa att jag inte skulle skriva men du vet att mitt sätt är att skriva och att jag skulle skriva i alla fall. Hittills har jag skickat dig tjugotre brev. Jag säger det så att du ska veta om du har missat något. Jag förväntar mig inga svar från dig för jag vet att ditt sätt är att läsa och tänka. Jag förväntar mig att du läser och tänker fast kanske läser du utan att tänka något alls. Kanske sitter du bara på din rangliga trästol och ser ned på texten i brevet utan att förstå. Du kanske röker och ser ut genom dammiga fönster, tänker ”kära vän” på ett välvilligt sätt och lägger brevet ifrån dig. Kanske har du lämnat vår på-riktig-het bakom dig och läser breven oberörd. Du kanske skrattar till åt hur jag fantiserar om dig och tänker för dig själv att jag ”grubblar”, eller också kanske du gråter litet och saknar mig när du känner igen min ton. Det kommer jag aldrig att veta förrän dagen vi återser varandra och den dagen kanske aldrig kommer. En dag kanske jag slutar att skriva, och min väntans dagar kanske också är slutet på livets dagar. Var inte ledsen då även om det också är på-riktig-hetens slut. Det är möjligt att du är förtvivlad som jag. Att du är utom dig. Var inte det utan lita i så fall på att mina brev fortsätter att komma och på att du aldrig behöver vara rädd för att sluta höra från mig. En del av mig hoppas att du kunnat lämna på-riktig-heten utan att ge upp om den inre värmen. Jag lever i tron om att du kunnat det och jag vet inte om jag kunde hantera beskedet att den öppna världen förbittrat dig. Jag föreställer mig att du går med din solhatt längs gatorna i Peking och blickar ut från kärlekens sista utpost. Att du på vägen mot biblioteket stannar vid övergångsstället och tänker något som jag inte kan förutse om personer som köper fågelburar av f��gelbursmannen. Men kanske är du inte dig själv. Kanske har den öppna världen redan generat dig och tömt dig på allt inre liv. Kanske går du trött, utmattad, längs gatorna i Peking med öronproppar och solglasögon som du målat igen med spritpenna. Kanske har du minimerat sinnesintrycken som i ett undantagstillstånd och sysselsatt dig med att gå plus minus noll, och hoppas att något ska rädda dig. Du måste skriva tillbaka till mig då.

En del av mig är förtvivlad av tanken på att du kanske kunnat lämna på-riktig-heten och det hindrar mig litet från att skriva något underbart. Jag önskar att jag hade kunnat skriva något underbart och ge bort mina brev som gåvor. Förtvivlan omsätts i försöket att förstå och försöket att förstå i en slags utredning. Utredningen som du avskydde. Som för dig är motsatsen till det underbara. Jag har nog aldrig förbannat min utredande impuls så mycket som nu. Fast kanske kommer breven inte ens fram. Kanske kommer de hur som helst att stanna i ditt postfack på världens dunkla avigsida. Förbannade Kina! Eller också kommer du att läsa allt som jag skriver. Kanske utan att någonsin svara. Men så svarar du kanske en dag. Jag har inga förhoppningar och jag förebrår dig inte om du lämnat mig bakom dig för alltid. Men jag vet vem du var en gång och jag minns hur vi var tillsammans då. Jag minns vår på-riktig-het och vår dröm. Ditt inre, din oreserverade omsorg, som måste förbli något jag tror på. Utan den tron är jag brusten föralltid. Är mitt jag, min dröm och hela min verklighet ett splitter.

[craft-is-life-crafting-is-love]

This is my first utpost! I got a house (kinda), sheep and wheat here now!