vilodagen - Tumblr blog

[vilodagen]

Årets sista vilodag - en summering

Årets sista vilodag ligger nu bakom oss. Vi började året med en förväntan på förändring och med en ny rutin. Helga vilodagen. Inga måsten. Avskild tid.

Spelade det någon roll att hålla vilodag?

Absolut ja. Nu har de första vilodagarna redan blivit en erfarenhet. Minnena från början av året har bleknat något. Men upplevelsen av att få en ny struktur på veckan var stark under vintern och våren. Uppgifter skalades bort. Vilodagens inramning gav en naturlig begränsning av personliga och tidsmässiga resurser. Glädje över timmarna på sängen på söndagseftermiddagen, halvt sovande, halvt slumrande. Känslan av avslut på veckan på lördag kl 18. Ett tydligt stopp för görandet. Avskild tid med Bibeln, en Herrens dag. Avsaknad av impulser. Listor med ’att göra’ som gjordes innan lördag kväll eller sköts upp till senare. Återgång till normalrytmen på söndag kväll.

Utmaningarna, nackdelarna? Skärmbegränsningen har varit ett återkommande upphov till konflikt med barnen. Det kanske säger mer om vår tid och hur vi lever våra relationer än något annat. Men, på det stora hela har vilodagen gett mycket gott. Den har varit uppfriskande. Jag tror att vi kommer att fortsätta, åtminstone i någon form. Kanske reglerna ser lite annorlunda ut, men rytmen är stärkande.

Angående skrivandet, så blev titeln på bloggen, ”52 inlägg från vilan”, missvisande. Det blev till slut 34 inlägg. I slutet av september och början av oktober kändes ämnet slutbehandlat. Jag hade inget att skriva – så jag lät det bero. Glädjande nog var det fler som märkte det här. Stort tack till er som följt, kommenterat och uppmuntrat! 

[vilodagen]

Hur lördagen förändras

Den dag som påverkas mest av införande av vilodag är – förutom söndagen – lördagen. Att hålla vilodag är nämligen ingen isolerad händelse. Hela veckorytmen berörs.

Tidigare saknade jag struktur på lördag och söndag. Till veckoslutet hörde att utföra hemmaprojekt, träffa släkt och vänner, träna, gå i kyrka och kanske läsa något. Några punkter var på förhand bestämda. Det övriga fick hitta sin plats där emellan. Resultatet blev att programmet flöt ihop. Vilan fanns inte med. Trots sammanhängande aktiviteter, kunde känslan på söndag kväll vara att jag inte hade lyckats få något meningsfullt gjort.

Vilodagen ger en ram för veckoslutet. Lördag kl 18 blir en hålltid. Vilodagens inledning. Det som inte är gjort då, det blir inte heller gjort innan söndag kväll. Tiden är begränsad – och därmed dyrbar. Närvaron av ett avslut kräver en inledning. Lördagsmorgonen får en förnyad spänst. Det finns inte tid att skjuta upp det som måste göras.

I lördags fick det här konkreta följder. Jag var ensam med barnen och hade städning av lägenheten, tvätt, oljande av två stolar och gräsklippning på programmet. Detta är allt sådant som jag verkligen tycker illa om. Men det är program för en dag. Utan vilodag skulle jag skjutit upp och prioriterat om. Slöat på lördagen. Fått en söndag eftermiddag med en gnagande oro och en känsla av otillfredsställelse. Så lite blev utfört av det jag föresatte mig!

Men med begränsad tid ändrar fokuset. Huset var städat, en tvättmaskin upplockad och alla mätta två-tiden. Jag gick ut för att olja möblerna. Solen sken, och några grannar kom förbi och pratade. Det var riktigt trevligt. Det var så gemytligt, att jag kanske borde olja två stolar till på samma gång. Men tiden gjorde sig påmind. Bara en och en halv timme kvar – dags att börja med gräsmattan!

Förnyat fokus. Ut med gräsklipparen. En elklippare med sladd. Inte att rekommendera när septembergräset vuxit högt, tätt och är genomblött trots skinande eftermiddagssol. Efter en stund stannade maskinen för första gången. Ingen fara, den behövde bara vila några minuter innan den startade igen. Bra tid att föra bort de stora rabarberbladen som jag plockat för att kunna klippa runt de yviga plantorna.

Maskinen tuggar på. Jag räfsar tålmodigt gräset i pauserna när maskinen stannar. För bort gräset. Framsidan på huset blir klar. Sedan för jag maskinen till den mer vildvuxna baksidan. Höjer klippbladet så maskinen skall orka. Kör tio meter. Maskinen stannar. Jag väntar. Går in och ser på klockan. Halv sex. Inte mycket tid kvar. Märker att barnen har lekt leken ”häll ut ekollon på mattan”. Ser med sorg på de många ekollonen som gått sönder i små bitar. Bitar som sökt sig in i den tjocka, lurviga ullmattan. Går ut. Klipper tio meter innan maskinen stannar. Gör upp en lista i huvudet – en strategi för att optimera tiden. Flisorna från ekollonen skall dammsugas. En våt tvätt skall hängas upp. Strategi: fixa småsaker så fort maskinen stannar. Klipper. Dammsuger ekollon. Klipper. Hänger upp tvätt. Kollar klockan. 17.50. Halva baksidan kvar. Höjer klippbladet ännu ett steg. Ber en bön. Gode Gud – låt maskinen och mitt humör hålla! Det är du som skapat vilodagen! Småspringer med klipparen. Ett vardagsunder! Maskinen stannar slutligen när allt är nästan klart. Bara en smal remsa mot staketet lämnar oklippt. Maskinen stannar inte av högt gräs den sista gången, den bara ger upp och tynar bort. Jag för bort klipparen till förrådet. Snabbt. Går in. Ser på klockan. 17.59. Dammsugaren är ännu framme. Trycker in den motvilliga sladden i dammsugaren. Lägger in maskinen i dess skåp. Klockan är 18.01.

Känslan av jäkt släpper på ett ögonblick. Jag är nöjd med dagen. Vilodagen väntar på mig.

[vilodagen]

När visionen får leda

Det är lite galenskap över det hela. Oberoende varifrån man kommer så är det små slingrande grusvägar som går genom åkerlandskap. Ibland bryts vyerna av skogspartier. Skyltning saknas nästan helt. En liten svart skylt med vit text pekar mot Hunurijärvi. Innan vi åkte iväg i söndags för att fira familjekalas försökte jag kolla upp hur det såg ut på Google Street View. Men platsen ligger avsides, och utanför Googles kamera.

Hunurijärvi har varit företagaren Kalevi Hanhimäkis säregna projekt under de senaste tio åren. Då han köpte platsen fanns på platsen ett kärr, omgivet av hällar som täcktes av lågväxt tallskog. Idag har han grävt ut kärret upp till ett djup på fem meter – och flyttat bort 50 000(!) kubikmeter massa. Då en lastbil tar ca 12-13 kubikmeter inser man något av projektets omfattning. Ytterligare har Kalevi byggt restaurang och konferenscenter, bastu, en stor paviljong och två stora hus för övernattning på området. De äldsta byggnaderna uppfördes ganska snart efter att projektet inleddes. Den senaste blev klar för två år sedan. Alla byggnader är uppförda av stora kelohonka-stockar och lapplandskänslan är solid.

När vi promenerar genom området tänker jag ”När visionen får leda”. Kalevi har just berättat om stenarna. På området finns stenmurar och stenar radade kring husen. Gångstigarna är kantade av stenar. Min fråga gällde grillplatsen och en stentrappa som går upp till restaurangterassen. Var hade han hittat dessa väldigt speciella stenar?

Det visar sig att Hanhimäki, under det att han grävt upp träsket, sparat speciella stenar, för att nu många år senare göra bord, grill, trappor och bänkar av dem. En sten fungerar som altare vid viglsar. Andra stora stenar är radade och fungerar som grund för en stenmur. 

Det är inte en bra tidsinvestering att sätta alla dessa timmar på att rada och flytta sten. Eller att sitta tusentals timmar i en grävmaskin för att gräva upp ett träsk. Tidsekonomiskt kommer investeringen aldrig att betala sig. Men det är värt insatsen om visionen får leda. För då kan sur skogsmark med ett igenvuxet träsk långt bort från alla centra förvandlas till ett funktionellt, stilrent och genomtänkt konferenscentrum. Där varje sten är vald med omsorg och placerad med omtänksamhet. Där byggnadernas arkitektur är målmedvetet stilren, trots att de är uppförda över en lång tid. Om visionen får leda.

[vilodagen]

Tim Hurson i praktiken

"We tend to overestimate what we can do in the short term and underestimate what we can do in the long term." Tanken återkommer när jag lyssnar på de goda vännernas berättelse.

För snart tio år sedan åkte de till Kenya för att översätta Bibeln till ett av de lokala språken, samburu. En stor utmaning var att det inte fanns ett användbart skriftspråk på samburu - så att ta fram detta har varit en viktig del av arbetet. Vidare, utvecklande av undervisningsmaterial så folket kan lära sig skriva och läsa. Av samburufolket är över 85% av befolkningen analfabeter. De läs- och skrivkunniga kan swahili eller engelska, men kan inte uttrycka sig i text på sitt eget modersmål. 

Vad betyder ett eget skriftspråk? Vilka avtryck lämnar ett sådant arbete? Utan skriftspråk försvinner kulturen. De läs- och skrivkunniga flyttar till städerna. Analfabeterna lämnar kvar. Det egna språket konkurreras ut. Men nu får ca 300.000 (!) mänskor möjlighet till exempelvis  hälsovårds- och hygieninformation på sitt eget språk. Det är bara att tänka sig den finska kulturen utan Agricola. Skulle den, i avsaknad av skriftspråk, försvunnit under tiden som Finland hörde till Sverige och Ryssland? 

Det tar lång tid att ta fram ett skriftspråk, undervisningsmaterial och att översätta Nya Testamentet. Utvecklingen av skriftspråket är uppdelat med tydliga granskningsstrukturer. Varje bibelvers diskuteras, analyseras och kontrolleras. Det finns ett team på nästan tio personer kring arbetet. Det är kontinuerliga utmaningar - området vännerna bor och arbetar i är långt från några centra. Jag kan tänka mig att många dagar slutar i besvikelse. Planer som kastas omkull. Möten som inställs. Kommunikationer som inte fungerar. Man hann inte med det man hade planerat.

Så därför: "Vi överskattar vad vi kortsiktigt hinner med, men underskattar vad vi kan åstadkomma under lång tid". Och vad har Tim Hurson med detta inlägg att göra? Citatet är hans, från boken "Think Better: An Innovator's Guide to Productive Thinking".   

[vilodagen]

Vilodag på semestern

Vi firar vilodag också på semestern. Är det inte helt onödigt? Består inte semestern av en lång räcka av vilodagar? 

Det är sant att vilodagen och en semesterdag kan vara förvillande lika. Men ändå finns det ett par viktiga distinktioner. Projekten är det självklara. Semestern är tillfälle att ta itu med olika projekt som man annars inte hinner med eller kan prioritera. Allt från att olja om utemöblemanget till att fixa grinden. Det är inte ovanligt att projektlistan är både ganska lång och detaljerad när semestern börjar. Men vilodagen ger ett tvingat uppehåll i alla dessa "skall och vill göra". Den blir ett välkommet avbrott som manar. Till vad manar den?

Till att helga vilodagen. Det finns frihet i att kunna stänga ute det som brådskar för att ta tid för det som är viktigt. Helgandes av vilodagen är det viktiga. Men i vardagen försvinner helgandet i allt som brådskar.  Vilan som belöning ger ett bakåtperspektiv. Helgandet av vilodagen ger däremot perspektivet nu och framåt. Helgandet ger påminnelser och nya upptäckter om vad Gud vill med mig, då det annars lätt handlar mycket om vad jag vill med Gud. 

[vilodagen]

Gubben Holm

En januarisöndag när jag och frun är på väg från fritidshuset åker vi förbi en man på vägen till Maxmo. Han går långsamt, med en sliten ränsel över ryggen. Gubben håller upp sin tumme och vi ger honom lift. Han promenerar från byn Kvimo till Maxmo centrum, en sträcka på ca 10 km. Under samtalet förstår vi att han heter Holm och är hemma från byn Teugmo.

Teugmo är en gårdsgrupp som ligger ett par km in i skogen från landsvägen. Där finns fem - sex hus som ligger placerade på några kullar. Mellan kullarna breder sig böljande sädesfält, och miljön är mycket vacker. Enligt hörsägen har byn anor från 1400-talet. Då fanns vatten mellan höjderna - idag är det åkermark. De gamla stengårdarna ramar in vägar, stigar och fält.

Jag har under året haft en tanke på att söka upp mannen som liftade med oss. Varför? Jag upplevde honom som intressant och annorlunda. Han var som sprungen ur en god berättelse när han gick och liftade längs vägen. Från en annan tid. Ändå med skärpan kvar. Oberörd av modets förväntningar. Ett sant original - i ordets positiva bemärkelse. En persontyp som vi håller på att mista i vår tid. Vilken är hans bakgrund och historia, vad är hans erfarenhet av vilodagen?

En vacker julifredag åker jag ut till Teugmo by för att söka honom. Det är inte många kännetecken jag har - ansiktet är glömt, men det pryddes av ett skägg. Jag uppfattade mannen som säregen. I Teugmo by får jag hjälp - efterforskningar per telefon visar att jag söker efter Bengt Holm och att han numera bor i närliggande Kvimo by. Nya efterforskningar i byn Kvimo, och till slut hittar jag den lägenhet han bor i.

På Bengts förslag åker vi tillsammans ut till hemgården i Teugmo. Han ger sin tillåtelse för mig att skriva och fotografera.

Bengt föddes som andra barn i en familj bestående av mor och far, fem pojkar och en flicka. Hans födelseår är 1937 och han var alltså några år gammal då kriget bröt ut. Från kriget minns han att man mörklade fönstren när det var varning för bombanfall. Efter kriget var tillgångarna knappa - salt och socker köptes på kupong. Idag är han 77 år gammal.

I hemgården finns ett kök och tre rum.

Köket var ett allrum och hemmets centrum. I "salen" - som det kallades - sov föräldrarna. De fem pojkarna sov i ett angränsande rum. Jag uppskattar storleken på pojkarnas sovrum till tio kvadratmeter - och frågar hur de rymdes. Systern hade ett eget rum. Idag pryds väggarna i hemmet av bilder på mammans föräldrar och släkt, konfirmationsbilder, dödsannonser samt kristna bildmotiv och ordspråk.

En av bröderna införskaffade "Nattvarden" från Sverige. Ramen består av limmade snäckskal. Vi diskuterar hur många lärjungarna var - elva eller tolv? Skulle Judas räknas med? Tydligen hade detta varit ett ämne för diskussion.

Moderns släkt var från den angränsande byn Lövsund, och ovan är hennes föräldrar fotograferade.

Pappan var från Teugmo. När Bengt var 17 år gammal dog fadern i en motorcykelolycka. Den äldsta brodern inträdde i militären ett tag efter pappans död. Därefter blev han sjöbevakare. På Bengt, som var den andra i syskonskaran, föll därför ett stort ansvar för gården och dess drift.

Söndagen var vilodag i familjen Holms hem. "Efter att jag blev pensionär är alla dagar som söndagar". Under söndagen gjordes det som behövdes - djuren skulle skötas dagligen. Men arbete i skogen var inte tänkbart.

Idag är Teugmo by nästan avfolkad. Den fasta bosättningen uppgår till ett par personer. Då Bengt var ung var det liv i byn. Från köksfönstret har man god översikt över huvudvägen genom byn. Det är inte svårt att föreställa sig hur hästarna gick längs vägen och barnen sprang mellan gårdarna.

Den första bilen, en VW bubbla, torde kommit till byn under femtiotalet. Den första traktorn, en David Brown, senare. Holms livnärde sig av jordbruk, skogsbruk, några djur och fiske. Korna och hästen, senare traktorn, fanns i en uthusbyggnad på gården.

Från 15 års ålder togs Bengt med tillsammans med far på fiske. På vintrarna skjöt man kälke över isen. En person sköt på kälken medan en annan drog. På gården ligger de gamla båtarna, sedan länge på land.

Till hamnen är det ca en kilometer. Vi åker ner till hamnen. Båthuset där man förvarade båtarna ligger nere vid vattnet. Idag finns här fritidsbåtar.

Bengt flyttade inte bort från hemgåren, utan stannade hemma för att sköta gården tillsammans med sin mor. Sedan 2002 bor Bengt i Kvimo.

Ett varmt tack till Bengt Holm för möjligheten att ta del av din berättelse och dela den på bloggen. Eventuella sakfel är mitt misstag. Bengt lät också meddela att hemgården är till uthyrning.

[vilodagen]

Är vilodagen veckans första eller sista dag?

Är vilodagen veckans första eller sista dag? I samband med att vi infört ett klart avbrott för att ge rum för vilodagen har en förskjutning skett.

Tidigare kom alltid helgen efter veckans arbete. Ett sådant fokus har ju förstås sitt berättigande, om man ser vilan som en belöning för arbetet. Och det har sin relevans. I slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet infördes i Finland och Sverige fem dagars arbetsvecka, från att tidigare ha varit sex dagar. Ett resultat av ökande välfärd och en framgång för de fackliga rörelserna. Med starkare ekonomi och ökad levnadsstandard prioriterades den lediga tiden. Som belöning för utfört arbete föredrogs fritid eller egen tid. Jag tor att helgen därför mer fått karaktären av ledig tid än vila. Ungefär samtidigt ersatte följdenligt måndagen söndagen officiellt som veckans första dag.

Vilodagens tydliga början och dess helt annorlunda karaktär flyttar fokuset. Vilodagen blir mindre av belöning och mer av inledning. Jag tror det här är viktigt. Vilodagen blir inget man förtjänar utan något man får. Vilodagen blir avstampet - inte målet. Därför blir också vilodagen veckans första dag och inte den sista. 

[vilodagen]

Spontanrast

Vilodagen ger möjlighet för det spontana och oväntade. Plötsligt finns tid som inte behöver vara planerad eller nyttig. Under sex dagar handlar det onda samvetet om saker jag borde gjort, men inte hann eller orkade ta itu med. På den sjunde är det tvärtom. Det blir ont samvete om jag gör saker jag borde ha gjort tidigare. 

En sådan rytm innebär förstås förändringar. Den ger utrymme för spontanitet. Idag var vi ut på kanotutfärd från sommarstugan. Alla fem var inpackade i kanadensaren och målet var bestämt. Vi skulle rasta ca en timme bort, för att sedan paddla tillbaka. På ditresan såg vi en fin sandvik som vi beslöt besöka på hemresan. 

På tillbakaresan tog vi iland i viken. Det var en fantastiskt naturlig sandstrand, med solen som låg på från tidig eftermiddag till sen kväll. Utsikten mot det öppna havet och horisonten bröts av några öar. I norr övergick sandstranden i större stenar och flyttblock för att sedan ge vika för några mindre klippor som långsamt sluttade ner i havet. Vi var helt ensamma. Det fanns ingen annan människa i närheten. 

Flickorna sprang upp och ner ur vattnet och rullade sig i sanden. De åkte kana på klipporna. Efteråt låg de på flyttblocken och solade sig och tog vara på den lagrade värmen i stenarna. 

Just då fanns det ingen plats jag hellre skulle varit på. 

Samtidigt gjorde sig rastlösheten ganska snart påmind. Vi måste vidare! Vart? Spelar ingen roll, men vidare! Skulle detta varit en annan dag, skulle jag kanske ha lyssnat. Vedhuggningen, trädgårdsmöblerna som skall oljas in, tomten som skall röjas osv. Men det var vilodag. Det fanns ingenting som jag skulle ta itu med när vi kom tillbaka. 

Turen, som skulle tagit två och en halv timme, tog nu kanske fyra eller fem. Men det gjorde ingenting. Vi hade all tid i världen. Det fanns rum för det spontana. Och detta är en gåvorna som följer med vilodagen, det finns rum för det spontana. 

[vilodagen]

Kärlek och förakt

Vid olika slag av brutalitet och övergrepp är det inte den fysiska skadan som offret lider som är det mest skadliga. Det är föraktet som är sammanbundet med handlingen som skadar. Insikten formas då jag under vilodagen lyssnar på Sven Reichmann.

För att ta några beskrivande exempel. När jag cyklar omkull och får ett skrapsår så gör det kanske ont. Men skadan läks och saken är därmed ur världen. Eller om jag stukar foten då jag är ute och springer i skogen – några dagars vila gör då allt bra igen.

Men föraktet som kommer med brutalitet är av annat slag. De fysiska skadorna kan läkas men de själsliga skadorna sitter djupare. Knuffarna på skolgården är inte skadande, men föraktet bakom knuffarna kan lämna livslånga ärr.

Föraktet träffar alltid mitt i prick. Vår naturliga reaktion för att värja oss mot förakt är att visa förakt tillbaka. Hur många argumentationer har inte spårat ut för att man upplevt förakt och vill ge igen? Eller så lyssnar vi på föraktet – omvandlar det, tar det till oss, och inflaterar det till ett än mer destruktivt självförakt.

Föraktet blir därmed ett snabbt redskap för att vinna.

Kärleken är till sitt väsen annorlunda. När någon visar oss kärlek frågar vi lätt varför. Vi misstänkliggör givaren. Ligger det något bakom? Finns här en dold agenda? Men kärlek är alltid en gåva. En kärlek med krav är ingen gåva och genomskådas lätt som givarens egenkärlek. Men till kärlekens väsen hör att den alltid är en gåva och att det är upp till mottagaren att ta till sig den.

Det finns därför en frihet i kärleken som inte finns i föraktet. Friheten ligger i att man kan värja sig för kärlek men inte för föraktet.

[vilodagen]

Vilodag på resande fot

Efter att ha gått raskt med barnvagnen i den varma juniförmiddagen på de små gatorna och trapporna några kvarter nordväst om Stureplan hittar jag adressen - Smala gränd. Grunderna i de gamla stenhusen har satt sig och husen lutar. Fasaderna ser alla liknande ut, men över den rundade portingången står texten "Roseniuskyrkan" i diskreta versaler, vilket intygar att vi har hittat rätt. I trappuppgången möter oss orgelljudet från ingångs-psalmen. Vi placerar vår barnvagn bland de andra och tar trapporna upp till kyrkolokalen.

Roseniuskyrkan är ett fint återseende. Kopplingar till både deltagare och kyrkobyggnad finns från tidigare. På tidigt åttiotal besökte jag kyrkan tillsammans med min far, som då predikade där. Några av deltagarna känner jag från tidigare. Vi sätter oss ner på en ledig bänk ett par rader från slutet. Efter gudstjänst är det picknick i Humlegårdens park med tid och möjlighet att prata och umgås.

Under resor har det för mig blivit en kär vana att uppsöka en gudstjänstfirande församling. Inramningarna och miljöerna för de olika församlingarna varierar. London har den stora pulserande Holy Trinity Brompton karakteriserad av många nyskapande idéer. New York har de svarta gospel-sjungande församlingarna i Harlem och mindre lutherska på Manhattan. På amerikanskt maner inbjuds alla nya deltagare att stiga upp och man välkomnas med applåder och hälsar på bänkgrannarna. På Cypern hölls mässa i ett litet ljust kapell med några turister närvarande. Att delta i en lokal gudstjänst konkretiserar trosbekännelsens avsnitt om en "helig allmännelig kyrka". En global, gudstjänstfirande kristenhet, som samlas kring och med en uppstånden Kristus.

Och här finns ett element som ger djup åt resan och som ofta blir en höjdpunkt. Bakom sevärdheterna och attraktionerna finns de osynliga, förenande banden till den gudstjänstfirande församlingen. I ett annars ostrukturerat reseprogram kan jag hänga upp firandet av vilodagen på den här hållpunkten.

[vilodagen]

Annorlunda frågesport

Att ha för stor tilltro till sin egen förmåga tycks vara mänskligt. Åttio procent av bilisterna tror de kör bättre än medeltalet. Detta gäller nu inte bara bilister - utan i princip alla yrkesgrupper. Hitta den läkare som ärligt menar att han är sämre än medeltalet!

Ändå använder vi vår svaga förmåga till att göra uppskattningar hela tiden. Men skattningarna tenderar att vara för positiva. Över-optimistiska affärsplaner är inte helt ovanliga.

Går det att träna sin förmåga att göra uppskattningar? En avslöjande övning finns beskrivet i Douglas Hubbards bok "How to measure anything - Finding the value of intangibles in business".

Försök svara på frågorna nedan - men ge svaret i sannolikheter. "Med nittio procents sannolikhet är svaret mellan A och B. T.ex. frågan: 1938 var ett brittiskt ånglok världens snabbaste. Hur snabbt åkte loket (miles per hour)? Ett svar kunde då vara "Med nittio procents säkerhet åkte loket mellan 50 och 80 mph". (rätt svar är 126 mph!). Gör alla tio frågorna - men ge svaren i intervall där du är 90% säker att det korrekta svaret ligger mellan det lägre och högre talet. Frågorna är:

Vad väger en tom Boeing 747 (kg)?

Vilket år publicerade Sir Isaac Newton gravitationslagen?

Hur många tum lång är ett typiskt visitkort?

Under vilket år inrättades internet (kallades då "Arphanet") som ett militärt kommunikationssystem?

Vilket år föddes William Shakespeare?

Vad är avståndet (flygvägen) i km mellan New Yoirk och Los Angeles?

Hur många procent av ytan på en kvadrat kan täckas av en cirkel med samma diameter som kvadratens sida?

Hur gammal var Charlie Chaplin när han dog?

Hur länge ären asiatisk elefant dräktig innan hon föder en unge (dagar)?

Vilket datum var premiären för "That 70s show"?

Gör nu uppskattningar - där du med 90% säkerhet - varken mer eller mindre - tror att det korrekta svaret är. De korrekta svaren finns längst nere. Har du 9 rätt uppskattar du sannolikheterna bra. De flesta har ändå 6-7 rätt - när de tror att de är 90% säkra, och därför borde ha nio rätt av tio. Man har i regel övertro på sin egen förmåga att uppskatta.

Var använder man det här? Hela tiden! Uppskattningar gör vi varje dag. Och att träna sin skattningsförmåga ger också möjlighet att bli lite bättre på att förutse hur det oförutsedda inverkar.

Svar:

176100, 1685, 3.5, 1969, 1564, 3945, 78.5%, 88, 645, 23 aug 1998

[vilodagen]

Dyrt och idiotiskt

Idag har jag haft både bilen och röjsågen på service. Efter att ha betalat för detta påminns jag om ett samtal vi hade med goda vänner i vintras. Och det här inlägget kommer därför att handla om de riktigt stora valen i liven. Med andra ord, livsstrategi. Det får därför heta: ”Dyrt och idiotiskt”.

Livsstrategi – det består av många mindre val. Var handlar jag, vad äter jag, vem umgås jag med, vilka hobbyn har jag osv. Alla dessa val placerar jag nu in enligt två kriterier: Är de dyra eller ekonomiska och är de roliga eller idiotiska?

Vi inser i samtalet att livsstrategin borde handla om att få många träffar i det övre högra hörnet - roligt och ekonomiskt. Och här finns för mig bland annat att vara ute i naturen, hålla på med något projekt (som inte får vara dyrt!), läsa och umgås med familj och vänner. Speciellt ekonomiskt blir det förstås om man äter hos vännerna.

Om man är snål hamnar man ofta i ekonomiskt men idiotiskt. Att promenera in till stan för att spara på bussen eller bilen i hällregn är ekonomiskt. Men förkylningen som följer är idiotisk. Och snålheten tar mycket tid från det som kunde vara ekonomiskt och roligt.

Dyrt och roligt. Det är här jag tenderar att hamna om impulserna följs. Nya grejer – ny bil, telefon, dator, tv, inredning, motorcykel osv. Resor. Men det roliga i nedre högra hörnet tenderar att ha en ganska kort livslängd. Och därtill: är det grejer man skaffar – då skall de underhållas, tar plats och skall flyttas på. Och går något sönder och det skall repareras så blir ofta dyrt och roligt istället dyrt och idiotiskt.

Och det råkar sammanfatta känslan ganska bra när man räcker över kortet en andra gång för att betala servicen av röjsågen.

[vilodagen]

Beslutsfattande på tom mage

Undersökningen gällde åtta israeliska domare som behandlar ansökningar om mildrade domar. Domarna spenderar arbetsdagarna med att gå igenom rättsfall och döma om den sökande kan få en ovillkorlig dom mildrad. På varje fall sätts i medeltal sex minuter (!) och i snitt bifalls bara 35% av ansökningarna. Det är alltså snabba beslut och det typiska är att en anökan avslås. Tidpunkten för varje beslut bokförs. Domarna har tre matraster under dagen, förmiddag, lunch och eftermiddag. Tidpunkterna för rasterna bokförs också.

I undersökningen kartlades bland annat andelen godkända ansökningar och tid som förflutit sedan senaste matrast. Strax efter en matpaus steg andelen godkända ansökningar till 65% för att kontinuerligt sjunka till nästan 0% innan nästa mål mat.

Orsak? Efter att ha undersökt olika förklaringar så var den mest rimliga förklaringen att trötta och hungriga domare tenderade att falla tillbaka på det enklare, 'normala' beslutet att avslå domar. Den här undersökningen refereras i Daniel Kahnemans bok "Thinking Fast and Slow". När människan är trött eller hungrig sätter hon på 'autopiloten', väljer det enklare alternativet. Att fatta beslut kräver koncentration och självkontroll, och det är krävande och upplevs som otrevligt.

Så när tar vi beslut? Kanske det är bättre att ta en paus över lunch innan de viktiga besluten fattas. Eller att sova på saken. Sällan är jag på möten som är konstruktiva efter två timmar.

[vilodagen]

Vad säger Luther om vilodagen?

Vi har i vår bokhylla ett exemplar av "Katekesen" – utskickad till alla hushåll kring år 2000. Katekesen är en sammanfattning av den lutherskt kristna tron. Där genomgås budorden, trosbekännelsen, bönen Fader vår, sakramenten och troslivet.

Den utskickade katekesen är en moderniserad version av Luthers ”Lilla katekes”, utgiven 1529. Samma år utkom även ”Stora katekesen” – mer omfattande och riktad i första hand till kyrkoherdar och predikanter.

Så vad säger Luther om vilodagen? Förklaringen utgår från det tredje budet, ”Du skall helga vilodagen”, eller som det står i den moderna översättningen ”Tänk på att hålla vilodagen helig”. Vad betyder det? frågas i Lilla katekesen. ”Vi skall frukta och älska Gud, så att vi inte föraktar predikan och Guds ord, utan håller det heligt, gärna hör och lär det”.

När Luther förklarar det tredje budet i stora katekesen så är det med emfas på helgandet och inte på vilandet.

Märk därför, att kraften och makten i detta bud icke består i vilandet, utan i helgandet, så till vida som på denna dag en särskild helig övning må äga rum.

För som han rätt humoristiskt skriver, ”Ty vila och gå sysslolös kunna också de ogudaktiga rätt väl”. Luther förklarar också hur helgandet sker:

Icke så att man sitter sysslolös i spiselvrån och blott avhåller sig från grovt arbete, ej heller så att man pyntar sig i huvudet och sätter på sig sina bästa kläder utan, som sagt, så att man betraktar Guds ord och övar sig däri.

Närhelst än detta ord är i gång och övas, så hålles en rätt vilodag. Är detta icke fallet, så förtjänar den dagen icke att kallas kristen vilodag.

...

Därför må du veta, att det icke är fråga blott om att höra ordet, utan att det också måste läras och behållas i minnet.

Så långt Luther. Distinktionen mellan helgande och vilande upplever jag som insiktsfull. En del av syftet när vi gick in i 2014 var att få in ett klart avgränsat vilande i våra liv. Det finns ingen ledig tid – om man inte tar den – och fort kräver ändå olika projekt och uppgifter inskränkningar på vilan. Vilan är det första som prioriteras bort.

Vår förväntan på året, som jag skrev om i det första blogginlägget, var bland annat ”Att kyrkobesöken blir fler och viktigare.” Och ur denna förväntan har ett samband mellan vilande och helgande framträtt. Utan vila – inget helgande. Vilan ger inte bara förnyad kraft utan medför förutsättningar för helgande av vilodagen.

[vilodagen]

Målinriktad träning och vilodagen

Jag har ännu ett Helsinki City Run bakom mig i helgen.

Att träna inför en tävling kräver disciplin. Varje träningspass genomförs med en specifik målsättning. Fart, uthållighet, återhämtning. Rätt längd, rätt fart. Träningen ökas gradvis, så att kroppen stressas jämnt, men utan att överbelastas och skadas. Inför ett långlopp börjar den målinriktade träningen optimalt fem-sex månader innan loppet.

Att träna målmedvetet är berikande. Ett element av medvetenhet i träningen införs. Det blir mer intressant, hjälper en att känna sin fysiska nivå och prestationsförmåga. Hjälper att motivera när vädret är dåligt och orken tryter. Att gå ut på ett löp-pass är inte bara att jogga några kilometer - det bildar en del av en helhet mot ett mål.

I år har jag avslutat veckans målinriktade träning på lördag kl 18. Ingen notering i löpdagboken om jag springer på vilodagen. För en del av kärnan i vilodagen är just detta - avsaknad av konkret nytta och målmedvetenhet.

Och Helsinki City Run? Gav bra avstamp att bättra på tiden senare i år.

[vilodagen]

När är visionen mest sårbar?

Jag går nu in i den femte månaden med inlägg om vilodagen. Min tanke var då jag började att blogga en gång per vecka under ett års tid. Alltså har jag nu en tredjedel av inläggen gjorda, och två tredjedelar kvar. Om jag delar in blogginläggen i tre delar, inleder jag nu mittfasen.

För några år sedan lyssnade jag på ett tal av Bill Hybels. Frågan var: När är visionen mest sårbar? han drog en linje på ett block. Är det i början, mitten eller i slutet?

Svaret är: det är i mitten. Varför? I början är visionen tydlig. Projektet har just startat. Energinivån är hög. Målet är bestämt, fast det är långt borta. Då man närmar sig slutet, då visionen håller på att förverkligas, då blir visionen levande på nytt. Men under mittfasen är det störst chans att man missar målet. Man har kanske kommit bra igång, men problem uppkommer. Det är långt kvar till målet. I det skedet är visionen mest sårbar. Men samtidigt är mittfasen viktig. Förloras målsättningen under det skedet, då stagnerar man. En kursändring som inleds under mittfasen blir ödesdiger på sikt.

Det finns fler paralleller att dra. Jag skrev i januari om firandet av vår 15:e bröllopsdag. I den aspekten inleder vi nu också mittfasen, den andra tredjedelen. Vi har 15 år bakom oss och kanske 30 kvar. Det som görs under den första delen av ett äktenskap består av många inledningar. Man bygger för en vision. Nytt hus och barn. Intensiva tider för de flesta. Den andra delen, mittfasen, är kanske den del som är avgörande för hur slutet blir. För det kan säkert gå så att man under den första delen är så inriktad på att få de många inledningarna att fungera så visionen försvagats när man går in i mittfasen. Man kanske märker ett främlingsskap som utmynnar i ett ”har vi växt ifrån varandra?”. Och det är kanske under den här tiden som det är viktigt att måna om den gemensamma visionen. Vad vill vi? Vart strävar vi? Annars kan livsprojektet komma ur kurs.

Brytningstiden mellan den första tredjedelen och den andra tredjedelen av en yrkeskarriär tangerar även samma fråga. Finns det beröringspunkter mellan frågan ”När är visionen som mest sårbar?” och de många som väljer att börja en ny karriär i 40-årsåldern? Nog ändrar värderingarna under den första tredjedelen av en yrkeskarriär ibland. Men kanske det också kan vara betydelsefullt att analysera visionen och kanske upptäcka den på nytt i ett brytningsskede.

Med dessa reflektioner börjar alltså den utmanade och viktiga mittenfasen på inläggen från vilan.

[vilodagen]

"Allting är roligt om man har tid för det"

Tanken från Tomas Sjödins bok återkommer på lördagseftermiddagen när jag utanför sommarstugan krattar bort fjolårets löv och huggflisor från området kring kubben. Vi har tidigare på dagen träffat grannen som håller på att sätta upp ett staket. Vad har ni för projekt på gång? är vårens oundvikliga fråga. ”Vi skall mest städa” är vårt lite obestämda svar. Inga konkreta projekt. Men allting är roligt om man har tid till det. Till och med att kratta!

För nog fyller man sin tid lätt och effektivt. Med arbete och andra meningsfulla uppgifter. Med saker som bara måste göras. Projekt som borde gå framåt. Träffar att se fram emot tillsammans med familj och vänner. Och listan på ogjorda uppgifter växer. ”Det gör jag på helgen”. ”Det gör jag på semestern”. Det är ju inte ovanligt att någon skämtar om stuglivet som ”arbetsläger”. Eller att man går igenom semesterprojekten. Grunder som skall gjutas, tak som skall bytas. I allt detta finns det ofta en underton. Det är bara roligt om man har tid för det.

Min erfarenhet hittills är att vilodagen hjälper. Den rytm som den skapar åt veckan och det påtvingade avbrottet ger perspektiv på tidsanvändningen. Att vara verksam är givande och stimulerande. Verksamhet är roligt. Men av för mycket verksamhet bildas oro. "Hur skall jag hinna?" Vilodagen fungerar därmed som en mätare. Hinner jag inte under veckans sex övriga dagar – då har jag inte räknat med vilan.