vilsevarjedag - Tumblr blog

vilsevarjedag · 10 years

Text

Soteledens terrängmarathon 2014.

"Jag ska springa 4 mil imorgon. Hela veckan har jag sovit för dåligt, ätit förmycket dagen innan. Orolig för hur det ska gå. Att jag ska glömmma bort mig varför jag gör det. Jag vill nog bara se att jag kan. Tid är inte så intressant. Men hoppas mina ben håller. Att hjärnan håller. Att man bara kan få uppleva nåt nytt. Orolig för min hosta och dåliga form. Blir nog bra. Säkert bra. Lär mig säkert nåt. En mil i taget." - førsøker skriva av mig nervositeten jag hade dagen innan. Deltagarna är en blandning av hippies, militärer, klättertyper och triatleter. Vet inte vilken del jag passar in i . Som alla andra kanske(opassande). Træffar min gamla skolkompis med sin engelsktalande medløpare, vi pratar lite løst om erfarenheten av att springa långt, jag sæger att det ær førsta gången før mig, och frågar hur det ær før dem, jo de hade gjort det førut. - but its still a long way to run. fick jag som lugnande svar. allt kan hænda tænkte jag och gick och nervøs kissade før andra gången den morgonen. Första två kilometerna som jag tror är tio, håller jag igen. Eller försöker. Går i uppförsbackarna. Killarna bakom mig pratar om att det hade varit bättre att dricka ett sexpack folköl som uppladdning dagen innan. Än de två vinarna han hade klämt. Men hur känns det då frågade vindrickarens kompis, - Det spelar ingen roll hur jag känner, jag ska springa svarade vindrickaren. Jag insåg att jag inte var den enda som hade en lång dag framför mig. Efter ytterligare någon kilometer möter jag en stor grupp löpare som springer oroligt tillbaka med orolig blick. Kanske hade vi sprungit fel. Tveksamhet, misslyckade kartläsning, och jag tackade mitt orienteringsintresse och färgläran och fortsatte följa orange led ett tag till. Efter två stämpelstationer senare hade jag bytt färg, nu började det tänkte jag panikfullt för mig själv. Men jag fortsatte hålla igen, hade lämnat Uddevalla killen som försökte hålla igång i väntan på Vasaloppet(skidvarianten) bakom mig, och hade nu vad som såg ut som ett par framför mig, efter första 16 km krånglade magen, och det blev ett naturligt avbrott av det, mina ben hade börjat stelna till. Men jag kände mig stark, bara jag höll igen, jag hade energi i kroppen, jag kände att jag kunde ta i mer, men hur länge då? jag hade aldrig sprungit längre än 21 km förut, jag visste att jag inte hade någon bra førberedelse i benen, det ænda jag har låtit dem gøra ær att gå i uppførsbackar med skidor på benen, fin och rolig træning, men jag har førstått att løpning blir man bættre på igenom att i huvuddsak løpa. Dålig tillit till min vårlata kropp som nu tog mig øver stock och sten i den bohuslænska terrængen. Min førsta mil kænde jag spontant att det var fantastisk fin terræng att springa i, det var som en bættre orienteringstævling, dær jag hamnade rætt hela tiden.mina tre sista mil kænde jag fortsatt likadant, att jag var ganska sæker på att jag var rætt, och att det var fantastisk fin terræng att springa i. Efter 4 timmar kom jag då fram till Nordens ark dær det bjøds på mackor, och jag fyllde på min tomma blåsa i ryggsæcken, från sidan døk det upp en medløpare som kom från fel håll och hade på gps sprungit 30 km, medans kontrollen skulle varit efter 27 km. någon hade passat på att få ett par extra km i kroppen. min vænstra ljumske applåderade nog på insidan øver att inte ha behøvt det. Jag åt halva mackan och lætt andra halvan møra till sig i ytterfacket. Tog mig utifrån nordens ark, under vägen, vætskestationens personal hade sagt till mig att nu skulle det bara bli bættre. vi hade klarat av de længsta stigningarna och nu skulle det vara fint och løpbart. Synd att man inte kunde sæga så om sig sjælv, jag kænde mig ændå pigg nog før att tænka att jag kunde øka farten, efter ett tag insåg jag att jag hade ganska mycket kvar før att børja spurta. ganska mycket kvar, ungefær så mycket som ær bland de længsta jag har sprungit sjælv. mina ben småstrejkade och vid alla andra slutstationer kom jag ikapp med en finisher av Tjørn triathlon och hennes løparpartner. Vid sista stæmpelstationen sprang vi ihop tills de la in den faktista spurten, och jag fortsatte hålla igen, trodde jag hade sprungit fel, men lyckades med hjælp av en man från trollhættan att orientera oss rætt, eller vi øvertygade varandra om att vi var rætt, vilket vi var.Vi fortsatte øver en asfaltsvæg, uppfør en trappa och førbi den sista vætskestationen dær det bara var 5 km kvar, det bestod huvudsakligen av ett elljuspår utanfør hunnebostrand, nær vi kom in i spåret økade trollhættanmannen farten och førsvann ur synfæltet, oj tænkte jag, jag kanske borde lægga in det jag har hållit igen før hela vægen nu, men jag orkade inte och var lite osæker på att hitta rætt, det var uppenbarligen min medløpare med då jag møtte han två gånger nær han tvekade, efter lite svordomar om snitslade slutbanor och rætt høgersvæng kænde jag igen startstræckan. det dær jag hade hållit igen før kom aldrig till sitt rætta, kanske hade jag hållt igen før længe. men jag hade klarat mina førsta 44 km, och det var på 6:26, jag var nøjd. Fantastiskt nøjd faktist, jag ville gøra det igen. och vilken bana, næstan lika bra kænsla som nær man orienterar och allt stæmmer.

#sltm #trail run #marathon

0 notes

vilsevarjedag · 10 years

Photo

Sotenäs terrängmaraton, försent till första matkontrollen.

2 notes · View notes

vilsevarjedag · 10 years

Text

Tibrotrippeln

Tibrotrippeln.

För två veckor sen fick jag möjlighet att åka till Århus på en veckas kurs på den jyska kunstakademin, trevligt tänkte jag och bokade en något omständig resrutt till Jyllands huvudstad.

Påvägen tillbaks till min norska exil så matchade inte Århus-Tromsö förbindelserna som man annars lätt kan tro att de skulle göra. Jag blev landsatt i 48 timmar i Västsverige, inte mig emot, jag tittade igenom eventorkalender och såg att Tibro OK arrangerade Tibrotrippeln, trevligt tänkte jag och fick med mig min bror, och anmälde mig för H21. Påväg från danmark fick jag ett meddelande av min bror som löd något i stil med, jag startar sent, så vi behöver inte åka så tidigt på lördag.

Sen start tänkte jag, det tänker jag är runt tolv, i Tibro har dem en lite mer sydlänsk hållning till tidsbegreppet, en sen start är visst efter klockan tre. Det är ju trevligt med sovmorgon, men att köra bil i två timmar, för att sen starta tjugo över tre, springa elva kilometers banan och sen köra till Skövde för att hinna med tåget som skulle ta en norrut var en smula väl optimistisk. Efter en sen start redan i Göteborg, och mitt bilkörande som går efter ledordet hellre tryggt än snabbt så hade vi dåligt tid redan i Vara, och som min bror uttryckte det när vi kom till parkeringen,

-du ska nog bara springa till starten,

Vilket jag gjorde, fick en lånepinne på kansliet och hade en intensivuppvärmning påväg till starten, väl vid start märkte jag tydligt av att det var ett tag sen jag hade sprungit H21, eller någon av herrklasserna. Jag är en vän av de öppna klasserna och då gäller ju fri start, som tur är man ju iallfall inte ensam vid starten som man är vid målet, men för att inte gå händelserna i förväg, fick jag en snabb guidning i startfältets tidsystem, och jag tog efter den professionella startstansen när man har ett lätt tag om kartan för att kunna spara tid vid starten. Det var väl tur att jag gjorde det, annars vet jag inte vilken tid jag hade fått. Startklockan pip och iväg for jag, till första kontrollen var det inga problem, andra flöt på bra, gjorde den typiska cirkulationen kring kontrollen innan jag bestämde mig för att stämpla in. Påväg till trean tänkte jag spara tid igenom att gena igenom det lilla gröna området som skulle ligga framför mig, knappt att man behöver ta kompassriktning på den sträckan tänkte jag, man hade ju gjort det förut, men för att inte göra några slarvfel så såg jag till att rikta in mig, inte titta på kompassen eller kartan man kan ju inte springa fel här och stigen jag ska komma på är ju så stor att den inte går att missa. Tar mig igenom skogen och ut på stigen, som ser förvånansvärt liten ut mot vad jag hade tänkt, kanske har man brist på stora stigar i Tibro, eller så har tecknens innebörd ändrat sig sen jag orientera sist, jag gör ju det här lite för sällan. Följer stigen mot stigkorsningen och har redan där en dålig känsla i magen, det känns liksom precis som jag springer åt fel håll, försöker passa kartan, se mig omkring, ah, nu fattar jag. Kom ut lite för tidigt på stigen, jag bestämmer mig för att gena igenom nästa skogsområde istället för att följa stigen, nemas problemas. När jag har sprungit ett ganska kort tag i skogen så kommer jag ut på det som jag tänker är en stor stig, konstigt, det ska inte vara någon större stig här, den där magkänslan jag hade tidigare kommer tillbaka, en annan orienterare dyker upp och frågar om jag vet vart jag är, nej det gör jag inte, och inte hon heller. Vi står på en större stigen och ser lite frågande ut, jag tycker ofta det är så att man möter många medlöpare i skogen, men de är alltid borta när man är som mest vilse och vill fråga vart man är. Plötsligt hör man ljudet av en H80 som närmar sig, det går inte fort men gubben har stenkoll, tack säger jag och inser att jag har sprunigt 45 grader åt fel håll i min första stigval, och sen fortsatt rakt fram på det valet. Typiskt dåligt, men det som är bra är att jag kommer åt en stig som tar mig hela vägen rakt upp nästan till min tredje kontroll, det är svårt att misslyckas på stigorientering har jag hört. Trean blir instämplad och jag ger av mot fyran, gör en konroll cirkulation på grannpunkthöjden innan jag gör mig instämpling, kommer upp på den större stigen ovanför och gör en av mina bättre stigval den här dagen. Jag genskjuter stigen som går in i det höjdkurvrika området som tar mig till femman, springer lite förmycket åt söder påväg till sexan men hittar förvånansvärt snabbt tillbaka, en lätt kursvändning och jag är vid sexan, tar riktning mot sjuan. jag genar jag över stigen i det som ser ut som ett lätt navigerat höjdkurvområde, idag är inget lätt, men gör samma cirkulering innan jag kommer på sjuan, till åttan följer jag den större stigen tills efter en sten som kommer på min högersida, ett område som börjar i grönt men sen går ut i ett ganska så platt område mellan groparna och punkthöjderna som bygger upp denna terräng, jag missar min smidiga plan och viker av förtidigt, kommer ner i ett av höjdkursvområden som mest kan kallas stor halvgrop, upp ur gropen, tar sikte på hygget och följer det i kanten för att sen komma ut i ännu en punkthöjdsdjungel. Fram och tillbaka och upp och ner tar jag mig bland punkthöjderna, springer på åttan, den verkar lika förvånad som mig, tar en kompassriktning till nia som inte är långt borta. Men något som är långtborta är min förmåga att springa efter kurs, slutar med att jag kommer ut på den lilla stigen och får ha den som riktning, lite ping pong orienterande men tar mig fram till nian för att sen fortsätta mot tian. Planen var att följa stigen tillbaka mot 10, då jag började inse att tiden började gå lite fortare, genade över en äng, och sen står det ett älgtorn som jag inte alls har räknat med att stöta på därute. Kommer till en större stig som jag följer hela vägen upp mot vattenkontrollen, där får jag reda på att jag inte är en av de första där, genar över åkern mot 10, ett stup som jag genar runt, kommer ner till stigen igen, där möter jag brorsan som startade 20 minuter senare än mig, och är påväg ifrån 11-12:an. Följer stigen upp en bit till, svänger av efter den lille mossan, tar mig igenom skogspartiet hittar tolvan direkt, men får leta lite efter elvan. Tillbaka till tolvan och tar samma väg tillbaka. Följer stigen tillbaka till den andra vattenkontrollen, de har gått hem men har lämnat 4 plastmuggar med vatten till mig, tar lite vätska och springer rätt på 13, det var nog dagens bästa orientering, följer de stora stigarna ända ner mot den lilla halvudden inför mossjön där man kan följa en spång över mossen, var lite skeptisk mot förbjudet området snitseln, som jag sen insåg var en snitslad väg till spång över mossen. Viker av lite tidigt vid 14, men bestämmer mig likt många att gena igenom den någorlunda torra mossen. Kommer på 15, 16 och till 17 flyter det på riktigt bra, där möter jag funktionärerna som står och börjar plocka ner kontrollen, tar mig över höjden, tar 18 och möts av glada (och säkert lugnande) funktionärer då jag är siste man i mål för dagen.

#orientering

0 notes

vilsevarjedag · 10 years

Photo

Tibrotrippeln. Andra dagen.

#tibro #orientering #lost #iamlost

0 notes

vilsevarjedag · 10 years

Text

Silvatrofén 2013

Silvatrofén 2013 eller vilka vann vm i orientering

Sedan några år tillbaka, förra året som undantag, har jag och min pappa sprungit den årliga patrulltävlingen som Uddevalla OK arrangerar i början av november, vilken brukar sammanfalla med min pappas födelsedag. Eftersom han likt många män inte vet vad de önskar sig, och för att årets julklapp 2003 var en upplevelse, passade jag på att spendera tid med min pappa (men även för att visa hur medveten jag är om diverse trender) och påbörjade där med en trevlig tradition.

Vi har aldrig haft några snabba tider, men vi kompenserar för varandras brister. Då jag inte har någon aning om vart vi skall, brukar jag i alla fall kunna hålla tempo med min far.

I fjol då jag kollade av hur det såg ut inför årets upplaga av patrullen meddelade min far att han inte kunde springa, och att det inte heller skulle vara roligt för mig att springa med honom, men att jag borde höra med min bror som också hade gjort en hårdsatsning på orientering 2013. Jag lyfte idén med honom och fick samma respons som han hade till topploppet. ”Nej, jag tänker inte springa”, ”Nej, jag har ingen tid med det. November, det är då vi har fullt upp att stoppa diverse motorvägsbyggen och tillåta att vindkraftverk sätts upp utmed vår vackra kustlinje”. Jag tog det som ett ja och väntade på att kunna anmäla oss, en vecka innan anmälan ringde min bror upp mig och frågade om jag hade anmält oss, en dialog i stil med:

* Jamen du skulle ju inte springa sa du.

* Ja, men nu har jag ändrat mig. Och jag anmäler oss till äventyrsorienteringen.

Äventyrsorienteringen tänkte jag, vad hände med 14 km patrullorientering? Kanske var de det han menade då både jag och min bror har förmågan att förvandla de lättaste träningar till ett äventyr. Några dagar innan start pratade vi igenom upplägg och min bror förklarade lite mer ingående vad tävlingen gick ut på. Det var inga 14 km, utan snarare 8 km, och äventyret var redan i förkant förstått att det skulle vara ett äventyr: Rita egna kartor, ha olika sorters kartor, framförallt vara utelämnad helt till kartskaparnas egen fantasi.

Joakim och Mats hade sprungit förra året, och skulle göra det samma denna gång. Det löste sig också så bra att vi kunde samåka med Mats och Aron, medan Joakim, Emil, Erik och Joel åkte i den andra bilen. Men vad jag inte visste var att vi inte bara skulle åka bil ihop. Vi skulle även slå följe ända fram till placeringarna. Ett tecken på en väl samtränad och stark gemenskap i klubben?

För er som inte har sprungit Silvatrofén, har målområdet de senaste åren varit runt norra uddevalla – Bulidskjutfältet, med Herrestadsfjället som arena. Det här var dock första gången som jag fick åka buss till starten och vi blev avsläppta på en grusväg någonstans sydost om Herrstadfjället. Silvatrofén har alltid haft masstart, så står alla uppställda på rader där de som har längre banor hamnar desto längre bak i startfältet. I år hade arrangörerna valt en cirkel, där en person står på utsidan och den andra på insidan. Starten gick, vi ryckte åt oss varsin karta och gav oss iväg.

Ganska snart insåg jag att det skulle bli ett äventyr. Kartan var ett collage av en del ekonomiska kartan, en del karta som var från tiden då bara brunt,svart och vitt ingick i kartläggarens färgskala, en del med bara höjdkurvor som skulle visa sig vara i en annan skala än grannkartan som hade med allt, utom höjdkurvor. Och mitt i allt hade de varit vänliga nog att inte ha med någon karta alls.

Till första kontrollen var det inga problem. Till den andra gjorde vi en lätt miss då det hade tillkommit några hus i verkligheten jämfört med kartan men tillsammans med två andra patruller från Kvillebyn kom vi snart till rätta med vart kontrollen var. Vi sprang vidare till tredje kontrollen, kom snart på rätt stig men det såg lite rörigt ut på kartan, under grusvägen var den gamla skogsvägen kvar, men det gick snabbt att reda ut trodde vi. Tio minuter senare var det inte helt

utrett, utan vi vandrade i tätt granskog mellan två höjder. Ingen kontroll hur vi än letade. Medan vi gick tillbaka till vägen och kliade oss i bakhuvudet försvann Joakim och Mats längre ner på stigen. Efter dem kom två löpare från Falköping, och efter dem följde vi, och mycket riktigt, så var den streckade linjen den nyaste stigen, och vi fann vår tredje kontroll, för att sen ge oss in i höjdkurvornas fantastiska värld.

Det fanns inget annat att titta efter, och jag var totalt förvirrad. Som tur var hade min bror gjort sin höjdkurvsorienteringsläxa och förde oss rätt i linjedjungeln, fjärde kontrollen avklarad! Med glatt humör gav vi oss ut i myrmarken på Herrstadfjället, och sprang ganska snabbt bort oss. När vi såg en stor sjö komma allt närmare framför oss, och som vi inte fann på kartan, ringde varningsklockorna. Efter att ännu en gång fått svära över Herrstadsfjällets myrmarker, infann sig en liknande känsla som man har på julafton efter klockan tre. Allt var som det skulle vara, jag var blöt om sockarna, lite lätt ur kurs på kartan, och ingenting avslöjade att det skulle bli lättare. Men det blev det. Till sjätte kontrollen började man känna igen sig, till sjunde steg hoppet, och vid åttonde kontrollen krossades de mesta förhoppningarna av att det tomma fältet skulle fyllas i av tre alternativ. Framför oss på fanns tre olika kontroller inom det vita området på kartan. Svarade man rätt på frågan om vilket damlag som vann orienterings VM så fick man rätt karta. Finland vann inte och min bror är inte född kartritare, och jag behöver kanske inte säga mer om hur det gick?

Vi ägnade ännu en bra stund till att leta efter den sista kontrollen som inte låg långt från målet, men vi hade gott sällskap med Aron och Emil. Till slut fann vi den sista kontrollen och gick i mål på cirka två timmar och femton minuter. Vi slog Aron och Emil med nån sekund, och i mål stod Joel och Eric och drack den traditionella blåbärssoppan. De två var först in av Kvillebyns löpare. Vi gratulera till ”vinsten” och gick till Ramnerödskolan för att duscha och äta ärtsoppa i väntan på Joakim och Mats. Efter ett tag började oroliga funktionärer vandra fram och tillbaka i Ramnerödskolans matsal. ”Det är bara en patrull kvar ute” , ”Det är nån kvar på äventyr 6,5 banan” och tillslut kom de fram till oss och försökte verka så lugna som man bara kan vara när man har ansvar för en tävling där man skickat ut folk i skogen (utan vettig karta) och som inte har dykt upp på tre timmar. ”hmm, ja hur är det? brukar de här ta god tid på sig ute i skogen?” med andra ord, ska vi avvakta eftersöket, eller är det dags att kalla in kavalleriet? Ganska snart efter det kom Mats och Joakim inspringande från det stängda målet. Funktionärerna andades ut, och vi med. Silvatrofén är en återkommande tävling som jag tänker fortsätta springa, så länge jag hittar någon som kan orientera den åt mig. Ses i november!

#silvatrofen #silva #orientering

0 notes