workingontravel

[workingontravel]

Summary

Dear all, This is most likely the last post of this project. If you want to download all the texts in a pdf-format from Skogen’s homepage, you can do it here: IN SWEDISH IN ENGLISH (You can also order the book in paper format from Skogen.) The pdfs include my introduction, and the most updated versions of the interviews – the blogposts might contain a few more language errors. However, in case you prefer reading on the screen, here are direct links to all the texts available in blog format (Swedish versions in direct links from English versions):

Dinis Machado: Why do you travel so much? Ebba Petrén & Gabriel Widing: We can’t remember all the hours (also exists in a podcast version in Swedish) Maria Salah: I never felt before that I don’t want to Sara Parkman: If you’re in motion, you can’t stop Ghayath Almadhoun: If the borders refuse me, I refuse them Anna af Sillén de Mesquita & Leandro Zappala: Before, we would have gone along with it Amanda Apetrea & Halla Ólafsdóttir: A big part of the work for us is to have a good time Elizabeth Ward: I live in between these places, emotionally Stina Dahlström: Are you handling the carbon offset for this trip, or are we? Ofelia Jarl Ortega: Different places for different parts of me Aino Ihanainen & Alexander Weibel Weibel: It’s ok being in the same place for a while Uri Turkenich: We should go live on some hill Gestalta Judd: It’s a bit of a love-hate relationship Katja Larsson: You’re there physically through your object Apart from these wonderful, generous and bright interviewees who have really taught me so much, I also want to take the occasion to thank Moa Schulman for the super smart and beautiful graphic design, Gabriel Widing who did the type setting with patience and precision and last but not least Gabriella Berggren who gave my English some support to lean on and contributed a lot to the overall quality of the texts within a fairly limited time frame. The project was created with the support of Skogen and Helge Ax:on Johnsons Stiftelse.

[workingontravel]

I never felt before that I don’t want to

You can read this text in Swedish here. I met Maria Salah the first time in Marseille ten years ago, at an exchange meeting for translation of theatre plays. We’ve been acquainted ever since, and have also worked together. A strong reason I wanted to talk with her about travelling is that she is an actor and a director rooted firmly in the world of theatre, rather than in the freelancing dance world that many of the interviews in this project is circling around. In that way, I wanted to offer additional perspectives on life on the road. Our conversation touched on what it is like being employed by a theatre institution that tours both nationally and internationally, with regard to widely different aspects of life – such as separation anxiety, racism and aging. Maria Salah: 
 Before, I thought I didn’t travel much for work. I used to say that I’d only worked outside Stockholm once, in the autumn of 2007 at Örebro regional theatre. And then I might have added, almost in brackets: Yeah, and then I’ve toured four times with Riksteatern (the national touring theatre of Sweden). It’s probably because I have actor friends who have moved much more between different cities than I have. Their change of address makes it obvious that they are gone, and with some of them it’s hard to find the time to meet. But compared to a person based in Stockholm with an ordinary job, I probably have travelled a lot. I got my first theatre job in 1989. Then we went to Bergen, Amsterdam, Brussels and Frankfurt in just a couple of months. I’ve also worked in South Africa – in Grahamstown and Johannesburg – for almost an entire summer. And I’ve been to Paris, Orléans, Marseille, Istanbul, Beijing and many Swedish cities. 

I feel that over time, there has been some change around travel in the theatre world. For example, I believe cooperation between different institutions and organisations in Sweden is increasing, and with that the mobility of actors between different counties. Also, the attitude to flying has changed. People used to fly from Stockholm to any place north of Gävle. Riksteatern is the big touring theatre, and I actually believe that the former managing director there, Måns Lagerlöf, has been instrumental in the organisation’s switch to more train travel. Katta Pålsson, the producer at the national stage Unga Klara, is another example of someone who makes environmental decisions. She decided we should always go by train in Sweden. And it works taking the train nationally. For South Africa and China the alternative is not going. Honestly, I don’t think people in general in the arts are going to refrain from that type of work-related travel unless we have to. We’ll just have a bad conscience, and there’s something coquettish about that. I think you should either refrain from going, or own up to it. Shame never helped much. I could have said it’s against my principles going to South Africa. I didn’t, because I wanted to go there. Though now I’m actually not sure I want to anymore.

For this reason, it’s funny that you’re interviewing me now, of all times. I’ve always loved travelling; I’ve never felt before that I don’t want to. But now I’m there. And I’m really travelling a lot this autumn. We’re going to Johannesburg, Cape Town, Gävle, Sundsvall, Skellefteå, Halmstad, Gothenburg, Malmö, Skara, Helsingborg and New York. I’m really trying to work up an appetite for it, but instead I get tired just thinking about travelling. I don’t want a bad cushion or a bed that’s too soft. I don’t want to have to cope with my fear of germs. I don’t want to sit in the aisle seat of a train worrying about strangers bumping into me. I don’t want to look for a place to eat and miss my grater and my ecological lemons. I don’t want to be at a new venue every time. I don’t want to search for my dressing room or share a toilet with a bunch of other people. I just want to be left alone. Maybe it’s also about getting older. When I was younger, it was wonderful travelling for work, staying in hotels, having hotel breakfasts and seeing new cities. Airports used to be my favourite place. For us who have passports and can move freely, the airport belongs to everyone and no one, and I have felt so full of life when I’m on my way. Now I’m fifty-two and premenopausal. That can trigger anxiety. I’ve always been calm and stable, but now I feel all the impressions are too much for me. On top of that, I’m working with an ensemble where most of the others are in their twenties and thirties. They often want to do different things. I mostly want to find a good place to eat and maybe visit a Lama temple. And even if I have allies in this who understand, I sometimes get lonely and homesick.

I had another period when I also didn’t want to travel. In connection with the attack on World Trade Center in 2001, something happened with the controlling of us who look like people’s idea of Muslims. I didn’t travel abroad in 2001-2008, because I didn’t have the energy to expose myself to that. For me, travelling had always been something positive. My body had been able to go where it wanted, and now I was singled out. In the end, it was theatre that forced me to go. We went to Paris to do a show. After that, I felt I also wanted to go to New York while Barack Obama was president. So, I had to let them take my fingerprints, even though I didn’t like it. And now I’ve also been to China. The security was absurd there. When we went as a group through border control it was okay, but when I was walking alone or together with an even darker colleague, people would turn their heads. On one occasion, a father turned his child’s face to make it look at my colleague. Another time, this man spat after us. The racism was incredibly explicit. I’m not saying it was stronger than here, but it was very openly expressed. I was thinking that what happened there was a more visible version of what goes on beneath the surface all the time here.

Otherwise, the hardest thing about touring for performing arts is being in a group. If there is friction in the group, it’s reinforced when you travel. Usually, everyone goes home, and it’s clear that what you do in the workplace is work. But on a tour, all social choices become charged: Private and professional life easily get mixed up. Who you eat ice-cream with, who you share breakfast table with, who you tell “I’m going to buy water”: Everything can suddenly mean something. Another difficulty is sustaining a traditional text-based theatre performance, especially when the director isn’t there anymore. You can start lagging, breaking up the lines, adding small words: things that disturb the cog wheels of the performance. Some directors don’t see this as a problem. They consider actors taking over as part of the process. But for me, it’s a question of structure and clarity, as well as an aesthetic preference. If we’re not tight together, if I slow down, then everything slows down.

Many directors don’t come to watch after a premiere. Ive made that mistake myself as a director, coming to watch less than the actors would have wanted. I think in connection with every new production everyone should agree on how often the director should come: for his or her own sake, for the sake of the actors and for the sake of the performance – and that everyone should understand that the three different parties might not have the same needs.

From institutions that coordinate tours, I wish they could be more forward-planning in general, as well as having more dialogue and transparency. I wish the ones making decisions could see to the individuals, and understand the complexities of travelling in a group. I would like communication on what is happening, that you ask people what they need. Maybe not all needs can be satisfied, but it’s a good starting point to at least communicate with everyone and take them seriously. The ones making the decisions should be aware that choices of accommodation, transport, venues and number of performances ultimately affect other people’s lives.

I also wish we could talk more about the places we travel to. What is Borlänge now, how long has Borlänge been like that, who are our potential audiences? I don’t think we discuss that enough, and here I think someone needs to take us by the hand and say: “This is also a job and should be carried out within your working hours.” It’s a question of quality, knowing the place you arrive in. If we could think quality instead of quantity for travel, a lot of things would be different.

My mother has been very good at travelling, also with me and my sibling. I think I have my love of moving from both my parents. My father is from a nomadic family in Djibouti. But he left Djibouti and lived in France, Germany, Holland. And my great grandmother was born in Halland, Sweden, but moved to Hamburg in the end of the 19th century. My grandfather was born in Hamburg. He grew up there and my mother and her three sisters where born there. But after the war, they moved to Sweden. I grew up in Råcksta west of Stockholm – suburbs like Vällingby and Hässelby – but I always expected I would live abroad when I grew up.

Immediately after high school, I wanted to study at Sorbonne. I worked and saved up money and I got a grant. My father had a Djiboutian friend in Paris who was to arrange accommodation for me. But it turned out this friend was ashamed about having got divorced and didn’t tell my father, and I couldn’t stay at his place. I had to look for other accommodation, which was expensive. Because of that, my budget and my studying time were halved. Something happened to my trust, then. Ever since, I’ve felt that I need to have a lot of control over things when I’m travelling.

Another important aspect of travel and life is the matter of distance and separation. I have worked for years on coping with my separation anxiety. The funny thing is that I’ve hardly ever been in a relationship with someone where we’ve both lived in the same place the whole time. My first partner was from Stockholm like me, but then I chose to go off to study. My next partner I met eleven days before he was moving to Amsterdam. I was madly in love, but when I went to visit him, I felt miserable afterwards, because I couldn’t stand the distance. So, I shut him out, I could see no other way out. The next person I met was a man who lived in Hamburg. I moved there to see if that would work out, and I almost signed up for a translating course at the university there. But I felt I had to give theatre a chance – in Swedish, which is my language, not German – so I moved back home. For a while, we had a long-distance relationship. It didn’t work out that time either. When I met someone from Stockholm again, I was thinking: What a relief, we’re both going to be here. But after the first half of the relationship, he got a two-year contract in Uddevalla. We actually stayed together for the two years he was away, but I think it still affected us. It ended a couple of months after he came back. 

As a grownup, a friend has helped me a lot with processing this separation thing. He and I have known each other for more than twenty years. I think we spent almost half of that time saying goodbye. Sometimes, I’ve had to say goodbye six, seven times. ”Wait, hello, hi!” Sometimes, I would be the one to leave, and he had to stay, because I didn’t want to be the one left behind. No one has helped me with that before. Now, I feel much freer. With him, I can just go, “Bye bye!” and everything is fine. I don’t experience missing my near ones in the same way anymore. Now, there’s just that hole in my belly in the moment of separation that is agonising. I think it’s connected to the definite; that we know death will come one day.

I think my relationship to separation as a grownup has become that I cut bonds, kind of. That goes for friends as well. There are some people that I really like, but since my profession is so communicative, maybe it enhances my need to be alone. When I meet them I’m happy, and I can enjoy talking with people at a distance, especially with the new technology where you speak face to face. But most of the time, I don’t think so much about the ones I don’t meet. I need a lot of alone time. That makes me feel good.

[workingontravel]

Jag har aldrig förut känt att jag inte vill

Här finns texten översatt till engelska. Jag träffade Maria Salah första gången på en utbytesträff för dramatiköversättning i Marseille för tio år sedan. Sedan dess har vi varit bekanta, och även arbetat tillsammans. Jag ville prata med henne om resandet mycket därför att hon är skådespelare och regissör med tydlig förankring i teatervärlden, snarare än i den frilansande dansvärld som många av intervjuerna i det här projektet kretsar kring. Därigenom ville jag ge ytterligare bilder av hur det turnerande livet kan se ut.
Vårt samtal berörde bland annat hur det är att vara anställd inom en både nationellt och internationellt turnerande institutionsteater i relation till vitt skilda komponenter i livet – så som separationsångest, rasism och åldrande.

 Maria Salah: 
 Tidigare har jag trott att jag inte har rest så mycket i jobbet. Jag brukade säga att jag bara jobbat utanför Stockholm en enda gång, nämligen hösten 2007 på Örebro länsteater. Och så kanske jag la till, nästan som inom parentes: Ja, och så har jag turnerat fyra gånger med Riksteatern. Det handlar nog om att jag har skådespelarvänner som har flyttat runt mycket mer än jag mellan olika städer. Att de bytt adress har gjort det väldigt synligt att de är borta, och med vissa av dem är det ofta svårt att hitta tid för att ses. Men jämfört med en vanlig yrkesarbetande person baserad i Stockholm har jag nog rest mycket. Mitt första teaterjobb fick jag 1989. Då reste vi till Bergen, Wien, Amsterdam, Bryssel och Frankfurt under bara ett par månader. Sedan har jag jobbat i Sydafrika – i Grahamstown och Johannesburg – nästan en hel sommar. Och jag har varit i Paris, Orléans, Marseille, Istanbul, Beijing och många svenska städer.

Jag tycker mig kunna se att det över tid har skett vissa förändringar kring resande i teatervärlden. Till exempel tror jag att samarbeten mellan olika institutioner och organisationer i Sverige ökar, och med det skådespelares rörlighet mellan olika län. Också inställningen till flygande har förändrats. Tidigare flögs det från Stockholm till allt norr om Gävle. Riksteatern är den stora turnerande teatern, och jag tror faktiskt att den förre chefen Måns Lagerlöf som person har haft stor betydelse för att man åker mer tåg nu. Katta Pålsson, producenten på Unga Klara, är också en sådan miljömedveten person som tagit beslut om att vi alltid ska åka tåg inom Sverige.

 Det fungerar förstås bra att ta tåget nationellt. Till Sydafrika och till Kina är alternativet att inte åka. Ärligt talat tror jag inte att kulturmänniskor i allmänhet kommer att avstå från den typen av arbetsresor om vi inte måste. Vi kommer bara prata om att vi har dåligt samvete, och det finns något koketterande med det. Jag tycker att man antingen ska avstå eller äga att man åker. Skam har aldrig lett någonvart. Jag hade kunnat säga att det går emot mina principer att åka till Sydafrika. Det gjorde jag inte, för jag ville dit. Nu är jag i och för sig inte lika säker på att jag vill det längre.


Därför är det lustigt att du ska intervjua mig just nu. Jag har alltid tyckt så mycket om att resa; jag har aldrig tidigare känt att jag inte vill. Men nu är det så. Och jag ska verkligen resa mycket i höst. Vi ska till Johannesburg, Kapstaden, Gävle, Sundsvall, Skellefteå, Halmstad, Göteborg, Malmö, Skara, Helsingborg och New York. Jag försöker verkligen hitta lusten, men istället känner jag mig trött av bara tanken på att resa. Jag vill inte ha en dålig kudde eller en säng som är för mjuk. Jag vill inte arbeta med att bemästra min bacillskräck. Jag vill inte sitta på en plats vid gången på ett tåg och i sex timmar oroa mig för att olika främlingar ska stöta till mig. Jag vill inte behöva leta efter en plats att äta på och sakna mitt rivjärn och mina ekologiska citroner. Jag vill inte ha en ny spelplats varje gång. Jag vill inte leta efter min loge eller dela en toalett med en massa andra. Jag vill bara vara ifred.

 Kanske handlar det bland annat om att bli äldre. När jag var yngre tyckte jag att det var fantastiskt att resa för jobbet, att bo på hotell och äta hotellfrukostar och se nya städer. Flygplatser har varit min favoritplats. För oss som har pass och kan röra oss fritt är flygplatsen allas och ingens, och jag har känt mig så full av liv när jag är på väg. Nu är jag femtiotvå år, och jag befinner mig mitt i klimakteriet. Det kan medföra att man känner oro. Jag har alltid varit lugn och stabil, men nu känner jag att alla intryck blir för mycket för mig. Dessutom arbetar jag i en ensemble där de flesta andra är i tjugo- och trettioårsåldern. De vill ofta göra andra saker än jag. Jag vill mest hitta ett bra matställe och kanske gå till ett Lamatempel. Och även om jag har bundsförvanter i det som förstår, kan jag känna mig ensam och längta hem.

Jag har haft en annan period när jag inte heller ville resa. I samband med attacken mot World Trade Center 2001 hände det någonting med kontrollen av oss som såg ut som folks idé om muslimer. Jag reste inte utomlands 2001-2008, för jag orkade inte utsätta mig för det. Att resa för mig hade alltid varit så positivt. Min kropp hade kunnat färdas vart den ville, och nu blev jag utpekad. 

 Det var teater som tvingade mig att åka till slut. Vi åkte till Paris för att spela en föreställning. Sedan kände jag att jag också ville åka till New York under tiden som Barack Obama var president. Då fick jag väl lämna de där fingeravtrycken då, fast jag inte tyckte om det. Och nu har jag även varit i Kina. Det var en absurd kontroll där. När vi gick som grupp genom passkontrollen var det okej, men när jag gick ensam eller tillsammans med en ännu mörkare kollega kunde folk vända sig om. Vid ett tillfälle tog en pappa tag i sitt barns ansikte och vred på det för att barnet skulle titta på min kollega. En gång var det en man som spottade efter oss. Rasismen var så otroligt explicit. Jag säger inte att den var starkare än här, men att den tog sig väldigt tydliga uttryck. Jag tänkte att det som hände där var ett synliggörande av vad som hela tiden rör sig under ytan här.

Det svåraste med att turnera med scenkonst är annars just att vara i grupp. Om det finns friktion i en grupp så förstärks den när man reser. Vanligen går ju alla hem till sitt, och det är tydligt att det man gör på arbetsplatsen är att arbeta. Men på turné blir alla sociala val laddade: det privata och det professionella blandas lätt ihop. Vem man ska äta glass med, vem man sitter med vid frukostbordet, vem man säger ”jag ska gå och köpa vatten” åt: Allting kan plötsligt betyda någonting.

 En annan svårighet är att upprätthålla en traditionell textteateruppsättning, speciellt när regissören inte längre finns där. Man kan börja sacka, ta pauser i replikerna, lägga till småord, olika saker som ruckar föreställningens kugghjul. Vissa regissörer ser inte det här som något problematiskt, utan tänker på det som en del av processen att skådespelarna tar över. Men för mig är det både en fråga om struktur och tydlighet, och en estetisk preferens. Om vi inte är tajta tillsammans, om jag släpar, då släpar allt. 

 Det finns många regissörer som aldrig kommer och tittar efter premiär. Jag har också själv gjort misstaget som regissör att komma mindre än skådespelarna hade önskat. Jag tror att man bör prata ihop sig inför varje ny uppsättning om hur ofta regissören ska komma: för sin egen skull, för skådespelarnas skull och för föreställningens skull – och att man bör förstå att detta är tre olika parter som kanske inte har samma behov.

Av institutioner som ordnar turnéer önskar jag mig generellt framförhållning, dialog och transparens. Jag önskar att de som fattar beslut både ser till individerna, och förstår det komplexa med att resa i grupp. Jag önskar mig kommunikation om vad som händer, att man frågar vad folk har behov av. Sedan kanske inte alla behov kan bli tillgodosedda, men att man åtminstone kommunicerar med alla och tar dem på allvar är en bra utgångspunkt. Du som fattar besluten ska vara medveten om att val av boende, färdmedel, spelplats och antal föreställningar i slutändan är beslut över andras liv.

Jag önskar också att vi kunde tala mer om vad det är för platser vi reser till. Vad är Borlänge nu, hur länge har Borlänge varit så, vilka är vår potentiella publik? Jag tycker inte att man talar nog om det, och här tror jag att någon skulle behöva ta en i handen och säga: ”Det här är också ett jobb och ska ske inom ramen för din arbetstid.” Det är en fråga om kvalitet att känna platsen man kommer till. Om vi kunde tänka kvalitet istället för kvantitet i resandet så skulle mycket vara annorlunda.

Min mamma har varit väldigt bra på att resa, också tillsammans med mig och mitt syskon. Jag tror att jag har lusten att röra på mig både från min mammas och min pappas sida. Min pappa kommer från en nomadfamilj i Djibouti. Men så lämnade han Djibouti och bodde i Frankrike, Tyskland, Holland. Och min gammelmormor föddes i Halland men flyttade till Hamburg i slutet på 1800-talet. Min morfar föddes i Hamburg. Han växte upp där och min mamma och hennes tre systrar föddes där, men efter kriget flyttade de till Sverige. Själv är jag uppväxt i Råcksta i västerort – Vällingby och Hässelby – men jag tänkte alltid att jag skulle bo utomlands när jag blev vuxen.

Direkt efter gymnasiet ville jag plugga på Sorbonne. Jag jobbade så att jag skulle ha pengar och jag fick ett stipendium. Pappa hade en djiboutisk vän i Paris som skulle se till att jag fick boende. Men det visade sig att den här vännen kände sådan skam över att han skilt sig att han inte berättade det för pappa, och att jag inte kunde bo hos honom. Jag blev tvungen att söka efter ett annat boende, som kostade. På grund av det halverades min budget och min studietid. Då hände någonting med min tillit. Sedan dess har jag känt att jag måste ha mycket egen kontroll över saker när jag är på resa.


Ett annat viktigt stråk på resa och i livet är frågor om avstånd och separation. Jag har jobbat långt upp i åren med separationssvårigheter.
Det lustiga är att jag nästan aldrig har varit tillsammans med någon där vi båda har varit på samma plats hela relationen. Min första partner var från Stockholm som jag, men då valde jag att åka bort och plugga. Min nästa partner träffade jag elva dagar innan han skulle bosätta sig i Amsterdam. Jag var så förälskad i honom, men när jag åkte och hälsade på honom mådde jag fruktansvärt efteråt, för att jag inte stod ut med ett sådant avstånd i mitt liv. Så jag stängde av honom, jag kunde inget annat. Nästa person jag träffade var en man som bodde i Hamburg. Då flyttade jag dit för att prova om det skulle gå, och jag var på väg att utbilda mig till översättare på universitet där. Men jag kände att jag var tvungen att ge teatern en chans, på svenska som är mitt språk, inte på tyska, så jag flyttade tillbaka. Ett tag hade vi en långdistansrelation. Det gick inte den gången heller. När jag sedan träffade en stockholmare igen tänkte jag: Vad skönt, då ska vi båda vara här. Men efter halva relationen fick han ett tvåårskontrakt i Uddevalla. Vi var faktiskt ihop de två åren då han var borta, men jag tror att det ändå påverkade. När han kom tillbaka tog det slut efter bara några månader.

Jag har som vuxen fått väldigt mycket hjälp av en vän med att bearbeta det här med separationer. Vi har känt varandra i över tjugo år. Jag tror att vi har ägnat nästan hälften av den tiden åt att säga hejdå. Ibland har jag fått säga hejdå sex, sju gånger. ”Vänta, hallå, hej!” Ibland har det varit jag som bestämt att jag skulle gå, han fick stanna, för jag ville inte vara den som blev lämnad. Ingen annan har hjälpt mig med det förut. Nu är jag mycket friare. Med honom kan jag säga ”hej, hej!”, och sedan är allt bra. Jag känner inte av saknaden av mina nära på samma sätt längre. Nu är det bara det där suget i magen i separationens ögonblick som är plågsamt. Jag tror att det är kopplat till det definitiva, att vi vet att döden kommer en dag.

Jag tror att min relation till separation som vuxen har blivit att jag klipper lite. Det gäller mina vänner också. Det finns några människor som jag verkligen gillar, men eftersom mitt yrke är så kommunikativt så förstärks kanske också behovet av att vara själv. När jag träffar dem är jag glad, och jag kan även tycka om att prata med folk på distans, speciellt med den nya teknologin där man talar ansikte mot ansikte. Men oftast tänker jag inte så mycket på dem jag inte träffar. Jag behöver vara mycket med mig själv. Då mår jag bra.

[workingontravel]

Before, we would have gone along with it

This text is also available in Swedish here. I first met the artist duo QUARTO – Anna af Sillén de Mesquita and Leandro Zappala – around 2010. They were already working and travelling a lot together, and quite often between Sweden and Brazil. After their daughter Lua was born, I sometimes wondered how they managed travelling as much with a child, also because I myself became a parent at more or less the same time. In a fluid conversation, we explored the question together.

Anna af Sillén de Mesquita and Leandro Zappala: Anna: It was never a question of if Lua would come. We were just waiting for when. We didn’t have a child-friendly life. We were living on very little money, biking everywhere, never buying clothes or things. We only used what we found or were given. We worked non-profit with our art and had many casual jobs. It took years before we started earning a salary on our artistic work despite creating nonstop.

Leandro: I don’t want to sound like it’s been only hard, because we’ve had so much fun at the same time. It was a very happy time in our life, where we learned a lot. We were experimenting a lot. To live on little can also be a freedom you don’t know that you have. Anna: The lack of resources and economy taught us how to transform the waste materials surrounding us, and that’s where our object-oriented work emerged. This method that arose from the given conditions grew into an approach that we’re still building on, sixteen years later. In this sense, conditions make the art. In the same way, when Lua came we realised that she was not a limitation, but new potential for our work. She transformed our perception of the world, our artistic practice and our lives. With her, issues of sustainability, climate and politics became even more explicit to us. But they were there already, in the precarious conditions that first shaped our work.

Leandro: Precariousness has always been a key issue in my life. I was born in a family that ran a dance school in Brazil, surrounded by choreographers, dancers and artists. My mum was also the manager of a dance festival, and it was a struggle every month to make ends meet. And I got into physical theatre. Life can be precarious for artists in Brazil. There is nothing to fall back on. You might have everything one day, and nothing the next. When we decided that Lua would come, Anna and I had moved away from that. I should be able to relax more now. But the fear of ending up on the street is in my system, in everything that I do. It’s paradoxical; I don’t want to worry, but I also don’t want to lose the contact with that experience. It’s an important part of me.

Anna: Ever since we got to know each other, we have lived between Sweden and Brazil. That split is also there from the beginning of my life. I don’t know what it means to be rooted in one place. I was born in Brazil. I came here when I was 6 years old. Then my dad moved back when I was around 11. My parents didn’t divorce, but we had a long-distance family. And with Leandro I continue to travel between the countries. Our relationship started when I was on a summer vacation from my dance education in Sweden after high school. Someone recommended Leandro’s family’s dance school. I came there and met Leandro’s dad. He said, “You have to meet my son!” Leandro: He did the same with me: “You have to meet a girl that has been to our place.” Anna: We met on a Sunday. It’s the day of death, nothing is open in Brazil. I was out walking with my parents. The door of the dance school was open. I entered. Leandro was there, giving a class in physical theatre. We started talking and we couldn’t stop. It feels like we’ve been speaking with the same intensity ever since, in work and love. Our attraction was so strong. The first ten years we were barely in different rooms. Leandro: No one can handle such intensity. We realised we needed to do things differently in order to not break up. So we started to walk away and do things on our own sometimes. Anna: We never planned beforehand that we would work and do everything together. It just happened. And even if there is more space in our relationship now, we still don’t have much boundaries. Leandro: We’ve never had a boundary for when we rest at home versus when we go into the studio to work. The work is there all the time, we live through it. Sometimes, we wake up in the middle of the night and talk about it.

Anna: Our way of working can provoke others. It we go through difficulties, the first thing we get to hear is we should set more boundaries. We haven’t worried about that, but things are different now that Lua exists. I’m thinking of some friends in Berlin who also do performing arts together. They have two kids. They’ve solved it by creating pieces that they don’t have to be in themselves. They stage it, but they take turns. They don’t go on tour. It has, however, made things hard for them, economically. I’d rather not turn down tour offers. We’re already in touch with the school that Lua will go to. We don’t want her to be with baby sitters all the time. And Leandro’s parents have passed away, mine live in Brazil. Leandro: There must be other families that need to travel like us. Lua has adjusted to us, but we also need to adjust to Lua. To her needs: her times for eating, sleeping, resting. We can’t just let work rule anymore. Anna: It’s also very positive for us that Lua sets the boundaries that are needed for us to be parents and humans. We negotiate with her and ourselves around what we want. We’re used to doing everything: administrative work, accounting, applications, project reports, images, pictures, texts, home page, you name it. Doing all of that and touring: It can’t go on forever. Leandro: We have to delegate. Anna: We learn by experience what we should say no to. For example, we arrived at a warehouse in Birmingham late at night, there was this crazy festival. There were no toilets, it was cold, we needed to change nappies… then we learned, ok, maybe we need some more infrastructure. Before, we would have just gone along with it.

Leandro: It’s supposed to be fun for her to be with us. It shouldn’t be a child that comes along with the parents and just sits waiting. No, it should be the other way around, it has to be fun. We have to create an environment for her, we have to arrive and build a new place where she can paint, draw, read fairy tales and play with her things, hang out with new people and have a good time. After that, we work. And at eight she needs to go to bed. A lot of planning is needed for everything to work.

Anna: When we perform, the times vary, though. Leandro: Anyway, we need to adjust. I have the feeling that if Lua is okay, we’ll be okay. Then we can focus and do what we have to. If we don’t see to her needs – and we make that mistake sometimes – it doesn’t turn out well. But of course we can never be a 100% certain. Sometimes we invest so much, we do everything, but Lua still isn’t happy. It’s a learning experience to be out of control. Like once when we found a baby sitter that Lua didn’t want to be with. She said it out straight: “I don’t want to be with you.” We were at the location, we only had a few hours, people were waiting for us and were paid to be there. And we couldn’t work because Lua didn’t want to be with the baby sitter. Anna: Also travelling can be heavy with a child. Our sets are heavy as it is, and on top of that there are Lua’s things, the buggy, and Lua herself when she was a baby and we had to carry her. Our work is so physically demanding that we can’t do too much before without physically breaking. We try to arrive at least a few days in advance and give workshops, do exchanges, find a context; we don’t just do a show and then leave. At the same time, Lua’s existence might mean that we need to say no to longer residencies away from home. Plus I think all of us are stressed about air travel. This is a rough time with many big questions. We have to act and find new strategies for a more sustainable way of working, where new working methods also create new artistic expressions.

Leandro: We’re in a place where the environment and climate change are no longer abstract issues. This is concrete in our lives, now. It wasn’t like that twenty years ago. To be in that practical situation and also travelling, living with a small child, trying to handle everyday life in a Swedish city where consumption never ends… it just doesn’t make sense. But regardless of the environment, I would prefer not to travel by plane. Flying makes me panic. I hate the whole process. I have my bag packed two weeks before we’re going. I have to, otherwise I can’t live. Anna: If you’re ready to go two weeks before you actually set off, you may as well skip the airplane. We already demand train travel in our riders in Europe, but not all organisers are able to accommodate us. Sometimes we can cover the additional cost by deducting it from our fee or by applying for travel grants. Another alternative would be to make our own tour system with an electric car. With Brazil, it’s harder to avoid air travel. But if we go to South America, we try to stay longer and keep it down to once a year. It’s been like that from the beginning.

Leandro: My fear of flying is partly connected to passports and controls. When Lua came, I got a Swedish passport, but before that I lived here and travelled within Europe on a Brazilian passport for twelve years. I was always put in a special line, they checked who I was, I had to wait. With a Swedish passport you enter immediately, no questions or anything. Anna: Tell the story of what happened when you had got your Swedish passport. Leandro: It was when we had played in Beirut. The last day, I left Anna and Lua at the hotel to go and buy something. But I had no Internet connection, so I photographed every street corner in order to find my way back. Suddenly, on a very beautiful street, three guys came up behind me, waving and shouting. When they got closer, I saw they had weapons. They put one to my temple and forced me down on the ground. They asked why I was taking pictures. One of them spoke English, he translated for the others. The interpretation took a while. On the outside I was calm, but on the inside I was stressed out. I wanted to get out of there. They asked for my passport. When they saw I had a Swedish passport the whole situation changed. “Oh! Sorry!” Later, I found out it was the Hezbollah and that I had been in a military area. I was reborn that day. They usually shoot first and ask after. But I was lucky, and I had a Swedish passport.

Anna: There’s something weird about that, how a Swedish passport can make such a difference, or just the fact of being taken for Swedish. For example, in Sweden I’m sometimes seen as a foreigner and receive hate for that, and in Brazil I’m sometimes seen as a white European. So, the prejudice work both ways. But we belong in both places.    To be close and far away at the same time is a constant consequence of living like we do. We’ve talked about changing this, making ourselves the centre instead of moving between many different centres. We imagine a place where we can live and create, where others can come and think with us. We own nothing now. What would it be like to have a base, a core? Where we can cultivate ourselves, live close to nature, have a studio, a place where we can invite people, a physical place where we would be more in tune with our ideologies, where we can build something with others. Leandro: It’s not a utopia. We could do it.

Anna: Our mobility is in conflict with Lua’s need for continuity, security, a good school that we don’t have to pay for… but I also need both. It’s as if the knowledge exists in between here and there. Our whole life as artists is informed by our mobility. This in itself generates more mobility. The lack of boundaries travel with us, and that makes it intimate. Rather than just showing something we have made, it’s about creating dialogues, friendships and love. The more time that passes, the more dialogues. We try keeping everything alive. But the climate issue means that we have to find other strategies for this mobility. That is one of the questions we’re focusing on right now.

Every day, we wake up and go to bed with a lot of worry in relation to the climate and the political situation, especially in Brazil and many other parts of the world moving in the same direction. These are feelings that we try to transform into a driving force rather than letting them paralyse us.

[workingontravel]

Förut hade vi gått med på det

This text is also available in English here. Jag träffade konstnärsduon QUARTO – Anna af Sillén de Mesquita och Leandro Zappala – runt 2010. Redan då arbetade och reste de mycket tillsammans, bland annat mellan Sverige och Brasilien. Efter att de fick dottern Lua har jag ibland undrat hur det har varit för dem att resa så mycket med ett barn, också därför att jag själv blev förälder mer eller mindre samtidigt. I ett flytande samtal fördjupade vi frågan tillsammans.

Anna af Sillén de Mesquita och Leandro Zappala: Anna: Det var aldrig en fråga om Lua skulle komma. Vi väntade bara på när. Vi levde inte ett barnvänligt liv. Vi levde på väldigt lite, cyklade överallt, köpte inga kläder eller prylar. Vi använde bara det vi hittade eller fick. Vi jobbade ideellt med vår konst och tog många olika ströjobb. Det tog väldigt många år innan vi fick lön för vårt konstnärliga arbete trots att vi skapade oavbrutet.

Leandro: Jag vill inte låta som att det bara varit tufft, för det har varit så roligt samtidigt. Det var en väldigt lycklig tid i vårt liv, där vi lärde oss mycket. Vi experimenterade mycket. Att leva på lite kan också vara en frihet som man inte vet att man har. Anna: I brist på resurser och ekonomi, lärde vi oss att förvandla olika skräpmaterial som omgav oss, och det var så vårt arbete kring föremål uppstod. Den metod som kom ur förutsättningarna blev arbetsprinciper som vi fortfarande bygger vidare på, sexton år senare. I det avseendet skapar förutsättningarna konsten. När Lua kom insåg vi på samma sätt att hon inte var en begränsning, utan snarare gav vårt arbete nya potentialer. Hon förvandlade hur vi uppfattade världen, vår konstnärliga praktik och våra liv. Med henne blev frågor kring hållbarhet, klimat och politik ännu mer uttalade för oss. Med detta sagt så fanns de redan där, I de prekära villkor som först formade vårt arbete.

Leandro: Prekaritet har alltid varit en central fråga i mitt liv. Jag föddes i en familj som hade dansskola i Brasilien, omgiven av koreografer, dansare och konstnärer. Min mamma drev även en dansfestival, och det var en kamp varje månad att få det att gå runt. Själv började jag hålla på med fysisk teater. Livet kan vara prekärt för konstnärer i Brasilien. Det finns ingenting att falla tillbaka på. Du kan ha allt en dag, nästa dag inget. När vi bestämde att Lua skulle komma hade jag och Anna rört oss bort från det. Jag borde kunna slappna av mer nu. Men rädslan för att hamna på gatan sitter i mitt system, i allting jag gör. Det är paradoxalt, samtidigt som jag inte vill oroa mig vill jag inte heller tappa kontakten med den erfarenheten. Den är en viktig del av mig.

Anna: Sen vi lärde känna varandra har vi alltid levt mellan Sverige och Brasilien. Den splittringen finns också med från början av mitt liv. Jag vet inte vad det är att vara rotad i en plats. Jag föddes i Brasilien. Jag kom hit när jag var 6 år. Sedan flyttade min pappa tillbaka dit när jag var runt 11 år. Mina föräldrar skiljde sig inte utan vi hade en familj på långdistans. Och med Leandro fortsätter jag att resa mellan länderna. Vår relation började när jag var på sommarlov i Brasilien från min dansutbildning i Sverige efter gymnasiet. Någon rekommenderade Leandros familjs dansskola. Jag kom dit och träffade Leandros pappa. Han sa: ”du måste träffa min son!” Leandro: Han sa samma sak till mig: ”Du måste träffa en tjej som har varit hos oss.” Anna: Vi träffades en söndag. Då är det dödens dag, inget är öppet i Brasilien. Jag var på promenad med mina föräldrar. Dörren till dansskolan stod öppen. Jag gick in. Leandro var där och gav en lektion i fysisk teater. Vi började prata och kunde inte sluta. Det känns som att vi pratat med samma intensitet sedan dess, i arbetet och kärleken. Vår attraktion var så stark. De första tio åren var vi knappt i olika rum. Leandro: Ingen orkar med en sådan intensitet. Vi förstod att vi behövde göra på ett annat sätt om det inte skulle ta slut. Så vi började gå iväg och göra något för oss själva ibland. Anna: Det var inte något vi planerat, att vi skulle jobba och göra allting tillsammans. Det bara uppstod. Och även om det finns mera plats i vår relation nu är vi fortfarande rätt gränslösa. Leandro: Vi har aldrig haft en gräns för när vi vilar hemma respektive när vi går in i studion och jobbar. Arbetet är hela tiden där, vi lever genom det. Ibland vaknar vi mitt i natten och pratar om det.

Anna: Vårt sätt att jobba kan provocera andra. Om vi går igenom någon svårighet är det första vi får höra att vi borde sätta mer gränser. Vi har inte oroat oss för det, men saker blir annorlunda nu när Lua finns. Jag tänker på några bekanta i Berlin som också gör scenkonst tillsammans. De har två barn. De har löst det genom att skapa verk där de inte själva behöver vara med. De gör iscensättningarna men turas om i det arbetet. De åker inte själva med på turnéer. Det har i och för sig blivit ekonomiskt svårt för dem. Jag vill helst inte behöva säga nej till att turnera. Vi har redan börjat prata med skolan där Lua kommer att gå. Vi vill inte att hon ska vara med barnvakter hela tiden. Och Leandros föräldrar har gått bort, mina bor i Brasilien. Leandro: Det måste finnas andra familjer som behöver resa som vi. Lua har anpassat sig till oss, men vi behöver också anpassa oss till Lua. Till hennes behov: hennes tider för att äta, sova, vila. Vi kan inte längre bara låta arbetet styra. Anna: Det är också väldigt positivt för oss att Lua sätter de gränser som krävs för att vi ska kunna vara föräldrar och människor. Vi förhandlar med både henne och oss själva kring vad vi vill. Vi har gjort allt, det administrativa, bokföring, ansökan, redovisning, bilder, texter, hemsida, you name it. Att vi gör allt det och reser och turnerar, det håller inte längre. Leandro: Vi måste delegera. Anna: Vi lär oss genom erfarenhet vad vi ska säga nej till. Till exempel när vi kom fram till en lagerlokal i Birmingham på natten där det var en galen festival. Det fanns inga toaletter, det var kallt, vi skulle byta blöja… Då lärde vi oss: Okej, vi kanske behöver mer infrastruktur, liksom. Förut hade vi gått med på det.

Leandro: Det ska vara roligt för henne att vara med oss. Det kan inte vara ett barn som följer föräldrarna och är där och bara väntar. Nej, det ska vara tvärtom, det måste vara roligt. Vi måste skapa en miljö för henne, vi måste komma fram och bygga en plats där hon kan måla, rita, läsa en saga och leka med sina grejer, umgås med nya människor och ha det bra. Sen jobbar vi. Och klockan åtta måste hon lägga sig. Det är mycket planering för att allt ska fungera.

Anna: Fast när vi spelar blir det ju andra tider. Leandro: Vi måste i alla fall anpassa oss. Jag har känslan av att om Lua mår bra kommer det att gå bra för oss. Då kan vi fokusera och göra det vi måste. Om vi inte satsar på hennes behov – det misstaget har vi gjort några gånger – då blir det inte bra. Men det är så klart inte 100% säkert. Ibland investerar man så mycket, man gör allt, men Lua är ändå inte nöjd. Det är lärorikt att inte ha kontroll. Som en gång när vi hade fixat en barnvakt som Lua inte ville vara med. Hon sa det rakt ut: ”Jag vill inte vara här med dig.” Vi var på plats, vi hade bara några timmar, vi hade folk som väntade på oss och som fick betalt för att vara där. Och vi kunde inte jobba för Lua ville inte vara med barnvakten. Anna: Själva resandet kan också vara tungt med ett barn. Vår scenografi väger mycket som det är, och ovanpå det kommer Luas grejer, barnvagn, Lua själv, när hon var en bäbis som vi bar på. Vårt arbete är så fysiskt krävande att vi inte kan göra vadsomhelst innan utan att kropparna går sönder. Vi försöker vara på plats i alla fall några dagar innan och hålla workshops, göra ett utbyte, hitta ett sammanhang, inte bara göra en spelning och sedan åka. Samtidigt innebär Luas närvaro att vi kanske behöver säga nej till längre residensvistelser borta. Sedan tror jag att vi alla idag upplever stress kopplat till flygresor. Det här är en tuff tid med många stora frågor. Vi måste agera och utveckla nya strategier för ett mer hållbart arbetssätt, där nya arbetsmetoder också skapar nya konstnärliga utryck.

Leandro: Vi har nått en punkt där vi inte längre kan tänka abstrakt på frågor om miljö och klimatförändringar. Detta är konkret i våra liv, nu. Så såg det inte ut för tjugo år sedan. Att rent praktiskt kombinera det med att resa, leva med ett litet barn, försöka hantera vardagen i en svensk stad där konsumtionen är gränslös… det går inte ihop. Men jag skulle oavsett miljöfrågan föredra att resa på ett annat sätt än med flyg. Jag får panik av att flyga. Jag hatar hela processen. Jag har väskan klar två veckor innan vi ska åka. Jag måste ha det, annars kan jag inte leva. Anna: Om man ändå börjar resan två veckor innan man faktiskt reser skulle man lika gärna kunna skippa flyget. Vi har redan begärt tågresor på alla våra riders när vi jobbar inom Europa, men alla arrangörer kan kanske inte möta upp det. Ibland kan vi då förhandla om det genom att ta från arvodet eller söka resebidrag för att kompensera för prisskillnaden. Ett annat alternativ vore att göra ett eget turnésystem med elbil. Med Brasilien är det svårare att slippa ifrån flyget. Men när vi reser till Sydamerika så försöker vi stanna längre och hålla det till en gång per år. Så har det varit från början.

Leandro: För mig har rädslan att flyga bland annat att göra med pass och kontroller. Nu när Lua kom skaffade jag svenskt pass, men jag bodde här och reste inom Europa med brasilianskt pass i tolv år. Då blev jag alltid inplockad i en särskild kö, de kollade vem jag var, jag fick vänta. Med svenskt pass kommer man in direkt, inga frågor eller någonting. Anna: Berätta vad som hände när du hade fått svenskt pass. Leandro: Det var en grej som hände när vi hade spelat i Beirut. Sista dagen lämnade jag Anna och Lua på hotellet för att köpa en grej. Men jag hade ingen internetuppkoppling så jag fotade varje gathörn med mobilen för att hitta vägen tillbaka. Plötsligt, på en väldigt vacker gata, kom fyra killar bakom mig och viftade och skrek. När de kom närmare såg jag att de hade vapen. De satte det mot min tinning och tvingade ner mig på marken. De frågade varför jag tog bilder. En av dem pratade engelska, han översatte till de andra. Tolkningen tog lång tid. Utåt var jag lugn men inombords var jag stressad. Jag ville därifrån. De frågade efter mitt pass. När de såg att jag hade svenskt pass ändrades hela situationen. ”Oh! Sorry!” Senare fick jag veta att de var Hizbollah och att jag hade varit på inne på ett militärt område. Jag blev återfödd den dagen. De brukar skjuta innan de frågar. Men jag hade tur, och jag hade svenskt pass.

Anna: Det är något märkligt med det där, att ett svenskt pass kan göra så stor skillnad, eller bara det faktum att folk ser en som svensk. Jag kan till exempel bli uppfattad som invandrare i Sverige och blir bemött med hat för det, medan jag i Brasilien ibland uppfattas som en vit europé. Så fördomarna varierar. Men oavsett hör vi hemma på båda ställena.    Att vara nära och att vara långt bort samtidigt är en ständig konsekvens av att leva som vi gör. Vi har pratat om hur vi skulle kunna ändra på det, göra oss själva till centrum istället för att röra oss mellan många olika andra centrum. Vi föreställer oss en plats där vi kan bo och skapa, dit andra kan komma och tänka med oss. Vi äger ingenting nu. Vad skulle det innebära att ha en bas, en kärna? Där vi kan odla eget, leva nära naturen, ha en studio/ateljé, en plats dit vi kan bjuda in folk, en fysisk plats där vi kan leva närmare våra ideologier, där vi kan bygga något tillsammans med andra. Leandro: Det är ingen utopi. Det går att genomföra.

Anna: Vår mobilitet står i konflikt med Luas behov av kontinuitet, trygghet, skydd, en bra gratis skola… Men jag behöver också både och. Det är som att kunskapen existerar mittemellan här och där. Hela vårt liv som konstnärer präglas av att vi är mobila. Det i sig genererar mer mobilitet, och flera möten. Det gränslösa bär vi med oss, och det gör det familjärt. Vi skapar dialoger, vänskaper och kärlek som handlar om mer än att bara visa något som vi gjort. Ju mer tiden går, desto fler dialoger. Man försöker hålla allt vid liv. Klimatfrågan gör att man måste hitta andra strategier för denna mobilitet, och det är en av de frågor som ligger i fokus för oss just nu. Vi vaknar och går och lägger oss dagligen med stor oro för den klimatmässiga och politiska situationen, särskilt i Brasilien och många andra delar i världen som utvecklas åt samma håll. Det är känslor som vi försöker omvandla till en drivkraft snarare än att låta dem paralysera oss.T

[workingontravel]

Different places for different parts of me

(You can find this text in Swedish here.) Ofelia Jarl Ortega has for many years been part of dance contexts where I’ve also been moving. For a while, we toured with the same show in a group of twenty dancers, which is one of my strongest experiences of travelling internationally for performing arts. Ofelia has travelled a lot more than I have in this way: in many different roles and contexts. This is one of the reasons why I wanted to talk to her. Another reason is her artistic interest in how identities transform through relationships and gazes. I think this interest gives her a specific perspective on how travelling organises intimacies and the other way around. This perspective on travelling that is Ofelia’s touches on both loneliness and togetherness, disorientation and belonging. Ofelia Jarl Ortega: My travelling started with working as a dancer and choreographer. I moved to Stockholm from Malmö to attend a ballet school when I was seventeen. In my twenties, I started working and travelling more and more. I now work with dance in dance contexts, with dance in music contexts, and with music in various contexts. I work in many more places than Sweden. For instance, I got a lot of gigs, appreciation, residencies and money in Berlin, Vienna and Switzerland.

I myself also create conditions to travel and work abroad by getting in touch with people there. I want to be where I feel a sense of belonging, both socially and workwise. Then I return here so I don’t lose Stockholm altogether. For example, I’ll attempt to spend more time at the new art and dance platform höjden, where the separatist dance organisation Insister Space is also based, so that I don’t always have to go away to come to my community. I try to make it clearer for everyone that I live here, that this is my base. Travelling a lot makes me tired. The last times I travelled, I had to talk on the phone all the way to the airport, to have the energy to get on a plane again. But I wouldn’t ever refrain from planning a trip just because the feeling of going away can be difficult. It’s not all bad being in another place. On the contrary, I really enjoy it. I travel between one and five times a month and I’m away between three and twenty days every time, to do gigs or longer residencies. I also have several partners living in Europe. I visit them regularly. I’ve met them through work-related stays, residencies or festivals. They also travel a lot and have jobs similar to mine. I have tried to organise my work so that I can meet them more. We’ve also tried working together, but that isn’t as fun. Polyamory and travel interconnect for me, but not in the sense that one follows on the other. I was polyamorous even before I began travelling this much. But it is nice having these specific relationships in different cities, for example, because there’s less friction with other partners. And we do completely different things when we meet, partly because the context around us is not the same. It’s like I have different places for different parts of me with them. If all my partners lived in Stockholm, everything would bein another way and maybe it wouldn’t have been as difficult and sacred to meet. But I don’t know if I would be capable of having three intense relationships so close to me at the same time. Right now, it’s in phases, and that works fairly well for me.

When I’m not at home I don’t have the same contact with friends, partly because they also go away quite often. Many of them work with approximately the same things as I do. You have to make sure to keep in touch then. Most people don’t. Many don’t even answer text messages. If you take turns travelling and miss out on the two days when you could have met, it can be tricky to feel close after six months. I think I’m good at keeping in touch, and it’s very important for me to do that. I’ve often had more than one love relationship and I know how important it is to take care in order to keep things going at a distance. I know where my friends are and what they’re doing. I call everyone in my family. I become the spider in the web, keeping track of everything. And that feels good, but it can also be a drag, when no one calls me or knows where I am. People stop contacting me because I’m away. I don’t get invited to things because people don’t count on me being in town. Everyone goes like, ”Do you live in Malmö? Or Berlin?” I haven’t lived in Malmö for twelve years. When I’ve been gone for long enough, I don’t know any more what is there, how to find the way to a certain bar or restaurant. I forget which underground station comes after which. I get the feeling: Shit, is this my home? I met an acquaintance at a show. We started talking about being sad when you come home and don’t feel at home. She said it was like that for her too. So, I’m not alone in these feelings, but it’s very rare for me to talk about them with others. I wish I could talk about it and handle it with my friends. That we don’t is probably because travel is such a huge obstacle in our friendships. It’s too sensitive, more sensitive than with someone you don’t know.

There is also a charm and freedom in coming to a new place where you have sporadic friends and relationships, someone you might not meet again for half a year. Maybe you gig together one night, or hang out for three weeks at a festival and have a great time together. You can be free from the expectations back home. It grows into a superficially close friendship: you confide in each other and hang out for days. Then maybe you happen to touch on a subject where you go, like: Right, we don’t share the same values at all.

Since I travel for work, it means I always work when I’m travelling, even if I’m at a party, for instance. I talk about my work, I say hello, I establish new contacts. I enjoy meeting new people, asking people what they do and telling others what I do. I like running around at festivals, mingling. This is nothing I have to force myself to do; it’s just there. In that respect, travelling is quite pleasurable for me.

Flying is my primary means of transport, sadly. It takes three hours to fly to Switzerland. It takes really long to go by train from Stockholm, because it’s so far north. Without airplanes, I would have to move to Brussels or Paris. This is something I’m already considering, though, because it would be convenient to be able to go by train everywhere, and I have friends there as well.

Once, I was on my way to move to PAF (Performing Arts Forum) in France. I brought a big bag and was supposed to stay there for at least six months. After a week, I got a phone call about a job in Berlin. So, I packed a small bag from the big bag and left my stuff in the PAF attic and said I would be back in a month. That month became six months. I took off on other travels: Berlin, Vienna, Stockholm. I went back when the period I was supposed to live at PAF was over, to pick up the big bag.

Another story that is very telling starts with one of my partners getting scabies and infesting her boyfriend, her best friend and me. Her boyfriend went to a big dance festival in Vienna. People there hang out in mosh piles all the time and are very physical with each other, which is typical for dancers. You know this precarious working situation, everyone travels, it’s summer, everyone shares beds, everyone sleeps with everyone, everyone has more than one partner… the risk that it would spread was enormous. I myself went to Berlin and slept in the bed of a friend, he got scabies too. And then he went to Vienna, and so on. We were travelling like crazy all over the place.

We got itches and met a thousand doctors who couldn’t believe we had scabies. I think it’s because it’s so associated with being a social outcast. It’s shameful, somehow. But it’s bugs eating our bodies; they don’t care who we are. Finally, we found out what it was and could get a treatment. But then the others who got it through us refused to understand that they also needed to get a treatment, so we got infested again, and had to go through the treatment again.

I heard rumours three weeks later that everyone at that festival that summer got scabies, and I laughed so hard since I knew we had all infested each other by travelling. Practically everyone on that scene must have had it on some occasion before this outbreak, but no one dares to mention it.

I’m very dependent on the international travel for my life to work out financially. My dance job is my only source of income. You have to play it cool. When you have zero in your account and no work you get a grant or something. But now, for the first time, I can pay myself half a salary, 9,000 SEK after taxes, via the cooperative production house that I’m working with. I have this monthly salary five months ahead, but if I keep on at this pace it could hopefully stay on for longer and maybe get a full salary.

I realise it’s absurd: Five months is no security. It’s the same with housing. Yay, now I have a place to stay in Stockholm for another six months, then I have to leave. My contract is renewed for six month at the time. Soon I’ve been living there for two years, but I can’t stay there forever, because I’m subletting. My life is not super sustainable, but it’s getting better and better. You have to be a pro to get by on so little. Everything except work has to stand aside constantly. The goal is to continue doing what I want and get money for it so that I don’t have to live with this insecurity. I’ve tried out a lot of things, worked short-term and sporadically, put energy into things that didn’t give much back. Now I long to be able to work for longer on one thing, to work with only one thing for a full year, to have time, not having to say yes to something just because I need the money. I already stopped doing that, actually. It has to feel right, otherwise it’s not worth flying for four hours and having a stomach ache.

When I go away, I live in residency apartments or with friends, but I actually don’t like staying with friends. It’s one thing living with your partner. That’s almost like being at home. But I’m not that comfortable in the private sphere, and staying with people you work with can be hard. Sometimes, I pay for a hotel room even though I can’t afford it. For example, I went to a festival in Switzerland recently. I didn’t get the travel grant I had applied for, so I paid my own trip since I also wanted to be there for strategic reasons. I got offered to stay at the home of an artistic director, but it felt too intimate. If I’m there to show my piece at that theatre, I don’t want to sleep in his guest room. It felt good staying in a hotel instead. It was worth it even though I was broke afterwards and Switzerland is dead expensive. For the same reason I never take the bus to the airport. Instead I have a punch-ticket for the Arlanda Express, the world’s most expensive transportation. It feels horrible: It’s like having a punch-ticket for the plane. But I can’t travel without it because I wouldn’t ever get going. I also put money on more expensive plane fares. Before, I had to book economy airlines and early morning flights. Now I can or have to choose not to. Otherwise, I can’t travel.

My dream travelling would be to spread it out a bit more: travelling less often, but staying longer in one place. I like to be in different rooms and contexts. The work looks so different in different cities. People don’t work the same, neither ethically nor aesthetically. I wouldn’t change that for having everything in the same place, in the same way.

[workingontravel]

Olika platser för olika delar av mig

You can find an English translation of this text here. Ofelia Jarl Ortega har i många år varit en del av danssammanhang jag rört mig genom. Under en period turnerade vi med samma föreställning i en grupp med tjugo dansare, vilket är en av mina starkaste erfarenheter av att resa internationellt för scenkonst. Ofelia har rest mycket mer än jag i den formen, i många olika roller och sammanhang. Det är en av anledningarna till att jag ville prata med henne. En annan anledning är hennes konstnärliga intresse för identiteters förvandling genom relationer och blickar. Jag tror att det intresset ger henne ett särskilt perspektiv på hur resande organiserar intimiteter och tvärtom. Detta perspektiv på resandet som är Ofelias rör vid både ensamhet och gemenskap, desorientering och tillhörighet.

Ofelia Jarl Ortega: Mitt resande började med yrket som dansare och koreograf. Jag flyttade till Stockholm från Malmö för att gå balettskola när jag var sjutton. I tjugoårsåldern började jag jobba och resa mer och mer. Jag jobbar nu med dans i danskontexter, med dans i musikkontexter och med musik i olika kontexter. Jag jobbar på många fler ställen än i Sverige. Bland annat har jag fått mycket gigs, uppskattning, residens och pengar i till exempel i Berlin, Wien eller Schweiz.

Jag skapar också själv utrymmen för att resa och arbeta utomlands genom att höra av mig till folk. Jag vill vara där jag känner tillhörighet både socialt och arbetsmässigt. Sedan kommer jag tillbaka hit för att inte tappa Stockholm helt och hållet. Till exempel ska jag försöka vara mer på den nya konst- och dansplattformen höjden, där också den separatistiska dansorganisationen Insister Space håller till, så att jag inte alltid måste åka bort för att komma till mitt community. Jag försöker göra det tydligare för alla att det är här jag lever, att det här är min bas. Jag blir trött av att resa så mycket.

De senaste gångerna jag reste var jag tvungen att snacka i telefon hela vägen ut till flygplatsen för att orka ta mig på ett flygplan igen. Men jag skulle aldrig låta bli att planera in en resa för att känslan av att åka delvis kan vara jobbig. Det är inte så att jag bara lider av att vara på en annan plats, tvärtom, jag trivs väldigt bra med det. Jag reser mellan en och fem gånger i månaden och är borta mellan tre och tjugo dagar varje gång, för spelningar eller längre residensvistelser. Jag har också flera partners som bor i Europa som jag hälsar på regelbundet. Jag har träffat dem genom arbetsvistelser, residens eller festivaler. De reser också mycket och har liknande jobb som jag. Jag har försökt lägga mitt arbete så att jag kan träffa dem mer. Vi har också testat att jobba ihop, men det är inte lika kul. Flersamhet och resande samspelar för mig, fast inte på så sätt att det ena f��ljer på det andra. Jag var flersam redan innan jag började resa så mycket. Men till exempel: Det är skönt att ha just de här relationerna i olika städer för det blir mindre skav kring andra partners. Och vi gör helt olika saker när vi ses, delvis därför att kontexten kring oss inte är samma. Det är som att jag har olika platser för olika delar av mig själv med dem. Om alla mina partners bodde i Stockholm hade allt varit annorlunda och det kanske inte hade varit lika svårt och heligt att ses. Men jag vet inte om jag skulle kunna ha tre relationer så nära mig så intensivt samtidigt. Just nu går det mycket i perioder och det funkar ganska bra för mig.

När jag inte är hemma får jag inte samma kontakt med mina vänner, också för att de själva åker bort så ofta. Många av dem jobbar med ungefär samma saker som jag. Man måste vara väldigt noga med att hålla kontakt då. De flesta är inte det. Det är många som inte ens svarar på sms. Reser man om varandra och missar de två dagarna i månaden när man skulle kunna ses kan det vara svårt att känna närhet i relationen efter sex månader. Själv tycker jag att jag är bra på att hålla kontakten, och det är väldigt viktigt för mig att göra det. Jag har ofta haft mer än en kärleksrelation och vet hur viktigt det är att vara noga om man ska upprätthålla saker på distans. Jag vet var mina vänner är och vad de gör. Jag ringer alla i min familj. Jag blir spindeln i nätet som har koll på allt. Och det känns fint, men också trist de gånger ingen ringer mig eller vet var jag är. Folk slutar höra av sig för att jag är bortrest. Jag blir inte bjuden till grejer för att folk inte räknar med att jag är i stan. Alla bara: ”Bor du i Malmö? Eller Berlin?” Jag har inte bott i Malmö på tolv år. När jag varit borta tillräckligt länge vet jag inte längre vad som finns, hur man hittar till en viss bar eller restaurang. Jag glömmer bort vilken station som kommer efter vilken på tuben. Jag får känslan: Shit, är det här mitt hem? Jag träffade en bekant på en föreställning. Vi började prata om att bli ledsen när man kommer hem och inte känner sig hemma. Hon sa att det var så för henne också. Så jag är inte ensam om de känslorna, men det är väldigt sällan jag pratar om dem med andra. Jag önskar att jag kunde prata om det och ta hand om det med mina vänner. Att vi inte gör det är nog för att resandet är ett så stort hinder i vår vänskap. Det är för känsligt, känsligare än med någon man inte känner.

Det finns också en charm och frihet med att komma till en ny plats där man har sporadiska vänner eller relationer, någon man kanske inte kommer att träffa igen på ett halvår. Man kanske giggar ihop en kväll, eller hänger ihop tre veckor på en festival och har skitkul tillsammans. Man kan vara fri från förväntningar som finns hemma. Det blir ytligt nära vänskaper, man anförtror sig till varandra och hänger tillsammans i dagar. Sedan kanske man kommer åt något ämne där man bara: Just det, vi delar inte alls samma värderingar.

Eftersom jag reser i jobbet innebär det att jag alltid jobbar när jag är på resa, även om jag till exempel är på en fest. Jag pratar om mitt arbete, säger hej, lär känna nya kontakter. Jag tycker att det är kul att träffa nya människor, att veta vad folk gör och att berätta om vad jag gör för andra. Jag gillar att springa runt på festival och mingla. Det är ingenting jag måste tvinga fram, det bara är där. Därför är det ganska tacksamt att resa för mig.

Flygplan är det primära transportmedlet, tyvärr. Det tar tre timmar att flyga till Schweiz. Det tar jättelång tid med tåg från Stockholm, för det är så långt norrut. Utan flygplan skulle jag behöva flytta till Bryssel eller Paris. Det tänker jag redan på att göra, för det vore skönt att kunna åka tåg överallt och jag har vänner där också.

En gång var jag på väg att flytta till PAF (Performing Arts Forum) i Frankrike. Jag tog med en stor väska dit och skulle vara där i minst sex månader. Efter en vecka fick jag ett telefonsamtal om jobb i Berlin. Då packade jag en liten väska från den stora väskan och lämnade grejerna på vinden på PAF och sa att jag skulle komma tillbaka om en månad. Sedan blev den månaden sex månader. Jag försvann i andra resor, Berlin, Wien, Stockholm. Jag kom tillbaka när perioden då jag skulle bo på PAF var slut och hämtade den stora väskan.

En annan väldigt talande historia börjar med att en av mina partners fick skabb och smittade mig, sin kille och sin bästis. Hennes kille åkte till en stor dansfestival i Wien. Folk där hänger i små högar hela tiden och är väldigt fysiska med varandra, typiskt för dansare. Du vet den här prekära arbetssituationen, alla reser, det är sommar, alla sover med alla, alla ligger med alla, alla har mer än en partner… Risken för att det skulle spridas var ju helt enorm. Själv åkte jag till Berlin och sov i en kompis säng, han fick också skabb. Och sedan åkte han också till Wien, och så vidare. Vi åkte runt som bara fan.

Vi fick klåda och träffade tusen läkare som inte trodde att vi kunde ha skabb. Jag tror att det var för att skabb är så förknippat med social utsatthet. Det är skamligt, liksom. Men det är ju djur som äter på kroppen, de bryr sig inte om vilka vi är. Till slut fick vi i alla fall veta och kunde behandla oss. Men då var det andra som fått det av oss som vägrade inse att de också borde behandla sig, så vi blev smittade igen, och fick behandla igen.

Jag hörde ryktet tre veckor senare om att alla som var på den festivalen den sommaren hade fått skabb, och jag skrattade så mycket eftersom jag visste att vi hade smittat varandra med våra resor. Mer eller mindre hela den världen har haft det vid något tillfälle redan innan det här utbrottet, men ingen vågar snacka om det.

Jag är väldigt beroende av de internationella resorna för att mitt liv ska fungera ekonomiskt. Jag har ingen annan inkomst än mitt dansjobb. Man får ha is i magen. När man har noll kronor och inget jobb får man typ ett stipendium eller något. Men nu för första gången kan jag betala ut en halv månadslön åt mig själv, 9 000 kronor efter skatt, via det kooperativa produktionshus som jag samarbetar med. Jag har den här månadslönen fem månader framåt, men om jag fortsätter jobba i den här takten skulle det förhoppningsvis kunna bli längre och kanske en hel månadslön.

Jag fattar att det är absurt. Fem månader är inte någon säkerhet. Det är som med bostad. Yay, nu har jag bostad i Stockholm i sex månader till, sedan måste jag flytta igen. Mitt kontrakt har förlängts ett halvår i taget. Snart har jag bott där i två år, men jag kan inte bo där för evigt, för det är i andra hand. Mitt liv är inte jättehållbart, men det blir bättre och bättre. Man måste vara väldigt pro på att klara sig på väldigt lite. Allting utom jobb får stå åt sidan konstant. Målet är att kunna fortsätta göra det jag vill och få pengar för det så att jag inte behöver ha det så osäkert. Jag har testat mycket, jobbat kort och sporadiskt, lagt energi på sådant som inte gett mig så mycket tillbaka. Nu längar jag efter att kunna jobba länge med en sak, att jobba med bara en sak i ett helt år, att ha tid, att inte behöva säga ja till något bara för att jag behöver pengarna. Det har jag faktiskt redan slutat göra. Det måste vara helt rätt, annars är det inte värt att flyga i fyra timmar och ha ont i magen.

När jag reser bor jag i residenslägenheter eller hos polare, men egentligen gillar jag inte att bo hos polare. Det är en sak att bo hos sin partner. Då är det som att vara hemma nästan. Men annars är jag inte så bekväm i den privata sfären, och att bo med folk man jobbar med kan också vara tufft. Ibland kan jag lägga pengar på hotell fastän jag inte har råd. Till exempel skulle jag på festival i Schweiz nyligen. Jag fick inte det resebidrag jag sökt för att åka dit, så jag betalade min egen resa eftersom jag också ville dit av strategiska skäl. Jag blev erbjuden att bo hos en konstnärlig ledare, men det kändes för intimt. Om jag ska framföra mitt verk på den teatern så vill jag inte bo i hans gästrum. Det kändes skönt att bo på hotell istället. Det fick vara värt det trots att jag var pank sen och trots att Schweiz är svindyrt. På samma sätt åker jag aldrig buss till flyget, istället har jag ett klippkort på Arlanda Express som är världens dyraste färdmedel. Det känns vidrigt, för det är ju som att ha klippkort till flyget. Men jag kan inte resa utan det för jag skulle aldrig komma iväg. Jag lägger också pengarna på dyrare flygbiljetter. Innan var jag tvungen att flyga med lågprisbolag och tidigt på morgonen. Nu kan eller måste jag välja bort det. Annars går det inte att resa.

Mitt drömresande skulle vara lite mer utspritt i tid: att resa mindre ofta, men stanna längre på en plats. Jag tycker om att vara i olika rum och kontexter. Arbetet ser så olika ut i olika städer. Folk jobbar inte på samma sätt varken etiskt eller estetiskt. Jag vill inte byta bort det mot att allt ska vara på samma plats, på samma sätt.

[workingontravel]

It’s ok being in the same place for a while

(A Swedish translation of this text can be found here.)

I got to know Aino Ihanainen and Alexander Weibel Weibel a couple of years ago. Every time I met them, they had always just arrived or were just leaving. I was curious about their perspective on travelling for work, both because they have worked and travelled so much, and because they have worked and travelled so much as a couple. They also come from circus, which gives yet another perspective on how work travel can be organised. I asked them about all this. They gave me many answers, as well as stories from life on the road.

Aino Ihanainen and Alexander Weibel Weibel:

Alex: A big part of the job for everyone in the circus field is travel. Only if you are teaching in a school, you might be more stable in one spot. We usually travel to perform, to create a show or to give workshops. We go everywhere. In general, we travel in Europe, but we work all over the world. I was in Australia twice last year and in the US once this year. Soon we are going to China. Aino: We travel to different contexts where we know people and where we are invited: festivals or stages or educations. There are many in our field who travel like that. It’s the same for all our friends: Now they are here, then they are going there, and someone else comes to stay for some days. There is always this change in who is around. Alex: Because circus is so small – a much smaller circuit than for example dance – you quickly get to know people from all over the world. In general, circus artists are specialised in one thing that only they do. Also because of that, they tour a lot.

Aino: For me, the travelling started when I did my first solo after circus school in Finland. I got residencies around Europe and working opportunities. And then I got to work with the company Cirkör and travelled around Europe, the States and South America. The first time we were touring with Cirkör, it was such a change compared to the life I had before. It changed the meaning of home into life in a suitcase.

Alex: I did circus educations in Madrid, Russia and then Sweden. After that, I’ve been based here, and I met Aino when we were working in the same production for Cirkör six years ago. Touring gets you very close to people. It was actually one of the times when we were touring that Aino and I started to get to know each other more intimately. Aino: We had all kinds of ways of sneaking into hotel rooms. By the roof outside the window, for example. Alex: Yes, Aino climbed out the window and came to mine. We weren’t thinking of what we did as something serious from the beginning, so we wanted to keep a low profile. But then it grew. It became like that through working and spending so much time together.

Aino: After that we started to work together with our own things. Alex did his Master’s project and I was helping, but it ended up so that I was also in the performance. It worked well enough so we wanted to continue working together.

Alex: A lot of things are clearer now. Now we are together, before we weren’t. And now we do work together. We’re making a new show. We’re going to different residencies to rehearse: some in Sweden and then Spain, Prague and Riga. After that, we’re performing in China and Spain and Saint Petersburg and Finland with the previous piece we did. That show fits into the van. Aino: We won’t go to China with the van, though. Alex: And we travel quite a lot by plane in Europe, too.

Aino: Too much. Alex: If there were less flying, there would be less travel. We wouldn’t go to China to do three shows and come back. It would very much change how the circus world works.

Aino: Then the structures would need to change so that you could take the train or the bus all the way to China, having different stops along the route. But it’s also a question of time and money. Who has the time and money to travel for months? Alex: I think everything would have to change if we couldn’t fly. But it has canged before. Both with cheap flights and with YouTube. That’s been something very remote and exotic, and at some point it didn’t exist. One thing that has changed already in travel since we started working is that they are a lot stricter about luggage now. The violin is a bigger problem than before to take on board.

Aino: It’s crazy that it’s cheaper to fly than to take the train. Even within countries: flying from here to Gothenburg.

Alex: But we take the train if we’re in Sweden. To Finland we go by boat.

Aino: We often fly to Finland, as well. Alex: It depends on the gig and what we have to bring.

Aino: And the time frame. It takes so much longer to go by car or train.

Alex: We also go camping with the van for our own entertainment. Like this year, we have some months when we don’t know what we will do; so we will probably be… travelling. We like to be on the road. But there were a lot more shows before, with Cirkör. They always try to book as many shows as possible in a month. We try to do the opposite. We do the minimum, so that we can be free. We also try to get the gigs in nice places and stay there longer. Places where we haven’t been, warm places, or even cold places if it’s a bit out of the ordinary: something that is not this. Aino: Before, we travelled a lot with a group. Now it’s been more just the two of us, which is nice and sometimes horrible because we are very different. When we travel together in this small space that the van is, we get confronted with that. Then it’s good to have some time to do your own thing. We have these days or weeks when we have breaks from travelling and from being together all the time.

Alex: You also learn how the other person is and what provokes difficulties: You learn to make sure people have food, people have slept or whatever it is that triggers these issues. When to say stop, take a step back, or push. I remember before we even had the van. We had a car and we slept in a trailer behind it. We had been driving for a million hours and were in the middle of who knows what country. It was two in the morning. I was parking and I was not very good at backing up so we got stuck. That was horrible, but it was our own fault for driving so long and being so tired.

Aino: I think it’s good that we don’t live in the same place in Stockholm, though, that we both have our own space. I’ve also been staying at his place, or kept my things at his place. Now I have a place of my own, but I’ve had all sorts of living situations over these five-six years. I’ve moved like twenty times. I have stayed on everyone’s sofa.    I was more of a home person back in Finland, but I don’t feel I ever had a home in Sweden. It’s always been for some weeks or months but it’s not my home. I guess I’ve got used to it. If I had a place that felt like home, I would put things up and make it my space. I think I have that kind of need somewhere, because I’m a very visual person and I like some things that I carry with me. But I’ve been too lazy to start that kind of project.

Alex: I’ve been the one who had a place. One reason I’ve stayed here in Stockholm for so long is I’ve been lucky with the apartment. I’ve been happy to be there. For me, it has always been very important to have a physical base. Aino: Because he’s a hoarder.

Alex: I have a lot of instruments, equipment: stuff. But finding the van changed the way I saw things. It’s such freedom to just drive, park wherever we want, sleep there, cook. That made me think that I don’t need much. And then I had to leave the previous apartment because the owner needed it. And I was, like: “Well, maybe I don’t want an apartment.”    Now I’m staying at this apartment where I just moved in, and I can stay here for long, and it’s nice, but I’m not sure I will. I’ve always been good at making an effort: painting, fixing things, hanging all my instruments, whatever I need to feel that it’s my place and that I can do whatever I want. Now I don’t think I’m as interested in doing that. I’d rather make something in the van and go. The only thing is that it’s too cold to live in the van in the winter here.

Aino: I think you never wanted to stay in Stockholm, in a way. And I haven’t liked Stockholm either, so I’ve been trying to tell myself that I’m not going to stay here, that I’ll go somewhere else. That’s another reason why I haven’t made something here. But there are so many good things here. Everything works. There’s a good training space.

Alex: There’s a lot of funding.

Aino: All the structures are there and they work.

Alex: There’s good education. You can do a Master in circus. You can even do a PhD in circus. These are things that don’t exist in the rest of the world. But then, the more you travel, the more you want to spend time in these other places. It’s hard to decide where to live.

Aino: Where and why.

Alex: With the kind of work we have, the important thing is to travel to wherever the shows are. In a way, it doesn't matter from where you’re travelling. So you end up living where there are enough reasons to keep you. Maybe I have started to lose my reasons to stay in Stockholm. The biggest problem is that it’s an extremely boring city. You can find good people and contexts if you plan in advance, but I’ve tried a lot to find things spontaneously – social life, people talking, a little concert. I’ve been walking around alone in the cold and the dark. If I found something, it was closing and expensive. When I travel to all these other places where it’s different and then come back I’m like: “Why was I here again?”

Aino: I could imagine moving to central Europe or even Southern Europe. It would be nice to be in a Spanish-speaking place, because I’m slowly learning Spanish.

Alex: It’s ok being in the same place for a while as long as I know I’m going to leave. Even if that place would be a perfect place, I think I would still want to travel, but then go back to the perfect place in-between. I love to travel. Like the first trips we did with the van. We worked in Spain, then went to Berlin, Poland, Lithuania, Latvia and Estonia and took the boat to Stockholm from there. It was great to have that freedom: seeing, exploring, stopping, taking pictures, whatever.    Me and Aino are very different when we travel. I’m in contact with a lot of people online or on the phone every day and talk about what is happening. If I’m not there physically, I still feel very connected.

Aino: I don’t have a need to write every day. Also when he’s away, I’m not writing to him. My family and friends back home are more used to it now, but he gets angry. It might take days for me to answer messages. I always try to be better at that, but then I never manage. I don’t feel much need for messages unless something special has happened. Maybe I care less about daily things. It’s nicer for me to have that kind of conversation with the person directly, not via messenger. Also, I’m not good at writing. It takes forever and I get frustrated. It just doesn’t feel like the best way of communicating.    If someone is having changes in life, I like to be in contact even if I’m not there. But it’s not the same as being there. I have missed so many things back in Finland while working far away: family gatherings, friends’ weddings, school class reunions, important concerts or shows. The most difficult thing to miss so far was when I was in a residency in Norway and learning that my grandfather had passed away. It was hard to be far from the family at that time.    Apart from this thing of missing out, getting from point A to point B is the part of travelling that I like the least. Basically, if you could just skip the travelling part in the travelling, it would be perfect. Layovers are the worst, and sitting on your seat for hours isn’t so nice either. But I also kind of enjoy watching movies on long-distance flights and having nothing else to do.

Alex: If you do several long trips in a short period, you get used to it. But it also depends on how much stuff you’re travelling with. I think I never travelled with just a backpack in my whole life. Always a violin and a suitcase. If you’re going to fly, getting to and from the airport is always a pain in the ass because you have to carry all the suitcases and at the same time figure out where you’re going. It’s uncomfortable, it’s warm, it’s cold, it’s raining, it’s snowing. I prefer the van. If I could just always be transported from home in whatever vehicle I’d be travelling with, I’d be fine.    I want my future travels to be smooth. Apart from that, I hope that we can keep this lifestyle until we feel we’ve had enough.

Aino: Maybe we will find our next base through the travel.

Alex: The van breaks down in the middle of the trip: Voilà, that’s our new base. Aino: Could happen.

Alex: Actually, I think our home, as well as our relationship, is wherever we are. I think it’s more about us, not our place.

[workingontravel]

Det är okej att vara på samma plats ett tag

(You can read this text in English here.) Jag lärde känna Aino Ihanainen och Alexander Weibel Weibel för ett par år sedan. Varje gång jag träffade dem hade de precis varit någonstans och skulle snart åka någonstans. Jag var nyfiken på deras perspektiv på att resa för arbete, både för att de har arbetat och rest så mycket, och för att de har arbetat och rest så mycket som ett par. De kommer dessutom från cirkus, vilket ger ytterligare ett perspektiv på hur resande för arbete kan organiseras. Jag frågade dem om allt det här. De svarade på många olika sätt, och gav mig olika berättelser från livet på resande fot:

Aino Ihanainen och Alexander Weibel Weibel:

Alex: En stor del av arbetet för alla inom cirkusfältet är att resa. Det är bara om man undervisar på en skola som man kanske är mer varaktigt på en plats. Vi reser oftast för att uppträda, skapa en föreställning eller ge workshops. Vi reser överallt. I allmänhet reser vi inom Europa, men vi arbetar i hela världen. Jag var i Australien två gånger förra året och i USA en gång i år. Snart ska vi till Kina. Aino: Vi reser till olika sammanhang där vi känner människor och dit vi har blivit inbjudna: festivaler eller scener eller utbildningar. Det finns många i vårt fält som reser så. Det är likadant med alla vänner: nu är de här, sen ska de dit, och någon annan kommer för att vara här några dagar. Vilka som är här förändras hela tiden. Alex: Eftersom cirkus är så litet – en mycket mindre sfär än till exempel dans – lär man snabbt känna människor i hela världen. Cirkusartister i allmänhet är specialiserade på en grej som bara de gör. Det är ett av skälen till att de turnerar mycket.

Aino: För mig började resandet när jag gjorde mitt första solo efter att ha gått cirkusskola i Finland. Sedan fick jag residens runtom i Europa och olika jobberbjudanden. Och så fick jag jobba med kompaniet Cirkör och reste runt i Europa, Staterna och Sydamerika. Första gången jag turnerade med Cirkör var det en enorm förändring jämfört med det liv jag haft tidigare. ”Hemma” började betyda livet i en resväska.

Alex: Jag gick cirkusutbildningar i Madrid, Ryssland och sedan Sverige. Efter det har jag varit baserad här, och jag träffade Aino när vi arbetade i samma produktion för Cirkör för sex år sedan. Att turnera gör att man kommer väldigt nära människor. Det var faktiskt på en av våra turnéer som min och Ainos relation blev mer intim. Aino: Vi smög oss in i varandras hotellrum på alla möjliga sätt. Via taket utanför fönstret, till exempel. Alex: Ja, Aino klättrade ut genom sitt fönster och kom till mitt. Vi tänkte inte på det vi gjorde som något seriöst från början, så vi ville hålla en låg profil. Men sedan växte det. Det blev så för att vi arbetade och tillbringade så mycket tid tillsammans.

Aino: Efter det började vi arbeta ihop med våra egna saker. Alex gjorde sitt masterprojekt och jag hjälpte till, men det slutade med att jag också var med i föreställningen. Det funkade så pass bra att vi ville fortsätta arbeta ihop.

Alex: Många saker är tydligare nu. Nu är vi ihop, innan var vi inte det. Och nu arbetar vi tillsammans. Vi gör en ny föreställning. Vi åker på olika residens för att repetera: några i Sverige och sedan i Spanien, Prag och Riga. Efter det ska vi uppträda i Kina och Spanien och Sankt Petersburg och Finland med vårt förra verk. Den föreställningen ryms i skåpbilen. Aino: Men vi kommer inte åka till Kina i skåpbilen. Alex: Och vi reser ganska mycket med flyg i Europa också.

Aino: För mycket. Alex: Om det flögs mindre skulle det resas mindre. Vi skulle inte åka till Kina för att göra tre föreställningar och sedan åka hem. Det skulle helt förändra hur cirkusvärlden funkar.

Aino: Då skulle strukturerna behöva ändras så att man kan ta tåg eller buss hela vägen till Kina och göra olika turnéstopp längs hela sträckan. Men det handlar också om tid och pengar. Vem har tid och pengar att resa i månader? Alex: Jag tror att allt skulle behöva förändras om vi inte kunde flyga. Men förändringar har ju skett förut. Både med lågprisflyg och med Youtube. Det har varit någonting väldigt avlägset och exotiskt, och vid en tidpunkt fanns det inte ens. En sak som har förändrats i resandet sedan vi började arbeta är att de är mycket strängare med bagage nu. Fiolen är svårare att få ta ombord.

Aino: Det är galet att det är billigare att flyga än att ta tåget. Till och med inrikes: att flyga härifrån till Göteborg.

Alex: Men vi tar tåget om vi är i Sverige. Och till Finland åker vi båt.

Aino: Vi flyger ofta till Finland också. Alex: Det beror på vad det är för föreställning och vad vi måste ta med.

Aino: Och tidsramen. Det tar så mycket längre tid med bil eller tåg.

Alex: Vi brukar också campa med skåpbilen för nöjes skull. Som nu i år, då har vi några månader då vi inte vet vad vi ska göra, så då ska vi förmodligen… resa. Vi gillar att vara på resande fot. Men det var mycket fler föreställningar förut, med Cirkör. De försökte alltid boka så många föreställningar som möjligt på en månad. Vi försöker göra tvärtom. Vi vill göra minsta möjliga, så att vi får vara lediga. Vi försöker också få gig på trevliga platser och stanna längre där. Platser där vi inte har varit, varma platser eller till och med kalla platser om det är någonting lite utöver det vanliga: någonting som inte är det här. Aino: Förut reste vi mycket med en grupp. Nu har det mer varit bara vi två, vilket är fint och ibland hemskt eftersom vi är väldigt olika. När vi reser tillsammans i skåpbilens lilla utrymme så konfronteras vi med det. Då är det bra att ha lite tid då man får göra sin egen grej. Vi har dagar och veckor när vi tar paus från resandet och från att vara tillsammans hela tiden.

Alex: Man lär sig också hur den andra personen är och vad som framkallar svårigheter: Man lär sig se till att folk äter, sover eller vad det nu än är som skapar de här problemen. När man ska säga stopp, backa eller insistera. Jag minns innan vi ens hade skåpbilen. Vi hade en bil och sov i en trailer. Vi hade kört i en miljon timmar och var mitt i vem vet vilket land. Det var två på morgonen. Jag parkerade och var inte så bra på att backa, så vi fastnade. Det var hemskt, men det var vårt eget fel för vi hade kört för långt och blivit för trötta.

Aino: Jag tror ändå att det är bra att vi inte bor tillsammans i Stockholm, att vi båda har vårt eget. Jag har också bott hos honom eller haft mina saker hos honom. Nu har jag ett eget ställe, men jag har haft alla möjliga livssituationer under de här fem-sex åren. Jag har flyttat typ tjugo gånger. Jag har bott på allas soffor.    Jag var mer en hemmaperson i Finland, men jag känner inte att jag någonsin har haft ett hem i Sverige. Det har alltid rört sig om några veckor eller månader men det är inte mitt hem. Jag antar att jag har vant mig vid det. Om jag hade ett ställe som kändes som hemma skulle jag sätta upp saker och göra det till min plats. Jag tror att jag har ett sådant behov någonstans, för jag är väldigt visuell och jag gillar vissa saker som jag tar med mig. Men jag har varit för lat för att dra igång den sortens projekt.

Alex: Jag har varit den som haft ett hem. En anledning till att jag stannat här i Stockholm så länge är att jag haft tur med lägenhet. Jag har varit lycklig där. För mig har det alltid varit viktigt att ha en fysisk bas. Aino: För att han samlar prylar.

Alex: Jag har många instrument, verktyg, grejer. Men skåpbilen förändrade hur jag ser på saker. Det är en sådan frihet att bara köra, parkera var vi vill, sova där, laga mat. Det har fått mig att tänka att jag inte behöver så mycket. Och sedan var jag tvungen att lämna den förra lägenheten för att ägaren behövde den. Och jag kände typ: ”Tja, jag kanske inte behöver en lägenhet.”    Nu bor jag i den här lägenheten. Jag har just flyttat hit, och jag kan få bo här länge, och den är fin, men jag är inte säker på att jag kommer att stanna. Jag har alltid varit bra på att fixa: måla, laga saker, hänga upp mina instrument, det som behövs för att jag ska känna att det är mitt ställe och att jag kan göra vad jag vill. Nu tror jag inte att jag är så intresserad av att göra det. Jag skulle hellre fixa något i skåpbilen och åka. Det enda problemet är att det är för kallt att bo i den på vintern här.

Aino: Jag tror att du aldrig velat bo i Stockholm i vilket fall. Och jag har inte gillat Stockholm heller, så jag försöker intala mig själv att jag inte kommer att bli kvar här, att jag kommer att åka någon annanstans. Det är ytterligare ett skäl till att jag inte har byggt upp något. Men det finns så många bra saker här. Allting funkar. Det finns en bra plats att träna på.

Alex: Det finns mycket kulturstöd.

Aino: Alla strukturerna finns och fungerar.

Alex: Det finns en bra utbildning. Man kan ta en master i cirkus. Man kan till och med doktorera i cirkus. Det här är saker som inte existerar i övriga världen. Men ju mer man reser, desto mer vill man vara på de där andra platserna. Det är svårt att bestämma var man ska bo.

Aino: Var och varför.

Alex: Med vår typ av arbete är det viktigt att resa dit där föreställningarna spelas. På sätt och vis spelar det ingen roll varifrån man reser. Så det slutar med att man bor där det finns tillräckligt med skäl för att hålla kvar en. Kanske har jag börjat tappa mina skäl att stanna i Stockholm. Det största problemet är att det är en extremt tråkig stad. Man kan hitta bra människor och sammanhang om man planerar med framförhållning, men jag har ofta försökt hitta saker spontant – social samvaro, folk som snackar, nån liten konsert. Jag har vandrat runt ensam i kylan och mörkret. Om jag hittade någonting så skulle det precis stänga och var dyrt. När jag reser till alla de där andra ställena där det är annorlunda och kommer tillbaka hit är det liksom: ”Varför är jag här nu igen?”

Aino: Jag skulle kunna tänka mig att flytta till Mellaneuropa eller till och med södra Europa. Det skulle vara fint att vara på ett spansktalande ställe, för jag lär mig långsamt spanska.

Alex: Det är okej att vara på samma plats ett tag bara jag vet att jag ska därifrån. Även om den platsen är perfekt tror jag ändå att jag skulle vilja resa, men återkomma till den perfekta platsen däremellan. Jag älskar att resa. Som de första resorna vi gjorde med skåpbilen. Vi arbetade i Spanien, åkte till Berlin, Polen, Litauen, Lettland och Estland och tog båten till Stockholm därifrån. Det var fantastiskt att ha den friheten: att se, utforska, stanna, ta bilder, vadsomhelst.    Jag och Aino är väldigt olika när vi reser. Jag håller kontakten med en massa människor online eller på telefon varje dag och pratar om vad som händer. Fast jag inte är där kroppsligen så känner jag mig ändå väldigt nära.

Aino: Jag känner inget behov att skriva varje dag. Jag skriver inte ens till honom när han är borta. Min familj och mina vänner har vant sig vid det här laget, men han blir sur. Det kan ta dagar för mig att svara på meddelanden. Det känns inte nödvändigt att meddela mig om inget särskilt har hänt. Kanske bryr jag mig mindre om vardagliga saker. Det är skönare för mig att ha den sortens samtal direkt med personen, inte via Messenger. Dessutom är jag inte så bra på att skriva. Det tar en evighet och jag blir frustrerad. Det känns bara inte som det bästa sättet att kommunicera.    Om någons liv förändras vill jag ha kontakt även om jag inte är där. Men det är inte samma sak som att vara där. Jag har missat så många saker hemma i Finland för att jag jobbat långt borta: familjefester, vänners bröllop, klassåterträffar, viktiga konserter och föreställningar. Det värsta hittills var när jag fick veta att min morfar dött. Det var tufft att vara långt bort från familjen då.    Utöver att missa sådana saker är att ta sig från punkt A till punkt B den del av resandet som jag gillar minst. Det vore perfekt om man kunde skippa själva resedelen av resandet. Byten är det värsta, och att sitta i timmar är inte heller så kul. Men jag kan också på något sätt gilla att kolla på filmer på långa flygningar och att inte ha något annat att göra.

Alex: Om man gör flera långa resor på kort tid så vänjer man sig. Men det beror också på hur mycket grejer man reser med. Jag tror att jag aldrig rest med bara en ryggsäck i hela mitt liv. Alltid en fiol och en resväska. Om man ska flyga är det alltid ett helvete att ta sig till och från flygplatsen för man ska bära alla resväskorna och samtidigt lista ut vart man ska. Det är obekvämt, det är varmt, det är kallt, det regnar, det snöar. Jag föredrar skåpbilen. Om jag bara alltid kunde ta mig hemifrån i det fordon jag skulle resa med skulle allt vara bra.    Jag önskar att mina framtida resor ska bli smidiga. Bortsett från det hoppas jag att vi kan behålla den här livsstilen tills vi känner att vi har fått nog.

Aino: Vi kanske hittar vår nästa bas genom resorna.

Alex: Skåpbilen går sönder mitt under en resa: Voilà, det blir vår nya bas. Aino: Skulle kunna hända.

Alex: Jag tror faktiskt att både vårt hem och vår relation är där vi är. Det handlar nog mer om oss, inte om var vi befinner oss.

[workingontravel]

If you’re in motion, you can’t stop

(You can read this text in Swedish here.) Many of the people I talked to from the contemporary European dance scene in connection with this project, referred to the music world for examples of consecutive tours. Therefore, I wanted to speak to someone with experience from music tours, and got in touch with Sara Parkman. Among other things, she told me what it’s like travelling all over Sweden to play. She also told me about music as a calling and the utopian potential of band relationships.

Sara Parkman: I tour mostly in Sweden and have done so since I was fifteen. I lived in Härnösand then, and was a part of a folk rock band called Kraa. We travelled as part of cultural projects aimed at encouraging young people to keep going (such as Musik Direkt and Ung kultur möts, state-funded projects for young people). It was the best thing I had done: travelling by night train and getting to know other teenagers in Sweden who had dreams about making music. We played in community youth centres around all of middle Norrland. The county administrative board is holding an 8th March celebration! The governor will speak! Come and play! That was when I started taking instruments along by train, and I never looked back.

I think I register around a hundred and fifty per diems a year, so I’m travelling for work approximately one third of the time. I travel by train or car. Our company policy is to not fly nationally, or in Europe unless it’s really justifiable. Two years ago, we were still flying, because that was before we had our policy. I went to Scotland to visit a Christian community for a project about choral singing that I was involved with, for instance.

My experiences when travelling keep changing. This year, I’ve noticed how many different things Sweden can be. It’s about social conditions in different places, the way bodies look, their clothes or jokes, if they have a local health centre, if the community hall is messy or clean. I can get pissed-off about inequalities, but also impressed by the diversity. We share a language, but the history of Scania is different from the history of Stockholm or the history of northern Sweden. It’s nice to be reminded of that.

Touring is different depending on the genre. I’m a folk musician, but I move in various economies. I did two tours with Riksteatern (the national touring theatre of Sweden). As a folk musician, you can play in schools, and there is some public funding for associations that book concerts. Then there are the Regional Music Institution organisations that can invite you to play in the whole county, which means you get paid fairly well and you do consecutive tours. But you’re your own driver and you rig your own sound system. It’s not like being hired by a classical city orchestra. Then you don’t tour that much at all. It’s also not like being a pop musician under some big label. Then there might be a tour bus and a tour manager. I was only ever in touch with tours on that scale at the major theatre institutions.

I feel a bit like I’m hacking the system when I get into the theatre economy, it’s much more stable. They arrange travel and accommodation for you. You don’t have to be on top of things or plan much at all. You also get away from having new social relationships in every new place because the tour managers take care of all the contacts for you. In terms of health, that’s comfortable. And yet, there’s a down side. The more professionalised and specialised it becomes, the less I get to meet everyone involved. But if I have some gig connected to theatre every year, that gives me more freedom for the rest of the year.

I try to say no to a lot of things nowadays that I used to say yes to before. You learn what is worth doing and what isn’t. It’s not worth going to New York for a weekend to play at a boring office party for a tech company, even if you get a lot of money. It’s also not worth sitting on a train for sixteen hours to play for no one. The travel doesn’t justify the end and the end doesn’t justify the travel. But a part of me thinks that everyone should try sleeping on a gym floor, getting a beer ticket as your only payment. It’s part of the learning experience.

You learn a lot about your limits through trying. I realise I get tired faster now than before. Maybe it’s my age, or it’s about acknowledging what I actually have the energy for. I used to max out more before, and then I would break down after. I used to spend my travel time preparing texts, producing. Now, I just travel. And I’ve started taking better care of my body: running, making sure I eat properly, not drinking too much alcohol. And I started realising that if I work fulltime, I might not have the energy or need to meet everyone everywhere.

I usually bring my own pillow. It’s good to have slippers, tuning fork, nail scissors… And then I have my diary with drawings and cut-out images. I’ve had it since I was seventeen. Everything is in it, work and life. It’s like carrying a part of my mind. If I lose the diary, I panic. It’s a part of my home.

Home is also Stockholm, where I live. I used to say home was Västernorrland. The last years I haven’t been there much, but I always go back to work. I’m quite often in Bergslagen, in the Ställberg mine. Some years I’ve been there for four months. That creates real relationships that give a sense of home.

I grew up in a Christian conference centre in Dalarna. My father is a priest and my mother is a deacon in the church of Sweden. So much of my relation to music comes from church. The music is part of the liturgy, the rituals. Everyone who comes to church practises music. People came from the whole diocese of Västerås and from the whole world for courses and conferences. There were in-service courses for churchwardens, youth camps and communion camps. It was also like a new home for people who needed to get away from their old lives, for example alcoholics. You shared your everyday life with everyone there. The days were structured by morning prayer, noon prayer and evening prayer. There was a strong focus on congregational and choral singing. Because there were so many teenagers at the conference centre, there were hits, often songs that were influenced by pop or rock. You could lie on the floor with your head on someone’s lap and sing in the chapel: “Be not afraid”, “Glory to the father”.

People also came there with music in different ways. My father, for instance. He travelled a lot in the eighties, especially to South Africa. He and his friend brought music back and introduced it here in Sweden. There is often a journey in the music: It tells something about where people have been.

When it comes to folk music, the place of origin is often very concrete. I can say: “This song is from Bingsjö” or “This song is after Anders in Övik”. Last time I met Anders in Övik was three weeks ago. I toured to Övik and he came to see me. He is the one person who taught me the most about folk music from Ångermanland. But I think the places are always in the music, no matter if it’s a place connected to a specific person or a geographical place or an emotional place or a historic place.

Travel is a part of folk music’s heritage. Take my playing buddy, whose father went on an exchange trip in the US with a folk music association from Järvsö. In the US, he met the woman who would become the mother of my playing buddy. She was also interested in Swedish folk music. They fell in love and moved to Hälsingland. So the trip with folk music brought them together, but also it made them end up in Järvsö. People travel and meet, but they don’t let go of their local heritage. I think folk musicians return home after studying to a much higher extent than other musicians. Then you can continue telling the story of that place; it’s integrated in your music and identity.

My playing buddy also moved back to Järvsö after we graduated from the Academy. She had been more homesick than any of us when we were on tour. For a long time, she was always the one who arrived last and went home first, while I was the other way around. Then it changed for both of us. But she still lives there, and I never moved back to Norrland.

I often get asked if I can come and talk about rural or northern Sweden. But I don’t feel I’m qualified. I’ve lived in Stockholm for nine years. I think the institutions turn to me because they don’t have anyone else to ask, and also because the rural areas are so impoverished. Urbanisation has been going on in Sweden since the fifties, so for each generation the rural areas are more and more diluted. When I grew up in Härnösand, the conditions for working in the arts were better than they are now. There were more active people, more organisations. So when cultural institutions want to invite someone with a rural perspective, there are actually fewer people who are active there than before. And the decline of rural areas won’t be stopped by casting light on power inequality or more representation of people from these areas in conversations. This is primarily an economic issue, not a social one.

I know a lot of people in Sweden. Wherever I go on tour, there’s always a friend or a relative. Travel is a way of keeping these relationships alive. I get to see their lives, their kids growing up. Many of my friends have similar lives. It’s understood that it might take months until we meet. Some of them, I’m in touch with over the phone or the Internet, others I only meet when we are in the same place.

On tour I also meet people who have been in touch with my family, especially in middle Norrland: someone confirmed by my father, baptised by my grandfather, my great-grandfather, or my grandmother’s father. My church family has been everywhere, because back in the day, priests rarely stayed in one place for more than five or ten years before being relocated. The clerical profession was a calling, not an ordinary job where you choose where you work, like it is now. When you were ordained, you gave up your free will. If the diocese wanted you to move to Rönnefors a hundred kilometres north of Östersund, then you did.

Also, as an artist, you need to feel some kind of love for going where service calls. It’s both curiosity and fear of stagnating that keeps me in that love. If you’re in motion, you can’t stop. That I see this profession as a calling also means that I often feel like a mediator rather than a sender, a vehicle for what needs to be told. When the music works, I feel like I’m channelling light from above. That feeling can cause dissonance when I meet a moved audience and people who want to come and thank me afterwards. My feeling is that it wasn’t me who did it. Not that I’m saying it’s Jesus or God, but it’s just not me.

Music left deep traces in my life, not only because music is important to me, but in more ways than I previously thought. This spring, I’ve been on a long tour. There were people everywhere whom I had known for many years. I feel rich being at home in so many places. And yet, I’m scared of becoming lonely. I’m just thirty, it’s still okay to be on the road, but what about when I’m forty-five? Maybe everyone will have kids and nuclear families even though they said they wouldn’t. What if I discover I wish I had got on that train but missed it because I’m always on the road? All my dreams have been about playing: career dreams as well as relationship dreams. Imagine playing in a band, imagine getting the acknowledgement of being accepted at the academy of music, imagine having your best playing buddy. Those dreams have informed all my choices. So, have I forgotten that others dream of finding a partner or buying a house, and because they dream of a house, they’ve been saving money for ten years?

There have been times when I considered doing something else, becoming a journalist or a nurse. I’ve even sent off applications, but then I realised I don’t want to. I wanted to play instead. A really serious game. My performance anxiety is no game, but when everything works and there is a flow, it’s like being a child. I can’t imagine doing anything other than music. Half my life, I’ve been doing this. I grew up with music, with my playing buddy Samantha, with my first band. Music is the first time I got drunk, the first time I fell in love. Everything I have was created in these rooms, rooms that I’ve often travelled to, rooms that I’ve been in with band mates.

The band community is interesting from a social perspective. If you you look at what kind of music gets attention today compared to twenty years ago, there are a lot of individual pop artists or DJs – fewer boy bands, girl bands or rock groups, than when I grew up. Community isn’t as pronounced as a trope. This, I think, makes groups of friends in our society even more relegated to youth: before the age of nuclear families. JP Nyström, a folk band from Gällivare that has been around for 42 years, recently released an album with music from all their time together. They asked me to write something for it. So, I wrote about the band as a radical and utopian dream of community. One of them said to me, “Love comes and goes, but band mates are forever.” Of course it’s not true for everyone that band mates are forever. But if you have a band, there are expectations on you that might make you more inclined to set the relationship straight. If you hadn’t been band buddies, you might not have continued being friends in the same way. You would have preferred to just leave some conflicts unresolved. On tour, professional and relational matters can clash. You hang out in groups where people have known each other different lengths of time. Then you have to navigate in that and not assume that everyone can be equally close just because you’re all in the same group.

It’s more complicated with the ones you are closest to. The relationship is hard to categorise. You live together for two months and share everything but your bed. It’s almost like you’re married: You’re somehow the top priority for each other when you travel, despite not being together or in love or even wanting to sleep with each other. And then, when you return home, you might still be close, but there are others who come first. Maybe a partner or a grandmother – someone who isn’t me. Before, that would sometimes make me sad and jealous. Now I think I’m better at coping with that separation, and at sorting the band relationship in the “right” way: I understand what it’s expected to contain.

At the same time, I want to give the band relationship a special status, a role of its own in my life. I’m very happy that my playing buddies Samantha and Hampus were in my grandmother’s photo album before she died, because they are very important people to me. At my grandmother’s funeral, Samantha was my “plus one”. That went without saying, also because she and my grandmother had a relationship of their own.

The band or the playing relationship is like a parenthesis where something else gets to exist, something this isn’t a friendship, something that isn’t an erotic relationship, but still contains so much. Playing with someone, being in the same flow, creates a strong intimacy.

[workingontravel]

Är man i rörelse kan man inte stanna

(You can read an English translation of this text here.) När jag har talat med människor från den samtida europeiska dansscenen i samband med det här projektet har flera sneglat på musikvärlden för att hitta exempel på sammanhängande turnéer. Jag ville därför prata med någon som hade egna erfarenheter av musikfältets sätt att turnera och tog kontakt med Sara Parkman.
Hon berättade bland annat om hur det är att resa runt i hela Sverige för att spela, om musiken som kall, och om bandrelationens utopiska potential.

Sara Parkman:
 Jag turnerar mest i Sverige och har gjort det sedan jag var femton. Då bodde jag i Härnösand och var med i ett folkrock-band som hette Kraa. Vi åkte runt inom ramen för olika kulturprojekt som skulle peppa unga att hålla på (typ Musik Direkt och Ung kultur möts, statligt finansierade projekt för att ge plattformar för unga). Det var det roligaste jag gjort då: att åka nattåget och lära känna andra tonåringar i Sverige som drömde om musik. Vi spelade på fritidsgårdar och ungdomsgårdar runt om i Mellannorrland. Länsstyrelsen ordnar en 8 mars-dag! Landshövdingen talar! Kom och spela! Det var då jag började åka tåg med instrument, och sedan har jag aldrig slutat. 



 Jag tror att jag plockar ut traktamente för drygt hundrafemtio dagar om året, så ungefär en tredjedel av tiden reser jag i arbetet. Jag reser med tåg eller bil. Vårt företag har som policy att inte flyga inrikes, inte heller inom Europa om man inte verkligen kan motivera det. För två år sedan flög vi fortfarande, för det var innan vi hade vår policy. Då var jag till exempel i Skottland och besökte ett kristet community apropå ett projekt om körsång som jag var med i.

 Vad jag upplever i resandet förändras. I år har jag tänkt på hur många olika Sverige det finns. De handlar om sociala villkor på olika platser, hur kropparna där ser ut, hur deras kläder eller skämt är, om det finns en vårdcentral, ifall Folkets hus är stökigt eller rent. Jag kan bli förbannad på ojämlikheter, men också imponerad av mångfalden. Man har ett verbalt gemensamt språk, men det är ändå skillnad mellan Skånes historia, Stockholms historia och norra Sveriges historia. Det är fint att få komma ihåg det.


 Turnerandet ser olika ut beroende på genre. Jag är folkmusiker, men rör mig i flera olika ekonomier. Jag har bland annat gjort två turnéer med Riksteatern. Som folkmusiker kan man också spela i skolor, och det finns en del statligt stöd till föreningar som bokar konserter. Sedan finns länsmusikorganisationerna som kan bjuda in en att spela i hela länet, vilket gör att man får ganska okej betalt och gör sammanhängande turnéer. Men man är sin egen chaufför och man sätter upp sitt eget ljudsystem. Det är inte som att vara anställd i en klassisk orkester i någon stad. Då turnerar man inte så mycket alls. Det är inte heller som att vara popmusiker under något större företag. Då kanske det finns turnébuss och turnéledare. Ekonomi på den nivån har jag bara kommit i kontakt med på de stora teaterinstitutionerna. 



Jag känner att jag hackar systemet lite när jag kommer in i teaterekonomin, den är så mycket stabilare. De fixar resa och boende åt en. Man måste inte ha koll eller planera så mycket. Man slipper också ha nya sociala relationer på varje ställe eftersom turnéledarna sköter alla kontakter åt en. Rent hälsomässigt är det skönt. Samtidigt är det dubbelt. Ju mer professionaliserat och specialiserat det blir, desto mindre får jag träffa alla som håller på. Men om jag har något teaterrelaterat jobb varje år innebär det att jag kan vara friare med vad jag väljer att göra resten av året.

 
Jag försöker tacka nej till ganska mycket nu som jag tackade ja till förut. Man lär sig vad som är värt att göra och inte. Det är inte värt att åka till New York över en helg och spela på en tråkig personalfest för ett teknikföretag även om man får jättemycket pengar. Det är inte heller värt att sitta på ett tåg i sexton timmar för att spela för ingen alls. Resan är inte värd målet och målet är inte värt resan. Men en del av mig tycker att man ska ha bott på gymnastiksalsgolv och ha fått en ölbiljett som gage. Det är så man skolas in i det här.

Man lär sig mycket om sina gränser genom att försöka. Jag märker att jag blir trött mer nu än tidigare. Kanske handlar det om ålder, eller så handlar det om att jag erkänner för mig själv vad jag faktiskt orkar. Förut maxade jag mer, och efteråt bröt jag ihop. Förut brukade jag ägna resan åt att sitta och förbereda text, producera. Nu har jag bara rest. Och jag har börjat ta hand om min kropp mer, gå ut och springa, vara noga med att äta mat, inte dricka för mycket alkohol. Och jag har börjat fatta att om jag jobbar heltid kanske jag inte orkar eller behöver träffa alla överallt.

 
Jag brukar ha med min egen kudde. Det är bra att ha med tofflor, stämgaffel, nagelsax… Och sedan har jag min dagbok med teckningar och urklippta bilder. Jag har haft den sedan jag var sjutton. I den finns allt, jobb och liv. Det är som att jag bär med mig mitt huvud. Om jag skulle tappa bort dagboken blir det panikkänsla. Den är en del av mitt hem. 

Hemma är också Stockholm, där jag bor. Och så har jag alltid självklart svarat Västernorrland. De senaste åren har jag inte varit där jättemycket, men jag återkommer alltid till att jobba där. Sedan är jag väldigt mycket i Bergslagen, i Ställbergs gruva. Vissa år har jag varit där i fyra månader. Det skapas riktiga relationer då på ett sätt som ger hemkänsla.
 Jag är uppvuxen på en kristen kursgård i Dalarna. Min pappa är präst och min mamma är diakon inom Svenska kyrkan. Jag har fått mycket av min relation till musik genom kyrkan. Musiken finns i liturgin, i ritualerna. Alla som deltar är utövare. Till gården kom människor från hela Västerås stift och från hela världen för utbildningar och konferenser. Det var fortbildning för kyrkvärdar, ungdomsläger och konfirmationsläger. Det fungerade också som ett nytt hem för folk som behövde komma bort från sina liv, till exempel alkoholister. Man delade vardag med alla. Dagarna var strukturerade av morgonbön, middagsbön och aftonbön. 



Det var ganska mycket fokus på församlingssång och körsång. Eftersom det var så mycket ungdomar på kursgården fanns det hits, ofta låtar som var pop- och rock-influerade. Man kunde ligga på golvet i någons knä och sjunga i kapellet: ”Be not afraid”, ”Glory to the father”.

Människor reste också dit med musik på olika sätt. Ett exempel på hur det kunde gå till är min pappa. Han reste mycket på 80-talet, framför allt i Sydafrika. Han och hans vän tog med sig musik därifrån som började spelas här i Sverige. Det finns ofta en resa inuti musiken. Den berättar någonting om var människor har varit.

När det gäller folkmusik är ursprungsplatsen ofta väldigt konkret. Jag kan säga: ”Den här låten kommer från Bingsjö”, eller ”Den här låten är efter Anders i Övik”. Anders i Övik träffade jag senast för tre veckor sedan. Jag var i Övik på turné och han kom och kollade. Han är den som har lärt mig mest om folkmusik från Ångermanland. Men jag tänker att platserna alltid finns i musiken, oavsett om det är en särskild persons plats eller en geografisk plats eller en emotionell plats eller en historisk plats.



 Resandet ingår i folkmusikens arv. Ta till exempel min spelkompis vars pappa var på utbyte i USA med ett spelmanslag från Järvsö. Där träffade han hon som skulle bli min spelkompis mamma. Hon var också intresserad av svensk folkmusik. De blev kära och flyttade till Hälsingland. Så resan med folkmusiken gjorde att de träffades, men också att de hamnade i Järvsö. Folk reser och möter andra, men släpper inte sitt lokala arv. Jag tror att folkmusiker flyttar hem efter sina utbildningar i mycket högre utsträckning än andra musiker. Då kan man fortsätta berätta berättelsen om den platsen, den blir en del av ens musik och ens identitet. 



Även min spelkompis flyttade hem till Järvsö efter att vi gått på musikhögskolan. Hon har varit den av oss som längtat hem mest på turnéer. Hon var länge den som kom sist och åkte först medan jag har varit tvärtom. Sedan har det ändrats för oss båda. Men hon bor kvar, medan jag aldrig flyttade hem till Norrland igen.



Ändå får jag ofta frågan om jag kan komma till olika sammanhang och prata om glesbygd, landsbygd eller norra Sverige. Jag känner att jag inte kan det. Jag har ju bott i Stockholm i nio år. Jag tror att institutionerna vänder sig till mig därför att de inte känner till något annat, men också därför att glesbygden är utarmad. Urbaniseringen har pågått i Sverige sedan femtiotalet, så för varje generation urvattnas glesbygden mer. När jag växte upp i Härnösand så var det bättre förutsättningar för att arbeta med kultur där än vad det är nu. Det fanns fler som höll på, fler föreningar. Så när kulturinstitutioner vill bjuda in någon med glesbygdsperspektiv så finns det färre personer som faktiskt är verksamma i glesbygden än vad det har funnits tidigare. Och att glesbygden nedmonteras förändras inte bara för att vi belyser maktskillnader och blir bättre på att representera folk därifrån i samtal. Det är ju först och främst en ekonomisk fråga, inte en social.

Jag känner väldigt mycket människor i Sverige. Så fort jag kommer någonstans på turné finns det någon vän eller släkting där. Resandet är ett sätt att hålla liv i de relationerna. Jag får se deras liv, se deras ungar växa upp. Många av mina vänner lever liknande liv. Underförstått kan det dröja månader innan man ses. Vissa har jag kontakt med via telefon eller internet, andra träffar jag bara när vi är på samma ställe.

På turnéerna träffar jag också ofta folk som varit i kontakt med min familj, framför allt i Mellannorrland: någon som har blivit konfirmerad av pappa, döpt av min farfar, döpt av farfars far, döpt av farmors pappa. Min prästsläkt har varit överallt. Det är för att förr i tiden stannade prästerna sällan längre än fem–tio år på en ort innan de blev flyttade. Prästyrket var ett kall då, inte ett vanligt jobb där man kan välja var man arbetar, som nu. När du blev prästvigd gav du upp din fria vilja. Om stiftet ville att du skulle flytta till Rönnefors tio mil norr om Östersund så gjorde du det.

Man måste också som konstnär känna någon sorts kärlek till att flytta sig dit tjänsten kallar. Det är både nyfikenhet och rädsla för stagnation som håller mig i den kärleken. Är man i rörelse kan man inte stanna. Att jag ser den här yrkesrollen som ett kall innebär också att jag ofta känner mig som en förmedlare snarare än som en avsändare, en behållare för det som behöver berättas. När musiken funkar känner jag mig som en kanal som leder ett ljus uppifrån och ut. Den känslan kan ge en dissonans när jag möter berörd publik som vill komma och tacka efteråt. Min känsla är att det inte är jag som har gjort det. Inte så att jag säger att det är Jesus eller Gud, men det är inte jag.

Musik har satt så djupa spår i mitt liv, inte bara för att musik är viktigt för mig utan på fler sätt än jag tidigare tänkt. Under våren var jag på en lång turné. Det fanns människor överallt som jag känt i många år. Jag känner mig rik när jag är hemma på så många platser. Samtidigt finns en rädsla för att bli ensam. Jag är bara trettio, det är fortfarande ok att vara på vift, men vad händer när jag är fyrtiofem? Kanske alla skaffar barn och kärnfamilj trots att de sa att de inte skulle. Tänk om jag upptäcker att jag hade velat hoppa på det tåget, men missar det för att jag alltid är på resande fot? 

 Alla mina drömmar har handlat om att spela: karriärdrömmar så väl som relationella drömmar. Tänk att få spela i ett band, tänk att få det där erkännandet om att man gör rätt i att hålla på som det är att komma in på Musikhögskolan, tänk att få ha sin bästa spelkompis. De drömmarna har präglat alla mina val. Har jag då glömt bort att andra går och drömmer om en partner eller ett hus, och eftersom de drömmer om ett hus har de sparat i tio år?

Jag har haft perioder när jag varit på väg att börja med annat, bli journalist eller sjuksköterska. Jag har skickat in ansökningar till och med, men sen har jag förstått att jag inte vill. Jag har velat leka istället. En jätteallvarlig lek. Min prestationsångest är ingen lek, men när allting funkar och det finns ett flow är det som att vara barn. Jag kan inte tänka mig att göra något annat än musiken. Halva mitt liv har jag hållit på såhär. Jag har blivit vuxen ihop med musiken, med min spelkompis Samantha, med mitt första band. Musiken är första gången jag blev full, första gången jag blev kär. Allt jag kan har kommit till i de rummen, rum som jag ofta rest till, rum som jag varit i med bandkompisar.

Frågan om bandtillhörigheten är intressant ur ett samhällsperspektiv. Om man tittar på vilken musik som blir uppmärksammad idag jämfört med för tjugo år sedan är det mycket individuella popartister eller DJs – färre pojkband, tjejband eller rockband än när jag växte upp. Gemenskapen är inte lika närvarande som trop. Det tror jag gör att kompisgäng i vårt samhälle ännu mer förpassas till ungdomsåren, tiden innan kärnfamiljen. 

 JP Nyström, ett folkmusikband från Gällivare som har funnits i 42 år, gav nyligen ut en skiva med musik från hela sin tid tillsammans. De bad mig skriva någonting i anslutning till det. Då skrev jag om bandet som en radikal och utopisk dröm om gemenskap. En av dem sa till mig: ”Kärlekar kommer och går, men bandkamrater består”. Så klart är det inte sant för alla att bandkamrater består. Men har man ett band har man också en yttre förväntan som kanske gör att man reder mer i relationen. Om man inte hade varit spelkompisar hade man kanske inte fortsatt vara kompisar på samma sätt. Då hade man hellre släppt vissa konflikter. 

 Det professionella och relationella kan krocka på turnéer. Man hänger i grupper där folk har känt varandra olika länge. Då gäller det att navigera i det och inte tro att alla ska kunna vara varandra lika nära bara för att man är i samma gäng. 



Med dem som man faktiskt är nära blir det mer komplicerat. Relationen till sådana personer är svåra att kategorisera. Man lever ihop i två månader och delar allt utom säng. Man känner sig nästan som gifta. Man är på något sätt primära med varandra när man reser, trots att man inte är ihop eller kära eller vill ligga med varandra. Och sen när man kommer hem är man fortfarande nära, men det finns andra som kommer i första hand. Kanske en partner eller en mormor – någon som inte är jag. Förut kunde jag bli ledsen och svartsjuk då. Nu tror jag att jag blivit bättre på att hantera den separationen, och på att sortera bandrelationen ”rätt”, förstå vad den förväntas innehålla.

Samtidigt vill jag ge bandrelationen en särställning, en egen roll i mitt liv. Jag är väldigt glad att mina spelkompisar Samantha och Hampus fanns med i min farmors fotoalbum innan hon dog, för de är väldigt viktiga personer för mig. På min farmors begravning var Samantha min ”plus en”. Det var självklart, också för att hon och min farmor hade en egen relation.



Bandet eller spelrelationen är som en parantes där något annat får finnas, något som inte är en kompisrelation, som inte är en erotisk relation, men som ändå innehåller så mycket. Det är en stark intimitet att spela med någon, att vara i samma flow.

[workingontravel]

It’s a bit of a love-hate relationship

(You can find a Swedish translation of this text here.)

I have often crossed routes with Gestalta Judd, who is one of the few in Europe who teaches bondage for a living. I wanted to speak to her because of her intimate knowledge of what has been coined as “rope nomadism”, which I think of as an interesting parallel to travelling for performing arts – but also because I was curious about how Brexit would affect her travel. Gestalta brought another subject to the table: her attempt to stay on the ground in 2019 for political reasons.

Gestalta Judd: My income is entirely based on doing rope, mostly teaching. I have to travel to teach – I wouldn’t make enough otherwise. What I usually do is a combination of workshops and performances, where the performances don’t really give much income. It’s really more of a break-even situation where I offset unpaid work with a paid job in the same place. This is how I usually manage to do creative things that I like, such as performing or photo and film.

I’ve been travelling for rope events since about 2014, but I was travelling quite a bit already before: for photographic modelling and stuff like that. So actually, I’ve been travelling my whole adult life. There is no clear pattern to how I travel, but I’ve been to most countries in Europe at some point. For a while, I did lots of trips to Prague in a row, and now I’ve done lots of trips to Norway. It’s similar for most teachers, I think. You teach what you have, and then you won’t come back to that particular area again until you have new content, or until the group has changed enough that there is new interest.

It was rope that made me go outside Europe; I’ve taught in Australia, for example. But I’ve never been to the States. One of the reasons is that I’m afraid of being turned away at the border and then both losing the payment for the job and not being reimbursed for the money I spent on the ticket. No one is ever going to get me a working visa to do anything considered adult. So, I’d have to go on a tourist visa and hope that they don’t google me, because Gestalta is a legal name and very uncommon. Even if I’d do something for free, if I’m there for an event that is making money, that’s already too much for the States. When I teach abroad, the travel is often calculated out of the workshop fee. This means that cheap flying and cheap buses are what generally allow this kind of teaching to happen. Since I get refunded and paid only if I show up, it’s lucky that I’ve never been too sick to go. If I had to cancel under those circumstances, it would be a trust thing. I think most organisers are decent people and would be able to discuss who was in a better financial position to cover the loss of the travelling cost. I bring as little as possible: my ropes, a bar of soap, my toothbrush, light clothes like leggings and stuff. If I’m going to a cold country, I try to take only one heavy outfit that I can wear over all my other clothes. Then I hope that I can borrow whatever else I need when I get there. While travelling, I try to sleep, or I take my headphones and just zone out completely for a while. If it’s a very long trip, I might try to do some writing, like workshop descriptions or such.

I would normally stay with one of the organisers or a student; whoever has a spare room or sofa. It’s very rare to get a hotel. It’s hard to afford that kind of thing. I often try to stay in places where there’s a kitchen and I can cook for myself and box it up to bring wherever I go. I’ve found that I get less tired when I’m eating what my body is used to, rather than having to rely on an unfamiliar diet. Every year for the last three years, I’ve been thinking that I will definitely stop travelling. But every year something new comes up. It’s a bit of a love-hate relationship. I absolutely can’t imagine what I would be doing if not rope. And I love doing it once I get there. But I’ve reached a point where the thought of travelling is actually horrible. And when I get home, I’m not really quite at home either, because I spend so little time there. I feel annoyed about the difficulty of putting down roots. The reason why I still want to continue is that I learn so much from the differences in how people construct their communities. I get to see rope from so many perspectives. And I have this familiarity with people globally, like they have become locals to me. There is no longer a strict divide between the teacher and the student like there used to be, when travelling teachers were less common. It’s more of an exchange now. It happens that I go to someone’s workshop and then the next day that person comes to my workshop. I used to feel more isolated. Being at a workshop in a room full of people talking about how great it is using this tool to connect with your partner, I sometimes had this strange sense of, “Oh but I’ve been travelling for so long I don’t really have any partners ’cause it’s impossible for me to sustain any meaningful connection with someone that I never see…” It was a bleak kind of feeling.

How much I travel varies greatly. At the heaviest, I could be flying twice a week, easily, and that could go on for months. At the lightest, I take months off and try not to go anywhere. If I do a big trip outside Europe, I try to earn enough to be able to rest when I come home. I have to be organised and hyper-focused when I work. If there’s too much going on outside what I’m focusing on, I start to forget things, and if I start to forget things, it’s over. Relationships at home just have to take a back seat. The times when I’ve been travelling the most, I either didn’t have any intense relationships or they broke up as a result of it. My long-term friends are used to sometimes not seeing or hearing from me for a while.

At the moment, I’m based in Leeds in the north of England. I just moved here a few months ago from Berlin. It was a bit of an accidental move. I thought I was just going to stay for the summer, partly to get an Irish passport in order to avoid getting my travelling opportunities limited by Brexit. We’re almost apathetic about Brexit now, just crossing our fingers for it not to happen, but I moved just in case. I thought I would hate living here. But I’ve been too busy to change my passport so I can’t leave yet, and also bizarrely I really love this slightly obscure town. We’ll see how long it continues.

As it happens, I’m fairly involved with the climate change movement in the UK – and I made a promise not to fly so much for 2019. In March, I did my first workshop outside UK for the year. For the first time in my international long-distance travelling, I decided that the workshop was paying enough for me to get the train. It’s my goal to continue doing that. Economically it will be interesting: I’ll have to look carefully at what jobs I can afford to take, or where I can make up for the extra cost. I’ve been justifying my way of travelling before by saying that I never fly for holidays, only for work. But it’s getting to a point where I feel that isn’t much of an excuse anymore. It’s not like I’m a surgeon saving lives. Not to say that my work lacks value, but it’s for pleasure whether it’s for me or for the people taking the workshop. The rope scene has lived through a very special time. Without really even thinking about it, we’ve been able to build friendships with people who don’t live in our country. It’s not like, “We’ll see each other in three years,” when you leave; it’s more of a casual “Yeah, see you soon.” It’s been a really short and unique time, and I don’t think it’s going to last unless we come up with some serious changes. This is sad, especially for a community that has such a niche interest. But if we’re doing something to make a change now, we are still making the choice. I think at the point where we’re forced into doing these changes, the survival of the rope community will be the least of our worries.

It’s time to start thinking collectively about what we can do as a community. There is no reason why every single person individually flies in for a big rope event when you have twenty people coming from Sweden and twenty people coming from Spain. I know it’s annoying to get a bus, but if they could share it, that would be very affordable. Yes, it would take an extra twenty hours of their time and they would be uncomfortable, and it would require central organising and someone actually taking charge, but maybe it’s the sort of thing that we need to consider now. Also, if people start to be a little bit more strict with what they allow themselves to do, then maybe train companies, bus companies and other alternatives to flying will have to catch up and make both prices and information more accessible. However, to truly make a shift in how people travel, the government needs to incentivise better transport options. Either air fares are too cheap or train fares are too expensive. They need to be swapped. Within the UK, train fares are obscenely expensive. I’m more or less cut off for economic reasons from travelling with train. For example, instead of travelling two hours from Leeds to London, I take a bus for six hours. I don’t really mind being stuck there, but the longer I travel, the more exhausting it will become. It’s not really a sacrifice for me at the moment to take three days out of my schedule to do a weekend workshop. But realistically, if I was taking the bus to another country in Europe, that’s a day of travel, and then I would probably want to arrive there a day earlier because I would just want to spend the day recovering. And then there are the two days for the workshop, and then a day of travelling back. And then I would probably want to spend another day recovering at home. So, there a two-day workshop has become a six-day job. I can really see that happening. The cost in terms of time and tiredness and that sort of emotional thing is the biggest concern, also when thinking about the amount of time that I’m already now away from friends and family. Another way to go about this would be to organise more: to try to stay for several weeks consecutively in one place or area. That would mean more time away from family and friends, but maybe then I could spend the next month at home with them without having to travel at all. Maybe that’s a sacrifice worth making, but it demands cooperation with and between different organisers. I don’t know if it will make a difference, but it’s exciting that the environmental movement in the UK is gaining such momentum. Today, we’re doing a protest against the bank HSBC and that they are still investing in fracking. There are some local fracking sites around here, and there were some induced earthquakes, so many groups are organising against it. But there are people in all of UK pretty much prepared to organise a new protest every week. Everyone is equally culpable, so it’s just to pick anything. Last week I was in London working, so then we did a protest against fast fashion. Then there was one because the BBC are not reporting enough on the environmental catastrophes we’re currently in. Here in Leeds, which is a small town, we did a protest for schools and young people. We thought maybe two hundred would come. A thousand showed up.

[workingontravel]

Det är lite av en hatkärlek

(Texten finns också på engelska här.)

Jag har ofta korsat vägar med Gestalta Judd, som är en av de få i Europa som lever på att undervisa i repbondage. Jag ville prata med henne eftersom hon är nära förtrogen med det som kallas för ”repnomadism”, och som utgör en intressant parallell till att resa för scenkonst. Jag var också nyfiken på hur Brexit kan påverka hennes resande. Gestalta själv tog upp ett annat ämne: sitt försök att stanna på marken under 2019 av politiska skäl.

Gestalta Judd: Min inkomst är helt baserad på rep, framför allt undervisning. Jag måste resa för att undervisa – jag skulle inte tjäna tillräckligt annars. Det jag oftast gör är en kombination av workshops och att uppträda, där uppträdanden inte egentligen ger någon vidare inkomst. Det är mer av ett nollsummespel där jag jämnar ut obetalt arbete på en plats med ett betalt jobb. Det är oftast så jag ser till att få göra kreativa saker som jag gillar, som att uppträda eller foto och film.

Jag har rest för repevenemang ungefär sedan 2014, men jag reste ganska mycket redan innan: som fotomodell och liknande. Så jag har faktiskt rest hela mitt vuxna liv. Det finns inget tydligt mönster i hur jag reser, men jag har varit i de flesta länder i Europa vid något tillfälle. Ett tag reste jag flera gånger i rad till Prag, nu har jag gjort många resor till Norge. Det är så för de flesta lärare, tror jag. Man undervisar det man har, och sen kommer man inte tillbaka till just den platsen förrän man har något nytt, eller förrän gruppen har ändrats tillräckligt för att det ska finnas nytt intresse.

Det var rep som tog mig utanför Europa: jag har till exempel undervisat i Australien. Men jag har aldrig varit i Staterna. En anledning till det är att jag är rädd för att bli avvisad vid gränsen och sedan förlora både pengarna för jobbet och ersättning för pengarna jag lagt ut på biljetten. Ingen kommer någonsin att ge mig arbetsvisum för att göra någonting som förknippas med sexindustrin. Så jag skulle vara tvungen att resa på turistvisum och hoppas att de inte googlar mig, för Gestalta är ett juridiskt namn och väldigt ovanligt. Det är till och med för mycket för Staterna om jag skulle göra någonting gratis om jag gör det på ett evenemang som kostar pengar. När jag undervisar utomlands är resan ofta inräknad i min ersättning för workshopen. Det innebär att billiga flyg och billiga bussar är det som i allmänhet gör den här typen av undervisning möjlig. Eftersom jag får reseersättning och betalt bara om jag dyker upp så är det tur att jag aldrig har varit för sjuk för att åka. Om jag skulle behöva ställa in under sådana omständigheter skulle det vara en fråga om tillit. Jag tror de flesta arrangörer är schyssta och skulle vara öppna för att diskutera vem som har bäst ekonomiska förutsättningar för att täcka den förlorade kostnaden för resan. Jag tar med så lite som möjligt: mina rep, en tvål, min tandborste, lätta kläder som tajts och så. Om jag ska till ett kallt land försöker jag att bara ta en uppsättning tjockare kläder som jag kan ha ovanpå allt annat. Sedan hoppas jag kunna låna vad jag nu kan behöva mer när jag kommer fram. När jag reser försöker jag sova eller tar mina hörlurar och bara låta världen sjunka undan ett tag. Om det är en väldigt lång resa kanske jag försöker skriva lite, workshopbeskrivningar eller så. För det mesta bor jag hos en av arrangörerna eller kursdeltagarna: någon som har ett extrarum eller en soffa. Det är väldigt ovanligt att man får ett hotellrum. Det är svårt att få råd med sånt. Jag försöker ofta bo på ställen där det finns kök så jag kan laga mat till mig själv och lägga i en låda som jag kan ta med vart jag än ska. Jag har märkt att jag blir mindre trött om jag äter det som min kropp är van vid, snarare än att behöva förlita mig på obekant kost. Varje år de senaste tre åren har jag tänkt att jag helt ska sluta resa. Men varje år kommer det något nytt. Det är lite av en hatkärlek. Jag kan absolut inte föreställa mig vad jag skulle göra om jag inte höll på med rep. Och jag älskar det när jag väl är framme. Men jag har kommit till en punkt när själva tanken på att resa faktiskt är fruktansvärd. Och när jag kommer hem så är jag inte riktigt hemma heller, för jag är så lite där. Det irriterar mig att det är så svårt att rota mig. Anledningen till att jag ändå vill fortsätta är att jag lär mig så mycket av skillnaderna i hur folk bygger sina communities. Jag får se rep från så många perspektiv. Och jag har blivit hemtam med folk i hela världen, det känns som att vi bor på samma ställe. Det finns inte längre någon strikt uppdelning mellan lärare och elev, så som det fanns när resande lärare var mindre vanligt. Det är mer av ett utbyte nu. Det händer att jag går på någons workshop och sedan kommer den personen på min workshop nästa dag. Förut kände jag mig mer isolerad. När jag höll i workshop för en massa människor och pratade om hur bra det här verktyget är för att anknyta till sin partner hamnade jag ibland i en underlig stämning, typ: ”Åh, men jag har rest så länge att jag inte egentligen har någon partner för det är omöjligt för mig att upprätthålla ett meningsfullt band med någon som jag aldrig träffar…” Det var en dyster känsla.

Det varierar hur mycket jag reser. Som mest flög jag minst två gånger i veckan, och det kunde pågå i månader. Som minst tar jag ledigt några månader och försöker att inte åka någonstans. Om jag gör en stor resa utanför Europa, försöker jag tjäna så pass mycket att jag kan vila när jag kommer hem. Jag måste vara organiserad och superfokuserad när jag arbetar. Om det är för mycket som pågår utöver det jag har fokus på börjar jag glömma saker, och om jag börjar glömma saker är det ute med mig. Relationer hemma får helt enkelt stå åt sidan. De perioder då jag rest som mest har jag antingen inte haft några intensivare relationer eller så har de tagit slut till följd av det. De vänner jag känt länge är vana vid att ibland inte träffa mig eller höra ifrån mig på ett tag.

Just nu är jag baserad i Leeds i norra England. Jag flyttade hit för några månader sedan från Berlin. Det var lite av en oavsiktlig flytt. Jag trodde bara jag skulle stanna över sommaren, dels för att skaffa ett irländskt pass för att undvika att mina resmöjligheter blev begränsade av Brexit. Vi är nästan apatiska kring Brexit nu, vi bara håller tummarna för att det inte ska hända, men jag flyttade utifall att. Jag trodde jag skulle hata att bo här. Men jag har varit för upptagen för att byta pass så jag kan inte flytta än, och konstigt nog så älskar jag den här aningen obskyra staden. Vi får se hur länge det varar.

Jag har förresten blivit ganska engagerad i klimatrörelsen i Storbritannien – och jag har lovat att inte flyga så mycket 2019. För första gången i mitt internationella långdistansresande beslöt jag mig för att en workshop var tillräckligt välbetald för att jag skulle kunna ta tåget. Min målsättning är att fortsätta med det. Ekonomiskt blir det intressant: jag får titta noga på vilka jobb jag har råd att ta, eller hur jag kan spara in extrakostnaden. Jag har tidigare rättfärdigat mitt resande med att säga att jag aldrig flyger för att semestra, bara för att arbeta. Men det har gått så långt att jag inte tycker att det håller som ursäkt längre. Det är inte som att jag är kirurg och räddar liv. Jag menar inte att mitt arbete saknar värde, men det är ändå för mitt nöjes skull, eller för dem som tar workshopen. Repscenen har varit med om en väldigt speciell tid. Utan att ens riktigt tänka på det har vi kunnat bygga vänskaper med människor som inte bor i vårt land. Det är inte ”Vi ses om tre år” när man åker, det är mer ett vardagligt ”Mm, ses snart”. Det har varit en väldigt kort och unik tid, och jag tror inte att den kommer att fortsätta om vi inte får till några rejäla förändringar. Det här är sorgligt, speciellt för ett community med så nischat intresse. Men om vi förändrar någonting nu så är det fortfarande ett val. Jag tror att vid den punkt då vi tvingas till förändring så kommer repcommunityts överlevnad vara det minsta av våra bekymmer.

Det är dags att börja tänka kollektivt kring vad vi kan göra som community. Det finns ingen anledning till att var och en enskilt ska flyga till ett stort repevenemang när tjugo personer kommer från Sverige och tjugo från Spanien. Jag vet att det är jobbigt att ta buss, men om de skulle dela på kostnaden så skulle det bli väldigt prisvärt. Ja, det skulle ta dem tjugo timmar längre och det skulle vara obekvämt och det skulle kräva samordning och att någon tog på sig ansvaret, men det kanske är sådant vi behöver överväga nu. Dessutom, om folk skulle bli lite strängare med vad de tillåter sig att göra så kanske tågföretag, bussföretag och andra alternativ till flyg skulle vara tvungna att komma ikapp och göra både priser och information mer tillgängliga. Men för att verkligen ställa om hur människor reser behöver staten ge incitament till bättre transportalternativ. Antingen är flygpriserna för billiga eller så är tågpriserna för dyra. De behöver byta plats. I Storbritannien är tågbiljetter obscent dyra. Jag är mer eller mindre avskuren från tågresor av ekonomiska skäl. Till exempel: istället för att resa två timmar från Leeds till London tar jag buss i sex timmar. Jag har egentligen ingenting emot att vara instängd där, men ju längre resa, desto mer utmattad blir jag. Det är just nu ingen stor uppoffring för mig att ta tre dagar ur schemat för att göra en helgworkshop. Men realistiskt sett, om jag skulle ta bussen till ett annat land i Europa så är det ett dygns resa, och sedan skulle jag förmodligen vilja komma en dag tidigare för att återhämta mig. Och sedan är det två dagars workshop, och ett dygns resa hem. Och sedan skulle jag nog vilja ha ytterligare en dag hemma för återhämtning. Då blir två dagars workshop sex dagars jobb. Jag kan verkligen se det framför mig. Kostnaden i termer av tid och trötthet och den sortens känslomässiga grejer är den största svårigheten, speciellt när jag tänker på tiden som jag redan nu är borta från vänner och familj. Ett annat sätt att hantera det här skulle vara att organisera mer: att försöka vara flera veckor i följd på en plats eller i ett område. Det skulle innebära mer tid borta från familj och vänner, men sedan kanske jag skulle kunna vara hemma med dem månaden därpå utan att behöva resa överhuvudtaget. Kanske är det en berättigad uppoffring, men det kräver samarbete med och mellan olika arrangörer.

Jag vet inte om det kommer att göra någon skillnad, men det är spännande att miljörörelsen i Storbritannien har fått sådant uppsving. Idag ska vi protestera mot banken HSBC och att de fortfarande investerar i frackning. Det finns några lokala frackningsområden här, och det har framkallat några jordbävningar, så många grupper organiserar sig mot det. Men det finns folk i hela Storbritannien som mer eller mindre är beredda att arrangera en ny demonstration varje vecka. Alla är lika skyldiga, så det är bara att välja vadsomhelst. Förra veckan var jag i London och jobbade, så då protesterade vi mot snabbt mode. Sedan var det en som handlade om att BBC inte rapporterar tillräckligt om pågående miljökatastrofer. Här i Leeds, som är en småstad, gjorde vi en demonstration för skolor och unga människor. Vi trodde kanske tvåhundra skulle komma. Vi blev tusen.

[workingontravel]

A big part of the work for us is to have a good time

(You can find this text in Swedish here.) The questions I have asked in this project have often led to conversations about the loneliness of travelling. When I met the choreographers Halla Ólafsdóttir and Amanda Apetrea, it was the companionship of travelling that came up instead: how working communities create temporal and spatial frameworks for relationships, and how personal desire shapes and is shaped by these communities.

The first time I met Halla and Amanda was around 2010. They impressed me and still do, with their creative autonomy and their collectivities influenced by feminism.

  Halla Ólafsdóttir and Amanda Apetrea

Amanda: 2013 was a groovy travel year. We were at the spring meeting of PAF (Performing Arts Forum). It’s always both up and down at PAF. But we had confit de canard and smoked pot and went to the store and bought huge amounts of food and ice cream. Then we went on to Barcelona with a group made for work and friendship that we called The Future. It was this luscious dream encounter where we read interesting texts, talked, smoked even more pot, cooked even more food, munched cookies. And later that summer, we were in Vienna, where Halla and I played our show and won a prize. Maybe it wasn’t a dream for you, though, Halla, you had a burnout. Halla: I had a burnout after. It was because I was doing, like, twenty projects at the time. That summer was insane. John Moström and I had a residency in Berlin. There was a heat wave and we made Giselle, which involved meeting a large group of people and being with them for two consecutive weeks. It took a lot more energy than I had imagined. And there was no air conditioning, neither in Vienna, nor in Berlin. Amanda: Right. There was a thunderstorm and we were lying naked with the windows wide open in Vienna, trying to not let our skin touch anything. Halla: After that, I toured with The Knife. I wouldn’t have wanted to say no to any of that. But when I took time off in the autumn, I hit the wall. I think I managed to avoid the big crash. I was full of sorrow for four months. I never want to go there again. Since then, I have learned to leave spaces in my calendar. It’s completely unreasonable for me to go from one place to the next without a break in between. Amanda: I know a bit about that stress, your shoulders rise as soon as the phone buzzes. When I started studying choreography under Mårten Spångberg and realised how much we would be travelling, I panicked. I was in a so-called closed relationship. I couldn’t see how that could work alongside. At that time, travelling was such fun and super-annoying at the same time, because everything happened at once. We had to do a solo while on tour. We had to always be available and always socialise and always cook food and serve it. For one and a half year, we were never in Stockholm for more than two weeks at a time. My relationship ended as a direct consequence of my education. I don’t regret anything, but it came at a price. Halla: I also experienced that, in several closed relationships with men. Very few can stand being with someone who has my lifestyle. When I was younger, it was also important for me to demonstrate that I didn’t depend on anyone, that I was prepared to sacrifice everything to be a dancer, move anywhere if that was what it took. It was a huge insight when I realised that I didn’t have to audition for jobs I didn’t want; that I could work with myself and my friends.

Amanda: I don’t quite recognise that thing of putting dance before everything else. I tend to invest that energy in making my relationships work instead. You probably need more time to work out how to live if you don’t want to do the heteronormative family thing.

 Halla: When I spend longer periods of time in Iceland, I sometimes feel like an UFO. There aren’t that many women who are single and don’t want kids. Whether you’re straight or gay, it’s important there to have family and children and a partner and a flat. People get pregnant three months after meeting. I feel, not just in Iceland but here as well, that I should be respectable now that I’ve turned forty. That it’s shameful to want to party, to want to go out dancing, to laugh, to talk. That it’s selfish to put my own interests first.

Amanda: It’s also self-sacrificing to not contribute to over-population. Who wants to bring a child into this shitty world? I do, but that’s just because I want to be imortalised. I have massive death anxiety. But it would still have to be something outside the norm. I’m exploring that in different constellations.

Halla: Back in Iceland, I have a big group of friends that I’ve known since I was fifteen. We go on meeting. But the kind of friendships I have through my job, they stopped having fifteen years ago. I get to lie in bed and chitchat until late at night with amazing people. I get to be really nerdy about dance and choreography, discussing, analysing. I love my life. But there’s room for improvement. I haven’t been in a steady relationship for seven years. It’s mostly been short-term. And I often worry about money. And all my homes are sublets, and I’ve moved at least every other year since I was nineteen. I would like to try living in one and the same place for longer now, just to see what it feels like.

Amanda: I’m glad I have a home, it feels safe and important, but I’m thinking of a person that we met many times on these travels. He’s phased out having a fixed abode; he just travels. It’s interesting to think what relationships you would need, living like that.

Halla: Friendships often develop for practical and logistic reasons. Like a friend I always stay with when I visit the city where she lives. Without that, we wouldn’t have got to know each other as well. There is also something beautiful about becoming part of someone else’s context when you travel; coming along to dinners and things.

Amanda: Me and the choreographer Mica Sigourney created a logistic structure in order to develop our friendship. Our whole relationship is based on Swedish funding. We had an instant crush when we met in Vienna. We started talking about art and life and shared the same perspective. I immediately suggested that I should apply for money for us.    In the beginning, it was super difficult to keep up the relationship with Mica. I just wanted to fast-forward and look back to see how it worked out. But now, we have got more into the long-distance relationship thing. You check on the fb-chat what’s up, and then you go deeper into the relationship every time you meet. I no longer have the sense of constantly having to start over. I know what it feels like when he’s sitting in my sofa. But I would like to merge the San Francisco life with life here in Stockholm. San Francisco could contribute with fun queer contexts and parties, and Sweden the money for our relationship. Halla: You and Mica seem to work quite a lot like we do when we work together. A big part of the work for us is to have a good time. You don’t get creative ideas just by trying to use your time efficiently. Amanda: We like to be slow. Slowing down is part of the intimacy I share with Halla. It bleeds into our work as well. It can be hard to dare to tell others that you would prefer only working after lunch. You feel like a fuck-up. But Halla and I have worked really hard to get there, to be proud of what we do.

Halla: I’m better now at saying: “This is not a situation where something happens. Can we change it?” But that also depends on the context, of course, on what you want to resist and why. I’m thinking of when we won that prize at ImPulsTanz in Vienna in 2013. Then we got a residency. If we had already won the prize, why should we be diligent festival-participants and show our faces everywhere? We stayed in bed and talked and read poetry instead. We told them to give our studio time to someone else. And it turned out fine.

Amanda: Residencies are good. Like when we launched our latest process with Samlingen.

Halla: Samlingen is a group of five choreographers who are also friends. Since we’re all doing a thousand other things, it’s hard to meet all of us outside work. The first thing booked in the calendar is what ends up happening. So, working together can be a way of seeing each other.

Amanda: The people in Samlingen live very different lives. That is more or less evident, depending on what we do. When we spent five days together in the archipelago, having different needs in our everyday lives wasn’t a problem. Halla: Then we had time to read aloud to each other before going to sleep. You don’t take that kind of time – to lie down and think in something soft – when you’re in the studio at some institution. The studio is associated with efficiency. Amanda: Things were more equal during the residency than when we worked at Riksteatern later. At Riksteatern, some needed to get home to their families as early as possible, while Halla and I would have preferred to sleep in.

Halla: It takes time to achieve consensus with so many brains involved.

Amanda: We are five super-strong people, so you really have to fight for your ideas. If you go to the bathroom, seven thousand decisions have been made when you get back. Halla: I’ve started saying: “Don’t talk while I’m gone, be quiet!” Amanda: It’s also often insanely intense when we’re on tour with Samlingen. Halla: It’s because we meet a new group every time and make a show with them for a couple of days: it’s not like an ordinary tour where you can do a warm-up and go for a walk in the city. Amanda: You hardly have time to send a text message. There‘s no limit to the amount of work, or the limit is when you close your hotel door. I have no idea how to wind down afterwards. I have a need to be alone, but then I get a lot of fomo. And when I come home, I miss my friends, like we haven’t been together. We just went on some trains together and didn’t even get to sit next to each other.

Halla: I actually prefer playing the same show many times instead of travelling all the way to Brussels or Kortrijk to do only one. And I’d love to play more times in one place, preferably in projects that I’m not in charge of. Then I can take care only of myself and I know exactly what to do on stage. The routines in that kind of tour are good for the body.

Amanda: But being on tour can also be difficult. You eat food that you’re unaccustomed to and your stomach goes weird. You perform on completely different floors, such as in a cold and windy tent. You forget to stretch. On one tour, I had constant bacterial vaginosis. I had to go on antibiotics every other month for more or less a year. I don’t know if it was related to the travelling, but I was constantly thinking about it while travelling. In every new place, it was, like: “Where’s the pharmacy, can I get hold of medication?” And it hurt on stage wearing tight shorts.    In the last years, I’ve probably travelled less than earlier. Maybe I’ll visit ten places and be away approximately two months in a year. I think it’s because some shows I worked with were more local; we both rehearsed and played here in Stockholm. Then you don’t get invited anywhere except here. If you travel with a show, you get to travel more. I think you travel more than I do, Halla.

 Halla: I’m probably away from Sweden for four or five months a year. People still ask me if I live in Sweden. I moved here in 2000 to do a dance programme at Balettakademin. So, I started going back and forth between Iceland and Sweden. After finishing, I stayed here to have a context around me. It’s not that Stockholm is a dream city, but it’s possible to work and have friends here. I have also worked a lot in Europe. And we did a tour with The Knife in the USA. At night, the tour bus drove through the Arizona desert, which I had always dreamed of seeing. Through the little window by the bed, I could only see darkness. So, I’ve been to the Arizona desert, but I haven’t seen anything. But the tour bus was amazing, because we drove right up to the venue. And we never had to think of what to eat. I’m so used to doing things myself. I’ve started getting jittery before travel because there’s so much to keep in mind: waking up, packing, getting one transport to the central station, then another… I hate the central station. And trains make me nauseous. Planes make me think of death. 

Amanda: I like horses. I was a horse girl for a long time. Maybe this is not in the near future, but it feels like a good possibility that we could travel by horse and wagon. We should go slower, shut things down and invest the little energy that exists in servers so we can stay in touch over distances. Preferably with a bit more developed technology than now, to make the virtual sex more real. I get slightly panicky thinking that the people I want to keep in touch with can disappear from my life because of distance. Like Mica. Why did I get a best friend who lives so far away? Can’t everyone just be here? Or around a lake in Ulricehamn? There is a really pretty lake in Ulricehamn.

Halla: But If I can’t fly, I lose half of my jobs and I won’t see my family and friends. I can’t afford to go by boat to Iceland, it costs a thousand euro and is really slow. I don’t want that to happen. Within Europe, I could maybe imagine going by train, if the institutions who book and pay tickets are also okay with it taking three days longer. Or a month longer. The people who programme could stop flying in a show for just two days, and instead start cooperating with other venues in the nearest town, or the same town. If we had genuine cooperation with organisers who were prepared for a group to come and settle for a month, maybe we could start talking for real about how to build an audience. Because that is something we are asked in every application. But how are we supposed to build an audience if we play only one performance in a city where we don’t have a network?

 Amanda: It would be nice to slow down, and it’s needed, either way.

[workingontravel]

En stor del av arbetet är att vi ska ha det bra

(You can find an English translation of this text here.) Frågorna jag har ställt i det här projektet har ofta lett till samtal om resandets ensamhet. I mötet med koreograferna Halla Ólafsdóttir och Amanda Apetrea framträdde snarare resandets tillsammans: hur arbetsgemenskaper skapar tidsliga och rumsliga ramar för relationer, och hur det egna begäret formar och formas av dessa gemenskaper.

 Första gången jag träffade Halla och Amanda var runt 2010. De gjorde intryck på mig, både med sitt kreativa egensinne och med sina feministiskt influerade kollektiviteter. Det gör de fortfarande.

 Halla Ólafsdóttir och Amanda Apetrea:

Amanda: 2013 var ett härligt reseår. Vi var på springmeeting på Performing Arts Forum. Det är alltid både upp och ner på PAF. Men vi åt confit de canard och rökte gräs och åkte till butiken och handlade jättemycket mat och glass. Sedan åkte vi vidare till Barcelona med en grupp för arbete och vänskap som vi kallade The Future. Det var ett ljuvligt drömmöte om konst där vi läste intressanta texter, pratade, rökte ännu mer gräs, lagade ännu mer mat, åt kakor. Och senare på sommaren var vi i Wien där jag och Halla spelade vår föreställning och vann ett pris. Fast det var kanske inte drömmen för dig, Halla, du var ju utbränd. Halla: Jag blev utbränd efter. Det var för att jag gjorde typ tjugo projekt åt gången. Det var en galen sommar. Jag och John Moström hade residens i Berlin. Det var värmebölja och vi gjorde Giselle, som involverar att man träffar en stor grupp människor och är med dem två veckor i streck. Det tog mycket mer kraft än vad jag trodde. Och det var ingen air-conditioning, varken i Wien eller Berlin. Amanda: Just det. Det åskade och vi låg nakna med öppna fönster i Wien och försökte att inte nudda med huden vid någonting. Halla: Efter det åkte jag runt med The Knife. Inget av allt det där hade jag velat säga nej till. Men när jag tog ledigt på hösten gick jag in i väggen. Jag tror att jag lyckades undvika den stora kraschen. Jag var sorgsen i fyra månader. Fyfan vad jag aldrig vill hamna där igen. Efter den perioden har jag lärt mig sätta luckor i kalendern. Det är helt orimligt att jag ska åka mellan platser utan någon paus emellan.

Amanda: Jag vet lite om den där stressen, axlarna kan resa sig så fort telefonen plingar. När jag började koreografiutbildning under Mårten Spångberg och insåg hur mycket vi skulle resa fick jag panik. Jag var i en så kallad stängd relation. Jag förstod inte hur den skulle funka parallellt. Resorna då var på en gång jättekul och skitjobbiga, för allting hände samtidigt. Vi skulle göra ett solo medan vi reste. Vi skulle alltid vara tillgängliga och alltid mingla och alltid laga mat att bjuda på. Under ett och ett halvt år var vi som längst två veckor i taget i Stockholm. Min relation tog slut som en direkt konsekvens av utbildningen. Jag ångrar verkligen ingenting, men det var ett pris jag fick betala. Halla: Det har jag också upplevt i flera stängda kärleksrelationer med män. Det är få som pallar att vara ihop med en som har min livsstil. När jag var yngre var det även viktigt för mig att demonstrera att jag inte var beroende av någon, att jag var beredd att offra allt för att bli dansare, flytta vartsomhelst om det krävdes. Det var en stor insikt när jag kom på att jag inte behövde gå på auditions för jobb jag inte ville ha: att jag kunde jobba med mig själv och mina vänner.

Amanda: Jag känner inte riktigt igen mig i det där med att dansen går före allt. Jag har nog snarare ägnat den energin åt hur mina relationer hänger ihop och ska fungera. Man kan behöva mer tid att tänka på hur man ska leva om man inte vill göra den heteronormativa familjegrejen.

Halla: När jag är längre perioder på Island kan jag känna mig som ett UFO. Det är så få kvinnor som är singlar och inte vill ha barn. Oavsett om folk är hetero eller gay är det viktigt där att ha familj och barn och partner och lägenhet. Folk blir gravida tre månader efter att de träffat någon. Jag känner, inte bara på Island utan här också, att jag borde vara ordentlig eftersom jag fyllt fyrtio. Att det är skamligt att vilja ha ett festliv, att vilja gå ut och dansa, skratta, prata. Att jag är egoistisk som ställer mina egna intressen först.

Amanda: Det är också oegoistiskt att inte bidra till överbefolkning. Vem vill föda ett barn till en jävla skitvärld? Jag vill det, och det är bara för att jag själv vill leva vidare. Jag har jättemycket dödsångest. Men det skulle behöva bli någonting utanför normen då. Jag undersöker det i olika konstellationer.

Halla: Jag har en stor kompisgrupp hemma på Island som jag har känt sedan jag var femton. Vi fortsätter ses. Men den typ av vänskapsrelationer som jag har genom mitt jobb har de slutat ha för femton år sedan. Jag får ligga i sängen och snacka till långt in på natten med fantastiska människor. Jag får nörda ner mig i dans och koreografi, diskutera, analysera. Jag älskar mitt liv. Samtidigt finns det utrymme för förbättringar. Jag har inte haft en kärleksrelation där jag varit ihop med någon på sju år. Det blir mer korta förbindelser. Och jag är ofta orolig över pengar. Och jag har bott i andra hand och flyttat minst vartannat år sedan jag var nitton. Jag skulle vilja testa att bo på samma ställe en längre tid nu, bara för att veta hur det känns.

 Amanda: Jag är glad att ha ett hem, det känns tryggt och viktigt, men jag tänker på en person som vi har träffat ofta på de här resorna. Han har avvecklat en fast plats och bara reser. Det är intressant att tänka på vilka relationer man skulle behöva om man levde så.

Halla: Vänskaper utvecklas ofta av praktiska och logistiska anledningar. Som en vän jag alltid sover hos när jag kommer till staden där hon bor. Utan det hade vi inte lärt känna varandra så djupt. Det är också något fint med att få bli del av någon annans sammanhang när man reser, hänga med på middag och sånt.

Amanda: Jag och koreografen Mica Sigourney skapade en logistisk struktur för att få utveckla vår vänskap. Hela vår relation har byggt på svenska statliga bidrag. Vi hade en instant crush när vi träffades i Wien. Vi började prata om konsten och livet och hade samma perspektiv. Direkt föreslog jag att jag skulle söka pengar för oss.    I början var det skitjobbigt att upprätthålla relationen med Mica. Jag ville bara spola fram och se tillbaka på att det funkade. Men nu har vi kommit in mer i distansrelationsgrejen. Man kollar in på fb-chatten hur läget är, och sedan fördjupar man relationen varje gång man ses. Jag har inte längre känslan av att behöva börja om hela tiden. Jag vet hur det känns när han sitter i min soffa. Men jag skulle vilja slå ihop San Francisco-livet med livet här i Stockholm. San Francisco skulle bidra med roliga queera sammanhang och fester, och Sverige med pengar till min och Micas relation. Halla: Du och Mica jobbar väl lite likt så som vi jobbar när vi jobbar ihop. Då är en stor del av arbetet att vi ska ha det bra. Det är inte för att man försöker använda sin tid effektivt som man får kreativa idéer. Amanda: Vi gillar att ta det långsamt. Att sakta ner är en del av min och Hallas intimitet. Det färgar vårt arbete också. Det kan vara svårt att våga formulera för andra att man helst bara vill jobba efter lunch. Man känner sig ju som en jävla fuck-up. Men jag och Halla har jobbat stenhårt på att komma dit, att vara stolta över vad vi gör.

Halla: Jag har blivit bättre på att säga: ”Det här är ingen situation som något händer i. Kan vi flytta på oss?” Men det beror förstås på sammanhanget också, vad man vill göra motstånd mot och varför. Jag tänker på när vi vann det där priset 2013 på ImPulsTanz i Wien. Då fick vi ett residens. Om vi redan vunnit priset, varför skulle vi vara duktiga festivalbesökare och visa oss överallt? Vi låg i sängen och pratade och läste poesi istället. Vi sa åt dem att de kunde ge bort vår studiotid. Och det blev bra.

Amanda: Residens är bra. Som när vi började vår senaste process med Samlingen.

Halla: Samlingen är en grupp på fem koreografer som också är vänner. Eftersom vi gör tusen andra saker är det svårt att ses allihop utanför jobbet. Först in i kalendern är det som blir av. Så att jobba ihop kan bli ett sätt att ses.

Amanda: Vi i Samlingen lever väldigt olika liv. Det märks mer eller mindre beroende på vad vi gör. När vi var fem dagar allihop i skärgården gjorde det inget att vi har olika behov i vår vardag. Halla: Då hann vi läsa högt för varandra innan vi gick och la oss. Den sortens stunder, att ligga ner och tänka i något mjukt, tar man sig inte när man är i studion på en institution. Studion är kopplad till effektivitet. Amanda: Det blev mer jämställt på residenset än när vi jobbade på Riksteatern senare. På Riksteatern behövde några gå hem till sin familj så tidigt på dagen som möjligt medan jag och Halla helst ville ha sovmorgon.

Halla: Det tar tid att hitta konsensus mellan så många hjärnor. Amanda: Vi är fem superstarka personer, så man får verkligen tampas om sina idéer. Går man på toa har det tagits sjutusen beslut när man kommer tillbaka.

Halla: Jag har börjat säga: ”Säg ingenting medan jag är borta, var tysta!” Amanda: Det är också ofta sjukt intensivt när vi är ute på turné med Samlingen. Halla: Det är för att vi träffar en ny grupp varje gång och sätter upp en föreställning med dem på ett par dagar: det är inte som en vanlig turné där man kan värma upp och gå runt i staden. Amanda: Man hinner knappt skicka ett sms. Det finns inga gränser för jobbet, eller gränsen går när man stänger sin hotellrumsdörr. Jag blir förvirrad kring hur jag ska varva ner efteråt. Jag har behov av att vara själv men får mycket fomo då. Och när jag kommer hem känner jag att jag saknar mina vänner, alltså vi har inte setts. Vi bara åkte några tåg ihop och fick inte ens sitta bredvid varandra.

Halla: Jag gillar egentligen att spela samma föreställning många gånger istället för att resa hela vägen till Bryssel eller Kortrijk för att köra en enda. Och gärna spela flera gånger på samma plats. Och helst i projekt som jag inte leder. Då kan jag ta hand om bara mig själv och vet exakt vad jag ska göra på scenen. Kroppen mår så bra av att ha rutinerna i den sortens turné.

Amanda: Men att vara på turné kan även vara jobbigt. Man äter mat man är ovan vid och blir konstig i magen. Man är på helt olika golv, till exempel i ett blåsigt, kallt tält. Man glömmer att stretcha. Under en turné hade jag konstant bakteriell vaginos. Jag fick ta antibiotika varannan månad i typ ett år. Jag vet inte om det hade med resandet att göra, men det var så närvarande i resorna. På varje nytt ställe var det: ”Var är apoteket, kan jag få tag på medicin?” Och det gjorde ont att stå på scenen i tajta shorts.    De senaste åren har jag nog rest mindre än förut. Kanske besöker jag tio olika platser och är borta i ungefär två månader på ett år. Jag tror att det är för att några föreställningar jag jobbade med var mer lokala, vi både repade och spelade här i Stockholm. Då blir man liksom inte inbjuden någonstans, utom hit. Har man en show som man reser runt med kommer man att få resa mer. Jag tror att du reser mer än jag, Halla.

Halla: Jag är nog borta från Sverige fyra-fem månader per år. Folk frågar mig fortfarande om jag bor i Sverige. Jag flyttade hit år 2000 för att gå på Balettakademin. Då började jag resa mellan Island och Sverige. Efter utbildningen stannade jag här för att ha ett sammanhang kring mig. Det är inte så att Stockholm är en drömstad, men det är möjligt att arbeta och ha vänner här. Jag har också jobbat mycket i Europa. Och så gjorde vi en turné med The Knife i USA. På natten körde turnébussen genom Arizonaöknen, som jag alltid drömt om att få se. Genom det lilla fönstret som finns i sängarna syntes bara mörker. Så jag har varit i Arizonaöknen men jag har inte sett något. Men turnébuss var fantastiskt, för man åkte rakt in på venuet. Och man behövde aldrig tänka på vad man skulle äta. Jag är så van vid att göra saker själv. Jag har börjat få resfeber kring allt jag måste hålla ordning på: vakna, packa allt, ta ett färdmedel till centralen, sedan ett till… Jag hatar centralen. Och tåg gör mig illamående. Flyg får mig att tänka på döden. Amanda: Jag gillar hästar. Jag var hästtjej länge. Det kanske inte ligger så nära i framtiden, men det känns som en bra möjlighet att vi ska resa med häst och vagn. Vi ska sakta ner, stänga av och satsa den lilla energin som finns på servrar så att man kan ha kontakt på distans. Det får gärna vara lite mer utvecklad teknologi än nu, så att man kan ha verkligare virtuellt sex. Jag får lite panik av att tänka på att folk man är sugen på att ha kvar kan försvinna ur ens liv på grund av avstånd. Som med Mica. Varför skaffade jag en bästa kompis som bor så långt borta? Kan inte bara alla vara här? Eller runt en sjö i Ulricehamn? Det finns en jättefin sjö i Ulricehamn.

Halla: Men om jag inte kan flyga förlorar jag hälften av mina jobb och träffar inte min familj och mina vänner. Jag har inte råd att åka båt till Island, det kostar tio tusen och det går jättelångsamt. Jag vill inte att det ska bli så. Inom Europa skulle jag kanske kunna tänka mig att resa med tåg, om institutionerna som bokar och betalar biljetter också är med på att saker får ta tre dagar längre. Eller en månad längre. De som repertoarlägger skulle kunna sluta flyga in en show två dagar bara, och istället börja samarbeta med andra spelplatser i nästa by, eller samma stad. Om man på riktigt har ett samarbete med lokala arrangörer som är beredda på att en grupp kommer och bosätter sig i en månad kanske man skulle kunna börja prata på riktigt om hur man bygger en publik. För det ska man ju alltid svara på i alla ansökningar. Men hur ska det gå till om man spelar en enda gång i en stad där man inte har ett nätverk?

Amanda: Det vore skönt att sakta ner, och det skulle behövas oavsett.

[workingontravel]

Are you handling the carbon offset for this trip, or are we?

(You can read this text in Swedish here.)   Many of the interviewees have mentioned the role and responsibility of institutions for travel, especially with regard to the environmentally fraught issue of air travel. Because of this, I was interested in hearing what someone who isn’t a freelance artist had to say: someone with more overview of institutional structures in the field.

I asked Stina Dahlström, managing director of the interational touring dance company Cullberg, if she could talk with me about general structures for travelling in performing arts. To my great pleasure, she said yes. Among other things, we touched on what more locally rooted activities might mean in an art world that largely builds its knowledge on international exchange.

Stina Dahlström: I reduced my private air travel many years ago. It was for environmental reasons. With a few exceptions, for example funerals where I needed to go far away at short notice, I’ve stuck to not flying. However, I represent a company with seventeen people plus technicians and a tour leader who fly back and forth in different constellations within Europe twenty-thirty times a year. Sometimes, we also pay travel for dancers who live far away to come here and work for us on longer or shorter contracts. Most of our dancers come from European countries, but some are from Australia, Egypt, Brazil and the US.

Thanks to Cullberg being an institution, we can make environmental reports. Flying definitely represents our main environmental impact. Other things that also play a certain role are the energy consumption in the building, materials used in productions or recycling things from one production to the next. But they have a very small impact compared to air travel.

Cullberg is a part of Riksteatern (Sweden’s national touring theatre), which has the goal of reducing its carbon footprint by ten percent a year, but in relation to the audience we reach. Especially for Cullberg, which flies more than the rest of Riksteatern, this means that if we perform at large venues in places like Brussels or Paris, we can manage the environmental goals. But we might not be able to tour to smaller places, where people should also get to see art. This is an inherent contradiction in relation to Riksteatern’s ambition to reach out to everyone.

Traditionally, we have travelled regularly to Asia, the US or South America. Now we haven’t toured outside Europe since 2016. Cullberg is the type of company that maybe should tour the whole world once in a while. But our present environmental guidelines make it vital that a tour of that kind is longer and more consecutive, since every travel within train distance cuts the environmental footprint by half. We’re discussing how this logic can be applied more extensively also in Europe. Long tours are hard to build. Many curators want to make their mark and be unique with the artists they programme. Ideally, they want the international or national premiere. After you’ve premiered in that country, it gets harder to tour there. Some of the contracts have a clause saying we can’t perform within a certain radius from that venue. In my opinion, we need economic incentives to book differently: to create networks and routes that remain year to year. That wouldn’t mean that venues have to have identical programmes, because there could be many networks and routes. EU funding for performing arts should prioritise networks that facilitate cooperation like in the music industry: people go by tour bus from city to city. But I guess that cooperation is possible precisely because the large arenas don’t have an artistic profile in the same way as the dance venues that Cullberg visits. That is, there are no curators defending their territory.

Cullberg aims to go by train within Europe even for longer journeys, but there are two main obstacles. One is that trips longer than six hours fall outside the collective agreement, since travel is working hours. That said, many of our dancers are very environmentally conscious and because of this we try taking both night trains and longer trips daytime down to central Europe. Then they have to see how their body feels, if they can work the day after. But this is something we have collaborated on outside the collective agreement, and it’s not something that the employer can stipulate.

The other obstacle is who pays for our trips. When we travel internationally, it’s supposed to be the presenters, and no one wants to pay more than they have to. If we end up in discussions with the presenters, then ultimately we might have to chip in with taxpayers’ money to cover train travel, and the question is to what extent one can justify that.

We have some discussion internally at Cullberg about how we can influence when the power is not in our hands. There are things we can do. In relation to the profiled venues in the capitals, we can express our wish to perform in other places within train distance, and maybe even ask if they have any existing collaborations or suggestions. We can ask them to keep their dates flexible so that we ourselves have the possibility to book additional venues. If we have two organisers within reasonable distance, we encourage them to find dates that fit. We can’t demand any of this from them, but we can show them that it’s an important issue for us and hopefully get some thoughts and ideas across. From 2019 and on, Cullberg will offset carbon for our air travel. I also see this as way of getting the message across to organisers. By converting the environmental issue into a concrete budget item, it becomes visible that organisers need to consider this: “Are you handling the carbon offset for this trip or are we, since we both agreed to it?”

International cultural exchanges are considered so incredibly valuable in the dance world. The systems we have are constructed accordingly. This has forced me to come up with emotional explanations to consolidate this activity with my personal environmental commitment. For example, I have thought that international cultural exchanges are important for art, and art is important to people’s lives, and without art it would be pointless to save humanity. Now I don’t know if I think that anymore. At Cullberg, we have also discussed the possibility of not touring at all. But for us that would mean being replaced by others, because we are by definition an internationally touring company, and this mission is supposed to go on, according to cultural policy decisions. The discussion would have to concern touring and international cultural exchanges overall, not just for our organisation. Do we want an internationally touring dance company? And in that case, how can international dance companies be run in a more sustainable way?

An international touring dance company can encourage and participate in projects where the local audience is more centre-stage. I could imagine a future where Cullberg goes to Berlin and stays a month to offer lectures and shows. Then we could establish contacts with several different organisations and institutions: occupy a whole city in a different way. If I were a curator today, I would try to achieve a programme like that. I think if you fly someone in you need to do something that really makes a difference, not just a pop in, pop out.

From an environmental perspective, train travel, longer tours to adjacent venues and projects with local connections are good solutions. But we would also have to look out for new work-related issues that would arise. For example: Freelance dancers and choreographers generally don’t get paid for travel days. Who pays for the extra day on the train? As the system looks now, it won’t be the organisers. Can freelancers without a collective agreement make that demand themselves? That’s probably going to be difficult.

Then we need to be aware that the more we put artists on trains for longer tours, the more it will inflict on their social lives. Flying here and there has still made it possible for people to have a family at home. An acquaintance whose workplace decided to stop flying altogether recently took the train to a meeting in southern Europe. His partner told me: “Right, so now I’m alone with the kids for five days instead of overnight.”

In a family with children, the one who stays at home might perceive travel as a luxury. But the travelling partner doesn’t necessarily see it like that. It’s late hours, boring hotels, you miss your family, you don’t know what to eat, you get delays, you have to take some weird bus. Then you get home completely exhausted, only to hear your partner say: “Now you’re rested, so you get to take care of the children, because I deserve a night off!” It causes a big dissonance in the everyday life.

What I mean to say is that not all artists will want to or be able to be away from home that long. Because of that, it’s hard to organise them all in the same way. So, I ask myself what responsibility institutions such as the one that I represent can and should have for these questions. What can we promote for the sector as a whole, what questions can we promote for our own sake and what questions can be left to freelancers? I would like to see some coordination around this, because I can’t represent independent artists without first being given that authority. We need to point at what the independent artists do and want in relation to these questions. If I we have that authority – for example, in the form of an appeal or a petition that Cullberg could support – then we stand a good chance of getting to talk with politicians and decision-makers. It is easier for Cullberg than for independent artists to get an answer to an email, or to book a meeting around these questions. I think sometimes, we’re just looking for a bandwagon we can jump on to.

Also, decisions are needed from higher up the chain. For us in Cullberg it has been helpful that our big brother Riksteatern showed that this is important. In the same way, I think independent artists might need something to lean on: that there are directives. As an employer, you have the possibility to influence employees with choices in the workplace. Take, for example, the fact that Riksteatern decided to take away all non tour-related flights, not only within Sweden but also to Copenhagen and Oslo. Or the fact that all Riksteatern’s meetings where the employer provides lunch are vegetarian. I think these things bleed into the private sphere. But can freelancers take similar initiatives that influence a whole working environment? I don’t know. From the freelancers’ perspective, I think some kind of grassroot organisation is needed. I get that freelancers can’t go on a climate strike since no one will miss them on the working place. But I do believe the freelancers have a strong influence on many funding bodies. If they joined forces and wrote an open letter to The Swedish Arts Council or the Ministry of Culture on forcing organisers to reduce flying, I think that would be effective. Funding bodies could earmark money for train travel, for example.

Then, of course, we shouldn’t under-estimate the potential of independent artists to achieve political change through their artistic activities. Artists are creative and have a position of power in society. They have an audience to speak to and forums to express themselves. This said, that is not a task you would want to burden an individual with: You are the appointed Greta Thunberg of artists.

Of course, it can also be a heavy identity to be saddled with, the tiresome environmentalist. But maybe environmental issues quickly are growing more important in our industry precisely because it is predominantly female. Statistically, women are more informed and allow themselves to be more influenced when it comes to these questions. For instance, I read a survey that said North Bothnian men had an incredibly big environmental footprint because many of the things that are associated to traditional masculinity include red meat, scooters and big cars. And when I fly on a weekday, I see a lot of men in suits carrying briefcases. They are probably the ones who are entrusted with representing their companies internationally.

Travel as a symbol of social status is most likely changing, both in the private and professional domain. But I still think it is the case that most people travelling for the first time through their job feel seen: that it’s me who gets to represent the organisation, that I’m the one who’s worth the price of a plane ticket and hotel room. I wonder if we would feel the same satisfaction if someone said: “Normally, you would have travelled to this meeting, but instead we’re paying you a big bonus for doing it as an Internet conference.”

[workingontravel]

Är det vi eller ni som ska klimatkompensera för den här resan?

(You can read an English translation of this text here.) I många av de här intervjuerna har institutioners roll och ansvar i resandet kommit på tal, i synnerhet i relation till de miljöpolitiskt laddade flygresorna. Det blev därför intressant för mig att lyssna på en röst som inte tillhör en frilansande konstnär: någon som har mer överblick på institutionella strukturer i dessa fält.

Jag frågade Stina Dahlström, verksamhetsledare för det internationellt turnerande danskompaniet Cullberg, om hon ville prata med mig om övergripande strukturer för resande i scenkonsten. Till min stora glädje sa hon ja. Vi berörde bland annat vad mer lokal förankring skulle innebära i en konstvärld som i hög utsträckning bygger sina kunskaper på internationella utbyten.  Stina Dahlström: Jag minskade mitt privata resande med flyg för många år sedan. Det var av miljöskäl. Med några få undantag, till exempel begravningar där jag behövde ta mig långt bort på kort varsel, har jag hållit fast vid att inte flyga. Samtidigt representerar jag ett kompani med sjutton personer plus tekniker och turnéledare som i olika konstellationer flyger fram och tillbaka till olika platser i Europa 20-30 gånger på ett år. Ibland finansierar vi också dansares resor till kompaniet när någon bor långt bort och ska bli anställd eller kommer in på ett kortare kontrakt. Merparten av våra dansare kommer från olika europeiska länder, men några kommer från Australien, Egypten, Brasilien och USA.

Tack vare att Cullberg är en institution kan vi göra miljörapporter. Där är det tydligt att flygandet är vår absolut största påverkan. Annat som också spelar viss roll är energiförbrukning i huset, vilka material man använder i produktionerna eller hur mycket man återanvänder saker från en produktion till nästa. Men det påverkar väldigt lite i jämförelse med flygen.

Cullberg är en del av Riksteatern, som har målet att minska sitt klimatavtryck med tio procent om året, också sett i relation till det publikantal vi når. I synnerhet för Cullberg, som flyger mer än övriga Riksteatern, innebär detta att om vi spelar på stora scener i till exempel Bryssel eller Paris fixar vi klimatmålen. Däremot kanske vi inte kan åka till en mindre ort, där människor egentligen också borde få ta del av konst. Detta är en inneboende motsättning i relation till Riksteaterns uppdrag att nå ut till alla.

Traditionellt sett har vi regelbundet åkt runt i Asien, USA eller Sydamerika. Nu har vi inte turnerat utanför Europa sedan 2016. Cullberg är den typen av kompani som kanske egentligen borde resa i hela världen då och då. Men med våra nuvarande miljöriktlinjer blir det mycket viktigt att en sådan turné är längre och sammanhängande, eftersom varje resa inom tågavstånd åtminstone halverar klimatavtrycket. Vi diskuterar hur den logiken kan tillämpas i större utsträckning även inom Europa. Längre turnéer är svåra att bygga. Många curators vill profilera sig och vara unika med konstnärerna de programmerar. Helst vill de ha den internationella premiären eller premiären i sitt land. När man sedan haft en premiär i det landet blir det svårare att turnera där. I en del av kontrakten finns en klausul som säger att man inte får spela inom en viss radie från den scenen. Jag anser att det på sikt måste finnas ekonomiska incitament för scenerna att programlägga annorlunda: att skapa nätverk och rutter som finns kvar från år till år. Det skulle inte behöva innebära att scener har identiskt program, för det skulle kunna finnas många nätverk och rutter. EU-bidragen för scenkonst borde prioritera nätverk som möjliggör den sortens samarbeten som man kan se i musikbranschen: att folk åker turnébuss från stad till stad. Men jag antar att dessa samarbeten är möjliga just därför att de stora arenorna inte har en konstnärlig profil på samma sätt som de dansscener Cullberg besöker. Alltså, det finns ingen curator som försvarar sitt territorium.

Cullberg försöker åka tåg inom Europa även då sträckorna är längre, men det finns två hinder. Det ena är att resor som är längre än sex timmar ligger utanför kollektivavtalet, eftersom resande är arbetstid. Nu är många av våra dansare väldigt miljömedvetna och därför testar vi att ta både nattåg och längre resor dagtid ner till Mellaneuropa. Så får folk känna hur de känner sig i kroppen, om de kan arbeta dagen efter. Men detta är någonting vi har samverkat om utanför kollektivavtalet, och ingenting arbetsgivaren kan kräva. Det andra hindret handlar om vem som bekostar våra resor. När vi reser internationellt är det presentatörerna som ska stå för det, och självklart vill ingen betala onödigt mycket. Om vi hamnar i diskussioner med presentatörerna kanske vi i slutändan behöver vara beredda att lägga till från skattemedel för att kunna få tågresor, och frågan är i vilken utsträckning det går att argumentera för en sådan praktik.

Vi pratar en del internt på Cullberg om hur vi kan påverka när makten inte är i våra händer. Det finns saker vi kan göra. I relation till de profilerade scenerna i huvudstäderna kan vi önska att vi ska få spela på andra orter inom tågavstånd, och kanske till och med fråga dem om de har redan existerande samarbeten eller förslag. Vi kan be dem hålla sina datum flexibla så att vi själva har möjlighet att deala med ytterligare scener. Om vi har två presentatörer inom rimligt avstånd uppmuntrar vi dem att hitta datum som matchar. Vi kan inte kräva något av detta av dem, men vi kan visa att det är en viktig fråga för oss, och därigenom förhoppningsvis sätta igång tankar och idéer. Från och med 2019 ska Cullberg betala klimatkompensation för sina flygresor. Detta ser jag också som ett kommunikationsverktyg gentemot presentatörerna. Genom att göra miljöfrågan till en konkret kostnad blir det synligt att presentatörerna borde bry sig om detta: ”Är det vi eller ni som ska klimatkompensera för den här resan som vi trots allt bestämt oss för att göra?”

Vi har värderat internationella kulturutbyten så otroligt högt inom dansvärlden. Systemen vi har är byggda för det. Jag har därför behövt känslomässiga förklaringar för att få ihop det här jobbet med mitt privata miljöengagemang. Jag har till exempel tänkt att internationella kulturutbyten är viktigt för konst, och konst är viktigt i människors liv, och utan konst finns det ändå ingen mening med att försöka rädda mänskligheten. Nu vet jag inte om jag tycker så längre. Även på Cullberg har vi pratat om möjligheten att helt sluta turnera. Men för oss skulle det innebära att verksamheten ersätts av en annan, eftersom definitionen av kompaniet är att vi är internationellt turnerande, och detta är ett uppdrag som man på kulturpolitisk nivå menar ska finnas. En sådan diskussion måste därför handla om turnerande och internationella kulturutbyten överhuvudtaget, inte bara inom just vår organisation. Vill vi alls ha ett internationellt turnerande danskompani? Och hur kan internationella danskompanier i så fall drivas mer hållbart?

Ett internationellt turnerande danskompani kan uppmuntra till och delta i arbeten där den lokala publiken står mer i centrum. Jag kan tänka mig en framtid där Cullberg åker till Berlin och stannar en månad för att göra flera föreläsningar och föreställningar. Då kan man också etablera kontakter med flera olika organisationer och institutioner: inta en hel stad på ett annat sätt. Om jag var curator idag så skulle jag försöka bygga ett sådant program. Jag tycker att om man flyger in någon ska man göra något som verkligen märks, inte bara köra snabbt in, snabbt ut.

Ur ett miljöpolitiskt perspektiv är tågresande, längre sammanhängande turnéer och lokalt engagemang goda lösningar. Men man måste också se vilka nya frågeställningar det för med sig för arbetet. Exempelvis: Fria dansare och koreografer får i allmänhet inte lön för dagarna de reser. Vem ska då betala för den där extra dagen när den fria konstnären sitter på tåget? Som systemet ser ut nu blir det inte presentatörerna. Kan frilansare utan kollektivavtal själva ställa det kravet? Det blir nog svårt. Sedan ska vi vara medvetna om att ju mer vi sätter konstnärer på tåg till längre turnéer, desto mer påverkar det deras sociala liv. Flygandet hit och dit har ändå möjliggjort att man kan ha en familj hemma. En bekant vars arbetsplats har beslutat att helt sluta flyga tog nyligen tåget till ett möte i Sydeuropa. Hans partner sa till mig: ”Ja, nu är jag ensam med barnen i fem dagar istället för över en natt.” I en familj med barn kan det för den som är kvar hemma framstå som så lyxigt att resa. Men den resande parten upplever det inte nödvändigtvis så. Det är sena arbetstider, tråkiga hotell, man saknar sin familj, man vet inte vad man ska äta, man får förseningar, man måste ta någon konstig buss. Sen kommer man hem och är helt slut bara för att höra sin partner säga: ”Nu har du vilat upp dig, nu får du ta hand om barnen, för jag förtjänar en ledig kväll!” Det blir en stor dissonans i vardagen. Med detta vill jag säga att alla konstnärer inte kommer kunna och vilja vara borta så länge. Därför är det svårt att organisera dem alla på samma sätt. I relation till detta ställer jag mig frågan om vilket ansvar institutioner som den jag representerar kan och bör ta för dessa frågor. Vilka frågor kan vi driva åt hela branschen, vilka frågor kan vi driva för vår egen skull och vilka frågor kan frilansare driva? Jag skulle vilja se någon form av samordning kring det, för jag kan inte föra fria konstnärers talan kring resandet utan att först ha fått mandat att göra det. Vi behöver kunna peka på vad de självständiga konstnärerna gör och vill i relation till dessa frågor. Om jag skulle få det mandatet – till exempel i form av ett upprop eller en namninsamling som Cullberg skulle kunna ställa sig bakom – så har vi stor möjlighet att prata med politiker och beslutsfattare. Cullberg kan lättare än fria konstnärer få svar på mail eller boka ett möte om de här frågorna. Jag tror ibland att vi bara letar efter någonting att haka tag i.

Det behövs också beslut uppifrån. För oss på Cullberg har det hjälpt att vår storebror Riksteatern tydligt visat att det här är viktigt. På samma sätt tror jag att självständiga konstnärer kan behöva någonting att luta sig mot: att det finns direktiv. Som arbetsgivare har man möjlighet att påverka de anställda genom att göra val på arbetsplatsen. Ta till exempel att Riksteatern har bestämt att ta bort alla icke turné-relaterade flygresor, inte bara inom Sverige utan också till Köpenhamn eller Oslo. Eller att alla sammankomster där arbetsgivaren ska bjuda på lunch inom Riksteatern är vegetariska. Sådant tror jag läcker in i privatlivet. Men kan frilansare ta liknande initiativ, som påverkar en hel arbetsmiljö? Jag vet inte. Från frilansarnas håll tror jag att det krävs någon form av gräsrotsorganisering. Jag fattar att frilansare inte kan klimatstrejka eftersom ingen kommer sakna dem på arbetsplatsen. Men jag tror att frilansarna till exempel har en stark röst bland många bidragsgivare. Om de skulle samla sig och skriva ett öppet brev till Kulturrådet eller Kulturdepartementet som berörde hur man ska kunna ställa krav på presentatörer att minska flygandet så tror jag att det skulle ge resultat. Bidragsgivare skulle exempelvis kunna öronmärka pengar till tågresor.

Sedan ska man förstås inte underskatta fria konstnärers möjligheter att åstadkomma politiska förändringar genom sin konstnärliga verksamhet. Konstnärer är kreativa och har en maktposition i samhället. De har en publik att tala inför och medel att uttrycka sig. Däremot är det ingenting som man vill lägga på en enskild individ: just du ska bli konstnärernas Greta Thunberg.

Det kan också vara en svår identitet att ha, den där tråkiga miljötanten. Men kanske blir miljöfrågor snabbt viktigare i vår bransch just eftersom den är kvinnodominerad. Statistiskt sett är kvinnor mer insatta och låter sig påverkas mer i de här frågorna. Jag läste till exempel en mätning där norrbottniska män hade otroligt högt klimatavtryck eftersom mycket av det som där är associerat till traditionell manlighet handlar om kött, scootrar och stora bilar. Och flyger jag flygplan en vardag ser jag mycket män med kostym och portfölj. Det är väl de som får det förtroendet från sina jobb: att representera sina företag internationellt.

Resande som statussymbol håller nog på att förändras, både i privatlivet och i yrkeslivet. Men jag tror ändå att det fortfarande är så att de flesta som reser för första gången genom sitt jobb känner sig sedda: att just jag får representera organisationen och är värd att lägga pengar på för biljett och hotell. Jag undrar om man skulle få samma tillfredställelse om någon sa: ”I vanliga fall hade du fått göra en resa för att gå på det här mötet, men nu ska du istället få femtusen extra för att göra det på internetkonferens.”