anhedonin

[anhedonin]

Om viljelösheten, från "Kris" av Karin Boye

[anhedonin]

"– Din enda chans att lära dig något är just att reflektera över det du gjort tidigare. Om man inte unnar sig reflektionstid, avsäger man sig möjligheten att lära sig något, och det är synnerligen ineffektivt, säger hon."

Om tid, ur dagens DN ("Åtta experttips för att få tiden att räcka till"), skribent Nora Andersson

[anhedonin]

Ett par dagar där jag mest våndats över statistik och känt mig korkad, se så väl den känslan återspeglas i denna gråa industribild.

Hade tänkt att jag skulle sitta med Projektet - alltså att sy en sittdyna - men har istället tittat på serien Apple Cider Vinegar, som var mycket bra, men inte hjälpte mig med syteknik eller materialinförskaffande.

Har haft en lust (!) att djupdyka lite i olika typer av dygder, som jag tidigare intresserat mig för, framförallt under tiden som jag läste om stoiker och epikureaner. Men! Soffan har hittills vunnit över den lilla intresseflamman, och jag får fortsätta kampen med att inte falla på de kortsiktiga konsekvensernas snöre.

[anhedonin]

Älskade Maken av Gun-Britt Sundström i gymnasiet, och även på universitetet, gör det säkerligen idag också, så nu läser jag Student -64 av henne.

Hittade en passande passage för anhedonin i relation till min forskning. Inte påfallande deppad, inte förälskad, tänker inte.

[anhedonin]

En så kallad påtvingad promenad under dagen, som ändå blev finare än de tidigare eftersom solen äntligen lyste och gjorde allting mycket mindre grått.

Såg söta änder som plaskade fram på ån. De hade någon form av gruppuppslutning i vassen, men där en enskild and valde att trotsa folkstyret genom att simma till Andra Sidan.

Tog den här bilden och tyckte att det såg ut som vattenfärg, men så speciell var den nog inte när jag ser den ånyo. Den innehåller iallafall både vatten och färg.

Lyssnade på Stormens utveckling med Ola och Liv, och tänkte att jag skulle snappa upp något intressant att skriva om, men tänkte mer på det än avsnittet, så nu har jag glömt vad som var intressant. Börjar jag agera performativt för den inbillade publiken? Nåväl, får det mig bort från soffan så är det väl i sin ordning.

[anhedonin]

[The history of emotions - An introduction av Jan Plamper, bananbröd och koffeinfri cappucino]

Någonting som har grämt mig ett tag är den förlorade motivationen för mitt forskningsfält, som bland annat inkluderar känslor. Huruvida det beror på anhedonin, eller på att jag nu börjar närma mig slutet av projektet, är inte helt känt för mig.

Jag gör därför ett försök att tända gnistan igen, genom att slå mig ner på ett fik och läsa någonting annat än forskningsartiklar från PubMed. Det hjälper lite.

Tankar och reflektioner jag tar med mig från denna läsning:

Känslor som rörelse Många ord som relaterar till känslor är etymologiskt kopplade till varandra. Två tyska ord (Emotion och Germüthsbewegung) ska t.ex. vara kopplade till det latinska verbet movere, som verkar betyda att flytta eller röra. Jag uppskattar idén att känsloupplevelser kopplas ihop till rörelse då total stillhet kan liknas med döden - och känslor, av alla dess slag, är väl liv, de har rörelse. I kontrast står även anhedonin, med sin neutrala passivitet och likgiltighet

Positiva och negativa känslor, eller utfall? Aristoteles verkar inte ha delat upp känslor i positiva (t.ex. glädje, nöjdhet) och negativa (t.ex. oro, rädsla), utan snarare att alla känslor kan leda till negativa eller positiva utfall. Trots den gamla källan, känns det som en modern, men även balanserad, förståelse av känslors komplexitet. Exempelvis kan ju ilska leda till negativa utfall (såsom konflikter) och positiva utfall (såsom motivation för gränssättning)

Emotio och ratio Immanuel Kant ansåg att känslor (emotio) och förstånd (ratio) var åtskilda konstrukt, och att styras av sina känslor var en "illness of the mind". Författaren citerar Kant: "No human being wishes to have passion. For who wants to have himself put in chains when he can be free?" (s.25). Det är spännande att tänka att emotio skulle vara den som håller i kopplet, och ratio den som frigör oss från denna. I samtiden upplever jag att det är en annan bild som målas upp av dessa koncept: ratio, eller självkontroll, kopplas till inhiberingens tyglar, medan frihet innebär att få låta emotio löpa fritt

Känslor och tänkande, individualism och kollektivism Ett kort stycke handlar om hur australiensiska Pintubi aboriginals kopplar ihop barndom med okontrollerade känslor och individualism, som över tid mognar till ett ökad konsekvenstänkande och där jaget börjar ingå i en kollektivism (s. 30). Det är nog första gången jag ser spaningen att individualism är kopplat till ett utvecklingsstadie, och då barndomen. Ännu mer intressant var att läsa att ordet "höra" länkas ihop med tänkande, där processen tänkande också innebär att mogna. Att höra, eller lyssna, känns ju också som en kollektivistisk handling, eftersom det innebär att vi (oftast) tar in något från den externa världen samt ger utrymme för detta (alltså börjar inte överrösta den andre till exempel). Förenklat skulle tänkande då anses vara ett tecken på mognad och kollektivism, medan oreglerade känslor kopplas till barndom och individualism

Det fanns ändå en hel del intressant. Men nu är jag trött och ska jobba med annat.

[anhedonin]

Ett första spadtag

Jag har funderat på att börja virka mormorsrutor, att pensla fram husfasader i vattenfärg och återta skrivandet för att försöka undfly denna njutningslösa tillvaro som jag stundtals hamnar i.

Så då började jag med tumblr! Vadfalls, kan man tänka, för det stod ju inte med på listan överhuvudtaget. Om någon besöker detta lilla hörn av internet så kan jag berätta att här finns inga förväntningar på kvalitet. Jag vet inte ens vad innehållet kommer att bli. Men jag tror det behöver bli något - ja, vad som helst - för att bryta det här mönstret jag fastnat i av ändlöst scrollande, soffliggande och påtvingade promenader.

Låt oss se vad som kan hända.

PS. Omslagsbilden på katten är från Pinterest, vet tyvärr ej var källan kommer ifrån.