chaosyo-blog - Tumblr blog

[chaosyo-blog]

http://i.imgur.com/AeDmcCH.jpg

[chaosyo-blog]

[chaosyo-blog]

"There are always flowers for those who want to see them." #matisse #flowers #handwrittenbycassi #calligraphy #typography #art #quote

[chaosyo-blog]

"I knew who I was this morning, but…" #lewiscarroll #handwrittenbycassi #typography #calligraphy

[chaosyo-blog]

Re. Nuet

Problemet med att leva för mycket i nuet.

Jag vågar inte drömma längre.  Jag är död, på ett sätt i varje fall.  Jag identifierar mig inte med det förflutna,  jag vill glömma, mycket är borta. Det finns ingen framtid att tänka på, ångesten smyger sig på när jag hör dina drömmar. Varför vet du vart du vill? Hur kan du vara så säker?  VARFÖR ÄR JAG ENSAM OM ATT VARA VILSE?! Vilse i tid och rum. Rädd i nuet. Död. 

Ja, jag sitter här med enorm ångest, rädd för att tänka både frammåt och bakåt. Fast, i ett nu som jag gillar ganska mycket, när jag inte tänker på någon annan tid. 

Under förra året tog jag slut på tårar, jag lever därför under illusionen av att jag mår bra och ��r så mycket lyckligare nu. Frågan är om jag vågar lita på det. Skeptiker som man är. Jag är tämligen bitter, patetiskt ytlig, ytterst materiel och på konstant jakt efter uppmärksamhet och bekräftelse. Detta betraktar jag som fult, jag är en ful ful människa, värre än de felsta. Ändå så lever jag, precis som andra. Jag försöker ibland bryta mig ur min onda cirkel, men ondskan sträcker snabbt ut sin varma hand, jag fattar tag om den direkt. 

FAST FÖREVIGT, BARA UTAN TÅRAR. 

Under min helg i Uppsala hände något hemskt, rättare sagt, jag orsakade något hemskt, någon confessade igen, jag reagerade nästan lika illa som "den gången". Ärligt så ville jag fly igen, men de faktumet att jag inte var ensam hindrade mig, jag stod kvar och försökte övertyga mig själv och han att det var okej, inget skulle förändras. Knappast. Jag klarar inte av ögonkontakt med människan nu. Patetiska lilla jag. Jag vill glömma det som vanligt, så att allt skall bli normalt igen. De kommer de inte bli. 

DEPRIMERANDE DESPERATION

... Jag är ytlig. Nämnde jag det? Jag behöver mysa, jag har inte mycket tid till att ha en partner, jag skulle ändå inte tillföra mycket, därför avstår jag. Men jag vill ligga. Jag behöver mysa emd någon, jag har inte världens största libido, snarare pinsamt låg. Men det finns ett behov utav det ibland. Då behöver jag någon jag litar på, som ser bra ut med tilltalande personlighet som faktiskt gillar mig och skulle vara med på det.  Inte så lätt att hitta, speciellt inte med tanke på att personen måste vara singel och hur bra jag är på att hantera killar och visa vad jag vill. Det är bara att ge upp, det kommer inte hända.

Förevigt ensam. 

[chaosyo-blog]

Dags igen

Jag gick inte till skolan idag, jag försov mig inte, jag hade inte lust bara.  Dålig beslut med tanke på hur jag mår utan folk.

ETT BEROENDE

Jag är beroende. Så galet beroende. Inte beroende utav en substans. Människor är min drog. Utan dem tynar jag bort.

EN FÖRLORAD DAG

Jag tror att de är en fråga om identitet. Utan människor finns det inget som bekräftar att jag fanns denna dag. Dagar utan människor blir enformiga och osynliga, förlorade dagar. Inget säger att imorgon kommer bli bättre.

FAST I DET JAG ALLTID VARIT, TYVÄRR

Fångad i min fobi, medicinen är oförmögen att rädda mig.  Ingen kontakt idag, inget socialt sammanhang imorgon. Därav ensam.  Ensam i tryggheten av mitt rum. Inlåst i mig själv, självklart försöker jag fly ibland. Försöken att frammana en förändring inom mig fortsätter misslyckas. Bli stark, oberoende, fri! Rädda mig själv. Det funkar inte. Även om den gamla hunden är på medicin verkar de inte gå att lära den att sitta. Snäll och tyst så som en prinsessa förväntas vara sitter jag därför här och väntar på min riddare. Må det vara starkare medicin eller ett mirakel. Något. Nästan vad som skulle räcka, jag är inte kräsen, i alla fall inte längre. 

I PROTEST MOT HJÄLPLÖSHETEN ...

...färgar jag om mitt hår. De kanske inte låter som så mycket till protest mot något. Möjligen mot den sociala normen eller mot patriarkatet, det är hursom inte syftet. Protesten är helt riktad mot mig. För att de är så jag fungerar. Kan jag inte förändra hur jag fungerar, mår eller tänker kan jag i varje fall glädjas åt att jag kan styra min hårfärg. Jag kanske inte har kontroll till 100%, men sålänge jag intalar mig det så hjälper det alltid lite. 

[chaosyo-blog]

Well, that’s enough internet for me today.

[chaosyo-blog]

Jag är hon som ingen frågar

Ärligt talat nu. Alla jämför vi oss med varandra. Och jag har oturen att vara den som alltid har de sämst i alla jämförelser. Jag är så galet ensam. Alla andra har vänner i sin klass de går ut med. Alla andra har folk runt sig hela tiden, folk som vill umgås, folk de ringer till och kommunicerar med konstant. Folk som gör dem glada. Jag säger inte att jag saknar folk, jag har en väldigt nära vän. Men att ta all tid från en människa är orättvist, så ensam sitter jag mest hela tiden. 

De gör ont att se uppdateringar med bilder på folk i klassen som hittat varandra, är ute och har kul tillsammans. För då jämför jag mig. Jag får det bekräftat att jag är utesluten, tråkig, helt exkluderad. Ingen frågar mig. Ju mer utanför jag blir, desto större upplever jag den sociala klyftan vilket innebär att jag blir rädd för att prata med dem. För att jag är rädd för dem med en "hög" rang. Jag pratar till vuxna och andra högre rankade på ett helt annat sätt än jag pratar med dem på min nivå. Jag pratar bäst med mina vänner. 

I mitt liv finns det få som jag betyder något för, nästan inga människor som jag lyckats bli vänn med på riktigt. Jag har ingen som jag pratar med varje dag, ingen att dela mitt liv med. Ensamt och hopplöst. Ingen som kan rädda mig ur mörkret. Om jag försvann skulle de knappt märkas. Jag skulle märkas minst. Alla andra har, inte jag. Jag har aldrig haft. 

Varje gång någon postar en bild med massa vänner, något roligt som händer, en bild på bästa vännen, ett skämt, till och med en post på någons tidslinje blir jag påmind om detta. Det gör ont att bevittna värme från kylan. Jag fryser snart ihjäl här ute. Inga piller i världen kan ge mig vänner.

Jag knackar på. Ingen öppnar. Död.

[chaosyo-blog]

5 juli 2010 - 15 December 2012, något att minnas

De sägs att varje gång man återberättar en historia så förändras den lite, för att undvika detta vill jag nu spara ett minne, en berättelse med en hel del toppar och dalar; Berättelsen om mitt första förhållande, det med Johan.

Det var en gång en tjej, som precis slutat nian som hade turen att få åka till Japan med sin farmor och sin lillebror. Japanresan var en rundresa med en toppen guide riktad mot ungdomar vilket innebar att de fanns en hel del ungdomar där, däribland Johan, en jämngammal lång blond kille från Stockholm. En person som jag spenderade mycket tid med, många roliga saker hände, jag vart rädd och nervig i början av resan. Men mot slutet, i Tokyo, i ett trapphus efter att ha suttit uppe hela natten lyckades han stjäla en kyss. Jag vill minnas att jag var iklädd en maiduniform, vilken jag inte använt sen dess. På bussen mot Fiji somnade stackaren bredvid mig och råkade till slut landa med huvudet på mitt bröst, varefter jag bestämde mig för att låtsassova eftersom jag inte visste hur jag skulle reagera. Svag och virrig som jag var var jag noga med att hålla oss hemliga, man ville ju inte att folk skulle vara på än om det när man kom hem. Men så blev det inte, flygturen hem spenderades med att pussa på han, kramas och flumma med alla underbara som befanns sig på min stolsrad; Mårten, Angelika, Lillebror, han och jag. Livet var underbart, han var min hemliga lilla sommarflirt som ingen skulle få höra något mer om.

Om det inte vart för det att han faktiskt tyckte om mig som mer än sommarflirt, tillfälligt tänkte jag när vi skrev till varandra på facebook, han svarade hela tiden, jag tog några dagar på mig, isprinsessa som man var. Han skrev att han ville åka hit och träffas igen, jag tog det inte seriöst. Sen satt han här, plötsligt under lovet. Vi myste lite på soffan, han var något nytt och spännande, han brydde sig och var på något underligt sätt attraherad av mig, magi tyckte jag och tänkte att han måste vara smått galen. Jag var 16 år, han var 15 år.

Jag besökte han inte på hans födelsedag det året, det kändes konstigt och väldigt dyrt. Han var kär i mig, jag var nog mest fascinerad av han. Allt var så spännande, jag tänkte mig inte för, antog att känslorna kommer efter ett tag. Vilket de också gjorde. Men innan det, under höstlovet, vilket jag spenderade hos han, då både jag och John åkte upp, blev jag av med min oskuld. Uppe i hans våningssäng, då hade han fortfarande halvlångt blont glänsande hår, jag var galet stressad de var halvt obekvämt och stelt. Jag avslöjade inte att det var min första gång. De jag minns är att han frågade om jag ville, mitt svar var att jag hade kondomer, galet awkward, han sa dock att han också hade det. Söt. Vi pratade aldrig om sex, lite i sista dödssucken av förhållande, typ de sista månaderna, men aldrig ansikte mot ansikte, veklingar. Jag kan prata med sex med en total främling men inte med han. De säger en del om vårt underliga förhållande.

I November svajade det lite, han ville ha ett öppet förhållande, behövde närhet sa han. Då jag inte hade några riktiga känslor och brydde mig om han accepterade jag. Han utnyttjade det aldrig.

Tiden flöt på, vi träffades bara under loven, nyår var helt underbart det året, då det blev 2011, vi åt hemma hos han, med hans närmsta vänner och sedan gick vi ut och såg på fyrverkerierna på utsikten, det snöade och allt var så vackert. Där togs vår enda officiella kyssbild, då ett halvår efter vi träffats, då hade jag riktiga känslor för han. Sexlivet fungerade okej, eller tja vi gjorde det iaf och jag gillade det, underbart när jag fyllde år.Jag fick en kärleksförklaringsbok i födelsedagspresent, något som vi aldrig fyllde i, vilket han egentligen skulle ha gjort.De hade vart roligt att ha svaren, men inte roligt att svara själv. Men jag vill inte slänga den.

Början av året var underbart, 2011 var de bästa året i vårt förhållande, Metaltown på sommaren, han jag och Emil, längst fram på System of a Down, massa band och han bakom mig, skyddade mig från att bli mosad. Vi hade så roligt den sommaren, jag besökte deras landställe, vi promenerade, han var här vi badade jävla underbart, jag skaffade p-ringar så att vi kunde göra det utan krångel. Han sov fortfarande på en madrass på mitt golv på den tiden. Haha, leka oskyldig. Det visade sig dock senare att han fick ont av dem och att han hade en väldigt jobbig period den hösten, utan att säga något.Ett stumt förhållande, jag åkte till han på hans födelsedag detta året, jag brydde mig så galet mycket. Jag hade packat maidoutfitten men vågade aldrig använda den, vågade dock prova att suga av han. Vilket jag faktiskt var lite stolt över, okej stryk "lite". Saker var bra, julen var mysig. Jag älskade nyår hos Katta, allt folk, känslan av tillhörighet, jag var hemma hos någon, inbjuden och umgicks å skrattade. En bra start på 2012. Ett inte riktigt lika lyckat år.

Jag hade dock börjat utveckla ångest över att jag inte var lika perfekt som han, att jag var en dålig flickvän, jag hade börjat bryta ihop spontant. Allt byggde på att vara så perfekt som möjligt. Jag ville vara Angelika, jag var avundsjuk på folk som fick andra att skratta. Varför gillade inte folk mig? Alla tankar, alla krav på hur jag skulle vara. Jag slutade byta hårfärg, så han inte skulle sluta gilla mig. Kläd panik och helt galen fixering vid mitt utseende, jag skulle inte bara se perfekt ut jag skulle även agera perfekt. Detta fanns förvisso under hela förhållandet där jag brydde mig om att inte bli dumpad. Tyvärr.

Året började med att vi satt här hemma, jag blev 18, jag firade det inte. Fick harvest moon av han, spelade det nästan hela lovet. Under sportlovet besökte jag hans japanska, träffade Djoko, trevlig nyfiken och intressant snubbe. Lite väl frågvis vilket skrämde mig, han var för på och flirtade, Johan fick reda på det och därefter blev det tyst mellan oss. Han lyckades orsaka ett litet drama där Johan fick reda på att jag inte trodde han skulle lyckas samla ihop tillräckligt med pengar för att backpacka i Japan. Lite då tanken väcktes kring hur lite vi egentligen sa.

Påsk var på hans landställe, ganska mysigt, kommer inte ihåg så mycket, tyvärr. Det skrämmer mig faktiskt. Jag fick ett påskägg allt var lugnt och stilla. Ångest fanns, i överflöd. Strax efter hade jag två veckor av självmordstankar och djup ångest över mig, allt detta höll jag för mig själv. Min självkritik växte, allt blev piss, jag var värd noll. Att alla andra fick uppskattning från sina killar hjälpte inte mig, jag trodde han hatade mig. Jag var väldigt trött på att leva. Men för hans skull ville jag fixa allt, för att allt går ju att fixa. Men först skulle jag fixas, sånt kan man inte göra själv tänkte jag så jag gick till en kurator. Detta funkade inte alls, och jag insåg att det inte är roligt att vara med någon som är deprimerad så jag höll i masken ännu hårdare än tidigare. Han skulle inte veta fören jag var hel igen.

Vändningen som höll hoppet uppe var bröllopet, jag var nervös inför det. Vi bodde hos hans bror där, hans gulliga mamma betalade resan dit, helt fantastiskt jag hade aldrig varit på bröllop. Vi lyckades ta oss till deras lägenhet ensamma men aldrig avsluta det, världens teaser. Vi var finklädda, ruggigt snygga lockat hår och allt, kavaj klädd kille. Vi sneakade iväg och hade de bästa sexet hittills.

Under sommaren åkte han till Japan, ensam. Jag var döende och trodde han skulle lämna mig, ush för att de är så de funkar enligt mig. De var därför vi blev tillsammans, vi hade en underbar tid när vi träffades och ville omedvetet bevara dessa. Nu hade han en ny, underbarare tid, han skulle glömma trassliga mig och hitta någon bättre. Ångesten var ett faktum redan innan sommaren, sommaren var trasslig fylld av smärta och ångest. Jag var där innan han åkte, vi firade midsommar där, de var mysigt. Men jag älskade han inte längre. Men jag var rädd för förändring, och allt går ju att fixa! Så fixeringen skulle fortsätta. Vi sov ute i tält på en utav hans kompisars land, en ö i Stockholmsskärgård, mysigt, galet mysigt. Sitta och kolla på solnedgången och fulla svenskar dansandes till ett riktigt B-live band, spela risk utan mål i lag. De var som jag önskade att mina somrar alltid var, jag hade folk runt om kring mig, massa vänliga ansikten och vänliga tankar. Jag trivdes, men jag hade ångest över hur jag inte hörde hemma där, jag älskade han som en kompis. Min närmaste vän, inte pojkvän dock. När han kom hit, när vi skulle paddla kajak och jag var sur så jävlans sur arg och grinig på han, hur långsam allt gick hur de inte fungerade med något. Fan. När vi hade sex på en avlägsen strand vi hittade längst kanalen, hur jag hade älskat det om jag älskat han. Nu var jag inte våt, jag fick ont och någon av oss började blöda. Inget mer sades om det.

Paniken fortsatte, ångesten dundrade på, sex gick inte, inget gick. Vi kunde knappt prata längre. Sommaren, jag hatade det, stressen och pressen. Fan fan fan. Jag ville göra slut, men kramarna pussarna och allt var så mysigt, rädslan att såra stackaren att förlora något så underbart var för stor. Jag stannade och la på ett kol i att försöka fixa allt. Från och med det var allt fokus på att fixas, hans födelsedag lades på att försöka fixa förhållandet. Vi skulle prata hela tiden för att den dåliga kommunikationen skulle fixas, jag skulle fixas, vi skulle fixas. Men han skulle fan inte röras, alla vet att enbart en dålig flickvän ställer krav eller försöker fixa sin kille. Jag har ångest över att jag under hans födelsedag försökte ha sex med han, få han i mig när vi mös, och skadade han. Enormt, samvetet efteråt, illa, känner mig som en våldtäktskvinna.

Här emellan var han otrogen mot mig, mycket psykiska grejer hände. Jag blev glad över att han vart otrogen och berättat, för första gången var jag säker, jag visste att han var ärlig och hade samvete. Detta fick han tydligen att börja tänka eller något sådant, han ville veta varför de hände. Slutsatsen var antagligen att vi inte älskade varandra längre, att han skulle sitta fast föralltid med tråkiga mig. Dessutom hade jag råkat säga att jag aldrig trodde vi hade någon framtid, hur förvånad jag var efter första halvåret att han fortfarande fanns där.

Här emellan hade vi ett viktigt och stort samtal, ett samtal där jag anade att han vart otrogen, ett samtal som fick mig att gråta. De fick mig att ge upp, ge upp på allt.

Lovet efteråt, när han skulle vidare på en muse-träff och offrade en del av vår tid tillsammans. Då började allt kännas ännu mer skevt. Och detta var innan lovet, de ökända höstlovet då vi inte gjorde ett piss. Jag ville inte göra något, vad var meningen med allt? De kändes bara så piss att leva. Så varför rädda det? När jag inte ens kunde rädda mig själv. Jag klarade inte av det. Vi pratade på kvällen, jag konstaterade öppet att jag tappat mig själv. Jag fick till sist ett ultimatum, "antigen så gör vi slut eller så tar vi en paus". Jag tänkte mig inte för och svarade "paus" direkt, jag viste inte vad de innebär men det var inte lika skrämmande iaf.

Det gjorde ont när han ändrade statusen till "komplicerat", det gjorde ondare när han sa att han först tänkte ändra till singel "för att de var ju mer de han var nu". Jag fattade att det var slut, med det ultimatumet. Och den tidigare kommentaren "Måtren och Angelika är motsatsen till oss", note a bene de bor tillsammans i Japan, de funkar bra mellan dem. Aka kört för oss.

Sen var jag orolig varje gång vi pratade för att säga något olämpligt. regeln i pausen var inget mer fixande av oss och inget mer personligt snack. Punkt. Jag höll mig till det, jag ville göra slut men kunde inte, inget personligt snack var det. Dessutom ville jag göra det face-to-face, eller "på riktigt" som jag brukar säga. Nu blev det inte så, det blev över facebook. Han var i Riga hos en kompis, jag fattade vinken, han gav en liten hint först, hade han inte varit där hade jag ringt han. Så att de skulle bli så mycket som möjligt "på riktigt", personligen tycker jag chatt är längst ned på "riktigt-skalan" så det vart lite surt. Men det fick ett slut. Jag slapp leta soffor att sova på tills när jag gjort slut irl, ingen julklapp behöver jag hitta heller.

Jag älskade 2011. 2010 var galet spännande, men gymnasiebesvikelsen drog ner betyget mycket. 2012 var ut kärleksperspektiv ett jävla skrutt år, med undantag för bröllopet.

Jag grät till och från när jag jag skrev detta, jag hade glömt hur underbart det var i början, jag saknar glädjen i att vara nykär. Jag saknar som vi hade det då, det gör jag. Jag saknar inte det vi hade i slutet av året. Aldrig att jag vill tillbaka till något så destruktivt. Nej. Jag är glad att vara ute ur detta. Fast jag vet inte längre.

[chaosyo-blog]

Det är inte roligt

Nej, de är helt enkelt inte roligt längre.

Jag ser helt enkelt inte fram emot lovet, ush. Jag har blivit en symbol för lättja. Mästare av inget. Ingen skola på mer än tre veckor, jag är körd, visst är jag det! Jag kommer inte ta studenten som andra, jag kommer få ta konsekvensera av att inte orka, det vet jag. Men jag är för lat för att bry mig, precis som jag är för bekväm att utmana mig själv.

VAD ÄR JAG, NÄR EN MÄNNISKA BLIR VAD DE GÖR?

Ja, om alla defineras utefter deras handlingar och jag inte gör något, är jag död som individ, är jag en "ingen". En ingen för alla. Ty få vet vem jag är, till och med facebook har börjat dölja mina handlingar för andra. Handlingslöst, tyst och ensamt liv är det jag dömts till. Jag gör inget, ej häller gör jag något åt det. Min existens gör varken till eller från. 

MEN ANDRA DÅ?

Ja, för att leva för andras skull är inte alls det jag har gjort hela mitt liv. Nejdå. Jag levde för att jag ville se om smärtan kunde bli värre, om de fanns gråare dagar än de jag hade, eller inte. Man vill inte komma längre ner än man redan är. Kampen har alltid handlat om att inte dra ner andra. Hålla allt för sig själv. De var faktiskt först i förra veckan som mamma fick reda på hur jag mått hela mitt liv. Inte särskillt kul.

OM MAN INTE BEHÖVDE LÅTSAS.

Om de hade varit så från ruta ett, om alla alltid viste hur andra mådde, då hade livet för de flesta antagligen varit så mycket mer underbart. Men icke, inte vill de friska dela med sig av sin rikedom. Då blir ju de inte lika rika. Vad ingen verkar förstå är dock, alla är trasiga! De rika existerar inte. Men genom att vara öppen med hur vi mår kan vi skapa perspektiv åt varandra, vi räddar varanda och oss själva. Nu blir alla bara ledsna istället. 

MIN DIAGNOS

Den finns inte riktigt än, det finns tabletter men ingen riktig diagnos. Jag har gått till kurator i över ett halvår, varken förändring eller diagnos. Slöseri. Om det inte vore för att jag slutade gå till skolan och fick kontakt med skolsyster. En remiss blev skriven. Jag hamande i väntrummet på psykmottagningen. Min nedstämdhet har pågått så länge att det inte verkar som en depression, jag har något värre. Tänka sig. 

KONSTIGA PILLER OCH ANNAT MYS

Konstiga piller är vad de har att erbjuda till oss i väntan, vi som väntar terapi och en räddning. Vi väntar i tre månader med våra piller. Jag går på en halv dos lyckopiller. Lyckopiller som inte gör en ett dygg lycklig, tyvärr. Men de ser bra ut. Om man bortser från att en bieffekt är depression och ångest. Ja, det är bara tillfälligt dock. Ryktet går att man blir gladare efter två veckor. Två veckor med konstant huvudverk, nedstämdhet och magsmärtor. Wish me luck!

[chaosyo-blog]

Plötsligt!

Plötsligt försvann allt!  Ingen mening, inga motiv, ingen orsak Allt var bara borta Insikten om hur hopplöst allt är, varit och kommer att vara. 

Plötsligt låg jag orkeslös i sängen Skolan, livet, föreningar, världen allt saknade betydelse nu Inget av det räddar mig  Insikten i hur inget av detta gett mig något

Plötsligt kom den psykiskasmärtan tillbaka, likt mina tankar lämnar den mig inte. Plötsligt hade jag en diagnos, en inte så trevlig sådan. Plötsligt blev mina drömmar krossade, inga tänkta tankar håller. Plötsligt kom pillrerna flygandes, recept efter recept. Plötsligt kom julen, stressen hade den med som en extra bonus Plötsligt blev mitt sinne förgiftat av avundsjuka, dödssyndare jag vet. Plötsligt blev jag tjockare, fulare och latare. Som om de gjorde någon skillnad.

Sen blev allt bara värre.

[chaosyo-blog]

Bröt ihop

Bröt precis ihop, på riktigt. Inte över livet, över världen felkonstruerat, människa, värld, liv ja allt. Orättvist Jag orkar inte Vad är meningen med allt? Varför kämpa emot Alla har samma öde Lidande och död.

[chaosyo-blog]

Jag vet inte.

Har tänkt på sex de senaste. Dirty jag vet. Fast nej, inte när de kommer till mig. Jag är hjärntvättad. Mina normer passar inte. Jag har inga problem alls med att folk har kks, one-nighters eller bara vanligt meningslöst sex. Bra för dem. Man mår bra av sex och jag beundrar dem för att de är självständiga och klarar av att göra sånt, verkligen. Jag känner mig låst som inte vågar och till vis mån vill. För att jag är hjärntvättad, gamla ideal, "stanna med han som tog din oskuld". Fan. Jag är ensam om att inte ha vågat, jag oroar mig för mycket.

JAG HAR INGEN ANING!

Så känns det i alla sexuella sammanhang. Och blir man osäker tvekar man. Vist, jag är inte oskuld, jag har i varje fall gjort det. Ganska ofta känns det som att det inte räknas. Jag är utan respons, jag vet inte vad som förväntas av mig, vad jag ska göra, vad jag är bra på, vad är skönt? Vad gör man efter man har haft meningslöst sex? Mysa med en främling som inte bryr sig om en alls? Känns ju lite löjligt och jobbigt. Och hur gör man dagen efter då? Vakna bredvid främling, är de bara att fly för sitt liv då eller? Hur okej tycker folk att det är om jag ligger med ragget från klubben, alla ser, alla vet. Hur påverkar det folks syn av mig, hur kommer jag bli behandlad? Vad skulle bli förstört?

MISSAT TILLFÄLLE

Igår hade jag ett tillfälle att testa detta lite. Gud va fel de låter. Men jag har sett de som det hela dagen, för vist, jag pratar inte om de som hände på dansgolvet. Alldeles för många som skulle se, veta, prata. Så mycket vågar jag inte satsa. Jag har trots allt bara haft en paus i en vecka, jag är fortfarande i ett förhållande. Som jag inte vet vad jag ska göra med, förvisso, men jag kanske älskar han. Vad skulle folk tycka? Något jag konstant tänker på. 

Jag hade tillfälle vid bussen. Han, jag och dedär tredje hjulet. *host* Han såg bra ut. *host* Ingen fanns där för att döma, de hade inte vart mer än att jag accepterade hans inbjudan att följa med hem. Sova över. Skickat ett litet sms till amma att jag stannade med Natalie. Sen testat vingarna, imorgon. Jag är helt övertygad om att vi hade somnat innan det hade blivit något. Han var trött och full, skjuta upp det tills morgonen, om ens det. Inga förväntningar.

"Fan va dumt att jag inte gjorde de" Tror jag att jag tycker. Vem vet vad som hade hänt, jag hade kunnat bli mördad. Jag hade kunnat ha de bra. Vem vet?

[chaosyo-blog]

Sliten och trött, men glad för de.

Kort dag idag. Ruggit kort, vaknade så sent som halv 2. De första jag tänkte var, "fan missade mässan nu, borde stannat ute längre igår". Ja. Jag hade kul. Bekräftelse på hög nivå. Jag fick prova de liv som så många lever, jag vill också leva mer så. Helt plötsligt fick jag förståelse för alla de som bränner hela bidraget på sprit.

HAR JAG BLIVIT ALKOHOLIST?

Kanske lite. Fast jag dricker fortfarande bara under speciella tillfällen. Och de är faktiskt värt det, trotts alla mindre smarta saker jag gjort under kvällen. De blir bara sköna historier dagen efter.

JAG VET VAD SOM HÄNDE!

Dvs, jag var faktiskt inte så borta. Faktiskt. Sen att jag utmanades av en random på dansgolvet, som jag inte kommer ihåg hur han såg ut ens, och råkade pussa han, de är ingen stor grej. (Miss)Lyckades genom att på dansgolvet klaga över hur tomt och dött de va mm, till någon som jobbade där sa han samtidigt. Han var pr-manager, dvs jag klagade på allt han var ansvarig över. Trotts detta fick jag hans nr, aka gratis inträde samt garderob om jag hör av mig. Jag vet inte, jag tror att han försöker sätta på mig och blir därför rädd och flyr, undviker parken. Haha, feg jag är.

VAD GÖR JAG I BERGSJÖN?

Precis det undrade jag flera ggr igår. Följde med Natalie till "hennes ställe", en svartbar i Bergsjön. :D Låter inte så bra jag vet, men mysigt var de. Pratade halva natten med en snubbe som vart riktigt fascinerad över mig. Underbar stämning. Underbar natt. Underbar kusin.

WOOPSIE?

Jag tror att jag är väldigt lättmanipulerad, pratade med några killar i min ålder, pratade mer med en av dem. Han hade gått igenom precis samma sak som mig, bedragen av sin tjej, pauser, vilsen i livet. Tårögd satt han och berättade om det. Precis samma känslor och tankar, de var mitt fel, jag kan fixa mig, bli bättre, få henne att sluta vara otrogen, gilla mig istället. Tröstade han, så som mina vänner gör för mig, lät han ta mitt nummer. Nu är jag tvungen att ta en fika med mig och har vilselett han att han har en chans. Vet inte riktigt vad. Men varför inte? Kanske en ny spännande människa till mitt liv? Man vet ju aldrig. :)

KAMPEN OM ATT TA SIG HEM.

Den är förvånansvärt jobbig klockan halv 6 när man ska Bergsjön till Biskop. Man tror ändå att Göteborg är en storstad, detta tror man tills man försöker åka kommunalt sent på kvällen. Motbevisad rejält. Göteborg är en puttinuttig stad. Lyckades ta mig till Brunns, där jag fick beskedet "6an; 48 minuter". Inte så roligt, ställer mig och väntar på buss till hjalmar istället. Något som visar sig vara ganska roligt.

VARNING FÖR VAMPYREN!

Två påverkade killar och jag, ensamma på en busshållplats i 15 minuter. Blev tvungen att lova han 3 ggr att jag inte var en vampyr för att sedan lyckas genom att förklara att jag är vegan.

Han var rädd, så jävla rädd, för allt stämde ju, sminket, situationen (ensam, mörker, berusad), min kroppstemperatur, ja allt tydligen. Charmigt att man går som vampyr hos folk. Jag är dock säker på att jag lyckades övertyga om att jag inte var de, man bjuder inte in en vampyr att sova över. Ja. Nu gjorde jag inte det, trotts att en 40 minuters promenad hem inte lät så lockande så lät väll inte en kväll med en främling de häller. Så promenad blev de. Något som jag faktiskt tycker är mysigt. Mörker, helt tyst, småfåglar som sjunger ibland, bilfritt, harmoniskt helt enkelt. Kom hem vid kvart i sju. Mitt lilla äventyr. //Glad och bakis.

[chaosyo-blog]

Finns det någon sorg att dränka?

Idag ska jag ut, ut, ut, ut! Jag vill verkligen inte stanna hemma när jag vet vad han gör, så jag är glad att komma ut. Jag är ingen van drickare, så jag vill be om ursäkt för alla missöden som antagligen kommer uppstå av detta.

URSÄKTA MIG. FÖRLÅT. MEN JAG ÄR FULL!?

Hoppas jag att alla tolkar det jag säger senare. Jag ska ut med min kusin, hur detta kommer sig vet jag inte riktigt, men jag gillar de. Vi ska till ett ställe jag aldrig varit på, spelar ingen roll, jag gillar de.

VARFÖR ÄR DU FULL?!

Ärligt så är jag kanske inget superfan til latt dricka just alkohol, vist jag klarar smaken bra, men jag kan ha kul på andra sätt och får ändå bara ångest av kalorier typ.

Att sitta inne när han är ute och skrattar Att han vet att jag är ensam medan han ler och dansar vidare Att han vet att jag lider medan han skrattar sig lycklig Att han vet att pausen enbart gynnar han Allt han "vet"

Det är de som stör mig, hur han alltid agerar utav medlidande, för att jag är liten. En liten prinsessa utan möjlighet att rädda sig ur sitt slott själv. Svag. Ensam. De är inte sån jag vill vara. Jag vill hämnas hans fördomar, göra tvärt emot. Hämnd! Jag har bevisligen inte släppt han. Han är min tills JAG säger något annat. De är tävlingsinstinkten, jag tänker inte förlora mot honom. Ty är de någon som förtjänar ett krossat hjärta är de han!

JAG VILL TESTA ATT LEVA!

Jag vill spy på gatan, testa min gräns, hitta den likt alla andra, jag vill supa mig full på en hemmafest, dricka med många andra, skratta le, kyssa en främling, göra ett misstag eller två. Ibland så tror jag även att jag vill vara otrogen. De är så många "fel" saker jag vill prova, för att de hör ungdomen till. Jag vill ha galna berättelser att berätta, hur dum jag var, men hur kul de va sen! Vill vill vill, verkligen. Men saknar möjligheten, för inte är de någon som bjuder in stela fröken tråkig till sånt. Aldrig.

[chaosyo-blog]

Ballistik får mig att äta spik.

Projektarbete

[chaosyo-blog]

En bok.

Så mycket som jag skrivit de senaste... Jag hade kunnat publicera en bok, på riktigt, bara fylld med nojjor, känslor och tankar. Föreställ er den. Haha. Ja, jag blir rädd när jag gör de. Shit va depprimerande. Inte särskillt givade. Väldigt meningslöst.

Det är inte tänkt att folk ska ha full koll på vad som finns där bak i bagaget helt enkelt. De blir för mycket. Dessutom är alltid de som är intressantast de som har fyllt bagaget ganska mycket, de som har mycket att säga och dela med sig av. Och om alla redan har hunnit läsa allt, vad ska man då säga? 

Finns inte så mycket att tillägga, mer än att, bjästen INTE fick mig att spy. Den gjorde nog raka motsatsen, den fyllde i en liten näringslucka, kanske, bara kanske, bidrog den lilla luckan till mitt usla humör. Men nu är de igenfyllt och jag får la acceptera att jag måste dricka ett glas med äcklig mjöl/öljäst grejjs i, för hälsans skull!