lwwword-blog

[lwwword-blog]

Det känns overkligt att ligga bredvid dig.

Att känna dig och att vara med dig. 

Jag kan liksom inte fatta det. Åh gud vad klysichgt det här blev men om jag säger det så här istället. 

Att jag trodde inte efter allt att jag var värd en sån fin människa som dig. 

Jag trodde inte jag skulle få vara så lycklig som jag är med dig. 

På riktigt.

Efter allt världens finaste Hannes.

Om jag kunde beskriva allt med ord, så hade jag gjort det men ibland är det svårt. 

Jag vill vara den bästa jag kan för dig och ibland är mina förutsättning inte dem bästa. Men jag vill att du ska veta att jag gör min bästa och att jag bara är en människa.

Ingen är perfekt som man brukar säga. Men att med dig är det perfekt, så förlåt för att jag inte alltid är det. Jag älskar dig.

[lwwword-blog]

Du måste ba gå över bron

Under press och utan tro

Och denna tid den e så keff

Men du e bäst av alla här

[lwwword-blog]

Det fanns en tid innan dig. 

Innan dem här människorna.

Innan den här årstiden.

Innan allt jag känner nu. 

Ibland gör den tiden sig påmind och ger mig ångest. Ibland blir jag glad. Ibland blir jag så ledsen att jag vet inte vart jag ska ta i vägen.

Det krävs inget storslaget för att du ska förstå vad som hänt. Jag jobbar med det varje dag och om någon vill ge mig något fint för det, ser jag det bara som en enkel artighets gest. 

Jag hoppas du ska förstå. Jag vill att du ska förstå, att inget här är enkelt. Allt jag säger och gör baseras på just dem där gångerna. 

Den där gången av många gånger mamma var på cellgifter jag och följde med.

Den där gången när Morfar gick bort.

Alla dem gångerna jag oroat mig för min mamma, min syster, min morfar, mina mostrar och mig själv.

Kanske hade inte allt varit så lätt då. 

Så kanske är det där havet så vackert i alla sina blå färger eller när vinden och strömmarna tar tag i det att det som varit blått - blir vitt för att sen gå tillbaka och spegla samma färg som himmeln. 

Kanske har just det en mening för mig. Det enkla kanske är hela världen för mig. Att man ena stunden kan sitta och tro att detta kanske är sista gången jag ser min mamma och att inse att det finns ingen eller inget som kan ersätta den platsen. 

Till att en lördagsmorgon stå och bråka över disken. 

För lik så vågorna konstant ändrar färg och riktning så är livet för mig ibland. 

Oskyldigt vitt eller stormande blått. Grått och kallt eller ljusblått och klart.

Årstider går, regnet faller och vågorna rullar på. 

Jag fortsätter. 

[lwwword-blog]