mattiascyclingadventures

[mattiascyclingadventures]

Paris-Brest-Paris 2023

Den 20:e augusti 2023 stod jag åter utanför slottet i Rambouillet några mil väster om Paris, redo för starten av cykel-loppet Paris-Brest-Paris. Det var den 20:e upplagan av detta klassiska cykellopp och fjärde gången jag skulle köra. Förra gången det begav sig var 2019 och då genomförde jag loppet på en liggcykel. Planen var från början att jag även denna gång skulle köra på samma liggcykel, och jag anmälde mig därför i januari till startgrupp F för "specialcyklar". Under våren tänkte jag dock om. Jag hade de tidigare 3 gångerna försökt genomföra loppet på så olika sätt som möjligt i olika startgrupper och med olika typer av cyklar. Det kändes mer lockande att denna gång prova att starta med vanlig landsvägscykel i den stora grupp som startar på söndagkvällen, och uppleva PBP som den absoluta majoriteten av deltagare gör det. Sagt och gjort, jag ändrade i juni min startgrupp från F till P vilket vid den tidpunkten var den tidigaste lediga startgruppen med start kl 19:45.

Starten i grupp P

Det var en trevlig grupp att starta i. Tempot ut från Rambouillet var lagom snabbt och det bildades snabbt ett antal klungor att välja på. Kvällen var ljum, för att inte säga varm, och stämningen uppsluppen bland cyklisterna. En rumän var så lycklig att han spontant började sjunga. Man känner en väldig lättnad och frihetskänsla när man äntligen får ge sig av efter en lång tid av många förberedelser. På sätt och vis är det svåraste med PBP att komma till starten - att köra de fyra obligatoriska kvalificeringsloppen, att se till att man har cykel med lämpliga tillbehör, att ordna med resan till Frankrike och annan logistik, och förstås alla träningsmil man bör cykla för att inte få alltför ont. Det tar tid och det kostar pengar, så jag delade verkligen känslan som den sjungande rumänen gav uttryck för när vi rullade västerut i skymningen.

Redan strax efter kl 21 föll mörkret och den första natten började. Jag cyklade i behagligt tempo, knappt 30 km/h, i lite olika grupper av cyklister. Det är stor skillnad på ambitionen hos de som startar i dessa grupper där maxtiden är 90 timmar, jämfört med snabbgrupperna som startat tidigare på eftermiddagen där maxtiden är 80 timmar. 2015 startade jag i en sådan snabbgrupp och där var tempot betydligt högre och körningen mer aggressiv. Lite förenklat kan man säga att de som startar i snabbgrupperna har en bra sluttid som målsättning, medan 90-timmars cyklisterna för det mesta har målet att genomföra loppet och ha kul på vägen. Jag var med andra ord i helt rätt startgrupp.

00:30 var jag framme i Mortagne au Perche som på vägen ut inte är en kontroll utan bara en möjlighet att fylla på vatten och energi. Värmen gjorde att jag redan tömt båda flaskorna så jag stannade för att fylla dem och äta lite nötter. Jag hade laddat upp innan start med en stor kina-buffet samt korv och pommes, så till skillnad från förra gången var jag inte hungrig än. Jag gjorde ett kort stopp på max 10 minuter och fortsatte sedan västerut i natten.

03:45 anlände jag till första kontrollen i Villaines-la-Juhel. Detta var mitt första planerade matstopp och jag möttes av en stor mängd cyklister som hade samma tanke. Det blev några minuter i kö till maten men inte så farligt trots allt. Jag var förberedd på att en start i 90-timmars gruppen oundvikligen skulle innebära en del köande. Jag fick hjälp att hitta (trots att jag egentligen inte behövde det) av en synnerligen entusiastisk funktionär i 10-års åldern som nog tyckte det var spännande att hjälpa cyklister från hela världen mitt i natten i just hans lilla by.

Ca 04:30 fortsatte jag cykla ett par timmar i mörker innan det började ljusna lite innan kl 7. Jag hade nästan gjort av med hälften av mina 4 lamp-batterier på bara första natten, vilket var en smula oroväckande, men det var å andra sidan den längsta natten eftersom jag inte sovit alls. Jag hade med mig en rätt stor powerbank, och satte ett av batterierna på laddning nu när det var ljust och jag inte behövde lampan längre. Jag hoppades att den skulle räcka till att även hålla liv i telefonen och mina trådlösa hörlurar, men lampan fick förstås ha högsta prioritet.

Strax efter kl 8 var jag framme i Fougeres som var nästa kontroll. Där åt jag frukost tillsammans med Henrik, den förste svenske cyklisten jag träffade. Han körde sitt 5:e PBP och tyckte det gått bättre än väntat än så länge.

Frukost i Fougeres

Etappen till nästa kontroll i Tinteniac var en av de kortaste, bara drygt 6 mil, så när jag var framme där kl 11:30 gjorde jag bara ett kort stopp för att stämpla kortet och fortsatte sedan direkt vidare. Nästa etapp till Loudeac blev dock rätt jobbig. Dels började backarna bli fler och fler och dels började det nu bli riktigt varmt. Det var långa partier över öppna fält utan någon skugga och temperaturen klättrade en bit över 30 grader. Jag kom ifatt några svenskar (tror de var från Stockholm) och körde lite med dem. Vi stannade vid ett bord som några småtjejer dukat fram där de bjöd på pasta, köttfärssås och läsk. När jag satt där tillsammans med en av svenskarna och några andra cyklister kom jag på att jag även 2019 stannat på precis samma ställe. Jag frågade tjejerna om de haft samma bord uppe då och de hade de.

Lite senare passerade vi en bäck och en av svenskarna la sig i den för att få svalka. Jag avstod dock och körde istället vidare till kontrollen i Loudeac där jag var framme 15:40. Här tog jag en liten längre paus, med lunch, toabesök och dusch av huvudet i kallt vatten. Jag försökte hålla pausen någorlunda kort men det var svårt med massor av cyklister och köer lite här och där. Så det tog nästan en timme innan jag var tillbaka på vägen igen.

Även utan sadel går det uppenbarligen att cykla 122 mil

Bara ett par mil efter Loudeac passerade jag Saint Nicolas-du-Pelem där det fanns möjlighet att sova, och där jag sovit 2019. Jag började i och för sig bli lite trött men klockan var bara 18 och det kändes dumt att sova när det fortfarande var ljust. Så jag fortsatte till kontrollen i Carhaix och var framme där 20:30, efter att först ha besökt den hemliga kontrollen i Canihuel. I Carhaix åt jag kvällsmat och funderade under tiden på om jag skulle orka en etapp till utan sömn, eller om jag skulle sova här. Jag bestämde mig för att utnyttja den sista halvtimmen dagsljus och fortsatte mot Brest. Jag cyklade ett par mil tillsammans med en engelsman som körde en 3-hjuling (ingen liggcykel utan vanlig racer fast med två bakhjul). I varje sväng fick han hänga sig inåt för att hålla alla hjulen i backen. En rätt speciell teknik som han behärskade helt och fullt.

Engelsmannen var lite starkare än jag i de många och långa uppförsbackarna efter Carhaix och jag släppte honom och cyklade mestadels själv. Vägen gick genom mörka skogar och det blev snart becksvart. Jag hade dock väldigt bra lampa och som tur var hade powerbanken hunnit ladda upp ett av batterierna fullt under dagen så jag kände att det nog inte skulle vara något problem att få batterierna att räcka hela vägen. Som väntat blev jag väldigt sömnig i och med att mörket föll. Detta, i kombination att vägen gick upp över berget Roc Travezel, gjorde denna etapp riktigt jobbig. När vi närmade oss Landernau, stan som ligger ett par mil innan Brest, tog jag rygg på en liten klunga som passerade och fick lite draghjälp den sista biten. Jag var framme i Brest kl 1:15, stämplade kortet och gick sedan direkt bort till huset där det fanns sovplatser. Nytt för i år var att man var tvungen att först duscha innan man fick sova, så det gjorde jag. Väldigt skönt och uppfriskande faktiskt även om man förstås fick ta på samma svettiga cykelkläder efteråt. Jag hade trott att det inte skulle vara så många som planerat att sova i Brest, men det visade sig helt fel. Alla sängar var upptagna och det låg massor av cyklister i korridorerna och sov. Jag fick vänta ca 20 minuter innan en säng blev ledig. Till skillnad från tidigare år där det var hundratals madrasser i en gympasal fick man här lyxen av att sova i riktig säng i ett rum med bara en annan cyklist. Jag bad om väckning kl 5 och sov som en stock de 3½ timmarna tills dess. Det var svårt att vakna ordentligt och jag gick som i en dimma till matsalen och åt en enkel frukost. Strax innan kl 6 satt jag på cykeln och påbörjade återfärden mot Paris.

Den obligatoriska brobilden på väg ut från Brest i gryningen

Det var lite småkyligt i morgontimmarna innan solen hunnit upp, och även lite dimma, men ändå inte alls så kallt som nätterna 2019 eller 2015. Precis när det ljusnat passerade jag ett tält längs vägen där det bjöds på kaffe och choklad. Det var flera cyklister som stannat där för energipåfyllning, bl.a. en äldre fransman som körde sitt 13:e PBP. Helt otroligt!

En av massor av privata initiativ längs vägen

Hans 13:e lopp. Han måste börjat ung.

I Pleyben var det dags igen för en hemlig kontroll. Man kunde äta lite där också, men det var inte så långt kvar till Carhaix där det fanns mer att välja på så jag stannade bara en kort stund och cyklade sen vidare. Kl 10:40 var jag framme i Carhaix igen och åt då en tidig men rejäl lunch.

Hemlig kontroll i Pleyben

De dryga 8 milen mellan Carhaix och Loudeac blev en rätt långsam resa. Det var återigen riktigt höga temperaturer och långa sträckor i öppet landskap utan skugga. Jag hade rätt ont i fötterna vilket jag antog berodde på att de sväller i värmen. Jag öppnade cykelskorna så mycket jag kunde och vände även en stund på pedalerna så jag kunde trampa med en annan del av foten. Det hjälpte en del. Vi passerade en stad på eftermiddagen där jag och flera andra cyklister stannade vid en mataffär för att handla. Det kändes som glass skulle passa bra i värmen och jag hittade en stor-pack med glasstrutar i mindre format. Jag slog mig ned på trottoaren, åt 9 själv och gav sen den sista till en annan cyklist som också pausade en stund där.

Strax innan kl 16 var jag framme vid kontrollen i Loudeac, efter 78 cyklade mil. Jag gick en bit utanför kontrollens område för att försöka hitta något gott att äta. Inget fel på matutbudet på kontrollen, men det var i stort sett samma saker de sålde överallt, så det var trevligt med lite omväxling. Jag hittade ett café mitt över gatan där jag köpte en baguette, inlagd frukt, kaka och dricka.

Nästa etapp till Tinteniac var också ungefär 8 mil och gick ungefär lika långsamt. Det var många cyklister på vägen men inga klungor - de flesta cyklade ensamma. När värmen avtog framåt kvällen blev det lite behagligare att cykla. Förmodligen gällde detsamma också för publiken och vi möttes av fler och fler hejarop i byarna vi passerade. I skymningen var jag framme på kontrollen i Tinteniac. Började åter bli lite sömnig, men liksom dagen innan bestämde jag mig för en etapp till innan nattvila. Jag åt inget på kontrollen utan fyllde bara vattenflaskorna och fortsatte sedan.

Publik i Medreac

Kort efter att jag lämnat Tinteniac passerade en klunga bestående av 84-timmars cyklister som startat på måndagsmorgonen. Det var en organiserad klunga med kanske 8 cyklister som roterade med en halvminuts dragarbete i fronten för varje cyklist. Jag, och flera andra, la mig bakom denna klunga och fick på så sätt en markant höjning av hastigheten utan speciellt mycket större ansträngning. Det var imponerande hur samkörda de var, och trots att mörket föll fortsatte de med sin belgiska kedja ända till kontrollen i Fougeres dit vi kom 23:40. Där kände jag att det var dags att sova och gick och la mig på golvet alldeles bredvid där kontrollanterna satt och stämplade korten.

Jag vaknade två timmar senare och från att ha varit en handfull cyklister när jag la mig var nu hela golvet fullt av sovande randonneurer. Jag gick till matsalen och åt kvällsmat (eller ska man kanske kalla det frukost kl 2 på natten). Jag var inte speciellt sugen på att ge mig ut i natten eftersom det skulle dröja ytterligare 5 timmar innan solen gick upp och jag var lite frusen efter sovpausen. Jag dröjde onödigt länge på kontrollen och fixade småsaker som att klä på sig alla kläderna jag hade med mig, fylla vattenflaskorna, smörja in läpparna, välja musik att lyssna på osv. Till sist kom jag dock inte på fler saker att göra utan kom äntligen upp på cykeln.

En cyklist från Australien kom ifatt mig och var pratsugen. Han berättade att han alltid brukade cykla i grupp på nätterna i Australien och småprata för att få tiden att gå fortare. Det var en rätt bra idé och vi hann avhandla både det ena och det andra ämnet innan solen gick upp och vi närmade oss kontrollen i Villaines-la-Juhel. En fransman från Lyon anslöt också till oss en stund. I nedförsbackarna körde han och jag ungefär lika snabbt, medan australiensaren alltid kom efter eftersom han körde väldigt försiktigt utför. Hans förklaring var att det i Australien ofta fanns potthål i landsvägarna som man fick akta sig för i mörket.

Kl 7 var vi framme i Villaines-la-Juhel. Det var lite för tidigt för att uppleva den stora publiktillströmningen som skulle komma senare under dagen, men det fanns trots allt redan en del publik och en speaker som höll på att värma upp. Jag åt frukost och la mig sedan på golvet för att bara vila lite. Jag somnade dock och vaknade en dryg timme senare. Nu kände jag mig hyfsat utvilad och siktade på att köra de sista 20 milen utan ytterligare sovpauser.

Jag körde ensam den första biten av nästa etapp och lyckades missa en vägvisningspil någonstans. Det dröjde tills jag kom till en T-korsning utan pilar i ett litet samhälle innan jag insåg att jag kört fel. Jag studerade kartan på telefonen och försökte fundera på hur jag skulle komma tillbaka till banan. Det var inte helt uppenbart. Jag mindes att vi varit på väg mot staden Alencon och frågade en man hur man kom dit. Han visade riktningen och jag började cykla. Det visade sig dock vara en dryg mil på en rätt så trafikerad väg, så även om det var tillåtet var det inte så trevligt att cykla där. Men i en rondell i Alencon fick jag direkt syn på fler PBP-cyklister och anslöt till dem. Jag hamnade i en rätt bra klunga med säkert 20 cyklister, varav en tjej från Belgien. Jag körde med dem nästan hela vägen till Mortagne-au-Perche som var loppets näst sista kontroll.

Jag åt en rejäl lunch i Mortagne med målet att inte behöva äta mer under loppet. Det var nu bara ca 12 mil kvar. Det blev dock rätt jobbiga mil. Temperaturen var åter en bra bit över 30 grader och det var en hel del backar att forcera. Först var det skog med skugga men ju närmare sista kontrollen i Dreux vi kom desto mer öppet och skuggfritt blev det. Jag träffade den australiensiska cyklisten igen och han hade en smart grej över hjälmen som gav skugga. Tydligen något han ofta behövde använda i klimatet i norra Australien där han bodde. I byn Senonches hade den lokala cykelklubben ett tält där de bjöd på iskall citronsaft och kakor. Jag stannade en stund där i skuggan och försökte svalka mig.

Saftpaus i Senonches

Termometern på sporthallen i Dreux visade 36 grader när jag kom dit strax innan kl 17. Jag drack en Coca Cola och åt en bit brieost och pratade lite med en svensk cyklist som var där. Sen gav jag mig av på den sista korta etappen till målet. Vägen ut från Dreux slingrade sig ner från en kulle med ett par hårnålskurvor. Mitt i en sån kurva stod bilarna plötsligt stilla och jag höll jag på att köra in bakersta bilen. Det visade sig att det skett en olycka där en cyklist vurpat (eventuellt orsakat av en bilist). Killen hade skrapat sig rätt rejält och hjälmen hade varit i asfalten. En av hans cykelväskor hade gått sönder men cykeln hade klarat sig. Jag fick lite deja vu till 2019 då jag själv kraschat på ett liknande sätt utanför Loudeac, och då en brittisk cyklist hjälpte mig. Jag stannade några minuter med honom medan han hämtade sig. Sen sa han att han kände sig OK och att jag kunde fortsätta.

Sista biten till målet i Rambouillet gick utan incidenter. Jag körde med ett par olika klungor, bl.a. en stund med svensken jag träffat i Dreux. Nån mil innan målet kom de första dropparna regn. Väldigt skönt med lite svalka. 19:20 rullade jag över mållinjen med Rambouillet-slottet i bakgrunden. En pampig vy och en härlig känsla och tiden blev 71 timmar och 30 minuter.

I mål

När man så här några dagar efter målgång ska summera PBP 2023 får man nog trots allt konstatera att detta var min enklaste upplaga hittills. Vädret var bra, lite varmt förvisso, men ändå gynnsamt speciellt på nätterna. Det var svaga vindar alla 3 dygnen, och eftersom jag startat i 90-timmarsgruppen fanns det oftast gott om cyklister att cykla tillsammans med. Jag pressade mig inte alls som jag gjort 2011 och 2015 och sov betydligt mer än då (6½ timme totalt). Jag var därför inte helt slutkörd när jag kom i mål. Kunde jag cyklat fortare? Helt säkert, men det var ingenting jag prioriterat någon gång under loppet. Det kändes mer som att målet denna gång var att ta sig runt och ha trevligt på vägen, och det tycker jag att jag lyckades med. Jag tog mig tid att stanna på ett rätt stort antal bord och tält som människor ställt upp längs med vägen, och det är absolut en av höjdpunkterna med detta lopp. Vi får se om det blir ett PBP 2027 - just nu känns det inte helt omöjligt.

[mattiascyclingadventures]

Sverigetempot 2021

Höjdpunkten på cykelåret 2021 var att cykla Sverigetempot, ett lopp genom hela Sverige från norr till söder. Jag hade anmält mig till loppet redan i början av 2020, men pandemin gjorde att loppet blev inställt då och istället framflyttat ett år. Det var väl egentligen lite osäkert in i det sista om loppet skulle kunna genomföras i år, men restriktionerna lättades lagom till sommaren, och den 2:a juli stod jag förväntansfull på startlinjen med 450 träningsmil i benen. Starten brukar vara alldeles vid den norska gränsen i Riksgränsen men pga pandemin fick den flyttas 3 km till Katterjokk istället. Faktum var att starten var alldeles utanför den lägenhet där jag, och de flesta andra startande, bodde natten innan start.

Starten i Katterjokk

Deltagarna var uppdelade i 3 startgrupper utifrån förväntad sluttid. Jag hade valt att starta i den mellersta gruppen på fredagen, mest utifrån att jag då borde komma till kontrollen i Östersund lagom till att den hade öppnat på söndagen. Loppet hade lockat drygt 100 deltagare varav ett 30-tal valt att starta på fredagen. Kl 9 släpptes vi iväg, och med en god medvind i ryggen tog vi oss an den första etappen ner till Kiruna. Vägen var otroligt vacker med Torne träsk på ena sidan och snöklädda fjäll på andra sidan.

Torneträsk

Stora byggprojekt pågår i Kiruna, och placeringen av första kontrollen hade därför flyttats från en mack i centrum till en parkeringsplats vid nybyggda E10:an. Jag var bland de sista i startgruppen som kom dit, stämplade mitt kort, och försökte sen hitta vägen in till centrum för att hitta ett lunchställe. Det var knepigt, och de första försöken ledde mig in på vägar som plötsligt slutade i uppgrävda gator. Det slutade med att jag cyklade E10:an runt stan och sen hittade in söderifrån – en rätt så lång omväg. Men till sist hittade jag till Annis grill där de serverade en rejäl hamburgar-lunch. Mötte två andra cyklister där som precis ätit färdigt när jag kom.

Det var lika svårt att hitta ut ur Kiruna, som att hitta in. Kartorna i telefonen stämde inte, och jag hamnade på något industriområde innan jag till sist hittade ut till E10:an igen och kunde fortsätta söderut. Vädret var strålande och vinden som varit lite kall i fjällen hade nu bytts ut till en varm bris. Det var uppemot 30 grader varmt på eftermiddagen så det gick åt mycket vatten. Precis på gränsen mellan Kiruna och Gällivare kommun ligger Lappeasuando där jag övernattat på vägen upp till starten. Jag visste därför att de hade både glass och wifi (min mobiltäckning var obefintlig utanför tätorterna) och valde att stanna en stund där. De två cyklisterna från Kiruna hade haft samma tanke och gav sig precis av därifrån när jag anlände. Kaffe, glass, och rapporterande av min position på loppets websida, innan jag fortsatte söderut mot Gällivare.

Kåta i Lappeasuando med Kalixälven i bakgrunden

När jag kom till Gällivare var klockan 8 på kvällen så det var lagom för kvällsmat. Jag visste att det skulle bli mycket pizza och annan snabbmat de närmsta dagarna så jag ansträngde mig att hitta något trevligare att äta. Det blev en asiatisk restaurang i centrum som fixade kycklingspett med ris och jordnötssås föredömligt snabbt.

Vägen mellan Gällivare och Jokkmokk var märkligt fri från skyltar. Jag körde rätt så länge innan jag fick någon bekräftelse på att jag nu var på E45:an – inlandsvägen som jag skulle köra mycket på de närmaste dagarna. Medvinden började nu mojna allt eftersom kvällen övergick i natt. När jag planerat loppet hemma hade jag inte räknat med att kunna nå Jokkmokk innan midnatt då OK-Q8 macken stängde. Men nu såg jag att det nog skulle vara möjligt om jag ökade tempot lite. Jag kom ifatt två andra cyklister som jag slog följe med in till Jokkmokk. 23:50 var vi framme, stämplade kortet och köpte en nattmacka. Därefter följde en kort diskussion som för en utomstående nog tedde sig rätt märklig. Var det bäst att sova på högen av kolsäckar som låg utanför macken, eller skulle man månne lägga sig i ett hyrsläp? Tjejen som stängde macken bara skrattade åt oss och gick hem till sig. Det slutade med att ett par cyklister valde att sova en stund på verandan till en stuga ner vid en sjö söder om byn, medan jag fortsatte cykla. Midnattssolen gav ju så gott som fullt dagsljus och jag kände mig inte speciellt sömnig redan. Fram emot morgontimmarna, när jag närmade mig Arvidsjaur, blev jag dock rätt trött. Det var väldigt kuperat, och dessutom en del vägarbeten där asfalten ersatts av grovt grus. Jag minns speciellt Rönnberget som en backe jag aldrig trodde skulle ta slut, och där jag var tvungen att lägga mig en stund bredvid vägen för att vila ögonen och återfå fokus.

Midnattssol mellan Jokkmokk och Arvidsjaur

Strax innan 8 på morgonen var jag framme i Arvidsjaur. Egentligen kunde man bara fortsätta på E45:an mot Sorsele, men de flesta, inklusive jag, valde att cykla in till Arvidsjaur för att hitta nånstans att köpa frukost. Min plan var att äta hotellfrukost på Hotel Laponia, och sedan sova en stund i deras lobby. Men den planen sprack när det visade sig att de på grund av pandemin inte tillät frukostgäster utifrån. Istället köpte jag frukost på Coop och satte mig i parken vid sjön och åt den. Sen la jag mig i skuggan av ett träd och sov en timme. Myggen svärmade runt mig, men jag la en duk över ansiktet och somnade ändå.

Frukost i parken vid sjön i Arvidsjaur

Klockan var nästan 10 när jag lämnade Arvidsjaur, och det stod klart att den nya dagen skulle bli minst lika varm som gårdagen. Vägen gick nu västerut och medvinden hade bytts till motvind. Det började nu bli rejält kämpigt, främst på grund av värmen men också förmodligen sömnbrist. Dessutom var där ett stort vägarbete utanför Sorsele med 13 km mer eller mindre dålig grusväg. Bitvis var underlaget så dåligt att jag fick leda cykeln längs kanten. Jag mötte flera lastbilar som drog med sig ett moln av damm när de passerade.

Strax innan kl 15 kom jag fram till Sorsele. Jag åt en lunch med norrländsk touch i caféet vid Inlandsbanemuseet: tunnbrödsrulle med röding och hjortronsylt. Låter som en märklig kombo men det var faktiskt riktigt gott. Sen fyllde jag vattenflaskorna ännu en gång och påbörjade nästa etapp ner till Storuman. På pappret hade detta sett ut som en lätt etapp, bara 7 mil och mestadels platt terräng i en dalgång. Men det blev en av de tuffaste sträckorna på hela loppet. Eftermiddagsvärmen nådde upp till en bra bit över 30 grader, och det var motvind. Det kändes som huvudet skulle koka och jag var tvungen att stanna vid en av de många sjöarna jag passerade för att kyla ner huvudet. Det var skönt men jag fick med mig en halv myrstack på köpet.

En av hundratals sjöar jag passerade i Norrland

Strax efter kl 19 var jag framme vid Hotell Toppen i Storuman där jag bokat ett rum. Flera cyklister hade valt att sova där, och personalen var mycket tillmötesgående. Jag fick ha cykeln på rummet, och de gjorde i ordning en rejäl frukostpåse eftersom jag skulle åka vidare redan kl 4, innan hotellfrukosten började serveras.

Vildmannen - symbolen för Lappland

Jag kände mig rätt återhämtad när jag lämnade Storuman strax innan kl 4. Jag hade väntat mig svinkalla nätter i Norrland, men det var redan så varmt så man kunde köra med både korta ärmar och ben. Vägen ner till Vilhelmina var fin och gick utan problem. I Vilhelmina var det dags att stämpla kortet för tredje gången. Jag var fortfarande mätt på min frukostpåse, så jag bara fyllde vattenflaskorna och fortsatte vidare till Dorotea. Strax efter Dorotea slutade Lappland och Jämtland tog vid.

Gränsen mellan Lappland och Jämtland

I Hoting stannade jag på Ica och köpte en andra frukost: macka med leverpastej, körsbär och kylt kaffe. Mums! Landskapet ändrade sig successivt. Det började finnas något som liknade landsbygd, med hus mellan byarna, och åkrar istället för skog, något som jag knappt sett i Lappland.

Fina vyer i norra Jämtland

I Strömsund stannade jag för lunch på en kinarestaurang. Därefter körde jag non-stop de 10 milen som återstod till Östersund. Jag var framme på vandrarhemmet Ledkrysset som utgjorde den bemannade kontrollen i Östersund. Här fixade Peter (som precis som jag visade sig vara uppvuxen i Vinslöv) pastasallad, en säng att sova några timmar i, samt havregrynsgröt till frukost, innan jag gav mig av igen strax innan kl 4 på måndagsmorgonen. Jag hade vissa problem att hitta den rätta vägen ut ur Östersund. Vi lämnade nu E45:an och tog istället småvägar ut på Frösön och längs kusten av Storsjön.

Östersund i soluppgången sett från Frösön

Någon kilometer innan bron över till Oviken blev jag omkörd av den förste cyklisten från lördagens snabbgrupp. Han hade kört in 24 timmar på mig på mindre än 100 mils cykling. Å andra sidan började jag själv nu komma ifatt en del cyklister som startat 24 timmar före mig på torsdagen. Jag träffade en tysk, Hans Georg Dehnert, i Svenstavik och körde ihop med honom till Åsarna.

Hans Georg och jag utanför Åsarna Ski Center

Strax efter Åsarna började klättringen upp till Vemdalsfjällen. Det gick i olika etapper upp till Klövsjö och sen Vemdalsskalet. Här var jag i vintras och åkte skidor, och det var lika vackert nu på sommaren. Det var ännu en dag med högsommartemperaturer och jag fick slita rejält i dessa backar med min liggcykel. Belöningen kom när man från Vemdalsskalet kunde susa ner i 77 km/h till Vemdalen. Väl där tog jag en välbehövlig paus med lite energipåfyllning från Ica.

Belöningen för klättringen upp till Vemdalen

Turen gick nu vidare ner mot Sveg där det var dags för ännu en kontroll-stämpling av kortet. Jag träffade en rätt stor grupp cyklister där, från alla tre startgrupperna. Mannen i kassan på Circle K som hade fullt upp med att stämpla alla kort muttrade till sin kollega ”det måste vara något lopp på gång med alla dessa cyklister”.

Efter god Thai-lunch på Malins Thai Food Express fortsatte jag västerut mot Lillhärdal. Där hade jag tänkt fika på ett mysigt café jag fått tips om, men det var stängt på vardagar, så det fick bli en högst ordinär fika i mataffären istället. Där träffade jag en ny grupp cyklister från torsdagens startgrupp som jag cyklade med en bit mot Älvdalen. De stannade för att bada i en fors, men jag fortsatte för att hinna fram till Älvdalen innan sista restaurangen stängde. Vägen till Älvdalen var rätt ödslig, men mycket vacker. Speciellt mot slutet när man cyklade över ett högt fjäll och sedan fick en jättelång utförslöpa längs älven in till Älvdalen. 

Snart framme i Älvdalen

Jag var framme 10 minuter innan pizzerian stängde och hann köpa mig en pizza till kvällsmat. En stund därefter dök de andra cyklisterna upp, samt även ett par snabbcyklister (varav Martin från cykelklubben i Malmö var en av dem). Några av cyklisterna övertalade pizzabagaren att jobba över och fick sig också en pizza.

För första gången på resan blev det nu dags för mörkercykling. Jag cyklade vägen längs Vasaloppsspåret förbi Evertsberg till Tennänget och sedan söderut mot Vansbro. Jag var framme i Vansbro strax efter kl 3 och la mig för att sova en stund under ett skärmtak vid kyrkan. Det började regna när jag låg där, och efter en stund blev det rätt kallt.

Sovpaus vid Vansbro kyrka

Jag hade tänkt sova 3 timmar i Vansbro tills OK-Q8 macken öppnade så jag kunde stämpla kortet och köpa frukost. Men efter 1 timme var det för kallt för att sova vidare så jag bestämde mig för att göra en ”foto-stämpling” i Vansbro och cykla vidare i regnet. Nästa etapp gick till Fredriksberg i södra Dalarna. På vägen dit fick jag lite problem med magen vilket nog berodde på en kombination av sömnbrist och frukost bestående av bars och choklad. Jag var helt slut när jag kom fram till Fredriksberg vid 9 tiden. Där hittade jag ett öppet bageri som serverade frukost. Jag sov sen en timme på en bänk utanför bageriet (det hade slutat att regna). När jag vaknade stod Martin och Per där, cyklisterna jag träffat i Älvdalen igår, och skulle precis cykla vidare. Själv var jag tvungen att köpa solkräm på Coop eftersom tuben jag haft med mig nu var helt slut.

Strax efter Fredriksberg kom man in i Värmland, och kort därefter Örebro län. Jag stannade till i Grythyttan och köpte en god pizza till lunch. Träffade där fotografen Jonas som följt oss längs banan för att dokumentera loppet. Jag hade tidigare sett honom i Jokkmokk och Älvdalen. Sträckan från Grythyttan till Karlskoga var en av de vackraste på hela loppet. Vägen slingrade sig mellan ett stort antal sjöar.

Vacker väg mellan Grythyttan och Karlskoga

Sömnbristen kom ikapp mig och jag var tvungen att sova en stund för att inte somna på cykeln. Jag hittade en rastplats vid en av sjöarna med ett bord som fungerade utmärkt som säng. Jag sov ungefär en timme innan jag fortsatte till Karlskoga där det var dags för ännu en stämpling.

Jag åt kvällsmat på en kinarestaurang i Degerfors samtidigt som jag bokade in en övernattning på ett konferenshotell som jag skulle passera längs banan lite senare. Jag hade egentligen tänkt sova först i Skövde men kände att det blev för långt så jag tog in på hotell Norrkvarn som låg alldeles vid Göta Kanal strax utanför Lyrestad. Jag var framme där vid midnatt och somnade omedelbart.

Kl 8, efter en rejäl hotellfrukost, fortsatte jag söderut till Skövde. Vädret hade nu äntligen slagit om och det var perfekt cykelväder – molnigt och cirka 22 grader. Träffade en och annan cyklist på vägen som antingen kom ifatt mig, eller som jag körde om. Det var oväntat kuperat kring Skövde med många korta men mycket branta backar. Det var nätt och jämnt att jag kunde ta mig upp för dem. Bättre blev det i Falköping där en flera mil lång cykelled på en gammal banvall började. Här var det helt platt, rakt och ingen trafik.

Mil och åter mil av spikrak banvallscykling i Västergötland

I Ulricehamn var det stämpling och jag åt en god libanesisk lunchbuffé på gågatan. Sen fortsatte cyklingen på banvallen i ytterligare några mil ner till Tranemo där det blev glasspaus på ett café.

Vacker banvallscykling söder om Ulricehamn

Efter Tranemo tog Västergötland slut och jag cyklade in i Småland. Jag kom in i en riktigt bra period där milen avverkades en efter en. Strax innan kl 22 var jag framme i Hyltebruk där det blev ännu en pizza. Hit hade jag cyklat under en av mina träningsrundor på våren så nu kändes det plötsligt som man var ganska nära målet. Men först skulle en till nattcykling avverkas, och det blev både den kallaste och mörkaste natten på hela turen.

Jag var framme i Laholm 01:30 och då var allting förstås stängt. Så det fick bli en foto-stämpling på Preem macken och vidare färd söderut in i Skåne. När jag kom till Eket kände jag att jag behövde sova lite för att kunna fortsätta på ett trafiksäkert sätt. Jag hittade inget bättre ställe än muren till en kyrkogård. Den var någorlunda platt, om än rätt så smal. Jag lyckades sova cirka en timme där.

Kor utanför Eket som tar sig ett morgondopp

Jag kom till Klippan strax efter kl 6 och då var Preem-macken redan öppen. Jag köpte frukost där och laddade inför sista rejäla stigningen upp för Söderåsen. Denna dag blev återigen en mycket varm dag, och redan så här tidigt på morgonen var det rejält varmt. Backen tog på krafterna och jag tyckte aldrig att jag fick tillbaka någon fart efter det. Segade mig till Kågeröd och vidare till Örtofta och Dalby. Funderade på om jag skulle stanna en stund för att sova och äta ordentlig lunch, men det kändes som att målet var så nära att jag beslöt mig för att bara äta lite godis till lunch. Naturligtvis gick det väldigt segt den sista biten till målet i Smygehuk. Dessutom gick vajern till bakväxeln av ungefär en mil innan målet, vilket ledde till att jag bara hade 3 tunga växlar att välja på. Som tur var återstod det inga backar att tala om.

Strax efter kl 13 var jag äntligen framme i Smygehuk. Där möttes jag av Marianne, Elsa och Majken och en liten delegation från Sverigetempot som tog hand om mitt stämpelkort.

Min totaltid blev 6 dygn, 4 timmar och 8 minuter. Det var i stort sett det jag hade räknat med före loppet, kanske lite snabbare än planerat trots allt. Visst var jag stel i benen och lite överallt, men jag hade inte ont någonstans vilket jag nog måste tacka min bekväma cykel för. Bortsett från växelvajern mot slutet funkade den perfekt hela resan och på en så här lång tur (211 mil totalt) har man stor glädje av ett bekvämt säte samt fjädring både fram och bak.

[mattiascyclingadventures]

Paris Brest Paris 2019

Denna blog post är migrerad från Funbeat.

Efter att ha kört Paris-Brest-Paris 2011 och 2015 på racercykel, med sluttid 59:04 respektive 58:13, funderade jag inför cykelsäsongen 2019 vad som kunde vara ett roligt mål för PBP 2019. Att bara göra likadant igen och försöka förbättra tiden kändes inte som en tillräckligt stor motivation. Dessutom vet jag att för att förbättra de tiderna skulle det krävas att göra kortare stopp på kontrollerna, kanske sova mindre, och inte stanna vid de bord mellan kontrollerna där det bjuds på både trevliga samtal och diverse godsaker. Det kändes som det skulle förta en hel del av charmen med PBP.

Därför bestämde jag mig för att cykla loppet på ett helt annat sätt denna gång. Jag skulle skaffa mig en liggcykel och starta i gruppen för ”special cyklar”. Sedan skulle jag ta mig runt banan i lugnt tempo, sova ordentligt och ha gott om tid att njuta av loppet. Det var planen – verkligheten blev inte riktigt så.

Visserligen lyckades jag köpa en liggcykel under våren (de är inte helt vanliga i Sverige, och det finns en stor variation, så det tog ett tag innan jag hittade en som jag trivdes med), och att anmäla sig till PBP som ”special cyklist” i grupp F var ju heller inte särskilt svårt. Däremot blev cykeln försenad från Tyskland, vilket ledde till att jag fick cykla samtliga kvalificeringslopp på den gamla racercykeln som jag ju inte skulle använda på PBP. Inte helt idealiskt. Ett par brutna revben, efter ett fall under en löprunda i skogen, och helt utebliven cykling under en månad april-maj var inte heller bra. Jag var tvungen att ta mig till Jönköping för att hinna cykla en 30-milare innan tiden var ute för PBP-kvalificering. Tack förresten Ebbe för lånet av bakhjul när mitt gick sönder, ett annat av hindren som dök upp i förberedelsena.

Men jag blev till sist kvalificerad till PBP, och liggcykeln anlände första veckan i juli. Nu gällde det först och främst att lära sig cykla på den (en lite annorlunda teknik jämfört med vanlig cykel), och därefter få ihop så många träningsmil på den som möjligt. Men juli är ju även semestertider, så ett par veckors cykelträning försvann på grund av semesterresa med familjen. Totalt hann jag bara cykla 100 mil på cykeln (varav den längsta rundan var på 29 mil) innan det var dags att lasta bilen och åka till Paris den 15:e augusti. Men det skulle väl gå ändå, tänkte jag, eftersom jag bara hade som mål att ta mig i mål inom tidsgränsen som är 90-timmar för grupp F.

Starten gick 17:15 i ett soligt Rambouillet, en liten stad ca 4 mil sydväst om Paris. Starten i grupp F är alltid väldigt spektakulär eftersom alla ”icke-normala” cyklar samlats till samma startgrupp. Här fanns förutom liggcyklar av stor variation, även tandems (både för 2 och flera cyklister), velomobiler (alltså cykelbilar), 3-hjulingar, ihopfällbara vikcyklar och diverse andra muskeldrivna farkoster.  

                                                "Specialcyklar"

Under åskådarnas jubel rullade vi ut från slottet i Rambouillet där starten var och påbörjade vår resa västerut. Vädret hade precis slagit om från ett par dar med ihållande regn, till uppehåll och till och med lite sol. De första milen var underbara. Här är det ännu inte så kuperat, och alla hade gott om krafter, så man kunde mest trampa och njuta av det fina landskapet och de roliga cyklarna man antingen passerade, eller blev passerad av.

                                                   Starten i grupp F

Efter bara 3-4 mil började några vanliga cyklar från grupp G och senare hinna ifatt, och så småningom blev startgrupperna helt mixade och jag såg färre och färre ”special cyklar” runt mig. Det var också nu som jag insåg att en stor skillnad mot tidigare PBP-rundor skulle bli att inte kunna dra nytta av fördelen att ligga i klunga. Min cykel var mycket snabbare än andra nedför, men betydligt långsammare uppför. På en liggcykel kan man ju inte hjälpa till med hela kroppen i uppförsbackar utan måste förlita sig på låga växlar och benstyrka. Och tillräcklig benstyrka fattades jag helt klart, det blev snabbt tydligt då så gott som alla (även andra liggcyklar) drog ifrån mig i uppförsbackarna. Jag kunde därför inte ansluta till några klungor annat än mycket korta stunder då det för ovanlighets skull var platt terräng.

Det blev solnedgång och så småningom mörkt. Den första natten hade börjat. Det var en skön natt, inte särskilt kall, och de flesta cyklade hela natten utan att sova för att bygga upp lite tidsmarginaler (varje kontroll har sin egen gräns för hur sent man får komma dit). Jag cyklade en del med en rumän som hade en äldre ombyggd liggcykel med under-sätes styrning.

Första stoppet blev i Mortagne-au-Perche dit jag kom omkring kl 22. Det är ingen officiell kontroll på vägen ut, men de flesta stannade för att äta lite och fylla på vattenflaskorna.

Strax efter kl 4 på morgonen kom jag till första kontrollen i Villaines la Juhel. Jag var hungrig och hade planerat att äta riktig mat eftersom det bara blivit varmkorvar till lunch strax innan starten. Men av någon anledning hamnade jag i kön till där de sålde fika, och när jag upptäckte mitt misstag orkade jag inte stå i en ny kö för att köpa mat. Så jag åt några kakor och drack kaffe och fortsatte sedan västerut.

Naturligtvis tog energin slut innan jag kommit till nästa kontroll i Fougeres. Jag vill minnas att exakt samma sak hände på min förra PBP så uppenbarligen lär jag mig inte av mina misstag. Jag räddades lite grand av ”by-kontrollen” i Le Ribay där det bjöds på frukt och varmkorv.

                                       Inofficiell bykontroll i Le Ribay 

Men det blev ändå några plågsamt långsamma mil innan jag äntligen kom till Fougeres 9:40. Efter en jätteportion kyckling med ris, en förrätt och två efterrätter kändes dock allt på topp igen och jag rullade vidare västerut.

Avståndet till nästa kontroll i Tinteniac var bara drygt 5 mil och gick utan större problem. Jag var där 12:20 och passade då på att äta ännu en lunch, dock lite mer normalstor än den förra.

Nästa kontroll var Loudeac och nu började det verkligen bli kuperat. Det var riktigt tungt i uppförsbackarna och medelhastigheten sjönk betänkligt. För första gången började jag fundera på om jag skulle klara maxtiden. Jag började också känna mig lite sömnig nu, vilket kanske inte var så konstigt. Det fanns möjlighet att sova i Quedillac, men eftersom det fortfarande var dagsljus när jag passerade där kändes det dumt. Planen var istället att sova så fort det blivit mörkt och på det sättet minska nattcyklandet. Det går alltid långsammare på natten och dessutom ville jag spara på mina batterier till cykellampan inför kommande nätter.

                                                    Kontroll i Loudeac 

Efter stämpling och mer mat i Loudeac vid 18-tiden påbörjade jag nästa etapp mot Carhaix. Vältajmat nog kom jag till sovsalen i Saint Nicolas du Pelem precis när det blev mörkt. Där fanns gott om sängplatser så jag tog en dusch och sov där i 3 timmar. Jag hade egentligen velat sova ytterligare ett par timmar, men vågade inte eftersom jag då bara hade ett par timmars marginal till ”rep-tiden” för kontrollen i Carhaix.

I Carhaix åt jag igen och pratade då med en engelsk kvinna som var deppig och trodde att hon snart skulle bryta. Hon klagade på motvinden, men den hade jag faktiskt inte märkt så mycket av. Då var nattkylan ett större problem. Temperaturen sjönk ned mot 5 plusgrader den här natten och det kändes att ju närmare havet jag kom, desto kallare blev det. Jag hade hyfsat med kläder med mig, men frös ändå som en hund när jag kom ut från kontrollen i Carhaix och började cykla igen. Klockan var strax efter 3 så det var fortfarande 4 timmars mörker och kyla innan solen äntligen gick upp.

Etappen ut mot Brest är fortsatt väldigt kuperad och man ska över ett berg (Roc’h Trevezel) innan man i stort sett bara har en enda lång nedförsbacke till Brest. Solen gick upp lagom till att jag körde över bron in till Brest. Jag, liksom många andra cyklister, stannade där en stund för att ta lite bilder i morgonljuset.

Sen körde jag de sista kilometrarna in till kontrollen i Brest och kom dit strax efter kl 8. Dags för frukost och att uppmuntra sig själv med att halva sträckan nu var avklarad.

Den långa nedförsbacken ner till Brest innebar naturligtvis en lika lång uppförsbacke på tillbakavägen även om vi inte cyklade exakt samma väg. Jag segade mig uppför den på låga växlar och blev omcyklad av väldigt många andra. Väl uppe på toppen av Roc’h Trevezel pausade jag en stund och pratade med en trevlig fransman som på 70-talet cyklat PBP 3 gånger och nu stod och hejade på alla som passerade.

Åter i Carhaix hade klockan hunnit bli över 14 och dax att äta lunch. Det fanns fullt av cyklister på kontrollen och många verkade helt utslagna där de låg och sov lite varstans. Jag försökte göra stoppet så kort jag kunde för att tjäna lite tid. Jag låg alltjämt bara ett par tre timmar från min tidsgräns. Jag började skissa på en plan som innebar att köra non-stop till mål från här. Då skulle jag nog kunna vara i mål sent på onsdagskvällen och därmed få en hel natts sömn i målet innan vi skulle köra bil hem till Sverige på torsdagen. Den planen skulle strax spricka fullständigt...

I Trevé, 6 km innan kontrollen i Loudeac, misstog jag en låg trottoarkant för att vara en målad vit linje.

                                        Inte en linje visade det sig 

Jag gick omkull när jag väjde för en bil och körde över ”linjen”. Första reaktionen var total förvåning. Jag fattade inte varför jag helt plötsligt låg på asfalten med uppskrapat höger ben och arm, med cykeln över mig. Nästa reaktion blev att loppet nu var kört. Jag var övertygad om att något gått sönder på cykeln eftersom jag trots allt kört relativt fort när jag kraschade. Men som genom ett mirakel visade sig skadorna vara rätt begränsade. Ett antal skrapmärken förstås och väskan hade gått sönder lite. Det allvarligaste verkade vara att bakväxeln böjt sig lite inåt mot hjulet. Jag försökte resa mig för att testa cykeln men kände då att jag höll på att svimma. Förmodligen någon sorts adrenalinchock som kom över mig. Jag var tvungen att ligga ungefär 15 minuter på vägen innan jag kunde komma upp på fötter. Flera cyklister stannade, bla Andrew Preston från England som hjälpte mig få i mig lite vatten och energi så att jag så småningom kunde komma upp på cykeln och testa cykla en bit. Det visade sig att de lägsta växlarna inte längre kunde användas (kedjan hoppade ut och fastnade i hjulet när jag försökte). Detta var ett problem eftersom jag insåg att jag aldrig skulle klara backarna utan att kunna använda alla lågväxlar. Men lyckligtvis var det ju inte långt till kontrollen i Loudeac och där fick jag hjälp att vrida bakväxeln rätt och justera växlarna. Först fick jag dock uppsöka ”vårdcentralen” där eftersom jag var helt blodig. Läkaren, som tack och lov kunde engelska, tvättade och la förband på såren medan jag halvsov på britsen. Hade det inte gjort så ont hade jag garanterat somnat eftersom det nästan tog en timme innan hon var klar (hon fick lämna mig för andra patienter med allvarligare skador ett par gånger).

Totalt stannade jag nästan 2 timmar på kontrollen i Loudeac och nu började jag få väldigt bråttom. Dessutom drabbades jag av en övermäktig trötthet (kanske chocken som släppte) som gjorde att jag gav upp alla planer på att cykla genom natten. Istället stannade jag 5 mil efter Loudeac i Quedillac, där det var en så kallad hemlig kontroll, och ställde mig i kön för en sovplats. Det var helt fullt i sovsalen men som tur var slapp jag vänta mer än 5 minuter innan det blev en madrass ledig. Jag skippade duschen den här gången pga av mina bandage (och för att spara lite tid).

Jag försökte förklara att jag ville sova 4 timmar, men de missförstod mig och väckte mig istället kl 4, 2 timmar för tidigt. Efter en stunds total förvirring lyckades jag dock förklara att jag tänkte sova 2 timmar till, och somnade om bums.

Efter frukost i det iskalla tältet i Quedillac fortsatte jag till Tinteniac dit jag ankom kl 7:20. Här gjorde jag ett snabbstopp bara för att stämpla (jag hade ju precis ätit) och fortsatte sedan mot Fougeres.

Sömnen hade gjort stor nytta och jag kunde äntligen cykla i ett lite högre tempo igen. Planen var nu att komma så långt som bara möjligt i onsdagens dagsljus. Jag insåg redan att jag skulle behöva cykla en fjärde natt också, vilket verkligen kändes deprimerande med tanke på hur kalla de två föregående nätterna varit, men jag hoppades att jag kanske inte skulle behöva hela den sista natten. Ett annat problem hade nämligen också dykt upp under den senaste natten. Efter en kissepaus längs vägen, på landsbygden mitt i mörkaste Bretagne, lyckades jag med konststycket att tappa balansen när jag skulle börja cykla igen. Det bar sig inte bättre än att jag ramlade till höger rakt ner i ett dike som dock lyckligtvis inte var blött. Men i fallet lossnade framlampan från sitt fäste och en gummiring föll ner i gräset. Jag försökte men det var omöjligt att hitta den igen. Konsekvensen blev att lampan inte längre satt stadigt fast, utan successivt vred sig nedåt av vibrationerna från vägen. Jag fick alltså stanna väldigt ofta för att justera den (når den inte i farten eftersom den sitter framför vevpartiet). Jag provade även att ha den i handen, i munnen och att fästa den provisoriskt med silvertejp. Det sistnämnda funkade någorlunda, men jag var osäker på om den uppfästningen skulle klara en hel natts cykling till.

Nåja, en etapp i taget och än var det långt till natten. Jag kom till Fougeres 10:30 och åt en tidig lunch.

Maten på den kontrollen var både godast och billigast. Jag blev väldigt känslosam här när jag satt och åt, säkerligen en reaktion på tröttheten eftersom jag inte brukar börja gråta hur som helst. Men här var det omöjligt att hålla tårarna tillbaka när jag mötte flera supervänliga volontärer som verkligen var hjälpsamma. De visade mig en ledig plats i matsalen, tog min bricka så jag slapp duka av och så vidare. Det slog mig att alla dessa 2500 volontärer inget hellre vill än att vi cyklister ska nå vårt mål. Det var verkligen en rörande tanke som på något sätt gjorde att jag absolut inte kunde ge upp för enkelt. Det var bara att ta sig samman, upp på cykeln igen och fortsätta österut.

Någon mil efter Fougeres började det göra riktigt ont under fotsulorna där trycket från pedelarna kommer. Jag försökte undvika belastning genom att dra mer än att trycka, speciellt i uppförsbackarna, men smärtan bara växte för varje tramptag. Till sist var det näst intill outhärdligt. Jag fick stanna flera gånger för att ta av mig skorna och massera fötterna, bla i den trevliga vägsides kontrollen i Le Ribay. Jag lyckades till sist ta mig till nästa kontroll i Villaines la Juhel, men insåg att något måste göras om jag ska kunna cykla de sista 20 milen till målet. Som tur var dök det upp en vänlig engelsk-talande funktionär, Françoise, som kunde hjälpa mig att hitta en skoaffär. Där köpte jag ett par sandaler så att jag skulle kunna trampa med hälen och hålfoten (jag har vändbara pedaler med klotsar bara på ena sidan). Det såg säkert lite dumt ut med sandaler på fötterna, och cykelskorna hängande över axlarna, men det funkade faktiskt. Smärtan försvann inte helt, men blev klart hanterbar.

              Françoise - en av 2500 fantastiska volontärer under PBP

Annars är ankomsten till Villaines la Juhel en av de absoluta höjdpunkterna i det här loppet. Man möts av massor av publik, orkestrar, speaker och en allmän folkfest. Av Françoise fick jag höra att PBP är något som lockar folk till stan från ganska långt iväg de år loppet går av stapeln.

                                Ankomst till Villaines la Juhel

Vägen ut från Villaines la Juhel var väldigt vacker i kvällssolen och jag trampade på fint i mina sandaler. Det var en hel del backar fortfarande, men det kändes som de blev lättare och lättare ju längre österut jag kom, även om jag med sandaler inte kunde dra med tramporna. Dock är det några rejäla backar in mot nästa kontroll, Mortagne au Perche, dit jag kom 22:45. Batteriet till framlyset tog slut 5 km innan den kontrollen, och eftersom jag visste att jag skulle behöva byta till ett extra-batteri jag lånat av en kompis, och därmed även hans lampa, valde jag att försöka ta rygg på en annan cyklist med bra lyse så att jag skulle kunna ordna med lampbytet i lugn och ro, och i bra ljus, på kontrollen. Det funkade, men jag fick kämpa rejält för att orka i uppförsbackarna.

Jag fick hjälp av en cykelmekaniker på kontrollen att fästa extra-lampan med buntband eftersom det gamla fästet bestående av silvertejp kändes lite osäkert. Jag åt en jätteportion pasta på kontrollen och hamnade mitt emot Peter, en svensk bosatt i London som körde sitt första PBP. Han hade inte sovit någonting, bortsett från en liten stund på en bankomat, och skulle nu försöka sova lite för att klara sig till målet. Han, liksom jag, kämpade mot maxtiden, och det är verkligen jobbigt när du vet att du behöver sova, men inte kan det för att inte riskera att missa de 90 timmar som är maxtiden för loppet.

Nattcyklingen till sista kontrollen i Dreux blev extremt jobbig, som jag befarat. Ännu en svinkall natt (dock inte lika kall som de båda förra), massor av backar, och en trötthet som blev allt större. Sista milen in mot Dreux kändes det som jag skulle somna på cykeln, och jag fick svårt att fokusera. Jag insåg att utan sömn i Dreux skulle det inte gå. Så det fick blir en snabb fika och därefter en timme på golvet i ryggläge innan jag tog mig an loppets sista etapp strax efter kl 6 på torsdags morgonen.

                                             Dreux - sista kontrollen 

Sista etappen var lyckligtvis den allra kortaste, bara 45 km. Dessutom innehöll den nästan inga backar alls. Det blev faktiskt en av de finaste etapperna när solen steg upp bland dimmorna på slätten utanför Paris. 

                               Ännu en soluppgång - snart i Rambouillet 

Vid det här laget insåg jag att jag skulle klara maxtiden, även om det inte skulle bli med mycket. Jag rullade in i målet på Bergeri National i Rambouillet kl 8:30 vilket var en bra tid att gå i mål på. Förra gången kom jag i mål mitt i natten vilket var lite trist då det knappt var en människa vid målet. Nu var det redan en hel del folk där som hejade och applåderade när jag korsade mållinjen. Min sluttid blev strax över 87 timmar. 

PBP är aldrig lätt, men den här gången blev det tuffare än vanligt med ny ovan cykel, och dessutom en hel del oväntade incidenter som påverkade utfallet av de sista 50 milen. Men det var fantastiskt roligt att cykla PBP med liggcykel. Man väcker extra mycket uppseende, folk fotograferar och frågar allt möjligt om cykeln. Dessutom måste jag säga att jag var betydligt fräschare i kroppen efter 120 mil på liggcykel än på racercykeln. Inga domningar i händerna, och bara lite i tårna. Och inget obehag att sitta på sadeln. Men det var tuffare för benen. Om det blir något mer PBP på liggcykel måste jag se till att vara starkare i benen. 

[mattiascyclingadventures]

Paris Brest Paris 2015

Denna blog post är migrerad från Funbeat.

2011 körde jag cykellångloppet Paris-Brest-Paris första gången. Det var fantastiskt roligt, så jag bestämde mig tidigt för att köra det igen 2015. Loppet går ju bara var fjärde år, så det gäller att ta tillfället när det ges. 

Förberedelserna började på våren med att cykla de obligatoriska brevet-loppen på 20, 30, 40 och 60 mil som krävs för att man ska få anmäla sig. Tyvärr räckte tiden inte till att cykla så många andra långpass än dessa. Det blev några söndagsträningar med Hässleholms CK samt en runda "Själland runt" på 37 mil. Totalt hade jag fått ihop 371 mil när jag stod på startlinjen den 16:e augusti. Det var ca 100 mil mindre än 2011.

Starten gick utanför den nybyggda velodromen i Montigny-le-Bretonneux, strax väster om Versailles utanför Paris. Jag hade bestämt mig för att jag ville försöka uppleva loppet på ett annorlunda sätt än sist:

Jag ville starta på dagen istället för tidigt på morgonen (så att de sträckor jag körde i mörker 2011 nu skulle cyklas i dagsljus och vice versa)

Jag ville prova att klara mig utan dropbag (som randonneur vill man ju försöka vara så själv-försörjande som möjligt)

Jag skippade att boka hotell efter loppet för att vila ut (är man trött kan man ju sova på golvet).

Punkt 1 och 2 visade sig vara lyckade val, medan punkt 3 visade sig vara ett misstag.

Kl 16 startade den allra första startgruppen (A) och en halvtimme senare var det dags för min startgrupp (C). Två andra svenskar startade i samma grupp som jag: Tony Mellsop från Malmö och Erik Ringqvist från Stockholm.

Maxtiden i min startgrupp var 80 timmar, och många av de allra snabbaste cyklisterna väljer att starta där. Som väntat blev det därför ett rasande tempo från start. Folk cyklade som om loppet var 12 mil istället för 123 mil. Tony höll sig bland de snabba pojkarna längst fram, men jag kände att det gick för fort och la mig någonstans i mitten i klungan.

Det var mycket roligare att starta på eftermiddagen än tidigt på morgonen. Stora klungor med åskådare hejade längs vägarna ut ur Paris, och man kände sig som en gladiator som till folkets förtjusning skulle kasta sig in bland vilddjuren på arenan. En minibuss med ett filmteam följde också vår väg ut ur Paris, och varje gång de körde förbi för att filma kände man sig lite extra märkvärdig.

Efter 14 mil kom vi fram till Mortagne au Perche där jag stannade för att fylla på vattenflaskorna. Vädret var lagom varmt och vindarna var svaga. Som tur var hade förra veckans värmebölja avtagit precis lagom till loppet. Klockan var ca 21 och det började mörkna, så jag tog på reflexvästen och satte på lysena.

Nästa etapp på 8 mil blev mörkerkörning i stor klunga. Det var en magisk upplevelse att ligga mitt i en klunga på kanske 50 cyklister som susade ner för branta backar i 60-70 km/h. Från luften måste det sett ut som en lång lysande orm som ringlade sig fram. Jag pratade en del med en kille från Helsingfors som skippat hjälmen och istället körde med keps ("vad kan gå fel"). Jag såg också ett amerikanskt tandempar som låg mitt i denna klunga också. Kvinnan som satt där bak drog fram telefonen och uppdaterade Facebook under färd, medan mannen där framme styrde.

Vid midnatt var jag framme vid första kontrollen som låg i Villaines-la-Juhel. Jag hade hittills bara ätit snabba kolhydrater som bananer, choklad och Nutella-mackor, och var nu rejält hungrig på riktig mat. Till min förvåning visade det sig att jag var nästan ensam om att stanna för riktig middag på den här kontrollen. Vi var 3 cyklister som satt och åt i den enorma matsalen. Mitt sällskap bestod av en fransman från Brest samt en australiensare.

När vi fortsatte cykla hade alla klungor försvunnit och jag cyklade ensam ett tag. Men så småningom kom cyklister från E-gruppen (som startat 30 min senare) ikapp och då blev det åter klungkörning och högre fart. Även snabba cykelbilar och liggcyklister från F-gruppen anslöt.

3:30 var jag framme vid nästa kontroll i Fougeres. Där tog jag en fika, med en stor kaffe för att hålla mig pigg. Jag visste att det inte gick att sova något första natten eftersom man då ännu inte hade hunnit få några tidsmarginaler på kontrollerna som skulle tillåta det. Men jag hade sovit bra innan loppet och kände mig inte sömning.

Sista etappen med nattkörning denna första natt blev till Tinteniac där jag anlände strax innan kl 6. Då hade jag cyklat 36 mil och allt hade gått bra. Det gällde dock inte för alla. Strax innan Tintentiac hade jag kört förbi en ambulans med en kraschad cyklist på båren. Det såg riktigt otäckt ut med blod och kvaddad cykel och jag hoppas att han eller hon överlevde den smällen.

Nästa etapp till Loudeac blev mest ensamcykling, men ibland bildades mindre grupper med 80-timmars cyklister som liksom jag släppt de stora klungorna. 3 mil innan kontrollen drabbades jag av en rejäl energidipp som inte ville ge med sig trots intag av choklad och andra snabba kolhydrater. Jag rullade in på kontrollen kl 9:30 med knapp styrfart. Efter en rejäl 3-rätters middag kändes det dock mycket bättre igen, och jag kunde fortsätta i bra tempo.

Milen direkt efter Loudeac är bland de värsta på hela banan. Vägen går upp och ner som en sinuskurva. Man ligger och segar sig upp för en backe på låga växlar i 5 minuter, och sen kommer direkt en nedförsbacke där man på nolltid förlorar all vunnen lägesenergi och måste börja om samma procedur igen. Det är väldigt jobbigt mentalt. Men landskapet här är fantastiskt vackert. Jag undrade först varför jag inte alls kände igen mig, och undrade om de gjort en ny bansträckning, men sen kom jag på att 2011 passerade jag här i mörker både på vägen ut till Brest och hem. Jag hade sällskap med en rolig fransman som ropade lustigheter (tror jag) till alla som stod och tittade längs banan. Någonstans här hade jag också följe ett tag med en svensk cyklist, Henrik, som var stark i backarna. Lite innan nästa kontroll i Carhaix kom vi också ifatt två andra svenskar, Marcus och Anton, som hängde på.

Jag åt lunch i Carhaix med Marcus och Anton. Det visade sig att Marcus var en f.d. kollega från Telelogic och IBM. Ett märkligt sammanträffande eftersom jag precis på den här kontrollen 4 år tidigare träffat två andra kollegor från IBM som också visade sig cykla PBP.

På vägen ut från Carhaix körde jag ner i en grop i vägen och fick punktering på framdäcket. Marcus och Anton stannade med mig och hjälpte till att byta slang. Den nya slangen såg lite konstig ut på ventilen, ungefär som gängorna var lite skadade. Jag kunde därför inte pumpa upp den med min pump, eftersom den skruvas på ventilen, och när jag skruvade av pumpen, följde insatsen i ventilen med och all luft läckte ut igen. Men Anton hade en annan pump som funkade annorlunda och vi pumpade kanske 6 kilo i slangen. Jag tänkte att jag kunde cykla till kontrollen i Brest och där låna en fotpump. Till en början kändes det bra och jag kunde hänga med dom bra uppför backarna. Men det blev segare och segare och jag fick verkligen kämpa för att orka följa med i deras tempo. Som tur var tog vi en liten paus högst upp på berget med telemasten som ligger 5 mil innan Brest. Där stannade vi vid ett av de många bord som lokalbefolkningen ställer ut längs vägen, och fick lite välbehövlig dricka. I utförskörningen tappade jag klungan nästan direkt. Jag kunde inte förstå varför det gick så trögt för mig. Efter ett tag började jag misstänka att jag hade alldeles för lite luft i framdäcket. Rätt beslut hade förstås varit att direkt stanna och byta slang igen, eller åtminstone försöka pumpa upp den mer, men man tar lite konstiga beslut när man är omtöcknad av sömnbrist och har nästan 60 mil i benen. Jag tänkte att jag nog kunde cykla till Brest och där byta slang på kontrollen. Men den planen sprack någon kilometer innan kontrollen, när jag fick genomslag på varenda gatsten jag körde över. Det var inget annat att göra än att sätta sig på trottoaren, mitt i centrala Brest, och byta slang igen.

Vägen in i Brest är för övrigt makalöst vacker. Man kör över en lång bro där Atlanten syns till vänster och stan rakt fram och till höger. När jag kom här 2011 var det mulet väder, men den här gången hade vi strålande sol och klarblå himmel. Mitt på bron stod en fransyska och lagade crepes åt cyklisterna. Hon blev överlycklig när jag stannade vid hennes bord och ropade till sig sina föräldrar som stod en bit bort. Vi fick en liten pratstund medan jag åt crepé caramel och drack kaffe.

På kontrollen i Brest åt jag lite grann samt besökte cykel-meken för att låna en fotpump så jag kunde vara säker på att jag hade rätt lufttryck i framdäcket. På något märkligt sätt försvann min ena vattenflaska på den här kontrollen. Förmodligen hade jag tagit den med mig för att fylla på vatten, och sedan förlagt den någonstans. Jag kände att det inte gick att klara sig med bara en flaska i det här varma soliga vädret så jag fick gå tillbaka till cykel-meken och köpa en ny vattenflaska där.

Jag cyklade ensam från Brest tillbaka till Carhaix. På toppen av berget med telemasten träffade jag Anton och Marcus igen som stannat där för att byta om till nattcykling. Jag gjorde likadant, och tog några minuters extra paus för att njuta av utsikten och skicka lite SMS till dom där hemma.

När jag rullade in på kontrollen i Carhaix var klockan nästan 23. Den andra natten hade börjat, och temperaturen föll snabbt från ca 25 grader ner till kanske 10 grader. Jag åt en rejäl middag och skulle precis ge mig av när jag fick syn på Tony längst bort på andra sidan av rummet i matkön. Jag trodde han var på väg tillbaka till Paris liksom jag, men det visade sig senare att han hade kraschat och fått vänta länge på reservdelar, och därför ännu inte varit i Brest och vänt. Det var massor med folk på kontrollen eftersom många 90-timmars cyklister var där nu, så jag stannade inte längre än nödvändigt och rullade sedan ensam vidare österut.

Min plan från början hade varit att sova några timmar i sovsalen i Saint Nicolas du Pelem ett par mil från Carhaix. På vägen ut hade det varit en hemlig kontroll där, men nu på vägen hem var det bara en plats för vila och mat. Nu visade det sig att det fanns en annan hemlig kontroll strax efter Carhaix och på den träffade jag en grupp andra cyklister som jag gjorde sällskap med. De hade dock bestämt sig för att inte stanna i Saint Nicolas du Pelem (kanske hade de redan sovit). Jag fick nu ett svårt val; antingen stanna och sova som planerat och kanske fortsätta cykla ensam sen, eller hänga med den här gruppen ett tag som höll ett bra tempo. Jag valde det sistnämnda. Jag cyklade hela vägen till Loudeac med den här gruppen. Vid ett tillfälle kom jag dock lite efter när jag stannat för att byta batteri till lampan. Jag hade bråttom att komma ifatt gruppen efter stoppet och trampade igång lite väl hårt. "Krasch" lät det från bakväxeln och jag tänkte att nu var det slutcyklat. Det var totalt becksvart så jag fick lossa lyset för att kunna se vad som hänt. Kedjan hade fastnat hårt mellan klingorna, och det krävdes en del våld för att få loss den. Efter detta blev det väldigt trögt att få i vissa växlar, men jag kunde i alla fall cykla vidare.

Jag var vid kontrollen i Loudeac 3:15 och det var väldigt mycket folk här också.

Jag åt middag med en amerikansk 84-timmars cyklist och en som startat i 90-timmars gruppen och som avundades mig som var på väg tillbaka till Paris. Jag hittade inget riktigt bra ställe att sova på här, så jag fortsatte utan att ha sovit någonting än så länge.

Natten var kall och dimmig, och när jag kom till Tinteniac i gryningen var jag riktigt trött. Men nu hade jag den korta etappen till Fougeres framför mig, så jag tänkte att den kunde jag klara utan att vila först. Men det blev en riktigt seg etapp. Solen steg och det blev plågsamt varmt. Jag kom på mig själv med att bara köra i 20 km/h och ändå vara andfådd. Jag insåg att jag måste sova lite på nästa kontroll för att klara loppet. Så fort jag stämplat i Fougeres (efter 92 mils cykling) stöp jag ner i det höga gräset bakom en av byggnaderna. Jag ställde klockan på 30 minuter och somnade direkt. När jag vaknade var jag helt förvirrad. Jag hade legat i solen och det tog några minuter innan jag kom ihåg var jag var, och vad jag gjorde här. Jag hade slängt av mig mina glasögon i gräset en bit ifrån där jag sov, så nu kunde jag inte hitta dom. Utan glasögon hade det varit mycket svårt att kunna se pilarna som visar vägen, så jag fick nästan lite panik när jag letat 10 minuter efter glasögonen utan att hitta dom. Men till slut hittade jag dom och kunde cykla vidare.

När jag cyklat några kilometer ut från Fougeres upptäckte jag att jag glömt min "Sverige bandera" som jag haft som solskydd på huvudet. Jag övervägde att köra tillbaka för att leta upp den, men eftersom jag inte var säker på exakt var den var, beslöt jag mig för att köra vidare utan den. Det visade sig snart att den korta sovpausen gjort stor nytta. Jag kunde hålla ett högre tempo och kom snart ifatt en grupp cyklister som jag slog följe med. Där var bland annat en engelsman, en tysk och några fransmän. Jag kände mig stark i backarna och var ofta framme och drog. Strax efter klockan 15 var vi framme i Villaines-la-Juhel. De andra i gruppen tog en kort paus och drog sen vidare, men jag kände att jag var tvungen att äta ordentligt på den här kontrollen eftersom jag bara fikat på förra. I matsalen träffade jag Jens Gravesen som jag kört många Malmö-breveter med. Han var tystlåten och fokuserad, åt snabbt och stack vidare. Själv kände jag mig inte särskilt sugen på att ta mig an nästa etapp, så det gick rätt mycket tid till spillo på den här kontrollen. Efter 45 minuter gav jag mig iväg ensam mot Mortagne au Perche.

Den här etappen blev väldigt jobbig. Dels är det väldigt kuperat och dels stekte solen så att huvudet nästan kokade i hjälmen. Jag kom ifatt enstaka cyklister men de körde ännu långsammare än jag, så jag fortsatte ensam. När jag körde igenom samhället Mamers, ropade en man att det bjöds på gratis bakelser, kaffe och soppa på torget. Till deras stora förtjusning föll jag för frestelsen och stannade 10 minuter på torget för att fika och försöka prata med människorna där (som dock inte kunde ett ord engelska). Sen fortsatte jag för jag ville hinna fram till nästa kontroll innan det blev mörkt igen.

Jag var framme 19:45 i Mortagne au Perche. Här drack jag iste och pratade med en finlandssvensk funktionär som var hjälpsam och tyckte jag skulle lägga mig i deras sovsal. Det borde jag nog gjort, men jag kände att jag ville utnyttja dagens sista timme dagsljus, så jag gjorde stoppet rätt kort och fortsatte sedan österut ensam.

Ut från Mortagne är det riktigt backigt i några mil, men sen kommer man ut på en stor slätt där det är mer lättåkt. Jag hade nu fått sällskap av 3 fransmän som alla verkade rätt så pigga. En av dom tyckte att vi skulle köra i belgisk kedja (med kontinuerlig rotation). Jag försökte hänga med på det ett tag, men det kändes alldeles för farligt efter ett tag. Det var nu helt mörkt, och vägen hade fullt av små hål och skador. Så de andra tre fick rotera själva och jag låg bakom. Jag började nu få betala priset för att jag inte ätit ordentligt på förra kontrollen, och att jag bara sovit en halvtimme. När det var 3 mil kvar till Dreux kände jag mig helt tom på energi och hade även en mental down period. Fransmännen körde, tyckte jag, väldigt hårt, och det var en kamp för att hänga med i deras tempo. Dessutom var det kallt och tårna hade börjat värka något alldeles enormt. Till sist kom jag på att det berodde på att jag hade tagit av skorna på förra kontrollen och inte spänt fast dom tillräckligt hårt sedan. När jag spände skorna hårdare försvann värken. Jag lyckades få i mig en gel och den räckte precis till att klamra mig fast i gruppen tills vi kom till Dreux kl. 23:20.

Där möttes vi av applåder av funktionärerna när vi kom in i matsalen. Där satt en handfull cyklister, och jag köpte en lasagne och frukt.

Vid midnatt kände jag mig manad att fortsätta. Det var väldigt kallt att komma ut i natten från värmen inne på kontrollen, och det tog ett bra tag innan jag fick upp värmen igen. Vägen ut från Dreux var lite klurig med många svängar hit och dit. Man fick köra rätt så långsamt för att hinna med att se alla pilarna och inte köra fel. Vi blev några cyklister som hjälptes åt att hitta vägen och som körde tillsammans de sista milen till målet. Eftersom vi körde rätt så långsamt var nattkylan det största bekymret. Speciellt när man körde in i dimmiga partier blev det väldigt kallt.

Den sista löjligt branta backen i Gambaiseuil forcerades stående på lägsta växeln, och sen var det bara några få kilometer kvar tills gatubelysningen i Paris utkanter gjorde att man kunde ana att målet var nära. Vi var i mål kl 2:45. Direkt efter en dusch la jag mig på golvet i velodromen och sov 6 timmar. Sen blev det ytterligare några timmar i ett sovtält som fanns utanför.

Paris-Brest-Paris är ingen barnlek, och jag var rejält medtagen efter målgång. Som jag minns det var jag inte riktigt så här slutkörd efter 2011 års lopp. Förmodligen beror det på att jag sov mycket mindre den här gången. Även de stora temperaturskillnaderna mellan dag och natt påverkade säkert, samt att det blev 3 istället för 2 nattkörningar eftersom jag startade i 80-timmars gruppen den här gången. Trots allt blev tiden lite snabbare än 2011: 58 timmar och 14 minuter (50 minuter snabbare än sist).

[mattiascyclingadventures]

Paris Brest Paris 2011

Denna blog post är migrerad från Funbeat.

Mitt största träningsmål för 2011 var att cykla de 123 milen från Paris till Brest tur och retur – ett klassiskt långdistanslopp med anor från slutet av 1800-talet. Förberedelserna för detta lopp började egentligen redan för ett år sedan genom att jag körde ett par brevet-lopp (60 resp. 40 mil) för att komma in på den svenska rankinglistan, som gav rätt att anmäla sig till loppet. Senare visade det sig att rankinglistan inte behövde användas – startplatserna åt svenska cyklister räckte till alla som ville köra. Men dessa båda höstlopp var ändå en bra erfarenhet och träning för vad som komma skulle.

I mars började årets cykelträning. Målet var att få ihop drygt 400 mil innan Paris-Brest-Paris i slutet av augusti. Mer än så kändes inte rimligt att hinna med, med tanke på jobb, familj och husrenovering. För att få köra Paris-Brest-Paris måste man genomföra en serie med brevet-lopp på 20, 30, 40 resp. 60 mil. Dessa körde jag med CK Distans i Malmö i april och maj. Jag låg ganska långt under maxtiden på samtliga dessa lopp vilket kändes bra. Under sommaren gjorde jag några fler långcyklingar som förberedelse, bl.a. Styrkeprövet (Trondheim – Oslo) på 54 mil, en tur till Danmark på 27 mil samt en förlängd Ride of Hope etapp på 32 mil. Totalt hade jag cyklat ca. 460 mil när det var dags att åka ner till Paris den 19 augusti. Jag åkte tillsammans med Linus Helmestam och Leif Davidsson som också lockats av denna utmaning, och som jag även cyklat med på flera av träningsrundorna. Vi bodde på ”svenskhotellet” Hotel Amarys nära start- och målområdet. Bekvämt och bra, om än lite dyrt. Jag, Linus och Leif hade valt att starta på måndagsmorgonen kl. 05.00 vilket gav oss en maxtid på 84 timmar. Anledningen till att vi valde denna startgrupp var nog främst att vi därmed skulle slippa börja med en nattcykling, som cyklisterna som startade i 80- och 90-timmars grupperna på söndagskvällen fick göra. Vi var i god tid till starten för att försöka komma med i den första ”vågen” med cyklister. Skräckscenariot var att komma väg bland de sista, och kanske tappa alla klungor pga en punktering eller annan incident. Leif och Linus kom med i den första startvågen, medan jag fick vänta till den andra. Jag kom därför en kvart efter redan i starten. Men 05.15 var jag i alla fall iväg. Det kändes skönt att äntligen börja cykla. Förberedelserna hade varit många, speciellt de sista dagarna. Nu kunde man inte förbereda något mer, och det var bara att trampa på. Ut ur Paris leddes vi av bil och motorcykel som man inte fick köra om. Efter drygt en mil släpptes vi fria, och tempot ökade betydligt. Det bildades en tätklunga med ett 20-tal cyklister som höll ett tempo på drygt 30 km/h. Jag var lite tveksam till om farten möjligen var för hög, men bestämde mig ändå för att hänga med dessa cyklister. Tanken var att på detta sätt komma ifatt Leif och Linus utan att behöva ligga framme och dra så mycket. Efter drygt 10 mil kom vi ifatt en klunga där en svensk fanns. Han berättade att Leif och Linus var i klungan strax framför. När jag lite senare fick syn på den cyklade jag ikapp och anslöt till deras klunga istället. Nu tänkte jag ta det lugnt en stund, efter den snabba inledningen på loppet. Efter 14 mil kom vi till Mortagne au Perche där man kunde köpa mat. Klockan var dock bara 10 på förmiddagen, så det kändes lite väl tidigt för lunch. Därför gjorde vi bara ett kort stopp för att fylla på vatten och fortsatte sedan vidare. Vi hade många andra att cykla tillsammans med, eftersom första och andra (och kanske även tredje) vågen av 84 timmars cyklister nu började blanda sig. Vädret var ganska bra: drygt 20 grader och molnigt. Jag var glad att gårdagens värme på dryga 35 grader hade försvunnit. Dock kom det en och annan kortare regnskur. Villaines la Juhel var den första riktiga kontrollen efter 22 mils cykling. Där stannade vi för lunch. Leif hade släppt lite i uppförsbackarna, och kom in cirka 10 minuter efter mig och Linus. Leif och jag tog en kaffe på maten, medan Linus cyklade vidare i förväg. När vi sen började cykla hittade vi först inga lagom snabba grupper, men efter ett tag dök det upp ett par ganska snabba cyklister som vi hängde på. Efter en halvtimme släppte Leif åter i uppförsbackarna, och jag fortsatte själv. Det dröjde inte så länge tills jag kom ifatt Linus i en uppförsbacke ut från en stad. Vi körde sedan tillsammans ett tag, även om jag oftast körde fortare uppför medan han var snabbare utför. Strax innan nästa kontroll, Fougeres vid 31 mil, hoppade Linus kedja i en uppförsbacke så jag kom lite före in till kontrollen. Det hade nu regnat rätt så rejält i ett par timmar, så jag var helt genomvåt. Efter lite mat fortsatte vi strax efter kl. 17 vidare västerut. Etappen Fougeres – Tinteniac var den kortaste på hela loppet (bara drygt 5 mil). Det regnade hela tiden. Jag kom ifrån Linus efter någon mil och körde en lång stund tillsammans med en holländare som kört 4 PBP tidigare. Han jämförde vädret nu med hur det var 2007, då det tydligen regnat nästan hela tiden. Vi var framme i Tinteniac kl. 19 precis lagom till att det slutade regna, och solen istället tittade fram. Jag mötte flera andra svenskar här, bl.a. Bengt Sandborgh samt Anders och Günter som precis skulle lämna kontrollen. Efter en liten stund kom också Linus dit. Han hade kört inom en mack för att skaffa batterier till sin pannlampa (de hade laddats ur strax innan starten). Nästa etapp var 85 km lång och skulle ta oss till Loudeac. Ganska kort efter att vi lämnat Tinteniac började det mörkna och vi stannade för att ta på oss reflexvästen (obligatoriskt vid mörkerkörning) samt tända lamporna. Precis när vi var klara kom en stor klunga med bl.a. danska randonneurer som vi slog följe med. Tur att vi inte väntade lite längre med att sätta på lysena – då hade vi missat denna klunga! När vi hade cyklat 38 mil var vägen plötsligt avstängd, och räddningspersonal vinkade in oss på en sidoväg. Vi var lite fundersamma till varför detta skedde, men fick senare veta att en amerikansk cyklist blivit påkörd av en lastbil och omkommit. Vi kom nu ut på väldigt små vägar utan några pilar som visade vart vi skulle ta vägen. Gruppen stannade vid en korsning och visste inte vart vi skulle köra. Jag hade dock vägnoterna med mig och kunde se att vi skulle igenom en stad som heter Medreac, och genom att följa vägskyltar hittade vi till sist tillbaka till den officiella rutten. Jag var lite orolig att vi skulle ha missat en s.k. hemlig kontroll pga av vår avstickare, men jag behövde inte bekymra mig så länge för kort därefter dök den hemliga kontrollen upp i en by som heter Quedillac. Resten av vägen till Loudeac blev en blöt historia. Det började åska och så småningom även hällregna. Jag och Linus kom fram till Loudeac strax efter kl. 23, blöta och hungriga. I Loudeac efter 45 mils cykling fanns Börje från Örebro med sin minibuss där vi hade varsin väska. Jag hade benvärmare i väskan som var sköna att ta på sig eftersom det blivit lite kyligt av regnet. Jag fyllde även på med energi i form av choklad, nötter och gels. Vid midnatt fortsatte jag och Linus vidare västerut. Jag kände mig ganska pigg, men Linus övertalade mig att det var bäst att sova lite i sovsalen i St Nicolas du Pelem efter 49 mils cykling. Vi stannade där och sov i 3 timmar. Vi fick lägga oss i blöta kläder, men det var trots det inga problem att somna. Vi åt en liten frukost (bulle och chokladmjölk) innan vi kl 5.30 gav oss iväg på de sista 3 milen till kontrollen i Carhaix. Dit kom vi i gryningen på tisdagsmorgonen. Nu hade vi bara dryga 9 mil kvar till vändpunkten i Brest. Men det blev snabbt ännu mer kuperat än tidigare. Backarna blev längre och segare och man fick ligga länge och mala på låga växlar. Vädret var fortfarande dåligt, med tjock blöt dimma. Men när vi så småningom kom till bron som går över vattnet till Brest hade det slutat regna, och vi stannade för att ta några foton med bron som bakgrund. Nu hade vi cyklat Paris – Brest, och man slogs av insikten att det bara gällde att köra samma väg tillbaka, så skulle vi klara detta klassiska långlopp. Kontrollen i Brest låg mitt inne i stan och var fylld till bristningsgränsen med 90-timmars cyklister. Det blev därför för första gången långa köer till maten. Stoppet i Brest blev över 1½ timme långt pga detta. Vi träffade flera andra svenskar här, bl.a. Lars och Ingemar som vi cyklat med på breveterna i Malmö. De hade lite tidspress för att klara sin 90-timmars gräns. Vägen tillbaka till Carhaix gick mycket lättare än på ditvägen. Dels hade det nu slutat regna, och dels kändes det tillfredsställande att nu möta långsammare cyklister som var på väg till Brest. På vägen ut hade man ju avundats de som redan vänt i Brest och var på väg hemåt igen. Nu tillhörde vi den lyckliga skaran. Linus körde långsammare i uppförsbackarna, men kom ikapp i nerförsbackarna då han tryckte på rejält. Jag kom dock några minuter före honom till kontrollen i Carhaix. Jag kände mig fortfarande mätt efter lunchen i Brest och nöjde mig med en förrätt och en banan. Linus var hungrigare och åt mera. Vi kom ändå iväg samtidigt ungefär kl. 17. Nästa etapp tillbaka till Loudeac gick ganska lätt. Det var förstås lika kuperat som innan, men det kändes som nerförsbackarna var fler än uppförsbackarna. Jag kom före Linus till kontrollen och hann både stämpla och äta en rejäl middag innan han dök upp. Det visade sig att han valt att besöka Börjes minibuss före stämplingen. Hans plan var att cykla några mil till och sedan sova 5 timmar i sovsalen i Quedillac. Jag kände mig pigg och ville hellre köra längre innan jag sov, om jag alls skulle sova. Vi bestämde därför att dela på oss, och jag körde iväg ensam från Loudeac. Först besökte jag dock Börje i bussen för att hämta mer godsaker från väskan, bl.a. en påse Turkisk Peppar som var efterlängtad. Under tiden servade en kille cykeln, med att smörja kedjan och fylla på luft i däcken. Snacka om bra service! Jag lämnade Loudeac i skymningen ensam. De flesta cyklister jag kom ikapp körde långsamt så det blev inga klungor att tala om. Strax innan sovsalen i Quedillac kom jag ifatt Jens Wyke, Linus rumskamrat på hotellet. Han hade tvingats byta framhjul efter en kollision tidigt i loppet och fick därför klara sig utan bra ljus från sin navdynamo. Jag stannade en stund i Quedillac för att äta lite nötter och vila lite. Jag kände mig lite sömnig, men det försvann när jag väl kom upp på cykeln igen. Vädret var nu perfekt. Torra vägar och en fin medvind. Jag körde ett slag tillsammans med en tysk som kört PBP 3 gånger förut. Men mestadels körde jag ensam eftersom det inte fanns några andra just där som ville hänga med i mitt tempo. Jag gissade att jag befann mig i något slags vakuum där de snabba 84 timmars cyklisterna antingen låg före mig eller hade sovpaus, och att de jag hann ifatt i huvudsak var 90-timmars cyklister som höll ett lugnare tempo. Dock fick jag sällskap ett slag av en snabb liggcyklist som visade sig vara svensk. Senare lärde jag mig att han hette Per Eric Rosén och kom från Uppsala. Strax efter midnatt var jag framme i Tinteniac. Jag hade då cyklat 87 mil och det kändes oväntat bra. Det var uppiggande att köra om så många cyklister som jag gjort de senaste milen. Efter stämpling och ännu en middag gav jag mig vidare. Med musik i öronen och medvind i ryggen påbörjade jag de 5½ milen till Fougeres. Jag tyckte mig ha sett några svenskar lämna Tinteniac medan jag var där, och försökte köra så fort jag orkade för att om möjligt hinna ifatt dom. Men det gjorde jag inte. Däremot fick jag ett par cyklister i släptåg som låg i rygg på mig ända till kontrollen i Fougeres. Där kom dom fram och tog i hand och tackade för draghjälpen. ”Is this your normal speed? You must train a lot!” kommenterade en av dom, som var en äldre spansk (eller möjligen fransk) herre. Jag tror också dom tog rygg för att dra nytta av mitt starka framljus (1000 lumens). Många man körde om hade väldigt svaga lampor, och det kändes kul att kunna hålla full hastighet tack vare utmärkt ljus. Jag hade varit orolig för att 4 uppladdningsbara batterier inte skulle räcka, men det visade sig räcka med 3. Jag kom till Fougeres efter 92 cyklade mil kl. 02.40 på natten. Konstigt nog var jag hungrig igen så det fick bli ännu en middag. Vid bordet satt en trött amerikansk cyklist som beställt in en jätteportion men som inte kunde äta någonting av det pga magproblem. Utan att äta är det svårt att cykla… Nästa etapp till Villaines la Juhel visste jag skulle bli jobbig, för den var lång (8½ mil) och jag fick cykla ensam hela tiden. Fortfarande var tempot rätt bra och jag körde om massor av cyklister, främst i uppförsbackarna. Till Villaines la Juhel kom jag i gryningen på onsdagen, drygt två dygn efter starten. Jag hade haft ont i magen ett tag och fick uppsöka toaletten. Tyvärr fanns det bara bajamajor där, och dessutom sådana som bara hade ett hål i golvet. Jag undrar hur funktionärerna tänkt sig att man ska orka stå med benen böjda efter 101 mil i sadeln. Jag orkade i alla fall inte det och fick istället sitta på golvet. Inte speciellt fräscht, men jag var å andra sidan inte alls fräsch innan heller. I matsalen träffade jag en av de svenska 84 timmars cyklisterna som såg rejält sliten ut. Vi gav oss iväg ungefär samtidigt men det blev ändå att jag kom att cykla ensam också på nästa etapp. När solen gått upp visade det sig bli en riktigt varm och solig dag. Tyvärr hade jag slängt min solkräm i Loudeac eftersom vädret dittills inte alls varit soligt. Typiskt. Tröttheten hann nu ifatt mig och jag orkade inte längre köra speciellt fort. Jag körde om få, men det var ändå nästan ingen som körde om mig. Jag antog att det berodde på att jag nu kommit rätt så långt fram i fältet av 90 timmars cyklister pga att jag kört utan att sova på natten. Vid ett tillfälle när jag cyklade ensam passerade jag ett bord med godsaker som en man ställt fram. Jag stannade en stund och lät mig bli bjuden på både kaffe och choklad. Under tiden gick mannen runt och fotograferade mig från alla möjliga vinklar. Man kände sig som ett udda djur på en utställning. Men kaffet var gott och piggade upp! Strax efter 10 på förmiddagen var jag framme i Mortagne au Perche efter 109 mil. Jag var inte hungrig utan drack bara lite kaffe och fortsatte sedan. Det var nu mycket varmt, och väldigt kuperat, så det gick långsamt. Efter en plågsam backe blev jag plötsligt yr och var tvungen att ställa mig längs vägkanten, stödd på en vägskylt. Då kom en funktionärsbil och undrade hur det var. Jag försäkrade att jag bara skulle vila lite, och sedan kunna fortsätta. Lite orolig var jag för att de skulle kunna plocka mig från banan. Jag tänkte inte speciellt klart nu, och märkte att jag blivit mycket dålig på huvudräkning. Jag försökte räkna ut hur många kilometer det var kvar till nästa kontroll, men det var helt omöjligt att göra enkla subtraktioner. Jag fick olika resultat varje gång. Till sist upphörde så backarna äntligen och jag kom ut på en stor slätt. Det bildades en klunga framför mig som jag lyckades ansluta till, och på så sätt fick jag lite välbehövlig draghjälp in till den sista kontrollen i Dreux. Dit kom jag halv två på eftermiddagen. Jag hade kommit fram till att jag nog kunde klara en tid under 60 timmar om jag inte satt för länge på kontrollen. Men jag var rätt hungrig så en lasagne fick det bli innan jag fortsatte. Jag slog följe med några tyskar som körde riktigt fort. Tyvärr började de kläder jag spänt fast utanpå sadelväskan efter en stund ligga emot bakhjulet, så jag var tvungen att stanna för att fixa det och tappade därmed denna klunga. Resten av loppet cyklade jag ensam, även om jag då och då hade följe med en eller ett par andra cyklister. Det blev några korta men branta backar till, innan jag äntligen började känna igen mig när vi närmade oss Paris. De sista kilometrarna var jag mest orolig för att cykeln skulle gå sönder. Vägbeläggningen var mycket grov och det skakade väldigt mycket. Men på något konstigt sätt höll grejorna, och strax efter kl. 16.00 var jag äntligen i mål! Målgången blev inte så känslomässigt stark som jag hade trott. Förmodligen hade man redan förberett sig mentalt i flera timmar på den, så när man väl var framme var det mest ett skönt konstaterande att man nu slapp trampa mer. Kanske var jag även avtrubbad av sömnbrist. Totaltiden visade sig bli 59 timmar och 4 minuter. Detta var mycket bättre än vad jag hade räknat med innan start. Det kändes ändå inte som man hade kört det fortaste man kunde. På många kontroller hade jag suttit lite väl länge och ”slappat”, och vissa delar av loppet hade jag cyklat i ett rätt beskedligt tempo. Direkt efter målgång cyklade jag hem till hotellet och sov sedan 14 timmar i sträck!