metallskallen - Tumblr blog

[metallskallen]

Livet som komet...

I egenskap av Science-Fiction nörd så blir det ganska lätt att jag hemfaller åt att uttrycka mina tankar i science-fiction termer. Något som säkert fått omgivningen att stämpla mig som ett UFO. Fullt förtjänat. Fast jag är en komet. Jag får ofta en känsla av att livet rör sig fort förbi mig medans jag står och försöker förstå vad som händer. Men alla som suttit på ett stillastående tåg, och sett tåget bredvid börja åka, förstår bättre vad jag menar. Vem är det egentligen som rör på sig? I rymden finns ingen fartvind som gör att man känner hastigheten mot sin hud. Inte heller tappar man någon fart. Har man bara jobbat upp en tillräckligt hög hastighet så kan man fortsätta att glida genom rymden/livet tills man möter ett annat föremål.....då blir det genast mindre roligt. Utan bromsar och med för hög hastighet så blir det omöjligt att undvika kollision. All energi man lagt ner på att uppnå rätt hastighet kommer att, genom fysikens omutliga lagar", göras om till något annat. Energi kan nämligen inte försvinna. Det tvingar den till att byta form. När en komet krockar med en annan komet så blir det en massiv urladdning av deras gemensamma energier. Krafterna som frigörs är såpass intensiva att dom inblandade förstörs.. Ibland kan kometer komma såpass nära varandra att dom påverkar varandra. Dom kan förändra varandras banor såpass mycket att dom inte längre färdas åt samma håll. Är skillnaden i storlek tillräcklig så kan även detta påverka starkt. Som grädde på moset så drar kometer ofta runt på en svans av allehanda skräp. Gamla kollisonsrester från mindre krockar och egen bröte som lossnat under den intensiva färden. För här kommer vi till Pudelns kärna. Nöten i gröten. Den andra skon... En komet lever ett liv vars dagar räknar nedåt hela tiden. Priset för att kunna fördas otänkbara sträckor genom världsrymden, i fantastiska hastigheter, är just dess liv. Energin som krävts för att slunga iväg kometen är densamma som sakta bryter ner den. Precis som vi människor åldras och bryts ner. Priset för att få leva är att födas och sedan sakta dö. Men tänk vilken resa! Vilka upplevelser. Saker man får se. Nya platser. Otroliga syner. Känslan när man känner i hela kroppen att man dras mot andra kroppar. Andras energi som lockar och drar. Stunder man färdats på gemensam bana. För att sedan skiljas åt starkare än någonsin. Kollisionerna som format oss. Svansen med alla minnen som följer med på resten av färden. Jag vill tillägna den här texten till alla kometer. En extra varm tanke till dom som valde att färdas så snabbt att dom för en stund lyste upp våra liv. Dom vars energi var så stark att den inte kunde tyglas. Det vackra ljus dom skänkte oss var också deras livsglöd som växte sig så stark att den förtärde dom så förbannat snabbt. One Love 😘 /från en solstol i Fuerte Ventura. Där kometerna byter färg....

[metallskallen]

FRIDHFULLT turned 2 today!

[metallskallen]

24 fucking 7

Jag ser människor sakta falla sönder. Slipas ner under en sandstorm av stress. En stress som är så mångsidig och varierande att den blir en del av vardagen. Smälter in. Nästlar sig in som ett gift i ett vattendrag. Som en cancer.. Som vi väljer själva att ta till oss. Varje dag. Hela tiden. 24-7.

Leende ansikten spurtar förbi mig i vardagen. Spurtar förbi på sin väg till nästa hållplats i sina liv. 

Vi rör oss i allt mer invecklade och förkortade mönster. Likt en växt som är på väg att växa in i sig själv.  Ju kortare rörelsemönster desto mer begränsat liv. Vi ser mindre av vår omvärld. Trots att vi följer nyhetsflödena via våra mobiler, paddor och datorer. Å med datorer i nästan ALLT så är världen ditt ostron att plocka. Från tv-soffan, köksbordet, i bilen, sängkammaren, badhuset, skolbänken, toaletten, föräldramötet, bion, bussen, sjukhuset, altanen, stranden, båten, cykeln, gymmet etc etc etc.... Du stänger väl inte av mobilen när du ska sova??? Du kan missa något då. Varje dag. Hela tiden. 24-7....

Hell is the limit!

För vi lurar oss själva att tro på något som inte är vad det utger sig för att vara. En ulv i fårakläder. 

Alla dessa möjligheter. Dessa pärlor som dyker upp i det ostron vi kallar Vårat Liv. Som ska förenkla och förgylla vår vardag. Min och Din vardag. Varje dag. Hela tiden. 24-7...

För mitt i alla dessa fantastiska möjligheter så blir det trångt. Man förväntas röra sig i de tighta mönster som alla andra gör. Cirkla likt en Gam runt möjligheternas  smörgåsbord. Utan att stanna upp och därmed bryta alla andras cirkel.

Skulle du våga bryta cirkeln. Våga gå din egen väg. Så krockar du med din omgivning. Krockar du inte med dom så bryter du deras splittring och tvingar dom att fokusera på den pärla som börjat rulla mot bordets kant. 

Att se någon plötsligt röra sig tvärsemot alla andra ger upphov till frågor. Det är obekvämt att fråga sig saker när man nu har så många svar att ta till sig. Praktiskt taget redan i handen. Via de datorer som ger oss tillgång. Varje dag. Hela tiden. 24-7.

Vet till exempel DU vem som deltog i årets upplaga av Idol? Har du sett det senaste avsnittet av Walking Dead? Hur många mål gjordes i den senaste omgången av UEFA cupen? Varför dör det folk i Paris? Kan du redogöra för de måltider som tillagades i Halv 8`a Hos Mig? Såg du hur Timell gjorde när han byggde en Carport på 6 minuter, effektiv tv-tid? Är Syriens krig en skapelse av multinationella intressen? Vad hade flickebarnet på sig som stapplade fram på för höga klackar i finalen av Topmodel? Hur många likes fick korten av dina barn på Fejsbook? Har du kollat Tinder på sistone? Vad gjorde du till middag igår? Hur mår du egentligen lilla människa...................?

I tornadons öga är det tyst. I din inre tornados öga är det FÖR tyst. Jag vet detta. Har varit där. Jag hamnade där när jag åkte med i karusellen för länge. Gick inte av när jag började må illa. Tänkte inte så långt. Jag såg ju hur mycket möjligheter som fanns. Så mycket jag kunde göra. Varje dag. Hela tiden. 24-7.

Men när man sitter i tornadons öga. Efter att ha passerat genom dess vägg. då mår man inget bra. För DÅ känner man hur ont man har efter den resan. Hur sliten och mörbultad man blivit. Både inuti och utanpå. Skadad.

När man samlat sig en smula. Om man orkar. Så lyfter man blicken och ser virrvarret som utgör tornadons kropp. En fullkomlig mardrömsvägg av människor, möjligheter och gyllene tillfällen. Som andar i en sandstorm virvlar dom runt och bombarderar varandra. Krockar. Bryts sakta ner. Slipas ner. Studsar runt i galna parodier på ett liv. Ett liv utan tråd att följa. Ett liv som är som ett pussel som ständigt byter motiv. Där delarna kastas upp i luften var femte minut och landar i ett slumpartat antal bitar. Hela tiden. Varje dag. 24-7.

När JAG orkade se detta så kändes det inte alls som om min framtid såg lovande ut. Men jag hade ett minne av något UTANFÖR tornadons karusell. Ett liv där tingen låg still. Där JAG tog mig tid att se dom och välja EN SAK I TAGET. Likt ett smörgåsbord. Men först var jag tvungen att gå igenom tornadons vägg. Lämna det tillfälliga lugnet i ögats mitt. För det är ett bedrägligt lugn där i mitten. En tornado rör sig med hög hastighet. Så ska man kunna hålla sig i mitten får man springa efter tornadons mönster. Hela tiden. Varje dag. 24-7.

Min vandring genom tornadons vägg har påbörjats. Det är en lång väg att vandra. Men jag börjar se allt längre stunder av hur det ser ut utanför. Där tingen är stilla och JAG kan röra mig hur jag vill. Men min resa är inte färdig. Jag tappar ibland fotfästet och sugs bakåt. In i tornadon igen. Men det får inte hindra mig från att fortsätta. Jag får helt enkelt svälja besvikelsen och ta det i steget. Att jag förlorar mark får inte överskugga min kamp för att bryta ny. Hela tiden. Varje dag. 24-7...

Vi kanske syns runt smörgåsbordet?  ;)

[metallskallen]

I stunder av svårmod kan naturen bjuda på lisa för sargad själ. Ett skådespel att beundra och uppleva. Helt utan krav på varken biljett eller 3D glasögon.

[metallskallen]

Bakom mina solglasögon

När vintern klär in landskapet i en vit, ljuddämpande skrud. Då blir jag ibland stående. Stilla. Tyst. Som om jag själv fått ett lager med frost på mig. Kan inte sluta titta på dessa vackra vita skapelser som, bara för några veckor sedan, mest liknade något ur en dystopisk fantasi eller en plats att spela in nästa Mad Max film på. Som om en bubbla bildats runt mig. Där tystnaden råder och själens egen röst plötsligt kan höras utan att dränkas i livets myller av ljud och intryck. 

Från hösten och den tidiga vinterns svärta hälsas vi nu av ett landskap som ser renare ut än vittvätten i tvättmaskinen. Som om någon tyckt att landskapet helt enkelt behövde en rejäl make-over. Rikligt med vitt puder löste den saken.

En ny och fräsch yta att glädja ögat och inge hopp om att allting blir grönt snart igen. Men ändå bara skådebröd. Ett sätt att slippa se det förfall som hösten orsakat. Yta. En mask. Något att gömma undan saker med. Dölja.

“Lev som du lär.” Ett populärt talesätt. Något att fundera kring också i dessa tider vi lever i. Även Moder Natur döljer sitt förfall bakom olika masker. 

Hon pudrar sin hy vit för att dölja de kråkfötter och märken som tidens tand graverat in i hennes sköna hy. tur för oss att hon är lat. Annars hade vi nog varit begravda under ett så tjockt snötäcke att inte ens bergens stolta toppar kunnat urskiljas.

Yta...

Finns det något annat i våra liv som det läggs så mycket tid och omsorg på? Ytan styr våra liv. Bilden vi målar upp inför de människor vi har runt oss. Masken vi drar över våra fel och brister, varje dag vi stiger upp ur sängen, för att slippa bli påminda om dom. För att inte påminna andra om dom. För att kunna låtsas att dom inte finns. Eller för att kunna låtsas att vi är något vi inte kan vara utan mask.

Vi drar gärna masker över andra också. För att slippa se vad som felas dom. För att orka leva med dom. För att dom inte passar ihop med den mask man själv så omsorgsfullt skapat. Varje dag. På nytt. För att kunna leva ett liv som inte möter våra förväntningar. För att kunna möta de människor som inte klarar att leva upp till den standard vi satt. 

Varför kan inte alla bära sina masker med stolthet? Hur svårt kan det vara att låtsas en stund? 

Om vi kan acceptera omvärldens ständigt upprätthållna maskering så borde vi väl åtminstone kunna ha skam nog i kroppen att försöka smälta in?

Enorma mängder tid, pengar, blod, svett och tårar läggs ner på att visa oss hur våra masker SKA vara. De kommersiella intressena fullkomligen bombarderar oss med bilder och produkter som ska hjälpa oss att bygga våra masker på ett omsorgsfullt sätt. Tidningar, reklam och tv-serier berättar för oss, på väl genomtänkta och pedagogiska grepp, vilka masker vi bör bygga åt oss själva.

För det är inte bara ditt yttre som dina medmänniskor ska förskonas från att behöva se. Även dina tankar och handlingar behöver sin mask. För att dom inte ska skrämmas. Ärlighet är en vacker tanke. Men den kanske skulle behöva portioneras ut i lagom hanterbara ransoner. Inte alla vill veta vem du EGENTLIGEN är. Det förstår man ju...

Hur skulle världen se ut om alla gick omkring med öppna sinnen och visade varandra förståelse hela dagarna? Blotta tanken är ju absurd. Tänk va mycket fel och brister som skulle komma fram! 

Med likriktade och anpassade masker så flyter världen på mycket tystare. Vi slipper att läsa av varandra och engagera oss i något som kan tolkas som udda eller bara annorlunda.

Vi har det allt väldigt bra. Här bakom våra masker. Där gråt och ilska inte hörs och tårarna trillar osedda ner....

One Love!

[metallskallen]

I mitt lilla hål på prärien...

Jag går till mitt jobb. Ställer upp på de krav som där ställs. Anpassar mig och försöker dra mitt strå till den gemensamma stacken. Oftast 8 timmar per dag. Andra gör färre timmar men deras insats är inte automatiskt mindre. Allt handlar om insats. Vad ett arbete kräver av vederbörande. Samt vad man ger...

När jag sedan stämplar ut så väntar ytterligare en verklighet att anpassa sig till. Det är familj, politik, världspolitiken, tiggare från Rumänien, Försäkringar, husrenovering, högtider, religionskrig, telefonabonnemang, gymnasieval, pensionsval, tvättråd, midjemått, modestilar, elbilar, skolmöten, elpriser etc etc etc.

Detta är viktiga saker. Sådant som påverkar allt från min rent personliga ekonomi till världsfreden. Inget jag bara kan fnysa åt och sedan glömma. Hur skulle det gå då?

Men någonstans i detta virrvarr av VIKTIGA frågor, människor och valmöjligheter. Där ska jag kunna kila in mina egna ambitioner. Mina högst egna drömmar och mål om hur JAG vill att livet ska bli. Åtminstone hur jag vill att det ska utspela sig. 

Det blir lite som att kasta pil på ett snurrande chokladhjul och hoppas att ingen ser den. Fast innerst inne vill jag att andra ska se pilen och häpna över den. Kanske till och med gilla färgen? Eller som att sitta längst bak i klassrummet och veva med armen lite halvhjärtat när man tror man har rätt svar på frökens fråga. Att hoppas hon ser, fast helst inte.

Istället lägger jag energi på att göra alla dom där VIKTIGA sakerna. Som blir ganska bra. Jag gillar inte slarv. Men samtidigt gillar jag inte det jag åstadkommer. Drivet finns men motivationen blir noll. Kraven är inte de som JAG har ställt upp.Det blir inte ens ett nollsummespel. Eftersom jag inte investerar något av mig själv i det så kan det heller inte ge något tillbaka.

Detta brukar funka ett kortare tag. Sedan står jag på minus. All driv och energi har spenderats utan avkastning. Då tappar jag fotfästet. Kanar ner i det hål jag grävt åt mig själv. Ser hur de saker jag lyckats åstadkomma sakta rasar. Stagnerar och faller ihop. Arbete läggs på hög. Valen ställningstagandena fortsätter att välla in. Dom där VIKTIGA ni vet. Som påverkar plånboken och världsfreden. Då har vi inte ens berört smutstvätt och disk....

Man kan ju undra om de tiggande Rumänerna utanför Hemköp blir negativt påverkade av mitt Pensionsval? Hur ställer sig ISIS till mitt val av hemförsäkring? Hur fan går det då med de försäkringar jag har genom Facket...?

Men att sitta nere i sitt egentillverkade hål och kippa efter andan kan ibland ge vissa insikter. Sådana får man ta vara på i livet. För dom är ofta dyrköpta och sällsyntare än snö i december.

Jag har lärt mig en sak. Här nere i hålet. Där inget finns att skydda sig bakom. Det är att börja välja vad som är viktigt för MIG. Strukturera upp dessa saker jag väljer att ta åt mig och våga släppa, åtminstone världsfreden, för ett tag. Jag tycker fruktansvärt synd om dessa tiggande Rumäner. Men det är tyvärr ett problem som ligger utanför min förmåga att lösa. Pensionsvalet verkar ju mer chansartat än Bingo-Lotto, oavsett vad diverse Pensionsförvaltare vill övertyga mig om.

Så det blir till att resa sig. Borsta bort smutsen från de ömma knäna. Sträcka på sig och klättra upp ur hålet. Igen. 

Sikta på de saker jag KAN göra något åt. Där min kunskap och talang kommer till sin rätt. Där jag kan utvecklas och dela med mig av den glädje det innebär.Sprida den där varma känslan man får av att ha gjort något uppfyllande och kanske svårt. Att ha lyckats.

Smutstvätten.

[metallskallen]

Är vägen bort densamma som vägen tillbaka?

Jag har länge funderat på frågan “ Hur vet man att någon är på väg att Bränna ut sig”?

Samt den klassiska följdfrågan “ Hur tar man sig tillbaka efter en Utbrändhet?

Men att ställa sådana frågor är lite granna som att kunna förklara varför vissa människor krockar med sina bilar. Eller hur dom reder ut de problem som detta skapar.

Jag har EN erfarenhet av min egen ( jag gillar verkligen inte detta ordet men har inget bra alternativ ) Utbrändhet. Jag har hanterat en del av de problem detta gav mig. Men eftersom det är väldigt svårt att se hela vidden av effekterna detta fått på mig, så är det också svårt att avgöra hur jag lyckats med detta.

Min kära Fru har försökt beskriva SIN upplevelse av sin Utbrändhet. Med ungefär samma resultat. 

Men redan här kan jag känna att det finns ett antal likheter. Gemensamma beröringspunkter. Men ett liv av skillnader. 

Jag har haft privilegiet att få höra andra människors berättelser. Delat deras lidanden och tankar. Lyckade strategier och olika resultat. Många berättelser är starkt splittrade och spridda över en längre tid. 

Hur dessa människors lidanden och umbäranden ibland vänts till en helt ny insikt om livet. Blivit till en spark i röven. Otrevlig men livsnödvändig.

För resan in i väggen är en resa med livet som insats. Något man måste vara medveten om. Men det får inte handlingsförlama. Det ska vara en kunskap som anger allvaret. Som ger dig makt att göra de förändringar, och ta dom beslut, som måste tas.

Jag både ser, och hör från min inre röst när jag läser det jag skriver, att det kan låta väldigt kliniskt och praktiskt. Men jag har ett eget behov att skala ner hela Utbrändhetsprocessen till en form som det går att ta till sig. Så att det får en form som jag kan relatera till. Min förhoppning är ju trots allt att kunna dela med mig av mina strävanden och att kanske ge ANDRA en chans att vinna förståelse.

För det är nästan omöjligt att fullständigt beskriva en Utbrändhet och alla de steg man går igenom. Där många saker glider ihop och bildar nya oheliga allianser. Familjemedlemmars utsatthet och deras reaktioner. Något som kan både vara ett enormt stöd eller en enorm utmaning.

Men jag måste ändå påpeka de likheter som JAG tror mig ha hittat.

Som första punkt, på en allt för kort lista, känns det nödvändigt att ta fram Prioriteringar. 

Det är där som JAG lättast känner av om en människa har tendenser att hamna i en Utbrändhet. Att fråga hur dom tänker när dom prioriterar i sina egna liv. Vad har dom för tankar kring vad som är viktigast i deras liv. Det är ju dessa prioriteringar som styr det mesta av våra dagliga beslut. De undermedvetna lika mycket som dom medvetna. Dom lägger planen för hur tid och energi ska investeras. Finns inte den egna personen bland Top Tre på den listan så är det möjligt att det kommer att brista.

Om vi inte förvaltar det egna livet väl så kommer det inte att utvecklas positivt. Men eftersom vi är produkter av Arv & Miljö så har vissa människor en hög beredskap kring den egna personen. Dom kan konsten att balansera energi och tid, samt tar sig tid till återhämtning och reflektion. Medans andra inte fått lära sig detta alls. Kanske har deras föräldrar inte haft kunskapen. Eller så har miljön inte varit sådan att det funnits fokus på att vårda det inre kapitalet.

Därför går det inte att sätta nån gräns för VAR på prioriteringslistan JAGET ska dyka upp. Men genom att ställa lite frågor kring detta så brukar jag kunna bygga en bild av hur det funkar.

En person som balanserar på knivseggen till ett sammanbrott har oftast en Prioriteringslista som är full av motsägelser. Där Prioriteringarna ibland slår ut varandra. Den långsiktiga planeringen saknas oftast totalt. Dessa människor bränner hellre all energi IDAG än hushåller med en så att den räcker för ett i det långa loppet. Inte sällan på att “Hjälpa Andra”. Eller uppfylla andras kravbilder på hur dom ska agera eller vara. T.e.x  Arbetsgivare, Vänner, Föreningar, Familjemedlemmar, Orimliga Tidsplaner etc etc etc... Man lever helt enkelt sitt eget liv efter andras behov och legitimerar detta med att det är HJÄLP man utför.

Detta vet jag av egen sur erfarenhet och är något jag måste jobba med VARJE dag. Med hjälp av familj, vänner och alla som jag kan finna stöd hos.

Där finner vi också att de två inledande frågorna svara på varandra.

Man bränner ut sig ( eller går i väggen...) för att man inte tar sitt EGNA liv på allvar. Vägen ut ur det hela handlar om att stänga av de kanaler som gjorde att man brände ut sig från början!

Med detta lämnar jag er med de enda råd jag fått som gjort allvarligt intryck på min egen kamp tillbaka. Ett par frågor som det INTE alltid är roligt att svara på. Åtminstone inte om man ska vara ärlig och därför uppnå resultat i den egna kampen...

“Vem stoppar in stress i mig? Vem äger makten att köra mig själv så hårt att jag går sönder? Vem bestämmer egentligen över MITT liv?”

Hoppas någon vågar kliva fram och kritisera MINA funderingar. Jag kommer aldrig snäsa av någon med orden “Jag har faktiskt varit utbränd, det har inte du!”, för ibland ser man klarast på en fråga ifrån genom att se den utifrån. Utan förutfattade meningar. Även “dumma frågor” kan ge väldigt bra svar. Just för att dom kommer så sällan. Det är genom alla mina medmänniskor som jag kan bolla dessa frågor och teorier. Tills dess att dom slipats likt diamanter och blir värdefulla för alla inblandade och intresserade.

Mvh/ Tony “Metallskallen” Fridh

[metallskallen]

Man ser ibland sanningen genom andras ögon.....?

Ibland får jag en iskall boll i magen när jag verkligen lyssnar på andra människor. Likaså när jag läser vissa blogginlägg eller kommentarer på Facebook.

Ni har säkert läst dom flera gånger. Kanske till och med skrivit några egna. Jag vet att jag har fallit för frestelsen ofta nog. Dom där inläggen som idiotförklarar någon eller något. Kanske har det handlat om invandringen till Sverige. Eller om kriget i Syrien. IS härjningar i samma land,  osv osv osv.

Åsiktskastare som sprider sina åsikter med samma inlevelse som bönderna sprider sin dynga på åkrarna. Ganska ofta med samma mål också. Att kunna så de frön man vill ska slå rot och påverka människors liv.

Hur sållar man egentligen ut den information man behöver från den som ANDRA vill att man ska ha?

Den idé som man hör oftast är “Sunt Förnuft”. Ett koncept som är lika vackert som intetsägande egentligen. Det sunda förnuftet baseras, som JAG har förstått det hela, på att man har en sund uppsättning med grundläggande värderingar att väga sina beslut, åsikter och ställningstagande emot.

Hur vet man att de värderingar man har är “sunda”? Får alla åberopa “Sunt Förnuft”? Om inte, vem kan sitta till doms över dessa människor? Vem kan åberopa den visdomen och vågar kliva upp på såpass höga hästar?

Kan man exempelvis anse att en människa som reser vapen, i sitt lands tjänst, för att dräpa en annan människa, agerar med “Sunt Förnuft” som sin enda ledstjärna?

Jag är övertygad om att exempelvis IRA, under sin blodiga formtopp, ansåg att dom agerade i det sunda förnuftets tjänst. De människor, vars liv släcktes på Första Världskrigets slagfält, trädde nog knappast på sig sina uniformer i tron att deras värderingar och principer var osunda eller förnuftsvidriga. Deras vilja att döda och DÖ för sina övertygelser slutade med att cirka nio miljoner människoliv slocknade för alltid. 

Det “Sunda Förnuftet” verkar ha också ett löpande konto när det gäller kostnaden i människoliv och lidande. För tittar man på det ur ett historiskt perspektiv så har kampen för att försvara sina övertygelser mot oliktänkande pågått sedan urmänniskan kastade den första stenen.

Så vart vill jag då komma med mitt resonemang kring detta?

Vad jag försöker förklara är det att “Sanningen” bakom allt som händer nästan alltid ligger mitt emellan DIN och MIN uppfattning om vad som är just “Sunt Förnuft”. Att på fullt allvar tro att man äger “Sanningen” för att man tycker att man har “Sunt Förnuft” är direkt livsfarligt. Flertalet krig har startats med just den motiveringen.

När man tror sig veta bättre än andra. Utan att våga försöka förstå de motstående argumenten. Då anser jag att det “Sunda Förnuftet” har knuffats åt sidan. Urholkats. Degraderats till floskel.

“Men det förstår väl alla som har minsta lilla sunt förnuft....” 

Allt för ofta så används just “Sunt Förnuft” för att förklara sådant som egentligen skulle behöva analyseras djupare för att man ska kunna förstå varandra bättre.

-”Det sunda förnuftet säger ju att....”

Det är ett argument som bara bär såpass mycket tyngd som BÄGGE sidor lägger i det. Eftersom man befinner sig på olika sidor i en diskussion/debatt så blir det ett argument som bara fungerar om du lärt känna din “Motståndare” såpass intimt att du vet vilka grundläggande värderingar denne har. Först då vet du vad denna person hör dig säga.

Senast jag råkade ut för detta själv, var ganska nyligen. Jag försökte, i ett inlägg på en bekants Facebook sida, belysa det faktum att världen inte bara kan delas upp i Svart eller VITT, Gott eller ONT samt BRA eller DÅLIGT. Att det finns nyanser i allt och att det oftast är ganska naivt att tro på det som filmer och sagornas värld lärt oss sedan barnsben.

Det var som att peta i en myrstack. 

Konceptet att världen skulle vara nyanserad och fylld med mångfald, även på det själsliga planet, var ett hotfullt tankesätt. Att ens ifrågasätta de egna värderingarna var ett hotfullt beteende. Man undrar ju vad det var som skrämde dom så....?

Men kan jag få EN person att tänka till lite extra med detta inlägg så har jag lyckats med min ambition. Att påverka och väcka den blick som glömt att världen innehåller ALLT du kan tänka dig. Du måste bara lyfta blicken. Sluta prata och LYSSNA.

Skulle någon ha en motsatt åsikt HÖR jag mer än gärna denna. Detta inlägg är öppet för svar och åsikter så länge dessa inte är direkta påhopp. Självklart kommer jag att ta mig friheten att sortera bort inlägg som bara är ren politisk eller religiös propaganda .

“The truth is out there”

One Love!

[metallskallen]

“Att vara, eller inte vara...”

Det smyger sig på när jag har det som bäst. När jag känner mig harmonisk och tillfreds. Då blandar det sig sakta men säkert in i mitt liv. 

Det börjar nästan försiktigt. Lite i stöten. Några stunder av oförklarligt vemod. Beslut som plötsligt kräver onormalt mycket energi för att fattas. 

Nästa steg är leda. Ingenting  lockar längre. Intressen tappar sin dragningskraft. En sur ton i rösten. Tålamod som inte håller. Orken går sakta men säkert baklänges. Klara inte av att starta något. Sover mycket och dåligt.

Det är HÄR jag lyckats lära mig att fånga upp mig själv. Att inse att jag faller. Bakåt. Neråt.

För jag hoppas varje gång, in i det sista, att det ska vara något temporärt. Ett bakslag på grund av stress på jobbet, i hemmet eller något sådant. Övergående. För stunden. Bara idag. Inget att oroa sig över.

Men det finns tyvärr TVÅ orubbliga faktorer i dessa situationer. 

För det första är jag en såpass fenomenal lögnare, när det kommer till mitt eget välmående, att ingen kommer att vara beredd att ta emot mig när jag faller. Även om jag ivrigt hoppas detta varje gång. Men här skördar man det man sår. 

Det andra är att OAVSETT hur situationen omkring mig ser ut. Hur familjen mår. Hur mycket press det finns på jobbet. Utvecklingssamtal med barnens lärare. Elbolag som ska tas ställning till. Försäkringsbolag som man ska välja för bästa ekonomi och skydd. Hus som ska lagas. Framtid som ska planeras. Kriser som ska hanteras. Vänner som råkat illa ut och behöver stöd.

OAVSETT allt detta så faller jag. Detta började för längesedan. Har pågått ett längre tag och kan bara bromsas lite. Det är möjligt att ignorera det och köra på som vanligt om krissituationer skulle uppstå. Men det gör bara fallet hårdare eftersom jag kommer att börja bromsa upp det alldeles försent.

När man nått den punkt som gör att man ska börja bromsa upp depressionens fallande rörelse, så kräver detta vissa uppoffringar. Inte bara av mig själv. 

För att klara av att samla den nödvändiga kraften för att ändra livssituationen så måste många Heliga Kor offras. Beslut måste tas omgående. Kamrater som lovats hjälp får klara sig utan. De som gråter får hitta en annan axel att gråta på. Myskvällar ställas in på stående fot. Gräsmattor växa till sig okontrollerat. Smutstvätt samlas på hög osv osv.

Skulle man orka göra dessa uppoffringar så har man samlat ihop de resurser som krävs för att påbörja jobbet med att styra upp det hela. Ändra förloppet. Bryta cirkeln. Begränsa skadorna som kommer när man når botten. När fallets oundvikliga resultat kommer och det blir dags att samla ihop bitarna.

Det hela följer en relativt simpel och lättförståelig logik. 

Ju tidigare man upptäcker att fallet börjat desto mindre insats behövs. Ibland kan det räcka med att lägga ifrån sig allt i någon minut. I dessa stunder faller man lätt och smidigt för att landa helskinnad. Men andra gånger upptäcks fallet alldeles för sent. Man har hunnit samla upp så mycket fart och har så mycket i sina händer, att man landar med ett brak! Den senare varianten kräver en längre tids arbete och ett långsamt ihopsättande av alla bitar.

Men......

Mitt i allt detta vilar det värdefullaste varje människa har. Självkänslan!

Här har vi då Pudelns Kärna! 

Precis som huvudkaraktären, i författaren Goethe´s mästerverk Faust, så har vi nu nått det djävulska i dramat. Det där som INTE går att undvika.

JAG är beroende av hur JAG uppfattar mig själv. Vem jag tror jag är. Detta kräver ANDRA människor att göra något med/för. Personer som jag kan påverka positivt och hjälpa. Människor som kan spegla mig och ge mig en tro på mitt eget värde. Att min existens har en funktion bortom fortplantning. Jag behöver veta att min plats i livet kräver min närvaro och fulla uppmärksamhet.

Men hur balanserar man upp detta? Hur drar man sig tillbaka in i grottan för att samla ihop sig utan att tappa tron på att det är viktigt att komma ut ur grottan igen?

Man vill ju inte vara en börda. Inte se vänner eller familjs besvikna ansikten när man inte kan hjälpa. Svika dom. Samtidigt som det är nästan omöjligt att förklara varför. Speciellt inifrån grottan. Där är orden en rasande storm och känslorna hoptrasslade. Hur man än försöker så kommer man inte kunna få ur sig något som ens liknar normalt tal. Inte där och då. 

När man sedan kommit ut ur grottan så mår man inte speciellt bra. Självkänslan är körd i botten. Man har precis upplevt hur det känns, och erkänt för sig själv, att man inte KAN hjälpa andra. Som grädde på Laxen så verkar livet ha gått på som vanligt medans man varit borta. Glädjen över att man inte förstört något, medans man varit i grottan, överskuggas bara av det faktum att det faktiskt inte hänt något. Sött och surt. Bra och anus. Verkligheten är en sådan jobbig plats ibland......

Så med ömmande själ ska jag resa mig igen. För att ta min plats vid årorna. Dra mitt strå till stacken. Kämpa den goda kampen. I en verklighet som klarade sig bra utan mig under min frånvaro.

[metallskallen]

Tveklös Tveksamhet?

När ska man säga "Stopp! Nu orkar jag inte mer." ? Är det när kroppen säger ifrån eller när hjärnan börjar varna? Hur nära gränsen vågar man gå? Om nu JAG har svårt att avgöra detta. Känner mig osäker. Hur ska jag då kunna övertyga min omgivning om att allt inte står rätt till? En väldigt smart person sa en gång till mig att det finns ett Amerikanskt talesätt för sådana situationer. "When there's doubt, there is no doubt." Fritt översatt så blir det "Vid tvekan, finns ingen tvekan." Det blev man kanske inte klokare av att läsa. Men det ligger något i det. Den tvekan man känner är när man försöker undvika det som instinkten säger finns. Istället för att bara acceptera signalen. Lita på magkänslan. Men även magkänslan är ett ganska trubbigt verktyg när man ska försöka få Arbetsgivare, Familjen, Kompisar att förstå varför man plötsligt bara vill sätta sig ner. Inte fortsätta längre. Att man nått sin gräns och behöver återhämta sig en stund. Då kan man fråga sig VEM är det som behöver övertygas? VEM kan avgöra det bäst? VEM är det viktigt att få full förståelse från? Den som det är jobbigast att göra besviken är en själv. Andra kan visserligen såra ordentligt. Men dom kan man stänga ute. Sig själv är man fast med. När lampan släckts, och täcket dragits upp till hakan, så är det inte spökena UNDER sängen man slåss med...... Vad kan man då lära sig av detta? Jo, lyssnar man inåt och litar på det som finns där inne, så mår man bättre OCH sover godare! One love!

[metallskallen]

Frågorna vi egentligen INTE vill ha svar på...

Livet förändras som genom ett trollslag. Under Kalla Krigets dagar så var alla övertygade om att livet skulle förändras genom en knapptryckning. Idag vet vi att det är så.

Från världens alla hörn strömmar informationen fritt ( trots vissa ledares försök till censur ). Det som ena dagen är sanning, är plötsligt gårdagens lögn. Olika intressen drar i vår uppmärksamhet och manar till handling eller upprördhet.

Det är tiggare, jordbävningar, flyktingströmmar, aktiekurser, presidentval, mjölkbönder, motorcykelgäng, religionskrig, ekologiska alternativ, fotbollsresultat och en strid ström av mindre betydelsefulla sportresultat.

Vi ställs inför en massa val. Dagligen. Men vi tar oss sällan tid att verkligen värdera våra val. För det ÄR ett val att inte välja. Att inte bry sig.

Hur ska vi hinna med att aktivt sätta oss in i allt? Att verkligen förstå de bakomliggande orsakerna till det som utspelar sig framför våra ögon. Man ska även hinna med att förstå effekterna av eventuella val man bestämt sig för. Väga, mäta , diskutera och resonera kring allt detta.

För genomsnittsmänniskan så brukar det vara en utmaning bara att välja vad man ska ha på sig på morgonen. Inte fan kan vi hinna bestämma vad vi ska ta oss till med den tiggare som vi sneddar framför på vägen in på ICA. Eller hur vi ska bemöta de invandrare som kommer till oss från andra länder.

Det är ju så mycket lättare att bara ignorera eller irriterat demonisera allt som inte är inom våran vardagliga trygghets sfär.

“Damned if you do and damned if you don´t” brukar Amerikanerna uppgivet säga när dom ställs för svåra val.

Men det är i våra AKTIVA val som vi tar makten över våra liv. Vi får bara inte glömma att vi även bestämmer över andra människor. Vägrar vi dom hjälp i nödens stund, så kan vi döma dom till ett öde vi egentligen inte har tillräckligt vriden moral för att kunna ställa oss bakom.

Tänk efter före!

#flyktingströmmar

#vardagsval

#massmedia

[metallskallen]

Livsindustrin

Det är när alla lagt sig, och mörkret sakta faller, som tystnaden föder tanken. Man tittar utåt och lyssnar inåt. Lyssnar efter ekot från dom där tankarna man inte tänker färdigt under dagen. Där allt för många intryck och motsägelsefulla ansvar splittrar fokus. Får tanken att hoppa.

Att kunna “Hålla många bollar I luften” är något som oftast används som en positiv beskrivning. I såväl vardagslivet som på jobbet förväntas man kunna planera och strukturera effektivt. Allt medans mobilen ringer, e-posten trillar in och alla vill ha svar omedelbart. Datorsystem utvecklas för att mäta hur effektiva vi är. hur många bollar vi tappar på en dag. För det är bara dom tappade bollarna som räknas. Som har betydelse.

I hemmets lugna vrå plingar Facebook, Snapchat, Instagram, microvågsugnen och tvättmaskinen ikapp med varandra. Fyrahundra tv-kanaler erbjuder sextusen olika tv-serier. På surfplattan spelas det spel eller shoppas. Men bara efter att man jämfört tjugo olika sajters erbjudanden och fraktvillkor. Statusuppdateringar måste göras och de senaste nyheterna läsas. 

Inom industrin jagas tider och effektivitet. Utrustningen utvecklas. Nya metoder finslipas och byts ut i en allt snabbare takt. Maskinerna blir snabbare och tempot höjs. Datorer sitter monterade i varenda pinal. Mäter och väger. Kravbilderna höjs för att möta den nya teknikens möjligheter. Med en knapptryckning kan du nu få se hur många bollar du tappat under en arbetsdag. 

Vardagslivet styrs också all mer effektivt. Synkar med dator och surfplatta så att man inte missar nått. Barnens kalendrar synkas med föräldrarnas. Mellan datorer, plattskärmar, bluetooth och sociala medier ska barnen skjutsas till träningar och dator-lan. På vägen till gymmet statusuppdaterar man och kollar upp sin tränings-app. Dricker den senaste proteinshaken och tar en selfie. I sängen läser Aktivitetsbandet av hur effektivt du sover.....

Men det är när man vågar sitta kvar, när alla andra sover, som man hör ekot av den där rösten. Den som säger -”Vad gör jag egentligen?” 

En allt mer strömlinjeformad och sammanpressad livsstil genomsyrar hela vårat liv. Vi lever våra liv som om det gällde livet!

Förr kunde man sitta och läsa tidningen ( en sån i papper ) i skuggan bakom huset. Sitta där och inta media i den takt man kunde läsa den. Filura lite kring vad man läst. Sucka och skaka på huvudet åt världens elände, eller skratta åt världens knasighet. Avbryta för att hämta lite kaffe. Knäppa upp en knapp i byxorna och känna sig lite nöjd med hur många bollar man klarade av under dagen. Lägga dom tappade bollarna bakom sig och gå vidare. Ladda om och återhämta sig.

Vid ett tillfälle i MITT liv fick jag en utmattningsdepression. Utbränd. Den Terapeut jag då fick träffa ställde en fråga som tvingade mig att stanna upp. Den var lika enkel som den var slug. -” Hur uppstår stress? Hur föds den?”. Som en sann Utbränd rabblade jag upp den vanliga listan med misstänkta. Jobbet, Chefen, barnen, frugan etc etc etc.

Jag minns det som igår. När Terapeuten uppgivet tog av sig läsglasögonen och lutade sig fram över sitt skrivbord. Med ett knotigt finger pekade denne mig i bröstet med orden.

-”Ingen kan stoppa IN stress i dig. Den måste du skapa själv.....”

One love!

[metallskallen]

Edvard Munch, Sommaren å Jag

Vi lever. En dag i taget. Ett andetag. Tar oss fram genom stormen. Mediaflöden, andra människors behov, arbete, egna behov, barn, räkningar och en dag har gått. Ett steg åt gången. Framåt.

När dagarna fylls med allt mera ljus så syns också dammet i hörnen tydligare. Skuggorna blir kraftfullare. Mörkret mörkare när det kommer. Solen som ger växtkraft åt sommarens blommor. Gjuter liv i den grönska som hösten tvingade in i vinterdvala. Samma sol lyser på mig. Men det händer inget. Inget spritt i benen idag. Inget livstecken hos den här grönskan. Värmer mitt ansikte och gör näsan rödlätt. Men bara utsidan reagerar. För på ytan är allting normalt. “Kontrollen blinkar blå. Då är allt som det ska.” På utsidan.

Men med solen i ansiktet och ögonen slutna kan jag känna värmen som smeker min utsida. Förstärker intrycket av en vägg. Något som gör att solen inte orkar hela vägen in. Lämnar mig oberörd. Frusen, seg och aningen sammanbiten. För det krävs vilja att hänga kvar. Orka le ytterligare ett leende. Med utsidan.

Står kvar i startblocken när skottet gått. Människor passerar revy framför ögonen. Musiken låter galen. Rösterna frestar på öronen. Får hjärnan att tjuta. Skinnet att krypa och lusten att dö. Energin rinner av mig likt svett. Kampen hårdnar i takt med att käkmusklerna börjar krampa. Kryper inåt. Ihop. Till en boll. Tittar åt ett annat håll. Blicken nedfälld. Hoppas ingen säger nått. Önskar kontakt, men tål den inte. 

Men jag lever. En dag i taget. Mörkret lättar till slut. Jag blommar sent. Kommer fram när sommaren bestämt sig. Förpuppad i väntan på bättre dagar. Skyddad av min gråa väv. inlindad i mina egna tankar. Lever jag.

[metallskallen]

Livets ekvation

Livet är en märklig dans ibland. Då menar jag mest det som de flesta kallar Vardag. De där dagarna som flyter förbi. Fyllda av Tv-tittande, fotbollsmatcher, Dokusåpor, Gym, Shoppande, Cafébesök, Cykelträning, Kreditskulder och livsångest.

Vi drivs ofta av ett behov att “Passa In” i den större gruppen. Att ha en gemenskap. Ett syfte större än bara oss själva. Tillhöra och verka i ett sammanhang som känns STORT och, eftersom den stora massan talar om det, automatiskt blir VIKTIGT. Delar man denna känsla av “VIKTIG” med andra känns det automatiskt som om JAG`et blir viktigt. En paradox som gör livet till en märklig kamp. Grupperingar görs. Vi & Dom. Jag vill bli ett VI. Men Jag vill fortsätta vara JAG. Fast med ANDRA som vill att jag ska vara EN AV OSS. Mot DOM ANDRA, DOM DÄR ni vet. DOM som inte delar VÅRAN uppfattning om vilket Sportlag som flyttar en puck/boll/välj själv/ på det bästa sättet.

Bakom mitt hus har jag ett grönområde med träd och stora gräsytor. Sitter man där, kanske med en kopp kaffe, så kan man få se Rådjur eller Harar passera. En och annan Älg har också gjort sig vägen om mitt hus på Ängenäsprärien. Men där passerar också ett antal människor under en dag. Ofta enstaka individer som är På Väg någonstans för att göra någonting. Detta NÅGOT är viktigt nog för dessa människor för att dom ibland klätt sig med stor omsorg och har BRÅTTOM. Ibland kan ett Rådjur titta intresserat upp ifrån sin kamp för överlevnad. Man undrar vad ett Rådjur tänker om dessa tvåbenta djur. Dom som springer över och förbi maten och verkar fullständigt blinda och döva. Deras bestämda steg för dom raskt ifrån både mig och det förbryllade Rådjuret. Vi tittar på varandra. Jag över kanten på min kaffekopp och Rådjuret över kanten på en buske. Hade den kunnat så hade den ryckt på axlarna...

Vi gör gärna sådant som det förväntas av oss. Gör vårat jobb enligt de rådande normerna och klär oss så vi inte bryter mot de rådande konventionerna. Vi vill känna att vi har ett jobb att göra som är viktigt. Viktigt för andra som har gett oss jobbet. När dagen är slut vill vi kunna känna att vi gjort skillnad och att andra också haft en positiv upplevelse av det hela. Att vi varit en del av något större än oss själva. Deltagit i en process som hade strandat om det inte varit för oss. En viktig spelare i det vinnande laget. Vital medlem av gruppen. Flosklerna är ändlösa. Men gärna Sportmetaforer. Oh vad näringslivet gillar sina sportmetaforer.

När vi sedan masar oss hem från våra jobb så väntar resten av dagen. Om vi orkar vill säga. Det kan vara jobbigt att vara en “vital del av det vinnande konceptet”. Men mat ska lagas. Barn ska tas om hand. Tvätt ska tvättas/vikas in. Räkningar ska betalas. Mat ska handlas. Gräsmattor klippas. Problem med skolor lösas. Skjuts till träningar. Matsäckar till Friluftsdagar fixas. Utvecklingssamtal med barnens Lärare avhandlas. Favoritlagets match ska ses på tv så en fullgod analys kan utföras med arbetskollegor nästkommande arbetsdag. Blommor ska vattnas och hunden ska rastas. Sen ska man hinna med att springa på Gymmet, Meditera, se kvällens avsnitt av Bonde Söker Fru, Hollywoodfruar, Arge Snickaren, Trädgårdstisdag samt smygtitta på sena avsnitten av valfri dokusåpa där ungdomar ges fri tillgång till alkohol och har typecastats grundat på deras dåliga ölsinne och lika dåliga förmåga att INTE idka sex framför kameror dom vet finns där. Lite som en spontanporris fast alla väntar på att det ska hända. Alternativt så kan vi nöja oss med ett saftigt fylleslagsmål med tillhörande dramapådrag. Skrikande och materiell förstörelse.

Allt detta förväntas man klämma in i Vardagen. Med en klassisk uppsättning på 10 fingrar så kan man snart räkna ut att det brister någonstans. Alla delar i denna ekvationen kommer inte att utvecklas positivt igenom sitt utförande. Resultatet kommer att bli lidande. VI ingår som en grundkomponent i dessa Livsekvationer. Så därför är det oftast lättare att fuska med det egna värdet. Vi tar ogärna från andras värden för att fylla vårat eget. Det finns sådana individer. Men dom är inte vad man skulle kalla goda exempel på Moral eller Etik i vardagen. Även om dom kan vara otroligt framgångsrika. På andras bekostnad. Detta lämnar oss med det egna värdet att ösa från. Allt för att fylla en ekvation som är felaktigt uppställd från början. 

Jag och det där Rådjuret har bestämt oss för att ignorera varandra. Vi har ingått en slags Love/Ignore pakt. Så länge han ger fan i mina blommor och jag inte kommer närmare honom så är vi bägge fyllda av universiell kärlek till allt levande. Nästa kvinna passerar över grönområdet och jag konstaterar att även hon går klädd för att gå till gymmet. Tights å löpardojjor. Detta trots att gymmet ligger långt bort. Åt andra hållet. Men träningskläder har blivit den raska promenadens  nya klädkod. Något som inte behövdes för några år sedan men som producenterna av träningskläder älskar att se. Deras barn behöver ju också ha pengar till sportbilar och den nya Yachten. Rådjuret har nu lyft på huvudet. Sådär som dom kan göra när dom blir misstänksamma eller hör något dom inte kan se än. Men han stirrar fortfarande på mig. Jag vet att jag inte rört en fena. Inte ens fjärtat. Blicken är aningen uppfordrande och inte så lite fylld av förebråelse. Jag svarar med samma mynt. Reser på min hals och ger honom en rejäl dos av min allra bästa Clintanblick. Oavsett hur rätt den där beniga Blomstermördaren har så vägrar jag ta på mig skulden för att vi människor driver oss själva på ett högst vansinnigt sätt. Den där ekvationen kan jag bara inte ta något ansvar för. Jag har makten att välja hur mycket jag ger i ekvationen. Hur mycket den får ta av mig. Jag skiter i resultatet. EN felaktigt uppställd ekvation kan ju ändå aldrig ge ett resultat man kan lita på! Jag behåller makten. Stänger av Tv´n och lyckas ta en promenad HELT UTAN att klä mig för att gå till gymmet. Skiter i vem som var bäst på att springa efter en läderboll eller gummitrissa. Låter Bonden söka ifred efter sin nästa maka. Önskar honom/henne lycka till. Spelar lite gitarr. Pillar sönder (lagar) saker i garaget och blänger på Rådjur. Går på Puben nån gång när andan faller på eller kramas med min maka. Lyssnar på musik som kräver att man LYSSNAR. Läser en bok. Tar mitt spö och försöker lura fisken till att hugga. Njuter av luften och vindens sus i träden.

Stanna upp. Sitt still tills den där jobbiga känslan i kroppen släpper. Ifrågasätt på ett kärleksfullt sätt hur ni spenderar erat liv.Titta på vad ni gör. Hur era dagar ser ut. Hur era prioroteringar ser ut. Vad ni får ut av era liv. Finns där glädje? Njutning? Är ni medvetna om vad ni har precis runt er? Människor, natur, djur? Livet är ett kapital som ska spenderas med yttersta omtanke. Så att så många, inklusive du själv, får mesta möjliga ut av det. 

One love!

[metallskallen]

#NowPlaying "Shake - Remastered Stereo" med Otis Redding från Otis Blue: Otis Redding Sings Soul [Collector's Edition] Otis...vilken artist. Attityd och feeling.

[metallskallen]

Dorian Grey må ha varit först!

Allt som oftast så tror vi människor att ingen ser oss. Att vi flyter ihop med bakgrunden och därmed uppnår någon form av social kameleont status. 

Vi piercar, tatuerar, opererar, går på dieter, köper speciella kläder, färgar håret och för oss med inlevelse. I hopp om att synas OCH förhoppningsvis uppskattas. Jakten på social acceptans driver oss till att ständigt ifrågasätta våran egen persons lyskraft. Syns jag idag? Är jag värd att ses?

Andra finner bekräftelse och egenvärde genom att ge andra glädje och tillfredsställelse. Som om livet vore ett rum fullt av speglar. Speglar som bara visar ANDRA människor. Vi manipulerar spegelbilden till att ge oss den reflektion vi åtrår så. Lever genom andra. Är det fel?

Kan det vara fel att glädja andra? Att framkalla skratt och lust hos andra? Ge hjälp åt dom som behöver det? Skydda dom som inte kan skydda sig själva? Stå upp för dom som är svaga? Ge åt andra det som dom saknar mest?

Som jag ser på det så finns det MINST två svar på den frågan. Både JA och NEJ.

En mycket klok person sa en gång till mig, när jag balanserade på gränsen till att “Bränna ut” mig. -”Du kan aldrig ge bort något som du inte har själv.”

Ska man sträcka ut en hand mot andra så bör man se till att stå stadigt själv först. Vill man sprida glädje så ska man göra det genom att dela med sig av sin egen glädje. Inte genom att göra sig själv till åtlöje. Kärleken är likadan. DU måste FÖRST känna kärlek till dig själv för att sedan kunna låta den blandas med andras. För kärlek är ett gemensamt projekt. Något som man odlar tillsammans. Trygghet är ett annat typexempel. Hur ska man kunna ge någon trygghet om man själv inte känner någon? Innerst inne?

Jag ser det varje dag. Människor som har de bästa föresatserna när dom kastar sig in i situationer för att hjälpa andra. Som fullständigt går upp i andras problem och tråkigheter. Allt för att dom inte kan stå vid sidan och se andra lida. För att dom i andras lidande och problem ser en spegelbild dom inte orkar ta till sig. Genom att förändra andra människors liv hoppas dom kunna förändra spegelbilden till en mer önskvärd. En som inte visar det dom inte orkar se. Det dom inte vill ta tag i. Som tynger dom själva så svårt...

Dessa människor piercar, tatuerar, opererar, går på dieter, köper speciella kläder, färgar håret och för sig med inlevelse. Allt i hopp om att se sin egen förlorade glädje, trygghet eller åtrå återspeglas i andras gensvar. För visst ser man väl sig själv bäst genom andras ögon.....?

Jag känner igen dessa människor. För jag är en av dom. Men jag ska fanimej INTE stanna kvar där!

One love!

[metallskallen]

“När orken tar slut “ ELLER “Depressioner är rena skiten”

Det finns stunder i livet när jag tycker att allt mest känns som en enda röra. Inte ett vrålande kaos. Bara en röra. Svåröverblickat och viktigt. Som om jag kommer att tvingas lägga ett pussel med bitar som ligger överallt i livet. Å nån har snott bilden som satt på pusslets låda.....

Uppgiften känns omöjlig. Att kämpa för att få grepp om allt. Skapa någon form av flyt i en verklighet som är av naturen ständigt i förändring. Skapa rutiner som ger ett sken av ordning och reda. Typ som att bädda sängen på morgonen och klippa gräset i trädgården. Känns som att bygga sandslott vid vattenbrynet i väntan på tidvattnet. Man ser inte bara sitt slott spolas ut i vattnet. Tiden, energin och livet spolas med. Försvinner ut i havet som redan laddar om för nästa tidvatten. 

Som människa är en önskan om att kontrollera sitt liv en stark drivkraft. Hitta rutiner, tillvägagångssätt och metoder som dämmer upp sanden. Få den att stanna i den form jag skapat för den. Söker efter att förändra allting i grunden. Att åtminstone lyckas förändra NÅGOT på ett sätt som låter det få vara kvar. 

Det kommer stunder då man stryker svetten ur pannan och stirrar ut över havet. Det sträcker sig bortom horisonten och planetens form får den att dyka ner ur sikte. Man tittar ner på sina sandslott och undrar trött vad man håller på med. Hur mycket man än bygger. Alla goda idéer som läggs ner i arbetet för att stärka dess skydd mot havets åverkan. All hjälp av kamrater, familj, vänner, och älskade, som dessa människor gjuter in i mitt bygge. Som dom gör helt osjälviskt och utan att jag ber dom. Av kärlek. Som sedan sveps ut i havet och försvinner. Bara minnena stannar kvar. Som spöken från en bättre tid. Reflektioner av sina goda intentioner. Som jag aldrig kommer att kunna få tillbaka. Man blir frustrerad och bitter å alla andras vägnar.

Kay Pollack sa vid något tillfälle att livet är som en strid ström. Man kan sprattla emot eller åka med. Bägge sätten har sina för och nackdelar. Sprattlar man emot så tar det all energi. Man blir så upptagen med kampen mot flödet att man varken ser eller hör. Flyter man med så får man vackert finna sig i att åka dit vattnet flyter. Med eventuella grundstötningar och andra okända faror.

I en välkänd bok finns det en snubbe som delar ett hav för att låta sitt folk gå torrskodda och säkra över det. Den symboliken är så djup på så många sätt att man nästan baxnar. 

Men oavsett vad man använder sig av för bilder för att beskriva livets flöde runt oss. Så börjar det hela med att man vaknar i sängen och hoppas att man ska sluta dagen i en säng. Med en känsla av att ha åstadkommit något som gav dagen mening och innehåll. Att det gjorde skillnad att man steg ur sängen och engagerade sig. Att det ska kännas viktigt att stiga upp ännu en gång, ur sängens skyddande omfamning. Att skingra sömnens isolerande dimma och kliva ut i verkligheten.

Men man blir tvungen att ta sina egna beslut. Ignorera havets ständiga brus i öronen. Fokusera på det man har. Ta sig genom dagen och hoppas att det finns något kvar att bygga nästa dag på när havets ebb drar vattnet tillbaka. Något att le åt och som ger energin att trycka tröttheten ur muskler och själ ännu en gång. En dag till. Möta ännu en cykel av ebb och flod. Natt och dag.

Leva i nuet. En dag i taget. Carpe diem. Vackra tankar och fina ord....

Men när min energi tar slut, innan dagen tagit slut, så blir jag ledsen. Mest av besvikelse. Att jag inte kan göra mer. Inte lyckas uppfylla de krav som andra har rätt att ställa på mig. Att dagen får gå vidare utan mig. Det fyller mig med vanmakt och en känsla av hopplöshet. De saker som tidigare fyllt mitt hjärta med värme och skratt hamnar utom räckhåll. Min biljett räckte helt enkelt inte hela vägen fram. Osäkerheten kring hur jag ska komma vidare skrämmer mig. Gör mig rädd och tvivlande. På min egen förmåga. Gnager stora hål i min självkänsla. Gör mig svag. Där får jag vackert sitta tills energin rinner tillbaka in i mig igen. Som om jag vore en bil med glapp i tändningen. Allt eller inget. Helt utan förvarning.  

Hur gör man nu då?

Man kan ju alltid börja med att andas. Ett andetag i taget. In...... Ut.......