#eftermäle | Explore Tumblr Posts and Blogs

bakjour · 7 years

Text

#metoo, Brute - Pressetiska sällskapslekar för vår tid

Olle Zachrison redogör för Ekots namnpubliceringspolicy.

Den traditionella publicistiken är av hävd lika dyster som jordfästningen av en 91-årig släkting på mödernet, i tjocka och spikregn. Den ansvarige utgivaren hänger på sig självtillräcklighetens fat suit, djupt försjunken i publiceringsunderlaget under en murrig olja föreställande Herbert Tingsten eller Ivar Harrie.

Men här hoppar inga halta löss.

Neojournalismen visar som vanligt vägen, och i våra publicistiska manualer och policies finns mycket att lära. Vi tänker oss utgivarskapet som en genomsnittlig bana i Super Mario Bros, svår men inte omöjlig, fylld av roliga, färgglada svampar som man plockar likt lågt hängande frukt längs vägen mot den hägrande monsterstereotypen som är spelets clou. De pressetiska reglerna är de kluriga hindren på vägen, en vattengrav, bottenlös avgrund eller cirkulerande sågklinga, på vilka man förlorar ett liv eller två innan man rusar mot flaggstången i målfållan. Och nu finns ett gyllene tillfälle att smälta samman neojournalismens viraleetiska fingertoppskänsla med den traditionella journalistiken som spelar plockepinn med boxhandskar, till en publicistik för vår tid.

Inför kraften, vreden och uthålligheten i #metoo svajar tradmediala kärnvärden som en vassrugge i styv kuling. Tiotusentals svenska kvinnor, politiker, skådespelare, journalister, sångare, jurister och läkare, vittnar i sociala medier om sexuella trakasserier och övergrepp och gammelmedia försöker hålla jämna steg. När Aftonbladets Lena Mellin skriver att de pressetiska reglerna urholkas på vägen har hon helt rätt, och det är de traditionella mediernas ansvariga utgivare som gröper ur dem med en frenesi som inte står bröderna Scofield/Burrows i Prison Break efter. Låt oss återkomma till Aftonbladet och Lena Mellin, men först efter komplimanger till Dagens Nyheter som lyckats nytolka de pressetiska reglerna i sann neojournalistisk anda (DN:s tillägg i kursiv stil):

Var försiktig med namn

15. Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.

16. Om inte namn anges undvik att publicera bild eller uppgift om yrke, titel, ålder, nationalitet, kön eller annat, som gör en identifiering möjlig vid mindre än 60 sekunders googling.

DN:s chefredaktör Peter Wolodarski redogör i en replik i Medievärlden för tidningens restriktiva inställning till namnpublicering, bland annat med att de under #metoo enbart namngivit TV4-snickaren Martin Timell, och försvarar beslutet att inte namnge den så kallade Kulturprofilen:

De som befinner sig i miljön där Kulturprofilen verkar vet vem det handlar om, men merparten av svenska mediekonsumenter gör det inte. Beslutet om namngivning i detta fall har därför stor betydelse och är inte [...] ett sätt att runda pressetiken. Att det skulle finnas en risk för att publiceringen innebär att någon felaktigt utpekas måste betraktas som uteslutet i detta fall.

Nej, och det ska gudarna veta. DN:s restriktiva hållning till name calling kompenseras istället med att lämna så lite som möjligt till fantasin. Kulturprofilens namn finns på armlängds avstånd i en sökmotor nära dig, och rapporteringen om den nu avpolletterade Schibsted-chefen ger med mycket god vilja maximalt två namn vid handen. Med så detaljerade gärningsmannaprofiler skulle man lika gärna kunna ersätta publicetetsreglerna med sällskapsleken 20 frågor:

Är det en man? Ja/nej

Bor han på Västmannagatan? Ja/Nej

Jobbar han som PR-konsult? Ja/Nej

Har han hund? Ja/Nej

- 20. osv.

Under den svenska #metoo-hösten har namnpubliceringarna generellt varit lika slumpartade som Utgivarnas vinlotteri sista fredagen varje månad (Expressens tombola, som vanligt, i särklass). Aftonbladet anlägger ett intressant metaperspektiv, när de på nyhetsplats rakt av refererar Lotta Bromés egen version av sortin från Sveriges Reddio...

... medan ställföreträdande utgivaren utan gränser Lena Mellin i ett publicistiskt drömspel indirekt men förhållandevis explicit kopplar henne till de av Expressen och SVT rapporterade sexuella trakasserierna.

#metoo, Brute.

Men det ur neojournalistiskt utvecklingsperspektiv mest intressanta exemplet på charaderna i gammelmedia är otvetydigt Sveriges Reddios hantering av Lex Lotta. Public service-monoleeten Ekot håller märkvärdigt låg profil efter att Expressen brejkat nyheten den femte november (då utan namn). Ekot citerar då Expressen, och tillför själva i princip ingenting utöver Sveriges Reddios redan klassiska pressmeddelande:

En internutredning har pågått i cirka tre veckor

Sveriges Radio inledde för cirka tre veckor sedan en internutredning gällande en arbetsplats inom Sveriges Radio. Utredningen startades efter det att uppgifter lämnats till den närmaste arbetsledningen i den aktuella delen av företaget. Utredningen pågår fortfarande och inga slutgiltiga beslut är tagna men redan nu har företaget vidtagit ett stort antal åtgärder i ärendet. Utredningen genomförs i samverkan med facken på Sveriges Radio. Med hänsyn till alla involverade kommer vi inte att ytterligare kommentera vad som påstås har hänt, vilka åtgärder som Sveriges Radio vidtagit eller avser att vidta samt vilken del av företaget det gäller.

När utredningen är klar lämnar SR:s vd Cilla Benkö ickesvar sondmatade med pondus i Studio Ett, fyra dagar efter Expressen.

Ur programmet:

Cilla Benkö: ... så har jag valt som vd att aldrig kommunicera externt kring enskilda medarbetare på det här företaget. Studio Ett: Men samtidigt, det finns ett visst allmänintresse, #metoo-kampanjen pågår med full kraft, vi på SR kräver ju öppenhet av andra och vi anklagas ju ibland för att mörka olika saker. Varför kan du inte berätta mer om vad som faktiskt har hänt här? Cilla Benkö: Jamen, öppenhet handlar ju om att vara tillgänglig, och jag är tillgänglig, jag sitter här idag och jag svarar på alla mediers frågor.

Det här är de sista spåren av den anklagade SR-profilen i Sveriges Reddios rapportering, men utvecklas i andra medier. Och tolv dagar senare slutar den prisbelönta programledaren Lotta Bromé, som nått en miljon lyssnare varje vecka under lång tid, och Ekot refererar hennes eftermäle i ett pressmeddelande förklätt till nyhet, eller tvärtom:

40 minuter senare rapporterar SVT:

Och här uppstår den spännande brytpunkten mellan företagslojal kommunikation, tunn som nattgammal is, och traditionellt nyhetsarbete. Bara dagar senare namnger Ekot och Studio Ett den av Dagens Nyheter fortfarande anonymiserade Kulturprofilen...

... och Ekots big kahuna Olle Zachrison redogör i detalj för beslutet att namnpublicera (att jämföra med “en inställd spelning är också en spelning”-publicistiken i Lex Lotta-fallet):

Epilog

Ovanpå Ekots publicistiska skeppsbrott finns ytterligare en nivå av samtidens utgivarskap, som liksom djävulen bor i detaljerna. Sveriges Reddios ledning har genom hela historien om internutredningen av SR-profilen med en dåres envishet hävdat att man inte uttalar sig om enskilda medarbetare och deras görande och låtande. Som här, programdirektör Björn Löfdahl i Expressen:

Märkvärdigt nog tycks den här policyn ha skärpts betydligt sedan 2010, då samme programdirektör uttalade sig i Studio Ett om en visstidsanställd researcher på Morgonpasset i P3, som avlövats sina ordinarie arbetsuppgifter på grund av sin medverkan till en på förhand mycket omsusad bok om kung Carl XVI Gustaf:

Ur programmet:

Björn Löfdahl: ... nu är förändringen den att hon säger sig omfatta hela materialet, står som medförfattare och är en del av allt det som kommer fram i boken och de metoder som det kommit fram på, och vi vet inte hur det har gått till. Studio Ett: Organisationen Reportrar utan gränser går ut idag och säger att de “ser med bekymmer” på den här avstängningen av en medarbetare. Jesper Bengtsson, ordförande för den svenska sektionen av Reportrar utan gränser, välkommen till Studio Ett. [...] Jesper Bengtsson: Vad du säger nu är att du inte litar på den här journalistens egna etiska förhållningsregler... Björn Löfdahl: Njaä, jag säger att jag vet inget om det. Jesper Bengtsson: Nej, precis, du litar inte på henne, för du har stängt av henne utan att veta nånting om boken. Och normalt sett så förutsätter ni att era journalister arbetar på ett journalistiskt etiskt sätt. [...] Björn Löfdahl: Här har ju uppstått två oförenliga roller, här har bedrivits nånting som skulle kunna vara dubbla lojaliteter, jag vet inte, men jag vet ju inte, och därför tycker vi att vi skyddar vår trovärdighet och redaktionens möjligheter att agera bäst genom att hon gör nånting annat just nu.

Under de 14 minuter som samtalet pågår framgår genom ett kompakt dis av förvirring åtminstone en sak helt glasklart: programdirektören misstänkliggör en enskild medarbetare på basis av en bok som varken han eller någon annan har läst, och ett publicistiskt dilemma som på sin höjd är ett hypotetiskt resonemang vid tidpunkten för intervjun. Och sju år senare kommenterar Sveriges Reddios ledning inte under några omständigheter enskilda medarbetare.

/ @kallekarlsten och @medieprofil

Läs även:

Anders Holmberg, [f d] Studio Ett]: Ledningen skadar förtroendet för SR Resumé: Sveriges Reddios vd kommenterar Tove Meyer @mymlan: När vi äntligen tagit ordet tänker vi tala till punkt @blisk: Ta #metoo på allvar - det är en ödesfråga @pwolodarski: Därför namnpublicerar vi inte SVT Nyheter: Därför publicerar vi Lotta Bromés namn Åsa Linderborg: Drakar med smutsig byk Thomas Mattsson: Rekordintresse när medierna granskar varandra Resumé: Åsa Linderborg till angrepp mot Expressens #metoo-bevakning Claës Lundin: Oxygen och Aromasia (1878)

#metoo #metoosweden #deadline #aftonbladet #Sveriges Radio #expressen #dagens nyheter

2 notes · View notes