#förde | Explore Tumblr Posts and Blogs

windfighter · 1 year

Text

Möt mig i Gamla Stan

Det var ett sammanträffande att de sågs i Stockholm.

Kouji var där och hälsade på en vän efter att ha tagit fotografier uppe i fjällen. Varför Takuya var där visste han inte, men han kunde ana.

”Hatar fotboll”, muttrade Balder och trängde sig fram mellan människorna som stod samlade i baren. ”Varför skulle vi hit av alla ställen?”

Kouji följde efter. Han tyckte han kände igen några av personerna, men det var knäppt, han kände ingen i Stockholm. Förutom Balder.

”Jag gillar den här baren”, svarade han. ”Deras öl är god.”

”Fattar fortfarande inte att du är en öl-drickare.”

Balder vände sig om, händerna i sidorna, och såg på Kouji. Höjde ett ögonbryn.

”Du klagar varje gång vi går hit”, sa han.

Kouji skrattade, la en arm över Balders axlar och förde honom vidare mot bardisken.

”Jag klagar på karaoken, inte ölen. Kom igen, vad vill du ha?”

Balder slet sig loss. Kouji var lite orolig att han skulle tappa bort Balder i folkmängden. Nästan alla där inne var längre än Balder var. Balder satte händerna bakom huvudet.

”Mumin-dricka.”

”Du är en sån unge.”

Balder puttade Kouji innan han tog tag i Koujis hand.

”Fanta. Jag dricker fortfarande inte alkohol.”

Kouji himlade med ögonen.

”Du får nöja dig med Piña Colada.”

”Bara den är alkoholfri.”

Balder släppte Koujis hand och försvann bland folket. Kouji fortsatte till bardisken, beställde deras drinkar och gick för att hitta Balder igen. Det var då han såg honom. Takuya. Mitt i en samling av fotbollsfans. Koujis hjärta slog ett extra slag. Takuya hade inte sett honom. De hade inte setts på två år. Koujis händer skakade, öl spillde från glaset. Takuya hade fortfarande inte sett honom. Det hade varit deras största bråk. Deras slutgiltiga ord.

”Det är slut.”

Skilda vägar. Kouji hade packat sina saker och åkt hem till Japan. Han visste inte vad Takuya hade gjort. Livet gick vidare, jobben fortsatte komma in. Kouji hade knappt tänkt på Takuya.

Bara under nätterna, när det var mörkt och kallt och han var ensam.

Han svalde och slog undan blicken. Letade upp Balder istället. Han satt i ett bås, en av Takuyas lagkamrater bredvid honom, armen över Balders axlar och handen på Balders bröst. Balder såg ut som han skulle dö på platsen och Kouji gick snabbare.

”That’s my partner your flirting with”, sa Kouji när han kom närmare.

Han satte drinkarna på bordet. Balders kinder var röda och Kouji korsade armarna över bröstet. Takuya’s lagkamrat som Kouji inte kom ihåg namnet på flyttade en bit åt sidan och tog bort armen från Balder.

”We can take it outside if you want to”, forsatte Kouji.

Balder sträckte sig efter sin drink, tog en klunk av den. Fotbollaren lyfte händerna och reste sig upp.

”Just thought she looked lonely”, sa han.

”He was just waiting for me.”

”Kan försvara mig själv”, mumlade Balder.

Fotbollaren muttrade några välvalda grova ord på Italienska innan han vände och gick därifrån. Kouji skakade på huvudet och satte sig mitt emot Balder. Balder log osäkert.

”Han var inte så farlig. Jag ville inte vara oartig.”

”Du var obekväm”, Kouji rykte på axlarna. ”...Takuya är här.”

”Huh.”

Balder flyttade sig mot väggen, lutade ryggen mot den och drog upp benen på bänken. Kouji gjorde detsamma.

”Hur känner vi för det?” frågade Balder.

Kouji ryckte på axlarna igen. Han visste inte riktigt. Han drack några klunkar öl och såg ut på folkhavet. Balder tittade mot scenen.

”De tänker köra karaoke”, sa han med ett skratt. ”Ska vi också gå upp?”

”Jag sjunger inte framför folk.”

”Antar att jag inte räknas som folk.”

De tystnade. Lyssnade på människorna omkring dem, personerna som uppträdde. Kouji beställde in en andra öl när hans första tog slut. Takuya sjöng en låt och till och med Balder skakade på huvudet.

”Inte en ton rätt. Jag menar, jag sjunger också hellre än bra men…”

”Takuya har två saker han kan, sjunga är inte en av dem”, sa Kouji med ett skratt.

”Springa och knulla”, svarade Balder och nickade.

Kouji rodnade, sträckte sig över bordet och slog Balder i bakhuvudet. Balder skrattade och de satte sig till rätta och lyssnade vidare igen.

Kouji tittade inte mot Takuya. Han tittade inte mot Takuya med sådan intensitet att Balder märkte det.

”Gå och säg hej.”

”Aldrig i livet. Han kan inte svenska.”

Balder skrattade.

”Fortsätt vara kärlekskrank då. Se om jag bryr mig.”

Balder brydde sig alldeles för mycket och Kouji lät bli att svara. De satt i tystnad. Kouji drack upp sin andra öl. Balder var forfarande inte klar med sin första drink. Takuya sjöng ytterligare en låt och Balder ställde sig upp.

”Jag tänker sjunga nåt.”

”Du kommer dö när du kommer upp på scenen.”

”Finns värre sätt att dö på.”

Balder gick upp på scenen. Kouji beställde en whiskey och lutade sig tillbaka för att lyssna. Balder sjöng lite bättre än Takuya i alla fall. Inte rent, men inte falskt nog för att göra folk döva. Han hade valt Believer av Imagine Dragons och Kouji skakade på huvudet. Han kunde inte förstå varför nån skulle välja att sjunga en låt som betydde så mycket inför en sån här publik.

Å andra sidan kunde han inte riktigt förstå varför varför man skulle upp och sjunga inför publik till att börja med.

Balder avslutade sin sång och bugade för publiken, som skrattade och applåderade, innan han gick tillbaka till båset Kouji satt i. Kouji höjde sitt glas.

”För ett lyckat uppträdande”, sa han.

Balder höjde sitt eget glas.

”Yeah, sure. Skål för ett lyckat uppträdande.”

Han satte sig ner och tog ett par klunkar av Piña Coladan. Funderade. Kouji ville inte veta vad Balder funderade på, men var rätt säker på att Balder skulle avslöja det vilken sekund som helst. Kouji hade rätt.

”Du borde också sjunga nåt”, föreslog Balder. ”Det är kul.”

Kouji övervägde, men svarade inte, och Balder släppte samtalet. De drack sina drinkar, lyssnade på andra som sjöng och pratade om djuren de hade sett på Skansen under dagen. Kouji undvek fortfarande att titta mot Takuya.

Men alkohol gjorde något med folk. Fick deras hämningar att släppa, fick ljuset att se lite annorlunda ut, musiken att låta varmare, människorna mjukare. Kouji var inte immun. Balder såg mot honom, som om han visste vad som höll på att hända. En del av Kouji visste också, men han ville inte erkänna det. Hans drink tog slut och han reste sig upp. Kroppen kändes varm, nervös. Som om han skulle spricka om han inte…

Men Takuya var omringad. Om de visste vem Takuya var eller om de bara blivit charmade av honom kunde Kouji inte avgöra. Takuya hade den effekten på folk. Det var inte därför det hade tagit slut, Kouji hade aldrig känt sig åsidosatt, avundsjuk eller igorerad. De hade båda behov den andra inte kunde fylla, men de hade alltid kommit tillbaka till varandra. Alltid redo att släppa allt för den andra.

Kouji kunde knappt komma ihåg vad som hade varit spiken i kistan den här gången. Takuya hade sagt nånting. En mening som hade förändrat allt, men bara för att Kouji hade låtit den. Koujis händer skakade och han gick mot bardisken. Men hans väg bytte riktning, hans fötter förde honom mot scenen. Hans steg ekade högt i hans öron när han gick upp på den. Takuya såg mot honom och han såg på Takuya för första gången på kvällen. Takuyas ögon vidgades, förvåning över att se Kouji där. Men det var ingen ilska i dem, ingen besvikelse, ingen sorg.

Vilka känslor syntes i Koujis ögon? Han hoppades Takuya kunde se dem, hoppades Takuya missade dem. Han tog tag i mikrofonen, svalde och tog ett djupt andetag. Musiken började, texten på skärmen ovanför scenen. Koujis hjärta slog dubbla slag och han började sjunga.

”Smaken av kyssar som dröjer kvar, dröjer kvar. Luften vibrerar av du och jag, du och jag här.”

Kouji försökte titta på allt utom Takuya, men plötsligt var Takuya det enda som existerade i hela världen. Koujis blick var fast, som klistrad. Hans röst darrade, tog tonerna snett på ett sätt han inte brukade. Takuya sa nånting till en a personerna han var med, till en av sina lagkamrater. Koujis kinder var heta.

”Jag behöver dig! Möt mig i Gamla Stan nu ikväll, nu ikväll. Jag väntar i Gamla Stan, behöver dig hos mig ikväll.”

Hans mage värkte, slog kullerbyttor. En drink för många, rädsla. Vad skulle Takuya säga, göra, känna? Kouji visste inte ens vad han själv kände.

”Rädslan jag bar är sen länge död, länge död.”

Två år hade han haft på sig att smälta Takuyas önskan, förslag. Det som hade ändrat allt. Han var redo att testa nåt nytt, att ta ansvar på en ny nivå, så länge Takuya var vid hans sida. Han hoppades att det inte bara var alkoholen som fick honom att känna så, att han inte skulle ändra sig när morgonen kom.

”Stoppa en taxi, kapa ett tåg eller spring allt du orkar hit, bara ta dig hit. Möt mig i Gamla Stan, nu ikväll.”

Takuya gick närmare scenen. Kouji’s mage kändes tung, hans kinder brann. Vad skulle han säga? Vad skulle Takuya säga? Skulle de börja om igen, skrika, kyssas, älska? Hata? Kouji tog ett steg bakåt. Varför gick han upp på scenen?

”Som en skugga av den jag trott jag va’, nu börjar jag förstå, jag behöver dig.”

Koujis röst darrade. Han tog ett fastare grepp om mikrofonen. Hans hand darrade också. Takuya stannade. Såg på honom. Kouji sjöng refrängen, outrot. Folk applåderade, hurrade, och Takuya gick mot scenen igen. Kouji backade. Släppte mikrofonen och flydde.

--------

Kouji disappeared. Away from the stage, into the crowd and out. Takuya tried to hurry after him, but hands grabbed at him, held him back.

”I don’t have time”, he said. ”I need to…”

”Where are you going, handsome?”

Takuya broke free, but someone else grabbed him. It was useless. Kouji had probably gone up in smoke by now if Takuya knew him. Two years without a word, then this. Takuya let out a sigh. It was his fault, he shouldn’t have said anything. But Junpei and Izumi had seemed so happy with their kids and Takuya always spoke before he thought.

”When are we getting some?” he had asked. Like an idiot, and Kouji had exploded. And Takuya exploded. And then it was over. Kouji deserved better and Takuya hadn’t tried to hunt him down, contact him, reach out. But the nights had been lonely, the days had been cold.

A hand grabbed Takuya’s and dragged him towards the door.

”He’s a fucking idiot”, the owner of the hand said. ”Bet you don’t even know where Gamla Stan is.”

Takuya shook his head. The handowner shook theirs.

”Absolute idiots. The both of you. He’ll be at the harbor, probably thinking about joining one of the ships.”

Takuya was pulled into the night. His jacket still left inside. He wouldn’t see that one again he guessed.

”This street down to the water, then to the left. He’ll be easy to miss.”

They gave him a shove. Takuya turned towards them.

”Who are you?”

”Balderdash, my friends call me Balder. You may call me Your Majesty.”

Takuya snorted. Balder put a hand over his face and shook it.

”Go. He’s waiting for you.”

[a/n: If I knew Japanese I’d change the language AGAIN here, but alas I do not so English it is]

Takuya went. The night was warm. Loud. Lots of people still out and about. It was the middle of July, the height of summer. There had been a friendly game of football between Sweden and Japan, which Sweden had lost, and which was the reason Takuya was in Sweden. The thought of meeting Kouji there? Hadn’t even crossed his mind. Why would Kouji be in Sweden of all places?

But Kouji was here. Waiting for him, if Balder was right. Takuya hurried his steps, down the street, too the water. The water was still, a few boats crossing it. Takuya turned left and started running. Would he recognize the harbor? Boats were parked all along the sidewalk and he felt like he was already there.

The sidewalk got wider, opened up to almost look like a townsquare. There was a statue in the middle of it, a shadowy figure next to it. Looking out at the boats, shifting their weight from one foot to the other. Takuya slowed his steps. Kouji. What was he going to say? What would Kouji said? Kouji turned towards him, hands in his pockets, and Takuya stopped.

”...Didn’t know you knew Swedish”, he said.

”It doesn’t come up in conversation often”, Kouji answered.

He seemed nervous. Kicked the ground. Takuya put his hands in his pockets.

”I don’t know Swedish though”, he said.

Kouji laughed, but it died out again.

”I shouldn’t have”, he said. ”I’m a bit drunk.”

Silence. It seemed to stretch into eternity. Takuya scratched his arm.

”Sorry”, he said. ”I shouldn’t have… I should have thought before I spoke.”

He wasn’t sure Kouji remembered the fight, what had led up to it, but Kouji shook his head.

”I shouldn’t have shot it down”, Kouji answered.

He walked over to a edge of the harbor, sat down. Takuya sat down next to him. A swan crossed the water, disappeared under a bridge. They had never been nervous around each other before. Takuya didn’t like it, but what if he scared Kouji away for another 2 years?

”I never needed a kid to be happy”, Takuya said. ”I was happy with you. With how everything worked between us.”

”Yeah…” Kouji looked at the water. ”Did you mean it though? Did you want one?”

Takuya considered. He wasn’t sure. It had always been a goal in life. Get married, have kids, be a good member of society. Junpei and Izumi seemed to enjoy it. The kids were great. Takuya looked at his hands.

”I should, shouldn’t I?” he asked.

”We never did what we should”, Kouji answered.

He was right. Kouji was always right. Takuya looked at the sky instead. Cloudy, the moon peeking out between the clouds.

”I think I do”, he said. ”Eventually, when my career has calmed down. Or if you stay at home for longer. Not right now, but later.”

”I don’t think I would be a good parent”, Kouji said. ”I don’t know how to.”

”I’m not sure anyone knows.”

Silence again, but this time it felt calmer. A cloud covered up the moon and someone walked past behind them, singing loudly into the night.

”What does this mean for us?” Takuya asked.

”I don’t know”, Kouji said. ”I’ve missed you. If you want to have kids… I could try?”

Takuya shook his head.

”No, I… don’t mind never getting kids. It’s fine. If you don’t want kids…”

”Not right now”, Kouji said. ”I’m not ready, if I’ll ever be.”

”That’s fine.”

Takuya stood up, held a hand out to Kouji.

”Are you coming back home?” he asked.

”I’ve got a trip to Finland coming up”, Kouji stood up as well. ”Maybe after that.”

”That’s all I ask for”, Takuya answered.

He grabbed Kouji’s hand, pulled him closer and got up on his toes, kissed him. Kouji wrapped his free arm around Takuya.

”I’ll see you at home then”, Takuya said.

Kouji smiled. Let go of Takuya and nodded.

”I’ll see you at home.”

He left. Takuya watched as Kouji walked along the harbor, crossed a street and disappeared among the bushes and trees of Kungsträdgården. He felt lighter. Kouji was his again. He smiled and made his way back to the hotel. The world was brighter, the moon once again peeking through the clouds, and the future was once again shining.

7 notes · View notes

whitewaterpaper · 2 years

Text

SL3: “Krigarkungens Sal”.

Originaltitel: The Icebound Land. Serie: Spejarens Lärling #3 (Ranger's Apprentice #3). Författare: John Flanagan. Översättare: Ingmar Wennerberg. Publicerad: 2005 (på svenska 2007). Medium: eBok/B Wahlströms.

Läses tillsammans med @kulturdasset i vår Läsecirkel.

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Delmål 1 (Kapitel 1–4).

Den här boken tar, mer eller mindre, vid där tvåan slutade. Will och Evanlyn är ombord på skandiernas skepp. Jag gillar vägen Flanagan går här genom att göra skandierna både mänskliga och professionella. Varken ombord på skeppet, eller i land på ön visar de tecken på grymhet för grymhetens skull.

Men däremot hade han viss respekt för dem. Skandierna var ett krigarfolk som beundrade tapperhet i strid, och både Will och Evanlyn hade visat prov på stort mod när de förstört Morgaraths bro. Pojken var dessutom en duktig skytt, tänkte Erak. (Kapitel 3)

Hemma i Araluien har Halt det tufft. Han förvägras tjänstledigt för att leta upp och fritaga Will. Han löser det genom att helt sonika göra sig själv till en persona non grata spyr galla över kungen och blir tillfångatagen av vakter. Eftersom vi vet att Evanlyn antagligen är kungens dotter så har jag på känn att Halts bestraffning inte kommer vara permanent – så långe han kommer ihåg att plocka med sig henne också när han räddar Will.

Delmål 2 (Kapitel 5–9).

Bra delmål. Dels så berättar Evanlyn för Will vem hon verkligen är – och talar om för honom att de i princip bara behöver softa och vänta på att kraven om lösensumma skickas i väg och tillmötesgås. Att Will sedan ”bara” är spejare och troligtvis inte skulle vara påtänkt att inkluderas i gisslansutväxlingen betänker hon inte. Vilket är konstigt egentligen med tanke hur hon beter sig i bok två. Men å andra sidan så är ju Will också inledningsvis förundrad över karaktärsförändringen i henne.

”Tro mig, jag förstår precis hur det känns”, sa han. ”Min egen dotter fördes ju bort tillsammans med din lärling. Om jag fått göra som jag ville hade jag självklart lämnat riket för att leta efter henne.” ”Det finns en viktig skillnad, ers majestät”, sa Halt. ”En prinsessa kan räkna med bättre behandling än en vanlig lärling. Hon är trots allt värdefull.” Duncan lutade sig tillbaka. Halts bitterhet kändes som ett slag i ansiktet.

Gillar verkligen fabeln om hur en stor val är vad som ligger bakom tidvattnet. En väldigt cool berättelse som jag ser känns väldigt nära hur man i gamla tider förklarade naturfenomen vars ursprung och källa man inte riktigt greppade.

Vi får även träffa en ny skandisk kapten: Slagar. Magkänslan säger att denne av Eraks rivaler introduceras av en anledning – om inte för denna bok så kanske i nästa? En liten spoiler jag råkade på (slarv av mig) antydde att Will och Evanlyn är kvar i Skandia under nästa bok. Bortsett från att vi får höra lite nyheter, som att den skandiske kronprinsen dog under kriget, så är det inte det intressantaste av karaktärer som introduceras. Men nu vet vi också att Cassandra/Evanlyn troligtvis kommer att försöka hålla sin identitet hemlig, så jag ser det här som en bekräftelse för att en lösensumma/gisslansutväxling inte kommer bli aktuell (än på ett tag).

Delmålet bekräftar också att Halt mer eller mindre försätter sig i knipa för att bli utkastad som spejare så han kan bege sig av och rädda Will. Jag tycker det är rätt bra scener när kung Duncan inte gör straffet permanent utan bara för ett år. Han vet ju egentligen vad som pågår, och är säkert medveten om att ett sannare straff här skulle ha varit att inte kasta ut Halt från spejarna. Fint också att Gilan erbjuder sig att följa med, men att Halt lyckas övertala honom att stanna.

”Att jag kan överge mina plikter beror ju på att jag vet att du är här, Gilan. Jag litar på dig och vet att du kommer att sköta detta alldeles utmärkt. Om du inte stannar kvar kan jag inte resa.”

Delmål 3 (Kapitel 10–14).

Horace hade jag nästan helt glömt, intressant att han följer med Halt. Hans lilla dust med ”tullriddaren” skall det bli intressant att se slutresultatet på. Han lär vinna, jag får intrycket av att han är bättre än sin rank kanske antyder. Han vann ju trots allt mot Morgarath förra boken, en riddare bestående av varmluft lär inte vara några problem.

Will och Evanlyn gör sitt flyktförsök och det går i stöpet förstås. Här börjar man ana att Will och Evanlyns vistelse i det Skandiska riket kanske blir längre än den här boken. Lite lustigt dock att Will gör all forskning på tidvatten och inte undersökte båten närmare, t.ex. erbjöd sig att följa med ut att fiska osv. Själv förstod jag direkt när Evanlyn började orera om att båten tog in vatten att Erak sett till att bottenpluggen var urtagen.

Delmål 4 (Kapitel 15–19).

Kanon. Tre markeringar under hela delmålet och alla tre under de första kapitlen. Nåväl. Jag blir lite nyfiken på vart storyn kommer föra Halt och Horace, deras lilla sidequest här är faktiskt lite intressant. Horace har haft en bra karaktärsutveckling, och jag misstänker att det här äventyret kommer gynna honom stort längre fram.

Will och Evanlyn kommer så till slut till Skandia, och Erak lyckas trolla in dem på ”salen” så de inte börjar skiljas åt. Jag tycker det är intressant att erak har mer respekt för sina fångar än landsmannen Slagor. Och någonstans tror jag att Will har lagt en grundplåt i den här boken för att jobba sig upp och bli något annat än slav.

Då Vikingarna uppenbarligen stått modell för Skandierna (det märks på namn och titlar som även de är designade för att låta nordiska) är jag glad att man inte oförbehållet målar upp Skandierna som giriga och blodtörstiga rövare. Det tyder på att Flanagan gjort en hel del research om dem.

Delmål 5 (Kapitel 20–24).

Halt och Horace stöter på patrull, men de stor kanske inte för de mer intressanta inslagen detta delmål. (Om än att jag tror det kan vara värt att lägga emblemet med den vita korpen på minnet). Vi får se vad som händer när man anländer till Montsombe.

I Skandia har Will hunnit med att komma på kant med de ledande slavarna och blir dessutom indragen i ett drogberoende. Något i beskrivningen av varmlöven för mina tankar till Kokablad. Erak överraskar med att börja planera för att Evanlyn och Will skall fly – hur det nu skall gå till om Will är helt apatisk på grund av varmlöven.

Delmål 6 (Kapitel 25–30).

Halt väljer att inte bråka allt för mycket med Deparniux som skall visa sig vara en allt annat än god värd. Hoppas inte det blir någon allt för långlivad karaktär, å andra sidan så känns han inte så genomarbetad så det garanterar att han dyker upp på fler ställen än just här och i den här boken.

Will och Evanlyn flyr slutligen, och den sist nämnda får ta på sig en hel del ansvar för att få den nu menlösa Will i säkerhet.

Delmål 7 (Kapitel 30–34).

Deparnieux visar ytterligare prov på vilket kräk han är, men det kommer inte som någon överraskning. Kul dock att Horace och Halt lyckades lura honom i fällan att anta Halts utmaning. Det skall bli riktigt intressant att se vad Halt har på lut åt den allt annat än ridderlige riddaren. För Halt och Horace kommer boken troligtvis sluta med att de slutligen kan påbörja resan över bergspasset.

Vad gäller Will och Evanlyn finns den del som tyder på att den här boken kommer sluta med Will som är avvand från varmlöven och sakta bygger upp sin styrka igen. Faktum är att inte mycket intressant sker med Will och Evanlyn i det här delmålet. Jag kan dok inte låta bli att fundera kring vilka långtgående konsekvenser detta kommer få för Will. Det känns som om hela intrigen med varmlöven bör ha något mer att säga än att ”droger är dåligt”.

Delmål 8 (Kapitel 35–37+Epilog).

Evanlyn försöker jaga så hon och Will skall få något att äta men ger snart upp idén med att lära sig bemästra bågen på egen hand. Här lyfter faktiskt Flanagan en av bristerna med att vara prinsessa: man förmodas inte behöva överleva mer eller mindre på egen hand. Gillade scenen där hon tillverkar slungan och hittar tillbaka till det vapnet. I samband med detta så börjar Will visa tecken på att vara på väg att komma tillbaka till de levandes väg. Smidigt nog är det även i samband med att förrådet varmlöv tagit slut. Sker ett uppvaknade från droger som Wills här? Vissa kanske har den effekten… ”Varmlöven” verkar avgjort ha effekter liknande Rohypnol så kanske är det inte så långsökt. Lite nyfiken blir jag vad ryttaren Evanlyn såg i gläntan kommer leda till – det känns iaf som en detalj som sätter upp något inför nästa bok.

Halt vinner över ”den svarte riddaren” som om detta var någon överraskning, och efter att ha lämnat över slottet och dess tillgångar till vaktkaptenen beger sig Halt och Horace åstad.

Sammanfattning.

På många sätt är det här lite av en mellanbok som spenderar en hel del med att utveckla karaktärerna men kanske inte att föra någon övergripande intrig framåt. Den är välskriven, lätt transparent om man är något över målgruppen i ålder och försöker sig på att ta upp svårare ämnen som droger på ett snyggt sätt utan att det blir moralkaka av alltihop. Jag kan inte låta bli att fundera dock på vad framtiden har för sig när det gäller Will och Evanlyn, den sistnämnda är ju egentligen prinsessan Cassandra och Will en föräldralös liten spejare. Jag hoppas inte framtiden för med sig ett suckande och åhande från två karaktärer som inte kan få varandra. Men en sak är säker: Prinsessan Cassandra kommer sannerligen inte vara standardsnittet av en prinsessa när hon återvänder till Araluen.

Länkar.

Boken @ GoodReads.

eBibliotek @ Axiell Media.

Biblio @ Axiell Media.

#läsning #bokcirkel #läsecirkel #böcker #John Flanagan #Ingmar Wennerberg #Spejarens Lärling #Ranger's Apprentice #Krigarkungens Sal #The Icebound Land #fantasy #action #äventyr #elib #biblio #2005 #AU #2007 #se

24 notes · View notes