#jag vill bara vara nöjd med mitt liv

[soffans-blog]

Oljemålning/ "självporträtt" en solnedgång på stranden.

Detta var den sista som vi fick till uppgift att göra på bilden, lite sorgligt eftersom det är mitt sista år på gymnasiet. Men jag tycke att denna bilduppgift var en bra presentation av mig som människa. Man fick då till uppgift att göra ett självporträtt. Man fick göra hur man ville, men dock skulle det presentera sig själv. Jag valde då att måla en solnedgång vid stranden eftersom jag gillar solnedgångar, och jag gillar även att resa som ni kanske ser på den tropiska miljön. Jag gillar även att vara hemma men också gillar att besöka nya ställen och upptäcka världen. Jag gillar även det tropiska miljön eftersom det påminner mig hos mormor och morfar som bor i Filippinerna. Jag tyckte också att denna bild presentar mig som människa väldigt bra, jag tycker att allt matchar med min personlighet och saker som jag gillar.

Material: stativ, oljefärg, pensel, duk, en ram at sätta duken på, vatten,

Först valde jag och testade olika paletter för att se vad jag ska ha med mig till min bild. Sedan när jag hade valt färgerna som jag skulle ha började jag att måla bakgrunden, detta målade jag då med färgerna, mörkrosa, gul, och röd. Jag blandade färgerna för att ge den en solnedgång. Sedan när jag var klar lät jag de torka och började skissa på hur huset och trädet ska ligga. Sedan började jag måla med lila färg samt blandade lite emellanåt av svart och vitt för att kunna få denna skuggeffekt, jag försökte att lägga mycket svarta nyanser för skuggan medans det som behövdes ljusas upp la jag till high light. Sedan lät jag den torka helt och målade bara kanterna på tavlan. Sen var jag klar. Detta tyckte jag gick effektivt.

Jag är mycket nöjd med denna eftersom det gick väldigt smidigt även om jag vid mitten av tavlan tvivlade på taket, då fick jag lite hjälp av min lärare genom att göra high light på taket för att försöka ge mer liv och se ut mer som en tak. När jag blev klar blev jag vänligt nöjd med huset och taket, även detaljerna som jag la på taket och husets fasad. Jag var också nöjd hur solnedgången gick ner. Det som jag kunde förbättra kanske var att lägga mer fokus på horisonten eftersom den syns inte lika tydligt, med detta tyckte jag blev bra ändå. Denna uppgift var en bar avslutnings uppgift att göra. Jag är mycket nöjd.

Tack för ett fantastisk år och tack till min lärare Eva Bäcklund för att jag har fått vara med på denna resa. Det har varit jätte kul och roligt att få komma på dina lektioner. tack:)

[whitewaterpaper]

SoIF03: ”Avgrunden” [Kapitel 13–14].

En läsecirkel tillsammans med @kulturdasset, delmål 6:6.

Författare: Margit Sandemo. Serie: Sagan om Isfolket, Bok 3.

Publicerad: 1982. Medium: eBok/eLib (2019).

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Mycket händer under de här sista två kapitlen, och Sol är givetvis främst den som står i centrum. Jag gillar hur Sandemo lyckas tona ned Dag och Liv till bakgrunden utan att det känns som att hon vill bli av med hela den intrigen.

Scenen med Bödeln och Sol i sängen vet jag inte vad jag skall tycka om… Dels tycker jag det är aningen out-of-character för Sol att helt sonika ignorera det och framför allt direkt obehagligt. Samtidigt så verkar Sol själv vara nöjd med att låta det bero. Något som jag däremot gillar med hela mötet med bödeln är att bödeln nämner att Tengel behandlat honom. Från vad jag läst om bödlar så var det inte samhället mest populära individer, speciellt i gamla tider och fick oftast hålla sig för sig själv.

När jag för en tid sedan snubblade över ett forum för Sagan om Isfolket så talade man där bland annat om hur Sandemo plötsligt talar om Tengels ögon som blå (i första boken) och senare som gula (bland annat i den här boken). Det spekulerades i om detta var medvetet eller omedvetet från Sandemos sida. Och själv är jag böjd att hålla det som en förändring som kommer av att använda magin.

Tengel sa vemodigt: — Jag har sett medlemmar av Isfolket fångade i sin egen ondska. Du är fångad i din dubbelnatur. Du vet det inte själv, Sol, men ditt yttre är mycket förändrat. — Hur då? sa hon genast. — Nej, du är lika vacker som förr. Men dina ögon. De är vargvilda och vanvettstrolska.

Apropå magi så ger Sandemo besked om vad blåkullaritterna är, och hon nämner det först helt kort i det 13e kapitlet att salvan tänt hennes sinnerlighet under trancen. Och senare i kapitel 14 går hon längre in på detaljer:

Sol hade aldrig förstått — eller inte velat förstå — att det var bolmörten, odörten och nattskattan i förening som gav henne de ljuva, hetsande drömmarna om en fantasigestalt. För henne var salvan bara ett magiskt medel, en nyckel till att nå Avgrunden, inte visste hon att det var örterna själva, som framkallade hallucinationer.

Nattskattan ensam stod för de groteska, mardrömslika scenerierna på Blåkulla, bolmörten för den svindlande, gungande färden över hav och land. De tre örterna var alla var för sig dödligt giftiga om de togs in, men som de nu smordes in i huden — i precis lagom blandning — gav de tillsamman också starka lustretningar. Sandemo verkar här ta den ståndpunkten att blåkullaritterna specifikt främst är en biverkning av narkotiska örtblandningar. Och som alla narkotiska preparat gör de den verkliga världen lite gråare och lite trängre.

Så… Var det bara jag som blev förvånad över att se Hemming (från främst första boken) göra en kort, storstilad, comeback i storyn. Liet kände jag att jag borde ha listat ut det på förhand att det var han som Sol fått ögonen på – men av någon anledning slog det mig aldrig in. Och Hemming möter så då sin baneman i en lada… Om det här bara var ett sätt för Sandemo att knyta ihop hans del i intrigen (innan serien på allvar går vidare till nästa generation) så var det ett snyggt sätt att göra det på.

Lite har man funderat kring hur det hela skulle sluta för Sol, hon är ju tanklös som få och har en tendens att försätta sig i klistret med en rasande talang. Och visst har man spekulerat lite i om det är eldslågor man ser på omslaget och i så fall, vad de betyder. Sol gör givetvis ett försök med att migrera till Sverige och Svedjefinnarna (även kallad Skogsfinnar) men kommer givetvis snabbt på kollisionskurs med dem. Vi får inte veta så mycket av det utan förblir i Lindallén tills Sol dyker upp med dottern Sunniva. Från vad jag förstår var Svedjefinnarna en grupp finnar som flyttade från Finland till Sverige/Norge och som bland annat försörjde sig på Svedjebruk. Dvs ett skogsområde som ”tillfälligt” bränns ned till förmån för lantbruk och betesodling.

Jag vet dock inte om jag riktigt räknat med att Sol skulle ge upp som hon gör. Men jag antar att med den press och stress hon faktiskt lever i så har hon antagligen en depression som heter duga och givetvis hela problematiken med de narkotiska inslagen. Och det var lite förvånande att det avlöper relativt smärtfritt – men jag misstänker att när det gällde häxor kanske man inte ville bråka för mycket.

Men vägen dit…? Till det eviga livet i Avgrunden. Den gick genom bålet. Häxbålet.

…han var Sols egen demon. Och han slöt henne i sina armar och viskade: — Äntligen är du hos mig, min älskade. Nu ska vi vara samman för evigt.

Jag kan bara spekulera i hus besviken fogden blir när Sol är död i sin cell, och kanske är det ett rätt fint slut för en så rastlös karaktär – att skicka ut henne på en sista evighetslång blåkullaritt. Kanske var det lättare för familjen att leva med, än att se/veta att hon dog på häxbålet?

Jag gillar också hur man låter de magiska träden i lindallén få ge beskedet:

— Det kom från Lindallén, sa han. — Jag tror det var ett träd. — I allén? — Så är det över, viskade Liv, så oändligt trist i rösten. En rastlös själ hade funnit ro. Slocknat mitt i sitt livs vackraste kärleksdröm.

Och jag undrar lite över Hannas profetiska ord om att Sol bara var ett blindspår, Sol fick ju barn. Och det återstår bara att se vad som händer med flickebarnet.

 🏁 🏁 🏁 

Avslutningsvis vill jag passa på att tacka @kulturdasset​ för ännu en omtyckt rond i vår pågående läsecirkel. Och jag ser fram emot att sätta tänderna i den 4e boken direkt nästa vecka.

Källor:

Boken @ Goodreads.

Boken @ libris.kb.se.

eBibliotek @ Axiell Media.

Biblio @ Axiell Media.

Svedjefinnar/Skogsfinnar @ sv.wikipedia.org.

Svedjebruk @ sv.wikipedia.org.

[hannakristenssson]

Syfte: 

Syftet med denna bild var att gestalta och ge ett bildligt uttryck åt den tid vi lever i nu där vårt samhälle ställts inför tuffa utmaningar där liv riskeras i och med Covid-19 pandemin. Mitt syfte var att med en bild visa hur jag väljer att se på denna tuffa tid och skapa distans till det fruktansvärda som händer. Jag ville helt enkelt ge distanserad helhet av det som händer i vårt samhälle med isolering, smitta, död och social distansering. 

Metod:

Jag började med att planera min bild. Jag ville på något sätt gestalta den social distanseringen, men hur? Jag som gillar Disney fick iden om att använda mig av filmen UPP som inspiration. I filmen visas en gubbe som gör om sitt hus till en enda stor luftballong genom att han blåser upp hundratals ballonger som han fäster i husets skorsten och sedan begär han sig av till det stora vattenfallet som han så länge drömt om. Jag tänkte att denna ide kunde fungera som metafor för den sociala distanseringen då gubben reser iväg för att komma undan alla besvär och alla människor som tycker att han är i vägen. Likt idag tvingas människor att stänga in sig i sina hus och undvika all social kontakt för att minska smittspridning av Corona-viruset. Jag började helt enkelt med att fota mitt eget hus och redigerade både ljus, färg och lyster i Ps. När jag var nöjd med hur huset såg ut klippte jag in alla dessa ballonger som är identiska med de från UPP-filmen. Jag satte ballongerna likt ballongerna från filmen i skorstenen och ordnade upp det tills jag var nöjd. Sedan skapade jag en markering för huset och ballongerna tillsammans så att det lättare gick att flytta alltsamman i ett. Jag kopierade därefter upp flera kopior av samma hus men gjorde de i olika storlekar så att det skulle se verklighetstroget ut när de flög upp mot himlen. Sedan lekte jag runt med lite moln i olika format och storlekar och valde även att färglägga de i rosa, lilla och lite blå. Det rosa och lila skulle representera lugnet och det härliga livet på andra sidan om pandemin och hur den sociala distanseringen inte bara behöver betyda dåliga saker. Det kan också vara en tid för sinnet och själen, en tid att umgås mer med sin familj och en tid för kreativt tänkande. Och de rosa och lila färgerna utgör lugn och ro för mig, särskilt rosa moln är för mig något av det vackraste och mest rogivande som finns att bevittna. 

Nere på marken har vi storstäder som jag klippt ur fotomagasin och som jag fotat av. För att skapa lite olika texturer och kontraster i bilden tyckte jag att det skulle passa sig att använda sig av utklippta bilder ur en tidning och fota dessa med mobilen. Staden är mörk och grå, det representerar samhället på marken där viruset expanderat och bitit sig fast. För att än mer gestalta de covid-19 präglade samhället på marken som något mörkt och ohärligt, lade jag till lite regn som jag målade ut med en enkel penseln och vit färg. Jag lade även in små virusbakterier som studsar runt i och över staden. Jag använde mig av två olika bilder: den röda bakterien är den som oftast visas upp på nyheterna i samband med covid-19 relaterade nygeter och finns även på WHO`s egna hemsida där man kan hitta information om viruset. Den andra mer grön blåa bakterien är en bild tagen från Freeimages.se och ska föreställa jordklotet i bakterieform. Även här runt och ovanför staden jobbade jag med färgerna på himlen under de rosa molnen så att det skulle se mörkt och grått ut för att lättare kunna skilja på den goda och dåliga sidan av pandemin. Jag jobbade också mycket med en jämn övergång från den mörka himlen över samhället till de ljusa och glada molnen uppe på himlen så att det skulle se trovärdigt ut. 

Jag lade även ner tid på extra detaljer för att ge bilden mer liv och riktlinje. Jag som älskar stjärnhimlar och särskilt månen var bara tvungen att inkludera det i min bild. Så jag skapade mina egna former i Ps för att göra egna och unika stjärnor. Månen är tagen från Pixabay och därifrån har jag omvandlat ljuset och även texturen i Ps. Som sagt älskar jag även Disney och Peter Pan är en av favoriterna, därför fick Peter, Anna, John och Michael vara med på ett hörn också. Där använde jag mig av en redan färdig bild på figurerna, sedan kliptte jag ut de och färglade de i svart för att ge en illusion av att de var i skugga. Jag ville helt enkelt inte att de skulle ta för mycket fokus med olika färger och ansiktsdrag osv. Jag spenderar dessutom mycket av den här inomhus tiden med att titta på massa filmer och i tuffa tider som dessa så hjälper det oftast med att titta på nostalgiska filmer från bardomen som är lite lättsamma och glada-likt Peter Pan filmen är. Uppe i högra hörnet kan man även skåda en trappa. Denna trappa ska försöka gestalta vägen till himmelriket för de som avlidit i Covid-19. Jag har valt att dedikera den delen av min bild till alla de tusentals människor som gått offer för viruset och som inte klarat sig. Då tänker jag även att vissa av de hus som lyfter upp mot himlen är hus som de som avlidit beger sig iväg i för att leva ett lyckligt och evigt liv uppe i himlen. Den trappan skapade jag genom att återigen använda mig av en färdig bild som jag sedan klippte ut och ändrade i färger och kontrast, samt ljus för att det skulle gå bra ihop med den övriga himlen. 

Sist men inte minst gick jag in och korrigerade ljus, färger och fyllning på de ställen som jag tyckte behövde sig en extra liten touch och tog även en extra titt i mina lager så att allt stämde och låg rätt.

Resultat:Jag är supernöjd med min bild. Hade jag haft extra tid på mig så hade jag förmodligen gjort den snäppet bättre och kanske gått in än mer på detalj i den sista retuschen. Kanske att det var för det bästa att jag inte hade mer tid för då kanske bilden blivit överarbetad. Men iallafall. Jag tycker att temat och storyn bakom bilden framgår. Om man tittar riktigt noga och länge tror jag att man förstår att det handlar om coronaviruset och att pandemin slagit hårt mot samhället och särskilt städer där allt bara känns grått, trist och jobbigt just nu. Jag tror också att det framgår i bilden att husen med ballongerna är påväg mot ett bättre liv ifrån den virus-härjande staden och att dessa sällskap försöker att hitta ljuset och något positivt i en kris som denna. Det är för tittaren att avgöra själv men man kanske tänker att husen är en metafor för det fenomen som kan uppstå där människan drömmer sig bort, långt bort i en fantasivärld där molnen är rosa och där Peter Pan med kompanjoner flyger omkring. Kanske att denna rosafärgade himmel är ett lugn i stormen och att det är okej att ta sig en sväng därom. Jag tror också att det framgår att trappan i högra hörnet representerar porten till himmelriket där man lever sitt liv efter döden. I en tid som denna dör det människor var timme och att jag vill tro att det finns något som himmelriket, ett liv efter döden som är lyckligt och evigt. 

Jag tycker det är fint att alla människor kan se på en situation eller kris som denna på så olika sätt. Det är inte så att jag endast ser rosa moln, ballonger och tänker på Disneyfilmer under denna tid, men jag tillåter mig själv att drömma mig bort ibland och försvinna bort från denna pandemi och utnyttja den sociala distanseringen till att växa som människa och utnyttja mitt hem till kreativt skapande och tänk. Och det budskapet tycker jag att jag har lyckats få fram. 

[miriamzellhdk]

den här gången försov jag mig så jag var inte med på hela workshopen. :( men jag fick vara med och måla på stillebenet, då vi bara skulle fånga kulörerna, utan att skugga eller tänka på ljus osv. det var många som gjorde fina målningar och det var en intressant uppgift men jag måste ändå säga att jag tror att det är den mest fruktansvärda målning jag har gjort i hela mitt liv. jag vill inte titta åt samma håll där den ligger, och när jag väl ser på den får jag nästintill kväljningar.

efter den uppgiften åt vi lunch och jag köpte en flaska ketchup. sedan började vi skissa av varandra med kol och försökte hitta former på det vi målade av. jag blev ganska nöjd med mitt resultat, det blev inte likt min kamrat alls men det blev i alla fall ett ansikte som såg hyfsat bra ut. sedan skulle vi måla av varandra med färger. det gick så fort och jag försökte hinna med att täcka så mycket område med färg som möjligt. vår ledare sa att jag borde ta det lite lugnt och att jag är för snabb när jag målar. vad fräckt, va! nej jag skojar, det är nog ett utmärkt och väldigt nödvändigt råd, jag har inte riktigt tänkt på det tidigare. när det är tidspress på en målning så blir jag alltid så svischig medan jag kanske borde vara mer noggrann med att få fram rätt färger och låta färre penseldrag tala för sig. det ska jag testa någon annan gång, det blir säkert kul! jag blev i alla fall typ hyfsat nöjd med målningen men återigen var den inte lik och jag känner mig inte klar med den till skillnad från kolteckningen.

[workingontravel]

Förut hade vi gått med på det

This text is also available in English here. Jag träffade konstnärsduon QUARTO – Anna af Sillén de Mesquita och Leandro Zappala – runt 2010. Redan då arbetade och reste de mycket tillsammans, bland annat mellan Sverige och Brasilien. Efter att de fick dottern Lua har jag ibland undrat hur det har varit för dem att resa så mycket med ett barn, också därför att jag själv blev förälder mer eller mindre samtidigt. I ett flytande samtal fördjupade vi frågan tillsammans.

Anna af Sillén de Mesquita och Leandro Zappala: Anna: Det var aldrig en fråga om Lua skulle komma. Vi väntade bara på när. Vi levde inte ett barnvänligt liv. Vi levde på väldigt lite, cyklade överallt, köpte inga kläder eller prylar. Vi använde bara det vi hittade eller fick. Vi jobbade ideellt med vår konst och tog många olika ströjobb. Det tog väldigt många år innan vi fick lön för vårt konstnärliga arbete trots att vi skapade oavbrutet.

Leandro: Jag vill inte låta som att det bara varit tufft, för det har varit så roligt samtidigt. Det var en väldigt lycklig tid i vårt liv, där vi lärde oss mycket. Vi experimenterade mycket. Att leva på lite kan också vara en frihet som man inte vet att man har. Anna: I brist på resurser och ekonomi, lärde vi oss att förvandla olika skräpmaterial som omgav oss, och det var så vårt arbete kring föremål uppstod. Den metod som kom ur förutsättningarna blev arbetsprinciper som vi fortfarande bygger vidare på, sexton år senare. I det avseendet skapar förutsättningarna konsten. När Lua kom insåg vi på samma sätt att hon inte var en begränsning, utan snarare gav vårt arbete nya potentialer. Hon förvandlade hur vi uppfattade världen, vår konstnärliga praktik och våra liv. Med henne blev frågor kring hållbarhet, klimat och politik ännu mer uttalade för oss. Med detta sagt så fanns de redan där, I de prekära villkor som först formade vårt arbete.

Leandro: Prekaritet har alltid varit en central fråga i mitt liv. Jag föddes i en familj som hade dansskola i Brasilien, omgiven av koreografer, dansare och konstnärer. Min mamma drev även en dansfestival, och det var en kamp varje månad att få det att gå runt. Själv började jag hålla på med fysisk teater. Livet kan vara prekärt för konstnärer i Brasilien. Det finns ingenting att falla tillbaka på. Du kan ha allt en dag, nästa dag inget. När vi bestämde att Lua skulle komma hade jag och Anna rört oss bort från det. Jag borde kunna slappna av mer nu. Men rädslan för att hamna på gatan sitter i mitt system, i allting jag gör. Det är paradoxalt, samtidigt som jag inte vill oroa mig vill jag inte heller tappa kontakten med den erfarenheten. Den är en viktig del av mig.

Anna: Sen vi lärde känna varandra har vi alltid levt mellan Sverige och Brasilien. Den splittringen finns också med från början av mitt liv. Jag vet inte vad det är att vara rotad i en plats. Jag föddes i Brasilien. Jag kom hit när jag var 6 år. Sedan flyttade min pappa tillbaka dit när jag var runt 11 år. Mina föräldrar skiljde sig inte utan vi hade en familj på långdistans. Och med Leandro fortsätter jag att resa mellan länderna. Vår relation började när jag var på sommarlov i Brasilien från min dansutbildning i Sverige efter gymnasiet. Någon rekommenderade Leandros familjs dansskola. Jag kom dit och träffade Leandros pappa. Han sa: ”du måste träffa min son!” Leandro: Han sa samma sak till mig: ”Du måste träffa en tjej som har varit hos oss.” Anna: Vi träffades en söndag. Då är det dödens dag, inget är öppet i Brasilien. Jag var på promenad med mina föräldrar. Dörren till dansskolan stod öppen. Jag gick in. Leandro var där och gav en lektion i fysisk teater. Vi började prata och kunde inte sluta. Det känns som att vi pratat med samma intensitet sedan dess, i arbetet och kärleken. Vår attraktion var så stark. De första tio åren var vi knappt i olika rum. Leandro: Ingen orkar med en sådan intensitet. Vi förstod att vi behövde göra på ett annat sätt om det inte skulle ta slut. Så vi började gå iväg och göra något för oss själva ibland. Anna: Det var inte något vi planerat, att vi skulle jobba och göra allting tillsammans. Det bara uppstod. Och även om det finns mera plats i vår relation nu är vi fortfarande rätt gränslösa. Leandro: Vi har aldrig haft en gräns för när vi vilar hemma respektive när vi går in i studion och jobbar. Arbetet är hela tiden där, vi lever genom det. Ibland vaknar vi mitt i natten och pratar om det.

Anna: Vårt sätt att jobba kan provocera andra. Om vi går igenom någon svårighet är det första vi får höra att vi borde sätta mer gränser. Vi har inte oroat oss för det, men saker blir annorlunda nu när Lua finns. Jag tänker på några bekanta i Berlin som också gör scenkonst tillsammans. De har två barn. De har löst det genom att skapa verk där de inte själva behöver vara med. De gör iscensättningarna men turas om i det arbetet. De åker inte själva med på turnéer. Det har i och för sig blivit ekonomiskt svårt för dem. Jag vill helst inte behöva säga nej till att turnera. Vi har redan börjat prata med skolan där Lua kommer att gå. Vi vill inte att hon ska vara med barnvakter hela tiden. Och Leandros föräldrar har gått bort, mina bor i Brasilien. Leandro: Det måste finnas andra familjer som behöver resa som vi. Lua har anpassat sig till oss, men vi behöver också anpassa oss till Lua. Till hennes behov: hennes tider för att äta, sova, vila. Vi kan inte längre bara låta arbetet styra. Anna: Det är också väldigt positivt för oss att Lua sätter de gränser som krävs för att vi ska kunna vara föräldrar och människor. Vi förhandlar med både henne och oss själva kring vad vi vill. Vi har gjort allt, det administrativa, bokföring, ansökan, redovisning, bilder, texter, hemsida, you name it. Att vi gör allt det och reser och turnerar, det håller inte längre. Leandro: Vi måste delegera. Anna: Vi lär oss genom erfarenhet vad vi ska säga nej till. Till exempel när vi kom fram till en lagerlokal i Birmingham på natten där det var en galen festival. Det fanns inga toaletter, det var kallt, vi skulle byta blöja… Då lärde vi oss: Okej, vi kanske behöver mer infrastruktur, liksom. Förut hade vi gått med på det.

Leandro: Det ska vara roligt för henne att vara med oss. Det kan inte vara ett barn som följer föräldrarna och är där och bara väntar. Nej, det ska vara tvärtom, det måste vara roligt. Vi måste skapa en miljö för henne, vi måste komma fram och bygga en plats där hon kan måla, rita, läsa en saga och leka med sina grejer, umgås med nya människor och ha det bra. Sen jobbar vi. Och klockan åtta måste hon lägga sig. Det är mycket planering för att allt ska fungera.

Anna: Fast när vi spelar blir det ju andra tider. Leandro: Vi måste i alla fall anpassa oss. Jag har känslan av att om Lua mår bra kommer det att gå bra för oss. Då kan vi fokusera och göra det vi måste. Om vi inte satsar på hennes behov – det misstaget har vi gjort några gånger – då blir det inte bra. Men det är så klart inte 100% säkert. Ibland investerar man så mycket, man gör allt, men Lua är ändå inte nöjd. Det är lärorikt att inte ha kontroll. Som en gång när vi hade fixat en barnvakt som Lua inte ville vara med. Hon sa det rakt ut: ”Jag vill inte vara här med dig.” Vi var på plats, vi hade bara några timmar, vi hade folk som väntade på oss och som fick betalt för att vara där. Och vi kunde inte jobba för Lua ville inte vara med barnvakten. Anna: Själva resandet kan också vara tungt med ett barn. Vår scenografi väger mycket som det är, och ovanpå det kommer Luas grejer, barnvagn, Lua själv, när hon var en bäbis som vi bar på. Vårt arbete är så fysiskt krävande att vi inte kan göra vadsomhelst innan utan att kropparna går sönder. Vi försöker vara på plats i alla fall några dagar innan och hålla workshops, göra ett utbyte, hitta ett sammanhang, inte bara göra en spelning och sedan åka. Samtidigt innebär Luas närvaro att vi kanske behöver säga nej till längre residensvistelser borta. Sedan tror jag att vi alla idag upplever stress kopplat till flygresor. Det här är en tuff tid med många stora frågor. Vi måste agera och utveckla nya strategier för ett mer hållbart arbetssätt, där nya arbetsmetoder också skapar nya konstnärliga utryck.

Leandro: Vi har nått en punkt där vi inte längre kan tänka abstrakt på frågor om miljö och klimatförändringar. Detta är konkret i våra liv, nu. Så såg det inte ut för tjugo år sedan. Att rent praktiskt kombinera det med att resa, leva med ett litet barn, försöka hantera vardagen i en svensk stad där konsumtionen är gränslös… det går inte ihop. Men jag skulle oavsett miljöfrågan föredra att resa på ett annat sätt än med flyg. Jag får panik av att flyga. Jag hatar hela processen. Jag har väskan klar två veckor innan vi ska åka. Jag måste ha det, annars kan jag inte leva. Anna: Om man ändå börjar resan två veckor innan man faktiskt reser skulle man lika gärna kunna skippa flyget. Vi har redan begärt tågresor på alla våra riders när vi jobbar inom Europa, men alla arrangörer kan kanske inte möta upp det. Ibland kan vi då förhandla om det genom att ta från arvodet eller söka resebidrag för att kompensera för prisskillnaden. Ett annat alternativ vore att göra ett eget turnésystem med elbil. Med Brasilien är det svårare att slippa ifrån flyget. Men när vi reser till Sydamerika så försöker vi stanna längre och hålla det till en gång per år. Så har det varit från början.

Leandro: För mig har rädslan att flyga bland annat att göra med pass och kontroller. Nu när Lua kom skaffade jag svenskt pass, men jag bodde här och reste inom Europa med brasilianskt pass i tolv år. Då blev jag alltid inplockad i en särskild kö, de kollade vem jag var, jag fick vänta. Med svenskt pass kommer man in direkt, inga frågor eller någonting. Anna: Berätta vad som hände när du hade fått svenskt pass. Leandro: Det var en grej som hände när vi hade spelat i Beirut. Sista dagen lämnade jag Anna och Lua på hotellet för att köpa en grej. Men jag hade ingen internetuppkoppling så jag fotade varje gathörn med mobilen för att hitta vägen tillbaka. Plötsligt, på en väldigt vacker gata, kom fyra killar bakom mig och viftade och skrek. När de kom närmare såg jag att de hade vapen. De satte det mot min tinning och tvingade ner mig på marken. De frågade varför jag tog bilder. En av dem pratade engelska, han översatte till de andra. Tolkningen tog lång tid. Utåt var jag lugn men inombords var jag stressad. Jag ville därifrån. De frågade efter mitt pass. När de såg att jag hade svenskt pass ändrades hela situationen. ”Oh! Sorry!” Senare fick jag veta att de var Hizbollah och att jag hade varit på inne på ett militärt område. Jag blev återfödd den dagen. De brukar skjuta innan de frågar. Men jag hade tur, och jag hade svenskt pass.

Anna: Det är något märkligt med det där, att ett svenskt pass kan göra så stor skillnad, eller bara det faktum att folk ser en som svensk. Jag kan till exempel bli uppfattad som invandrare i Sverige och blir bemött med hat för det, medan jag i Brasilien ibland uppfattas som en vit europé. Så fördomarna varierar. Men oavsett hör vi hemma på båda ställena.    Att vara nära och att vara långt bort samtidigt är en ständig konsekvens av att leva som vi gör. Vi har pratat om hur vi skulle kunna ändra på det, göra oss själva till centrum istället för att röra oss mellan många olika andra centrum. Vi föreställer oss en plats där vi kan bo och skapa, dit andra kan komma och tänka med oss. Vi äger ingenting nu. Vad skulle det innebära att ha en bas, en kärna? Där vi kan odla eget, leva nära naturen, ha en studio/ateljé, en plats dit vi kan bjuda in folk, en fysisk plats där vi kan leva närmare våra ideologier, där vi kan bygga något tillsammans med andra. Leandro: Det är ingen utopi. Det går att genomföra.

Anna: Vår mobilitet står i konflikt med Luas behov av kontinuitet, trygghet, skydd, en bra gratis skola… Men jag behöver också både och. Det är som att kunskapen existerar mittemellan här och där. Hela vårt liv som konstnärer präglas av att vi är mobila. Det i sig genererar mer mobilitet, och flera möten. Det gränslösa bär vi med oss, och det gör det familjärt. Vi skapar dialoger, vänskaper och kärlek som handlar om mer än att bara visa något som vi gjort. Ju mer tiden går, desto fler dialoger. Man försöker hålla allt vid liv. Klimatfrågan gör att man måste hitta andra strategier för denna mobilitet, och det är en av de frågor som ligger i fokus för oss just nu. Vi vaknar och går och lägger oss dagligen med stor oro för den klimatmässiga och politiska situationen, särskilt i Brasilien och många andra delar i världen som utvecklas åt samma håll. Det är känslor som vi försöker omvandla till en drivkraft snarare än att låta dem paralysera oss.T

[kanslomassigtstord]

2018-12-07

Jag har egentligen allt. Pojkvän, familj, vänner, bra jobb, snart en lägenhet. 

Men ändå är jag så jävla ledsen. Jag är inte tillräckligt. Får höra av vänner och partner att de känner sig ensamma, att de inte har någon att vara med; de har bara mig och jag är inte tillräckligt. Mitt sociala liv är väldigt brett, vilket jag verkligen är glad för och uppskattar till tusen. Jag har otroligt mycket vänner och bekanta som jag älskar och vill träffa hela tiden, men jag kan inte vara överallt hela tiden. Det är otroligt energikrävande att försöka vara alla till lags hela tiden, för gör jag en person nöjd gör jag en annan ledsen och vise versa. 

Samtidigt i allt dethär måste jag ta hand om mig själv. Det tar så mycket kraft för mig att umgås och prata med folk samtidigt som jag behöver det - i viss mängd. Den mängden som varit senaste tiden är för mycket, jag måste få vara ensam ibland och bara vara.

Men samtidigt så är jag en person som hatar att göra andra ledsna, jag skulle hellre såra mig själv än att såra någon annan. Så jag struntar i mig och jag börjar se det mer och mer, att jag mår sämre och sämre. Men väljer jag att umgås med mina vänner en kväll; gör jag min partner besviken. Väljer jag att umgås med min partner en kväll; gör jag mina vänner besvikna, en del till och med arga. Väljer jag att bara vara hemma ensam en kväll och tänka på mig själv och vad JAG faktiskt vill; gör jag alla så jävla besvikna, ledsna och förbannade.

Ingen, då menar jag verkligen INGEN verkar se hur jävla mycket det tär på mig och hur jävla nära bristningsgränsen jag är. Jag brast för min partner för två veckor sedan om samma sak men jag är så nära så nära igen. Ingen kan förstå och ingen verkar vilja förstå.

Men om jag gör det, så fortsätter jag bara göra de jag älskar besvikna. Jag räcker inte till och jag är jätteledsen för att jag inte är tillräckligt för er och inte den ni vill att jag ska vara.

Förlåt. Allt blev jätterörigt nu men framförallt;

Förlåt att jag är jag.

- känslomässigtstörd (19:20)

[ctchou]

21.12.22 kl. 11.22

Jag skrev igårkväll innan jag skulle sova. Nu sitter jag här vid datorn och knappar istället vid min köksö. Det är så surrealistisk att jag numera har en egen lägenhet och bor själv i en stad utan min familj. En bitterljuv känsla vill jag nästan säga.

Så året är snart slut. Vilket jäkla hektiskt år, kanske är det det mest hektiska men händelserika året någonsin i mitt liv? Jag har växt så otroligt mycket som människa och jag måste lära mig att prioritera mig själv även om jag för tillfället är ganska nöjd så som det ser ut idag.

I början av året lämnade jag ett fyra(!) långt år förhållande där jag kände mig instängd och inte var nöjd med mig själv. Jag kände att jag behövde en förändring. Någonstans där förstod jag nu i efterhand att jag mådde ganska kasst. Det var inte hälsosamt att hänga på gymmet eller jobbet all min lediga tid istället för att vara hemma, bara för att jag inte ville vara där. Jag tror jag snittade över 200h/månad på jobbet i över ett halvår. Någonstans där, insåg jag också hur tacksam jag är över mina nära och kära. De har alltid stöttat, peppat och hejat på mig. I vad jag än valt att göra.

I min livskris var jag ganska vilsen. Utbildningar har sökts, och jobb har bytts. Jag sa upp mig från en arbetsplats jag vantrivdes på samt en arbetsplats jag trivdes som fisken i vattnet för att prova på något annat. Bemanningssköterska. Det var fint. Kommer jag göra det igen? Troligtvis. Jag växte av det. Både i min yrkesroll men också nyttigt att utmana sig själv.

Jag flyttade hem och jag köpte en bostad. Min alldeles egna(!) första lägenhet. I Jönköping. Ja, det har blött rejält ur min kassa, och det gör det än idag men det är okej. Det är ju ändå MIN lägenhet och MITT hem. Jag började en ny utbildning. Anestesisjuksköterska. Jag skulle ljuga om jag sa att den inte var tuff för det är den. Emellanåt undrar jag varför jag gör detta, men skam den som ger sig. Att ge upp finns inte i min värld. Ge aldrig upp. Välj dina fighter, men ge aldrig upp. Det är något jag tar med mig till nästa år. 

Något jag inte prioriterat iår är att läsa böcker. Det märktes nu när jag av en slump kollade vilka böcker som var mest lyssnade/lästa på nextory. Ingen av dessa böcker har jag läst. Ingen. Det tar jag också med mig till nästa år, att läsa böcker. Jag tror det är viktigt för mig att göra det. Jag trivs så bra med en bok i handen. 

Jag tappade min träning i sommar. Jag hade tidigare varit väldigt duktig på att träna och äta bra. Det ska också bli en förbättring. 

Och slutligen. Slutligen, vill jag säga till mig själv att det löser sig. Det löser sig alltid. Livet kan kännas piss och det är okej att vara ledsen. Det är okej att inte må bra och det är framförallt viktigt att vara snäll mot sig själv. Sänk kraven. Allt är inte på liv och död. Prioritera. Det finns tillfällen där jag känner att allt är bra och att jag är nöjd. Sedan finns det dagar där jag tycker att allt är pest. Det fina i det hela är att veta att jag faktiskt gjort förändringar. Det är utmanande och det är kul. 

Dessa är nog livets stora händelser. Jag flyttade hem, jag sa upp mig, jag kom in på skolan, jag blev bemanningssköterska, skolan började, jag flyttade till Jönköping och fick ett nytt hem. Det blir bra. Det måste bli bra. 

[fannynilsson]

Fanny, 27: ville sluta nattamma för att få sova mer

Fanny, 27 5 dagar senare: vill börja nattamma igen för att få sova mer

Och de e inte barnet det är fel på han sover som en stock hela nätterna och gjorde det från dag 2, men den omställningen gjorde så att jag fan har tappat det och jag sover oroligt SOM satan numer. När jag väl somnar. 😂 kanske föratt jag sovit i annat rum hela veckan för att han inte ska känna min lukt och bli hungrig. Hatar det andra sovrummet det är fullt i demoner och allergier och för mörk tapet hatar mörk tapet och ful matta och ful garderob hahah så arj

Blir fan loco utan 9 timmars sömn varje dag, mitt gamla jobbjag börjar komma tillbaka och jag vill kasta ut halva köket genom fönstret om det står en kopp på diskbänken, min egna existens retar mig och all mat är äcklig förutom godis och vädret är fult.

Men å andra sidan fick jag mens idag så allt är kanske bara som det ska. Varför blev man tjej?

Nästa liv ska jag bli kille och inte amma, och helst inte ha mens heller. Nästa liv ska jag bara va kille och gilla att jobba. Ska mest bara jobba. Och komma hem o skaffa ölkagge och ha 4 olika tshirtar jag varvar mellan. Hål i sockarna ska jag ha också. Och inga gardiner behöv ja. Det dyraste jag ska ha i min lägenhet är en robotdammsugare som heter Städiana. Ovanför min tv ska jag hänga upp en ful fotbollshalsduk som pynt, och sedan va skitnöjd med min inredning. Min favoritöl ska va norrlands bara föratt det närmaste omhändertagande av djur kommer vara dendär älgen som ska hållas blå. Ska inte ha låtsasadhd nästa liv heller. Ska inte ha nån stress. Ska va sådär seg och nöjd och gå jättelångsamt på ica och fantisera så folk får gå omvägar för att komma förbi mig. Ska köra en bött merca med send nudes som board i bakrutan. Sen är nog mitt liv fullbordat. Att va kille är ju fan fusk. Inte fan sku ja fått nå medvind här i livet om ja ba haft 4 tishirtar å inrett med fotbollshalsdukar. De fattar ju vemsomhelst.

#wisewordsspokenwisely

[painoffluffinen]

Green are the leaves I leave in Mirkwood

Det började med att jag var arg och irriterad över att ännu en gång hitta skärminspelningar på den så kallade pojkvännens dator där han öppnar snapchats från sin klasskompis och sitter o äcklar sig. Fy fan alltså. Blir irriterad bara jag tänker tillbaka på det.

Istället för att konfrontera honom och skälla ut han så in i helvete, bet jag ihop och tänkte nä nu fan spelar det ingen roll längre. Vi är inte ett par, han är en jävla inneboende. Kan han göra som han vill så kan jag det med. Så jag laddade ner specifikt appen som vi träffades på, bara för de skulle kännas lite extra. Badoo. Usch.

Nästan direkt blev jag less. Like:sen började strömma in, och inte en enda människa verkade intressant. Aja, jag ger det någon dag. Bläddrade mellan profilbilderna på de som swipe:at och kände att de va ju hopplöst, vad håller jag på med egentligen. Blandning på muskelknuttar och desperata killar som skulle kasta sig över första bästa kvinna som ger lite uppmärksamhet. Nej jag orkar inte. Skriver någon kan jag väll försöka vara trevlig.

In på profilen, koppla instagram så dem ser jag har barn, då sållar vi förhoppningsvis bort de flesta som bara är ute efter ragg. Skriv att du inte söker nått bara vill prata. Kanske läser nån o undviker mig. Ja tack. Va fan ladda jag ner appen för om jag ändå inte vill ha med människor att göra. Aja, ge de en ärlig chans nu, kom igen, kanske finns de nån vettig människa.

Så bläddra man vidare på alla stackare som like:ar o bara blir ignorerade, hoppas dem hittar nån annan o prata med. Så sveper man plötsligt förbi ett ansikte man fastar för direkt. Vänta nu, det här kan vara intressant. Jag like:ade tillbaka. Vi matcha. Så va det gjort. Borde jag skriva till han? Ja men det kan jag väll, om jag tagit mig såhär långt. Så jag öppnar chatten. Funderar på hur man börjar. Så poppar det plötsligt upp ett meddelande. Han skrev till mig!?

Kände mig nästan chockerad. Men okej, dags o se, är det en dryg jävel, hur många minuter kommer det ta innan han visar att han bara vill ligga, eller är det en vettig människa?

Haha jag måste skratta när jag tänker tillbaka på det, så sjukt vad tiden har gått fort, och hur mycket som har hunnit hända sen dess. Att jag inte hade en aning om vad som skulle komma närmaste månaden.

Han var vettig, han var snäll, han är så jävla fin. Plötsligt strömmade meddelandena, stackaren fastnade vid telefonen på sin utekväll med kompisarna, det var visst inte fullt ut uppskattat av dem. Men skrev gjorde han ändå. Och jag svarade.

Efter två veckor sågs vi. Jag fattar knappt att han faktiskt tog motorcykeln o kom för o träffa mig? Så nervös, gick inte o hålla fingrarna i styr. Jag va bara tvungen att röra vid han. Igen. O igen. Jag fick veta att han va minst lika nervös, och att varje gång jag rörde vid honom blev de bara värre. Förlåt. Men tillslut la han sin hand på min, och jag kunde då inte märka av någon nervositet alls. Och självklart började jag gråta redan första gången vi sågs. Han gav mig en elefant... asså jag dör lite när jag tänker på det fortfarande. Jag fattar inte att en människa kan vara så snäll, som inte ens känner mig egentligen. Jag och Melwin delar på den elefanten, den är bådas favorit. ❤

Det känns konstigt att tänka på det här första mötet. För alla andra möten efter det flyter ihop. Andra mötet kysstes vi första gången, vid havet, en fruktansvärd tidig morgon. Ett minne som kommer ligga varmt om hjärtat länge. Den så kallade pojkvännen gjorde klart att det var över innan vi träffades, och nu finns han inte mer i samma hus.

Så jag bär inte på några skuldkänslor fast det gått så fort. Tvärtom. Jag är lycklig, jag är för en gång skull glad över att bara gå vidare med livet o köra mitt egna race. Och han råkar vara en del av min glädje just nu.

I och med detta så uppstår frågan, vem är han för dig, vad är ni för något. Jag har inget svar, det är vad det är helt enkelt. Vi har trevligt tillsammans, vi har kul och njuter av stunden. Ingen av oss är i stånd att tänka på framtiden, att tänka på vad som kommer sen. Ingen av oss vill såra den andra, så det är bättre att ha det osagt. Vi har inga förväntningar på varandra, och det är så himla skönt. Det är så skönt att bara få vara, och då få vara glad. Vi söker båda närhet och omtänksamhet, och vi ger det till varandra, och som det är just nu så räcker det gått o väl. Jag uppskattar det, väldigt mycket, att det är okej för mig att bara vara mig själv. Få ge så mycket kärlek jag har brinnandes inom mig, och se att de uppskattas och inte krävs av mig. Att få vara villkorslös.

Det som gör mig mest glad är det faktum att han ger lika mycket tillbaka, att jag slipper känna mig dränerad. Vi ger och tar. Och det är en känsla jag levt utan mycket länge. Jag hittar styrka i mig själv att klara mig igenom vardagen igen, jag går på lättare fötter igen. Bara för att de finns någon som orkar lyssna, som orkar ge mig det stöd jag så desperat behöver. Jag kräver inte mycket, men de lilla jag får räcker så långt. Och jag ser att det finns hopp i framtiden. Att världen inte bara är ett svart stort mörker. Ett hopp som har väckts av att se att de finns fina människor där ute, om man orkar öppna ögonen för dem. Detta betyder inte att jag önskar mig något med just honom, det är bara fint att se att det finns något bättre än det man levt i och trott var kärlek. Om en månad kanske jag inte pratar med honom längre, eller så sitter jag i hans soffa igen och försöker stå emot dragningskraften till hans läppar. Båda alternativen är lika okej för mig, det betyder ändå inget.

Men han är fin. Jag önskar honom all lycka och välmående till han och hans två fina tjejer. Det är allt jag har att säga om det hela. Jag önskar dem lyckliga liv och välmående, och kan jag bidra något till det så öser jag dem med det mer än gärna. För jag är nöjd, jag får så mycket glädje av att dem bara finns. Jag vill inte mer än så just nu. Och det är helt okej.

[frkwibergab]

Som att stå på toppen av ett berg

Igår gick jag till jobbet i den här nysydda klänningen. Jag hade inte t-shirt till som på bilden, utan en blåvitmönstrad långärmad blus, eftersom jag skulle träffa leverantörer hela dagen och eftersom min vänsterärm behöver läka lite...

Det är ännu en Cleo från Tilly & the Buttons och den är sydd i ett “kostymtyg” som är supertunt och som jag sytt nåt annat av, så jag hade bara en liten snutt kvar av det. Som på de förra Cleo jag har sytt så har jag ändrat en hel del, jag har gjort stolpfickor bak och inprovningar för att den ska bli mer figursydd, ändrat fickorna fram och satt en dragkedja i sidan. 

På den här gjorde jag även om själva hängslena, jag har ju inte varit helt nöjd med hur de andra knäpps, i vart fall inte på den gröna som är lite mer dressad. Någon sa att jag bara skulle sy fast dem och jag ville inte det först eftersom jag vill kunna kliva i klänningen och inte dra den över huvudet, och jag trodde inte att det skulle gå om jag sydde fast hängslena, men det går utmärkt! Jag tycker att det blev väldigt snyggt och prydligt faktiskt?

I alla fall, jag satt på tuben på väg till jobbet och plötsligt säger kvinnan bredvid mig “Jag måste få säga att du har en jättefin klänning på dig!”. Alltså hur kul är inte det? Att få en komplimang av en främling händer ju inte så ofta och man vet ju själv, jag vet ju själv, hur många gången jag tänker sånt men inte säger? 

Jag hade förresten väldigt mycket trevlig interaktion med främlingar igår, det är inte jättevanliga inslag i mitt liv, i vart fall inte något mer än “tack” eller “ursäkta”, men jag och syrran träffades i går kväll för att prata ut och försonas efter ett uppslitande gräl. Jag satte mig på uteserveringen på Brasseri Makalös (som verkligen kan rekommenderas, precis mitt i Stockholms smetigaste city och ändå helt stilla och lugnt som en oas i öknen, eller tvärt om?) för att invänta syster och pratade lite med mannen vid bordet bredvid, inte mycket, men hans mat såg god ut och han satt också ensam och jag var nervös inför mötet. Sen kom syrran och det samtal som jag hade bävat för gick väldigt bra, jag gick därifrån med en känsla av att vi var vinnare båda två, eller snarare att det inte var ett sånt “slag som behövde vinnas” om ni fattar vad jag menar? Vi lyssnade på varandra, talade om vad  vi hade reagerat på, konstaterade att vissa saker får vi bara acceptera och respektera att vi tycker olika om, och andra saker kan förbättras. Gott så. 

Innan vi gick sa mannen från bordet bredvid “Förlåt, jag har inte kunnat undgå att lyssna på er. Ni är verkligen fantastiska, så bra ni löste det här!” - Jag hade gärna kramat honom där och då, både för det han sa och för att han sa det!

Jag kan inte påstå att jag gillar konflikter, särskilt inte med min syster (den här gången fick jag en rejäl magkatarrsattack av att vara osams), men det är ju något verkligt skönt med att ha haft en konflikt och sedan löst den, eller hur? Och löst den utan att ha behövt tvinga någon till eftergifter eller själv ha tvingats till något man inte kan stå för, det är trösterikt.

[tryingtounderstandbrainheart]

Vem blir jag då?

Den kallas korken. 

---

Nåt sitter i vägen. Något som gör att mitt liv blir något jag bara tittar på. Det var sanning imorse. Det var ett stort behov av inåt och varför blir det såhär? Vad är det jag är så livrädd för? 

Saker som att jag inte får luft för jag är inte sann mot mig själv. Jag kväver den jag är och hoppas att det ska gå men det kommer hela tiden upp, som att begrava nåt levande. Jag kan inte begrava det för det är...jag. Jag kan inte döda det utan att döda mig själv. Ner! Men det kommer alltid upp. I förrgår kunde jag knappt gå ut i köket. Jag fick inte nog med luft för att ens göra frukost åt mig själv. Jag fick be honom om hjälp. Han hjälpte.

Något kväver mig.

Det är dags för ett möte igen. Det är dags för spegeln igen. Vad händer därinne egentligen?

---

När man gillar något men samtidigt stöter bort det är det för att det är en sida i en själv som man...stöter bort. Ju viktigare det är, desto mer av en själv stöter man bort. Inte konstigt att man kan känna sig vilse! 

Nånstans så tror jag det här har att göra med att jag har så svårt att acceptera den jag är. Det var så mycket lättare att bara låsa in min kreativitet och inte komma åt min identitet (förpestade klädkammaren). Jag fick se hur ett liv utan mig skulle vara. Hur praktiskt det var. Så skulle man ju göra. Jag och det jag faktiskt ville, var väl inte så viktigt ändå?

Det var ju fel på mig ändå. 

Jag är inte fel. Jag har aldrig varit fel. Den. Försök att svälja den. Jag försöker nog mest att acceptera att den ligger på tallriken. Eller att den är där i kylskåpet. Jag smygkikar på den. Den är en konstig alien. Lila med tentakler och pratar nåt språk jag knappt förstår. Samtidigt är det som att det är hemma, som att se mitt folk. Det bor en sån i kylskåpet.  

För utan korken blir jag ju hemsk. Jag blir en douchebag som bara bryr om mig själv och kör över folk. Jag vet ju att jag kan kasta ur mig giftpilar som visserligen helar men...jag har sett hur sårade de kan bli. Hur jag når och rycker fram det de försöker gömma. Vem är jag att tro att jag får riva av de kläderna? Men det är en del av mig. Jag gör det utan att tänka på det. Som om jag har klor som inte alltid kan hålla koppen som de hoppats. Jag river, de blöder men samtidigt så river jag inte om jag inte ser sjukdomen. Det gör jag väl men då når jag aldrig. Då är jag sårad och vill såra. Men så gör ju alla. 

Jag är ju rädd för att om jag är mig själv så blir jag ensam, så jävla ironiskt att jag hamnade där för att jag INTE var mig själv. Jag tror att till och med A till sist försvann från mitt liv var för att jag anpassade mig efter henne också till sist. Som att hon kände på sig att hon inte kunde vara i mitt liv för att jag inte var mig själv då. Vi har ju börjat tagit lite steg igen. Kanske för att det var dags nu. Kanske för att jag inte skulle anpassa mig lika lätt nu. 

Så jävla ironiskt är att människor omkring mig alltid tyckt bäst om mig när jag inte strukit de medhårs. När jag stått upp för mig själv och det jag velat. När jag anpassade mig försvann de, en efter en. När jag ville ha deras godkännande och kärlek. Poff. Gone. 

Jag skulle lära ut saker om värdering vilket så jäkla ironiskt. Det är mamman som kedjeröker som pratar med sitt barn om att man inte ska röka. Ja mamman kanske ville sluta röka men det är inte samma sak som att säga till sitt barn att inte röka och det kommer inte leda till att mamman slutar röka. Det hjälper inte. Det hjälper ingen. Kanske när mamman faktiskt jobbar på att sluta och barnet ser kampen så förstår det. Kanske när mamman visar den blodiga hostan och skakningarna som barnet förstår. 

Jag måste visa mig. Sen vad de tycker? Det får vara lite sådär whatever. Jag Är den jag är, oavsett vad de tycker och inte. Även om jag förkastar, ignorerar och inte accepterar sidor i mig själv så kommer de ALLTID vara där. De ÄR. En apelsin kommer alltid smaka apelsin. Man kan krydda med curry och potatismos men under där kommer det alltid vara en apelsin. Sen kan man kasta skit på apelsinen och tycka den är ett sånt dåligt päron och ett sånt äckligt äpple. Det spelar ingen roll. Man kan rulla den 70 år i strössel och köttbullar men UNDER alla lager är det en apelsin. Apelsin är inte äpple eller köttbullar. Den ÄR apelsin. Sen tycker alla olika. Vissa älskar apelsin och andra gillar det inte alls. Men apelsinen kommer inte bli mindre apelsin iaf. Det är väl där jag hamnat. Jag ÄR den jag är. Jag tycker om det jag tycker om, jag gör som jag gör för att jag är sån. Det är en del av min smak och form. Det är...Jag. 

Det är nog lite så med vågen också. För jag blir inte nöjd. Det är nåt som inte stämmer. För VEM gör jag den? 

Det här är en gammal kork. Den har suttit där jäkligt länge och växt fast. Jag förstår att det kommer bli en flodvåg av mig när den öppnas. En våg jag är skiträdd för. Vad kommer upp och vem...blir jag? Jag är rädd att mitt liv inte kommer kännas igen. Att det kommer skölja över tavlan med så mycket ny färg att... det riktiga kommer visa sig. Så som tavlan alltid sett ut. Allt jag förnekat och förtryckt, alla färger jag inte vågat använda. För jag är inte direkt så pastell som jag kan ge sken av. Jag är pastell också, men...min kärna är neon. Jag kan vara in deras faces och putta. Jag puttar för att se vad som ramlar och är det något attackerar jag där. Jag puttar fram den de egentligen är, men jag gör inte det längre. Jag slutade. Det finns nån ironi här. 

Att jag vill hjälpa andra grundar sig på nåt sätt i att jag vill hjälpa mig själv? Att när jag kan hjälpa andra så är det för att jag hjälpt mig själv? För jag kan ju slita mig blå när jag ska hjälpa nån, utan större framgång. Sen kan jag utan någon ansträngning alls göra så stora skift i människor att.. man tror jag haft grävskopa. Det är dock alltid när jag grundat det i en självkärlek till mig. När jag har kärlek till mig kan jag laga andra. Då kan jag laga de med kärlek. Men när jag tappar den kärleken till mig kan jag inte ge den till dem. Hur ska jag kunna ge nåt jag tappat bort? 

Maten, kosten, antalet måltider och antalet tugg är bladen på trädet. Roten är kärnan. Roten avgör. Roten styr över bladen och grenarna. Roten är den jag är nere och gräver i. Den båten är 70 ggr större men bara man ruckar nån mikromillimeter så blir det svallvågor utav helvette. Det är där sanningarna sitter. Där är chefen som styr alla anställda. Jag kan gå till Berra, Fia och Jocke och få de att göra saker men det är Klas som styr hela skiten. Eller Karin hette han visst. Och han va visst en hon. Karin hette hon. Karin heter hon.

Jag ska acceptera det jag tycker är fult och fel? Jag ska nog mest acceptera mig. ..och inse att jag inte var ful eller fel. 

[jaxmami]

Såhär funkar min hjärna:

Ikväll är det jag, musiken och tumblr. Det är mysigt. Funkar som terapi, ett sätt att ladda om batterierna. Låta känslorna och tankarna flyga runt bäst dom vill. Bra att få ut allt på något sätt. Lagrar man sånt blir det tillslut tungt för själen och det är lätt att vad som ska vara färg glada dagar istället blir gråa.

Jag mår inte dåligt. Just in my feelings. Även om det är blandat mellan ensamhet, nasty thoughts, happy feelings och rastlöshet så är alla tankar goda. Telefonen är torrare än sahara öknen. Skönt på något sätt också. Orkar inte vara social. Människor intresserar mig inte atm. Om det inte är min kära tumblr vän på andra sidan skärmen som förmodligen kommer läsa detta. Du är långt bort men så nära samtidigt. Under samma måne är vi och det är en mysig tanke.

Tänker på att jag fyller 26 om en vecka. Runt min födelsedag lyckas de alltid hända något dramatiskt så de blir liksom inte att jag firas som jag kanske skulle ha gjort. Och med handen på hjärtat så skiter jag i hur jag firar bara jag är med min familj och mår bra. Gärna lite tårta också. This bitch loves cake. 26 år, mamma till en underbar son, singel, tightare med mina syskon än någonsin, nöjd med tillvaron och motiverad som fan. Känns ändå bra. Vill tro att jag är exakt där jag ska vara och jag vet att vad som är mitt kommer alltid vara mitt. Även om de försvinner för en stund så kommer de tillbaka. Litar på ödet. Därför är jag lugn. Dom som ska vara i mitt liv finns där eller så dyker dom upp med tiden. Samma gäller allt i livet.

Såg lite söta outfits jag vill köpa också. Men woooho, så kul att köpa söta/sexiga outfits och sitta framför spegeln. Älskar väl att känna mig sexig för mig själv men skulle ju vara ännu roligare för nån annan... de är snart 14 feb också. Får alltid roliga idéer då men är oftast singel AF. Och som jag brukar säga förtjänar inte vem som helst allt de fina jag har att erbjuda.

Fan, är hungrig också. Ska man värma en matlåda kanske. Köttfärsåsen var ju tvärgod. Pasta sitter ju aldrig fel. Men ska man äta laxen istället kanske? Sen skulle jag vilja träna idag igen. Är så himla motiverad. Man måste ju passa på när man faktiskt känner så.

Kom på att jag skrivit allt utan mina glasögon på mig. Kommer få migrän. Har blivit en sån som har glasögon hela tiden. Är det åldern tro..

Nej, nu ska jag sluta prata med mig själv och äta en banan. Sen ska jag träna lite och mysa ner mig i sängen med min skatt. Han ska ta vaccin imorn så måste gå med honom till BVC. Hoppas han mår bra efteråt.

[jonssonsrichard]

Prestationsångest

Jag är ganska tankspridd av mig som person, men ibland händer det att jag tänker till och skriver ner mina tankar. Som jag gör nu i detta skrivande. Vet väl kanske inte vad jag vill få ut av denna text, för jag vill egentligen bara skriva. Jag funkar så som person, för att kunna uttrycka mig så måste jag skriva av mig lite. Komiskt och tänka att man är dyslektiker men kan ändå ta sig via skrift. Jag är fan inte skitbra på att läsa eller att stava men detta kan jag tyda utan problem. Väldigt länge så har jag haft en tanke som har varit att jag måste vara bäst på det jag gör, även att jag har vetenskapen om att jag aldrig kommer vara bäst på det, men så länge jag försöker så är jag nöjd. Just för stunden så ör jag ganska slutkörd som artist, som bartender eller som vän. Jag har väldigt svårt att försöka hitta en drivkraft till att fortsätta. Jag toktrivs verkligen på mitt jobb, och med det ansvar som jag tar varje dag. Jag lär mig fortfarande hur allting funkar, jag känner ändå att jag har fått ett hum över hur det går till. Jag tror och hoppas verkligen att jag är fortfarande en bra vän till mina vänner, att jag pleasar dom på ett sätt som gör att dom fortfarande vill ha mig i deras liv. Själva artisteriet har jag ingen aning om. Vi har haft det som ett uttryck, när man har jobbat lite för mycket, att man är slut som artist. Iallafall jag och min storebror. Jag tror att detta, egentligen, var en förtext eller kanske hela slutsatsen. Jag vet inte ännu. Har faktiskt druckit några öl nu. Främst hof, en mellis. Men är inne på Nils Oscar nu. Dom brukar slå till. Hatar att jag startar varje mening med “jag” men det är faktiskt mig jag vill skriva om, på gott och ont. Jag är extremt medveten om att jag har alldeles för höga krav på mig själv, det är inget som går att bara ta bort sådär. Men hur ska man få bort det? Om det är något som följt dig under hela livet så går det inte bara att sudda bort det sådär? Jag frågade faktiskt min chef idag, hur hen har klarat av så många år inom branschen, mest för att jag var tvungen på att få svar. Hen svarade: jag trivs fortfarande på mitt jobb, jag tycker det är kul att komma hit varje dag. Efter tio år så har det inte ändrats. Jag gillar alla nya utmaningar, att inte alltid ha personal, alla nya som kommer och det gamla som fortfarande är här. Att vi fortfarande klarar av en service, egentligen utan några problem. Jag utvecklas fortfarande inom min position och av er” Okej fine, detta kanske inte alls var det hen egentligen sa men det är vad jag upplevda av samtalet. Det var fortfaran kul. Men vadå, jag tycker, i slutändan, att det jag gör är kul? Jag finner fortfarande någon slags inspiration om dagarna, jag tar mig igenom varje service utan några problem, för det är inte svårt. Det är ju det jag kan liksom. Fast det är något som fortfarande är fel, eller osäkert. Jag har absolut ingen aning om viner, om öl eller om sprit. Jag har läst på en etikett eller på en fusklapp att det är ju såhär det smakar. “Du finner toner av frukter, en frisk smak samt en liten torrhet” Mina gäster köper ju det jag säger, för de vill ju dricka ett vin som är gott, som har det dom är ute efter, och det jag får dom till att dricka. Dom litar ju på min kunskap “han ska kunna det här!” Jag kan inte ett skit om det jag gör. Visst fine, alla kan lukta till sig saker, alla kan få ett hum om vad man ska blanda detta med. Vissa kan förstå att det här ska smaka på ett sett eller iallafall det du har i. Mina drinkar är egentligen ett “hitte på” som man säger hemma i Västervik, men det är inget jag egentligen har testat ihop innan, för att det ska funka? Det har bara funkat eller så har jag snott det av någon annan. Jag kan ingeting om mat, smakerna eller egentligen min egna meny som serveras på jobbet. Spelar ingen roll hur många gånger jag kollar på menyn och försöker få in det, det fastnar inte. Jag har intresset men tydligen så går det inte in. Och det är de som gör mig besviken på mig själv, jag har gjort detta i så många år att det ska liksom finnas där nu. Men va fan, lite sitter men inte mycket? Jag har gjort detta i så många år att jag ska egentligen vara bäst på det jag gör? Jag har gjort det i så många år att jag ska inte behöva vara nervös över det jag gör, för det ska sitta i ryggmärgen. Men det gör inte det? Jag har samlat på skor i snart fem år, ett märkte, och har en, oändlighet av dom. Jag kan namn och se vad som är vad, men jag kan inte mer än så? Med tanke på alla modeller som släpps dagligen och som jag följer dagligen, så ska jag kunna det. Säg att 70% av min garderob är av detta märkte. Då ska ju det vara naturligt att man kan det? Eller? Under en större del av mitt liv så har jag cyklat, i 12 år bestämt. Om det har varit till skolan, eller ett större intresse så har det alltid varit en större del av mitt liv. Har liksom gått och lagt mig om nätterna, som tonåring, och tänkt på cyklar. Jag har haft det som en ursäkt i livet. Jag har andas, ätit och lev cykel. Bmx framförallt, det har varit mitt allt. Som resturang är idag. Det fanns inte en dag som jag skolka ifrån skolan för att cykla. Som jag snodde nycklar för att få vara i vår skatelokal, som jag senare satt i styrelsen för, till dom insåg att vi festade där, rökte eller var där efter stängning. För att få filma eller fota i, när kidsen inte var där. Men med tanke på att det var allt man knarka ett tag, så borde jag också kunna det. Men alla timmar som spenderas att cykla, vid datorn och kollade cyklar eller kollade videos på folk som cykla eller som man bara pratade om. Så borde jag kunna det men det kan jag inte. För det fastnar inte i huvudet. Jag gick media programmet på gymnasiet, det enda jag kom in på, men jag trivdes. Jag var faktiskt bäst i min klass på rörlig bild och foto, något som låg mig varmt om hjärta och egentligen fortfarande gör idag. Det kallas även estetprogrammet här där jag bor idag, för det är lite för estetiskt för de som lägger fina tallrikar varje dag. Det är ju dom som är ester egentligen. Men där pluggade jag i tre år, fem dagar i veckan. Eller nä, när det passade mig egentligen, lärarna tillät att jag kom och gick som jag ville, de var ju trötta på allt skitsnack antar jag. Va fan, jag vart utsläng ur resturang för jag inte tog det seriöst, det jag faktiskt lever för idag, bokstavligen lever för. Men mediaprogrammet fick jag gå kvar i, antagligen för betygen var för dåliga för något annat. Fotar gör jag fortfarande idag, tack vare en väldigt god gäst som kommer till jobbet nån gång i veckan. Skulle nästan säga att det är en vänskaprelation faktiskt. Men han fick mig att fota igen, tack vare hans jävla laica. Vilka bilder han har tagit med den och skärpan, går nästan att jämföra med hasselblad, om allt är rätt inställt. Tror jag försvann lite i skrivande stund. Nu är det dock faktiskt väldigt kul att skriva men det kan jag inte göra längre. Jag ska orkar korr läsa skiten och ni som läser det med, ni ska orka, om någon läser detta. Har dock skrivit det mest för min egna del, för något av mitt huvud ska komma ut. Denna text ska handla om prestationsångest, något jag lider av, något extremt mycket. Inget som försvinner under en dag, under en text eller under en kort tid. Är man programmerad från tidigt ålder till detta så kommer det vara så ett tag. Tills man kanske är så pass mogen nog så det försvinner. Eller som kommer den följa mig till graven, det vet jag inte ännu och inte ni heller. Jag är inte den som räknar men om 374 dagar så borde den inträffa, isåfall. Tja.

[omgivenavidioter]

Jag motade dig i grinden.

Jag vet att det gör ont i dig & jag vet att du inte heller riktigt kan begripa varför det slutade så här.

Men det är vad jag gör, jag motar dig. Du får inte komma in här mer. Du vet det nu.

Och jag ser hur du sänker ditt huvud, att du egentligen redan har förstått & du börjar gå härifrån. Jag kan på riktigt se hur det vrider sig i huvudet på dig, hur dina ögonvitor blottas & hur tunga dina steg faktiskt är. Jag har koll på just de där stegen, jag vet exakt hur de känns. Och jag vet hur trasig man är mentalt när de tas & hur dåligt man måste må för att man skall kunna ta de. Den ryggsäcken är otroligt tung. Jag vet. Och världen är så väldigt liten just då.

På en millisekund slår du om. Du väljer att försöka komma in igen. Du kan liksom inte släppa taget om, (vad du påstår & egentligen bara tror) är det enda av värde i ditt liv just nu. Desperationen gör dig till ett påträngande monster, ett monster som du annars inte är. Jag motar dig. Igen, igen & igen. Du försöker spela på mitt samvete. Ur din mun kommer ord jag aldrig någonsin kommer påminna dig om att du sagt, men som egentligen inte heller borde blivit sagda. De är framkallade av situationen, ditt mående & är inte alls speciellt genomtänkta. Jag väljer att fortsätta mota dig. Jag väljer att lämna mina egna känslor helt utanför det jag nu står mitt framför & att fokusera enbart på att hantera situationen. Jag vet att mitt beslut är taget & jag vet också av erfarenhet att det här bara är ett desperat försök av dig att försöka få mig att visa några känslor. Vilka som helst egentligen, så länge jag reagerar. Och du skall veta att dina hårda ord, din desperation skrämde mig, väldigt väldigt mycket, men det berättade jag aldrig för dig. Jag skakade så kraftigt att du hade reagerat om du inte var mitt uppe i en känslostorm. En storm jag successivt valt att ta avstånd ifrån. Mina tidigare erfarenheter talade för att det när som helst kunde explodera, att det inte var helt säkert att jag skulle lämna levande, att du var en tickande bomd som när som helst kunde sprängas. Men i min förmåga att tro på det goda i människor, istället för att påverkas av allt jag varit med om, så stod jag kvar i dörren, som ett ogenomträngligt berg. Jag klarar av att hålla mig lugn. För din och för vår skull. För att vi är vuxna. För att jag vet bättre. Och för att du också annars gör det.

Minns du den natten?

Den som aldrig ville ta slut?

Du står några 100m härifrån & försöker få mig att ändra mig. Du är i sådant dåligt mentalt skick att jag väljer att ge dig gehör, men bara precis så mycket som krävs för att du skall ta dig härifrån, till en trygg plats där du kan vila. Timmarna går. Du är envis, men jag vinner den här ronden. Jag lägger alla mina resurser efter en hård arbetsvecka på det & dig. Du åker & jag gissar att vi aldrig ses igen. För mig är det lugnt. Jag är mer orolig för dig.

Dagarna efter det så rasar jag, tämligen. Alla de dåliga erfarenheter jag samlat på mig genom årens lopp kommer ikapp. Och inte bara ikapp, de hoppar liksom upp & örfilar mig tills den enda känsla som är kännbar är full panik. Det tar någon dag, sen ger det med sig. Jag håller ihop. Jag vägrar tappa fotfästet, jag vägrar låta det rucka på min verklighet. En verklighet jag fått kämpa för så hårt att ingenting gör det värt att förlora det. Ingenting. Inte ens du. Och jag vet att din högsta önskan är att jag skulle känna det annorlunda, men sanningen är som sådan & jag kan egentligen inte göra någonting för att förändra den. Jag minns att jag sov tre timmar den natten & sedan jobbade dagen därpå, det var en lördag.

Så, jag håller ihop. Jag håller igång & jag håller ihop. Det är mitt sätt. Och för att vara ärlig, det är det enda sättet. Det är inte ett dåligt liv, det är bara en jobbig situation. Och det är mycket. Det är övertid, utbildningar (som kommer främja hela min framtid), det är hästar, det är Olivia, det är vårdande av livsnödvändiga relationer, det är träning, det är djur & det är livet för övrigt. Det räcker.

Att jag ligger & vrider mig 10 minuter innan ögonen slår ihop för natten, kanske biter lite i kudden i frustration över att mitt behov av närhet är så stort - det stör mig inte. Det finns så mycket större & viktigare faktorer att fokusera på, att just de känslorna känns så små i relation till allt annat. Det överlever jag. Jag står ändå relativt stadigt på mina tandpetarben, jag har tagit mig hit & även om jag saknar förmågan att vila i det, så är jag på det stora hela rätt nöjd. Jag står ju.

Det finns så mycket viktigare saker att fokusera på än just den där eviga kvällen med dig. Det här kan låta känslokallt, men jag ser faktiskt fram emot den dagen du på ett genuint, icke känslosamt sätt, kan se på situationen & på ett mer neutralt plan förstå hur den också uppstod. Dagen du kan känna den frihet jag känner & fokusera på rätt saker. Inte låta hela din självkänsla vila i en enda människas uppfattning om dig. Att du kan se allt bra som livet har att ge. ❤️ jag förstår att det är svårt för dig nu, men det kommer att gå över, det är någonting (och kanske det enda) jag kan lova dig. Det har du mitt ord på.

[motherofgeckosandstories]

Gestaltningsarbete - del 4

Vad är död egentligen? 

Ett slut. Något som slutar att existera i den form det har funnits tidigare. Det är en förändring. Ett slut är inte alltid dåligt. Det kan ge föda till något nytt. Ett avslut för något kan vara en start och nyfödelse. I naturen innebär döden nytta för andra t ex avkomman som blev beskyddade av den omkomna, eller föda för andra varelser. Växter gror från de förlegade och avlidna för att skapa mer liv och en fortsättning.

Vi kan aldrig veta hur andra djur ser på död och att förlora någon nära, men jag anar att det är liknande som vi känner. En sorg och saknad över att det som vi hade har upphört.

Genom tiderna har människor försökt att finna sätt att förhålla sig till döden. Vi minns nog alla den dagen när vi själva fick förståelse för vad döden innebar, där vi förstod att ja, det är ett avslut. Jag fick detta ögonblick i Tingstadstunneln när min pappa berättade att min mamma kanske inte skulle överleva en operation hon gjorde. När jag fick se min mamma på sjukhuset, där hennes ben trängde fram, likt ett skelett insåg jag att det värsta kunde ske. Tack och lov överlevde hon detta. 

“Vanitas Still-Life.” 1668. Maria van Oosterwijck.

Min farmor begick självmord när jag var tio år. Jag fick berättat för mig att hon var död. Vad det betydde var svårt att förstå men jag fick inte träffa henne igen. Jag fick aldrig mer besöka hennes lägenhet. Det var ett plötsligt slut på ett skede i hennes liv och vi andras.

Men jag tror att det tillfället där jag verkligen förstod var det innebar vad när jag såg en man lägga sig på spåren framför ett tåg. Tåget hade ingen chans att stanna, och detta visste mannen. Bara en hundra meter eller så innan tåget körde förbi, tog sig mannen förbi bommen och stod framför tåget. Jag trodde först att det var en pojke som ville göra ett skämt men när han lade sig ner... då förstod jag att han inte skämtade.

Det är inte många som kan säga att de inte fruktar döden. Jag har knappt träffat någon med det tankesättet, speciellt inte yngre människor. Min morfar var underbar när han diskuterade hur det kändes att få en hjärtattack. Han sa, “Jaha, ja då var det min tur. Jag är okej med det... men att det skulle göra ont var ju inte så kul.” Jag tänkte på detta år senare när han faktiskt somnade in. Han blev 92 år. Han hade ingen ånger eller ångest över att dö. Han var nöjd att han hade fått leva. Han såg det som ett nytt steg. Jag hoppas innerligt att jag får uppnå den sinnesron. ________________________________________________________________ Kulturer och grupper av människor försöker och har försökt att förstå sig på döden. Det finns oerhörd mystik i det och människor söker sätt att förstå sig på saker. Vi vill lära oss. Men döden verkar inte som att vi helt har förstått oss på som samhälle.

Genom tiderna har olika bilder kring döden och sorg funnits. Grekerna hade Hades. Vikingarna Valhalla. Kristendomen har Jesus... myter om spöken och efterlivet har funnits och det är berättelser vi berättar vidare och vidare. 

“The Isle of the Dead”. 1883. Arnold Böcklin.  En mytologisk berättelse med inspiration av verkliga livet skapade denna fantastiska målning och berättelse. 

________________________________________________________________

Berättelser får en helt ny mening när man introducerar aspekten av död och tragedin som finns i det. Det blir mer spännande när det finns enorma konsekvenser till saker. Min partner, Ian, han är skådespelare och han har många gånger sagt till mig att “en skådespelares jobb är att ge folk hopp”. Jag skulle vilja påstå att det är detsamma med all typ av kreativt skapande. Skrivande, målande, filmskapande, fotografier... skapare, bra skapare, använder sina egna osäkerheter och rädslor i berättelser på ett eller annat sätt. De skapar något som känns “äkta”. 

Jag minns Sagan om Ringen, när jag var tolv år och såg filmen på bio. Jag blev chockad, förtvivlad och konstigt nog “frestad” av scenen där Boromir dör (SPOILER). Jag grät långt efter filmen var slut och än idag är den scenen så oerhört viktig och stark i mitt liv. När jag menar frestad.. hur ska jag förklara det? Det är något spännande och läskigt med det. Självklart är det fruktansvärt och jobbigt men på något sätt när man inte själv utsätts för det eller ens närstående så är det abstrakt på ett sätt jag inte kan förklara. 

The Lord of the Rings: The Fellowship of the Ring. 2001. J.R.R. Tolkien, Fran Walsh. Peter Jackson (Regi). New Line Cinema. 

Författaren J.R.R. Tolkien var en överlevare från första världskriget där han mötte fruktansvärda ögonblick. Alla som har läst eller sett SOR vet hur fruktansvärt läskig plats “the Dead Marshes” är. Här kommer ett kort citat från New York Times, “How J.R.R. Tolkien Found Mordor on the Western Front” (2016) https://www.nytimes.com/2016/07/03/opinion/sunday/how-jrr-tolkien-found-mordor-on-the-western-front.html

“On the path to Mordor, stronghold of Sauron, the Dark Lord, the air is “filled with a bitter reek that caught their breath and parched their mouths.” Tolkien later acknowledged that the Dead Marshes, with their pools of muck and floating corpses, “owe something to Northern France after the Battle of the Somme.”

Som jag har skrivit om tidigare är skapande ett sätt att bearbeta, hantera och se saker som är svåra i vår vardag med nya ögon. Genom berättelser, myter och traditioner försöker människor att förstå sig på döden, avslutet. Jag tror att många som jag har fått tanken att man måste lämna efter sig något så att man kan leva till och med efter döden. Tyvärr gör de flesta inte det. Det finns för många människor som har levt, lever och kommer att leva, för oss att följa. Vi har en tid där vi får vandra och existera. De flesta kommer fram till att vi måste göra det bästa vi kan för att uppskatta varje minut. Men det är inte så lätt. Speciellt inte om man är elev eller student.

Nu har jag skrivit ett bra tag... men jag har inte beslutat mig för något nytt i gestaltningen verkar det som. Jag fick ett par idéer där jag har en bild på en kvinna som står över sin egna kropp och har på något sätt lagt undan eller dödat hennes förflutna alternativt ändrat sin personlighet. Är inte det en sorts död? T ex när man lämnar barndomen bakom sig? Så allt tror jag inte behöver handla om just döden utan det kan även vara efter döden, de som lämnas, de som lever... :) 

[svenskaaffirmationer]

Har alla människor en längtan efter personlig utveckling? Jag minns att jag sa till en gammal kollega en gång "Oj, 10 år på samma ställe. Med din kompetens är du snart chef" varpå han svarade "Nej, nej, nej aldrig i livet. Jag är nöjd som det är". Det kanske låter konstigt att säga att det här vände upp och ner på hela min värld. Jag trodde verkligen att alla ville ha MER, vara MER eller åtminstone kunna MER. Just då skrämde det här uttalandet mig eftersom jag kunde inte relatera till det. Ibland är det okända och främmande förvirrande och bottenlöst. Även om personlig utveckling fortfarande är något av en grundsten i mitt liv, så kan jag förstå det nu på ett själsligt plan. Att finna stillheten i att bara få vara nöjd. Precis som det är just nu. Det har också blivit ett av dom viktigaste redskapen för mig, att vara tacksam i nuet. Vad är personlig utveckling för dig?🙏 (på/i Sweden) https://www.instagram.com/p/B-xIHnNJU-l/?igshid=19oujafdpq4hj