#lysander fels | Explore Tumblr Posts and Blogs

filmskribent · 2 years

Text

75 minirecensioner (tidigare publicerade på MovieZine)

De förbannade åren (2020) Självrannsakande och välspelat, om hur en dansk familj påverkas av naziockupationen under andra världskriget. Samarbeta, göra motstånd eller ingetdera i kampen för överlevnad? Svåra förhållanden skapar svåra frågor om moral och neutralitet.

10 Things We Should Do Before We Break Up (2020) Två New York-bor träffas av en slump och försöker sedan hitta anledningar att passa ihop. Den neurotiska dialogen fungerar mycket tack vare Christina Ricci och Hamish Linklaters samspel. Gullig indie-romcom som förtjänar sin plats i feelgood-hyllan.

Spaceship Earth (2020) 1991 stänger åtta “biosfärier” in sig i ett självförsörjande labb i Arizona, för att i två år förbereda kollektivboende i rymden. Vad kan möjligen gå fel? Mycket, när Noaks ark möter ett förtida Big Brother. Ett intressant tidsdokument av ett spretigt experiment.

We Need to Talk About A.I. (2020) Var går gränsen mellan snäv och generell artificiell intelligens? Vad är fördelarna och riskerna med framtidens AI? Viktiga frågor avhandlas i denna relevanta dokumentär, som även tar upp vad sci fi-genren har betytt för det pågående samtalet.

Child’s Play (2019) Det är mycket att leva upp till att omtolka Den onda dockan från 1988, om en leksak som börjar plåga sin unga, naiva ägare. Mark Hamill lyckas dock så bra med att ge liv till Chucky, att man inte behöver sakna Brad Dourifs illmariga röst.

The Tunnel (2019) Norsk katastroffilm, kan det vara något? Jadå, särskilt med tanke på dess förankring i verkligheten. En spännande kamp mot klockan, som inleds med fakta man inte ville veta: "Det finns över 1100 tunnlar i Norge. De flesta saknar nödutgång/nödrum."

Long Shot (2019) Journalist springer på barndomsförälskelse, som råkar vara presidentkandidat i behov av talskrivare. Seth Rogen och Charlize Theron har lika varm kemi som komisk tajming. Obegripligt att detta perfekt matchade långskott halvfloppade på bio.

Ready or Not (2019) Byggd på tristess och nihilism, har en stenrik familj en pennalistisk tradition för att hälsa ingifta välkomna till släkten. Deras dödliga lek ter sig som ett urspårat, socialt experiment, men som satir är det en underhållande kurragömma.

The Lighthouse (2019) Grubblande ”yngling” vaktar fyrtorn med ännu mer grubblande gubbe, filmat i svartvitt och bildformatet 1.19:1. Det blir inte festligare av att fyren hyser mardrömslika väsen. Otäcka scener när isolering och galenskap går hand i hand. Svarta hål-jägarna (2019) Käbblet på jorden bleknar om man zoomar ut en smula, eller hela 55 miljoner ljusår. Se hur det gick till när ett team av astronomer jobbade för att kunna ta första bilden av ett svart hål. Vägen dit är häpnadsväckande, på en resa som bara har börjat.

Parasit (2019) Social kommentar blir ren och skär skräck, när en familj som lever en till synes perfekt tillvaro utmanas av en mindre bemedlad familj. Bong Joon-ho och Han Jin-won har skapat en svidande allegori över roffarsamhället och en av 2010-talets allra bästa filmer.

Deux moi (2019) Varför inte låta livet hända i Frankrikes hjärta? Två grannar som känner sig vilsna, går ständigt om varandra i ett Paris som visar sig från sin charmigaste sida. Romantiskt och roligt men inte konventionellt, får jakten på lycka ta sin lilla tid innan det blir rätt.

A Hidden Life (2019) 1940. Österrikaren Franz Jägerstätter tvångsrekryteras för att strida för Nazityskland, får nog och vägrar. Terrence Malicks poetiska bildspråk känns igen, men denna gång inte på bekostnad av berättandet. Långt men inte för långt, är det framför allt smärtsamt berörande.

Us (2019) En home-invasion, där en familj plågas av sina mystiska dubbelgångare, visar sig bottna i något mycket större och läskigare. Nervigt och kryper in under huden – Jordan Peele har gjort det igen. Lupita Nyong'o är lysande, liksom filmmusiken av Michael Abels.

Wrinkles the Clown (2019) Har föräldrar i Florida verkligen bussat en otäck clown på sina barn? Denna dokumentär undersöker en slags skräckversion av Supernanny, eller bisarrt konstprojekt om man så vill. Metanivåerna är många men ohyggligt fascinerande.

Free Solo (2018) Gör helst inte som Alex Honnold, som riskerade allt i jakten på den ultimata kicken: att utan livrem bestiga El Capitan i Yosemite. Allt dokumenterades, väl medvetet om hur illa det kunde sluta. En hisnande och fascinerande inblick i extremsportens drivkrafter.

Mellan raderna (2018) Man behöver inte läsa mellan raderna för att uppfatta det väldigt franska i att föra långa, intellektuella samtal om kultur, relationer och författarvåndor. Att det är exakt vad ett gäng medelålders vänner och kollegor gör här, är förstås alldeles ljuvligt.

Boy Erased (2018) Lucas Hedges blev Golden Globe-nominerad för sitt porträtt av verklighetens Garrard Conley, som blev utsatt för så kallad omvändelseterapi för hbtq-personer. Ett omskakande drama om religiös fundamentalism och frihetskampen att få vara den man är.

Three Identical Strangers (2018) Tre amerikanska tonåringar upptäcker att de är trillingar och blir rikskändisar på kuppen. Det är en entusiastiskt berättad dokumentär, trots att syskonen visar sig vara offer för ett oetiskt experiment. Hårresande insikter befäster att verkligheten ofta överträffar dikten.

Arrival (2016) Ingen lärobok i världen har facit när lingvistikern Louise Banks (Amy Adams) anlitas för att tyda utomjordingars skriftspråk. Denna sci-fi är lilla julafton för språkvetare, rymdnördar och alla andra som gäckas av universums oändliga mysterier.

Yarden (2016) Berättelsen om den sparkade journalisten som tar jobb som biltransportör, bygger på Kristian Lundbergs roman med samma namn. I denna inlaga om otrygga anställningsvillkor och obefintlig arbetsrätt, är Malmös sociala periferi lika snyggt fotad som deppigt skildrad.

Deadpool (2016) Inte en dag för tidigt. Efter en aldrig sinande ström av barntillåtna Marvel-filmer, fick antihjälten Deadpool äntligen sin egen solofilm. Ryan Reynolds fungerar väldigt bra i rollen, vars främsta behållning är när skurkar peppras med gliringar.

Ex Machina (2015) Skandal att denna täta sci fi-thriller inte gick upp på bio i Sverige. Var går gränsen i skapandet av intelligent liv? Är mänskliga känslor mindre värda för att de inte alstras av en människa? Via Alicia Vikanders android konfronteras vi med etiska dilemman som berör.

Tjuvheder (2015) Peter Grönlund har öga för socialrealism, så pass att han gärna använder sig av amatörskådespelare; ett riskabelt grepp som fungerar utmärkt i denna råa vardagsskildring. Malin Levanon fick en självklar Guldbagge för huvudrollen som langaren Maria.

The Secret Life of Walter Mitty (2013) Precis som komikerkollegorna Adam Sandler och Vince Vaughn, blickar Ben Stiller ibland åt dramahållet. Här är han en försynt Life Magazine-anställd, i en jakt på ett försvunnet fotonegativ som bland annat tar honom till Island. Vackert fotat och rakt igenom feelgood för själen.

Oldboy (2013) Spike Lees nyinspelning av Oldboy har fått oförtjänt mycket skit. Efter en mystisk kidnappning och 20 år i isolering, kan Josh Brolins slitna reklamare äntligen hämnas. Slafsigt värre blir det. Missa inte heller Park Chan-wooks manga-inspirerade original från 2003.

Her (2013) Folk kan träffas på olika vis. författaren Theodore (Joaquin Phoenix) dejta sitt operativsystem (!) Samantha, vars röst görs av Scarlett Johansson. Nog för att deras relation blir lite meckig att utveckla, historia om att knyta an och att våga släppa taget.

Ruby Sparks (2012) “Quirky” indie-romcom har vissa konnotationer. Roligt, kvickt och knasigt ska det vara när tillvaron sorteras. Utan att bli kliché, uppfyller fantasifulla Ruby Sparks kriterierna. Kemin blir extra naturlig då Zoe Kazan (även manus) spelar mot äkta maken Paul Dano.

Jakten (2012) En man blir anklagad för ett ohyggligt brott och får livet förstört, då oskyldig i juridisk mening inte alltid gör skillnad. Skickligt hantverk om ett tidlöst tema. I regi av Thomas Vinterberg, gör Mads Mikkelsen en av karriärens starkaste roller. Melancholia (2011) Efter coronaåret 2020 och en minst sagt skakig start på 2021, känns jordens undergång närmare än vanligt. Ett sätt att bearbeta, är att ta sig an Lars von Triers profetiska sci fi-drama, som kretsar kring en obekväm bröllopsmottagning.

Contagion (2011) Social distansering har nog aldrig varit mer angeläget på film. Därför finns det en makaber ironi i att detta virusdrama fick nytt liv under coronapandemin. Att se den idag är en smärtsam påminnelse om hur skört samhället är när krisen kommer.

The Girl With The Dragon Tattoo (2011) Det har gått ett helt decennium sedan David Fincher hakade på nordic noir-vågen. Känner du dig gammal än? Tillhör man de som hänförs när Hollywood bränner någon miljard på att filma i Sverige, blir man nog inte besviken på denna hårdkokta nyinspelning.

Moneyball (2011) Man måste inte vara sportfåne för att gilla sportfilm. Man måste inte ens uppskatta baseball för att gå igång på detta biografiska drama, om ett lag som tar sig ur underläge med hjälp av klarsynta analyser. Smart manus, som oftast när Aaron Sorkin är inblandad.

Bridesmaids (2011) Ibland stämmer allt bara. Manus, regi och val av skådisar, Bridesmaids prickar helt rätt. Annie Walker (Kristen Wiig) strular till det för kompisgänget när det vankas bröllop. Turerna fram till den stora dagen är många, knasiga och väldigt roliga.

Cyrus (2010) Jonah Hill, född att spela störig. I denna dramakomedi agerar han en överbeskyddande son, som inte vill släppa taget om sin mamma (Marisa Tomei) när hon träffar en ny karl (Jon C. Reilly). Pratigt och kul av mumblecore-bröderna Mark och Jay Duplass.

Crazy Heart (2009) Jeff Bridges är fantastisk som nerdekad singer/songwriter, i denna berörande historia. Han tackade först nästan nej till rollen men vändpunkten kom när tankarna kring musiken började sätta sig. Tur var väl det. Att Bridges sjunger själv i filmen gör halva grejen.

Zodiac (2007) Att utredningen av Zodiacmorden fortfarande är öppen, adderar ännu ett lager av spänning till David Finchers mästerverk, en uppvisning i metodisk perfektion. Jake Gyllenhaal är som klippt och skuren som den ihärdigt sanningssökande Robert Graysmith.

Djävulen bär Prada (2006) Mode- och journalistvärlden kan vara lika lockande som skoningslös. I alla fall enligt bilden som ges här, när Meryl Streep lyser som en Anna Wintour-esque chefredaktör för en prestigefull tidning. Anne Hathaway övertygar som hennes målmedvetna adept.

The Last King of Scotland (2006) Historiskt drama om Ugandas diktator under 1970-talet. Forest Whitaker gör ett magnifikt personporträtt av Idi Amin och har sagt att den Oscarsbelönade rollen var svår att skaka av sig. Förståeligt, med tanke på hans omvittnade dedikation för att fånga vansinnet.

Eternal Sunshine of the Spotless Mind (2004) Cate Winslets och Jim Carreys rollfigurer raderar sina minnen, för att ständigt hitta tillbaka till varandra. Regi av Michel Gondry och sedvanligt knasmanus av Charlie Kaufman, innebär en ljuvlig, ickelinjär historia som får en att fundera över ödets nycker.

25th Hour (2002) Mästerligt av Spike Lee, om New York-bon Monty (Edward Norton) som spenderar ett sista omvälvande dygn i frihet inför ett längre fängelsestraff. Som första Hollywoodfilm att förhålla sig till 9/11 med anpassade manusförändringar, ges den en särskild nerv.

Adaptation (2002) I denna Charlie Kaufman-historia, spelas en fiktiv version av Kaufman (och han fiktiva tvillingbror) av Nicholas Cage, som efter succén med I huvudet på John Malkovich drabbas av svår skrivkramp. Att Spike Jonze har regisserat gör det inte mindre underbart skruvat.

High Fidelity (2000) Det är fullt upp för John Cusacks skivbutiksägare, när viktiga album ska rangordnas och känsloliv redas ut. Man behöver inte ha läst Nick Hornbys semibiografiska roman för att njuta av denna nostalgitripp. Se även den kortlivade serien med samma namn från 2020.

The Talented Mr Ripley (1999) Suverän filmatisering av Patricia Highsmiths roman. Matt Damon gör en läskigt trovärdig sociopat, som nästlar sig in i andras liv för att leva det goda livet i 1950-talets Italien. Castingen är klockren och Jude Law är tidernas stekigaste glidare.

Boys Don’t Cry (1999) Kimberly Peirces uppmärksammade indiefilm om mordet på Brandon Teena i 1990-talets Nebraska, är en påminnelse om de många hatbrott som fortfarande sker mot transpersoner. Fruktansvärt starkt, med Oscarsvinnande- och nominerade Hilary Swank och Chloë Sevigny.

Office Space (1999) Skojig igenkänningskomik för alla som vet vad det vill säga att stångas mot såväl kopieringsmaskiner som byråkrati. Tittare med erfarenhet av kontorslandskap eller annan pappersslukande verksamhet, har att se fram emot en förlösande “våldsscen”.

The Faculty (1998) I kölvattnet av Scream kom det många halvdana tonårsskräckisar, men denna high school-rysare har en härligt lökig sci fi-twist. En lyckad mix av humor, tonårsalienation, popkulturella referenser och “body invasion”, gör att den sticker ut från mängden.

Festen (1998) Det som inleds med ett praktfullt 60-årskalas, förvandlas till tragik efter ett fruktansvärt avslöjande. Om uttrycket “tryckt stämning” skulle gestaltas med ett enda exempel, är det av denna första danska dogmafilm som också är en av de allra bästa.

Den tunna röda linjen (1998) Hajpen var enorm när kufen Terrence Malick skulle släppa sin första långfilm på 20 år. Det kanske inte blev den krigsfilm folk hade tänkt sig, allra minst de medverkande skådisarna, varav flera blev bortklippta. Dock sevärd, i all sin konstnärligt reflekterande form.

Rushmore (1998) Svag för charm? Missa då inte denna tidiga Wes Anderson-rulle i privatskolemiljö, där handlingen följer en driven men strulig 15-årig student. Detta var Jason Schwartzmans filmdebut och kom precis som Bill Murray att medverka i flera av Andersons senare filmer.

Starship Troopers (1997) Ingen kan beskylla Paul Verhoeven för att vara fin i kanten. Mustig sci fi-action blir det när insektoid ondska ska bekämpas och mänsklighetens interstellära framtid tryggas. Genom åren har Starship Troopers växt i anseende bland kritiker, inte minst för dess politiska satir.

Con Air (1997) I Jerry Bruckheimers hårt producerade värld, är det ofta en fin gräns mellan störtlöjligt och tufft (nåja). Låt detta bli filmkvällens guilty pleasure, om livsfarliga brottslingar på rymmen, i ett flygplan, i en öken. Nicolas Cages hjälte chefar som bara han kan.

Kontakt (1997) Baserat på Carl Sagans sci fi-roman, finns det tungt material att jobba med för Jodi Fosters huvudroll som SETI-forskare. Sällan har väl jakten på utomjordiskt liv presenterats med en så vetenskaplig inramning, som i denna fiktiva och välgjorda storfilm.

Braveheart (1995) Vid det här laget har väl varenda (s)kotte sett Mel Gibsons mäktiga krigsepos om William Wallace, som i slutet av 1200-talet stred för Skottlands självständighet. Kanske kan en omtitt locka att se Robert the Bruce från 2019, där Angus Macfadyen repriserar sin kungaroll?

Quiz Show (1994) Baserat på de amerikanska frågesportskandalerna under 1950-talet, berättas historien om NBC:s dragplåster “Twenty-One” och spelet bakom kulisserna. Ralph Fiennes och John Turturro är utmärkta som rivaler i de riggade tävlingarna. Höga halter av cynism utlovas.

Speed (1994) Det finns vissa action man återvänder till. Speed är en sådan film, tokeffektiv i all enkelhet. En bombhotad buss skenar iväg och måste räddas av team Keanu Reeves och Sandra Bullock. Inga konstigheter. Är det för mycket begärt att hoppas på en återförening?

The Commitments (1991) Det har startats många band på fyllan och lika många har lagts ned. Några som tar det hela vägen, är det sköna gäng som bildar The Commitments. Med värme och hjärta levererar de Dublin-soul när man som bäst behöver den.

Maffiabröder (1990) Den som ännu inte har sett detta maffiaepos, har att vänta en storstilad studie i brott och drivkrafterna bakom. Få kan nämligen strukturera uppgång och fall-historier som Martin Scorsese, i hans kanske allra bästa film.

Den vilda jakten på lycka (1989) Intensiv, svart komedi i regi av Danny DeVito. Han spelar även advokaten som hamnar mitt i ett äktenskapsbråk. Luften självantänder när Michael Douglas och Kathleen Turners bittra makar går lös på varandra – en fröjd att se denna tajta skådespelartrio i absolut högform.

Strul (1988) Barnvisan Gullefjun får en mycket kreativ tolkning i denna hysteriska actionkomedi. Björn Skifs i högform, spelar kemiläraren Conny som sätts dit för knarkbrott. Manuset skrevs av Skifs själv och Bengt Palmers, ett samarbete som fortsatte i Joker och Drömkåken.

Cocktail (1988) Är detta Tom Cruises livsroll? Nej. Är scenerna bland Manhattans yuppies Oscarsmaterial? Nej. Dock har det aldrig känts mer rätt att skåla till denna sena 1980-talsrulle, om en odräglig bartenderlärling från Queens som drar till Jamaica för att pröva lyckan.

Mississippi Burning (1988) I juni 1964 lynchades tre medborgarrättskämpar av Ku Klux Klan, varav en av klanledarna dömdes först 2005. En smärtsam del av historien skildras här genom ögonen på två FBI-agenter. Ursinnigt berättat och fortfarande brännande aktuellt.

Good Morning, Vietnam (1987) Krig och komedi är två genrer som är knepiga att förena, men Robin Williams om någon kunde ro iland det. Få var så bra på att sprida hopp och glädje i mörkret, som kungen av improvisation. Här briljerar han som radiopratare i Saigon under Vietnamkriget.

The Color of Money (1986) Biljardspelaren "Fast Eddie" Parker ska ha inspirerat Paul Newmans fifflare i The Hustler (1961). 25 år senare är samma rollfigur mentor för Tom Cruises ivriga talang. Spelsuget smittar av sig och som vanligt tar Martin Scorseses regi fram det bästa ur alla.

Flugan (1986) Vad vore filmhistorien utan David Cronenbergs skruvade hjärna? Här han dessutom redan starkt material att jobba med, i en nyinspelning som står på egna muterade ben. Jeff Goldblum engagerar som forskaren som får betala ett högt pris för sina teleporteringsexperiment.

Mannen från Mallorca (1984) Filmatiseringen av Leif GW Perssons Grisfesten, delar flera skådespelare med en annan given klassiker i krimgenren, Mannen på taket. Sven Wollter och Tomas von Brömssen som härdade snutkollegor, har den rätta kemin som behövs för att hålla tempot uppe.

Den vilda jakten på stenen (1984) 1980-talet kokade nästan över av hurtiga skattletare. Från Indiana Jones och lökiga kopian Kung Solomos sk(r)att, till denna vilda jakt på en ädelsten. Trojkan Michael Douglas, Kathleen Turner och Danny DeVito roar i ett tidstypiskt matinéäventyr.

Den enfaldige mördaren (1982) Oförglömligt drama som utspelar i 1930-talets Skåne. Den svidande samhällskritiken är central och Hans Alfredson är helt fenomenal som fabrikör Höglund. Kanske var det för hans stora hjärta, som han var så bra på att ringa in mänsklighetens brister.

Brisby och NIMHs hemlighet (1982) Önskas paus från Disneys gulligheter? Vad sägs om en ensamstående musmamma som kämpar för sin familj, i en fantasyvärld full av onda varelser? Välkommen till Robert C. O'Briens barnbok som tecknad film. Mörkt men inte lika traumatiserande som Den långa flykten.

9 to 5 (1980) 1973 grundades organisationen 9to5 för att förbättra arbetsvillkoren för kvinnor. Sju år senare kom den firade komedin på samma tema. Som hämndlystna sekreterare ser vi Jane Fonda, Lily Tomlin och Dolly Parton, vars titellåt blev den omedelbara superhit vi alla känner igen.

Avlyssningen (1974) Tänk att det kan vara så spännande att följa hur en desillusionerad övervakningsexpert sitter och avlyssnar folk. Förutom träffsäkert tidsdokument (efter Watergate-skandalen), är temat lika relevant i dagens digitala exponeringskultur.

The French Connection (1971) Innan William Friedkin skrämde världen med Exorcisten, regisserade han Gene Hackman och Roy Scheider i denna 1970-talsklassiker. Inget span på knarksmugglare i New York utan en spektakulär biljakt, så bulla upp med donuts och kaffe. Ett måste för fans av snutfilm.

Jungfrukällan (1960) Tittar man närmare på Ingmar Bergmans hämndhistoria, om en flicka som mördas av tjuvar, är det inte svårt att förstå att Wes Craven inspirerades att göra The Last House on the Left, som i sin tur fick en nyinspelning. Starka berättelser drabbar, omtolkas och lever vidare.

Hets (1944) Alf Kjellin spelar studenten som får en dödsfiende i sin lektor “Caligula”, ikoniserad av Stig Järrel. Pedagogiken på läroverket är nämligen raka motsatsen till lågaffektivt bemötande. En maktkamp som bör vara obligatorisk på att se-listan.

Casablanca (1942) Ibland blickar vi tillbaka i filmhistorien för att beröras på nytt, som i denna odödliga inkörsport till Hollywoods guldålder. Romantisk filmmagi spirar när Ingrid Bergman och Humphrey Bogart byter fraser som “vi har alltid Paris”.

Bloggbonus – tidigare opublicerat:

Booksmart (2019) När sista skoldagen närmar sig, ställs två tajta vänner inför tonårslivets tuffa prövningar. Olivia Wildes regidebut är en skarp high school-komedi, med mer hjärta än buskishumor. Kaitlyn Dever och Beanie Feldstein regerar i huvudrollerna.

The Favourite (2018) Maktkamp på slottet kan vara dötrist, tråkigt och alldeles underbart. Det senare gäller detta kostymdrama av syrligaste klass, i regi av Yorgos Lanthimos. Ta på kråsskjortan, pudra ansiktet och förförs av ränksmideriet kring drottning Anne av England.

Martha Marcy May Marlene (2011) I Catskillbergen i Appalacherna huserar en sekt. Martha flyr och handlingen fokuserar på eftermälet: återhämtandet och den ständiga känslan av att aldrig riktigt bli fri. Elizabeth Olsen förmedlar obehaget med bravur i sin debut- och genombrottsroll.

There Will Be Blood (2007) Feel bad-auteuren Paul Thomas Andersons allra mörkaste uppgång och fall-drama. I Kalifornien runt sekelskiftet 1900, blir luften extra tung av girighet. Daniel Day-Lewis är fenomenal som hänsynslös oljebaron, i bitter fejd med Paul Danos predikant.

Arachnophobia (1990) En småstad i Kalifornien invaderas av en dödlig spindelart, varpå det ankommer på Jeff Daniels doktor att hantera situationen. Hade man inte spindelskräck innan, lär man få det av denna underhållande “creature flick”. Svenska filmtiteln är fyndigt nog “Imse vimse spindel”.

Miller’s Crossing (1990) När det pratas om gangsterfilm är Miller’s Crossing inte den första som brukar komma på tal. Inte heller är den särskilt typisk för bröderna Coens stil. Det gör den dock inte mindre sevärd. Suveränt, om irländska maffian under den amerikanska förbudstiden.

The Planet of the Apes (1968) Kultigt ursprung till en lång filmserie, där aporna dikterar villkoren och människan får kämpa för sin frihet. Slutscenen är en av de mest kittlande i filmhistorien och premissen, som väcker frågor om mänsklighetens vårdslöshet, är minst lika aktuell idag.

Cleopatra (1963) Dags för långsittning och ta del av Elizabeth Taylor som egyptisk drottning i fyra timmar. Nog för att mastodontfilmer är svindyra, men hög risk kan löna sig och Cleopatra blev en braksuccé. En av de klassiker man helt enkelt bör ha sett – episkt i ordets rätta bemärkelse.

0 notes

youngroyalscatalogue · 2 years

Text

Languages - Swedish (part 2)

Vårt arv Tags: future fic, post-canonStatus: completed Rating: M Author: SilvaGrey Summary: Mordet på Hashim har skakat om hela Bjärstad. Vilket väl i och för sig inte är så underligt, alla mord är vidriga. Med ett mord på en 20-åring som förälskat sig i en person som släkten inte godtar, i en annan pojke, känns så fruktansvärt fel. Hela lunchbordet på Skogsbacken surrar av diskussioner. Men allt Wille hör är att de pratar om Hashim som om han tillhörde en annan värld, levde under andra regler, lagar eller normer. Normer som inte gäller svenskar. Det handlar om dom där, dom andra, inte om oss. Fast om man är kronprins så finns det en särskild paragraf i successionsordningen som reglerar under vilka premisser man får gifta sig.

Wille känner sig trängd av både lagen och förväntningar på honom som ny kronprins. Men mötet med hederskulturer får honom att reflektera över sin egen situation. Lyckligtvis har han Simon vid sin sida.

Negative energy I ban thee (svensk version) Status: completed Rating: T Author: SilvaGrey Summary: Hon har ringt tre gånger inom loppet av två timmar och skickat fyra sms. Han har varken orkat svara eller läsa meddelandena. Istället ligger han på sin säng fortfarande iklädd skjortan och byxorna från skolavslutningen. Slipsen och kavajen ligger i en hög bredvid fåtöljen. Han försöker låta bli att tänka, vilket går så där. Så när Felice ringer för fjärde gången så svarar han faktiskt.

eller helt enkelt - Good friend Felice

Han har inte haft det så lättS Status: completed Rating: M Author: SilvaGrey Summary: Wilhelm och Felice sitter i vårsolen i den privata delen av Drottningholms slottspark och njuter av den första riktigt varma dagen. Dom har skämtat om att kanske trots allt gifta sig, som ett vänskapsäktenskap. Att fira sina respektive 50 årsdagar nästa år utan en partner vid sin sida känns tungt för dem båda.

Mer än en gång, har dom spekulerat vad som faktiskt gick fel där på Hillerska för länge sedan. Det mest rimliga scenariot de har kommit på är att - någon, kanske inte någon av dem, men någon borde ha hört av sig till August redan under det där jullovet och inte lämnat honom ensam på Årnäs.

Bland gelikar Status: complete Rating: T Author: SilvaGrey Summary: Hade någon frågat August för två dagar sedan så skulle han sagt att det inte fanns någon möjlighet att han skulle kunna röra till vare sitt eller Willes liv mer. Tänk så fel man kan ha.

Fast i slutänden kanske det ändå för något gott med sig för Wilhelm, Simon och August.

Det som inte dödar stärker inte heller Status: completed Rating: G Author: ageminiheart Summary: Hur har de det egentligen, Simon och Wille, såhär i efterdyningarna av filmen?

Inte toppen, hörni. Inte toppen.

Sirius Status: completed Rating: T Author: hannakin Summary: Simon är den ljusaste lysande stjärnan på himlen och Wille är ett svart hål som suger ur allt ljus och förintar alla som kommer för nära. Simon är Sirius och Wille är ett svart hål. Och om Simon kommer för nära kommer han sugas in i mörkret. Och där kommer WiIlle att förgöra honom.

Nåt slags förstånd Status: completed Rating: not rated Author: SilvaGrey Summary: Prins Ludvig tog sats så lugn och stadig han kunde ”Kristina, vi behöver pratas vid. Om Wilhelm…”.

Det är strax efter nyår 2021 och det börjar gå upp för åtminstone en av Willes föräldrar att han inte alls mår bra efter allt som hänt under hösten. Att faktiskt ingen av dem mår bra. Frågan är om Ludvig kan få Kristina att acceptera hans tre förslag.

Hovleverantörerna Status: completed Rating: T Author: SilvaGrey Summary: Stackars Simon, alla makter är emot honom när han ska förbereda sig för att tillbringa ett par förhoppningsvis mysiga sommarveckor hos Wille på Solliden.

Är det värt det? Status: completed Rating: T Author: SilvaGrey Summary: Det är en dröm för Wille och Simon att få börja plugga i Uppsala och (nästan) bo ihop. Men mörka moln hopar sig på den europeiska politiska himlen, vilket får direkt konsekvenser för pojkarna. Och så har deras fans börjat bli en anings för påträngande. Och var står Drottningen när det blåser kallt?

Eller: Simon & Wille på nya äventyr

Mr Eriksson (svensk version) Status: Completed Rating: G Author: SilvaGrey Summary: Det är en oändlig hög med papper som de ska ta sig igenom innan flytten till USA. Minou, som trots sin professionalitet ut i fingerspetsarna, verkar börja tröttna på att Wille och Simon har tröttnat och mest tramsar nu. Återstår att se hur det går med att skriva in Wille vid Harvard.

Detta är en kort “drabble” som utspelar sig någon gång efter nyår men innan de sätter sig på planet till USA i min fic “Är det värt det?”. Kan vara bra att läsa den först, men inte supernödvändigt.

Vart ska du? Status: completed Rating: not rated Author: SilvaGrey Summary: Rosh var nervös. Hon var sällan nervös i vanliga fall, men nu klappade hjärtat. Kanske var det inte så konstigt. Det är ju inte varje dag man ska hålla tal på slottet. Typ mer en ”once-in-a-lifetime” grej. Men här var hon.

ELLER Rosh är där för Simon på en väldigt viktig dag

#swedish master #swedish

0 notes

careersoldier · 2 years

Text

A different darkness

Was this the dream again? Or was she reliving this nightmare? Brought back to this hell scape of the void. Had she even escaped her cell? Or was she dead? Her body rotting under the weight of the castle above. Aether drained away by the beast and master that reigned here.

No. No this was a dream. A vision. It must be... it had to be.

The Void had triggered another vision. Another path that was opening. Though, like with many things dealing with the subject matter, the message was unclear. Even it was clear her mind was not.

Annable needed to deal with herself first.

The Elezen woman took a deep breath as she closed her mismatched eyes and focused. Drowning out the hum of fear and doubt, of worry and pain that was circling around her like hungry sharks. She controlled the world around her. Controlled how she moved within her gifted sight. She was the mistress here. Nothing would harm her. Nothing would suck her aether away. Nor would things torture her. Not now.

Not again.

"What is it you wish me to see?" She asked out into the empty space as she opened her eyes. Scanning the area before her. A broken stone walkway opened before her. Pillars, like great knives, jutted upward from the corners of the paths. Vines of inky blackness grew wild along the paths rails. Giving it an almosy abandoned look.

The sky was violent in nature. Aether swirled like the wind. Chased by tiny void beast looking for a meal. Portals of void energy opening and closing; clouds she had one thought of them. Soundless lightning cracked wildly around. Lighting the sky up with an eerily dark light.

The Void... in all its broken, shattered glory.

"I said, what do you want? Time and time again you have brought me here and time and time again you refuse to show your face. Are you a coward? Or do you wait for some... mystical revolution. For I grow tired of these visions of nothingness."

The surprising warm aether wind rustled around her as if answer. Moving her hair around her like a sea of wild, snowy tendrils. Shifting her gown of black silk around her body. Though barely any flesh could be seen (aside from her face, neck, and hands) it was clear the elezen was pale in color. A natural color though. A gift from her long dead ancestors who lived in snow and under stone roofs.

"Well?" -- Darkness rises, the biting sound of lightning crackling across the purple hued sky, the echoing sounds of nothingness moving through the void. The sound of a voice calling out, no…Demanding something. The shadowy figure moved through the grounds as the call out happened again, that feeling surging through him as if to yank him toward whatever it was. The void…. The final frontier…... These are they voyages of a man who should not be here…and a woman who refuses to be here…. Their mission is to escape alive, to seek out a manner to never return. To boldly return, where most never could.

Was this real? Was he being summoned? He didn’t know these days…. He felt that draw, he felt that pull, yet still it wasn’t strong enough to summon him. He merely felt the winds of change coming…. Freedom was coming…. He felt it, from the very first day he communed with the void, where he gave up who he was, what he had done…. all of it gone. The void had tried to consume him, yet he became something more, he became something different all together. He had learned to harness the darkness around him, he had started to become one with it as it consumed him over what felt like years to him.

Lysander had made deals, deals to learn, deals to survive, everything came at a cost. When the cost was too great, he took it by the point of sword… He lost several times, yet each time he came back… Sometimes faster than others. He never could have expected this great hell, when he gave himself over, willing to do what it took so that he could protect what he held dear… His brother, his unit, men and women who would die for each other…That is what flashed through his mind, what caressed his every memory.

He felt that pull again, that yank deep in his chest as he slipped forward. “Whose there!” He cried out, his sky-colored orbs with the purple hue around them searched the area. His fingers flexed and clenched. “ANSWER ME!!!” He spun around again searching, yet the power was gone as quickly as he felt it. He felt that familiar tug back toward the living, back toward reality. He though he had left that behind, he thought he had long forsaken that…Yet that tug, that feeling, it sent the surge of feelings back through him.

As he searched the area in the vision before the seer, she would see a towering Elezen, a man built and bred for war looking around the area. His snow-white colored hair brilliantly gleaming in the low light of the void. His face perfectly angled, perfectly shaped, this was a man who came from a proper lineage, someone whose family was meticulously selected to ensure a proper stock in his lineage. Scars adorned the otherwise perfect skin, and a darkness loomed behind him. Upon the hip of the man sat a sword in a scabbard unlike any other with dark runes etched into the side as they glowed brightly in the transparent image of the man.

The void surrounded him, caressed him, yet still he was something different. This void knight, in the vision, it would call out to her. The surge of power evident as the world spun around the visage, would she dare seek it out? Would she dare follow the vision? Darkness abides, Darkness controls…...

#Lysander&Anna #Void #Darknesss #ffxiv roleplay #Elezen

0 notes

elda-mcl · 5 years

Text

CSJ Élet a Campuson 7. epizód Útmutató

Jelölések: - Negatív eredmény az esélymérőn / Semleges eredmény az esélymérőn + Pozitív eredmény az esélymérőn

A + vagy / értelem szerűen pedig azt jelenti, hogy ha elég magas az esélymérő, akkor vagy pozitív vagy semleges a hatása.

Ha egy válasz mellett egyik jel sem szerepel, akkor nem tudom a hatását.

= Fordított tartalom, így a megfogalmazás helyenként eltérő lehet az eredetihez képest.

Akciópontok: 1,000 - 1,250 AP

Pénz: 15G - Rosalya ajándéka 120G - Az összes ruha (külön dobja fel a fürdőruhát és a többi kiegészítőt) 5G - Buszjegy

Illusztráció: Összesen öt illusztráció elérhető. Egyet tudsz megszerezni, egy végigjátszás alkalmával (hiába egyforma a ruha két-két karakternél). Azzal lesz esélyed képet szerezni, akivel az epizód végén a legmagasabb a mérőd (jobb ha nincs két egyforma esélymérős srác, különben lehet, hogy nem ad képet).

Tündérkeresztanyu: A mosdóban tudsz vele összefutni éjszaka, miután Rosától és Leigh-től eljöttél (és mielőtt a szobádba mennél).

Flamingós úszógumi

Ruhák:

Az első (virágos bikini, rövidnadrággal) Hyuné és Rayané, a második (sellős fürdőruha, ruha és úszógumi) Castielé, és a harmadik (zöld top és szoknya) Nathanielé és Priyáé.

Ott kezdődik az epizód, ahol az előző abbamaradt: a szobádban, ahol Rosa meglepetéssel készült.

Rosalya: Velem volt, mikor kiderült. A ciklusom késett. Leigh ötlete vlt, hogy menjünk el venni egy tesztet, és igaza lett.

A. Nem használtál semmilyen fogamzásgátlót? / B. Mi lesz a sulival, hogy fejezed be? -5 C. Szerettél volna teherbe esni? +5

Rosalya: Először megrémültem, de örülök neki. Egy tonna kérdés jutott eszembe: mi lesz az iskolával, a lakással, stb. De végül úgy döntöttem, hogy nem most jött el az ideje... Biztos vagyok benne, hogy helyes döntést fogok hozni. Ha ez most megtörtént, meg kellett történnie!

A. Nagyon örülök neked. / B. Volt időd beszélni Leighel erről az egészről? Ez egy nagy döntés. -5

Ha pozitív a mérőd Yeleennél:

Yeleen: Ó... Talán kopognom kellett volna. Muszáj aludnom ma este. Nem igazán vagyok hangulatban egy bulihoz a szobába.

A. Csak beszélgetünk, ha nem bánod? / B. Megértem... +5

Ha negatív a mérőd Yeleennél:

Yeleen: Nem, nem ma este. Igazán szükségem van némi békére és csendre.

A. Legalább szépen mondhatnád. - vagy / B. Nem tartunk bulit, csak beszélgetünk. C. Sajnálom, hogy nem szóltam időben, Yeleen.

Yeleen: Vettél egy CD-t?

A. Hm.. Igen. / B. Egy.. barátom adta nekem. / C. Ez rád tartozna? -> csak negatív mérő esetén elérhető válasz

Ha az A-t választottad:

Yeleen: Nekem is volt ezer éve. Nagyon jól tudom, hogy énekelhetnék egy feldolgozást.

A. Ez... remek. / B. Honnan hallottál róluk? +5

Ha Castiel nem volt az exed:

Yeleen: Miután olyan sokat hallottalak beszélni Rosalyával és Alexyvel, határozottan kitaláltam, hogy hol találkoztatok. Szóval... Te is Castiel egyik barátja vagy?

A. Elég jól ismerem, igen. / B. Igen, de nem beszéltünk túl sokat egymással. /

Ha Castiel az exed volt:

Yeleen: Miután olyan sokat hallottalak beszélni Rosalyával és Alexyvel, határozottan kitaláltam, hogy hol találkoztatok. Szóval... Te is Castiel egyik barátja vagy?

A. Több volt köztünk, mint barátság... +5 B. Ő is a tömegben volt, akivel együtt lógtam.

Ha az A-t választottad:

Yeleen: És akkor megint együtt lesztek?

A. Szeretnék. / B. Nem. C. (Ez nem az ő dolga.) Még nem fordult meg a fejemben.

Ha pozitív a mérőd Yeleennél:

Yeleen: Jobban meg szeretném ismerni a lakótársam, ez olyan rossz?

A. Amiatt, hogy mi történt korábban, eddig nem voltunk a legjobb barátok a világon, ezért kissé meglepett. / B. Nem.. Jobb, mint a szokásos vitázásunk. +5

Ha negatív a mérőd Yeleennél:

Yeleen: Jobban meg szeretném ismerni a lakótársam, ez olyan rossz?

A. Csak meglepett. / vagy - B. Nem tudom, figyelembe véve a korábban történteket közöttünk, furcsának találom a viselkedésedet. /

Ezután elmész aludni. Másnap a campusra kell menned, és összefutsz Kimmel.

Kim: Úgy döntöttem ma reggel, hogy naponta próbálok majd kocogni a campus felé. Egy kis szerencsével beléd futottam. Jól tettem, azt hiszem.

A. Miért akartál ennyire belém botlani? / B. Sajnálom Kim, hogy nem mentem az edzőterembe az utóbbi időben, de tolni fgom! +5 C. Figyelj Kim, amúgy is kifizettem az egész hónapot, úgyhogy akár megyek, akár nem, számodra ez nem változtat semmin. -5

Kim: Fizetsz, hogy bent lehess. De mivel én vagyok az egyik szervező, ha megígéred nekem, hogy ezek után keményebben próbálkozol, hogy begyere a terembe, talán adhatok neked egy kis szabadságot!

A. Ezt szerettem volna, Kim! Megígérem, hogy hetente egyszer bemegyek az edzőterembe! +5 B. Nem is tudtam, hogy ez hétvégére esik. Még nem vagyok biztos benne, hogy el tudok menni... / C. Ha úgy döntök, hogy megyek, akkor megígérem. /

Ezután menj a 2-es Előadóba, Mr. Zaidi órájára.

A. Elég már, átjött az üzeneted! Nem bánnád, ha kihagynánk a szörnyű megjegyzéseidet és elkezdenénk az órát? +5 Yeleen és Rayan B. (Jobb, ha nem mondok semmit) /

A. (Elővettem a mobilom hogy diszkréten egy üzenetet küldjek Rosának) / B. (Várok az óra végéig) /

Ha az A-t választottad: (Elővettem a mobilom hogy diszkréten egy üzenetet küldjek Rosának):

A. Elnézést kérek, csak most vettem elő a telefonom, figyeltem az órára. -5 B. Bocsánat, máshol jár ma az eszem... +5

Rayan: Őszintén szólva, amikor megláttam Önt a terem végében, azt gondoltam az óra végén beszélni szeretne velem.

A. Jaj, nem, csak nem voltam figyelmes. / B. Nos, igazából... Azt szerettem volna kérdezni... Tervezi hogy lemegy a strandra ezen a hétvégén? +5

Hagyd el a termet, és Melodyval fogsz összefutni.

Melody: Már azt hittem, Mr Zaidinek sosem sikerül elkezdenie az órát.

A. Belefáradtak, hogy kihozzák a sodrából, és nem is működött, Mr. Zaidi jól kezelte. +5 B. Biztosan elég idegesítő volt. /

Melody: Majdnem... De ez nem az én feladatom. Annak ellenére, hogy én vagyok az asszisztense, nem azért vagyok ott, hogy fegyelmezzem őket. Vagy hogy tanítsak...

A. Azt akartam mondani, hogy... Láttalak titeket beszélgetni a múlt hétvégén, az utcán... Bezártam a kávézót, és... / B. Igen, megértem. /

Ha az A-t választottad: Azt akartam mondani, hogy... Láttalak titeket beszélgetni a múlt hétvégén, az utcán... Bezártam a kávézót, és...:

Melody: Mit láttál?

A. Hallottam, hogy ideges voltál és sírtál. -5 B. Nem sokat. Utána Mr. Zaidi odajött és beszélt velem: észrevette hogy megláttalak titeket. +5

Menj ki az udvarra hogy összefuthass Chanival.

Chani: Igen, de nem igazán zavart! A ház hatalmas volt, sok fotót készítettem.

A. De, nem félsz? / B. Én is kipróbálnám egyszer! +5 C. Csodálom a bátorságodat. /

Menj a koliba, ahol megnyílik Chani szobája.

Chani: Ne figyelj a kupira...

A. Várj, nem tudom kitalálni... Melyik a szobatársad oldala és melyik a tiéd? +5 B. Tetszenek a növényeid! /

Chani: Nézzük.. mi maradt.. Van mindenféle gyümölcslé: paradicsom, cseresznye, áfonya vagy "True Blood”. Melyik legyen?

A. Hú... Csupa vörös dolog! / B. “True Blood”? Az mi? /

Chani: Ez a szakdolgozatod?

A. Hát, nem.. Ez csak vázlat, a többit elfelejtettem elhozni. -10 B. Igen, egyelőre csak ennyit írtam.. /

Menj az Üzletek utcájába, és vegyél Rosa babájának egy ajándék plüsst: 15G. Innen menj Rosa lakásához, ami az utcából fog nyílni.

Rosalya: Szóval, ez a nappali egy kis galériával, amiből egy kicsi szobát csináltunk, és van még egy fürdőszoba, meg egy másik szoba.

A. Még egy szoba? Tehát már előre terveztétek a... (Lehalkítottam a hangomat) kisbabát? / B. Lysander régi szobája...? /

A. Hogy megy? Vannak reggeli rosszulléteid? / B. Szóval, boldog vagy? +5

Alexy is megjelenik egy kis ajándékkal, majd Leigh is megérkezik.

A. Fenébe, nem vagyok szabad ezen a hétvégén. -5 Alexynél B. És mit szólnátok ahhoz, ha a szörfös versenyen ünnepelnénk? +5 Leighnél

Miután Alexyvel elmentetek, menj a Campus felé. Kint találkoztok Morgannel.

A. Szóval... Akkor.. Én megyek. / B. Alexy.. Jössz akkor vagy sem? +5 Alexynél és Morgannél

Egyedül folytasd utadat a Campusra. Ekkor van lehetőséged összefutni a tündérkeresztanyával!

Menj a kollégiumi szobádba. Elrepül egy nap, majd a következő reggelen Alexy elvisz vásárolni.

Alexy: Senki nem mondta még neked hogy zárd az ajtót mielőtt aludni mész? Akárki bejöhet.

A. És te bejöttél a szobámba kopogás nélkül! -5 B. Morgan nincs veled? +5

Menj Alexyvel az Üzletek utcájába, Leigh boltjába és válaszd ki a megfelelő ruhát a tengerpartra. Majd menj a buszmegállóba, ami a Sweet Amoris felé van, és menj le a partra busszal.

Alexy: Csak annyit mondok, hogy az előző nyáron jól szórakoztam...

A. Nem Dake-nek hívták véletlenül? / B. Erről többet akarok tudni. Most! /

Alexy: Tószt? Pohárköszöntőt fogsz mondani? Nem szoktál sokat beszélni, most meg egy egész beszéddel jössz, mi történik itt? Mit fogsz bejelenteni?!

A. Összeházasodtok? -5 Leighnél B. Alexy, hagyd, hogy befejezze! +5 Leighnél

Alexy: Le kéne állnotok a bejelentésekkel, már így is sok egy hétre!

A. Gratulálok mindkettőtöknek! / B. Olyan messze lesztek! +5 Leighnél

Rosalya: Igen, igen, igen!

A. Igen! Menjünk! -5 Rosánál B. Később találkozunk. +5 Rosánál

Alexy: De, de, ez meglepő, nem volt...

A. Hahaha, ne is próbáld rejtegetni! +5 Alexynél B. Azt hittem, ezen az estén csak négyen leszünk! -5 Alexynél

Hyun: A fenébe! Otthon felejtettem a fürdőnadrágomat. Nem gondolta, hogy ilyen meleg lesz.

A. Hyun? Az egész egyetem erről beszélt! -5 Hyunnál B. Igeeen! Hyun! +5 Hyunnál

Hyun: Tényleg nagyon egymásnak valók.

A. Nem zavar, hogy Alexy folyton a szobátokban van? / B. Igaz, és egy kicsit én is segédkeztem abban, hogy megismerjék egymást! /

Ha a B-t választottad: Igaz, és egy kicsit én is segédkeztem abban, hogy megismerjék egymást!:

Hyun: Igen, azt hiszem, hogy mindenkinek van egy lelki társa, aki vár rá valahol..

A. Tényleg? És honnan tudod, hogyha vele találkozol? +5 B. Szeretem az ilyen hiedelmeket. -5

Menj a Cosy strand részre és egyetek valamit.

Hyun: Tehát nem volt részed abban az örömben, hogy legyenek kitestvéreid, akik felforgatják az életedet? Bánhatod, erről lemaradtál!

A. Haha, el sem merem képzelni! / B. Igazából erre ott volt nekem Rosa. -5

Hyun: A húgaim igazi fúriák. Már millió kérdést tettek fel rólad!

A. Honnan tudnak a létezésemről? / B. Milyen kérdéseket? -5 ha magas a mérőd vagy +5 ha alacsony

Ha az A-t választottad: Honnan tudnak a létezésemről?:

Hyun: Óh, hát, elmondtam a családomnak hogy van egy új kollégám, és... Én...

A. A családodnak? Te beszéltél rólam a családodnak? -5 B. Nahát, te aztán tényleg mindent megosztassz velük... +5

Hyun: Nem, nem erről van szó... De sosem mondok nemet egy kellemes estére a barátaimmal!

A. Kezdelek kiismerni! Tudom, hogy bár félénknek látszol, de belül egy igazi partiarc vagy. / B. A szobámban tartott első kis összejövetelen, azt hiszem, láttam, tudod hogy érezd jól magad egy ilyen bulin. -5

Ekkor megjelenik Priya és Castiel.

A. Hát őt meg mi lelte? -5 Priyánál B. “Megvolt”? Mi? Mit csináltál már megint, Priya? +5 Priyánál

Priya: Hogy tudnám elfelejteni azt a pillanatot!

A. Ne gúnyolódj! +5 Priyánál B. Azt hiszem, nélküle csúnyán leszerepeltem volna. / C. Ó, ha elfelejthetném... Na az megnyugtatna. -5 Hyunnál és Priyánál

Morgan és Alexy elrabolja Hyunt.

Priya: Igen, összefutottunk. Leigh mégiscsak vett egy házat, úgyhogy az egekben jár. Szóval mit szeretnél inkább?

A. Innék valamit. Menjünk keressük meg őket. / B. Sétáljunk egyet, utána megkeressük majd a többieket. /

Ha a B-t választottad: Sétáljunk egyet, utána megkeressük majd a többieket:

Priya: Mióta van verseny is, igen. Néha rám fér, hogy kibújjak a könyveim közül.

A. Nekem meg pont hogy elég komolyan el kéne bújnom a könyveim közé. / B. Igen, és nagyon kellemes itt. / C. Nem túl nehéz a jogi kar úgy, hogy közben elég sokat jársz társaságba? /

Ha az A-t választottad: Nekem meg pont hogy elég komolyan el kéne bújnom a könyveim közé:

Priya: Vegyél levegőt úgy, hogy megteljen vele a hasad. Kövesd a légzésed ritmusát.

A. (Engedtem neki, és hallgattam a tanácsára) +10 B. Játszod a jógatanárt? -5

Priya: Természetesen, más. Mások vagyunk. Te lelkesedésből csinálod. Engem inkább a meggyőződéseim hoztak erre a pályára.

A. Van ennek valami köze ahhoz, amiről az első személyiségfejlesztés előadáson beszéltél? +5 B. És mire szeretnél specializálódni? /

Priya: Folyamatosan változnak a dolgok, de szerintem nem elég gyorsan.

A. A szüleidnek is elmondtad, hogy biszex vagy? +5 B. Nem aggódsz amiatt, hogy mások hogyan néznek rád? -5

A. Csak Castiellel jöttél a strandra? Más nem volt veletek? +5 B. Közel állsz Castielhez? /

Ha az A-t választottad: Csak Castiellel jöttél a strandra? Más nem volt veletek?:

Priya: Akkor lehet, hogy épp szerencsénk van, és együtt tölthetnénk az estét. Persze csak ha nem szeretnéd két párnak tartani a gyertyát.

A. Jobb lenne kettesben. +5 B. Már hozzászoktam. /

Ha a B-t választottad: Közel állsz Castielhez?:

Priya: Miért kérdezed ezt?

A. Nem gyakran látom őt, és nem igazán beszélgetek vele, szóval ez jó lehetőség lenne rá. -10 B. Csak azon gondolkodtam milyen kapcsolat van köztetek. /

Menj a bárba, Nathaniel és Amber fog felbukkanni.

Nathaniel: Nem fáradtál bele a Crowstorm hallgatásába egész nap a szobádban? Úgy döntöttél kijössz megnézni milyen az igazi világ?

A. Igen, de közben nem is érzékeltem az idő múlását. Évekig tudtam volna hallgatni az albumukat. +5 Nathanielnél B. És te? Van életed az edzőtermen kívül? / C. Igen, ami engem illet, elég sűrű a társasági életem. -5 Nathanielnél

Amber: Hagyd már abba, sírni fogok! Na mindegy, most mennem kell, modellként még dolgom van.

A. Modellként alkalmaznak az ilyen feladatokra? +5 Ambernél B. Utána visszajössz? /

Amber elmegy Priyával, és kettesben maradtok Nathaniellel.

Nathaniel: Tudod, el sem hiszi, hogy egyáltalán szóba állsz vele.

A. Nem hiszi el? Inkább én nem hiszem el, hogy mennyire megváltozott! +5 B. Tényleg? Ha valaki kedvesen szól hozzám, semmi okom arra, hogy gonosz legyek vele. -5

Nathaniel: Büszke vagyok rá.

A. És ő is büszke rád? -5 B. Ez aranyos. / C. Tudom, hogy nem a kedvenc témád, de... aggódom amiatt, ami a hétvégén Castiel koncertjén történt. +5

Nathaniel: Miért? Máris untatlak? Beszélgethetnénk...

A. Most akarsz beszélgetni? Edig a legrövidebb beszélgetéseink is elég feszültre sikeredtek. +5 B. Rendben, beszélgessünk. -5

Nathaniel: Soha... Úgy értem, elég ritkán, nem vagyok túlságosan oda érte.

A. Meglepsz.. Nem ezt pletykálják rólad. +5 B. És haza is kell vinned Ambert... -5

Ha az A-t választottad: Meglepsz.. Nem ezt pletykálják rólad:

Nathaniel: És hiszel nekik?

A. Mióta látom, hogy megváltoztál, igen... / B. Nem tudom Nath, de azt csinálsz, amit akarsz. +5

Ha Nathaniellel mentél a koncertre:

Nathaniel: Sok dolgot elmondok neki... Ő az egyetlen ember, akiben megbízom mostanában. És azt tanácsolta, beszéljek veled erről újra.

A. Igaza van, jó hallgatóság vagyok. B. Miért akarja Amber, hogy beszélgess velem eről? Ez furcsa. +

Nathaniel: Ne rohanj annyira előre. Tudom, hogy jobban féltél azon az estén, mint amit el akarsz ismerni, úgyhogy csak azért mondom, hogy megnyugtassalak. És azért, hogy eloszlassak minden gyanút, hogy esetleg még mindig ezekkel a szutykokkal lógok.

A. Ezzel nem igazán nyugtattál meg, sőt, csak jobban rám ijesztesz, szóval fejtsd ki bővebben. +5 B. Oké... Vegyük végig lépésenként. De akkor nem fogod ennyivel megúszni. Meg kell ígérned, hogy egyszer mindent elmondasz! -5

Rosalya felbukkan, ezért Nathaniel elmegy megkeresni a testvérét.

Rosalya: Remélem is...

A. Elmondod végre, hogy mi a baj Nathaniellel? -5 B. Pedig jót beszélgettünk.. +5

Rosalya: Nem is örültél neki?

A. Egy másik kérdéssel válaszolsz a kérdésemre. / B. El kell ismernem, örülök. +5 C. Azt hittem, hogy világos voltam ebben a kérdésben: nem szeretném, hogy játszd velem a kerítőt. /

A. (Leigh felé fordultam) És jól ismered? +5 Rosánál B. Hát.. Hagylak titeket enni, én sétálok egyet, még sötétedés előtt kihasználom, hogy süt a nap. /

A séta alatt három emberrel kell találkoznod: a Tanulmányi előadóval (Tengerparton), Clemence-el (Lépcsőknél), és Yeleennel (Cosy strandnál).

Tengerpart:

Tanulmányi Előadó: Üdv [Neved]! Meglep hogy itt látom Önt, ahelyett, hogy a szakdolgozatán dolgozna.

A. Honnan tudja hogy a szakdolgozatomat kelene írnom? -5 B. Üdv Önnek is. /

A többi válasz semleges.

Lépcsők:

Clemence: Nocsak-nocsak. Egyesek élvezik a hétvégét, amikor a kávézó zárva van.

A. Igen, akárcsak Ön, ahogy látom. -5 B. Üdv Clemence, hogy van? /

Clemence: Ne olyan gyorsan! Láttam Hyunt és beszéltem vele a múltkori napról, amikor elromlott a kávézőfő...

A. És... Mit mondott? / B. Sajnálom az eltörött kávéfőzőt, és a péksüteményeket, amiket nem sikerült eladni... Tényleg minden tőlem telhetőt megtettem. +5

Ha a B-t választottad:

Ha Hyun segített neked, minden válasz semleges.

Ha Priya segített neked:

Clemence: Nem mondott semmit... Te törted el a kávéfőzőt?

A. Igen, sajnálom. / B. Igazából... Egy barátom segített a kávézóban, amíg ebédszünetem volt, és eltörte... -5

Cosy Strand:

A. (Yeleen felé fordultam) Ők kik...? Nem úgy tűnnek, mintha egy suliba járnának velünk... / B. Mennem kell, később találkozunk Yeleen. -5

Ha mindenkivel találkoztál, menj vissza a lépcsőkhöz, és Rayanba fogsz botlani.

Rayan: Nos... Ez a város elég kicsi.

A. Régóta barátok? +5 B. Nos, biztos összefutunk még. Úgy tervezem, hogy velük töltöm a napot és az estét is. -5

Rayan: Nem gondoltam volna hogy a strandot ilyen jól megcsinálták.

A. Igen, tényleg remek. És most még csak a lépcsőnél tart, nem is látott mindent. / B. Tényleg szép, de én továbbra is a hegyek szerelmese vagyok. Kár, hogy nincs a közelben! +5

Menj vissza a tengerpartra, hogy folytasd a beszélgetést.

Rayan: Régóta nem csináltam semmi mást, csak a művtöri könyveket bújtam egész nap.

A. Meglep, hogy ezt épp ön mondja, aki mindig arra biztat minket, hogy ne bújjunk ki a könyvekből! / B. Tényleg? Néha biztos jól eshet kibújni picit a könyvekből. +5 C. Néha-néha el kellene jönnie ide. -5

Rayan: Nem szeretnék udvariatlannak tűnni, de most megyek csatlakozom Leigh-hez. A bárnál találkozunk, nem szeretném megváratni. Szeretne velem jönni?

A. Igen, önnel megyek. / B. (Castielre pillantottam, aki közben már letette a telefont) Kicsit később csatlakozom, néhány ismerősömmel még szeretnék összefutni. /

Ha az A-t választottad: Igen, önnel megyek:

Rayan: Igen, üljön le... Akarom mondani, ülj le. Mit szeretnél inni?

A. Hát.. Te mit kérsz Rayan? +5 B. Hát.. Nem tudom. Ön mit fog kérni? -5

Rayan: Én margaritát fogok kérni.

A. Én is azt kérek. / B. Én alkoholmentes koktélt kérek. +5 Rosánál

Ha a B-t választottad: (Castielre pillantottam, aki közben már letette a telefont) Kicsit később csatlakozom, néhány ismerősömmel még szeretnék összefutni:

Castiel: A “vonszol” szó különösen megfelelő. Határozottan inkább otthon maradnék, komponálnék.

A. Ha csak otthon ülnél, hogy felvételeket készíts, könnyen remetévé változol. +5 B. Minden esetre, örülök, hogy látlak. -5 C. Priya elég meggyőző. /

Ha a C-t választottad: Priya elég meggyőző:

Castiel: A legkevésbé sem. De alapvetően ő az egyetlen, aki középiskola óta megpróbált kapcsolatot tartani velem, szóval nem akartam megfutamodni.

A. Mit értessz az alatt, hogy “ ő az egyetlen, aki megpróbált kapcsolatot tartani”? -5 B. Igen, ráadásul ha meg akarsz futamodni előle, fel kell készülnöd, hogy ott ragadsz... /

Castiel: Igen, azt tervezem, hogy találkozom Priyával később a bárban. De még mindig fel kell hívnom az átkozott menedzseremet, teljesen haszontalan.

A. Tényleg? Mi történt? / B. Oké, hagyom hogy telefonálj. /

Ha az A-t választottad: Tényleg? Mi történt?:

Castiel: Turné és banda dolgok, nem túl érdekes számodra.

A. Mondj többet, meglátjuk. / B. Oké, értem. Hagyom, hogy telefonálj. /

Ha megint az A-t választottad: Mondj többet, meglátjuk:

Castiel: Nos... A zenekar vezetője már szenzációként tekint ránk. Azt akarja, hogy elkezdjük az országos turnézást... Azt hiszem, ez egy kicsit korai.

A. Igen, korai. +5 B. Nos, nem, épp ellenkezőleg. Ez elképesztő! Hajrá! +10

Ha Castiel volt az exed:

Rosalya: Nos mi? Nem érdekel. Fogadok, hogy a művészeti tanárod nem törődik azzal, hogy Castiel volt az exed. Hacsak... nem érdeklődsz iránta?

A. Hagyd abba, miről beszélsz? Nincs szüksége ilyen információra. - Rosánál B. Hagyd abba. Csak furcsa, hogy a tanárom előtt ilyen dolgokról beszélünk. /

Castiel: Nem, épp stúdiózunk, így pár hónapig még a campuson maradok.

A. Megírtátok már a számokat a következő albumra? / B. Biztos vagyok benne, hogy Castiel legalább egy este erejéig szeretne valami másról is beszélni, mint a zenekara. +5 C. Majd figyelj a rajongók tömegeire! -5

Rosalya: Azt hiszem, kezdek elfáradni.. Elindulunk?

A. Jaj ne, ilyen korán? Maradjatok, még elmehetnénk táncolni, kicsit élvezhetnénk, hogy a strandon vagyunk! / B. Igazad van, kicsit kettesben is kell lenni. +5

Priya: Tényleg szimpi a tanárod!

A. Haha, azért mondod, mert ő állja a következő kört? +5 Priyánál B. Persze, ő a legjobb tanár! / C. Ma nem a tanárom, hanem Rayan. -5 Priyánál

Nathaniel: Komoly?

A. Nem fáradtatok még bele ebbe a rivalizálásba a középiskola óta? -5 B. Hol van Amber? +5

Morgan: Hyun nem akar nyilvánosan táncolni, mert azt mondja kétballábas, és hogy mindenki rajta fog nevetni.

A. Senki nem nézne téged! -5 Hyunnál B. Én sem vagyok valami nagy táncos, ha ez megnyugtat. / C. Nem akarjátok egy kicsit békén hagyni? +5 Hyunnál

Rayan: Úgy érzem, hogy most jobbanismerlek. Úgy látom, hogy nagyon figyelmes vagy, a barátaid sámítanak rád. Ez nagyon szép tulajdonág.

A. Akkor nekem is találkoznom kellene a barátaiddal, hogy jobban megismerjelek. / B. Pedig nem beszéltetek sokat. -5 C. Már attól féltem, hogy unatkozol. +5

Ezután azzal tudsz képet szerezni, akinél a legmagasabb a mérőd.

Ha Castielnél legmagasabb a mérőd:

Menj a Cosy strand részre. Nincs dialógus választási lehetőség, ha a jó ruhát választottad, megkapod a képet.

Ha Nathanielnél legmagasabb a mérőd:

Menj a Lépcsőkhöz. Nincs dialógus választási lehetőség, ha a jó ruhát választottad, megkapod a képet.

Ha Priyánál legmagasabb a mérőd:

Csatlakozz hozzá a tánctéren.

Priya: Táncolj velem! gyere!

A. Oké, megyek! / B. Hm... Inkább nézlek. -> ILLUSZTRÁCIÓ, ha a jó ruhát választottad.

Ha Rayannál legmagasabb a mérőd:

Nincs dialógus választási lehetőség, ha a jó ruhát választottad, megkapod a képet.

Ha Hyunnál legmagasabb a mérőd:

Menj a tengerpartra. Nincs dialógus választási lehetőség, ha a jó ruhát választottad, megkapod a képet.

EPIZÓD VÉGE

ILLUSZTRÁCIÓK:

#MCLUL episode 7 #mcl hungary #CSJ Bemutató #CSJ Egyetemi Élet #CSJ Útmutató #csj 7. epizód #csábításból jeles #csábításbóljeles #csábításból jeles élet a campuson #csjhungary #mclhungary #csjmagyar

11 notes · View notes

frkwibergab · 6 years

Text

“Beväpna dig med allting som du längtat å drömde om en gång”

I går fyllde jag år! Det är inte så att födelsedagar är jätteviktiga för mig, det har de aldrig varit faktiskt, och det är inte bara som jag säger, det är på allvar. Därmed inte sagt att det inte värmer att bli firad, och när jag kom till jobbet igår hade en kollega ställt en liten vas med så vackra blommor på min plats och dekorerat skärmen med en guldfärgad serpentin. Jag blev såklart jätteglad!

I år tog jag faktiskt lite “ansvar” för min födelsedag, just för att inte säga “det spelar ingen roll” och sen ändå vara besviken över att det inte “blev nåt”. Så jag hade frågat goda vänner om de ville luncha och fick blommor av dem när jag kom till East! Kände mig bortskämd faktiskt och påmindes om att det ju finns en massa fina människor i mitt sociala nät, människor som verkligen finns där för mig, när jag talar om att jag behöver dem.

På kvällen hade jag bokat bord på Torpedverkstan på Skeppsholmen, en ny restaurang som fått så gott betyg i DN att jag verkligen ville testa. Jag gillar ju dessutom Skeppsholmen skarp och eftersom jag hade siktet inställt på Grönan och Thåströmkonsert efteråt så var det ju smidigt att bara ta båten över. Ibland älskar jag verkligen Stockholm lite extra mycket! Middagen var kanonbra, hela “stor-flocken” var med och jag är så lyckligt lottad som inte bara har underbara barn, utan även underbara “svär-barn”! Thåström var bra, om än inte lysande, och det var OERHÖRT mycket folk på Grönan, det kändes faktiskt inte säkert alls.

Men nu vill jag prata byxor! Ni vet ju att jag har svårt för byxor, det är sen gammalt. Svårt att hitta snygga byxor i affärer, svårt att sy byxor, svårt att bära dem. Men jag har ändå en längtan, dels för att det faktiskt är ett sjukt praktiskt plagg när det är för kallt för att vara barbent i kjol eller klänning och en inte vill ha strumpbyxor, men det är ju - eller kan vara - väldigt snyggt också. I våras började jag därför sy dessa svarta byxor i manchester (köpt förra året från Textile Express). Jag använde Jalies mönster Eleonore som utgångspunkt, men justerat med fickor och en riktig gylf (som med fuskskinnbrallorna). jag kom så långt som till gylfen (då i våras alltså) när jag plötsligt ansåg att de blev jättefula och så la jag undan dem i UFO-högen!

Där låg de sen hela sommaren och skämdes, tills jag pratade med Ulrika och uppmanade henne att ta tag i ett par byxor som hon inte sytt klart, och insåg att jag borde leva som jag lär och sy klart själv! Och - jag är himla nöjd med att jag gjorde det! Det är inget fel på de här brallorna överhuvud taget! De är möjligen i största laget (det är lite stretch i) men jag har ju å andra sidan inte tvättat tyget (det gör jag AAAALDRIG!) så efter en tvätt blir de säkert ännu bättre.

Jag vet att det är supersvårt att se ordentligt när det är svart - men det är svarta byxor som är stöttepelare i min byxgarderob, så det får vara så!

#Sömnad #byxa #eleonore #jalie

2 notes · View notes

fotbollsbutik1 · 3 years

Text

arsenal tröja barn Under hela detta tråkiga internatione

arsenal tröja barn Under hela detta tråkiga internationella uppehåll har ämnet om Englands målvakt nummer ett diskuterats noggrant bland fans och experter. Det finns tre huvudkonkurrenter för den prestigefyllda tröjan i Ryssland; Evertons Jordan Pickford, Stoke's Jack Butland och Three Lions nummer ett från EM 2016, Joe Hart. Burnleys Nick Pope kan ha blivit uppringd av Gareth Southgate, men det är osannolikt att han kommer att ha någon chans, trots hans lysande prestationer i Premier League med Clarets den här säsongen.

Den stora debatten har centrerats kring Hart, med de flesta fans i England som håller med om att West Ham -målvakten helt enkelt inte kan börja i Ryssland. till Chris Wood i West Hams 3-0-förlust strax före pausen, men 2013 var Hart på en mycket bättre plats, med sin position för

England och Manchester City spikade ganska mycket trots att han gjorde några fel. Manuel Pellegrini och Roy Hodgson Fotbollskläder till barn trodde på honom, men en man som absolut inte hade något av det var Roy Keane.

0 notes

rowanul-tyr · 5 months

Text

put it in quotations

so!!! my friend @lysanderfels wrote something very sweet of their boy lysander and my baby rowan recently over here (read it!!!! lev's writing is so good!!!!) and i had something else bumping around in my brain for rowan as the non-wol for lysander. i ended up with the below!! hope yall like it <3

He’s not exactly sure of what to do with himself, now that he’s settled.

Which is a very approximate feeling, all things considered. In the quiet moments of his day, Rowan sometimes wonders if he’ll float off the ground and into the glimmering sky above, completely untethered. He feels it most keenly when attempting to sleep, when standing at the Exarch’s shoulder as the Crystarium’s settlement council drones on and on in their regular civics meetings. The notes he takes physically are abysmal, so he is grateful that he can at least remember each word said.

Settled is a relative term, as the out of body moments are frequent. So are the times when his mind drifts back home, to the other Scions who must be overcome with worry. To his friend, whose arrival in Norvrandt is imminent, or so the Exarch claims. Rowan tries not to dwell on it, focusing instead on the duty Captain Lyna has tasked him with.

The Exarch is as highly secretive as Y’shtola had warned, though Rowan certainly has his suspicions about more than a few things that have caught his attention. But instead of giving voice to the questions balanced delicately on his tongue, he simply watches as the Exarch pores over tome after tome, sometimes running to various parts of the city to fetch things for the hooded figure. And sometimes, when the captain asks it of him, Rowan chastises the city’s leader for missing a meal or for not resting.

And while the Exarch is certainly decent company (their idle conversations are enjoyable), Rowan wishes he was doing more than standing in place. He should be busy doing something--anything--else, rather than holding his position as the days go on. He often wishes that one of the other Scions stranded in the First would visit the Crystarium more than they do, but he recognizes that they’re all busy in their corners of the world, and the one he’d consider his closest friend mistrusts the secretive Exarch. And Rowan wouldn’t want to suddenly be so selfish. So his mind wanders and more and more he wonders if this is all just a dream.

It’s a poor one, all things considered.

He’s seen two summers in the First--one as a lowly guard for the Crystarium and then one as the Exarch’s aide--before things stop standing still for the most part.

Rowan had, at the Exarch’s request, been delivering a package to the Ostall Imperative and as he had not been given leave to use one of the Crystarium’s mounts it was a longer trip than usual. So it is late in the day (relatively speaking, of course) when he passes by Captain Lyna’s post to report in, and he chances to hear the tail end of the conversation she’s having with one of the men stationed with her.

“...last of these guests of his, I hope.” Lyna lets out a weary breath, waving away the guard before Rowan reaches her. Her ears twitch as she catches the sound of his footsteps and turns fully to him. “Speak of the sinner--Sergeant Ul’tyr, you’ve returned. The Exarch’s delivery, was it?”

Rowan clenches his fists tightly, saluting her. “Aye, captain. As our lord instructed.”

“Good.” Lyna watches him for a moment, before letting out a breath and closing her eyes. Whenever she gets this sort of look on her face, Rowan can expect her to speak more frankly than usual--she’d worn it when he had been given his special assignment, and the duties it entailed, and even more when she would speak with him about her concerns regarding the strangers who continued to turn up on the Crystarium’s doorstep. So it’s no surprise when Lyna goes on to say, “I assume the gentleman we welcomed to the city is perhaps a friend of yours, much like the others.”

This piques Rowan’s interest, naturally. There was only one person that he was anticipating the arrival of, but there had been no movement on that front--or, at least, he knew another summoning would happen soon, but Rowan hadn’t anticipated it being today.

He tries to hide his interest as he says, “Perhaps, though I may need a description to be sure.”

Lyna crosses her arms, shifting her weight to one hip. “Elven. Long, dark hair, pale skin.”

Rowan feels his heart leap into his throat--Lysander. There was no one else it could be. “But--he was here? Not in the city?”

The captain hums. “He came from the forest beyond, looking somewhat lost, and I stopped him here at the gate. And the Exarch came hurrying along to usher him into the Crystarium.”

“I…I see.” Rowan frowns, trying to puzzle out this information. This seemed to be different from what had happened to himself and the others; Rowan had been mentally logging the Exarch’s progress as the days went on, but he hadn’t realized the Exarch would try again today. Perhaps he wanted to give Lysander privacy if it once again went awry. Or perhaps…perhaps Lysander had made it to the First properly. After a moment of thought, Rowan offers Captain Lyna another salute. “I will take my leave, captain, to return to my post with the Exarch.”

“Please do, sergeant. And please let him know that I wish to have a word with him this evening.”

“Yes, captain.” The words are hardly out of his mouth before Rowan’s turned sharply on his heel and stepped out toward the Crystarium. In moments he’s sprinting harder than he has all day.

The Exarch is returning to the Tower when Rowan reaches the Exedra, a slight spring in his step. He turns as he hears Rowan slowing his gait, breathing heavily when he finally comes to a stop.

“Is it--” Rowan manages between gasps of air.

“It is.” The Exarch holds up a hand, trying to calm the guard a little. “But he’s only just gotten his room--”

Rowan doesn’t let the Exarch finish, instead taking off toward the housing district at a sprint once again and ignoring the Exarch calling after him.

The master of suites at the Pendants--who Rowan had befriended shortly after being given his own quarters there--seems surprised to find the red-haired Miqo’te so assertive in his request, but he gives Rowan the room number without much fuss when Rowan says the newest tenant is a friend. So he finds himself in front of the unassuming door not but a few minutes later.

He knocks on the door, struggling to get his breathing under control when Lysander appears in the doorway.

Lysander tilts his head, leaning forward. After a moment he asks, “Rowan?”

The relief that rushes through Rowan’s body leaves him almost weak in the knees, and he smiles widely for the first time in ages. He straightens, and the only answer he gives is pushing the door wide enough to throw his arms around Lysander’s chest.

“H-Hey--”

“You’re here!” Rowan can’t contain the elation in his tone. Maybe it’s the boredom of his post, maybe it’s how much he feels like he’s been at a standstill, but he can’t help but be thrilled. “Gods, it’s good to see you.”

When Rowan finally releases Lysander, the Elezen is still blinking at him, confusion etched on his brow. After a moment, Lysander says, “Did you…I mean--you look different.”

“Oh!” Rowan nods. “Right--I’d forgotten. I cut my hair, among other things. It’s…”

“The Crystal Exarch said it had been two summers for you here…”

“Yes, it has been. And I wasn't liking the braid once I got settled.” Rowan lets out a breath, lips curving into a lop-sided smile. “I'm happy that you're here, though. Properly here.”

Something crosses Lysander’s face--a mix of unpleasant emotions flickering across his features as fast as quicksilver--and he averts his gaze. “Right…”

Rowan hesitates for a moment, not entirely sure what to make of the strange mood Lysander is in. He shifts nervously on his feet, rubbing the back of his head. “I--I’m sorry. I barged right in when I heard you were here, and right when you’re still adjusting.”

“It’s alright.” Lysander tilts his head, expression turning both thoughtful and just the slightest bit morose. “...Just. You were called only a few weeks ago, for me. So I have to get used to the idea that it’s been two years for you--along with everything else I’ve found out today.”

Rowan blinks, brows drawing together on his forehead. He’d almost forgotten the difference in the flow of time between Eorzea and Norvrandt, even though he had been present many times when the Exarch used the crystal pane in the Ocular to see current events in the Source. It was so distant now, and hard to reconcile.

It hadn’t occurred to him that it might be the same in the reverse, not really. And he knew quite well how Lysander was under stress like this.

Rowan opens and closes his mouth once or twice, struggling to find something to say. It was like something had suddenly built itself between he and Lysander--or maybe it was there all along, and Rowan had just been too blind to notice it.

And suddenly he remembers the way things had been when Rowan had been called, and he sees he was much more eager than he probably needed to be.

His ears twitch, laying a little bit flat against his head. He nods. “Still, I apologize. I…I should let you get some rest.” Rowan backs toward the door, looking up to meet Lysander’s gaze. “My room is below yours a floor, and towards the far side of the building. The manager can tell you the number--if you feel the need to drop by.”

“Alright.” Lysander does grace him with a gentle smile, something softening in his gaze. “It is good to see you, old friend.”

Rowan feels the smile coming back to his face, and he nods. “Sleep well.” He says, slipping out of the door and back down the hallway to the Crystarium proper.

A few minutes later, Rowan returns to the Ocular to find the Exarch facing his crystal pane and surveying the landscape of Amh Araeng. He turns when Rowan enters, nodding as Rowan salutes him.

“I’m sure he was quite happy to see you.” The Exarch says, smile soft. “Given how you have described your friendship with him, I’m certain Lysander was relieved to see you hale and hearty.”

Rowan nods, trying to hide the heavy feeling in his chest. “Aye, I think it put him at ease, at least a little. As for your package to the Imperative--”

“Captain Lyna informed me it was delivered. Thank you, sergeant.”

Rowan nods, trying not to let his mind wander as the Exarch launches into talking through the next stages of what would save Norvrandt, now that Hydaelyn’s Champion was in the First.

He knew how much Lysander hated being the Warrior of Light. Maybe hate is a strong word for it, but Rowan could tell that certain kinds of stress were not things Lysander liked being burdened with on a regular basis. And Rowan--perhaps to his own detriment--had done what he could to help shoulder the burden. He wasn’t chosen by Hydaelyn, but he wanted to make enough of a difference anyway.

He did his best to not burden people with things--after all, how could Rowan be someone Lysander could count on to be a reminder of more peaceful days if all Rowan did was bring up yet more stressors? Lay his own burdens on someone who had enough to deal with as it was? Lysander had Aymeric (and perhaps a certain Doman lord, if Rowan remembered it correctly) so it was not as though Rowan was the sole friend who could be an escape from being Hydaelyn’s chosen. But Rowan had certainly been there the longest, and had not needed to let anyone in, really. At least not that people knew, except for Estinien (and even then that had not been intentional). And the Exarch seemed to be prying more lately, but Rowan wasn’t sure what to make of that.

Lysander seemed to appreciate everything Rowan did, at least after the bloody banquet in Ul’Dah. Before then, Rowan wasn’t sure how much Lysander could recall of any given event. Rowan hadn’t ever minded, content to follow almost like a shadow. He was never one for the limelight anyway.

He watches, standing beside Captain Lyna, as Lysander parts the Light above them in Holminster Switch. And he does what he’s always done best when citizens of the Crystarium ask if he saw the Warrior of Darkness’s face when night was returned--he deflects. Keeps the attention on something else. And feels the weight of so many gazes on his back.

As he stands at the Exarch’s shoulder the morning that Lysander and the twins agree to rescue Minfilia, he thinks back to the startled reaction his own arrival in the First had caused--the confused and concerned way the Exarch had welcomed him. And he thinks over Lysander’s off hand comment about the time separated being so vastly different. And Rowan doesn’t think he can say it.

He throws himself into the preparations that Captain Lyna has him assist with, trying to push everything to the back recesses of his mind the way he usually did. And at the very least, chasing after Thancred and the others on the path to Il Mheg serves as a break from the spiral his mind was going down.

Rowan isn’t used to traveling clothes now, and a part of him misses the uniform he’s gotten so used to wearing. But the Exarch apparently chose well, as everything fits him like a glove.

The group pauses in Lydha Lran for the night before striking out for Urianger’s residence. And while he certainly feels the need for sleep weighing down his body, Rowan’s mind is racing. So he slips from the dark room he is sharing with Thancred and Lysander, gracefully jumps from ledge to ledge until he is at the tip of the roof of the village’s main building. He sits with a whump, staring out over the flowered hills with eyes squinting against the Light above.

This is where Lysander finds him in the wee morning hours. Rowan hadn’t seen him leave the building or round the corner to reach the roof, and his ears only twitch when he hears the footsteps behind him. He shifts, making room for Lysander to join him.

“...I’m glad to have you with me here.” Lysander says eventually. “I was wondering if you would be forever stuck to the Exarch’s side.”

Rowan huffs a tiny laugh. “I know it seems unlikely given how little I’ve been able to get away, but the intention was for me to be there only until you arrived. Or, at least that was the Exarch’s plan.”

Lysander’s mouth twitches with the ghost of a frown. “He certainly likes to plan things out.”

“He does.” Rowan finally glances over, briefly. “...He means well, I will say in his defense. Even when he’s infuriatingly secretive.”

Lysander lets out a breath. “You say that, but still…”

Rowan can’t help the snort that’s pulled from his throat. “You and Y’shtola are really cut from similar cloth.” He mumbles, grateful when Lysander either doesn’t hear or decides not to comment.

They fall into another bout of silence, which for once Rowan doesn’t want to break. He’s gotten even more quiet here in the First, he’s realized, prone to holding his tongue even on things he used to speak up about.

“...Has it been okay?” Lysander asks. When Rowan turns and gives him a confused frown, he adds, “Your post, I mean. Are you just…standing there with the Exarch all day?”

“...Mostly.” Rowan lets out a breath. “You know--” And he stops himself, not sure the train of thought was something he should really say. It edged too closely to something Rowan was forever reluctant to voice.

“Know what?”

“...Nevermind.”

Lysander makes a displeased noise, and when Rowan turns he finds the Elezen pursing his lips and giving him a sour look.

Rowan’s eye dart briefly away, almost nervous. “...What?”

Lysander mulls over his thoughts for a long moment, mouth opening and staying ajar before hesitantly saying, “Rowan…you can tell me what’s on your mind. If you want.”

Rowan’s brows draw together instantly. “Huh?”

“You always were asking if I was alright, what was on my mind, before--before you were called.” Lysander shifts, tilting his head. “And when you were standing with the Exarch those meetings where we discussed saving the First…you looked like your mind was a million miles away.”

Rowan swallows, turning away. As much confirmation as anything of the statement.

“...Are you okay?”

That draws out a slightly derisive laugh from Rowan’s throat. More harsh than Rowan would want it to be, really, and he’s pretty sure Lysander must be taken aback by the sound.

“Given that the other Scions and I are practically nothing more than rather well solidified shades, that’s a relative term.” Rowan wets his lips, knowing he sounded much more angry than he meant to be. “...And we have other things to worry about.”

“Rowan.”

“It’s true--we’ve a Calamity to avert, the state of our souls doesn’t matter as much as that right now.” Rowan lets out a tiny breath. “The rest can be--I don’t know, kicked down the road for the moment.”

Lysander clicks his tongue, and looks more irritated when Rowan turns to him. “That’s not what I meant and you know it.”

Rowan frowns, sighing through his nose.

“We didn’t talk as much after Alphinaud went off to Garlemald--and even then, I hardly saw you during the peace talks in Doma.” Lysander’s expression softens a little. “With you and the others gone…I’ve been worried. And--thinking a lot myself. You really do a lot for me, and I hardly know much more than the others about you in particular. …You can tell me if something’s on your mind, you know. Or if something’s happened.”

Rowan studies his friend’s face for a long moment, expression falling a tiny bit. After a pause, he says at last, “...You don’t need to worry about my troubles in addition to your own. I’ll be fine.”

“But where’s the fairness in you taking on so much of my burdens if you aren’t open with me?” Lysander pushes. “I’m not so delicate that I can’t handle things on my own, I don’t need to be coddled.”

“I know--”

“And yet you refuse to leave me be. You are quite the mother hen, you know.” Lysander smirks as Rowan’s ears go back and his tail swipes back and forth in irritation.

Another silence passes between them as Rowan wrestles with himself. With the thoughts he tries so hard to keep from the forefront of his mind.

“...It’s hard for me.” Rowan says quietly. “You…are the first person in a very long time who I could count on never vanishing. So I don’t know how to, I think. Talk about it.”

Lysander doesn’t answer for a moment, before at last replying, “Well…know that I’m here when you’re ready, I suppose.”

Rowan finds a hesitant smile tugging at the corner of his mouth, and he nods. He doesn’t exactly feel that ready for it, but…

“I’ll try.”

[ Several weeks down the line, they’re taking a small break in the middle of the day in the shade of a tree in Rak’tika.

Rowan has said a little more about his state of mind--how he felt bearing a surname that pointed to him being the Warrior of Darkness in the fae tongue, how the Exarch hadn’t known who he was when Rowan was called--and he feels a little better about being open.

He lets out a breath during a lull in their conversation, and says without thinking, “I slept with Estinien.”

Lysander makes an unflattering noise, and when Rowan looks over in concern, there’s water dribbling from his mouth and nose. After a moment to regain his composure, Lysander sucks in a breath and whispers, “Please don’t say such jokes while I’m drinking again, please.”

“...But it’s not a joke?”

Lysander stares at him.

“When I was helping Tataru in Kugane during the peace talks, he passed through town. And, well.” Rowan shrugs, feeling his cheeks color. “Things happened.”

“...Really?”

“Yes, really.”

Lysander frowns. “But Estinien--”

Rowan feels his face burning. “I know, but it’s hard to explain why, alright?!”

“...I had no idea he was even in Kugane.”

“You were too busy mooning over a certain Doman lord.”

Lysander shoves at Rowan’s shoulder, blushing furiously and trying to hide a smile. Rowan only throws his head back and laughs. ]

[ The two keep pace as they walk from the step leading up to the Crystal Tower to the Crystarium’s marketplace in silence.

Eventually, Lysander leans over a little and says in a hushed tone, “So, you and the Exarch--”

Rowan’s face is apple red in an instant. “Nothing you need to concern yourself with.”

“I’m just curious!”

“I understand, but it’s really nothing serious--”

“I’ve seen him staring at you like he’s forgotten that he doesn’t wear his hood anymore lately, I was half wondering if you two were already together.”

“Together?!”

“Well, I mean, he’s been staring. And with your post as his aide and personal guard, and how you treated him after we found him in the Tempest--”

Rowan makes a frustrated noise, certain he might as well just melt into the ground now. “D-Don’t you have your own relationship issues to worry about?”

“Now thankfully resolved, but that’s not what’s important anyway! You’ve been making fun for ages about what’s happening with me, and here you are--”

“By the Twelve shut up before someone hears you--!” ]

#yeeeeeeeeee #rowan #rowan fic #lysander fels #ffxiv #ff14 #final fantasy 14 #final fantasy xiv

3 notes · View notes

fotbollstrojabarn1 · 3 years

Text

dybala tröja barn Arsenal-fans var inte så imponerade

dybala tröja barn Arsenal-fans var inte så imponerade av Bernd Leno efter att James Milner avfyrade Liverpool i ledningen på lördagskvällen. Gunners hade det bättre spelet under stora perioder under första halvlek och ville fortsätta sin lysande rekord mot halv- När katastrofen inträffade. Leno misslyckades med att röra sig från en attack på vänsterkanten, och tycktes avböja den till Milner som vederbörligen konverterade.

Det finns gott om debatt om målvaktssituationen i Arsenal och många kom till slutsatsen att Leno var fel i strejken, vilket väckte frågor om Petr Cech som nyligen släpptes. Naturligtvis stavade målet

till slut inte fullständig katastrof Gunners som dramatiskt utjämnade tack vare en inspirerad finish från Alexandre Lacazette. Leno kritiserade för Milner-mål Ändå lämnade det Arsenal-lägret lite frustrerat över att de missade chansen Fotbollströja Barn att fånga alla tre poängen och Unai Emery trodde verkligen det på heltid.

0 notes

joemarmalade · 3 years

Text

Liberaler vet fortfarande inte vad identitetspolitik är

Då har det visst blivit dags att damma av den här gamla bloggen igen. Jag var väldigt säker på att den skulle ligga vilande till tidens ände, men så läste jag en text som bara borrade sig in i min hjärna och tvingade mig att skriva ord. Det var den här texten om identitetspolitik publicerad i Expressen, ett lysande stycke tom retorik där skribenten Arvid Åhlund tar upp kampen mot de vänstervridna väderkvarnarna.

Men nog förspel, låt oss ta en titt på detta mästerverk.

USA präglas fortfarande starkt av strukturell rasism. Att påtala det är inte kontroversiellt, ens bland den mer behärskade amerikanska högern.

Svarta amerikaner, främst män, lever kortare, tjänar mindre, döms hårdare i domstol och skjuts oftare av poliser än andra amerikaner.

Mönstret är beständigt och förklaringarna som alltid sammansatta – men grundorsakerna är slaveriet samt det efterföljande apartheid-systemet, som avskaffades på 1960-talet men som fortsätter att göra sig gällande på mer eller mindre konkreta sätt.

Arvid går ut starkt och etablerar direkt sitt första fakta: rasism finns och är strukturell. Gott så, inga invändningar där. Vi håller med varandra så här långt.

”Identitetspolitiken” – numera ett vanligt begrepp också i Sverige – har sina rötter i den bedrövliga realiteten.

Den syftade i början till att belysa rasismens mer raffinerade mekanismer,

Okej, nu börjar vi kanske svaja lite, men fortfarande är vi inte helt ute och cyklar. Identitetspolitiken har sina rötter i realiteten att våra identiteter har en enorm påverkan på hur vi interagerar med världen och hur världen interagerar med oss. Och Arvid har tekniskt sett inte fel om att begreppet är vanligt också i Sverige nu, men med tanke på att han snart kommer försöka ta rollen som någon slags Vanliga Människans Förkämpe vore det kanske på sin plats att nämna att begreppets huvudsakliga användningsområden är i fisljumna ledartexter.

Det riktigt besvärliga här är dock det där suggestiva “i början”-et, som leder oss in i textens första stora

men

Du vet att du är på rätt väg när du etablerar att rasism är verkligt och behöver bekämpas och sedan följer upp med ett riktigt kryddigt men. Okej, lägg det på mig, Arvid, men vadå?

men utvecklades efter hand till en inflytelserik lära som ser rasförtrycket i allt och alla och försöker bekämpa den på sätt som tenderar att gå över huvudet på vanligt folk.

Och så är vi framme vid Arvids centrala tes. Identitetspolitiken var kanske på rätt spår när den etablerades, men nu har antirasismen faktiskt gått för långt. I klassisk tramspopulistisk anda frammanar Arvid också här ett mytiskt “vanligt folk” som minsann inte förstår all den här snoffsiga identitetspolitiken. Arvid förstår så klart, men ni förstår, det vanliga folket. De hänger inte riktigt med.

Men du kan så klart inte bara kasta ur dig en halvbakad teori utan att ge lite halvbakade exempel.

I liberala bastionen San Francisco har man till exempel beslutat att döpa om alla skolor som har namn efter Abraham Lincoln. På andra håll har den antirasistiska klassikern To Kill a Mockingbird – Obama citerade den i sitt sista tal som president – strukits ur undervisningen för att den innehåller n-ordet.

Det här är textens enda två exempel på den här identitetspolitiken som löpt amok. I San Francisco har man beslutat att byta namn på skolor vars nuvarande namn refererar till personer med lite besvärliga kopplingar till landets rasistiska historia. Det är inte, som texten vill få det till, bara skolor döpta efter Abraham Lincoln det handlar om, men Abraham Lincoln är ett bra exempel. För han stoppade ju slaveriet! Han är ju en hjälte! Så människorna som vill ta bort hans namn från saker är ju uppenbarligen tokiga.

Vi kan lägga åsido det faktum att Abraham Lincolns relation till slaveri var mer komplicerad än “han avskaffade det”, vilket är en debatt för en helt annan dag, och istället nöja oss med att säga att det här inte är något stort eller skandalöst alls. Det är ett beslut som fått en hel del kritik från båda hållen, men är i slutändan bara en kommunpolitiskt fråga om att byta namn på skolor. Är det det viktigaste i världen? Nej. Är det fel? Jag skulle inte säga det. Är det ett bevis för att identitetspolitiken gått alldeles för långt? Snälla.

Exempel nummer två är om möjligt ännu tunnare. “På andra håll” borde egentligen vara “på annat håll” i singular, eftersom vad som hänvisas till hände i ett skoldistrikt i en delstat. En rad böcker plockades bort från läroplanen eftersom fyra föräldrar, varav tre svarta, invände mot böckernas användning av n-ordet, eftersom barn som lärt sig ordet från böckerna använt det mot svarta elever.

Här kan man så klart ha olika åsikter om hur detta bör hanteras. Jag kanske inte, som Arvid, tycker att en bok står över kritik bara för att den citerades av Obama en gång, men tycker inte heller att böcker borde kategoriskt väljas bort för att de använder vissa ord. Jag vill dock inte tala över svarta röster när de berättar hur de upplever böckerna, och det är intressant att Arvid tydligen känner sig bekväm med att göra det med tanke på att han snart ska försöka argumentera att det är just att vita tar över diskussionerna och alienerar svarta som är problemet.

Det finns fler problem än så med exemplen som ges, men om vi inte går vidare kommer vi vara här hela dagen.

Det är moraliskt vansinne eftersom det sätter likhetstecken mellan dem som kämpade mot slaveriet och dem som slogs för det, samt mellan historiska verk som åskådliggör rasismen och sådana som ursäktar eller till och med försvarar den.

“Moraliskt vansinne” är en fullständigt transcendental fras och är nästan tillräckligt distraherande för att man ska missa den fullständiga fabrikationen som upptar meningens andra halva. Nej, det sätter inte alls ett likhetstecken mellan dem. Det är inte alls vad det gör. Ingenstans har det dragits några likhetstecken. Det där hittade du bara på, Arvid.

Men framför allt är det korttänkt politik. Inte för att de identitetspolitiska idéerna triggar arga vita män som hämnas genom att rösta på högerpopulister, utan för att idéerna inte talar till de grupper som förespråkarna anser sig tala för.

Här kommer det då, det här är vita människor som talar över svarta människor, och det tycker Arvid Åhlund är ett problem. Det faktum att det exempelvis var huvudsakligen svarta personer som fick böckerna borttagna från läroplanen är en detalj vi kan ignorera.

Det är också intressant att Arvid kallar det för korttänkt politik, när ett av hans två (2) exempel inte ens handlar om politik (utöver i den mån allting så klart är politiskt). Att ett skoldistrikt väljer att ta bort böcker från läroplanen efter kritik från föräldrar är inte direkt demokratisk partipolitik, Arvid.

Omfattande ny röststatistik från valet i november visar det tydligt. Demokraterna fick fler röster än någonsin och ökade kraftigt bland högutbildade vita jämfört med fyra år tidigare. Samtidigt sjönk stödet bland svarta, spansktalande och asiatiska amerikaner.

Kanske har det något att göra med att minoriteter har en viss misstro mot det amerikanska etablissemanget och att demokraternas kandidat var Joe jävla Biden, men nä, absolut, det är nog för att några skolor skulle byta namn.

Partiets vita väljare ligger numera klart ”till vänster” om minoritetsväljarna i de stora frågorna om skatter, kriminalpolitik och rasdiskriminering, enligt opinionsanalytikern David Shor, som tidigare jobbade för Obama.

Förklaringen är att högutbildade amerikaner har ”mer extrema åsikter än dem med arbetaryrken” samt tenderar att vara vita.

Jag antar att Arvid här menar att de extrema åsikterna är att vissa skolor borde byta namn, annars är det lite oklart vad identitetspolitiken har att göra med skatte- och kriminalpolitiska frågor. Men det är väl en god poäng att ett av resultaten av den strukturella rasismen är att minoriteter i större utsträckning saknar högre utbildning, och att det korrelerar med åsikter som ligger längre åt höger. Men igen, lite oklart vad det har med identitetspolitiken att göra.

”När vi lyfter ideologiska frågor där miljoner minoritetsväljare inte håller med oss, då förlorar vi”, konstaterar Shor.

Om vi för politik som våra väljare inte håller med om så förlorar vi de väljarna, säger Uppenbara Saker Vetaren.

Journalisten Ezra Klein går ännu längre. Han varnar att de identitetspolitiska ”symbolhandlingarna” riskerar att bli ett slags substitut för riktig rättvisa och pekar ut Kalifornien som förebud.

Där står Black Lives Matter-skyltarna som spön i backen i svindyra områden där invånarna i själva verket skickar ungarna till privatskola och bjuder benhårt motstånd så fort konkreta åtgärder som ”bussning” eller lokala ”sociala bostäder” föreslås.

Politiken i Kalifornien, konstaterar Klein, håller på att bli estetik.

Ungefär där någonstans landar det. Identitetspolitiken syftar till att råda bot på vita privilegier. Men i praktiken är den på väg att utvecklas till ett slags botbevis för privilegierade vita.

Det finns ironi där.

För att knyta ihop säcken är vi tillbaka på ett område där jag och Arvid faktiskt håller med varandra. Politiska symbolhandlingar används ofta för att täcka för bristande realpolitik. Absolut. Mellanmjölkig liberalism älskar att sätta ett antirasistiskt klistermärke utanpå sin rasistiska politik, och det är dåligt. Men det är inte för att den är “för långt till vänster”, som verkar vara Arvids tes. Folk “på vänstern” gillar inte heller meningslös symbolpolitik.

Det verkar råda en viss begreppsförvirring i Arvids hjärna. Symbolpolitik och identitetspolitik har på något vis blivit synonymer, och han glider sömlöst mellan att referera till det ena och till det andra utan att någonsin tydligt definiera sina termer. Istället slänger han ur sig modeord och svepande generaliseringar, som att antyda att Black Lives Matter tydligen är någon slags överklassrörelse? Eller så menar han bara att rika, vita människor bara stöttar BLM på ett ytligt plan, vilket igen, är något jag inte säger emot, men som inte heller riktigt har något att göra med textens centrala tes.

Någonstans i den här förvirrade röran till text finns kanske en vettig poäng om symbolpolitik, men nu är det identitetspolitik som är på modet att uppröras över, så då är det tydligen det som måste skrivas om. Och som vanligt blir resultatet mest blaj. Innan vi helt knyter ihop säcken måste vi prata om den enda delen av texten som jag hittills inte nämnt: rubriken.

Identitetspolitiken drev svarta i famnen på Trump

Det är en väldigt slående rubrik. Väldigt kontroversiell, väldigt klickbar. Vore ju bra om det faktiskt underbyggdes över huvud taget i den faktiska texten, men jag antar att vi inte kan få allt här i världen.

0 notes

magnuswesterberg · 4 years

Text

6. Skjutfältsvägen

Den italienske filosofen Giorgio Agamben försöker gång på gång förklara för en skara lyssnare i Palazzo Serra di Cassano i Neapel, hur de ska nå fram till det förflutna och hur de sen ska kunna förstå detsamma och använda det som de kommit fram till; använda det till någonting positivt, för det finns enligt Agamben potentiella möjligheter i det förflutna för att vi ska förstå det samtida och kanske bli lugna, mycket mer lugna, mer samtida, han säger det precis så där som han förefaller att älskar att vända på förlopp, på samma som han också gör i sitt skrivande. Historia är processer, han refererar ofta till filologin, den vetenskap som försöker komma åt en texts betydelse förut, men tillika i kontrast till textens betydelse nu, viket kan vara mycket, mycket svårt – för just det är något som alla akademiskt skolade längtar efter, att överbrygga gapet/glappet – att begripa det förflutna. Jag är sådan, och min far var lika dan, och det blev för honom värre med åren och det känns som om jag också blir allt mer ansatt av det som varit. Ansatt? Då tänker ni att det är dystert, carpe diem istället på dig, låt det gamla vara. Men för mig har det ändå varit mycket bra. Jag har fått se så oerhört mycket av Europa genom mitt intresse för det förflutna. Bara häromdagen satt jag i Zoommöte med mina kollegor på Circolo Scandinavo i Rom, och när jag öppnade e-posten för en dryg vecka sedan, då låg där en förfrågan från Svenska Institutet i Paris: de undrade om jag inte ville komma tillbaka till Paris igen. Om jag ville. Läsa och skriva ännu mer om det som inte är nu, utan om det som varit. Förut. De mest uppenbara skillnaden mellan Paris och Rom är alla oerhört blodiga revolutioner. När man läser om det förgångna tycks det ha runnit åtskilligt mer blod på Paris torg och gator än i Rom. ”Det finns ett arbetsrum ledigt bara till dig.” säger de på institutet. ”Och vad än det är du håller på med så är det viktigt att jag slutför det, oavsett vad det är. Vi har vid de här laget förstått att det herr Westerberg håller på med, det har att göra med det förflutna. Skäms inte, vi har haft många av din sort här.” När jag tittar upp från mina böcker, e-böcker och datorskärm, ser jag bara en samtid som är dekadent och förvirrad. Och det gör mig ont att se det, att institution efter institution tas över människor som anser sig vara goda men vars inställsamhet och rädsla fördärvar, som om de har glömt att Sverige för tio år sedan var ett av världens absolut lugnaste och minst religiösa och ideologiska länder. Fram till i dag har Stockholm haft nittiosju skjutningar och då är det tre månader kvar av rekordåret. Svenskar kan inte bli arga, vi har aldrig haft någon revolution här som i Frankrike, vi svenskar självslocknar, och det sker i sömnen och börjar inifrån, ofta i en dröm om en äng med prästkragar. En dag har slocknandet trängt från hypofysen och ända ut till kroppens sista utpost: ansiktet. Då går besvikelsen inte att dölja längre. Det var måhända tråkigt på den tiden vi var svenskar, men det var så extremt demokratiskt och rättvist. När jag gick i fyran hade vi många elevråd i skolan vill jag minnas, som om vi elever skulle, eller ens kunde, veta något alls om bildning. Mest av allt från mellanstadiet minns jag elevråden, ingenting om vad vi lärde oss. Mellan lektionerna och elevrådsmötena hade vi ”avslappsningsövningar”. Lärarna tittade ned på oss barn och frågade oss om vi inte var mycket trötta, eller mycket stressade? För att passa in var det bäst att säga ”Ja, jag är jättetrött, och att man var ansatt av tidens tand.” Men vi hade innan på dagen nästan inte gjort någonting eller fått lära oss någonting, vi hade haft grupparbeten som handlade om att arbeta i grupp. Ni vuxna skulle ha varit bestämda och gett oss läxor att göra. Experimentet vi utsattes för slutade med att jag fick kompensera för detta kollektivistiska skolexperiment med sex års universitetsstudier i total ensamhet och utan några som helst grupparbeten. Först då kände jag mig som en självständig människa igen. Men nej, jag sörjer inte, jag är glad, om än att jag varje morgon reser mig, omsorgsfull bereder jag en cappuccino på Rancilion och tänker: ”I dag gör jag det, jag drar till Berlin, Paris eller Rom.”

I Grytan utanför Östersund finns en väg som heter Skjutfältsvägen, där internerades under andra världskriget personer som tänkte fel tankar, oavsett vad det var de tänkte, så var det fel. Den övervägande delen hade aldrig gjort någon, men de hade alltså tänkt fel, ungefär på samma sätt som man internerade människor som var fel, i Sovjetunionen och Nazityskland.

”Syftet med att placera radikala vänstersympatisörer i arbetskompanier var bland annat att förhindra kommunistisk infiltration i och agitation inom väpnade förband. Det första arbetskompaniet var Storsien utanför Kalix i vilket 300-370 kommunister placerades vintern 1939-1940. Ytterligare arbetskompanier förlades senare till Naartrjärvi söder om Luleå, Öxnered vid Vänersborg, Lövnäsvallen utanför Sveg och Grytan utanför Östersund. Mellan 30 och 40 värnpliktiga inom flottan placerades på logementsfartygen Bereut, Lagerbielke och Vesterbotten i Stockholms södra skärgård. Under 1941 planerade krigsmakten en expansion av systemet och krigsplacerade över 3 000 misstänkta kommunister på arbetskompani.” (Tobias Berglund, Niclas Sennerteg, Svenska koncentrationsläger i Tredje rikets skugga, 2008.)

Så tillbaka i Neapel, i slutet av föreläsningen i Palazzo Serra di Cassano, säger den kvinnliga assistenten som sitter bredvid Professore Giorgio Agamben: ”L’archeologia come unica via d’accesso al presente/Arkeologin som den enda ingången till nuet”. Det är lysande, det är därför jag reser till Paris, just till Paris. Det jag gillar mest med Giorgio Agamben är att har är opolitisk och tar in precis allt och skriver om precis allt. Ofta ställer han bara två tankegångar/teman bredvid varandra i sina texter och överlåter till läsaren att dra slutsatsen. Nästan ingenting du tänker på har inte någon annan ägnat ett helt liv åt att försöka lösa medels logik, konst och litteratur. Om mina lärare hade upplyst mig om detta. Men vi ägnade mycket tid åt avslappningsövningar och elevråd om ingenting. Giorgio Agamben plockar, så som han alltid gör, fram i tid och rum avlägsna berättelser och citat ur den europeiska kanonen; vrider och vänder på begreppen, vänder perspektiven in mot dess motsats. Arkeologi är samtid och samtid är arkeologi. Man ser att han trivs när han säger det. Den gamle mannen titta upp, både assistenten och Giorgio själv har konstaterat att åhörarna är betydligt yngre än de själva, Giorgio försöker med några vaga handrörelser visa på det han har skrivit i böcker som Homo Sacer, att det han berättar handlar om oss. Dig och mig, om Europa, allt som gick så fruktansvärt snett 1914 och 1939, och även 1936 för den delen, allt gick snett men det hade enligt Agamben en utgångspunkt i romersk rätt. Han skriver i Homo Sacer om lagbundenhet och det har jag själv intresserat mig för inom språket sfär och detta går det att läsa om det i min lilla essä om Wittgenstein i boken Rue des Pyrénées. Det förflutna är skapat av oss. Du kan konstruera en tidpunkt i det förflutna utifrån där du befinner dig. Du var aldrig där när det verkligen hände, och alla som var där är döda, men det förflutna är skapat av dig. Livet är inte ett grupparbete, det är en jakt på gemenskap med det som varit.

*Skjutfältsvägen är en väg i Grytan utanför Östersund där det på 40-talet låg ett interneringsläger för oliktänkande, kalla det ett koncetrationsläger, om du vill. Källor Tobias Berglund, Niclas Sennerteg, Svenska koncentrationsläger i Tredje rikets skugga, 2008. Giorgio Agamben, Homo Sacer, 1995. Giorgio Agamben, Stato di eccezione, 2003. Giorgio Agamben, Quel che resta di Auschwitz. L’archivio e il testimone,1998. Giorgio Agamben – ”L’archeologia” Adam Kotsko och Carlo Salzani, Agamben’s Philosophical Linage, 2017.

0 notes

mattiascyclingadventures · 5 years

Text

Paris Brest Paris 2015

Denna blog post är migrerad från Funbeat.

2011 körde jag cykellångloppet Paris-Brest-Paris första gången. Det var fantastiskt roligt, så jag bestämde mig tidigt för att köra det igen 2015. Loppet går ju bara var fjärde år, så det gäller att ta tillfället när det ges.

Förberedelserna började på våren med att cykla de obligatoriska brevet-loppen på 20, 30, 40 och 60 mil som krävs för att man ska få anmäla sig. Tyvärr räckte tiden inte till att cykla så många andra långpass än dessa. Det blev några söndagsträningar med Hässleholms CK samt en runda "Själland runt" på 37 mil. Totalt hade jag fått ihop 371 mil när jag stod på startlinjen den 16:e augusti. Det var ca 100 mil mindre än 2011.

Starten gick utanför den nybyggda velodromen i Montigny-le-Bretonneux, strax väster om Versailles utanför Paris. Jag hade bestämt mig för att jag ville försöka uppleva loppet på ett annorlunda sätt än sist:

Jag ville starta på dagen istället för tidigt på morgonen (så att de sträckor jag körde i mörker 2011 nu skulle cyklas i dagsljus och vice versa)

Jag ville prova att klara mig utan dropbag (som randonneur vill man ju försöka vara så själv-försörjande som möjligt)

Jag skippade att boka hotell efter loppet för att vila ut (är man trött kan man ju sova på golvet).

Punkt 1 och 2 visade sig vara lyckade val, medan punkt 3 visade sig vara ett misstag.

Kl 16 startade den allra första startgruppen (A) och en halvtimme senare var det dags för min startgrupp (C). Två andra svenskar startade i samma grupp som jag: Tony Mellsop från Malmö och Erik Ringqvist från Stockholm.

Maxtiden i min startgrupp var 80 timmar, och många av de allra snabbaste cyklisterna väljer att starta där. Som väntat blev det d��rför ett rasande tempo från start. Folk cyklade som om loppet var 12 mil istället för 123 mil. Tony höll sig bland de snabba pojkarna längst fram, men jag kände att det gick för fort och la mig någonstans i mitten i klungan.

Det var mycket roligare att starta på eftermiddagen än tidigt på morgonen. Stora klungor med åskådare hejade längs vägarna ut ur Paris, och man kände sig som en gladiator som till folkets förtjusning skulle kasta sig in bland vilddjuren på arenan. En minibuss med ett filmteam följde också vår väg ut ur Paris, och varje gång de körde förbi för att filma kände man sig lite extra märkvärdig.

Efter 14 mil kom vi fram till Mortagne au Perche där jag stannade för att fylla på vattenflaskorna. Vädret var lagom varmt och vindarna var svaga. Som tur var hade förra veckans värmebölja avtagit precis lagom till loppet. Klockan var ca 21 och det började mörkna, så jag tog på reflexvästen och satte på lysena.

Nästa etapp på 8 mil blev mörkerkörning i stor klunga. Det var en magisk upplevelse att ligga mitt i en klunga på kanske 50 cyklister som susade ner för branta backar i 60-70 km/h. Från luften måste det sett ut som en lång lysande orm som ringlade sig fram. Jag pratade en del med en kille från Helsingfors som skippat hjälmen och istället körde med keps ("vad kan gå fel"). Jag såg också ett amerikanskt tandempar som låg mitt i denna klunga också. Kvinnan som satt där bak drog fram telefonen och uppdaterade Facebook under färd, medan mannen där framme styrde.

Vid midnatt var jag framme vid första kontrollen som låg i Villaines-la-Juhel. Jag hade hittills bara ätit snabba kolhydrater som bananer, choklad och Nutella-mackor, och var nu rejält hungrig på riktig mat. Till min förvåning visade det sig att jag var nästan ensam om att stanna för riktig middag på den här kontrollen. Vi var 3 cyklister som satt och åt i den enorma matsalen. Mitt sällskap bestod av en fransman från Brest samt en australiensare.

När vi fortsatte cykla hade alla klungor försvunnit och jag cyklade ensam ett tag. Men så småningom kom cyklister från E-gruppen (som startat 30 min senare) ikapp och då blev det åter klungkörning och högre fart. Även snabba cykelbilar och liggcyklister från F-gruppen anslöt.

3:30 var jag framme vid nästa kontroll i Fougeres. Där tog jag en fika, med en stor kaffe för att hålla mig pigg. Jag visste att det inte gick att sova något första natten eftersom man då ännu inte hade hunnit få några tidsmarginaler på kontrollerna som skulle tillåta det. Men jag hade sovit bra innan loppet och kände mig inte sömning.

Sista etappen med nattkörning denna första natt blev till Tinteniac där jag anlände strax innan kl 6. Då hade jag cyklat 36 mil och allt hade gått bra. Det gällde dock inte för alla. Strax innan Tintentiac hade jag kört förbi en ambulans med en kraschad cyklist på båren. Det såg riktigt otäckt ut med blod och kvaddad cykel och jag hoppas att han eller hon överlevde den smällen.

Nästa etapp till Loudeac blev mest ensamcykling, men ibland bildades mindre grupper med 80-timmars cyklister som liksom jag släppt de stora klungorna. 3 mil innan kontrollen drabbades jag av en rejäl energidipp som inte ville ge med sig trots intag av choklad och andra snabba kolhydrater. Jag rullade in på kontrollen kl 9:30 med knapp styrfart. Efter en rejäl 3-rätters middag kändes det dock mycket bättre igen, och jag kunde fortsätta i bra tempo.

Milen direkt efter Loudeac är bland de värsta på hela banan. Vägen går upp och ner som en sinuskurva. Man ligger och segar sig upp för en backe på låga växlar i 5 minuter, och sen kommer direkt en nedförsbacke där man på nolltid förlorar all vunnen lägesenergi och måste börja om samma procedur igen. Det är väldigt jobbigt mentalt. Men landskapet här är fantastiskt vackert. Jag undrade först varför jag inte alls kände igen mig, och undrade om de gjort en ny bansträckning, men sen kom jag på att 2011 passerade jag här i mörker både på vägen ut till Brest och hem. Jag hade sällskap med en rolig fransman som ropade lustigheter (tror jag) till alla som stod och tittade längs banan. Någonstans här hade jag också följe ett tag med en svensk cyklist, Henrik, som var stark i backarna. Lite innan nästa kontroll i Carhaix kom vi också ifatt två andra svenskar, Marcus och Anton, som hängde på.

Jag åt lunch i Carhaix med Marcus och Anton. Det visade sig att Marcus var en f.d. kollega från Telelogic och IBM. Ett märkligt sammanträffande eftersom jag precis på den här kontrollen 4 år tidigare träffat två andra kollegor från IBM som också visade sig cykla PBP.

På vägen ut från Carhaix körde jag ner i en grop i vägen och fick punktering på framdäcket. Marcus och Anton stannade med mig och hjälpte till att byta slang. Den nya slangen såg lite konstig ut på ventilen, ungefär som gängorna var lite skadade. Jag kunde därför inte pumpa upp den med min pump, eftersom den skruvas på ventilen, och när jag skruvade av pumpen, följde insatsen i ventilen med och all luft läckte ut igen. Men Anton hade en annan pump som funkade annorlunda och vi pumpade kanske 6 kilo i slangen. Jag tänkte att jag kunde cykla till kontrollen i Brest och där låna en fotpump. Till en början kändes det bra och jag kunde hänga med dom bra uppför backarna. Men det blev segare och segare och jag fick verkligen kämpa för att orka följa med i deras tempo. Som tur var tog vi en liten paus högst upp på berget med telemasten som ligger 5 mil innan Brest. Där stannade vi vid ett av de många bord som lokalbefolkningen ställer ut längs vägen, och fick lite välbehövlig dricka. I utförskörningen tappade jag klungan nästan direkt. Jag kunde inte förstå varför det gick så trögt för mig. Efter ett tag började jag misstänka att jag hade alldeles för lite luft i framdäcket. Rätt beslut hade förstås varit att direkt stanna och byta slang igen, eller åtminstone försöka pumpa upp den mer, men man tar lite konstiga beslut när man är omtöcknad av sömnbrist och har nästan 60 mil i benen. Jag tänkte att jag nog kunde cykla till Brest och där byta slang på kontrollen. Men den planen sprack någon kilometer innan kontrollen, när jag fick genomslag på varenda gatsten jag körde över. Det var inget annat att göra än att sätta sig på trottoaren, mitt i centrala Brest, och byta slang igen.

Vägen in i Brest är för övrigt makalöst vacker. Man kör över en lång bro där Atlanten syns till vänster och stan rakt fram och till höger. När jag kom här 2011 var det mulet väder, men den här gången hade vi strålande sol och klarblå himmel. Mitt på bron stod en fransyska och lagade crepes åt cyklisterna. Hon blev överlycklig när jag stannade vid hennes bord och ropade till sig sina föräldrar som stod en bit bort. Vi fick en liten pratstund medan jag åt crepé caramel och drack kaffe.

På kontrollen i Brest åt jag lite grann samt besökte cykel-meken för att låna en fotpump så jag kunde vara säker på att jag hade rätt lufttryck i framdäcket. På något märkligt sätt försvann min ena vattenflaska på den här kontrollen. Förmodligen hade jag tagit den med mig för att fylla på vatten, och sedan förlagt den någonstans. Jag kände att det inte gick att klara sig med bara en flaska i det här varma soliga vädret så jag fick gå tillbaka till cykel-meken och köpa en ny vattenflaska där.

Jag cyklade ensam från Brest tillbaka till Carhaix. På toppen av berget med telemasten träffade jag Anton och Marcus igen som stannat där för att byta om till nattcykling. Jag gjorde likadant, och tog några minuters extra paus för att njuta av utsikten och skicka lite SMS till dom där hemma.

När jag rullade in på kontrollen i Carhaix var klockan nästan 23. Den andra natten hade börjat, och temperaturen föll snabbt från ca 25 grader ner till kanske 10 grader. Jag åt en rejäl middag och skulle precis ge mig av när jag fick syn på Tony längst bort på andra sidan av rummet i matkön. Jag trodde han var på väg tillbaka till Paris liksom jag, men det visade sig senare att han hade kraschat och fått vänta länge på reservdelar, och därför ännu inte varit i Brest och vänt. Det var massor med folk på kontrollen eftersom många 90-timmars cyklister var där nu, så jag stannade inte längre än nödvändigt och rullade sedan ensam vidare österut.

Min plan från början hade varit att sova några timmar i sovsalen i Saint Nicolas du Pelem ett par mil från Carhaix. På vägen ut hade det varit en hemlig kontroll där, men nu på vägen hem var det bara en plats för vila och mat. Nu visade det sig att det fanns en annan hemlig kontroll strax efter Carhaix och på den träffade jag en grupp andra cyklister som jag gjorde sällskap med. De hade dock bestämt sig för att inte stanna i Saint Nicolas du Pelem (kanske hade de redan sovit). Jag fick nu ett svårt val; antingen stanna och sova som planerat och kanske fortsätta cykla ensam sen, eller hänga med den här gruppen ett tag som höll ett bra tempo. Jag valde det sistnämnda. Jag cyklade hela vägen till Loudeac med den här gruppen. Vid ett tillfälle kom jag dock lite efter när jag stannat för att byta batteri till lampan. Jag hade bråttom att komma ifatt gruppen efter stoppet och trampade igång lite väl hårt. "Krasch" lät det från bakväxeln och jag tänkte att nu var det slutcyklat. Det var totalt becksvart så jag fick lossa lyset för att kunna se vad som hänt. Kedjan hade fastnat hårt mellan klingorna, och det krävdes en del våld för att få loss den. Efter detta blev det väldigt trögt att få i vissa växlar, men jag kunde i alla fall cykla vidare.

Jag var vid kontrollen i Loudeac 3:15 och det var väldigt mycket folk här också.

Jag åt middag med en amerikansk 84-timmars cyklist och en som startat i 90-timmars gruppen och som avundades mig som var på väg tillbaka till Paris. Jag hittade inget riktigt bra ställe att sova på här, så jag fortsatte utan att ha sovit någonting än så länge.

Natten var kall och dimmig, och när jag kom till Tinteniac i gryningen var jag riktigt trött. Men nu hade jag den korta etappen till Fougeres framför mig, så jag tänkte att den kunde jag klara utan att vila först. Men det blev en riktigt seg etapp. Solen steg och det blev plågsamt varmt. Jag kom på mig själv med att bara köra i 20 km/h och ändå vara andfådd. Jag insåg att jag måste sova lite på nästa kontroll för att klara loppet. Så fort jag stämplat i Fougeres (efter 92 mils cykling) stöp jag ner i det höga gräset bakom en av byggnaderna. Jag ställde klockan på 30 minuter och somnade direkt. När jag vaknade var jag helt förvirrad. Jag hade legat i solen och det tog några minuter innan jag kom ihåg var jag var, och vad jag gjorde här. Jag hade slängt av mig mina glasögon i gräset en bit ifrån där jag sov, så nu kunde jag inte hitta dom. Utan glasögon hade det varit mycket svårt att kunna se pilarna som visar vägen, så jag fick nästan lite panik när jag letat 10 minuter efter glasögonen utan att hitta dom. Men till slut hittade jag dom och kunde cykla vidare.

När jag cyklat några kilometer ut från Fougeres upptäckte jag att jag glömt min "Sverige bandera" som jag haft som solskydd på huvudet. Jag övervägde att köra tillbaka för att leta upp den, men eftersom jag inte var säker på exakt var den var, beslöt jag mig för att köra vidare utan den. Det visade sig snart att den korta sovpausen gjort stor nytta. Jag kunde hålla ett högre tempo och kom snart ifatt en grupp cyklister som jag slog följe med. Där var bland annat en engelsman, en tysk och några fransmän. Jag kände mig stark i backarna och var ofta framme och drog. Strax efter klockan 15 var vi framme i Villaines-la-Juhel. De andra i gruppen tog en kort paus och drog sen vidare, men jag kände att jag var tvungen att äta ordentligt på den här kontrollen eftersom jag bara fikat på förra. I matsalen träffade jag Jens Gravesen som jag kört många Malmö-breveter med. Han var tystlåten och fokuserad, åt snabbt och stack vidare. Själv kände jag mig inte särskilt sugen på att ta mig an nästa etapp, så det gick rätt mycket tid till spillo på den här kontrollen. Efter 45 minuter gav jag mig iväg ensam mot Mortagne au Perche.

Den här etappen blev väldigt jobbig. Dels är det väldigt kuperat och dels stekte solen så att huvudet nästan kokade i hjälmen. Jag kom ifatt enstaka cyklister men de körde ännu långsammare än jag, så jag fortsatte ensam. När jag körde igenom samhället Mamers, ropade en man att det bjöds på gratis bakelser, kaffe och soppa på torget. Till deras stora förtjusning föll jag för frestelsen och stannade 10 minuter på torget för att fika och försöka prata med människorna där (som dock inte kunde ett ord engelska). Sen fortsatte jag för jag ville hinna fram till nästa kontroll innan det blev mörkt igen.

Jag var framme 19:45 i Mortagne au Perche. Här drack jag iste och pratade med en finlandssvensk funktionär som var hjälpsam och tyckte jag skulle lägga mig i deras sovsal. Det borde jag nog gjort, men jag kände att jag ville utnyttja dagens sista timme dagsljus, så jag gjorde stoppet rätt kort och fortsatte sedan österut ensam.

Ut från Mortagne är det riktigt backigt i några mil, men sen kommer man ut på en stor slätt där det är mer lättåkt. Jag hade nu fått sällskap av 3 fransmän som alla verkade rätt så pigga. En av dom tyckte att vi skulle köra i belgisk kedja (med kontinuerlig rotation). Jag försökte hänga med på det ett tag, men det kändes alldeles för farligt efter ett tag. Det var nu helt mörkt, och vägen hade fullt av små hål och skador. Så de andra tre fick rotera själva och jag låg bakom. Jag började nu få betala priset för att jag inte ätit ordentligt på förra kontrollen, och att jag bara sovit en halvtimme. När det var 3 mil kvar till Dreux kände jag mig helt tom på energi och hade även en mental down period. Fransmännen körde, tyckte jag, väldigt hårt, och det var en kamp för att hänga med i deras tempo. Dessutom var det kallt och tårna hade börjat värka något alldeles enormt. Till sist kom jag på att det berodde på att jag hade tagit av skorna på förra kontrollen och inte spänt fast dom tillräckligt hårt sedan. När jag spände skorna hårdare försvann värken. Jag lyckades få i mig en gel och den räckte precis till att klamra mig fast i gruppen tills vi kom till Dreux kl. 23:20.

Där möttes vi av applåder av funktionärerna när vi kom in i matsalen. Där satt en handfull cyklister, och jag köpte en lasagne och frukt.

Vid midnatt kände jag mig manad att fortsätta. Det var väldigt kallt att komma ut i natten från värmen inne på kontrollen, och det tog ett bra tag innan jag fick upp värmen igen. Vägen ut från Dreux var lite klurig med många svängar hit och dit. Man fick köra rätt så långsamt för att hinna med att se alla pilarna och inte köra fel. Vi blev några cyklister som hjälptes åt att hitta vägen och som körde tillsammans de sista milen till målet. Eftersom vi körde rätt så långsamt var nattkylan det största bekymret. Speciellt när man körde in i dimmiga partier blev det väldigt kallt.

Den sista löjligt branta backen i Gambaiseuil forcerades stående på lägsta växeln, och sen var det bara några få kilometer kvar tills gatubelysningen i Paris utkanter gjorde att man kunde ana att målet var nära. Vi var i mål kl 2:45. Direkt efter en dusch la jag mig på golvet i velodromen och sov 6 timmar. Sen blev det ytterligare några timmar i ett sovtält som fanns utanför.

Paris-Brest-Paris är ingen barnlek, och jag var rejält medtagen efter målgång. Som jag minns det var jag inte riktigt så här slutkörd efter 2011 års lopp. Förmodligen beror det på att jag sov mycket mindre den här gången. Även de stora temperaturskillnaderna mellan dag och natt påverkade säkert, samt att det blev 3 istället för 2 nattkörningar eftersom jag startade i 80-timmars gruppen den här gången. Trots allt blev tiden lite snabbare än 2011: 58 timmar och 14 minuter (50 minuter snabbare än sist).

#pbp #parisbrestparis

0 notes