#meningen med livet

[forislynx]

Människan har så småning om blivit ett fantastiskt djur, som måste uppfylla ytterligare ett existensvillkor jämfört med varje annat djur: människan måste då och då tro att hon vet varför hon existerar, hennes släkte kan inte frodas utan en periodisk tilltro till livet! Utan tro på förnuftet i livet!

Friedrich Nietzsche, Den glada vetenskapen

[pastelfarvet]

Hvad er det der livet værd at leve, for dig?

at føle sig set af andre og føle en forbindelse. at bruge tid med dem jeg holder af og får ny energi af. mødet med nye mennesker som giver mig ny eller anderledes indsigt. at lære nye ting og få aha-oplevelser. at mærke hvordan relationer kan blive dybere og udvikle sig med tiden og gennem årene. at føle jeg er del af noget større - uanset om det er min familie, politisk, vennegrupper, de klasser/hold jeg har været del af de sidste ~8 år, osv. at have god og sjov og spændende sex som udvider mine horisonter og bringer mig intimitet og nydelse. i langt højere grad de sidste par år - at lære at værdsætte hvem jeg har mens de er her, og give mig selv plads til at sørge over og ære dem når de er væk. at skabe nyt - hækle og skrive og brodere og tegne. at have mulighed for at vise verden hvem jeg er gennem stil, makeup, tatoveringer osv.

tak for din ask, du skal være velkommen til at sende flere 🤍 den har været rigtig rar at give svar på efter en lang tid hvor jeg har følt noget af det er blevet taget fra mig og blevet brudt ned, så jeg har måtte bygge meningen med livet op igen.

[valmuemarken]

wow livet rammer virkelig de her dage. tænk hvis ikke jeg var gået med min specialemakker i frederiksberg centret og min cykelkæde bagefter ikke hoppede af så jeg ikek havde behøvet at trække min cykel og at jeg ikke havde krydset vejen som ellers ikke var meningen. så jeg havde jeg ikke set ham, jeg sås med, inden ejg tog på udveksling, som cyklede forbi mig, der midt på frederiksberg. seriøst 5 sekunder efter, a tjeg tænkte på ham, og om jeg kunne tage kontakt til ham igen. har kæmpet i en måned nu med ikke at skrive til ham, og der skulle gå under et minut før jeg gjorde det alligevel. øv. men også rart at have bare lidt kontakt

[qweasdfop]

Såg nyss på "Dinner in America" och måste säga det är nog bästa jag sett på länge.

Jag älskar hur de framförde Patty, att hon bryter från det många tänker när de tänker på folk med intellektuell funktionsnedsättning eller handikapp i överhuvudtaget. Ofta när folk tänker på någon som har IF är det så är det bara "sunshine and rainbows", folk som är arbetslösa osv. Vilket är vad som ofta representeras i media. Men det är inte någonting den här filmen gör, man får se att Patty jobbar, man får se att hon inte gillar pop-musik. Man får helt enkelt se att folk som har handikap kan leva sina liv utan större behov av andra. Det bästa dok, måste nog ändå vara att filmen visar diskrimineringen som folk med funktionsnedsättning och/eller IF går igenom. Man får se allt det här.

Jag har blivit så trött på att folk avbildar folk med IF speciellt som hjälplösa. För det är dem inte, inte många iallafall.

Det är väldigt få med diagnoser så dåliga att de inte kan leva utan andras stöd 100% av tiden. Jag känner många med IF, som tex min lillasyster och faster. Min lillasyster går på särskola, hon är 14 år och hon älskar att spela TV-spel med sina tjej- och kill-kompisar, inte fan bryr hon sig om My Little-Pony eller senaste Barbie-dockan. Min lillasyster sitter inte bara och ler eller dräglar så det rinner ner på tröjan. Visst, hon tuggade fortfarande med öppen mun för 2 år sedan, och hon kan "bli liten" ibland och vilja sitta i hennes mammas knä, men hon är fortfarande tonåring. Hon är ju fan mer tonåring än vad jag någonsin vart, hon är så tonårig så att till och med jag som är tonåring själv sitter vid matbordet och stirrar och blir lite förtvivlad på vad som föregår. Inte tycker jag att min faster är så annorlunda från dig och mig för att hon har IF. Hon bor ensam, har jobb, lagar sin egna man och har haft en för många pojkvänner. Det ända som är annorlunda med folk med IF är att de har svårare att lära sig än folk utan och sämre förståelse. Sedan beror det mycket på HUR mycket svårare. Men ofta så får man enbart se dem som har det värst, och det är ytterst få.

Dinner in America är en fantastisk film för att den visar att det finns mer till livet för folk med IF än att bara finnas i bakgrunden. Den visar att det är helt i deras rätt att ta en egen fot i sitt liv. Du med IF kan och får skapa ett riot grrrl band.

En annan sak jag vill ta upp är "Weird-girl"-grejen som har kommit upp på olika sociala medier om, framförallt, denna film. Att påstå att Patty är en "Weird-girl" tar helt bort meningen med filmen. Meningen med filmen var inte att visa att Patty är en "Weird-girl", för det är hon,, men inte för hon har IF. Det var att visa hur folk med IF blir behandlad och att de inte behöver leva efter vad andra säger. Filmen visar att Patty kan vara tillsammans med Simon. Simon som säljer knark och är pyroman. Filmen visar att Patty inte är så oskyldig som folk vill att hon ska vara. Filmen visar att hon inte måste vara kass på allt. Det finns filmer som visar "weird-girl" tropen och weird-boy, de är bara inte lika väckande som denna film om en tjej med intelektuell funktionsnedsättning som älskar en kille från ett punk-rock band och en kille som är i en punk-rock band och säljer knark.

[maelkevejen]

Jeg gad eddermame godt være en hovedperson - om ikke andet så bare i min egen historie, ffs

Jeg ved ikke, hvornår det præcist begyndte at køre af sporet. Der er så mange dybsorte elementer, jeg bare har stoppet i rygsækken som normaliteter og levet med for evigt og som.... i det store hele er ligegyldige for alle andre end mig selv - og måske min mor. Alting har været så urimeligt kaosagtigt så fucking længe, men hvad gør det, der er så mange andre steder, der har mere akutte behov. Men det føles bare som at være blevet efterladt i en kulsort version af Palle Alene i Verden som barn, og selvom døren nogle gange stod på klem, somme tider i en hel misforstået, halvhjertet vinkel, så blev lyset fucking aldrig tændt...! Jeg synes, det er så sindssygt skrækindjagende selv at være blevet den voksne i mit eget liv. Jeg ved slet ikke, hvordan jeg skal bære mig ad med at få tændt lyset i den her omvendte symbolske verden. Jeg ville stadig ønske, nogen kom og reddede mig. Tog mig i hånden og passede på mig uden jeg var i tvivl om, om jeg nu også fortjente det. Man kan aldrig vide...! Fordi alle andre er jo også bare helt almindelige mennesker og det er i grunden umenneskeligt at forvente sådan en indsats fra andre. Den slags... findes vist kun, når små børn elskes betingelsesløst af deres forældre, ligesom de burde.

Jeg er ikke sikker på, jeg burde have været her. Jeg tror egentlig, det var lidt selvisk gjort. Det føles mærkeligt at skrive ned på den måde. Men det var jo ikke... det var jo ikke et godt miljø. Og så havde jeg sluppet alt det fuckery, jeg først for alvor forstår alvoren af nu som voksen. Altså det er jo ikke meningen, det skal være på den måde, er det? Det' bare... jeg... jeg gider ikke rigtigt spille UNO med den her hånd. Jeg føler, jeg bare er blevet tvunget med i det her spil uden videre, og jeg har fået nogle røvkort. Ikke dem alle sammen, men der er altså virkelig nogle røvkort. Og det er ikke fordi, jeg ikke også har nogle smadder gode kort, I ved, fordi Danmark, men in the grand scheme of Danish things, så er der bare nogle ting, der er fucking uretfærdige og som alligevel bare er, som de er, fordi sådan er livet bare.

[korpcat]

18:52 LETSGOOOOO

Mamma ringde runt 11, och vi pratade om den nya lägenheten vi ska flytta till snart och om hur det kommer att bli för mig efter operationen. Sen ringde pappa och frågade om hur det går för mig! Jag pratar sällan med mina föräldrar, men det var ganska trevligt idag.

Jag och några på KY spelade upp våra psalmläxor för varandra i kapellet innan lunch, och det var jättebra! Tydligen har jag spelat psalm 182 lite långsamt🤔 Jag orkade inte öva mer efter lunch så jag letade efter en bok att läsa i biblioteket (hittade ingen) så jag STAL en tröja!. Nej, men jag tog en. Det finns ett rum på skolan där man kan ta och lämna något, vilket jag tycker är fint. Jag tog en långärmad tröja som är grå/brun. Den är jätteskön. Jag kommer hämta något hemifrån att lämna så småningom.

Efter det har jag funderat över meningen med livet på mitt rum. Jag fällde några tårar till Meonie and Kitchi av Gregory and the Hawk och Bachs cellosvit i G. Jag är stressad och ganska självkritisk. Jag absolut avskyr att öva när jag är trött eller omotiverad (jag är det ofta, dessutom är jag ganska dålig på att ta pauser) det känns rent utsagt plågsamt att sitta med mig själv i övningsrummet de stunderna.

Som tur är så har jag börjat prata med mina pentryvänner, och det känns som en tröst!

Här är schemat jag har gjort för mig själv. Önska mig lycka till nu!

[kompasskurs]

Frågan är inte vad som är meningen med livet, utan vad som är livets mening för dig

Få saker har nog gäckat mänskligheten så mycket som meningen med livet. Genom årtusendena har människan försökt få till det där med livets mening så till den milda grad att folk blivit mer eller mindre vansinniga. I jakten på svaret kring livets mening har olika filosofier och inte minst religioner uppstått. Själv är jag inte det minsta troende, utan är av uppfattningen att religion uppstått för…

[minvaerrehalvdel]

Har brug for at få ændret mit syn, på meningen med livet. Føler at jeg lidt har gravet min egen grav og det er ikke til at begå sig i. Synes ikke, at jeg kan forholde mig til tanken om, at jeg skal lave alt muligt og have travlt i hverdagen, bare for ikke at miste forstanden, i en overtænkning som efterhånden bare er blevet mere og mere ukontrollerbar. Det kommer i bølger, men har aldrig følt mig så langt væk fra mig selv, som jeg har gjort de seneste par måneder og det er bare skræmmende, at være bevidst om.

[evigtlivihimlen]

Hur få frid?

FRID! – Ett budskap om Jesu frid + Vittnesbörd om Guds beskyddande mirakler!

Ordet Frid låter enkelt, men det är ett Bibliskt begrepp som är oerhört rikt. Pingstvänner brukade förr hälsa på det sättet; Och när Jesus sände iväg lärjungarna på uppdrag så skulle de hälsa Frid till husen och hemmen de besökte… Så vad är då "frid"? Ja, frid har flera betydelser. Frid är t ex motsatsen till fruktan och oro, motsatsen till ångest och modlöshet. Och alla människor försöker desperat få tag på frid. Via alkohol, droger och psykofarmaka skaffar många en sorts bristfällig kemisk frid; Vilket förståss ger "biverkningar" milt uttryckt…Men, Jesus sade "Frid lämnar Jag åt er. MIN frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och tappa inte modet"…

Men, vad är Jesu frid? Det är vad Rom 5:1 talar om: ”Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom tro har vi Frid med Gud genom vår herre Jesus Kristus".

Frid är alltså; Att ha det rätt ställt med Gud, att ha ett rent samvete genom Jesu försoningsverk på Korset. Det är därför Jesus också säger såhär till sina lärjungar efter sin Uppståndelse från de döda, i Joh.20:19-21: "På kvällen samma dag, den första veckodagen, var lärjungarna samlade bakom låsta dörrar av rädsla för judarna. Då kom Jesus och stod mitt ibland dem och sade: "Frid vare med er!" När han hade sagt detta visade han dem sina händer och sin sida. Och lärjungarna blev glada när de såg Herren. Jesus sade än en gång till dem: "Frid vare med er!"…Lärjungarna var försonade genom Jesu frälsningsverk på Korset, de hade frid med Gud…

Alla ofrälsta människor fruktar döden eftersom de innerst inne vet eller anar att efter döden kommer Domen över alla ens synder och brott mot Guds vilja. Men, man bedövar sitt samvete på olika sätt och låter sig bedras i falska läror och föreställningar. Men Räkenskapens dag kommer…Enda räddningen är Jesus som tog alla våra synder på Korset och försonade där människan med Gud; Han led straffet för vår synd så vi är frikända och benådade på Domens dag. Detta ger oss frid…

Jes.53:5-6: "Han blev genomborrad för våra brott, slagen för våra synder. Straffet blev lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade. Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg. Men all vår skuld lade Herren på honom".

I Australien bröt en väldig väckelse ut genom att en troende fick ett speciellt uppdrag av Herren. Han skulle skriva ner en enda mening och dela ut tusentals lappar med denna mening. Han skrev meningen t o m på gatstenar osv. Meningen var "Har du frid med Gud?"…Folk fick syndanöd, ropade efter Gud om nåd och frälsning överallt.

Ordet frid kommer från hebreiska ordet Shalom, vilket innebär att "vara hel". Alltså, om du inte är hel så fattas det dig något hela tiden, det allra viktigaste, och det är "Frid".

Att uppleva Jesu frid är också att vara i Guds påtagliga närvaro, det finns inget underbarare. Såsom Ordet säger: "Guds rike är inte mat och dryck, utan rättfärdighet och Frid och glädje i den helige Ande"…Vi har vår Gudsgemenskap genom den Helige Ande, och en av "Andens frukter", konsekvenser av denna Gudsgemenskap är just "Frid". Denna Jesu frid är verkligen "övernaturlig", det är som Bibeln säger "en frid som övergår allt förstånd". Hela livet och tillvaron kan hota att rasa samman, men när Jesu frid råder och regerar i oss så mår vi väl ändå, vi har då ingen oro, ingen fruktan eller ångest.

När jag missionerat i Asien och Afrika, tillsammans i missionsteam eller bara jag och frun har det blivit besvärligt och farligt några gånger, likaså i gatuevangelisation hemma i Norden; Det var en lång taxiresa i Pakistan på flera timmar, en ”galen” sådan som gick i säkert 100 km/h på smala vägar sicksaxande mellan cyklister, vagnar och djur, möjligen funderade taxichauffören på att skrämma oss till att betala mer eller ett "martyrium" för sin tro…I norra Indien tog lokala hindupräster beslutet att döda hela missionsteamet, de hade gjort sådant förut…I Etiopien klättrade jag upp för en ranglig jättehög byggnadsställning utan trappa, bara bjälkar och tjocka elledningar, för att ta foton till en missionär av den stora skaran, höjdrädd nekade jag först men gjorde det likväl, bilderna misslyckades dessutom men höjdrädslan vart botad…I Finland var det en full finne som ville strypa mig, han höll om min hals i ca 5 minuter och morrade ”sluta predika om Jesus”, som ofrälst hade en höger rakt på suttit fint, men som frälst ska jag älska mina fiender och vända andra kinden till, det löste sig genom bön…I Borås vid gatuevangelisationen kom en rasande stor man emot mig, knöt sin jättenäve och skulle slå till, jag lade snabbt en hand på hans axel, blundade och bad högt (funderade samtidigt hur falla bäst vid slaget…), när jag öppnade ögonen så var inte näven knyten längre, tårar i hans ögon istället…o s v m m… Men, just Guds frid har bara lägrat sig över tanke- och känslolivet vid alla dessa tillfällen, en sorts befrielse från all fruktan. Fil 4:6-7: ”Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar. Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus.”…

Men, kan vi verkligen uppleva Frid när livets hemskheter drabbar oss; Ja, så lär faktiskt Bibeln, Rom.8:35-39: "Vem kan skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller svält, nakenhet, fara eller svärd? Det står ju skrivet: För din skull dödas vi dagen lång, vi räknas som slaktfår. Men i allt detta vinner vi en överväldigande seger genom honom som har älskat oss. För jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som ska komma, varken makter, höjd eller djup eller något annat skapat ska kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre".

"INGENTING kan skilja oss från Guds kärlek"…När du upplever och är omsluten av Guds kärlek så har du Frid; Ty Guds kärlek fördriver all fruktan som Ordet säger…

Javisst, hemska saker händer även kristna, men Gud beskyddar och helar också de sina. Jag har blivit räddad från olyckor och helad också flera gånger, likaså min fru. Jag vittnar väl lite till då; När jag och frun handlade på ÖB i Uppsala så upplevde jag i mitt innersta en kärleksfull maning att omedelbart ”gå därifrån”. Vi kristna lever ju i en andlig gemenskap med Jesus, och Guds Ande kan förmedla viktiga saker till oss. Jag sade till frun att vi måste gå nu med en gång, hon förstod och vi gick. Vi läste i nyheterna att strax efter vi gått så skedde ett väpnat rån just där på ÖB…När jag skulle köra iväg från affären hemåt via höghastighetsvägen på E14 utanför Östersund, upplevde jag att jag skulle kontrollera matkvittot, alltså stanna bilen och parkera, något jag förståss aldrig gör naturligt, efter att jag kollat matkvittot (som stämde) körde jag ut på stora vägen, en trafikolycka hade precis hänt, och jag skulle hamnat mitt i den om inte…o s v m m…

Vi kristna har övernaturliga ”bilbälten och hjälmar” från Herren där vi går Bedjande fram. Bibeln talar ju också om änglar som är utsända till att betjäna och beskydda. Och om vi drabbas så är ”Herren vår läkare” nådefull att bota genom trons bön. Men, vi är ändå inte ”Helgarderade”. Kristna drabbas, som sagt, också av lidande, inte i samma utsträckning som världens barn med ett undantag, och det är vad gäller Förföljelse… I tusentals år har kristna förföljts, bara under de första 300 åren blev miljoner riktiga martyrer för sin tro, inte med svärd i sin hand utan en Bibel eller med evangeliets budskap på sina läppar. Under Reformationen på 1500-talet brändes på bål, torterades och dödades tusentals ”Bibeltroende” kristna, baptister slängdes i fängelse på vatten och bröd på 1800-talet osv, idag dödas och förföljs 100-tusentals kristna, i t ex Kina, Nordafrika och Mellanöstern. Kristna är den överlägset mest förföljda gruppen, detta trots att två miljarder kallar sig kristna, också i västerlandet tilltar nu förföljelsen, inte så ofta med tortyr, fängelse och mord som i övriga världen även om det sker alltmer här också, men förföljelsen för oss är mer genom förtal, lögner och falska vittnesbörd om oss. Kristna i västerlandet blir alltmer som yttrande- och religionsfriheten stryps föremål för uteslutning från arbeten, missgynnas på olika sätt i befodran eller blir felbehandlade av myndigheter och företag. Media, filmer och TVserier ger gärna en nidbild av kristna och kristendom osv. Detta är ett ”tidstecken”, något som måste ske strax före Jesu Härlighetsfyllda Återkomst…

Men, för alla dessa kära förföljda syskon i Herren i fordom och nutid gällde och gäller Bibelorden i Hebr.11:34-40, jag läser: ”De var svaga men fick kraft, de blev starka i strid och drev främmande härar på flykten. Kvinnor fick sina döda tillbaka genom uppståndelse. Andra blev torterade och accepterade ingen befrielse, för de ville NÅ EN BÄTTRE UPPSTÅNDELSE. Andra fick utstå hån och piskrapp, ja, även bojor och fängelse. De blev stenade, söndersågade, dödade med svärd. De gick runt i fårskinn och gethudar, nödlidande, plågade och misshandlade. Världen var inte värdig att ta emot dem. De irrade omkring i öknar och bergstrakter, i grottor och hålor. Och fast alla dessa hade fått vittnesbörd för sin tro, fick de inte det som var utlovat. Gud har nämligen förberett NÅGOT BÄTTRE FÖR OSS: först tillsammans med oss ska de nå fram till målet”…

Denna mening "Gud har nämligen förberett NÅGOT BÄTTRE FÖR OSS" berör det viktigaste vad gäller Guds frid; Nämligen att vi har vår eviga tillvaro hemma i Himlen, hos Jesus…Jesus sade ”I världen får ni lida, men var frimodiga: Jag har övervunnit världen”. Vad menade Jesus med det? Paulus förklarar detta väl i Rom.8:18: ”Jag menar att den här tidens lidanden inte kan jämföras med den Härlighet som ska uppenbaras och bli vår”…Kära vänner, Jesus gav oss en Biljett ut ur denna värld. Genom sitt verk på Korset frälste Han oss till det eviga och Härlighetsfyllda livet i Himlen. Såsom Bibeln säger ”Han har frälst oss från mörkrets välde och fört oss in i sin älskade Sons rike. I honom är vi friköpta och har förlåtelse för våra synder”…Det finns ett talesätt, nämligen ungefär såhär: ”Det enda himmel ofrälsta får uppleva är på jorden i sina jordeliv, och det enda helvete frälsta ibland måste genomlida är också på jorden, i sina jordeliv”…

Jordelivet är en millisekund i evighetens ljusår av oändlig tid. Och ur Guds perspektiv så är det Viktigaste var du och jag tillbringar vår evighet, hemma hos Jesus i Himlen eller i evig förtappelse. Jesus har övervunnit världen och räddat oss Hem till sig, till evigt liv i Himlen. Detta faktum ger oss frid och förtröstan, hopp och glädje mitt i det korta jordelivets lidanden, hur svåra och avgrundsdjupa de än må vara. Detta är det allra viktigaste ur Guds perspektiv, och borde vara detsamma för oss…Det eviga livet hemma hos Jesus i Himlen är den absoluta grunden för vår frid, oavsett vad som händer i våra superkorta jordeliv. Jag avslutar med två underbara Bibelställen:

2 Kor.4:16-18: ”Därför ger vi inte upp. Även om vår yttre människa bryts ner, förnyas vår inre människa dag för dag. Vår nöd, som är kortvarig och väger lätt, bereder åt oss en väldig och överväldigande härlighet som väger tungt och varar för evigt. Vi riktar inte blicken mot det synliga, utan mot det osynliga. Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt”…

Luk.8:22-25: ”En dag steg Jesus i en båt tillsammans med sina lärjungar, och han sade till dem: "Vi far över till andra sidan sjön." De lade ut, och medan de seglade somnade han. Då kom en stormvind ner över sjön, och båten tog in så mycket vatten att den höll på att fyllas och de var i fara. De kom fram och väckte honom och sade: "Mästare, Mästare, vi går under!" Han vaknade och talade strängt till vinden och vågorna, och de lade sig och det blev stilla. Sedan frågade han dem: "Var är er tro?" Förskräckta och förundrade sade de till varandra: "Vem är han? Till och med vindarna och vattnet befaller han, och de lyder honom!”…

[ebordewich]

Vi blir stadig mer distansert fra essensen med livet

Hvor lenge siden sist er det at du stillet deg spørsmålet hva er meningen med livet, universet og alt? Den humoristiske og beleste person vil kanskje svare: 42, som det ultimate svaret på alt, slik som superdatamaskinen ‘Deep Thought’ fant ut etter 1 million år med kalkuleringer i boken ‘Hitchhiker’s Guide To The Galaxy’. Den religiøse trøster seg sikkert med at en høyere makt eller Gud styrer…

[forislynx]

I denna atmosfär präglad av klassamhällets kollaps utvecklades den europeiska massmänniskans psykologi. Det faktum att samma öde med monoton men abstrakt enhetlighet hade drabbat en hel massa av individer hindrade inte att de bedömde sig själva i termer av individuella misslyckanden eller världen i termer av specifika orättvisor. Denna självupptagna bitterhet, ständigt upprepad i individuell isolering […] kunde inte bli ett förenande band eftersom den inte baserade sig på något gemensamt ekonomiskt, socialt eller politiskt intresse. Självupptagenheten förenades därför med en avgjord försvagning av självbevarelsedriften. Osjälviskhet i den meningen att man själv inte har någon betydelse, känslan av att vara umbärlig, var inte längre uttryck för individuell idealism utan ett massfenomen. Det gamla talesättet att de fattiga och förtryckta inte har något att förlora utom sina bojor gällde inte längre massmänniskorna. När de förlorade intresset för sin egen välgång förlorade de mycket mer än eländets bojor: källan till alla bekymmer och omsorger som gör det mänskliga livet besvärligt och kvalfullt var borta.

Hannah Arendt, Totalitarismens ursprung

[marketplacebuyandsell]

Er du en miljøterapeut på søken etter meningen med livet?- Bærum kommune

[danielelvenmark-blog]

Eldtalk ep.26 - Med Conny Grewe - Filosofiskt om Meningen med Livet

[e23skriv]

Caroline Guldager Schwenger

Titel: JEG TÆLLER FÅR

Af: Caroline Schwenger Materialer: mOCT af egen nethinde (bagerst i øjet), garn

Jeg ser rundt i rummet Hvis vægge er for tæt på Jeg mærker luften fylde For meget i min hals, mine lunger Jeg kvæles i rummets stilhed Som ikke er stilhed

Jeg drukner i søvnløshed

På min nethinde sidder tanker Der ikke finder ud De bare brænder punkter i mig På indersiden af mig, mit syn Puder bliver øer, søvnen er havets dyb, Jeg kan ikke dykke

Jeg tæller bare får

JEG TÆLLER FÅR er en fortælling om det at lægge søvnløs. Om det ikke at kunne finde ro. Selvom ønsket findes, er det ikke altid, at kroppen form��r at adlyde, lade sig falde hen. Vi kender alle talemåden ”at tælle får”. Her ses det fortolket på et billede af min egen nethinde. Billedet er taget hos øjenlægen og viser både røntgen af nethinden samt to billeder af nethinden, bagerst i øjet. Et i farve og et i sort/hvid.

KØN

En novelle af Caroline Guldager Schwenger

Hans negle sad på tæerne, der hvor det er meningen, at de skal sidde. Trods tånegles generelle frastødende tendenser, syntes han, at hans egne bestemt var af den finere type. Relativt symmetriske. Ikke gule, som medtaget væv, nej. Bleglyserøde. Han var opmærksom når han klippede dem, han værdsatte æstetisk overlegenhed.

Selve foden var varsomt formet. En str. 44,5. Lige en anelse større end den gennemsnitlige mands. Tanken plejede at trække i hans mundvig, bare lidt, ikke nok til, at han behøvede at dele smilet med andre end sig selv. Under huden på foden var også før de fineste vener. Han forstillede sig hvordan karvæggen holdt på hans blod, hans atletagtige eliteblod, som rejste gennem hans årer, forsynede hans krop med styrke, og før i tiden også mod.

Slanke ankler, elegante var de. De sad for anden af underbenet, som dets naturlige fortsættelse, præcis som det er meningen at de skal sidde. Under disse var placeret den fod, der før bar ham gennem livets ujævne underlag, og opadtil var netop det underben, de lægge, der konvekst bøjede ud og gav hans ben et skarpt, næsten løberlignende udseende. Han plejede at have pæne ben. Det havde han flere gange fået at vide.

”Er du okay”. En hvisken

Over underbenene, tronede hans knæ. Hans knæ var afrundede, nydelige. Han havde før forestillet sig sine knæ uden på en brochure for genoptræningsklinikker eller fysioterapeuter. Ingen hudfold eller delle med subcutant fedt, dækkede hans knæskal. Kun hvis man virkelig forsøgte, kunne man snige en lillefinger op under hudfolden, men det havde han hørt var sundt. Meningen at det skulle være sådan. Man skulle nødigt blive for tynd. Skind og ben, som folk sagde. Den formulering skurrede også i hans ører. Gjorde ham utilpas. Det signalerede ikke den styrke, som han godt ville associeres med.

I forlængelse af knæene, tog lårene over, som smukke kødtrekanter af muskel, sene, blod og mobilitet. Den ikke så beskedne behåring, fik ham til at tænke på mande- og ikke drengeben. Drengeben er nøgne. Blottede for hår, for solskader. De der leverlignende pletter, som allerede stråler frem på huden, før man når sin kvartlivskrise. Frie for ar. Nøgne. Bare, blottede, berøringsberedte.

En hånd på hans lår. Ikke hans egen. Ikke en, der hørte til der.

Hvor de muskuløse lår møder noget nyt, ved han, at der her sidder noget, der ikke skal sidde. Han ved præcis, hvad han finder der. En hårdhed, et begær. Han forøger at spænde i lårene, det har han hørt, skulle virke. Prøver at nive sig selv blidt i maveskindet, forsøger at tænke på andre ting. Gårsdagens begivenhed fylder hans hoved, som hans fulde lem fyldte hans mund i går. Indrammet i kruset kønsbehåring, et skovlandskab af skam, sidder det, der gør ham til ham, men som nu gør ham til en, han ikke kan kende. Benene som var, er nu noget andet. Rystelser går som i trykbølger ned over hans ben, og gør den grund han står på usikker. Et øjeblik overvejer han at sætte sig ned. Stikke hovedet mellem benene, så blodet igen kan løbe til de vitale organer, til hjernen og til det sind, der ikke vil finde ro. Blodets brusen i ørene, når hovedet bøjedes mod den smukke storetå, mod gulvet, ville skabe tryghed. Sikre en vished om tilstedeværelsen på det gulv, de to fødder lige nu står tvivlrådigt plantet på. Men han sætter sig ikke ned. Han lægger ikke hovedet mellem benene. Hans øjne stirrer fortsat på spejlet, på sit erigerede lem og hader det. Han får lyst til at skære det af. Se blodet fjerne sig fra organet, falde til ro igen. Få ophidselsen over gårsdagens begivenhed til at forsvinde.

Ånde nær hans øre. Dyb vejrtrækning ind. Lader herefter luften ligesom sukke udover

læbens kant. I takt med hinandens hjerterytme.

Han bliver opmærksom på at trække vejret. Han ved, at han bliver nødt til det. Han samler sig, men han fortsat står foran det spejl, der samler et billede af ham. Om lidt, når han har åndet ud, vil han lade blikket løbe opad i spejlbilledet. Han vil lade det forlade sit køn, glide op over sit maveskind, til det når brystet, hvor få hår er begyndt at titte frem. Han vil ikke skænke den lille bule af sparsomt fedtvæv på mavestykket under navlen en tanke. Ej heller selve navlens størrelse, form og dybde. Men han vil dvæle ved brystkassen, stedet mellem sine to brystvorter, der hvor han i går mærkede hans vejrtrækning. Våd, tung udånding mod sin solar plexus, snart mod sin hals, sin kind, sit øre. Han forsøger at lade tanken passere. ”Lad som om at tanken er et tog, der forlader stationen”, tænker han, og smiler for sig selv ved tanken om at have taget et så banalt og ubrugeligt råd til sig. Skulle det være selvhjælp?

Han vil lade blikket glide fra sin brystkasse, op ad sin hals, som ikke længere føles kun som hans egen. Blikket vil lade halsen møde hagen, møde kæben, møde læberne. De er tørre. Han er rød om næsen. Han vil trække vejret ind. Han vil tælle til tre om lidt. 1... 2... 3... . Først herefter vil han føre en finger op, for at tørre en begyndende tåre væk. Udånde. Tvinge sig selv, til at fange sit eget blik. Se sig selv i øjnene.

[hedenvindsbilder]

Broken Heart, Broken Body

Jag har inte haft många heartbreaks i mitt liv men när de har inträffat har jag inte upplevt att hjärtat gått sönder. Jag har upplevt att hela min kropp har gått i bitar. Det är som att man tappar meningen med livet och världen faller samman. Att ta sig igenom är en kamp.  En av mina största heartbreaks var när jag slutade träna kampkonst.  Min kropp hade abstinensbesvär.  Några samlade…

[gategods]

5

Å jakte kumlokk gir et unikt perspektiv på bybildet. Turistene ser ofte opp. På takene, fasadene, de høye hus og bygninger. De er der for første og siste gang, på det samme fysiske verdenspunktet, men i en helt annen psykogeografisk virkelighet. De innfødte kikker ofte ned. Men de er uten tilstedeværelse, planlegger middager og outfits og sammenkomster, midt oppe i bekymringer som tilhører helt andre steder, helt andre tider.

Psykogeografen, derimot, enten hun er gategodsjeger eller ikke, ser ned med mening og retning. Hun er her og nå. Hun har lært seg oppdagelsens virkelige kunst. Den gjør henne i stand til å utforske beige hverdagsligheter slik elfenbenshandleren i sin elvebåt utforsker junglenes kapillarer. Og med denne ferdigheten lærer hun renningen i selve byens stoff å kjenne. Hun blir ett med den, løper den som en blodcelle, en spore på byens sjelelige vind. Syklistene vet ingenting. Street-food-eventyrerne lever i sin egen verden. Mosjonistene har ingenting de skulle ha sagt. Aller minst joggerne. Nei, gategodsjegere kjenner byen på en måte ingen andre gjør. Ta dette lokket, halvt gjemt under gresset, forskjøvet av asfalten. Hvem ville vel lagt merke til dette? Ingen av dem. Det må en gatevandrer til.

Gerd Gategjenger har for eksempel funnet et sted her i Oslo by hvor ingen noen sinne har vært. Det er et område på en halv kvadratmeter et sted ute på østkanten, hvor ingen har vært før henne. Hun nekter å røpe hvor det er, og hun nekter også å røpe hvordan hun kan vite at ingen har vært der før henne, eller hvordan det i det hele tatt er mulig et slikt punkt eksisterer. Å oppgi denne informasjonen, mener hun, ville også røpe hvor stedet er, og dermed forflate dets magi, hennes singulære øyeblikk. Det at ingen andre enn henne har stått på akkurat denne halvkvadratmeteren, mener hun er verdt å ikke bli trodd på at ingen andre enn henne har stått på akkurat denne halvkvadratmeteren. Hun trenger ikke overbevise noen, beroliget av sin egen visshet.

Personlig tror jeg på henne. Jeg er faktisk ikke i tvil. Hun er ikke en slik som skryter på seg noe. Igjen, jeg trenger heller ikke overbevise noen. Jeg håper bare jeg selv får oppleve en slik halvkvadratmeter en gang, og kjenne sjelen forflytte seg om enn kun litt.

Det er heller ikke til å stikke under stol at jeg tror på henne som en gjengjeldelse. Gerd Gategjenger er nemlig en av få som tror på min egen historie. Jeg, Trym Lie, er nemlig, og du tror meg neppe, den siste Karling. Jeg nedstammer direkte fra greven av det som i merovingertiden het Vermandois og Valois i Frankrike. Jeg er dermed en Karling, eller Karolinger, og den aller siste av dem alle. Selv om dette er kontroversielt blant mange slektsforskere, er ikke linjen til å ta feil av. Gerd Gategjenger har alltid vært på min side i denne diskusjonen, jeg har alltid vært på hennes. Og vi deler det samme synet også på byen, vi deler oppdagelsens virkelige kunst, vi ser verden med gatevandrerens genuine åpenhet. Dermed er vi ett skritt nærmere meningen med livet.