#och hon sa dels senaste utbildningen hon börjat på

[ohyeah]

.

[workingontravel]

En stor del av arbetet är att vi ska ha det bra

(You can find an English translation of this text here.) Frågorna jag har ställt i det här projektet har ofta lett till samtal om resandets ensamhet. I mötet med koreograferna Halla Ólafsdóttir och Amanda Apetrea framträdde snarare resandets tillsammans: hur arbetsgemenskaper skapar tidsliga och rumsliga ramar för relationer, och hur det egna begäret formar och formas av dessa gemenskaper.

 Första gången jag träffade Halla och Amanda var runt 2010. De gjorde intryck på mig, både med sitt kreativa egensinne och med sina feministiskt influerade kollektiviteter. Det gör de fortfarande.

 Halla Ólafsdóttir och Amanda Apetrea:

Amanda: 2013 var ett härligt reseår. Vi var på springmeeting på Performing Arts Forum. Det är alltid både upp och ner på PAF. Men vi åt confit de canard och rökte gräs och åkte till butiken och handlade jättemycket mat och glass. Sedan åkte vi vidare till Barcelona med en grupp för arbete och vänskap som vi kallade The Future. Det var ett ljuvligt drömmöte om konst där vi läste intressanta texter, pratade, rökte ännu mer gräs, lagade ännu mer mat, åt kakor. Och senare på sommaren var vi i Wien där jag och Halla spelade vår föreställning och vann ett pris. Fast det var kanske inte drömmen för dig, Halla, du var ju utbränd. Halla: Jag blev utbränd efter. Det var för att jag gjorde typ tjugo projekt åt gången. Det var en galen sommar. Jag och John Moström hade residens i Berlin. Det var värmebölja och vi gjorde Giselle, som involverar att man träffar en stor grupp människor och är med dem två veckor i streck. Det tog mycket mer kraft än vad jag trodde. Och det var ingen air-conditioning, varken i Wien eller Berlin. Amanda: Just det. Det åskade och vi låg nakna med öppna fönster i Wien och försökte att inte nudda med huden vid någonting. Halla: Efter det åkte jag runt med The Knife. Inget av allt det där hade jag velat säga nej till. Men när jag tog ledigt på hösten gick jag in i väggen. Jag tror att jag lyckades undvika den stora kraschen. Jag var sorgsen i fyra månader. Fyfan vad jag aldrig vill hamna där igen. Efter den perioden har jag lärt mig sätta luckor i kalendern. Det är helt orimligt att jag ska åka mellan platser utan någon paus emellan.

Amanda: Jag vet lite om den där stressen, axlarna kan resa sig så fort telefonen plingar. När jag började koreografiutbildning under Mårten Spångberg och insåg hur mycket vi skulle resa fick jag panik. Jag var i en så kallad stängd relation. Jag förstod inte hur den skulle funka parallellt. Resorna då var på en gång jättekul och skitjobbiga, för allting hände samtidigt. Vi skulle göra ett solo medan vi reste. Vi skulle alltid vara tillgängliga och alltid mingla och alltid laga mat att bjuda på. Under ett och ett halvt år var vi som längst två veckor i taget i Stockholm. Min relation tog slut som en direkt konsekvens av utbildningen. Jag ångrar verkligen ingenting, men det var ett pris jag fick betala. Halla: Det har jag också upplevt i flera stängda kärleksrelationer med män. Det är få som pallar att vara ihop med en som har min livsstil. När jag var yngre var det även viktigt för mig att demonstrera att jag inte var beroende av någon, att jag var beredd att offra allt för att bli dansare, flytta vartsomhelst om det krävdes. Det var en stor insikt när jag kom på att jag inte behövde gå på auditions för jobb jag inte ville ha: att jag kunde jobba med mig själv och mina vänner.

Amanda: Jag känner inte riktigt igen mig i det där med att dansen går före allt. Jag har nog snarare ägnat den energin åt hur mina relationer hänger ihop och ska fungera. Man kan behöva mer tid att tänka på hur man ska leva om man inte vill göra den heteronormativa familjegrejen.

Halla: När jag är längre perioder på Island kan jag känna mig som ett UFO. Det är så få kvinnor som är singlar och inte vill ha barn. Oavsett om folk är hetero eller gay är det viktigt där att ha familj och barn och partner och lägenhet. Folk blir gravida tre månader efter att de träffat någon. Jag känner, inte bara på Island utan här också, att jag borde vara ordentlig eftersom jag fyllt fyrtio. Att det är skamligt att vilja ha ett festliv, att vilja gå ut och dansa, skratta, prata. Att jag är egoistisk som ställer mina egna intressen först.

Amanda: Det är också oegoistiskt att inte bidra till överbefolkning. Vem vill föda ett barn till en jävla skitvärld? Jag vill det, och det är bara för att jag själv vill leva vidare. Jag har jättemycket dödsångest. Men det skulle behöva bli någonting utanför normen då. Jag undersöker det i olika konstellationer.

Halla: Jag har en stor kompisgrupp hemma på Island som jag har känt sedan jag var femton. Vi fortsätter ses. Men den typ av vänskapsrelationer som jag har genom mitt jobb har de slutat ha för femton år sedan. Jag får ligga i sängen och snacka till långt in på natten med fantastiska människor. Jag får nörda ner mig i dans och koreografi, diskutera, analysera. Jag älskar mitt liv. Samtidigt finns det utrymme för förbättringar. Jag har inte haft en kärleksrelation där jag varit ihop med någon på sju år. Det blir mer korta förbindelser. Och jag är ofta orolig över pengar. Och jag har bott i andra hand och flyttat minst vartannat år sedan jag var nitton. Jag skulle vilja testa att bo på samma ställe en längre tid nu, bara för att veta hur det känns.

 Amanda: Jag är glad att ha ett hem, det känns tryggt och viktigt, men jag tänker på en person som vi har träffat ofta på de här resorna. Han har avvecklat en fast plats och bara reser. Det är intressant att tänka på vilka relationer man skulle behöva om man levde så.

Halla: Vänskaper utvecklas ofta av praktiska och logistiska anledningar. Som en vän jag alltid sover hos när jag kommer till staden där hon bor. Utan det hade vi inte lärt känna varandra så djupt. Det är också något fint med att få bli del av någon annans sammanhang när man reser, hänga med på middag och sånt.

Amanda: Jag och koreografen Mica Sigourney skapade en logistisk struktur för att få utveckla vår vänskap. Hela vår relation har byggt på svenska statliga bidrag. Vi hade en instant crush när vi träffades i Wien. Vi började prata om konsten och livet och hade samma perspektiv. Direkt föreslog jag att jag skulle söka pengar för oss.    I början var det skitjobbigt att upprätthålla relationen med Mica. Jag ville bara spola fram och se tillbaka på att det funkade. Men nu har vi kommit in mer i distansrelationsgrejen. Man kollar in på fb-chatten hur läget är, och sedan fördjupar man relationen varje gång man ses. Jag har inte längre känslan av att behöva börja om hela tiden. Jag vet hur det känns när han sitter i min soffa. Men jag skulle vilja slå ihop San Francisco-livet med livet här i Stockholm. San Francisco skulle bidra med roliga queera sammanhang och fester, och Sverige med pengar till min och Micas relation. Halla: Du och Mica jobbar väl lite likt så som vi jobbar när vi jobbar ihop. Då är en stor del av arbetet att vi ska ha det bra. Det är inte för att man försöker använda sin tid effektivt som man får kreativa idéer. Amanda: Vi gillar att ta det långsamt. Att sakta ner är en del av min och Hallas intimitet. Det färgar vårt arbete också. Det kan vara svårt att våga formulera för andra att man helst bara vill jobba efter lunch. Man känner sig ju som en jävla fuck-up. Men jag och Halla har jobbat stenhårt på att komma dit, att vara stolta över vad vi gör.

Halla: Jag har blivit bättre på att säga: ”Det här är ingen situation som något händer i. Kan vi flytta på oss?” Men det beror förstås på sammanhanget också, vad man vill göra motstånd mot och varför. Jag tänker på när vi vann det där priset 2013 på ImPulsTanz i Wien. Då fick vi ett residens. Om vi redan vunnit priset, varför skulle vi vara duktiga festivalbesökare och visa oss överallt? Vi låg i sängen och pratade och läste poesi istället. Vi sa åt dem att de kunde ge bort vår studiotid. Och det blev bra.

Amanda: Residens är bra. Som när vi började vår senaste process med Samlingen.

Halla: Samlingen är en grupp på fem koreografer som också är vänner. Eftersom vi gör tusen andra saker är det svårt att ses allihop utanför jobbet. Först in i kalendern är det som blir av. Så att jobba ihop kan bli ett sätt att ses.

Amanda: Vi i Samlingen lever väldigt olika liv. Det märks mer eller mindre beroende på vad vi gör. När vi var fem dagar allihop i skärgården gjorde det inget att vi har olika behov i vår vardag. Halla: Då hann vi läsa högt för varandra innan vi gick och la oss. Den sortens stunder, att ligga ner och tänka i något mjukt, tar man sig inte när man är i studion på en institution. Studion är kopplad till effektivitet. Amanda: Det blev mer jämställt på residenset än när vi jobbade på Riksteatern senare. På Riksteatern behövde några gå hem till sin familj så tidigt på dagen som möjligt medan jag och Halla helst ville ha sovmorgon.

Halla: Det tar tid att hitta konsensus mellan så många hjärnor. Amanda: Vi är fem superstarka personer, så man får verkligen tampas om sina idéer. Går man på toa har det tagits sjutusen beslut när man kommer tillbaka.

Halla: Jag har börjat säga: ”Säg ingenting medan jag är borta, var tysta!” Amanda: Det är också ofta sjukt intensivt när vi är ute på turné med Samlingen. Halla: Det är för att vi träffar en ny grupp varje gång och sätter upp en föreställning med dem på ett par dagar: det är inte som en vanlig turné där man kan värma upp och gå runt i staden. Amanda: Man hinner knappt skicka ett sms. Det finns inga gränser för jobbet, eller gränsen går när man stänger sin hotellrumsdörr. Jag blir förvirrad kring hur jag ska varva ner efteråt. Jag har behov av att vara själv men får mycket fomo då. Och när jag kommer hem känner jag att jag saknar mina vänner, alltså vi har inte setts. Vi bara åkte några tåg ihop och fick inte ens sitta bredvid varandra.

Halla: Jag gillar egentligen att spela samma föreställning många gånger istället för att resa hela vägen till Bryssel eller Kortrijk för att köra en enda. Och gärna spela flera gånger på samma plats. Och helst i projekt som jag inte leder. Då kan jag ta hand om bara mig själv och vet exakt vad jag ska göra på scenen. Kroppen mår så bra av att ha rutinerna i den sortens turné.

Amanda: Men att vara på turné kan även vara jobbigt. Man äter mat man är ovan vid och blir konstig i magen. Man är på helt olika golv, till exempel i ett blåsigt, kallt tält. Man glömmer att stretcha. Under en turné hade jag konstant bakteriell vaginos. Jag fick ta antibiotika varannan månad i typ ett år. Jag vet inte om det hade med resandet att göra, men det var så närvarande i resorna. På varje nytt ställe var det: ”Var är apoteket, kan jag få tag på medicin?” Och det gjorde ont att stå på scenen i tajta shorts.    De senaste åren har jag nog rest mindre än förut. Kanske besöker jag tio olika platser och är borta i ungefär två månader på ett år. Jag tror att det är för att några föreställningar jag jobbade med var mer lokala, vi både repade och spelade här i Stockholm. Då blir man liksom inte inbjuden någonstans, utom hit. Har man en show som man reser runt med kommer man att få resa mer. Jag tror att du reser mer än jag, Halla.

Halla: Jag är nog borta från Sverige fyra-fem månader per år. Folk frågar mig fortfarande om jag bor i Sverige. Jag flyttade hit år 2000 för att gå på Balettakademin. Då började jag resa mellan Island och Sverige. Efter utbildningen stannade jag här för att ha ett sammanhang kring mig. Det är inte så att Stockholm är en drömstad, men det är möjligt att arbeta och ha vänner här. Jag har också jobbat mycket i Europa. Och så gjorde vi en turné med The Knife i USA. På natten körde turnébussen genom Arizonaöknen, som jag alltid drömt om att få se. Genom det lilla fönstret som finns i sängarna syntes bara mörker. Så jag har varit i Arizonaöknen men jag har inte sett något. Men turnébuss var fantastiskt, för man åkte rakt in på venuet. Och man behövde aldrig tänka på vad man skulle äta. Jag är så van vid att göra saker själv. Jag har börjat få resfeber kring allt jag måste hålla ordning på: vakna, packa allt, ta ett färdmedel till centralen, sedan ett till… Jag hatar centralen. Och tåg gör mig illamående. Flyg får mig att tänka på döden. Amanda: Jag gillar hästar. Jag var hästtjej länge. Det kanske inte ligger så nära i framtiden, men det känns som en bra möjlighet att vi ska resa med häst och vagn. Vi ska sakta ner, stänga av och satsa den lilla energin som finns på servrar så att man kan ha kontakt på distans. Det får gärna vara lite mer utvecklad teknologi än nu, så att man kan ha verkligare virtuellt sex. Jag får lite panik av att tänka på att folk man är sugen på att ha kvar kan försvinna ur ens liv på grund av avstånd. Som med Mica. Varför skaffade jag en bästa kompis som bor så långt borta? Kan inte bara alla vara här? Eller runt en sjö i Ulricehamn? Det finns en jättefin sjö i Ulricehamn.

Halla: Men om jag inte kan flyga förlorar jag hälften av mina jobb och träffar inte min familj och mina vänner. Jag har inte råd att åka båt till Island, det kostar tio tusen och det går jättelångsamt. Jag vill inte att det ska bli så. Inom Europa skulle jag kanske kunna tänka mig att resa med tåg, om institutionerna som bokar och betalar biljetter också är med på att saker får ta tre dagar längre. Eller en månad längre. De som repertoarlägger skulle kunna sluta flyga in en show två dagar bara, och istället börja samarbeta med andra spelplatser i nästa by, eller samma stad. Om man på riktigt har ett samarbete med lokala arrangörer som är beredda på att en grupp kommer och bosätter sig i en månad kanske man skulle kunna börja prata på riktigt om hur man bygger en publik. För det ska man ju alltid svara på i alla ansökningar. Men hur ska det gå till om man spelar en enda gång i en stad där man inte har ett nätverk?

Amanda: Det vore skönt att sakta ner, och det skulle behövas oavsett.

[vadenmarkblogg]

DET NYA ÅRET HAR BÖRJAT – 2016 VAD SKALL DET FYLLAS AV

JANUARI 13, 2016

Det där nya året. Det är så aptitligt att tänka … det är nytt. Det är tomt. Det är upp till oss, vad vi vill och kan göra med det eller? Ibland är nog min känsla att vi är en liten prick i det stora universet, där vi har rätt lite att säga till om. Men däremellan…

Så här i början av nya året… det är värt att stanna upp, och summera. Känna efter vad behöver vår uppmärksamhet? Mer av? Mindre av? Att helt enkelt göra diverse avstämningar kring året som gått och lägga planer för det vi är i nu.

Mitt år 2015 har varit så rörligt. Jag har nog aldrig rest så mycket som under 2015.  

Det började med skidåkning i Livigno. Med Gunnar – en ny vän i mitt liv, som liksom smugit in i mitt liv på ett för mig själv överraskande sätt. Vad är detta? Så annorlunda mot alla relationer jag har haft.

Livigno. Vilken härlig ort och vilka härliga både backar och längdspår.

Jag njöt och sa till mig…. detta vill jag verkligen göra igen och igen.

Just skidåkning – ja en förberedelse bl a för Halv Vasan, där Stockholmstrakten bjöd på alldeles för få ställen att träna.

Skidåkning har följt med mig genom alla år, och genom 3 barnfödslar och jag gjorde det jag kunde för att ”smitta” barnen med samma åkglädje. Mammas silverfat- 1 pris för 30 km längdåkning ser jag på med glädje. Det ville jag ha som arvegods.

2015 bjöd på mycket mer. Strax efter Livigno, så blev det Gran Canaria och totalt annorlunda. Fantastisk swimmingpool att simma runt i. Å vilken känsla. Hit vill jag åka igen, och faktum är det ligger i planen för februari 2016.  Aktiv World Team utbildning med  näringsföretaget Herbalife, som är en del av min värld. Jag har både kommit i form med hjälp av näringsprodukterna och håller formen med hjälp av dem. Så häftigt, enkelt och gott. Utbildningen handlar om, hur ge fler chansen. Prova på och känna efter – skillnad?  

Sen Edinburgh – En gång om året har jag sagt mig att jag vill göra något äventyr med mina söner och deras sambor  och i olika tappning med barnbarnen. I år blev det Edinburgh och en fantastisk föreställning med Derren Brown. Såg ett Youtube klipp och blev helt begeistrad. Detta bör ingå i allmän bildningen, tänkte jag. Så lätt vi kan bli totalt bortkollrade om inte…  SAS flygstrejk till trots, så lyckades vi komma till Edinburgh. Flera timmars gruppsamtal i natten efter att meddelandet från SAS kom 22.30 och vill skulle ha flugit med dem på morgonen därpå. Men vad kan inte flera hjärnor, som tänker tillsammans lösa. Fyra minuter innan föreställningen började klev vi ur taxibilarna utanför teatern. Det var magiskt.  Värt att kunna en del om. Kolla Youtube.

Att sedan få toppa upplevelsen med några dagar tillsammans med söner och deras sambor i Edinburgh. Det är lycka för mig.

Sen, något vill jag göra med min kompis Rosemari också. Vi har cyklat flera år i rad. Bjärehalvön runt, Gotland runt, Runt Siljan bl a. Så läckert. Denna gång valde vi annorlunda. Vosu i Estland. 

Jag fick reda på, att det skulle vara en Jazzfestival där, så sagt och gjort. Det blev vårt resmål. En riktigt fin upplevelse. Där fanns vandringsleder som lockade. Så otroligt annorlunda skog. Inte så mycket buskar och lågväxts träd utan resliga tallar. Mossa och blåbär. Whaoo, skriver jag och vill mer.

Vissa likheter med nästa resa – som gick till Spetsbergen. Så långt norrut som går att komma nästintill. Vilken resa! Vilka scenerier! Glaciärer, som sträckte sig utöver nejden. Tundran i marken, som gjorde att arkitektur och byggkonst måste se helt annorlunda ut. T ex avloppningsledoingar kunde inte grävas ner i marken  utan måste ledas en bit upp. Likaså med husgrunder. Källare? Nej, det var inte aktuellt.

Vad utöver människan kunde tänkas leva så? Ja, bland annat isbjörnar. Lika många isbjörnar som invånare i princip. Vi fick inte gå utanför området utan att ha beväpnade vakter med. Annorlunda absolut. Såg vi några isbjörnar? Jo, det gjorde vi – lite på avstånd dock som tur var.

Valrossar och valar. Annorlunda fåglar och vackra scenerier. Och och och… jo, jag badade.  4 dagar i rad och kvalificerade mig till Diplom för att ha badat i 5,7 gradigt vatten med minst 6 simtag.Jag tog 11 för säkerhets skull. Så läckert. Det gjorde min syster o hennes ex svärdotter också. 

Syrran – tack för inbjudan. Jag var trög sa nej till att åka till Spetsbergen. Nej? Det fanns många skäl att säga nej. Och nej sa jag, men iväg for jag. Gunnar ville komma med. 

Resan gav många stunder, där det var skönt att bara vandra i mina tankar och fundera över… livet. Vad är viktigt? Hur ta vara på dagen som är?

Efter Spetsbergen - hem och packa om till Barcelona och Herbalifes Extra Vaganza.  

Denna gång cyklade jag inte till ExtraVaganzan. Dock bland meriterna finns 2013 Travemunde – Köln och ExtraVaganzan där. Per cykel. Whaooo. År 2014 Rostock – Prag. Detta är jag stolt över. Det fick konsekvenser inte bara där och då, utan för totala träningsupplägget över året. Vi skulle ha gjort minst 250 mil senast juli för att kvala in i gruppen och få vara med. Vilken utmaning och vilken betydelse för att benen skulle vara villiga att gå upp tidigt på morgonen och jag med dem. Mot gymmet och ett träningspass. Så betydelsen av att sätta mål blev så uppenbarad under dessa år.

Halv Vasan är på kartan 2016 igen. Träningen är inte på den nivå, som jag skulle önska inför den, men jag får hålla frågan öppen. Med näringsprodukterna så klarar jag mycket.  Mycket mer än jag trott. Att starta dagen med en shake… det sätter allt i kroppen på plats.

Har du inte kommit i kontakt med Herbalifes näringsprodukter så skriver jag… hör av dig till mig, så kan du få chansen att prova – 3 dagars Prova På paket Det räcker för att du skall få en upplevelse. Näring är annorlunda än mat i största allmänhet. En shake till frukost sätter liksom hela dagen på plats.

Ja, så blev det fler resor ändå. Mot USA _ Orlando och JTFoxx Family renunion… Maria Höij och jag ville lära oss mer om Branding and Marketing. Och det gjorde vi. Vilket event, Vilken kreativitet, och vilka affärsstrategier som vi fick ta del av. Väldigt berikande. Så många infallsvinklar på affärsmässighet. Genomtänkthet, medvetenhet, strategi, önskedrömmar contra vad som verkligen fungerar? Det är ju så viktiga frågor för att få sin affärsverksamhet att fungera. Så tack att möjligheten fanns och tack att jag tog vara på den. Att jag fick resesällskap dessutom – vilken hit.

Halv Vasan – när det inte finns snö. Det fungerar inte att stoppa skidorna i bilen och åka ner till Lida och bara njuta… Nej, vad i hela friden göra? Det finns glaciärer, om än vi inte kan vara lugna kring frågan. Hur länge? Håller vi på att detronisera utgångspunkten för mänskligt liv på jorden. Att betrakta bilderna från översvämningar och katastrofer världen över – nu senast i England. Det är ju nästan här. Nej, det är konstigt och hotfullt. Vad är det för korrigeringar, som vi människor måste göra?

I vilket fall så tänkte jag… där det finns glaciärer, där finns det snö att träna på. Så sagt och tänkt.  Det blev en vecka i Kaprun i Österrike. Jo det fanns snö uppe i massiven. Utförsåkningen kunde bli lång. Så gott. Det tog liksom inte slut. Kitzsteinhorn.

Mindre av intressanta längdspår dock. En tät slinga inom ett begränsat område, där vi fick ta oss  runt, runt och där den slingrade sig så hårnålsartat, att det blev utmanande. En inte helt bra vurpa. Attans. Lärdom det blev till att kliva runt i svängarna fortsättningsvis. Jag känner av det än. Kanske ett bräckt revben eller något? Gissningsleken pågår.

Dock skidåkning och det är något som jag älskar.  

Sen var det inte många dagar, innan jag stod på Arlanda igen, på väg mot Bretagne och Plumeur. Där bor Simone, som är min Herbalife sponsor. Simone, som funnits där under de dryga 22 år, som jag har varit distributör. Nu skulle hon fira sin 75 års dag. Hon har sagt så många gånger, kom ner och se mitt hus… och nu gav jag mig chansen. Jag ville fira Simone. Vilken läcker upplevelse. Det är ett annorlunda hus och en annorlunda trädgård mitt bland de andra husen. Min lust till arkitektur fick en härlig påfyllnad. Å så kul. 

Dessutom ser man ut som Simone vid 75 år, så kommer jag inte missa en dag med vare sig våra shaker, sportdrycker eller hudvårdsprodukter. Det tar lite tid på morgonen, men det känns värt det. Varenda dag. Simone 75 och ser ut som 60. Hon visade mig bl a en dräkt hon skulle ha på sin dotters bröllop. Kort kjol  och så snygg figur inklusive snygga ben. Här var varken åderbråck eller celluliter. En verklig förebild.

Jobbar du inte Eva? Jo det gör jag, däremellan. Jag har under året som gått kunnat saxa mig igenom med både arbete och alla dessa resor… Upplägget har fungerat.

Jag knöt ihop 2015 med en fantastisk upplevelse tillsammans med en av mina söner och hans sambo Fiona… Kristina från Duvemåla. Igen. Skratt och tårar blandades om vartannat och jag kände historiens vingslag, kände för alla bemödanden och uppoffringar, som ligger bakom den utveckling, som en som jag, har kunnat gå in i och nästintill tagit för givet. Inte för att jag inte har arbetat genom mina dagar, för det har jag gjort. Dock inte att förglömma, det var många som gått före, som gjort det möjligt att förverkliga de potentialer, som jag har kunnat, ja hela vår civilisation har kunnat.

Att titta på Fröken Frimans krig är en glädje och en påminnelse om min förebild - mamma, som var djupt engagerad i, att människor skulle behandlas lika. Hon var full av livsinspiration och hon brann för att kvinnor skulle ta plats i samhället och i världen. Sida vid sida och i sin fulla potential… det var hennes stora GÅVA till oss barn också. Tack mamma och pappa för det ni gav.

Må 2016 bli ett rikt år – ett upplevelserika år. Ett år av skapande och närande av viktiga relationer. ETT GOTT NYTT ÅR.