elliotlundegard-blog - Tumblr blog

[elliotlundegard-blog]

Idag åkte jag buss och tänkte på hur mycket jag tycker om alla dofter av olika människor på en buss och hur jag har ett starkt minne av när jag gick på mellanstadiet (eller lågstadiet) och åkte buss förbi Tomtaklintskolan där högstadieeleverna gick och hur det var så kittlande spännande häftigt när de klev på och gick förbi mitt säte (de satt alltid längst bak antar jag) och jag kände alla deras olika parfymer, hårprodukter, allt vad det var som markerade att de var på väg ut ur barndomens doftlöshet (på sin höjd lukt av sköljmedel) in i något annat, något mystiskt och lite skrämmande men samtidigt väldigt attraktivt. Jag minns tjejerna, inga andra.

[elliotlundegard-blog]

våra kroppar är våra känslor men våra kroppar har aldrig bestått av självunderhållande avgränsad substans, 

de behöver varandra 

de behöver överlämna sig åt varandra 

genom ord, närhet, sorg, smärta, sårbarhet, tillit, ja, varandra. 

innan vi överlämnar oss åt tanken och viljan behöver vi överlämna oss åt varandra. // our bodies are our feelings but

our bodies have never been self subsistent, delimitated,

they need each other

they need to be given over to each other

through words, intimacy, grief, pain, vulnerability, yes, each other

before we give ourselves to thought or to will 

we need to be given over to each other

[elliotlundegard-blog]

CYKLA

Jag tycker om att cykla, det påminner mig om att rida. Cykeln är stadens häst. I tunga backar tänker jag att det är hästryggen under mig. Mina tankar, min vikt, min energi och min vilja måste kännas genom mig ned i den svettiga hästkroppen för att vi ska komma fram. Då brukar tyngden försvinna från mina egna ben och jag orkar sista biten. Det händer något i kroppen.

//

I like riding a bike, it reminds me of riding a horse. The bicycle is the horse of the city. In steep hills I think of the horseback underneath me. My thoughts, my weight, my energy and my will have to flow through me down into the sweaty body of the horse that carries me home. Then the weight usually disappears from my own legs and I manage the last bit. Something happens in my body.

[elliotlundegard-blog]

[elliotlundegard-blog]

Jag letar fortfarande efter samvaro efter att kroppen ska kännas som ett hem och efter ett språk som ger skydd åt de skyddssökande.

//

I am still searching for togetherness, for my body to feel like a home and for a language that protects those seeking protection.

[elliotlundegard-blog]

Asyl är en plats där en inte är någons offer, alltså en plats utan offerroll. Att ge upp sin kropp och sin plats därför att de är förlorade gör att de inte längre kan tas ifrån en. Jag sitter i en stad som inte är min hemstad eftersom jag inte har någon hemstad och skriver och när jag skriver skapar jag ett rum i texten som gör att rummet jag sitter i blir mitt eftersom ingen kan ta det ifrån mig eftersom det redan har tagits ifrån mig. 

Det här är inte mitt hem. Jag har aldrig ägt den här kroppen. Men på min icke-plats kan jag finna asyl i exilen eftersom alla dikotomier alltid egentligen är spektran av inre och yttre tillstånd i ständig förändring. Jag kan hitta gemenskap och samvaro här genom orden. Jag måste skapa den här platsen gång på gång. Den måste fortsätta förändras tills dess vi har ett språk som i samma ord kan beskriva förlust och tillhörighet. Ett språk för kroppar bredvid, utanför, mitt emellan.

[elliotlundegard-blog]

Ibland tänker jag på exilerfarenheten iklädd Nancys ord, att den exilerade är ”den som utträder, som lämnar, men inte en bestämd plats, utan den som lämnar i en absolut bemärkelse” (Jean-Luc Nancy, “Existens i exil”). En icke-dialektisk exil som bygger på att existens och exil är detsamma. Vi är liksom alltid utanför oss själva och letar omkring, det finns ingen upplösning på det. Sedan tänker jag på exilerfarenheter som är extremt förankrade i erfarenhet, geografi, språk, dialekt, kött och blod och ben och allt det utanförskap som hör därtill. I båda fallen tror jag att exilen är ett självständigt tillstånd, inte en passage eller övergående separation från ett hem eller ett jag möjligt att återförenas med. // Sometimes I think of the experience of exile in the words of Jean-Luc Nancy, that the exiled is “the one who exits, who leaves, not a certain place, but the one who leaves in an absolute sense” (my own translation). A non-dialectic exile resting on the belief that existence and exile are the same thing. Like, we are always outside ourselves, looking around, there is no dissolution of it. Then I think of experiences of exile that are extremely rooted in lived experience, geography, language, accent, flesh and blood and bones and all the exclusion relating thereto. In both cases I think that the exile is an independent state, not a passage or a transient separation from a home or a self that is possible to be reunited with.

[elliotlundegard-blog]

Rebecka Solnit har ställt sig frågan hur hon kunde ge upp ett liv nära den amerikanska öknen, med få människor men ett myller av djurgrannar och växter nära inpå huset, för livet i staden. Hur ensamheten kan vara värre än att lämna närheten till skogen, djuren, årstiderna, den ogenomträngliga ordningen de lever efter. Hon konstaterar ”but writing is lonely enough, a confession to which there will be no immediate or commensurate answer, an opening statement in a conversation that falls silent or takes place long afterward without the author. (…) Maybe writing is its own desert, its own wilderness” (Solnit, A Field Guide to Getting Lost). Skrivandet är ett ensamt arbete som kräver avskildhet för att ta plats, därför väljer Solnit att bosätta sig i en miljö där hon ständigt har andra människor nära. 

Oavsett om texten en skriver är ett sms som får svar om en minut eller en essä en skickar ut i offentligheten, via tryckpressarna tappar kontroll över och aldrig återfår, stämmer det att avståndet alltid finns inbyggt i den. Svaret är aldrig direkt som när en talar, och tolkningsmöjligheterna än mer oändliga. Texten och svaret på texten sammanfaller inte, det gör skrivandet ensamt. I mitt tonårsrum i skogen chattade jag ofta till två-tre på nätterna, lärde känna andra och lät andra lära känna mig. Ändå somnade jag alltid ensam. Att chatta överbryggar avstånd men inte mellan kroppar. Det saknar minspel, det saknar de där blickarna, det saknar tonfall och framförallt saknar det modet att möta en direkt reaktion. Risken att ta del av omedelbara affekter som är närhetens pris, eller ensamhetens förlust eller bådadera.

[elliotlundegard-blog]

att skriva är ett sätt att ge sig själv asyl. ett tillfälligt skydd, ett eget rum där ens värde inte är lika relativt vilande i andras blickar som i omvärlden.  // to write is to give oneself asylum. a temporary shelter, a room of one’s own where one’s worth is not as relatively resting in other’s gazes as in the rest of the world.