gunnismarklund

[gunnismarklund]

Extremely Loud & Incredibly Close

av Jonathan Safran Foer

En dag när jag gick från bussen till min lägenhet i Finntorp noterade jag att den här boken låg i gräset under ett träd i Setterwallsparken. Jag lät boken ligga kvar ett par dagar, men när jag kom hem från jobbet en regnig dag så tog jag med mig den. Bara någon sida in så låg en "Expiation Notice" tillhörande en svensk kvinna som några år innan åkt dit för fortkörning i Australien. Expiation kan översättas till "försoning", och denna handling kanske kan jämföras med våra strafförelägganden. Vid en googling på hennes namn så såg jag att hon publicerat en bok om hur man gör olika smaksättare i matlagning, tänk en kokbok om hur man tillverkar sin egen vinäger eller tuppsås. Lite bläddrande på nätet gav mig en inblick i hennes livs yttre omständigheter, men ingen riktig inblick i det inre.

"Extremely Loud & Incredibly Close" handlar om ett barn som förlorat sin pappa i terrorattackerna den 11 september. Boken är skriven ur barnets perspektiv och vi får en inblick i barnets inre värld när det naivt försöker hantera förlusten genom att tolka allt som pappan lämnat efter sig som ledtrådar i en skattjakt. Berättelsen är ett otroligt gulligt och sentimentalt försök att berätta om hur trauma och sorg kan te sig för ett barn. Den lille pojken har svårt att kommunicera med sin omgivning och beskriver sin depression som att han har väldigt tunga skor på sig. I hans iver att lösa skattjakten hans pappa lämnat efter sig så tar han sig ut på New Yorks gator, han kommer i kontakt med släktingar och främlingar och sakta läggs ett pussel som inte tar honom nämre skatten, men som desto bättre ger honom verktyg att läka. Boken är skriven i "visual writing"-stil, och genom boken strösslas fotografier, anteckningar, lappar med meddelanden och brott från konventionella typografiska regler. Det bidrog till nån slags synkronicitet kring meta-upplevelsen av hitta strafföreläggandet som bokmärke i boken.

Boken ligger mig varmt om hjärtat kanske för att den gav mig nya grepp och perspektiv för hur jag skulle kunna skriva själv. Jag fascinerades av hur nära jag kände att jag kom det här barnet och började tänka mycket på hur jag bäst skulle presentera mina faktiska och fiktiva inre världar för att få samma effekt. Med tålamodet att skapa rätt formuleringar så kan även den mest banala känslan, tanken och händelsen säga mer än tusen tavlor. Jag insåg att mina upplevelser av att efter varje arbetsdag förpassa tiden i fåtöljen framför datorn i Finntorp var stoff nog att författa en hel bok, bara jag bestämmer sig för att det är viktigt nog att skriva om.

[gunnismarklund]

Första männen på månen

av H.G. Wells

Nån gång kanske man har turen att träffa ett sånt där barn vars kreativitet aldrig tryter. Man blir inkastad i barnets berättelse "och sen...", "Och då!", "OCH SEN!". Barnet fortsätter att väva fram sin berättelse och detaljerna är gulliga, roliga och minnesvärda. Man vill och vill kanske samtidigt inte föreviga den här upplevelsen, för det är något magiskt över den. Man hinner kanske tänka ut nån detalj eller händelse i berättelsen i förväg, och flikar in det och får det bekräftat samtidigt som barnet blir bekräftat. "Aa, exakt Och då!". I den lilla bubblan så känns allt möjligt. Ungefär så kändes det att läsa "Första männen på månen". Det kändes helt självklart att månens yta är mjuk. Och att det går att flyga till månen på en fåtölj. Och att det bor en intrikat socialt stratifierad civilisation inuti månen, som kanske kan beskrivas som en slags jätteavancerad myrstack med olika biologiskt medfödda roller.

[gunnismarklund]

1984

av George Orwell

Jag och min första flickvän var osams om den här boken. Jag menade att jag tyckte att det var den bästa kärleksberättelsen jag hade läst. Och jag får väl erkänna att jag inte hade läst så många kärleksberättelser. Men att smusslandet och smygandet, det ständiga hotet som vilade över möjligheten att få pussas och kramas och prata och vara för sig själva fick det att kännas en massa i mig. Hennes reaktion var något i stil med: "Men hur kan det (kärleken) vara värt det?". Resten av bokens teman och innehåll känns så inbakat i vårt kulturella bagage att jag inte minns vad det är jag faktiskt läste och vilka delar som bara återupprepats i en miljan andra sammanhang. Men jag glömmer aldrig formuleringen: "If you want a vision of the future - imagine a boot stamping on a human face. Forever."

[gunnismarklund]

Virtual Light

av William Gibson

Man kan läsa Virtual Light som en spänningsroman om ett par försvunna glasögon. För några år sen löste mamma sitt problem med att hon ständigt tappade bort sina läsglasögon genom att strategiskt placera ut flera par på olika platser i hemmet.

Flödesschemat för det förfarandet ser ut såhär:

Glasögonen är borta -> Gå till nästa rum -> Ta upp glasögon (Upprepa tills önskad effekt uppnåtts)

Virtual Light är en plottrig cyberpunkroman som är betydligt mycket mer stil än innehåll. Jag tror aldrig att jag utan att försöka snabbläsa har läst en bok så snabbt. Bay Bridge fungerar inte längre som trafikled, utan har förvandlats till en kåkstad. Virtual Light berättar om ett framtida klassamhälle, där rika personer jobbar inom IT- och kommunikationssfären och fattiga personer jobbar som väktare eller cykelbud, Uber Eats-chaufförer och liknande gigjobb. Den typen av bud- och tjänsteyrken är för övrigt ett vanligt förekommande tema i den här genren. En sociolog studerar livet på bron. Några pingstvänner i en trailer park har fått för sig att Jesus och Helig Ande lever i TV-sändningarna.

Jag minns bara boken som ett kollage av såna här detaljer.

[gunnismarklund]

The Dice Man

av Luke Rhinehart (George Powers Cockcroft)

Jag vet inte hur jag ska inleda den här recensionen. Men jag bjuder på några utkast till första stycket:

"Den här boken kommer att förändra ditt liv"... Kreativa alster där det blir alldeles för uppenbart att avsändaren försöker framkalla antingen den ena eller den andra reaktionen hos mottagaren kan i bästa fall ses som en slags propagand, men i värsta fall

Det finns en litterär strömning som jag saknar namn på, men där den tilltänkta målgruppen är uttråkade personer i amerikanska villakvarter, eller uttråkade personer i allmänhet som bara ser sin egen brist på frihet och därför greppar efter olika perspektiv och verktyg för att återerövra vardagen -

En uttråkad psykolog eller psykiater förlorar pengar på poker och inser hur mäktig slumpen är. Läs ordet "mäktig" som om det vore en tonåring som uttryckte det. Alltså lika delar "med makt" som "med cool". Sensmoralen i boken känns ungefär lika pubertal som när en bekant från mitt ungdomsgäng kom tillbaka efter ett tiodagars meditationsläger och sa att han insett att det är okej att döda, då människor dödar djur utan att blinka och djur är själsligt likställda människan.

Berättelsens fortsätter med att han bestämmer sig för att låta slumpen styra hans liv. Han tar fram en sexsidig tärning. På ett papper skriver han ner en handling för varje sida på tärningen. Typ:

Fortsätt dagen som vanligt

Säg upp dig från jobbet

Återuppta kontkten med en gammal vän

Rensa vattenlåset under handfatet

Våldta grannen

Vi stannar där. Det visar sig nästan direkt att huvudpersonen i berättelsen är en djupt störd människa, och tärningsspelandet blir ett kicksökande där konsekvenserna får ringa betydelse. Det viktiga blir att bevisa för sig själv att han tar slumpen på allvar - och som tur är så ville grannen faktiskt ha sex med honom. Egentligen. Och våldtäktsscenen är inte nån slags mörk kulmen i berättelsen, utan det första utfallet i tärningsexperimentet. Slumpen och riskerna gör att han känner att han lever igen, vilket gör att han så småningom ger upp sitt övriga liv. Han fortsätter svina runt, anordnar tärningsfester, han uppviglar psykpatienter och ganska snart byggs en rörelse av följare upp runt honom. En del av hans kollegor gör invändningar, men han fortsätter trycka på hur fri han blivit. Snart har han blivit av med jobbet: "Vad bra, då kan jag förstöra för mig själv och andra på heltid!". Men att detta skolboksexempel på utåtagerande självdestruktivt beteende aldrig adresseras av varken berättaren eller omgivningen förtar trovärdigheten i hela upplevelsen. Och den enda frågan boken egentligen ställer är: "är frihet friheten att välja eller friheten från ansvar och konsekvenser?".

Jag avråder alla mina läsare som slutat högstadiet från att läsa den här boken.

[gunnismarklund]

Time and Free Will

av Henri Bergson

Kan intellektet fånga in och kristallisera allt som annars ryms inom det vi kallar för intuition? Vad går förlorat när vi översätter något vi upplever till en matematisk eller symbolisk representation? Visst är det så att tidens hastighet påverkas märkbart beroende på vilken sida av toalettdörren vi befinner oss? Är livet, kreativiteten och den skapande kraften något som inte fullt ut går att förstå med våra nu kända vetenskapliga modeller? Det är ungefär den typen av frågor som Henri Bergson ställer sig i Time and Free Will. Och läsaren bjuds in att tänka och framförallt känna efter vad som är rimliga svar på dessa frågor.

Det vetenskapliga och filosofiska paradigm vi befinner oss inom leder oss till slutsatsen att världen är deterministisk. Det som sker nu är en följd av det som nyss skett, och det som sker hädanefter är en följd av det som sker nu. Alla processer går att dela upp i sina minsta beståndsdelar, och till sist är hela världen bara en serie av enormt komplicerade domino-effekter. Det kan vi tänka oss till, men hur känns dessa processer?

Bergson argumenterar för att vetenskapen faller på ända då den försöker att kvantifiera saker som enligt honom inte går att kvantifiera. En meter går att representera som 100 centimeter, och dessa centimetrar går att dela upp i millimetrar osv tills vi kommer till det minsta mätbara måttet. Men det är bara en representation. Han menar att den verkliga metern förlorar något så fort vi försöker dela upp den. Och samma tanke har han om tiden. En minut går att representera som 60 sekunder, och dessa går att förstå som millisekunder och så vidare. Med en representation av världen så framstår den som just deterministisk. Men om både tiden och rummet är intensiteter snarare än kvantiteter så behöver vi andra verktyg enligt honom. Han ställer upp begreppet "duration" som komplement till "tid". Tid representerar frysta ögonblick, medans durationen är den intiutiva upplevelsen av att tiden passerar. Och vi bjuds in att stå utanför toaletten och fundera på om tiden känns långsammare än när vi äntligen får gå in.

En ganska lättläst och trevlig bok, för mig inte särskilt övertygande eller rafflande, men tänkvärd om man gillar att fundera på hur det känns att bara sitta och fundera på saker.

[gunnismarklund]

Snow Crash

av Neal Stephenson

När jag började läsa Snow Crash så tyckte jag att den var oerhört tramsig. Första kapitlet berättar om ett pizzabud, nån slags f.d. hacker-samuraj som av nån anledning tagit detta jobb hos en mafia som nischat sig mot just snabbmat. Men det gömmer sig en massa små detaljer i kapitlet som avslöjar vad det är för värld vi har hamnat i. Ur allt plotter så framträder en bild av hur ohämmad kapitalism skulle kunna se ut. Mafiorna och globala företag är praktiskt taget samma sak. De äger och kontrollerar hela näringskedjan inom sina områden. USA har blivit ett lapptäcke av gated communities. Det finns flera kommersiella aktörer som delar på våldsmonopolet. Rika personer kan betala för Judge Dredd-poliser, fattiga personer får nöja sig med Kling- och Klangpoliser.

Parallellt med händelserna i köttvärlden så pågår en berättelse i "Metaverse", ett slags internetliknande fenomen där du deltar som en avatar. Har du mer pengar kan du köpa dig en verkligare eller snyggare eller unikare symbolisk representation för dig själv i den virtuella världen. Eller så lär du dig att hacka systemet och gör vad du vill ino de givna reglerna. Blir vårat liv bättre i den fysiska världen av att vi får det bättre i den virtuella världen? Gäller det åt båda hållen? Vår huvudperson som lever ett väldigt torftigt liv i den fysiska världen är en obesegrad samuraj i Metaverse.

Snow Crash i sig är också ett lapptäcke av teman och berättelser. Det kanske mest centrala temat i berättelsen är att likt datorer så har även människor en hårdvara och en mjukvara. Datorer kör sin programkod för att utföra vissa saker och om människors hjärnor ses som datorer, så består det tankestoff som "exekveras" i våra hjärnor också av nån slags programkod. Denna programkod beskrivs som en variant på begreppet "meme", ett idévirus eller ett stycke viral information som sprids och muteras över tid med syfte att nå så många värdar som möjligt.

Om jag berättar en rolig historia för dig, så kanske du berättar den med lite variation eller krydd till nästa person du träffar. Kanske är din omtolkning ännu roligare, och din åhörare kommer att berätta den vidare till ännu fler, som i sin tur muterar och sprider historien vidare. Hur stoppar man spridningen? Kan man karantänsätta smittade? I boken får vi läsa oss att berättelsen om Babels torn är en omskrivning av en verklig händelse, där skadliga virala idéer hade fått för stor spridning tack vare att alla talade samma språk.

Men vem skrev den ursprungliga programkoden? Kör alla människor samma operativsystem? Hur gör man någon mer mottaglig för virala idéer? Vad är det för skillnad och likheter mellan maskinkod och tungotal?

Snow Crash innehåller alla ingredienser som brukar snurra runt i cyberpunktombolan. Men alla reglage är ställda till 11 i den här boken. Det är lika tramsigt som det är nördigt. Och det finns tekniska och sakliga felaktigheter överallt. Om tanken är att boken ska smitta läsaren med virala idéer så har den lyckats, för jag har läst boken tre gånger och fortsätter referera till den och rekommendera den till andra.

[gunnismarklund]

Siddharta

av Hermann Hesse

När jag för några år sen muntligen recenserade den här boken för en äldre vän så svarade han: "Du tycker att boken är banal för att du är ung, vänta tills du blir äldre, då kommer du hålla med om Siddhartas slutsatser". Jag har blivit lite äldre. Och kanske ska jag väl säga att jag med varje år som går relaterar med och mer till bokens budskap? Det här är en sån bok som pappor och mammor till ens kompisar med kulturellt kapital tipsade en om när man var över och det var helt okej att man drack folköl i deras kök. Jag tror inte att det räcker med en hand för att räkna mammorna och papporna som har tipsat om den här boken när jag varit folkölspåverkad i köket eller vardagsrummet hos någon vän i min ungdom. Men ja, det kändes onödigt att lägga ifrån mig boken när jag åkte tåg genom Sverige nån gång, så jag läste den i en sittning och det måste ju tala för nån slags kvalitet.

[gunnismarklund]

Ishmael

av Daniel Quinn

Jag brukade ha brutalt mycket klimatångest. Det började kring 2009 inför klimattoppmötet i Köpenhamn dit jag och några vänner åkte för att sätta ner foten. Min klimatångest gjorde mig till en ganska omöjlig person att umgås med. Jag ville ta fullt ansvar för vilket avtryck jag gjorde på planeten och jag levde under rätt många år i självförvållad materiell misär. När det var som värst så hade jag varken tillgång till el eller rinnande vatten. Jag vägrade köpa saker som var inplastade, men av nån anledning tyckte jag det var helt okej att stjäla dessa. Jag kunde utan problem begrunda frågan: "Vad är värst av att köpa eller att stjäla något?" i flera timmar.

Den här märkliga knuten i min livshistoria började trasslas upp under en period då jag jobbade på ett grovsnickeri. En fredagkväll efter jobbet så hade jag druckit folköl och rökt en spännande blandning av hasch och nån tidig spice-variant, och drabbades mitt under en cykeltur längs strandpromenaden mot en fest i Baggböle av blindhet. Det var mörkt utomhus, men det blev verkligen kolsvart framför ögonen i säkert 20 minuter. Jag fick hoppa av cykeln. Mina vänner hann cykla ifrån mig men stannade snart för att vänta in mig. Under de välsignade minuterna från att jag började gå till att jag hann ikapp så hann jag tänka: "Varför lyssnar jag inte på ljudböcker när jag kapar bräder i snickeriet?".

Jag kom på att en kompis till mig, en anarkoprimitivist, hade gett mig en USB-sticka med ljudböcker om mänsklighetens tillkortakommanden och felkalibrerade kollektiva kompass. Den första boken jag lyssnade på veckan efter min plötsliga temporära blindhet var "Ishmael", den andra boken var uppföljaren till Ishmael som jag inte kommer ihåg vad den heter och det spelar heller ingen roll. Ishmael är en gorilla. Gorillan presenterar tendentiöst idén om att det finns "leavers" och "takers" i världen. Individer, kulturer och civilisationer som ger tillbaka lika mycket som de tar, eller som lämnar ifrån sig något, och de som bara tar. Han säger att människor förvisso besitter vissa egenskaper som särskiljer oss från djurriket, men att vi inte därför automatiskt står över djurriket. Nånting nånting "människor strävar mot paradiset på jorden, men har för fått premisserna för vad som utgör ett gott och hållbart liv och samliv om bakfoten". Att vår riktning som civilisation var mot avgrunden om vi inte bytte riktning. Dessa teman endast variationer på vad som förekom i de andra böckerna.

Jag lyssnade på grejer och jag sågade bräder. Det var mysigt. Kl 7 var jag ombytt och gick ut i snickeriet med en kopp kaffe. Lyssnade på nyheterna i P1. Sen lyssnade jag oftast på några slumpade låtar från "Selected Ambient Works" av Aphex Twin. Sen övergick jag till dagens ljudbok. Jag designade jiggar ochformar för att sätta ihop måttbestämda staket- och bullerplankspartier. Jag rationaliserade produktionsprocessen på flera sätt. Jag och min chef kom överens om att ifall jag var snabb med ett projekt så fick jag ledigt den injobbade tiden och fick dessutom behålla min lön. Jag blev skitsnabb. Kom på formler för hur jag skulle kapa bitar för att generera så lite spill som möjligt. Min container med spill fylldes ändå på, fast långsammare. Och ibland kom en lastbil med kran och hämtade den.

Under det gångna halvåret hade jag slängt kanske en ICA-kasse i veckan med hushållssopor. Detta som privat hundraprocentigt engagerad klimatångestidiot. Men när jag gick med en trave spillstumpar till container så växte känslan av hur jäkla dumt det var att försöka ta personligt ansvar för hur respektlöst vårt samhälle drar fram över jorden. Jag tror att det här skulle vara en bokrecension, men min upplevelse på snickeriet var nog oerhört mycket starkare än boken.

[gunnismarklund]

Deja Vu and the End of History

av Paolo Virno

Det första kapitlet i den här boken går igenom den vetenskapliga förståelsen för hur deja vu uppstår. Det är inte en glitch i Matrix, utan beror påett kopplingsfel som av olika anledningar uppstår i våra hjärnor. Vad som sker är att det vi nyligen erinrat som skulle ha gått till arbetsminnet, som hanterar det vi upplever nu, istället hamnar i det episodiska minnet, som hanterar det vi var upplevt. Arbetsminnet har förmågan att hämta saker ur det episodiska minnet, vilket gör att vi kan återuppleva tidigare händelser. Deja vu-upplevelsen är alltså en falsk återupplevelse av det vi faktiskt upplever för stunden. Det är ju en intressant grej att berätta vid middagsbordet.

Genom resten av boken menar författaren att vår kultur befinner sig i en liknande felkopplingssituation. Men vi får fortfarande ingen Matrix-referens. Han ger exempel på vardagliga ritualer som ständigt upprepas, nästan för sin upprepnings skull. Där både form och innehåll är utformat på ett sätt och nästan skyddas för att upplevas som något som är som det är och ALLTID varit som det är. Vår politiska situation befinner sig också i ett läge där vi inte vet vad som är en faktisk upplevelse av situationen med ett tydligt före-nu-efter, och vad som är en falsk återupplevelse av något som kanske varit, eller som kanske pågår just nu. Ja ni hör ju hur snurrigt det blir. Mängden filosofisk jargong och idéhistoriskt bagage gör det också svårt för mig att ta till mig några större poänger. Men ja, att för full hals skråla "Du gamla, du fria" är ju för personer med rätt läggning laddat med känslan av att "Det här har Svenskar gjort i alla tider", men sången har inte ens officiellt status som nationalsång och har bara funnits sen mitten av 1800-talet. Vi fortsätter att göra saker, för att vi "alltid" har gjort så, och i den historielösheten så glömmer vi varför saker blivit såhär. Och bland alla nya idéer som kastas ut, så kan vi aldrig veta vilka som är tillräckligt kletiga för att fastna i framtidens historia.

Efter att jag läst boken sa jag till min vän Cesar att jag inte riktigt förstod vad det var jag hade läst. Han svarade att han höll med och sa: "I guess we're not there yet".

[gunnismarklund]

Fear and Loathing in Las Vegas

av Hunter S. Thompson

Nu var det ett gäng år sen jag läste den här. Jag minns tydligast hur han beskriver sin sorg över att det roliga har tagit slut, hur den amerikanska drömmen har slocknat, nu när 60-talet är över och motkulturen har dött ut av olika anledningar. Han söjer att slirarna och knasbollarna som annars alltid fanns där ute om man ville hitta på bus, oavsett tid på dygnet, nu antingen har lagt av eller blivit helt brända. Nu är det bara han och hans sidekick som är kvar av alla OG sliriga knasbollar, och de ska se till att slira som satan. I jakt på den sanna amerikanska drömmen beger sig han och hans sidekick till Las Vegas som journalister för att pränta ner en bildtext från en motorcykeltävling. Men fokus ligger kanske snarare på att slira så mycket som möjligt, ta en massa droger och göra dumma grejer samtidigt medans de ältar och försöker förstå varför allt blivit så tråkigt, varför känslan av att tillhöra "vinnarna" har upphört - "Vi var ju så nära på att förändra världen för gott!". (Den kritiska rösten frågar mellan raderna: "genom att köra motorcykel och ta LSD frågetecken")

Jag minns också att jag blev upprörd. Jag tänkte om och om igen "Hur i hela friden kan de ha gjort det här?", hela tiden med en nån slags orolig hoppfullhet om att berättelsens värsta detaljer var uppdiktade för sina underhållnings- och chockvärdens skull.

Jag såg filmatiseringen 2005. Den veckan delade skolan ut brev till alla elever, som det var tänkt att vi skulle ta med hem till våra föräldrar. I brevet varnade kommunen föräldrarna om till helgen stundande "stökiga festligheter i samband med Brännbollsyran". Det här var alltså inte något jag kände till innan dessa brev. Jag frågade runt. Fysikgrändsfesten, som den också kallades, var synonymt med brinnande möbler och allmänt stök. Det lät ju spännande! Jag och ett gäng kompisar och bekanta satt på fredagen efter skolan i en grillstuga vid fotbollsplanen på Berghem och laddade upp inför åka dit... Men vi vågade eller orkade inte och åkte till Ersmark och såg den filmatiseringen av den här boken istället. Den var bra, men jag har inte sett om den sen dess.

[gunnismarklund]

Heroes: Mass murder and Suicide

av Franco 'Bifo' Berardi

Bifo är annars en vänsterpolitisk filosof som tillhör den italienska autonomiaskolan. Men här ger han upp det anspråket och ger som förslag på en politisk väg framåt att... Vi ska ta fram nån form av subversiv ironi? Han skriver utförligt om alienationens historiska släktträd i "Den arbetande själen", hur poänglöst och tråkigt livet kändes när man jobbade i fabrik och hur det skiljer sig från hur minst lika (kvantitativt) poänglöst och tråkigt det känns att jobba inom t.ex. serviceyrken. Hur tråkighet och träda kan vara kvalitativt olika men lika allvarliga i olika sammanhang. Vilka avarter och samhälleliga sjukdomsyttringar dessa former ger upphov till. Varför äter så många SSRI i Frankrike? Men här försöker han alltså beskriva vad som händer när hela ens sociala varelse alieneras.

Det här är en självhjälpsbok för människor som är uppvuxna på internet. Varför skriver killar manifest innan de tar vapen och ger sig ut för att skjuta ihjäl oskyldiga personer med självmord eller bli-skjuten-av-snuten som sista anhalt på deras heroiska resa?

Jo, såhär ligger det till: vårt samhälle stöper oss i en form där vi hela tiden jämför oss med och konkurrerar mot andra i vår omgivning. Tidigare var det ganska enkelt. Om nån hade lite pengar, så kanske den kunde kompensera genom att vara riktigt bra på hockey eller genom att typ vara ordförande i en lokal förening. Den kanske inte heller var så brydd eller ens medveten om vilka sätt den kunde befinna sig i underläge jämfört med andra. Men i och med hypersocialiseringen av samhället så är vi nu alldeles för medvetna om alla sätt vi inte duger på. Så vi låtsas vara bättre än vad vi är, försöker hänga med i en massa saker, men dessa är irrelevanta symboler och betyder ingenting rent praktiskt. Med internets intåg så ökar tempot ännu mer och nu befinner vi oss i ett läge där vissa personer helt enkelt inte hänger med längre. Och förlorarna i det här snabba flödet skriver alltså manifest och skjuter folk. Eller tar helt enkelt livet av sig. Typ så.

Han skriver det aldrig rakt ut tror jag, men sensmoralen är väl ungefär: bläddra mindre sociala medier, umgås mer med folk på riktigt. Och inte heller känns det som att han försvarar incelismen och killars kränkthet i vårt tidevarv. Men han är inte supersmidig, det känns många gånger som att hans tolkning av det som händer är lite gubbig. Han skrev inte jättelång tid efter den här boken en riktig flygplanskrasch till essä om den tyska piloten som tog livet av sig själv och många andra genom att krascha ett passagerarflygplan in i ett berg. "Titta, jag har rätt". Han är alltså ganska klumpig, tjatig och tendentiös, men om man gillar budskapet så skadar det kanske inte att få höra det igen men inramat på ett nytt sätt.

[gunnismarklund]

Berättelserna

av Torgny Lindgren

Föreställ dig att du sakta börjat göra kväll, du har skrubbat gaddarna, släckt lamporna, druckit ett glas vatten, låst ytterdörren och ställt väckarklockan. Nu ligger du nerb��ddad i sängen och din dag har varit helt okej, kanske till och med ganska bra? Bredvid sängen ligger en pocketbok med en samling noveller. Varje novell är bra. En del noveller är jättebra. Du väljer en novell och du kastas oftast in i en berättelse som utspelar sig i norra Västerbotten, men i vissa fall kan du hamna någon annanstans. Det spelar ingen roll. För även om dessa berättelser är uppdiktade så känns det snarare som att få lyssna på någon finljuga om hur det var och hur det verkligen ligger till. Vardagens lunk kan i sig vara enbart stånk och stön, men återberättas på ett sätt att den känns som en vacker tavla, eller övernaturlig och magisk. En novell är lagom lång för att vagga dig till sömns.

Precis innan du somnar in tänker du att visst vore livet lite bättre om det hängde hatmotiverade väggbonader överallt i din bostad?

[gunnismarklund]

Grundbulten

av Kenneth Ahl

Det här är min favoritbok. Jag kan tänka mig att läsa den många fler gånger.

Språket är eget med minnesvärda uttryck och formuleringar. Persongalleriet är jättekul, även om karaktärerna utöver sina presentationer mest är som spelpjäser på ett schackbräde. Kapitlen där huvudpersonerna är påtända känns påtända, det känns påtänt att läsa kapitlen, på ett högst otrevligt och på intet sätt romantiserande sätt. Mordgåtan som är central i berättelsen känns för mig ganska oviktig. Det är beskrivningen av världen, den sociala kritiken och karaktärernas många tics och egenheter som spelar roll.

Den är också den bästa medicin mot amfetaminmissbruk jag har stött på, och då skulle jag säga att jag som person hör till kategorin som om omständigheterna skulle vara annorlunda lätt hade kunnat ramla i den riktningen om jag tappade fattningen. Det kan vara så att Flashbacks centralstimulantia-forum har en starkare effekt, men det är inte alls lika njutbart att läsa där.

Så om du funderar på att börja klä dig i mockajacka och mjukisbyxor och leva ett flera-dygn-i-taget-liv och vill veta bättre, läs om denna berättelse från anstalten Hall, eller iallafall introduktionen till boken.

[gunnismarklund]

Damned

av Chuck Palahniuk

En liten käck tjej har hamnat i helvetet och försöker bli brevkompis med Satan. Hon berättar för honom om diverse upptåg hon och de andra i helvetet ägnar sig åt. Sån där oskyldig och obefläckad skolgårdsstämning, förutom att skolkamraterna kanske är nån gammal mördare eller en demon eller så. Kommer Satan att svara nån gång? Kommer hon att vara kvar i helvetet för alltid? Varför hamnade hon där?

Den var väl ganska kul iallafall. Eller alltså jag skrattade nog aldrig rakt ut, men jag hade inte tråkigt heller. Det finns en uppföljare, kanske fler, men den får nån annan läsa.

[gunnismarklund]

Det blinda Sverige

av Roland Huntford

En konservativ och indignerad brittisk polarexpeditionsexpert kommer till Sverige under folkhemstiden och ser det som ingen i Sverige lyckas se: Sverige är det samhälle som beskrivs i 1984, eller i Fahrenheit 9/11 eller i vilken annan dystopisk berättelse som helst. Sossarna styr och är allt. Den lokala hyresgästföreningen är sossarna. Den kooperativa mataffären är sossarna. Du kan inte vara engagerad i civilsamhället utan att på ett eller annat sätt befinna dig under något av sossarnas paraplyer. Och vad får svenskarna? Materiella standardhöjningar - men strömlinjeformade för att vara optimalt sossiga. Och en massa moraliskt förfall i form av alldeles för stor sexuell frihet. Och mer moraliskt förfall. Och ingen egentlig frihet, för sossarna har styrt landet alldeles för länge. Och när sex slutar vara spännande så börjar ungdomarna knarka och begå brott. Och... Ja... Är det här en berättelse om när Roland Huntsford för första gången lämnar sin gentry och får se hur livet ter sig för människor i lägre sociala skikt? För visst måste det vara så att ungdomarna nuppar och knarkar och begår brott i Storbritannien också? Jag är glad att jag fick den här boken av en vän, att jag läste den och vilka samtal den har gett upphov till.

[gunnismarklund]

Den tredje polisen

av Flann O'Brien

Polisen visar honom en kista med intrikata inristningar, som innehåller en liknande mindre kista, som i sin tur innehåller en ännu mindre kista, och detta fortsätter till det att huvudperson får se en kista som är så liten, och så detaljrik och hantverksmässig skicklig gjord att han drabbas av äckel. Han får en kris av tanken att detta ska fortsätta i en oändlighet. Vår huvudperson skriver på en kritisk biografi över den påhittade filosofen de Selbys arbete och leverne. Men han har inte råd att publicera det färdiga manuskriptet. Han skaffar sig pengar på ett sätt som ger digra konsekvenser i fortsättningen.

Jag föreställer mig den irländska landsbygden i berättelsen och dess händelser som att det utspelar sig i ett uselt programmerat och designat datorspel. Grafiken och karaktärerna ger en uncanny valley-känsla. Varför ligger saker utspridda geografiskt på det här sättet? Finns det nån tanke bakom dessa detaljer eller är det bara utfyllnad? Kontrollerna känns klumpiga, interaktionerna styltiga. Man går fram och pratar med en NPC som har en förprogrammerad dialog, men som behöver tas om från början varje gång man väljer att interagera med den. Finns det ingen avbryt-knapp? Åh nej, nu råkade jag prata med den här karaktären igen. Kom samtidigt ihåg att vissa spel är njutbara och minnesvärda just för hur dåligt de fungerar. "I used to be an adventurer like you, but then I took an arrow to the knee".

Du läser en bok som både är en berättelse, och en biografi över de Selbys arbete och leverne. I den löpande texten finns fotnoter och på sidfoten förklaringar och referenser. En av poliserna på stationen tjatar på om cyklar och olika övernaturliga fenomen. de Selby har framfört och försökt bevisa den ena tokiga teorin efter den andra. Helt plötsligt hör huvudpersonen en röst i huvudet. Han kan prata med denna röst. Vem är det han pratar med? de Selby har bevisat att det enda sättet vi kan förstå världen är att vi befinner oss på ett cylinderformat plan. Vi kan egentligen bara gå framåt eller bakåt, eftersom vi alltid kommer tillbaka till samma punkt oavsett vilken riktning vi väljer att gå. Korvteorin. Huvudpersonen döper rösten i sitt huvud till Joe, för det blir enklast så.

Huvudpersonen åtalas för ett brott, men har huvudpersonen ens ett namn? Kan man döma en person utan namn? Kan man vara en verklig person utan att ha ett namn. En av poliserna på stationen tjatar på om cyklar och olika övernaturliga fenomen. Vi är tillbaka på samma plats igen. Ibland känns det som att huvudpersonen är medveten om att han deltar i en bok, men ibland inte. Jag läser boken och vet inte om jag precis läst en upprepning av vad som precis har hänt, eller om jag bara är väldigt trött. Eller hade jag hunnit tänka i förväg att det här skulle hända nu? Eller vandrade mitt huvud iväg till det som nyss hände för att det jag läser nu är för förvirrande eller oengagerande? De får mig att känna mig lite förolämpad, men på ett ganska angenämt sätt. Gällde det en cykel?