oneticket - Tumblr blog

[oneticket]

Svårt att säga att allt är meningslöst

för den som vet att en mening 

skulle förändra allt

- Lars Forsell

[oneticket]

2016 har fått sin film. 10 minuter med minnen som gör både mig, Jonas och familjen alldeles varma i magen. Bra år, händelserikt år. Jonas flytt från Katrineholm, min första anställning, flytta hemifrån och ihop med Jonas, skaffa Yara, lång sommar, börja universitetet (Medier, estetik och kulturellt entreprenörskap), polisanmälningar, resa till Teneriffa och så skaffade jag mig en liten bil med, lilla CAF.

Hösten och vintern har varit tuff. Det har varit lite vackra ljusglimmar in emellan med, men jag har varit på en mörk plats. Trots att jag medvetet inte gick omkring och tänkte mörka tankar så var det undermedvetna så överfyllt av information och känslor att processa så min kropp och mina känslor bara säckade ihop. Gick inte till studierna, pluggade inte, träffade knappt någon, glömde äta, tappade närminnet, tappade lokalsinnet, blev klumpig. Värdelöst. Egentligen skulle det vara skönt att bara skriva här vad det är jag har brottats med, vilka jag har anmält, men jag vill inte göra det om fel person ser det. Även om risken att det skulle hända är liten. Mina fall ligger och väntar med tusentals andra, troligtvis kommer det att läggas ner som alla andra. I brist på bevismaterial.

Efter vår semester till Teneriffa i början på december mådde jag bättre. Mått bättre sen dess. Den plockade upp mig några nivåer, så mina dåliga dagar är inte lika dåliga som de var. Men vi har varit osams en del, jag och Jonas. Har kommit fram till att det inte är så konstigt, vi har båda två våra demoner vi slåss emot och vem du än bor med så kommer ni att bli osams efter ett tag. Saker ska stötas och blötas. Vi är bra på att prata iallafall, så jag är inte orolig över att vi inte kommer att lösa det. Om något kommer vi bara ha lärt känna varandra ännu bättre. Vi går i tankar på att eventuellt skaffa ytterligare en katt med, för Yaras skulle likväl som vår. Sällskap för båda parter. Jag snöar ju så lätt in på saker när jag är pepp, så nu sitter jag på blocket halva dagarna och studerar kattannonser. Jättemysigt. Enligt beslut ska vi inte adoptera en vuxen (som tidigare var idén) utan det behöver bli en unge. Vi har ju trimmat Yara så mycket med att åka bil, besöka andra hem, åka båt osv. Det blir väldigt konstigt om Yara är med på allt och den andra katten stannar hemma, så det får bli en liten en så vi kan lära även den att äventyra. Helst en vit/ljusgrå/grå en med norsk skogskatt i, så att pälsen är lätthanterlig. Mmmm. Mys. Får se om det faktiskt blir av eller om vi lägger ner idén om några veckor. Helst inte. 

Idag börjar termin två av universitetslivet. Vi ska påbörja nya kurser och bearbeta nya ämnen med nya föreläsare och det känns jätteroligt. Jag trodde att när jag väl kom hit så skulle jag ha massor av tentor som jag var tvungen att göra om, med tanke på hur många dagar jag var inkapabel till att plugga. Men tror du inte att jag lyckats klara dem allihop? Den senaste fick jag till och med VG på. Så vackert. Så skönt att veta att jag även när jag mår värdelöst och bara gör exakt så mycket jag orkar/inte orkar så lyckas jag prestera. Klapp på min lilla fina axel.

Fint att hälsa på dig Oneticket. Tänk om jag kunde komma tillbaka hit. Hur många gånger har jag sagt det nu? Sådant går inte att planera uppenbarligen. Men det var kul att se dig.

Kram

[oneticket]

Jag sitter på bussen hemåt. Någonting lugnt och tryggt och lugnt behöver jag lyssna till, så Lars Lerins vinterprogram ljuder i mina lurar. Utanför passerar stora nyskördade ängar, kor och dungar i jämn takt. Jag behöver börja skriva igen. Sorgen och smärtan har sipprat in mellan varje andetag och jag kan känna alla de små ögonblick som mitt sinne omsorgsfullt samlats ihop under dagen. När Lars inte tilldelas den konstpaus som behövs innan hans nästa låtval börjar spelas, då smärtar det till i hela bröstet. Alla som lyssnat till hans vackra värmländska dialekt har berövats på ett viktigt intryck. Himlen är rosa och gräset fångar upp de varma nyanserna. Jag behöver börja skriva igen. Att börja universitetet är svårt, det är så mycket tankar. Så många nya vägar, människor, kunskaper, vanor, rutiner, uttryckssätt. Trots min övertygelse om att jag som person är självsäker och lugn så utmanas mina egenskaper och jag låter dem. Inspirationen tar slut, jag är hungrig, jag är trött. Jag har missat åtskilliga minuter av Lars Lerin. Bussen kommer att stanna, jag kommer gå av. Behöver slänga påsen med kartong och tetrapack på vägen hem. Vi glömmer alltid bort det annars. Jag vrider mig. Ibland bara tippar en över från glädje till djupaste sorg. Jag behöver börja skriva igen.

[oneticket]

Tittut, glad sommar! Det är den 14 juli och sommarkänslan har fortfarande inte kommit. Genomgrått eller störtskurar. Under mina tonår tänkte jag alltid att när jag flyttar hemifrån, då ska det vara mycket fönster. Det naturliga ljuset är så vackert. Och tänk att det blev just så, trots ösregn och moln så är det helt ljust här inne. Så upplyftande! 

Ja vi flyttade in här fjärde juni, det tog en helg att komma i ordning. Borra upp garderob, skruva ihop soffa, packa upp kläder och prylar. Då hade vi haft tillträde i tre veckor innan där vi hade rivit tapeter, installerat ventilation och haft dit målare. Det blev otroligt stor skillnad, de tidigare ägarna hade inte hållit det i bästa skick direkt så med frisk luft och fräscha ytskikt är det nästan som nytt. En dryg vecka senare kom Yaara och flyttade in, vår lilla kattis. Hon är 50% norsk skogskatt, 25% maine coon och 25% ragdoll. Underbar som få är hon. Apporterar sina bollar som en liten hund, studsar en halvmeter upp i luften så fort hon är på gott humör och följer en vart en går. Vi till och med kissar samtidigt, rätt tufft. Medan jag försökt skriva denna texten har hon trampat på alldeles för många tangenter, bitit på datorhörnen, bitit på mig, legat i knät, suttit på axeln, försökt fånga bokstäverna på skärmen och pipit mig i örat. Suck, men ack så mysigt. Vår tanke är att vi ska vänja henne vid så mycket grejer som möjligt, att vi ska bli trygghetszonen lika mycket som huset, så hon får följa med på det mesta. Vi har inte introducerat henne för kattluckan ännu, men är vi utomhus så är hon med. Helmysigt. Hon fullkomligt älskar pasta med spenatröra också, men spyr rätt fint av det.

Min älskade flygel fick hänga på också, den kom för någon vecka sedan. Jag hade egentligen tänkt att ta med pianot, men det är ju en sån klangskillnad, så jag fjäskade lite med Jonas och fick hit de där 400 kilona. 

Sedan har det blivit dränerat runt huset med och så anlades en ny stenkista. Åtta dagar med grävmaskin och det ser ut som en gyttjepöl runt huset hoho, inget kubb på gräset här inte. Fast det har gjort stor skillnad för huset, det luktar ingenting i källaren nu, så kanske är det inte lika mycket fukt som vi var rädda för där nere. Vi får se nu under semestern när vi river ytskikten hur det är.

Vi hade inflyttningsfest förra helgen, körde på öppet hus från 14 och framåt för att det inte skulle bli för trångt när alla kom samtidigt. Det var smart tänkt, vi hade 10-20 pers konstant fram tills midnatt. Folk tog med mat och leenden, och vi fick en superfin liten hög med presenter. Min favorit är den vita plåtlådan för kattmat, åh vad jag är förtjust i lådor! Den har ett litet lock med handtag, rundade hörn och en skissad katt som äter på framsidan. Vi fick gräsfrön med, det var bra, så denna helgen blir det trädgårdsarbete för att motarbeta gyttjepölen.

Sedan vi flyttade in så har jag vikarierat på en av förskolorna här, 5 minuter på cykeln, alldeles lagom. Det är mysigt, jag har ju vikarierat inom skolan sedan i januari nu, men det är så tråkigt att inte ha en fast arbetsplats, att alltid vara “den tillfälliga”. Jag vet inte vart jag ska ta vägen till hösten ännu, om jag kommer jobba eller plugga. Det behövs alltid vikarier här i Gråbo så jag behöver inte oroa mig så, men jag ska nog söka lite andra jobb, skaffa lite nya erfarenheter. Antagningsbeskeden kom ju häromdagen med, jag står som reserv 15 till Grundkurs i psykologi (en halvtermins kurs) och reserv 4 till Medier, estetik och kulturellt entreprenörskap (Kandidatprogram, tre år). Skulle jag komma in på någon av dem så kanske jag skulle läsa, eller inte. Haha åh jag vet inte. 

Livet är vackert, vi nyper oss i armen varje kväll när vi ligger i soffan med Yaara på magen och ser på serier och äter god mat. Tänk att vi har det såhär bra? Tänk att vi snart är lediga och har hela dagarna att bara vara med varann, pyssla med huset, åka på äventyr, vara med familj och vänner. Tänk att vi har varann.

Tack för allt universum, du är faktiskt himla bra.

[oneticket]

Long time no see

Och så kom våren, det är ljust om kvällarna och det har aldrig funnits så goda löften om sommaren som nu. Senaste månaderna har det hänt tusen små grejer som tillsammans blir till en rynka i ögonbrynen - vad är det jag har gjort för något nu igen? Slår jag upp kalendern så fick jag min första anställning på Lärarförmedlarna, jag började bygga min egen receptbok, var mycket med mormor och morfar och åt ostmackor, promenerade, blev äntligen fullvärdig vegetarian (lättnaden och stoltheten är stor), spelade fyrhändigt med Jonas, for runt på husvisningar varje helg, fick rosor oftare än någonsin, köpte en ny telefon och började betala räkningen själv, dreadsen fyllde 5 år och statistiken över antal besök på Ikea, Mio, Reningsborg och Erikshjälpen sköt i höjden med säkert 1000% procent.

Det är april och det är 25 dagar kvar tills jag flyttar hemifrån. Vem trodde det? Utan Jonas skulle jag ha bott hemma minst ett par år till, men så blev det inte för plötsligt gick vi på ytterligare en husvisning och det pirrade till i magen. Det pirrade till så i magen att vi fick gå på nästa visning med och plocka med oss både mammor och pappor för att visa. Det pirrade till så i magen att vi gick med i budgivningen och vann den. Om 25 dagar flyttar jag och Jonas till en blå liten villa i Gråbo och jag får ta med mig min flygel. Är det inte vackert?

Klockan är 10:02, den 18onde idag och om två dagar fyller jag 20 år. Jag fyller år och jag önskar mig en regnrock och ett kalaha-spel. Enligt mig är hypen kring att fylla 20 år överdriven, är verkligen möjligheten till en än större alkoholkonsumtion så viktig? Vet inte, kanske är den det. Eller kanske handlar det bara om att ha möjligheten att få välja själv? Jag har trivts som 19, det har känts som ett paus-år att bara surfa på det sista tonåret och få spara 20 ett litet tag till. Och det är väl just det jag har gjort också. Alla fina små anteckningar som fyller veckorna i min kalender senaste året har ju på något sätt inte räknats när någon kommer och undrar vad jag har gjort sedan studenten. De har varit aktiviteter som gett glädje, tankar, ibland pengar eller bara minnen - men som varken varit ett arbete eller en utbildning. Senaste året har helt enkelt varit en paus, ett tag att hämta andan, pröva på och hinna fundera kring livet och framtiden.

Solen skiner nu, det dansar citronfjärilar i luften och i ekslänten ovanför huset växer det vitsippor på Simbas grav. Mina två favoriter intill varann på varsin sida livslinjen. Minnet av kärlek och vänskap, löftet om nytt liv och hopp. Allting kommer att lösa sig. Vi har ju trots allt biljetter till Kent i september. Då som nu för alltid.

[oneticket]

2015 i 21 punkter

- Årets första större händelse var nog att jag och några polare drog till Prag över sportlovet! Vi drack billig alkohol, prutade på marknader, såg på sevärdheter och åt alla dagens mål ute. Vill du ha en lyckad semester för ett barnsligt lågt pris? Åk till Prag.

- Sedan kom Postmodern Jukebox och spelade på Nefertiti, duktiga musiker med sköna låttolkningar och otroligt mycket humor! Lyxigt nog kommer de tillbaka vid samma tid nu i år, det kan inte bli så mycket bättre än så!

- I mitten av mars traskade jag till Eds kroppskonst och tog slutligen hål i öronen, men jag hade ingen lust att vara duktig och ha i örhängena så länge som man borde utan uppehöll läktiden så länge att det faktiskt inte är förrän de senaste 2 veckorna (!) som de slutligen känts helt läkta.

- Jag hade även förmånen att få vara med med och framföra Mozarts requiem med full orkester och kör i våras tillsammans med Hvitfeldtskas musiklinje, det var tufft. Jag som har ett fling för klassiska kompositörer kände mig riktigt nöjd med att de valde att sätta upp verket medans jag fortfarande gick där.

- I slutet av april hade jag börjat prata en del med en tuff tatuerad kille som growlade i två metalband och som såg riktigt spännande ut. Det visade sig att han var mer än spännande, bakom hans tuffa yttre visade sig en helt underbart älskvärd grabb. Efter att ha träffats varje dag i två månader undrade han om han kunde kalla mig för sin flickvän, det tyckte jag lät fint, och sen har vi fortsatt att träffas varenda jädra dag efter det.

- Nej, inte exakt varje dag, för jag for till Prag igen med båda musiktreorna på studentresa i maj. Det var lika fint som gången innan, men nu var det 25 grader varmt och grönt ute istället för minus 10 och snö. Vi dansade på nattklubbar, åt på ännu fler restauranger och traskade genom staden när det började ljusna. Det var vackert.

- När vi kom hem var det dags att ta studenten! 3 juni kutade vi ut ur Hvitfeldtska, men ägget som skötte musiken glömde trycka på play så vi stod och hoppade upp och ner utan ljud. Men utöver det var det hela väldigt lyckat. Lyxig champagnefrukost, underbar studentmottagning och en riktigt festlig studentfest med alla jag gillade mest.

- Några dagar senare agerade jag balfotograf i Lysekil på deras studentbal. Det var riktigt kul och en bra erfarenhet! Det hela slutade tråkigt nog lite konstigt, men jag är nöjd, det var bra.

- Det numera traditionella besöket på Asia spa i Varberg med grekisk restaurang med mamma och familjevänner måste nämnas med, för det är lika himmelskt varje år!

- Emmaboda 2015 var annorlunda än 2014, inte minst sämre väder, men vi var rätt nöjda ändå, trots att vi åkte hem en dag för tidigt tack vare det dånande ösregnet. Jag fick sett Henry Bowers igen, och höra ett par av hans poem trots att han mest körde sina låtar, vi delade vattenpipa med främlingar med uv-färger mer än en gång och körde vilse i Emmabodas lilla jävla stad så länge att vi missade nästan hela E-type. Det var rätt fint.

- Sedan firade vi att Jonas hade lyckats sluta röka och for till Köpenhamn i 28 graders värme. Vi hade speciellt en idyllisk dag på våra hyrda cyklar där vi cyklade otaliga kilometer genom vackra stadsdelar, sandstränder, zoo, café och slutade upp vilse i ett åsk- och regnväder som helvetet släppt lös men på något sätt lyckades sluta upp som dränkta katter på en oerhört romantiskt restaurang. Dagar definitivt värda att minnas.

- Efter Emmaboda och Köpenhamn fick vi feber och missade nästan alla de absolut finaste varmaste dagarna den sommaren, och därmed hela Göteborg kulturfestival vars program jag hade peppat i flera månader. Det sög, vi spelade minst 50 timmar Minecraft istället.

- I september ansåg jag mig förtjäna en ny kamera, så jag köpte Canon G1 Mark II och 2 TB ny hårddisk. Jag är väldigt nöjd med det köpet, även om jag (fruktansvärt pinsamt nog) inte har använt min Canon 7D en enda gång sedan dess. Men jag skyller det inte bara på den nya kameran, det har faktiskt inte varit några riktigt bra tillfällen sedan dess bara.

- Jag började läsa Känslolivets historia 7.5p på Göteborgs universitet med. Ett par timmar en gång i veckan lärde jag mig om hur vi människor har sett på oss själva och våra känslor och uttryck genom historien, det var en väldigt givande kurs för både mig och resten av klassen vars medelålder jag sänkte med 40 år. Dock gjorde jag inte någon av sluttentorna, jag kände för att utnyttja att jag för första gången i mitt liv inte BEHÖVDE ha ett slutbetyg utan bara kunde få lära mig för det egna höga nöjets skull.

- Sen tänkte jag försöka sluta knapra p-piller och byta till något bättre, så jag traskade till UMO och försökte skaffa spiral istället. Det gick åt helvete och hela besöket blev istället väldigt traumatiskt. Blodet sprutade, sköterskorna skrek och jag svimmade minst fyra gånger. Nej jag skämtar, inte riktigt så, men min kropp ville inte ha med en spiral att göra, så nu fortsätter jag duktigt med p-pillrena och känner mig för traumatiserad för att göra några nya försök med att byta. Good job.

- En helg åkte familjen till Oslo och hälsade på vänner till familjen. De visade sig vara mer än så, med sin fantastiska karisma, godhet och glädje och en makalös lägenhet gjorde de besöket helt gyllene. Numera är de tilldelade rollen som förebilder för hela den mänskliga rasen. Och så var vi på museum.

- På halloween ryckte vi tag i lite folk och hade hemmafest. Det blev lyckat med mycket dricka, engagerade samtal, pianoklinkande och oönskat soffsex från gästernas sida. Lite dåligt med utklädnad dock.

- Min fina vän Hannah gav mig i studentpresent grönt kort i klättring, så i höst tog vi kursen så att vi får klättra själva. Lite roligt med tanke på att vi klättrade senaste för fem år sedan och så, men det kanske blir mer sådant nu istället!

- Jag har ju i flera år haft mina egna pianoelever, men i november vikarierade jag även på Kungsbacka kulturskola som pianolärare. Det var en helt annan grej än att ha mina egna elever (det är ganska go press att på 20 minuter hinna presentera sig, göra gott intryck på eleven, förstå vilket sätt den brukar lära sig på, vilken nivå den ligger på, förstå styckena den spelar och hinna hjälpa till med tips eller gå igenom ett nytt stycke), men det var kul!

- Över jul åkte jag till Hemsedal med Jonas och hans vänner och släkt. Vi bodde mitt i backen och Jonas lärde mig åka snowboard. Jag utvecklades snabbare än jag hade trott och överträffade faktiskt mina förväntningar, även om jag tyckte de röda backarna var lite för ansträngande för att vara roliga. Sedan åt vi julmat, spelade julklappslekar och sällskapsspel, hade stjärtlappstävlingar och fruktansvärd träningsvärk.

- Samtidigt som jag åkte i Hemsedal försvann min fina katt hemma, i tre dagar var han borta. När han väl kom hem kunde han varken gå, dricka eller äta. Veterinären trodde att han var förgiftad och han såg ut att bli bättre, men natten innan jag åkte hem så tystnade hans hjärta där han låg med ansiktet mot fönstret med den virvlade snön utanför. Min bästa vän dog och när jag väl hunnit hem låg hans kropp stel i en kartong i snickarboden med 15 tända ljus runt omkring. Nu ligger han begravd i skogskanten och jag saknar honom så jävla mycket som man kan sakna sin katt.

~

Jag är nöjd. Jag kommer med glädje se tillbaka på 2015. Punkt slut. Första halvåret var urstressigt, andra halvåret helt avslappnat. Topplistan går: 1. Jonas 2. Studenten 3. Den idylliska sommaren som inte ens nämns här

[oneticket]

undefined

Du låg på min mage med huvudet mot mitt bröst och somnade där. Jag reagerade på att du la ner huvudet så, trots att vi var närmast så brukade du aldrig ligga så avslappnat med huvudet. När Jonas sa att han var klar med julklapparna så reste jag mig försiktigt, men du kunde inte riktigt ställa dig upp utan ramlade ihop, så jag lyfte upp dig i famnen och bar med dig ner till sängen. Där låg du resten av natten, mitt på, så att jag och Jonas fick trycka ihop oss på andra halvan. Jag tyckte synd om dig, jag ville låta dig ha gott om plats. Nästa morgon firade vi i familjen julafton fem dagar för tidigt, för sedan åkte jag och J till Hemsedal i en vecka. Jag minns inte att jag såg dig på förmiddagen, så kvällen den 18 december är de sista minnena jag har av dig.

Jag har alltid varit säker på att jag skulle vara med när du dog. För många gånger har jag sett på dig och motvilligt undrat länge till jag skulle få ha dig med på resan. För du var med länge, nästan fjorton år. Sedan du som en pytteliten spetig orange pipande sak lyftes upp av sexåriga mig i en villa vid Särögården. Sedan jag var sex år gammal. Man brukar säga att ens husdjur är en del av ens liv, men att man själv är hela deras. Du har varit med sedan jag knappt kunde minnas något, sedan jag gick på dagis. Du var med mig nästan hela mitt liv, fram tills för fyra dagar sedan.

Idag begravde vi dig där du alltid satt om våren, i skogssluttningen vid den mossiga gärsgården med utsikt över hela tomten. Du brukade sitta där som en lysande orange prick bland löven med kisande ögon.

Det är så tomt bara. Du har ju hållit mig sällskap hela livet.

Jag saknar dig bästis.

(31 december, 16:15)

[oneticket]

Den här filmen har redan delats tusentals gånger och så gott som hela Sverige har sett den vid den här laget, men jag vill dela den ändå. För att så många män inte verkar förstå det här. För att många av dem som inte förstår kanske behöver just den här filmen för att det ska bli tillräckligt tydligt för att de ska förstå. För att jag blev sexuellt trakasserad första gången vid 11 års ålder. För att jag inte vill att min framtida dotter ska bli trakasserad alls.

[oneticket]

Han ser på julgranen den är 3.80 meter hög och vi är nästan klara med att klä den julmusiken är på i bakgrunden, vi har te och ischoklad han tycker den är urfin vi mäter julgransslingor och låter katten sitta längst upp på stegen leka med glittret pappa undrar hur plugget går för honom han berättar utbildningen är kass men iallafall snart klar lillasyster rycker tag i honom och börjar göra grimager tävling det blir lika han ser på mig och slänger i väg några pussar och ett leende nynnar med i julmelodierna mamma försöker koncentrerat se vad det är för mugg han dricker ur han håller upp den lilla pingvin-kompis-boken vi köpte på röda korset slår upp en av sidorna Utan min vän känner jag min ensam Granen är så hög att vi trots stegen inte når hela vägen upp till toppen skulle jag nå så skulle jag sätta honom där uppe högst upp på den finaste platsen men han är inte här han är i min Ipad i FaceTime

Klart att han inte missar julgransklädningen trots att han är 374 kilometer bort.

[oneticket]

[oneticket]

Tillvaron (det börjar bli dags)

Andra november. Imorgon är det fem månader sedan jag tog studenten. Löven som så länge hållit sig kvar med sina brinnande färger börjar slutligen ramla av och fastna i mitt hår.

Vi hade halloweenfest i fredags, det blev lyckat. Folk var glada, jag var glad, natten var lång. Om än lite besviken kände jag mig, de människor som jag så många gånger ansett vara mina närmsta vänner kom inte. Brukar inte komma, brukar inte höra av sig, prioriterar andra saker. Du vet, ibland kommer man till en gräns där man måste fråga sig själv hur mycket man känner att man får tillbaka. Där man helt enkelt får säga att nu släpper jag taget, nu är det deras tur. Och jag tycker det är urtråkigt, för det är inte det att jag tror att de inte bryr sig, de bryr sig bara inte tillräckligt för att prioritera. Och jag orkar inte längre vara den som blir besviken.

Så det är alltså höst, jag funderar mycket på vänskap och på framtiden. Löven ramlar av och fåglarna flyger i flockar förbi utanför fönstret. Jag har gott om tid. Jag är fortfarande all ledig tid med min grabb, med Jonas. Och jag trivs så jädra bra, för han gör mig lycklig. Med sin omtänksamhet och glädje slipar han bort de vassa kanterna jag skaffat mig efter tidigare killar. Inte för att jag varit något offer direkt, men vissa låter en inte växa utan krymper en istället. Så jag är väldigt glad för Jonas. Händiga, musikaliska, långa, omtänksamma, väluppfostrade, ursnygga Jonas. Jonas som jag ska till Hemsedal med över jul.

Och börjar det klia i fingrarna på mig nu. Från att de senaste fem månaderna ha prioriterat att vila upp mig, tjäna fickpengar, ha gott om tid och tankar så börjar jag nu känna mig uppladdad (dock har jag ju haft fullt upp hela dagarna ändå, men inte på det där plugga heltid eller arbeta heltid-sättet). Så nu börjar bli dags att jobba om dagarna, få arbetserfarenhet, träffa människor, utvecklas, tjäna pengar - så nu söker jag jobb. Jag är uppskriven som vikarie på ett dagis i närheten, jag har börjat skicka iväg CV:n och läsa jobbannonser och tanken är väl att jag lagom tills efter jul ska ha ett jobb att traska iväg till. Dessutom(!) har jag stigit så i rang på kulturskolan att jag faktiskt ska börja hoppa in som vikarie för pianolärare som är tillfälligt borta. Det tycker jag är tufft, som en liten stämpel på att jag lyckas. Däremot slutar jag förstås inte med mina egna elever, inte alls.

(Igår lagade jag klyftpotatis med pannbiffar, stekt lök, tzatziki, kokt broccoli och filodegsknyten med haulomi och fetaost i och det var väldigt gott. Jag har längtat efter den maten väldigt länge.)

[oneticket]

Hej! Undrar om du kan skriva lite mer om second hand och vad du köpt/hittar där? :)

Visst kan jag det! Tror jag gjorde det för ett par år sedan med, men sen dess har jag ju hittat nya saker. Det finns fyra anledningar till att jag är så förtjust i second hand:

1. Det är ett äventyr! Det finns inte två av något i butiken (förutom porslinsserierna då), allting kommer från olika tidsåldrar, allting har en historia och det gäller att hitta fynden. Det är faktiskt en riktig skattjakt.

2. Det är sjukt billigt.

3. Det är ett bättre sätt att vara en del av konsumeringssamhället, att återanvända istället för att alltid köpa allting nytt.

4. Pengarna jag betalar för prylarna går i nästan alla fall till behövande.

Jag började köpa kläder second hand för ungefär fyra år sedan, mest då på Emmaus klädbutik vid Järntorget i Gbg. Jag brukade köpa hoodies, tjocktröjor, stickat, jackor och skjortor - och det gör jag fortfarande. Alltså de plagg som man i huvudsak ser, det som gör outfiten, snarare än de undre lagren. De fyra mindre bilderna här ovanför är exempel på några av mina favoriter (gigantisk fejkpäls som jag har som vinterjacka, grå tjocktröja, brandmästarrock från 60-talet som jag också har som vinterjacka och en stickad färgglad tjocktröja). 

Det mesta som hamnar på loppisar och second handbutiker är saker som folk inte använt och som de inte orkar bry sig om att försöka sälja. Folks favoritkläder och prylar doneras först och främst inte bort från första början, och gör det det så är det ofta i för dåligt skick för att butiken ska vilja sälja det. Vissa ställen har väldigt mycket saker från dödsbon, typ Holmens Marknad i Göteborg (som jag tycker känns väldigt gammalt och smutsigt). Det klart att det kan finnas från dödsbon i alla andra butiker med, och det tycker jag absolut inte gör något, så länge butiken har rensat bort allt odugligt och visar upp det på snygga sätt. Second handbutikerna närmar sig hela tiden utseendet i en vanlig affär!

På senare tid har jag slutat köpa lika mycket kläder som tidigare, även om jag aldrig köpt särskilt mycket, och har istället övergått till att köpa prylar. Jag köper nog mest porslin, jag har redan fyllt en flyttkartong med allt från stora fat och vinglas till koppar, skålar, glas och bägare. Samlaren i mig har dykt upp för att börja förbereda mig på att flytta hemifrån och jag älskar det. Men det finns mycket annat värt att titta på med, det är till exempel ett jättebra ställe att hitta både julklappar och födelsedagspresenter på när man har en snålbudget men stora planer (det gäller bara att ha extra höga krav och besöka ett par extra butiker, just porslin brukar vara super). När vi skaffade tamråttor för någon månad sedan var det på Reningsborgs second handbutik i Frölunda som vi köpte ett stort terrarium med tillhörande ben och lampa för 250 kr! Likaså när vi drog till Emmabodafestivalen i somras så var det på Emmaus på Backaplan som vi köpte pool, vattenpistoler, solhattar osv.

Kort sagt är second handbutiker rena paradiset om man vill hitta unika saker till en billig peng där du hjälper både miljön och andra människor.  (Översta bilden visar vad jag köpte second hand igår och i förrgår, i bildens beskrivning står priserna.)

Affärer jag brukar handla i Göteborgs närområde:

- Reningsborg, Frölunda - Erikshjälpen, Mölndal - Erikshjälpen, Kungsbacka - Röda korset, Kungsbacka - Emmaus (kläder), Järntorget - Emmaus, Backaplan - Myrorna, Järntorget  

[oneticket]

Spillror

Av livets morgondrömmar han byggde en vimplad slup att segla i glitterströmmar hän över de vida djup. Han byggde med ivrigt sinne, ty vågens sorl vid strand förtalte så månget minne från fjärran underland, och stundom sken från väster en hägrande sagoö och kland, som från andefester, en ton över blånad sjö. Så var han färdig att gunga på rytmiska vågors ban; då såg han blixtar ljunga över land och ocean, såg moln i söder och öster och hörde långt ifrån en stigande storm av röster och rasslande våpendån, såg mörka fylkingar bana sin väg i åskors brak att fälla en vacker fana, att trampa en ädel sak. Han gav, som stunden bjöd det, om än med sorgsen håg, sin lätta slup åt ödet att driva vind för våg. Och gick till kamp, som skälvde i bränningar dagen lång och än mot seger välvde och än mot undergång. -- Men nu, sen sol är bärgad, vid havet igen han står, hans strand är av stormen härjad, han själv har blödande sår. Det skymmer vid himlaranden, och mörknande böljor gå och lämna kvar på sanden en spillra då och då av livets morgondrömmar, av krossad liten slup, som skulle i glitterströmmar styrt ut över blåa djup. - Viktor Ryberg, skriven sommaren 1881

[oneticket]

I’ve got instagram!

@louisen_nilsson

Jag har aldrig använt det tidigare, och egentligen är jag inte allt för sugen på att ha det. Men jag har haft en del problem med fakekonton, och jag tänker att ifall jag själv redan finns på instagram så kan det kanske minska risken för att någon annan låtsas vara jag. Så jag startade ett konto för ungefär en månad sedan, och nu slänger jag upp något där ibland. Ni får följa mig där om ni vill, eller så gör ni inte det och det är helt ok med.

kram

[oneticket]

En kort spellista vid namn oktober, den fångar rätt bra min sinnesstämning denna månaden. Den är fin.

[oneticket]

Hai, söndag 22:52

Tänkte bara säga att jag mår bra, att jag tänker på dig och att jag tänker på väldigt mycket annat med. J köpte en blomma i kruka till mig idag, nu har han åkt till Katrineholm ett par dagar. Sänglampan och min ljusslinga som ligger i ett stort trassel över min jordglob blir en varm tillfredställande kontrast mot mina mörka fönsterrutor. Trots att J för en gångs skull inte är med mig så är det inte tomt på mitt rum. Simba ligger ihoprullad på min mage, Albus ligger utsträckt över mitt vänstra ben och råttorna prasslar lite borta i buren. Åh ja, just det, jag har adopterat två små råttbebisar och de är väldigt mysiga. Lovar att visa upp dem. Jag sover tills jag vaknar varje morgon, så jag har inte märkt att mornarna blir mörkare och mörkare. Imorse vaknade jag till vid 05 och blev riktigt förvånad när det var kolsvart utanför fönstret. Det är verkligen september. Och September betyder att Sanna fyller 15 på onsdag, till våren fyller jag 20. Det är konstigt, vad gammalt vårt syskonpar har hunnit bli. Jag har bestämt mig för att sluta svara "inte ett skit" när folk undrar vad jag gör nu efter studenten. För jag gör massor av saker, bara inte det som en nyexaminerad student förväntas göra riktigt. Fast jag tjänar ju både pengar och pluggar, men mina pianoelever 4 h i veckan och min kvällskurs i känslornas historia 2 h i veckan lämnar mycket tid över. Och det mesta av den spenderar jag med J, för vi gillar varann och ses nästan exakt hela tiden. Sen har jag satt tänderna i Rachmaninoff preludium också, tre stycken har jag pekat ut som jag ska spela mig igenom i höst är det tänkt. Sen lagar jag mycket mat, bakar en del, spelar ps3, funderar över livet, läser poesi och far omkring i antikaffärer och gör massa andra små ärenden och pillerier. Det är fint helt enkelt, rätt lugnt. Det ger tid för eftertänksamhet. För att hinna betrakta och formulera. För att se andra prioriteringar än de som samhället oftast består av. Mobilen ligger till exempel mest på skrivbordet utan att användas något speciellt. Och häromdagen gick jag på grönsakstorget med trosor på huvudet bara för att jag kunde och för att jag verkligen inte kunde relatera till alla oskrivna regler som jag vanligtvis alltid följer. Det var ett töntigt äventyr som gjorde mig glad. Egentligen är det rätt konstigt att jag inte skriver mer här. Nu när jag har tid och utrymme för tankar. Fast det måste ju finnas en anledning till det, kanske prioriterar jag inte att föreviga allting just nu. Kanske räcker det med en knäckemacka med ost på innan en höstig morgonpromenad med hund och katt. Nu är jag helt bortvelad, jag ska sova. Godnatt

[oneticket]

Du vet att jag har vitt spridda intressen. De sträcker sig från svensk poesi och gamla böcker till vinklar och kameror. Så igår gynnade jag det senare och köpte en nya kamera. Det logiska tänkandet som duktigt har sagt till mig att jag har tillräckligt med kameror förlorande den långa kampen mot lusten och magkänslan som insisterade på att jag behöver en till. Min nya vän heter Canon Powershot G1 Mark II och går under fliken kompaktkameror, alltså fickkamera, men en ganska nördig och avancerad sådan. Ganska dyr med, men den är urfin, och uppfyller den precis det jag ville att den skulle göra. Det är alltså en bra kamera som kan bo i min väska, som alltid är med och som tar ordentliga bilder. En äventyrskamera helt enkelt! Bättre kvalité än Iphonen, fotovänligare än GoPron och betydligt lättare än Canon 7D. Den har bara 12 mp och en par andra mindre nackdelar, men å andra sidan har den WiFi, fällbar skärm, inbyggt linsskydd och bildstabilisering i filmläget, så den duger absolut för mig.

Ehe.