#årets album 2017 | Explore Tumblr Posts and Blogs

wiadomosciprasowe · 6 years

Text

Scandic klare til å rocke Oslo med Tons of Rock

https://www.y6.no/scandic-klare-til-a-rocke-oslo-med-tons-of-rock/

Scandic klare til å rocke Oslo med Tons of Rock

Foto: Tons of Rock / Martinsen Dato: 29-10-2018 15:50 CET Opprinnelig tittel på pressemeldingen: Scandic klare til å rocke Oslo med Tons of Rock Kategori: , Scandic Vulkan Scandic Scandic Norge Scandic Hotels Hotell Festival Tons of Rock Oslo Når rockefestivalen Tons of Rock fra sommeren 2019 inntar Oslo og Ekebergsletta, er det med Scandic på laget med dedikert festivalhotell og spesialtilpasset hotelltilbud for rockepublikummet. Legendene i KISS og Def Leppard er allerede bekreftet til det som kan bli tidenes norske rockefestival.

Når rockefestivalen Tons of Rock fra sommeren 2019 inntar Oslo og Ekebergsletta, er det med Scandic på laget med dedikert festivalhotell og spesialtilpasset hotelltilbud for rockepublikummet. Legendene i KISS og Def Leppard er allerede bekreftet til det som kan bli tidenes norske rockefestival.

Tons of Rock har som ambisjon å presentere det ypperste innen rock og metal i årene fremover, og mandag ble et av tidenes artistslipp på norsk jord presentert. Scandic gleder seg til å huse artister og stab, og i tillegg blir Scandic Vulkan offisielt festivalhotell for rockefansen.

– På Scandic Vulkan blir det spesiallaget rockefrokost, vorspiel og nachspiel i tre dager til ende i juni. Vi gleder oss til å forvandle hotellet til et skikkelig rockehotell, men forhåpentligvis får vi ingen TV'er flyende ut vinduene, sier Monica Egeberg, hotelldirektør på Scandic Vulkan.

Tons of Rock er den ledende festivalen for hard rock og heavy metal i Norge, og festivalen ble i 2017 kåret til Årets festival av Norske konsertarrangører. Nå flytter rockefestivalen til Ekebergsletta. Der blir det konserter med mere enn 40 artister, handlegater, serveringstilbud og flere ulike aktiviteter.

– Tons of Rock er svært glade for å få Scandic med som samarbeidspartner til festivalen. Da er vi sikret det beste overnattingstilbudet til både publikummere, stab, gjester og artister. Rock blir mere morsomt med god søvn og deilig frokost, sier bookingsjef i Tons of Rock, Jarle Kvåle.

KISS og Def Leppard kommer Mandag ble de første 20 artistene klare, deriblant KISS og Def Leppard. Etter 45 år har legendene i KISS kunngjort at de i 2019 drar ut på sin siste turné noensinne, og 27. juni kommer de til Tons of Rock. 29. juni går Def Leppard på hovedscenen. Britene har solgt over 100 millioner album, og nylig avsluttet de en stadionturné i USA med imponerende 1 million solgte billetter.

Tons of Rock arrangeres mellom 27. og 29. juni 2019. Hotellpakker med overnatting og festivalbilletter kan bestilles på www.showpakker.no fra onsdag 31. oktober kl. 09.00.

Kilde: Pressekontor Scandic Hotels Norge – PRESSEMELDING –

————

Hashtags: # #Scandic Vulkan Scandic Scandic Norge Scandic Hotels Hotell Festival Tons of Rock Oslo Scandic Vulkan Scandic Scandic Norge Scandic Hotels Hotell Festival Tons of Rock Oslo

#Scandic Hotels Norge #Scandic Vulkan Scandic Scandic Norge Scandic Hotels Hotell Festival Tons of Rock Oslo #Pressemeldinger

0 notes

enmusasblog · 3 years

Photo

Artisten Nick Murphy alias Chet Faker släpper nytt album Producenten, låtskrivaren, multiinstrumentalisten och artisten, Nick Murphy släpper nytt album under hans projektnamn Chet Faker. Albumet Hotel Surrender släpps den 16 juli.

För att skapa musik igen som helt enkelt kändes bra, återupplivade artisten Nick Murphy sitt hyllade Chet Faker projekt i oktober 2020 efter ett sexårigt uppehåll. Det har resulterat i nya albumet Hotel Surrender: ett egenproducerat album med 10 nyskrivna låtar. Här känner man igen Chet Fakers melankoliska röst som tillsammans med dämpade basgångar, ekande finstämda gitarrer, kännetecknar hans sound som också har gjort att många fans världen över blev kära i Chet Faker. ”Det fanns många olika tunga perspektiv för mig med musiken. Jag tänkte egentligen bara på musiken i ett annat ljus. Förut såg jag det mer som ett korståg, nu ser jag det mer som massterapi. Nu är det mer schamanistiskt. Du måste hitta lite ljus – eller ibland lite mörker, vad som än känns rätt att dela med sig av. Jag insåg att det var hjärtat i Chet Faker-projektet. Jag kände att världen gjorde ont, så jag tänkte, ”jag kan göra en liten sak för att ge människor lite glädje”, säger Nick Murphy Nick Murphy är uppvuxen i Melbourne, Australien. Hans Chet Faker projekt startade 2012 med EPn Thinking In Textures. Detta resulterade i priset Årets genombrott och Bästa independent EP på australiska AIRA (Australian Independent Record Awards). Året därefter släpptes hans hyllade cover på Blackstreets låt No Diggity som bland annat var med på Becks nya reklam under NFL finalen. Debutalbumet Build On Glass kom 2014 och hamnade på de australiska listorna, bland annat tre gånger Top-10 på Triple Js Hottest 100. Det egenproducerade solo-albumet resulterade i både platina-försäljning och fem ARIA priser, Bästa manliga artist, Bästa independentrelease, Best Cover artist, Årets Ljudtekniker och Årets Producent. År 2016 kom uppföljaren som släpptes under hans egna namn, Nick Murphy, vilket även är namnet han använde på EPn Missing Link (2017), studioalbumet Run Fast Sleep Naked (2019) och instrumentalinspelningen av låten Music For Silence i april 2020, en ambient samling som först släpptes på meditation och sömn appen, Calm. Nick Murphy har uppträtt för utsålda festivaler och teatrar världen över, både under sitt eget namn samt under sitt alias, Chet Faker. Scenerna har varit många, såsom Coachella, Glastonbury och Montreal Jazz Festival så väl som Laneway Festival, Groovin the Moo och Splendour in the Grass hemma i Australien. Nu har Nick klivit in i studion igen och samarbetar med artister som Flume, Bonobo, Banks, Kilo Kish, Marcuyhts Marr och Dave Harrington. Han nya album Feel Good släpps i juni.

För mer information: https://www.facebook.com/chetfaker/ www.nickmurphy.com

För intervjuer kontakta: Anette Ståhl / Enmusa Music, tel: 0707-180 120 [email protected] För mer information kontakta Ulrika Hammar / BMG, tel 0705–295 312 [email protected]

#Chet Faker #Nick Murphy #Enmusa #BMG Scandinavia

0 notes

jessicabiirks · 7 years

Text

2017

Jag är ju verkligen sjukt bra på att skriva. Mest har jag gjort det för min egen skull för å få nostalgi från mina resor. Men sen har jag inte orkat. Men wow vilket år. Så jävla bra. Sen kommer jag avsluta det med en till resa

Mina top 10 2017, utan inbördes ordning

1. Roadtrip i USA. Har bockat av roadtrip i USA på min bucket list.

2. Min födelsedag i vegas. Pool party och fetaste nattklubben. Bästa födelsedagen hittills. Och checkat av fira 4 juli in the states

3. Colombia. Sån måbra-resa. Varje dag mådde man

4. Nytt jobb som jag verkligen trivs med. Är så glad över att känna att det inte är jobbigt att gå till jobbet. Lär mig nya saker varje dag. Jag behöver ett jobb där man konstant gör något. Eller pratar mycket. Så detta är prefekt för mig

5. Känner att jag blivit en bättre person. På alla plan. Försöker liksom inte vara något jag inte är eller håller mig tillbaka. Är ändå nöjd med den personen jag är.

6. Miami beach - New York - Los Angeles - the white house - Disney world - Universal studios - Ställen jag checkat av på min bucketlist också

7. Lyckan jag känner. Är lycklig och typ glad konstant. Känner ingen tung känsla inom mig. Sen sure vissa dagar är bättre än andra, men fan jag är inte onöjd med tillvaron.

8. Innebandyn. Wow förra året när man läser tillbaka lite och jag va så ledsen över att vi inte hade något lag. Eller det laget man vill ha. Nu man ba längtar till varje träning. Hade kunnat ha flera träningar i veckan.

9. Att jag har 3 konserter nästa år!! Khalid!!!! Sam Smith!!!! Ed sheeran!!!!! Khalid är ändå en ny artist jag börja lyssna på i USA, sånt jävla bra första album. Sen Sam, asså wow det är helt sjukt. Äntligen får jag se honom. Kan inte förstå att det är sant. Ed är på samma nivå. Lyssnat på honom så länge. Hoppas verkligen han spelar gamla låtar, typ Nina och English Rose. Hade dött om jag hörde dem men hade varit så värt

10. Att jag avslutar året med en resa till Australien. Finns inget bättre avslut. Colombia, USA och Australien inom loppet av ett år. Ändå bra jobbat för att vara jag.

God jul

5 notes · View notes

tankaromrap · 7 years

Text

Trapens ovädrade form och stoffet bortom

För någon vecka sedan pratade jag med Lars om att göra en lista på de hiphopalbum/ep:n/ sånger man lyssnat mest på under 2017 (för att komma bort från den svårare uppgiften att göra en topplista för album som kommit ut 2017). I denna process upptäckte jag en gammal skiss av tankar som blivit begraven under vardagslivets bestyr. Jag vill ge dessa gamla tankar en ny form, som samtidigt blir ett slags förarbete för årets mest lyssnade skivor/ep:n/sånger. Jag kommer i det följande att försöka hålla mig kort, även om det finns väldigt mycket som kunde, och borde, sägas för att underbygga många av mina poänger. Det blir en personlig beskrivning av min relation till hiphopen i tandem med många svepande resonemang.

Sensommaren 2016 var jag på en kräftskiva i Bromarv som var ordnad för min gamla gymnasieklass. I något skede av natten satt jag och en hel del andra ute i skogen bredvid en parkeringsplats. Vid en viss tidpunkt slutade musiken spela från den portabla högtalaren och började istället strömma ur en bil med öppna dörrar. Då detta skifte skedde befann jag mig mitt i en intressant diskussion, men denna diskussion föll i bitar då jag hörde sången som spelades. Det var, vilket jag då var omedveten om, A$AP Mobs Yamborghini High. Trots att jag inte kunde placera sången var det som om jag kände igen den, det var som om det var en väldigt bekant sång. Jag kunde då inte förstå om denna känsla av bekantskap kom sig av att jag faktiskt hört sången i förbifarten någon gång, eller om den bara fungerade som ett koncentrat av all hiphop jag lyssnat på under de fyra senaste åren (eller både och). Jag upplevde att sången bar på en enorm sorg, och jag förstod inte om sången faktiskt utstrålade denna sorg eller om den för mig symboliserade slutet på en era i min relation till hiphop (eller både och). (Sången blev för övrigt oförglömligt sammansvetsad med den råa energi som mina vänner utstrålade då de stod på trösklarna till bilen och hoppade på ett sätt som fick mig att tänka att bilen faller samman vilken stund som helst).

Det måste ha varit hösten 2012 jag för första gången hörde A$AP Rocky, Eevil Stöö och Kendrick Lamar. Den här fräscha memphis- eller traprapen som fick mig att faktiskt inse att jag levde i spetsen av historien, att det faktiskt var år 2012. De komplexa rytmerna av hi-hattar, virvlar och tunga men luftiga basslingor; den ofta tjocka och uppslukande ljudmattan av snyter och elektroniskt som porlar ner över den beständiga rytmen; den dryga energin som alltid är strösslad med någon typ av nedstämdhet; och mitt favoritelement, den djupa och flödande basen som ligger som en grund för hela resten av musiken — den liksom ligger och lurar, med obestämda avsikter, som ett annalkande höstmörker. Som det brukar vara när man kommer i kontakt med en ny genre hade jag svårt att ge den en form, jag hade svårt att förstå exakt vad det var jag tyckte om så mycket. De olika artisterna jag till en början lyssnade på bildade en enhetlig massa av samma sorts substans (jag kan än i denna dag inte riktigt skilja på första sången på good Kid, m.A.A.d city och första sången på LONG. LIVE. A$AP, skivorna glider in i varandra i mitt inre landskap). Denna substans har jag under åren långsamt lärt mig att överblicka, förstå och följa ut på allt mindre stigar — och i takt med det börjat älska ännu mera.

Mellan 2012 och 2016 återkom jag under olika perioder ständigt till denna hiphop. Vad jag upplevde då jag hörde Yamborghini High på kräftskivan 2016 var att måttet var rågat. Den här väldigt sammansvetsade stilen, en källa som artister vid det laget öst ur i flera år, började nu kännas slitsam. Allt från å ena sidan A$AP Rockys och Freddie Gibbs luftiga beats till å andra sidan Futures och Travis Scotts mer skarpa och stretiga började för mig kännas gammalt. Inte så att jag skulle tycka mindre om något, till och med Yamborghini High som är förknippad med denna ledsamma insikt älskar jag. Mer så att jag kände ett gnagande behov av något nytt, att hiphopen skulle ta en ny vändning. Från Kendrick Lamars Swimming Pools (Drank) till A$AP Mobs Yamborghini High hade nästan inget förändrats. Fastän jag än idag tycker om mycket av det nya som kommer ut så finns det sällan en känsla av genuin förvåning eller förtjusning.

Jag tror att denna känsla kom sig av att jag just hösten 2016 lyssnat på en del elektronisk musik som jag faktiskt upplevde att bröt ny mark. Ett exempel är Lanark Artefax ep Glasz, ta till exempel den första sången All That Is Solid Melts Into Air (jag visste att jag skulle tycka om den bara på basis av namnet). I den trängs för det första element från alla möjliga subgenren av elektronisk musik. För det andra befinner sig denna sång i en total fluktuation av rytm och stämning. Båda dessa ihop leder till något otroligt intensivt, nästan hysteriskt, som visserligen påminner om en del andra saker jag hört, men ändå förblir unikt. Det är som om man kunde höra att denna musik faktiskt var gjord 2016, så fräsch kändes den.

Ett annat exempel är artisten DeepChord som brukar klassificeras som dub techno eller ambient techno. Ta sången Beneteau från skivan Sommer. Här finns en monotonitet som aldrig riktigt blir tråkig. För oberoende om det går långsamt, och man inte riktigt vet hur sången förändras, så känner man att den gör det. Här finns så många lager av ljud som drar i olika riktningar, varav inget riktigt sticker ut — de bildar en sammansatt helhet. Jag upplever i musiken en enorm frihetskänsla. Just eftersom den är så komplex, består av så många små sammansatta delar, finns det en känsla av enorm potential till utveckling. Men denna potential — mångfalden av möjliga utvecklingsriktningar — hanterar artisten på det mest lugna och stillsamma sätt.

Lanark Artefax och DeepChord kunde få symbolisera två lite olika typer av tendenser inom elektronisk musik. Men de har samtidigt mycket gemensamt, och jag tror detta är vad jag saknar i hiphopen idag. De två aspekterna jag i det följande tar upp ska inte förstås som någon normativ standard för musik. Snarare som verktyg jag använder mig av för att förstå vad jag personligen uppskattar i Lanark Artefax och DeepChord och vad jag saknar i hiphopen. Kanske man till och med måste kasta bort dessa verktyg så snart man verkligen lyssnar på musik.

Både Lanark Artefax och DeepChord lyckas i de nämnda sångerna upprätthålla en nästan paradoxal spänning: musiken är å ena sidan luftig och öppen men å andra sidan materiell och fysisk. Med det materiella menar jag att det är som om varje ljud är skräddarsytt — som om varje enskilt ljud hade sin egen kontur, densitet och textur —, och som om man faktiskt känner hur det träffar trumhinnan rent fysiskt. Ljuden är inte bara rumsliga, det är som om de faktisk gör intryck på kroppen. De individuella ljuden känns i hela nervsystemet, gränsen mellan kroppen och världen blir luddig. Jag upplever att hiphopen idag är väldigt bra på det luftiga och öppna (cloud rapen till exempel gör detta till perfektion), medan den inte alls känns så materiell och fysisk.

Det andra som Lanark Artefax och DeepChord har gemensamt är att musiken närmar sig det formlösa. Man hör ljuden som om de vore svepande rörelser eller gnistor som sprakar till i ett öppet rum: de uppstår ur inget och försvinner lika snabbt. De är inte riktigt form, och ännu mindre någon typ av representation. Det är något som nästan tycks sakna form, eller blir ständigt skiftande i sin form, ständigt formtagande. Själva formen blir endast eteriska stråk av skiftande rörelser vilket ändå leder till en enorm utveckling i sångerna. Koppla ihop detta med min första poäng: fastän musiken är eterisk och skiftar i form är den även materiell. Det är inte längre bara luftfronter som stöter mot varandra, utan även jordskorpor som skaver och kolliderar. Det är inte bara en vind som viner förbi, jorden under fötterna skakar faktiskt och påverkar en fysiskt. Hiphopen är i jämförelse ännu väldigt rigid och trög till sin form samtidigt som den liksom svävar i luften, den borrar aldrig ner i det materiella.

Jag skulle vilja avsluta med att peka på fem hiphopsånger som faktiskt i någon mån lyckas uppfylla en eller båda av de saker jag skrivit om. Jag önskar att hiphopartister kunde pressa dessa gränser ännu längre, eller göra något helt annat, bara de lyckades återskapa min förvåning och förtjusning. Jag vill i kroppen känna 2018, inte bara veta att det närmar sig.

Euro Crack – ANNALILJA

Shabazz Palaces – Are You… Can You… Were you? (felt)

Death Grips – Hustle Bones

Black Kray – LOUI V HUMMA TRUCK

21 Savage – X ft. Future (SUICIDEYEAR REMIX) [Sätter främst med den här eftersom den, om någon sång, för mig fångade 2017, på samma sätt som Denzel Currys ULT fångade 2016]

- Christoffer

1 note · View note

kovalcharacters · 5 years

Photo

39) Ghost (Ghost B.C.) – szwedzki zespół wykonujący szeroko pojętą muzykę heavymetalową. Grupa powstała w 2008 roku w Linköping. Wokalista grupy posługuje się pseudonimem Papa Emeritus, natomiast instrumentaliści określani są mianem The Nameless Ghouls. Zespół zyskał na rozpoznawalności za sprawą wizerunku scenicznego oraz utrzymywania personaliów muzyków w tajemnicy. Debiutancki album formacji zatytułowany Opus Eponymous ukazał się 18 października 2010 roku nakładem wytwórni muzycznej Rise Above Records. Nagrania poprzedził wydany na 7" calowej płycie gramofonowej singel pt. Elizabeth. Płyta została nominowana do szwedzkiej nagrody muzycznej Grammis. Album spotkał się również z pozytywnym przyjęciem krytyków i publiczności. Drugi album zespołu, zatytułowany Infestissumam został wydany 10 kwietnia 2013 roku. Płyta zadebiutowała na 1. miejscu szwedzkiej listy przebojów Sverigetopplistan oraz wygrała nagrodę Grammis w kategorii Årets hårdrock/metall. Album dotarł ponadto do 28. miejsca listy Billboard 200 w Stanach Zjednoczonych sprzedając się w nakładzie 14 tys. egzemplarzy w przeciągu tygodnia od dnia premiery. Wydawnictwo zapewniło grupie także pierwszy sukces na rynku międzynarodowym. Nagrania trafiły na listy przebojów m.in. w Wielkiej Brytanii, Finlandii i Norwegii. 19 listopada, także 2013 roku ukazał pierwszy minialbum Ghost zatytułowany If You Have Ghost. Wydawnictwo dotarło do 87. miejsca listy Billboard 200 znalazłszy nieco, ponad 5 tys. nabywców. 21 sierpnia 2015 roku do sprzedaży trafił trzeci album studyjny zespołu zatytułowany Meliora. Płyta uplasowała się na 8. miejscu amerykańskiej listy przebojów (Billboard 200) sprzedając się w nakładzie, niemal 30 tys. egzemplarzy. Skład:

1. Tobias Forge - wokal, gitary, bas, instrumenty klawiszowe (2008 – obecnie)

2. Papa Emeritus - wokal (2010–2012)

3. Papa Emeritus II - wokal (2012–2015)

4. Papa Emeritus III - wokal (2015–2017)

5. Cardinal Copia - wokal (2018 - obecnie)

A Group of Nameless Ghouls (grupa bezimiennych upiorów) - gitary, bas, perkusja, instrumenty klawiszowe, chórki (2010 – obecnie):

6. Martin Persner - gitarzysta rytmiczny, Ether a.k.a. Omega (2010–2016)

7. Simon Söderberg - główny gitarzysta, Fire a.k.a. Alpha (2010–2016)

8. Mauro Rubino - klawiszowiec, Air / Wind (2011–2016)

9. Martin Hjertstedt - perkusista, Earth (2014–2016)

10. Henrik Palm - gitarzysta rytmiczny, basista Ether (2016), Water (2015–2016)

11. Gustaf Lindström - basista, Water (2010–2011)

12. Aksel Holmgren - perkusja, Earth (2010–2014)

13. Rikard Ottoson - basista, Water (2011–2014)

14. Linton Rubino - basista, Water (2014–2015)

15. Megan Thomas - basista, Water (2016)

16. Papa Nihil - saksofon (2018 – obecnie) Dyskografia: a. Opus Eponymous Data: 18 października 2010 Wydawca: Rise Above Records

b. Infestissumam Data: 10 kwietnia 2013 Wydawca: Loma Vista Recordings

c. Meliora Data: 21 sierpnia 2015 Wydawca: Loma Vista Recordings

d. Prequelle Data: 1 czerwca 2018 Wydawca: Loma Vista Recordings Minialbumy:

e. If You Have Ghost Data: 19 listopada 2013 Wydawca: Loma Vista Recordings

f. Popestar Data: 16 września 2016 Wydawca: Loma Vista Recordings Single:

g. "Elizabeth" 2010 — — Opus Eponymous

h. "Secular Haze" 2013 — 22 Infestissumam

i. "Year Zero" 2013 — 22 Infestissumam

j. "Cirice" 2015 — — Meliora

k. "From the Pinnacle to the Pit" 2015 — — Meliora l. "Majesty" 2015 — — Meliora

ł. "Square Hammer" 2016 75 — Popestar

m. "Rats" 2018 83 — Prequelle

n. "Dance Macabre" 2018 83 — Prequelle o. "Kiss the Go-Goat / Mary on a Cross" 2019 — — Seven Inches of Satanic Panic

1 note · View note

blokmusik · 6 years

Text

Et musikalsk tilbageblik på året 2018

Efter en veloverstået jul og et festligt nytår er det tid til den årlige liste over mine 25 albumfavoritter fra det forgangne år krydret med et længere postludium af andre udgivelser, der også kræver ekstra opmærksomhed og omtale. Året 2018 har bestemt været prangende, men sammenlignet med forrige år har mængden af tydelige plademæssige sværvægtere været mindre. Dermed ikke sagt, at jeg ikke har haft mine sentimentale øjeblikke med Gwenno, Beach House, Julia Holter eller Low, råbt og skreget til Ildes og Iceage eller for den sags skyld smadret igennem til Pusha T i weekenderne eller drømt om varmere himmelstrøg til Nicolas Jaars postproduktioner under alisset Against All Logic, for slet ikke at tale om at danse vildt og voldsomt til Robyns Honey, Christine and The Queens på numre som ‘5 Dollars’ og ‘Girlfriend’ eller DJ Kozes Knock Knock, der må siges at være noget af et festfyrværkeri. Om ikke andet, så er listen klar. Velbekomme.

Top 25

25.

Jens Rubin og de Matchende Læber / Dødningehoved

Vellness-drengene er ikke til at standse. Nye projekter, nye konstellationer og mere innovation. En Lars HUG’sk pop-EP, der hylder nye som gamle måder at skabe popsange med halvfalske falsetter og finurlige nostalgitrip om fodboldmesterskaber og smeltende hjerte-rimer-på-smerte oder om forliste flammer.

24.

Nils Frahm / All Melody

Et studium i balsamerende musikalsk elegance.

23.

SOPHIE / Oil Of Every Pearl’s Un-Insides

En triumferende kunstnerisk bedrift skabt i et splittet sind mellem forskellige identiteter, hvorfra fremtidens popmusik er født.

22.

Noname / Room 25

Et politisk opråb, der finder materiale i et stadigt splittet USA, hvor hun med linjer som “My pussy wrote a thesis on colonialism” og “Y’all really thought a bitch couldn’t rap huh” på intronummeret ‘Self’ revser og konceptualiserer den blivende debat om kvindelige rapperers plads i hovestrømmenes musikindustri.

Fra at være et upcoming stjernefrø med utilfredshederne på rette sted, cementerer hun nu sin status som en funklende ledestjerne for fremtidens R&B, hvilket er noget af bedrift efter kun anden udgivelse.

21.

Iceage / Beyondless

En til dato mildere variant af Elias Benders rockbandes ellers peberstærke rockkompot, der dog alligevel lyder mere desto mindre som Iceages mest gennemspillede og velskrevede udspil indtil nu. De har forladt de danske græsgange og Mayhems anti-hvad-som-helst ståsted og i stedet bakket deres til tider politiske, men også selvreflekterende blotlæggelse med et fokuseret, fuldvoksent og mere opulent storværk.

20.

Kamasi Washington / Heaven & Earth

Nutidens svar på jazzens prins, konge og kejser i én og samme person slår endnu engang fast, at han er uomtvistelig. Omend han nu er blevet mere lyttervenlig og mindre eksperimenterende, så er han stadig den mest interessante og gennemmusikalske jazzmaestro netop nu.

19.

CHINAH / Anyone

Dansk pop har sjældent lydt bedre. CHINAH afprøver nyt musikalsk territorie og har dermed smidt de blødsødende melodier over borde og skiftet det ud med (for engangs skyld) at undgå behovet for grålige hitparader. De forsøger sig i stedet med at gå en mere beskidt vej. Fine Glindvad syner stadig lige smukt, men er nu også blevet sexet og pirrende. Sammen med rytmer i parløb og mastodontiske synthstorme og massive vægge af forvrænget guitar er de med ét gået fra at være uvedkommende popfyld til at være popfrontiers, der går forrest.

18.

The 1975 / A Brief Inquiry Into Online Relationships

Med en absurd portion alsidighed i The 1975′s popunivers har de fået filet det værste af den politiske kynisme fra, men alligevel tappert plæderet for en verden med større vished om de problemer, der står lige for næsen af os: populistiske overhoveder, den over-the-top flade fornemmelse af fornærmelse ved afvisning på dating-apps til det omvendte håb om en forhåbentlig mere optimistisk discokugle-funklende fremtid. Med moderne referencer til mange af de allerstørste poprock konger og dronninger dyppet i jazz, stryger-ensemble, soullede gospel kor, intime akustiske, enetaler om kærligheden til en robot til selvfølgelig - og allervigtigst - de storladende, smil-for-helvede-temaer med simple guitar-bas-vokal korrespondancer - man føler en vis 80′er-mimik - som man ser det på “It’s Not Living (If It’s Not With You)”. Men numre som “Love If We Made It” og “Inside Your Mind” og “I Like America & America Likes Me” er allesammen højdepunkter, der beviser, at 1975 vil og kan mere end blot at producere samlebånds hit som en anden sydtysk pølsefabrik.

17.

Low / Double Negative Et langstrakt organ går på vid gab ind i prøvelser om at overskride den menneskelige stemme. Mimi Parker og Alan Sparhawk har i samarbejde med produceren BJ Burton fremprovokeret en tingsliggjort påmindelse om at vi mennesker stadig kan være i stand til at gøre lyde foranderlige - hvad er instrument og hvad er vokal? I en tyk tåge af politisk håbløshed og sange om armod og trang til at flakse væk i vinden indkapsler Low deres lyd i det, der med rette kan kaldes 2018s bedste (dis-)harmoniske prøvelse. Men også bandets til dato bedste udgivelse.

16.

Yves Tumor / Safe In The Hands Of Love

Puroriginalt sammensurium af eksperimenterende legeringer mellem rock, Britpop, synthpop, ambient og såkaldt havpunk.

15.

Julia Holter / Aviary

Flaksende vinger rundt om et bur af både kærlighed og sakrale skrig. En polyfonisk udforskning udi et omtrent halvfems minutters odysse-lignende kaos.

14.

DJ Koze / Knock Knock

En stærktreduceret Maggi-terning af total frihedsfølelse.

13.

Gwenno / Le Kow

Psykedeliske småbidder ført an af atmosfæriske lydbilleder og walisiske opråb.

12.

US Girls / In A Poem Unlimited

Politiskbefriende i en stærk toksisk tone struktureret ud fra disco og forbandelse over for det nuværende politiske klima.

11.

Mitski / Be The Cowboy

Excentrisk og virtuos, hvor en underliggende følelse af usikkerhed og ikke at ville stoppe ligger og lurer. Mitski har aldrig virket mere selvsikker end på denne visionære og inciterende vækkelse af et indie rocket selvportræt.

10.

Yo La Tengo / There’s A Riot Going On

En hyldest til de små momenter vi kan ændre i vores liv, der nok foregår i en stille larm, men stadig har sin eksistensberettigelse. Tidløst og drømmende.

Kali Uchis / Isolation

Genreskiftende og innovativt. Et skinnende vidnesbyrd om en stjerne, der er under udvikling.

Against All Logic / 2012 - 2017

Nicolas Jaar hiver gamle samples opad posen og udad det har han fået produceret et fandens komplimentærbart danse-ensemble mellem hi-hat og synth - og uden ét kedeligt moment.

Blood Orange / Negro Swan

Ikke bare et fremragende album, men Dev Hynes har også givet et stykke af sig selv, om ønsket at blive elsket.

Pusha T / Daytona

Clipse var et 00er-fænomen båret af og skudt ud i succesmøllen med hjælp fra The Neptunes, men skulle alligevel også ende med at være skylden til, at det umage brødrepar går hver til sit. Efter to lovende mixtapes, dog med nogle få numre af svingende kvalitet, udgiver Pusha T i efteråret 2013 den fabelagtige, stramtproducerede My Name Is My Name, der yderligere imponerede med et overskudsagtigt, pistolskydende rapflow og ditto slående lyriske færdigheder. Darkest Before Dawn var ligeså en lovende udgivelse, men endnu med plads til forbedring. Mandens budskab syntes næsten formfuldendt, men stod alligevel langt fra tilbage som samme type arvtager til klassikerstatus inden for hiphopverdenen som Outkasts og Kanyes hæderkronede dage i 00erne. Nuvel, mangler kan jo forbedres, hvor til man kunne fristes til at sige - som sagt så gjort.

Med DAYTONA beviser han for første gang at beside unikke teknikker, der falder i eksakt samme spor som produktionerne. For denne gang er udtrykket blevet endnu mere fokuseret, så udmattelserne langt overgår foregående udspil. Der er tale om en hårdkogt cocktail af tætlydende produktioner fra den absolut øverste skuffe med Mr. West siddende i førersædet forbundet med Pusha’s stadigt inciterende, nærmest prædikende stemmeføring, der skærer luften væk mellem ordene, hvilket til sammen udgør et frygtindgydende ambitionsniveau, men også en selvsikkerhed, der er svært uforlignelig.

Det er mørkt, tenderende til det dystopiske, hvor virkemidlerne er få, men det tilbagestående indhold fremstår uhyre skarpt på de syv numre, der udgør 21 minutter af et tonstungt højspændingsbatteri. Blandt de absolutte højdepunkter kan både fremhæves den ultraminimalistiske kæberasler ‘If You Know You Know’ , men også den blærede Kanye-mesterstreg ‘The Games We Play’. Fællesnævneren mellem de 7 skæringer er ikke blot et imponerende bundniveau, hvorfor de hver især føles som forskellige afkroge af to geniers sind, men sammen virker som en præstation, der bliver svar at overgå.

Hvis hans talent rakte langt med de foregående pladser, så gør han her tavlen ren og hamrer det denne gang fast med skudhuller og skarpladte rim, at han er en sand mester inden for hans felt og er dermed svær at ignorere som en rapper i en liga for sig.

MGMT / Little Dark Age

Udgangspunktet er mørke. Teknologiens fremskredende ødelæggelse af menneskelig interaktion, moderne datingformer og Trumps selvudslettende vision om at gemme hemmeligheder, hvad der åbenlyst ikke er muligt. Alt dette er rutineret undfanget i et 80′er-lydende spøgelseshus, hvor popmelodierne er så iørefaldende, at såvel ‘Me & Michael’, ‘When You Die’ som ‘Little Dark Age’ gør udskejelserne til deres til dato bedste præstation. Denne påstand mener jeg kan suppleres med en udadvendt lyst til at eksperimentere, der kan mærkes på numre som “Days Got Away”, hvilket gør pladen mere formfuldendt end noget hidtidigt udspil fra bandet samtidig med produktionernes popperlemor gør pladen til en kærkommen lytteroplevelse.

Robyn / Honey

På Honey er klubbens sveddryppende ekstase blevet erstattet af nattens sidste eftertimer, hvor kroppen nærmer sig en følelserne-ud-på-tøjet-agtig rastløshed. Robin Miriam Carlsson beviser atter en gang, at hun på trods af at have været væk i 8 år stadigvæk er skaberen af de nyeste poptrends i stedet for bare at ride med på dem.

Beach House / 7

Beach House forbliver melodiøstetens perfektionister. De er slet og ret autorer indenfor deres felt og formår på 7 at genopfinde sig selv som et dystert og tungtvejende drømmepop band, der efterhånden må opnå samme status som deres datids forbillede, Cocteau Twins. En klassiker uden sidestykke.

Christine & The Queens / Chris

Chris er et rebelsk forsøgsdyr, hvor poppen får lov at flyve frit rundt. Der bliver både testet flydende identiteter, herunder feminisme, maskulinitet og styrke, hvorfra der åbenbarer sig et triumferende vidnesbyrd om, at det til stadighed er muligt at splintre personligheder og musikalske popkonventioner og ud af det skabe et målløst og tidløst popunikum.

Amen Dunes / Freedom

Gennem frihedsberøvelsens elleve anekdotiske refleksioner lukker Damon McMahon lytteren ind i et aggressivt, men også dybt personligt erindringsportræt. Pladens korpus er bygget opad fortællinger om en alt andet end rosenrød barndom, hans famlen i spørgsmål om maskulinitet og åndløshed, moderens kamp med kræft og hans problematiske forhold til sin far. Teksterne spyttes ud som poetiske tableauer som blev de fremdyrket fra hans egen galde. Denne rammefortælling er afhængighedsskabende og samlingen af disse intense mikrokosmer er simpelthen umulig at ryste af sig.

Boblere

Snail Mail / Lush

Turbolens / II

Car Seat Headrest / Twin Fantasy

Courtney Barnett / Tell Me How

Idles / Joy as an act of Resistance

I det dialektiske forhold mellem kultiverede tanker om håb og en trodsig storsnudethed ramler personlige og politiske stridigheder sammen og skaber et skønt og småsnusket bud på post-punk i det herrens år 2018 - lige i ansigtet.

Rosaliá / El Mal Querer

Melodys Echo Chamber / Bon Voyage

Let’s Eat Grandma / Hot Pink

Janelle Monae / Dirty Computer

Nils Frahm / All Melody

Parquet Courts / Wide Awake!

Shame / Songs of Praise

Earl Sweatshirt / Some Rap Songs

Tirzah / Devotion

I betragtning:

Jean Grae & Quelle Chris / Everything Is Fine

Tierra Whack / Whack World

15 minutter. Det er hvad der skal til. Snap-chattens minimalt destillerede øjebliksbilleder af desperrassion, ekstase, kedsomhed eller hverdagstrivialitet går op i en højere enhed på dette idéværk, tankeeksperiment af et fastfokuseret underværk.

Kadhja Bonet / Childqueen

Father John Misty / Gods Favourite Costumer

Ariana Grande / Sweetener

Popprinsessen, der voksede ud af popmelodier lige så spændende som lyden af et køleskab på en varm sommerdag, og i stedet fik fremskaffet hitmogulen Max Martin til at trylle fabelagtige ‘No Tears Left To Cry’ frem og blandt andre Pharrell Williams til at skabe en produktionsmæssig tyngde gennem hele pladen med numre som ‘R.E.M’, ‘Blazed’ og ‘Borderline’ med Missy Elliot på vokalbesøg.

Marie Davidson / Working Class

Helado Negro / Island Universe

Serpentwithfeet / Soil

Fatima / And Yet It’s All Love

Tim Hecker / Konoyo

Laurel Halo / Raw Silk Uncut Wood

Aseul / ASOBI

Grouper / Grid of Points

Jon Hopkins / Singularity

Bella Boo / Fire

Peter Sommer / Elskede at drømme, drømmer om at elske

Speaker Bite Me / Future Plans

The Internet / Hive Mind

Octavian / Spaceman

Bisse / Tanmaurk

Inderst inde har vi alle afarter af samme drøm. Drømmen om samhørighed, tolerance og venligsind mellem os alle. Hvem ønsker ikke det? Fri for kontroverser, så vi i stedet kan koncentrere os om at få verdenshjørnerne til at forene sig og leve lykkeligt til vore dages ende. Eller hvad? Disse spørgsmål var at finde på Bisses magnum opus Højlandet tilbage fra 2016. Samme drømme går igen på Tanmaurk, men denne gang har drømmen fået liv i form af en lysende klar kritik.

Samfundsdebattøren og den lyriske magiker, skeptikeren og optimisten på én og samme tid, manden med fremtiden i sin hule hånd, Bisse himself, har påny smeltet kunsteriske metaller sammen til endnu en ny fortælling, denne gang om nationalfølelse og polemiske debatter om det kære kongerige Danmark pakket ind i en symfonisk orkestrering af Copenhagen Phil. Dette musikalske hamskifte har både sine smukke sider, når Bisses tekster formår at emulgere med de storladne kompositioner som på ‘Viv’ og ‘Grand Danois’. Men indimellem slår samarbejdet mellem orkestret og Bisse sprækker og falder desværre også ud af hak på ‘Himmelbjerget’ og ‘Verdens Ældste Kitesurfer’ er en akustisk ligegyldighed. På trods af det findes også mange lyspunkter, hvor han kaster forfriskende nye farver maling på et Danmarkskort, der ellers langsomt er ved at falme og gro ind ad i stedet for at se ud over eget snæversind.

Kortet han ønsker at optegne er et land, der ikke kun indeholder barndomsminder fra Mosevej og det eksistentielle møde med Kongegen, men også forargende politikere, der opfører sig som hunde. Og denne eksplicitte kritik af Danmarks grimme ansigt er et nyt kapitel i hans nu afsluttede landstrilogi, hvilket er forfriskende, omend albummets kvaliteter tynder ud mod slutningen af Tanmaurk. Drømmen kan jeg kun være enig i, men den er klarest på den første halvdel af albummet. Hist og her bliver albummet en lille smule ligegyldigt. Men det ændrer ikke ved, at jeg må hæve glasset for Bisses mod og idealisme, der er en gloværdig handling i en tid, hvor revolutionerne er få.

Anna Von Hauswolff / Dead Magic

Smerz / Have Fun

Soccer Mommy / Clean

Young Fathers / Cocoa Sugar

Nlüfer Yanya / Do You Like Pain?

Af Jens Grelck, 2019

#tilbageblik

0 notes

omstreifere-blog · 7 years

Text

Omstreifere oppsummerer det norske musikkåret

Omstreifere har satt sammen en liste over våre norske favoritt-utgivelser fra året 2017. På samme tid i fjor betegnet vi året 2016 som et usedvanlig godt musikk år for oss som liker americana, country og beslektede sjangre. Jaggu, har året 2017 har vært minst like fantastisk som fjoråret!

Hver uke skriver Omstreifere på våre Facebook-sider om en låt som har utmerket seg i uka som har gått i spalten «Ukas låt». Ofte inneholder denne spalten også en hyllest til albumet låten er hentet fra. Sitatene om albumene nedenfor er hentet fra denne spalta.

Trykk her for spilleliste.

1. «Alt som har hendt» - Erlend Ropstad

Første singel fra albumet «Alt som har hendt» ble sluppet i august. Jeg husker veldig godt mitt første møte med denne låta. Det var en kjip dag. Det meste var svart selv om det var lyst ute. Da denne låta dukka opp i høretelefonene mine sang Ropstad akkurat det jeg trengte å høre. Jeg har ikke for vane å sette enkeltlåter på repeat, men denne kvelden snurret denne ene låta inne i hodet mitt i over en time. Etterpå var alt litt bedre.

Siden august har denne låta blitt spilt jevnlig. Ofte mange ganger hver dag.

For et par uker siden kom endelig albumet. Ropstad slo meg i bakken igjen. Det var en heftig opplevelse. Jeg klarer ikke å beskrive det på noen annen måte. Jeg har prøvd å tenke tilbake. Prøvd å tidfeste sist jeg ble så berørt av et album. Jeg tror jeg må tilbake til 1999. Til året Thåstrøm ga ut albumet «Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal».

Og, da tror jeg egentlig jeg har fått sagt det som skal sies om denne plata.

- Henning

2. «No Offending Borders» - Torgeir Waldemar

Et album som stadig har blitt plassert høyere og høyere opp på min liste over årets beste album. Torgeir Waldemars «No Offending Borders» fikk noen runder da det ble sluppet i begynnelsen av året, men strømmen av fantastiske plater fikk meg raskt til å legge dette albumet til side. Jeg husker jeg likte flere av låtene, men jeg tok meg aldri tid til å fordype meg skikkelig i denne utgivelsen. I slutten av november og utover i desember har jeg endelig oppdaget hvor bra dette albumet er. Det blir spennende å se hvilken plassering denne plata får på listene våre når vår selvpålagte deadline går ut like etter julaften. Jeg kan allerede nå røpe at «No Offending Borders» er inne på en sikker topp 5-plassering.

- Henning

3. «Triste Sanger og Vals» - Roger Græsberg & Foreningen

Omstreiferes kjærlighet til Finnskogen strekker seg lenger enn til møte med tettvokst furuskog og uberørt natur. Fra tid til annen kommer det også musikk ut fra «de dype skogene», en skog Omstreifere aldri kommer helt til bunns i. Roger Græsberg & Foreningen, med Roger Græsberg fra Finnskogen i spissen, har akkurat debutert med plata «Triste Sanger og Vals» til strålende anmeldelser fra både lokal-og landsdekkende presse. Gratulerer!

«Triste Sanger og Vals» vil snurre og gå kommende helg i kjærra til Omstreifere. Da setter vi kursen mot Finnskogen for å dokumentere livene til noen av menneskene som bor de. Kanskje klarer vi å bli litt klokere på hva Finnskogen er med Roger Græsberg & Foreningen som helgens soundtrack?

Henning Benjaminsen i Omstreifere ha tatt coverbildet på plata og pressebildene av bandet. Vi kommer derfor ikke til å anmelde denne plata.

- Martin

4. «Verden av i går» - Levi Henriksen & Babylon Badlands

Vi laget aldri noen anmeldelse av dette albumet, men Omstreifere var tilstede på slippfesten for albumet. Rapport fra denne festen kan leses her.

5. «Old Soul» - Unnveig Aas

Unnveig Aas har lenge vært stjerne i undergrunnen. I 2013 ga hun ut sin første EP «Time Has Changed Us», i 2014 slapp hun singelen «How Long Must A Woman Mourn» og i 2015 ga hun oss fine «Love EP». I dag kom endelig debutalbumet hennes «Old Soul» ut. Debutalbumet kommer til å gjøre henne kjent blant allmenheten, bli spilt i radio, Aas vil bli invitert til Lindmo og spille på de største festivalene. Jaggu kommer hun til å slå igjennom internasjonalt også. Oslo vil bli betegnet som den nye americana-hovedstaden i Europa. Hvis det finnes rettferdighet.

- Henning

6. «The Secret Sound of Dreamwalkers» - The Secret Sound of Dreamwalkers

Aasvang og bandet hennes tar oss med på en vanvittig reise i et virvar av forskjellige stemninger og sjangere. Vi er innom hjerteskjærende country, breibeint 70-tallsrock, syretripper og ørkenlandskap. Tenk deg en vellykket kollasj av vuggesang, Cowboy Junkies, Emmylou og Parsons, 80-talls soul, Black Sabbath og masse andre greier jeg ikke helt klarer å beskrive.

- Henning

7. «Palomino Motel» - Trond Svendsen & Tuxedo

I slutten av april fikk jeg stukket til meg en cd fra Rootsy-Vikeke som hun insisterte på at jeg måtte høre på. Dagen etter, grytidlig mandag morgen, putta jeg plata i cd-spilleren i bilen. Hodet verka etter en pils for mye på konserten jeg var på dagen før. Snøen lavet ned. Bilen skrangla, den skulle egentlig vært på eu-kontroll for et par måneder siden. Har utsatt det i det lengste, vet at det kommer til å bli dyrere enn jeg har råd til. Har stått opp altfor seint og vet at jeg snart kommer til å sitte fast i køen inn til byen.

Plata som blir spilt på anlegget snurrer en stund før jeg registrerer musikken. Vokalistens stemme blander seg med en kvinnestemme og instrumentene klager. Jeg skrur opp volumet og musikken som fyller bilen passer perfekt for snøstorm i april. Noen ganger treffer musikk knallhardt og uventet. Dette var en slik opplevelse. Plata rekker å snurre to og en halv gang før jeg kom dit jeg skulle. Denne dagen kunne godt køen gjennom byen vart evig.

- Henning

8. «Southern Insecurity» - Country Heroes

Jeg drømmer stadig om Amerika. Jeg drømmer om å oppsøke brune buler der countrymusikken strømmer mot meg fra ei lita scene. Døse melankolsk i et hjørne med ei kald ølflaske foran meg på bordet. Sovne på et billig motell og dagen etter kjøre videre til neste by. Stoppe på en diner og ta en milkshake og en burger. På veiene suser den ene fete amerikaneren etter den andre forbi meg i motsatt retning. Jeg retter på hatten, tenner en sigarett, trøkker gassen i bånn og sikter på noen heftige fjellformasjoner i horisonten. Jeg drømmer mest sannsynlig om et Amerika som ikke finnes.

Drit i virkeligheten. Den norske gruppa Country Heroes tar meg med til en perfekt verden, der jeg kan oppleve slike ting som jeg fablet om ovenfor. Til en verden der dressene fortsatt er av polyester, der røyking ikke er farlig og skikkelig country strømmer ut av høyttalere og fra små scener til enhver tid.

Plata «Southern Insecurity», som nettopp kom ut på labelen Safe and Sound recordings, har magien som skal til for å kunne forandre en grå hverdag til ei sein natt på min drømme honky-tonk bule.

For en stemme og for et stødig band! For ei herlig country plate denne gjengen leverer!

- Henning

9. «In Central European Time» - Dig Deeper

Omstreifere omtalte aldri dette albumet på våre Facebook-sider og har derfor ingen tekst å sakse sitater fra.

10. «El Dorado» - The Anti-Music Bonanza

The Anti-Music Bonanza serverer oss et album proppfullt av klassisk boogie-rock iblandet kledelige doser skranglete country. Allerede i åpningslåta drypper det svette av cowboyhatten til vokalist og låtskriver Græsberg. Herfra og ut er det full fest i lokalet. Bandet gliser seg gjennom platas ti låter og serverer oss en uimotståelig suppe bestående av alle de riktige klisjeene fra musikkhistorien i blandet en stor dose kjærlighet til sjangerne de stjeler ubeskjedent fra. Plata er spilt inn i legendariske Silence Studio og det er tydelig at bandet hadde en strålende helg langt inne i de svenske skoger da denne plata ble festet på tape.

- Henning

11. «The Santa Ana» - Sugarfoot

Der det forrige albumet hadde en mer rendyrket stemning, spriker dette albumet i flere retninger. De mer poppa og lystige låtene får mer plass enn de gjorde på «Different Stars», men vi blir også servert herlig kosmisk countryrock, og deilig gitarøs med klare hint til Neil Young.

«The Santa Ana» ser ut til å bli mitt sommeralbum denne sesongen og når høsten kommer tror jeg jaggu plata fortsatt kommer til å funke helt utmerket.

- Henning

12. «Klokkene ringer!» - Onkel Tuka

Jeg sluker store mengder musikk. Hver eneste dag. Det har jeg gjort denne uka også, men denne uka har ingenting festa seg ordentlig. Jeg vet det har kommet ut plater som jeg garantert kommer til å høre masse på de nærmeste ukene og som kanskje vil komme høyt opp på listene mine når dette året skal oppsummeres. Colter Wall har endelig sluppet sitt etterlengtede debutalbum, norske Sugarfoot er aktuelle med ny skive og en av mine favorittartister, Daniel Romano, har med sin ferske plate fått bloggkollegaer og anmeldere til å overgå hverandre av begeistring. Dette er plater jeg vet jeg kommer til å få glede av, men ingenting har altså festa seg skikkelig. Bortsett fra en låt; Onkel Tukas «Tater» fra deres siste plate «Klokkene Ringer!».

Onkel Tukas nye skive kommer sannsynligvis også til å begeistre meg i ukene som kommer.

- Henning

13. «Sesong Fire» - Tønes

Tønnesen har gjort det igjen. Han har laga strålende musikk basert på historiene til oss helt vanlige folk. Bernt, Peder og alle hverdagsheltene som bidrar til at samfunnet henger i hop. De som gjør det beste ut av det de har i vonde og gode dager, for å bruke en av Tønnesens tekstlinjer.

- Henning

14. «Miniature Scenes of Sorrow» - Bluebird’s Ghost

Omstreifere satte stor pris på Ep’en «This Too Shall Pass» som duoen slapp i fjor og låta «Ragged Earth» fra denne Ep’en fikk en velfortjent plass på vår liste over fjorårets beste norske låter. Med denne utgivelsen fortsetter duoen å imponere. Sju lavmælte låter inspirert av amerikansk mountain music og blugrass spilt og sunget på en aldeles fabelaktig og gåsehudfremkallende måte.

Lydbildet er sparsomt og nedtonet og gir akkurat nok plass til ekteparets rørende harmonier. Lyden som strømmer ut av høretelefonene har ved flere anledninger gitt meg akutt behov for å legge meg ned på gulvet, stenge alle andre inntrykk ute og bare nyte musikken.

- Henning

15. «Blåe Drag» - Tove Bøygard

Omstreifere omtalte aldri dette albumet på våre Facebook-sider og har derfor ingen tekst å sakse sitater fra.

#Erlend Ropstad #Torgeir Waldemar #Roger Græsberg & Foreningen #Levi Henriksen & Babylon Badlands #The Secret Sound of Dreamwalkers #Trond Svendsen & Tuxedo #Country Heroes #Dig Deeper #The Anti-Music Bonanza #sugarfoot #Onkel Tuka #tønes #Bluebird's Ghost #Tove Bøygard #Omstreifere #Årets beste norske album 2017 #Favoritt album 2017 #Best of 2017

2 notes · View notes

toddkelly2 · 6 years

Text

Your love skull getting killed som Nike Skor Dam

– 1000 gånger har jag sagt skrivna ord gör också ont. Det framgår av Svensk Handels senaste nike air max dam hållbarhetsundersökning, där 1770 av medlemsföretagen deltagit. Utrustningstillverkaren Callaway lanserar två nya hybridmodeller. I stället för nedlåtande protektionism, framtidsinriktad samhällsutveckling. Så förändras lite i taget hela tiden, säger hon. Beställningar över 500 SEK levereras gratis beställningar över 500 SEK levereras gratis inom 3 arbetsdagar. Paris Saint Germain, Zlatan Ibrahimovic klubb som mötte Hammarby på Tele2 Arena i tisdags, skulle presentera lagets nya matchställ. Att lägga till namn, nummer eller klubbmärke adderar ytterligare 2 dagar till leveranstiden för din beställning. Beställningar beställningar över 1000 SEK levereras gratis inom 2 nike skor dam dagar. Till nike dam syvende och sists är McDonalds en burgarkedja, och det finns inget viktigare för oss än att förbättra kvaliteten på vår mat, säger Mcdonalds NFL Jerseys China USA-chef Chris Kempczinski enligt Wall Street Journal.

Var ska då lägga skulden till de frostiga förbindelserna? Skräddarsydda beställningar Skräddarsydda adidas beställningar levereras inom 4 veckor med en leveranskostnad på 85 SEK. Det varma träet är extra snyggt i helvita inredningar och kan ofta köpas secondhand. Sån är människorna. Beställningar över 500 SEK levereras gratis beställningar över 500 SEK levereras gratis inom 3 arbetsdagar. Det här är ett fynd som kräver lite flyt eftersom trenden blivit mycket uppmärksammad, men om du har turen att hitta gamla rottingstolar – eller kanske till och med en soffa – på loppis är du helt rätt 2017!

De förvridna satansriffen svävar i luften och vill bara tända kandelabrar, inta lotusställningen, rabbla baklängesverser och dyrka årets kanske rent av bästa album. Företaget har stått vid konkursens två gånger för att nike air max 90 dam vara världsledande med ett börsvärde på över 30 miljarder kronor, fortsätter . Ger bra grepp vid riktningsförändringar och är utrustade med syntetskinnsovandel som ger utmärkt bollkontroll och känsla. Det räcker att den drämmer dig i huvudet med en fjäder. respekt för skribenter och berörda personer i artikeln. Samtidigt måste arbeta förebyggande. Att lägga till namn, nummer eller klubbmärke adderar ytterligare 2 dagar till leveranstiden för din beställning.

Grafiken är riktigt dåliga med tanke på att det släpptes i år.

Innan det släpptes 2016 lead directorn rent av ut och sade att om det inte blev en framgång, kunde serien vara skadat gods för NFL Jerseys China alltid. Din fråga, vad är skillnaden mellan betygen 9 och 10? Har för mig att det var lite beroende på hur bra det går med One X och hur fansen tar emot det hela. Dessa bildar ett Fryksdalens gymnasium. Även om alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Det är så jäv Jag har alltid hört att Resident Evil 4 ska vara ett av dom vassaste spelen i serien men jag kände aldrig riktigt att suget fanns när spelet släpptes.

Även om tittarna hemma i soffan upplever att sändningen flyter på som ett rinnande vatten låter det ofta annorlunda från sändningsproducenten i reporterns öra. – Ingen kund har fått det som önskades i briefen. Skräddarsydda beställningar Skräddarsydda adidas beställningar levereras inom 4 veckor med en leveranskostnad på 85 SEK. Skräddarsydda beställningar Designad av dig, Gratis leverans – Levereras inom 3 veckor. Vem behöver fler nyheter? Att lägga till namn, nummer eller klubbmärke adderar ytterligare 2 dagar till leveranstiden för din beställning. – Om du upptäckt en bugg eller ett annat tekniskt problem på sajten, berätta det istället via vårt buggrapport-formulär. I specifika intervju snackar GRTV-teamet med som ligger bakom kommande Pode. adidas kan kontakta mig via de metoder jag väljer, såsom e-post, SMS eller post. Därför uppskattar din hjälp.

Vad innebär det här? Efter ett par mindre lyckade sidospår och en välbehövlig dvala är det dags för Tony Hawk att återvända till den industri som han en gång var en starkt lysande stjärna i… Det var ett par veckor och har http://www.officiellskor.com ju som du säkert redan sett laddat upp hundratals videos från Pax East 2018-mässan i Boston, ändå är inte färdiga.

The post Your love skull getting killed som Nike Skor Dam appeared first on Morning Moss.

from Morning Moss http://morningmoss.com/your-love-skull-getting-killed-som-nike-skor-dam/

0 notes

roaldhan · 7 years

Photo

Platearbeidarens 2017, sånn var det, norske plater - Topp 11 #firdaposten 1. DIG DEEPER “In Central European Time“ Årets beste norske utgjeving, og på sitt tredje album er bandet trygt attende i Europa. Denne gongen er det meir Autobahn enn highway.

#firdaposten

0 notes

enmusasblog · 4 years

Photo

Artisten Nick Murphy alias Chet Faker är tillbaka med ny musik Singeln Low är den första singeln sedan 2015 från topplisteartisten, producenten, låtskrivaren och multiinstrumentalisten Nick Murphy alias Chet Faker. Förra veckan medverkade Chet Faker med låten Low i den amerikanska TV-showen Ellen DeGeneres. Low spelades in i New York tidigare i december. Se här På den nya singeln kan man känna igen Chet Fakers melankoliska röst. Chet Fakers alias Nick Murphys musik har tillsammans en miljard streams med låtar som innehåller en kaskad av dämpande basgångar, ekande finstämda gitarrer som tillsammans med hans karaktäristiska röst blir en melankolisk serenad. “Bara för att jag känner mig låg betyder det inte att allt jag har, håller på att ta slut”, sjunger Chet Faker. Nick Murphy är uppvuxen i Melbourne, Australien. Hans Chet Faker projekt startade 2012 med EPn Thinking In Textures. Detta resulterade i priset Årets genombrott och Bästa independent EP på australiska AIRA (Australian Independent Record Awards). Året därefter släpptes hans hyllade cover på Blackstreets låt No Diggity som bland annat var med på Becks nya reklam under NFL finalen. Debutalbumet Build On Glass kom 2014 och hamnade på de australiska listorna, bland annat tre gånger Top-10 på Triple Js Hottest 100. Det egenproducerade solo-albumet resulterade i både platina-försäljning och fem ARIA priser, Bästa manliga artist, Bästa independentrelease, Best Cover artist, Årets Ljudtekniker och Årets Producent. År 2016 kom uppföljaren som släpptes under hans egna namn, Nick Murphy, vilket även är namnet han använde på EPn Missing Link (2017), studioalbumet Run Fast Sleep Naked (2019) och instrumentalinspelningen av låten Music For Silence i april 2020, en ambient samling som först släpptes på meditation och sömn appen, Calm. Nick Murphy har uppträtt för utsålda festivaler och teatrar världen över, både under sitt eget namn samt under sitt alias, Chet Faker. Scenerna har varit många, såsom Coachella, Glastonbury och Montreal Jazz Festival så väl som Laneway Festival, Groovin the Moo och Splendour in the Grass hemma i Australien. Nu har Nick klivit in i studion igen och samarbetar med artister som Flume, Bonobo, Banks, Kilo Kish, Marcuyhts Marr och Dave Harrington. Han nya album Feel Good släpps i juni. För mer information: https://www.facebook.com/chetfaker/ www.nickmurphy.com https://www.youtube.com/channel/UCLcSym6gRtQqhxLZHvAwuDg För intervjuer kontakta: Anette Ståhl / Enmusa Music, tel: 0707-180 120 [email protected] För mer information kontakta Ulrika Hammar / BMG, tel 0705–295 312 [email protected]

#Nick murphy #Chet Faker #Enmusa #BMG Scandinavia #Enmusa music

0 notes

persindinglarsen · 7 years

Photo

Detta är bästa svenska musikjournalistiken 2017. Om ett av årets viktigaste album. Petter Hallen som till vardags poddar i utmärkta, redan rekommenderade favoritprogrammet Vad Blir Det För Rap (med Sanna och Hugo) gjorde det som en redaktör måste göra när något stort inträffar i världen. På samma sätt som mina kollegor på SVT Nyheter laddar på specialsändningar om stora händelser så levererade Petter ett helt extrainsatt avsnitt om albumet ifråga - ”Ghetto Kända” av Jaffar Byn. Med sin stora kunskap berättar han lysande pedagogiskt om en artist och ett album som är intressant ur så otroligt många olika perspektiv - musikaliskt, musikbranschfilosofiskt och inte minst politiskt. Och som ingen annan i svensk media pratar om. Tack Petter ⭐️! En belöning väntar 🎂 Lyssna här: http://blogg.ng.se/vad-blir-det-for-rap/2017/04/vbdfr-special-recension-av-jaffar-byns-album-ghettokanda

#petter417 jaffarbyn

1 note · View note

donmartinoslo-blog · 7 years

Text

Don Martin presenterer: Stogie T, Lotus, Jonas Benyoub, Adam Ezzari m.fl.

Lørdag 4. november gjør vi et one night only Don Martin show featuring Stogie T, Lotus, Adam Ezzari og Jonas Benyoub på Blå under Oslo World Music Festival. Kjøp billetter her.

Oslo World bruker meg i år som en av fire profiler for programmet sitt, og jeg kurerer en egen kveld Oslo World Music festival lørdag 4 november. Det er min første ordentlige Oslo-konsert på et år, og det kan bli en stund til neste. Vi har satt sammen et eget show for kvelden vi bare gjør en gang. I tillegg til Don Martin konsert med overraskelser presenterer vi et lite knippe folk jeg føler fra rundt omkring:

Stogie T (SA)

Stogie T, aka Tumi Molekane, er en Sør-Afrikansk rapper og poet. Han var første gang i Norge med bandet Tumi & The Volume for mer enn tolv år siden. Vi har gjort flere låter sammen siden da, blant annet «Boikott Israel» låta som er på Mann For Min Hatt. I 2016 bytta Tumi artistnavn fra Tumi til Stogie T og slapp nytt album.

youtube

Lotus

Vi kaller Lotus norsk hiphops firstlady. Og det er ikke for ingenting. Lotus er frontfiguren i Awesomnia men har på egenhånd hatt en fot med mangt lenge, blant annet dansegruppa Cre8. Når hun nå endelig stepper ut foran mikrofonen er det for å bli. Lotus spytter for kvinnene. Get with the program.

youtube

Jonas Benyoub

Min lillebror Jonas Benyoub er Nilsenbandens Ellingsrud-alibi. Jeg har fulgt og kjent Jonas siden han var veldig ung, og i 2017 har endelig Jonas begynt å slippe den musikken som er «ham». Og det kommer mer. Dessuten har Jonas vært med oss rundt live det siste året og er blant annet med på mine låter «Ordfører» og «Løvehjerter».

youtube

Adam Ezzari

Sist og yngst men ikke minst har jeg med 18 år gamle Adam Ezzari fra Hauketo. Adam har knapt holdt på for alvor i to år men det er allerede tydelig at han skal steder. Han ble signa til Universal i starten av 2016 og har flere låter som på vei som er dritefete. Adam var også med på Løvehjerter RMX med meg før i år.

youtube

So thats whats up. Kjøp billetter her.

Don Martin presenterer: Stogie T, Lotus, Jonas Benyoub, Adam Ezzari m.fl. was originally published on Don Martin

0 notes

tankaromrap · 7 years

Text

Årets rapalbum 2017

Från botten till skyarna 2017 fortsatte i kvarlevorna av där fjolåret hade lämnat rapmusiken, det vill säga i post-Bad and Boujee-eran och förväntningarna på årets rapskivor var för mig personligen på rekordlåg nivå. Fjolåret hade inte på något sätt varit ett suveränt rapalbum-år och den visade inga tecken på en ljusare framtid. Efter A$ap Mobs gränslösa flopp Cozy Tapes Vol. 2 tappade jag helt och hållet hoppet. Nu flera månader senare, när året når sitt slut, är jag därför förvånad att det ändå fanns riktigt bra plattor att uppmärksamma.

Ung energi från Västerås Första kontakten jag hade med MC Hans var från en vers på Eboniks låt Out Da Radar. Två år senare släpptes MC Hans solo EP Tänker så det ryker. EP:n består av sex svenska raplåtar med vardagliga teman och personliga upplevelser kryddade med rätt så traditionella hiphopbeats. EP:n är tyvärr bara en kvart lång var av de flesta spåren låter ganska lika och samtidigt står refrängerna för mycket i fokus. De positiva sidorna överväger ändå de dåliga, Tänker så det ryker är en avslappnande EP där MC Hans visar en enorm potential för framtiden. Hans utstrålar ung energi med sitt intensiva flow och jag ser fram emot vad han kommer att göra till näst.

Favoritlåt: Flumz

Gubbgrupp gör comeback N.E.R.D gjorde comeback efter en sju års paus med skivan No One Ever Really Dies. Till skillnad från tidigare skivor står nu Pharrell Williams för största delen av produktionen, medan The Neptunes-duons andra frontfigur Chad Hugo står mer i skuggan. Skivan har en omfattande lista av gästuppträdanden av superstjärnor som Rihanna, Future, M.I.A och Ed Sheeran. Albumet är trots det musikmässigt ljusår i från ett “vanligt" popalbum tack vare produktionen med The Neptunes-typiska slaginstrument och rytmer.

N.E.R.D lyckas göra en njutbar comeback trots att No One Ever Really Dies knappast kommer att ha ett större inflytande på hur hiphop-musiken kommer att låta, en position som Pharrell och speciellt Chad Hugo haft tidigare. Skivan är helt oberoende av hur modern rap låter och fungerar som ett alternativ syn på hur hiphop kan låta år 2017, åtminstone för mig.

Favoritlåt: Don’t Don’t Do it!

Carti mot alla odds Den ultimata mixtapen och en av mina favoritprojekt i år är mixtapen Playboi Carti av Playboi Carti. Fastän låtlistan är fullspäckad med stora namn som Harry Fraud, Lil Uzi och Asap Rocky är geniet bakom skivans feta sound (den för mig totalt okända) producern Piérre Bourne. Det är just de magiska trapinstrumentalerna som gör stämningen på mixtapen så unik men samtidigt totalt kompromisslös. Man antingen älskar eller hatar den.

Det har redan länge varit snack om Cartis debutskiva och det var många skeptiker som undrade om han lyckas hålla sig relevant. Carti påvisade, trots misstankarna, att han kan tävla med rapmusikeliten och att han fortsättningsvis finner rätt musiker att jobba med. Playboi Carti är en klockren modern rapskiva, som dessutom innehåller en av årets bästa singellåtaer, nämligen Mangolia.

Favoritlåt: Mangolia

Twin Peaks mystik från Finland Draama-Helmi återvände med Ihmisten ilmoilla efter en paus på två år. Albumet är återigen ett fängslande projekt med influenser av allt från dub till Western country som bygger upp en alldeles speciell stämning. Draama-Helmis karaktäristiska spoken word-leverering i rappen på de spännande lowfi-beatsen bygger upp en Twin Peaks-aktig mystik på skivan. Innehållet känns personligt och ocensurerat och för tankarna till textutdrag ur en dagbok. Skivan är en kombination av ett stämningsfullt diktverk och experimentell rap med en egendomlig touch. Om du gillar mer artistiska projekt som Kiltit Ihmiset kan du säkerligen uppskatta denna skiva.

Favoritlåt: Suru puserossa

Andra sidan av Bank$ Robb Bank$ tog ett steg framåt i september med EP:n Cloverfield 2.0. EP:n hade till skillnad av största delen från hans tidigare material en munter stämning med lättfyllda bars. Beatsen är okomplicerade och får mig att stampa foten i takten av tempot. Cloverfield 2.0 gav en inblick i hur Robb Bank$ inte bara är den dystra animerapparen med knarkinspirerat flow utan att han också har en mjukare sida.

Favoritlåt: Green Star “TUH!”

Yung Lean och Peter Pan-komplexet När Jonathan Leandoer Håstad kom ut med sin debut mixtape Unkown Death 2002 var sextonåringens artistnamn Yung Lean på allas läppar. Efter den har varendaste en av uppföljarna varit extremt olikartade och inte minst Stranger, som utkom i novembermörkret.

Stranger skiljer sig mycket från Yung Leans tidigare projekt både vad gäller stämning, textinnehåll och uppbyggnad. Det råder en munter atmosfär i låtarna och aggressiviteten från fjolårets album Warlord är så gott som försvunnen. På Stranger avlägsnar sig Yung Lean ännu mer från hiphopen och kör på med sin experimentella tolkning av rapmusik med hjälp av Sadboysproducern Gud. Musiken är exceptionellt vacker och den visar än en gång vem arkitekten bakom Sadboys-gruppens succé är. Skiftet mot den positivare stämningen är välkommen både i musiken och i framförandet av Håstad.

Stranger är en av de bättre rapalbumen från i år, men trots det är jag långt i från övertygad. Samspelet mellan Saboys och Drain Gang (f.d. gravity boys)-gänget är den starkaste sidan av den udda svenska rapklicken som Yung Lean är med i. Därför känns det så frustrerande att Stranger inte gästas av till exempel Bladee. Stranger känns också alldeles för prydlig och saknar något riktigt smutsigt. Guds beats är vansinningt fängslande, men stundvis blir man trött på hur felfritt allting låter. Spåren på skivan är överdrivet finslipade och hela min själ längtar efter en Hoover-aktig banger eller någon typ av råhet.

Stranger verkar som ett terapeutiskt projekt för Jonatan och att den därför känns mera som en skiva av honom. Trots att jag försöker kämpa emot det är jag orättvis och saknar det absurda narrativet av det ökända alteregot. Stranger låter helt enkelt för vuxet. Fem år sedan frodades de perfekta omständigheterna för den ironiska post-internet estetiken och den emotionella autotune-levereringen. Yung Lean blev då en av mina favoritartister som av en slump. Stranger är tyvärr inte längre en tonårsskiva som handlar om Pokémon och iste, utan en seriös skiva om livet ur en vuxen människas perspektiv. Unknown Death 2002 blev ett mästerverk av misstag, medan Stranger anstränger sig för mycket för att bli det. Som Peter Pan, skulle jag mest av allt önska att Yung Lean aldrig skulle växa upp.

Favoritlåt: Agony

En inhemsk internetrap klassiker Den ökända internetrapparen Versace Henrik har i år väckt diskussioner på grund av hans kontroversiella texter och bisarra liveuppträdanden. Versace Henrik gav i år ut fem mixtapes på Soundcloud och är därav en av de produktivaste rapartisterna i Finland. Standarden på hans material har varierat från underkänt till utmärkt.

Musikvideon med titteln Marblesummer publicerades i juli och blev på fläcken sensommarens partylåt för mig. Samplen från Nintendo Wii:s signaturmelodi i kombination med den dunkande basen tvingar lyssnaren att tvångsmässigt dansa i spasmiga rörelser. Diskret förbisåg jag helt och hållet att musikvideon också gav försmak för YearoftheRabbit. När jag långt efter hittade mixtapen på Versace Henriks Soundcloud-konto var den en otroligt positiv överraskning.

Mixtapen består av åtta låtar, en perfekt längd för målgruppen (millenniegenerationen). Det energiska öppningsspåret Henrik Lamar Tappaa Kaikki och den hyperaktiva sjunde låten 🐇 är de mest innovativa produktionerna på finskt håll på evigheter. Huh huh, Ghettokolibri och Ime Mun Kullii balanserar mixtapen med avslappnande känslomässiga “ballader”.

Versace Henriks låttexter är provocerande och sexistiska vilket utgör ett stort minus för mixtapen. De återkommande diskriminerande termerna och de upprepade kränkningarna känns påtvingade och helt irrrelevanta för Henriks framförande. Stundvis när man inte lyssnar aktivt på lyriken inser man att han använder rösten som ett instrument på ett väldigt skickligt sätt. Det finska språket är ofta begränsande för vissa rapstilar och man måste ge beröm för hur Henrik får det snabba trap-flowet och flyta så smidigt. Jag börjar se en potential i Versace Henrik och jag skulle önska att han skulle utveckla sitt språk och sina låttexter till något eget i stället för att kopiera den förolämpande stilen från amerikanska rapkollegor.

YearoftheRabbit är en intensiv upplevelse som påvisar att Versace Henrik har potential för att vara mer än bara en larvig trapmusikkopia.

Favoritlåt: Henrik Lamar Tappaa Kaikki

Glöm Cledos - lyssna på EROS Sen Yung Hurns Krocha Tape från 2016 har jag engagerat mig i den nya generationen av europeisk rapmusik. Särskilt den nya vågen av rap från Berlin är speciellt intressant just nu. För tillfället är de intressantaste artisterna från Berlinklicken K.Ronaldo, Jonny5 och Rin.

När rapparen Rin lämnade Live From Earth-kollektivet för Label Division Recordings blev många oroliga över huruvida han fortsättningsvis skulle få ta friheter att utveckla sin egen stil. Rin viftade bort kritiken med albumet EROS, varifrån hela sex låtar steg på Tyskland topplista.

På EROS skakar Rin av sig stämpeln som internet-rappare och bevisar att han kan skriva tvättäkta raplåtar. EROS är ett fullständigt, proffsigt mixat och allmänt högklassigt album. Skivan är definitivt ett steg mot mainstreamen, men Rin behåller charmen och integriteten som han haft på tidigare skivor. På albumet balanserar han mellan Drakeiga hitlåtar, emotionella ballader och bangers som är ackompanjerade med välproducerade hiphopbeats, trapinstrumentaler och dansmusik.

Skivan är snäppet för entonig för min smak men Rins nonchalanta attityd och sköna flow förlåter det. EROS hör till den nya vågen av europeisk rap och gör det klart för alla att det är fullkomligt möjligt att lyssna på musik som inte är på engelska.

Favoritlåt: Blackout

Bästa helheten Kendrick Lamar DAMN. Yung Lean Stranger Jonwayne Rap Album Two Future Hndrxx

Personliga favoriter Rin EROS Playboi Carti Playboi Carti WestSide Gunn Hitler Wears Hermes V Draama-Helmi Ihmisten ilmoilla Versace Henrik MARBLESUMMER Year Of The Rabbit Mixtape

Årets raplåtar Lil Uzi Vert XO Tour Llif3 Future Mask Off Tay-K The Race Cardi B Bodak Yellow Playboi Carti Magnolia Yeboyah Broflake Cledos feat DeezyDavid Töis

Artister med mest potential för 2018 Tommy Genesis Yeboyah Gracias MC Hans Cardi B Pyöveli (Betonipossu)

- Lars

1 note · View note