#Nu Ivern

[mech-a-nical]

Cold Murder

Composition: Monochrome

Word Count: 1774

Character Focus: Malson Knight | Nu Ivern | Amaya Dagua Ivern

Misunderstandings come deadly

Love came in wings, now sharp in jealousy

╍ Shadows curled themselves above the snow in the ground, licking their way closer to him in familiarity. A familiarity that burned through Nu when he saw the man standing outside the door of his house. Burned, despite the constant cold of the Wintry Court, Nu could feel his anger awaken as he looked at Malson and restrained himself from summoning his sword, especially not with Danien held in his arms.

Remembering his youngest son, he shifts his hold to one arm and twists his body, hoping he could block Danien from Malson’s view. Danien makes no sound as he continues to stare at the winged man. Nu’s movement drags Malson’s attention down to the child in his arms, before his eyes flick back up, and those eyes drive Nu breathless as he is once again faced with those same emotionless eyes that once claimed to not know him despite his pleading. He presses Danien closer to his body, and hopes that Amaya keeps Markus and Marite from view as well.

“...a child, you have a child”.

It’s been so long since he last heard his voice, but there is no warmth from either of them. Nu remembered that tone well, remembering from that day they rounded up the Wintry Members, with Malson leading the militia. He stood in front of Nu like at that moment, face hardened and wings posed for flight at any moment, Nu would not have been surprised if Malson had Wintry ancestry.

Even though it hurt and pulled at Nu to see Malson again, it was years too late. He had a wife, and three children. He had moved on, and if Malson had come years earlier, Nu might have listened, might have reconciled, but not now.

“Leave, Malson. Go back from where you came from.”

Malson narrowed his eyes at him, and it felt as if the shadows had expanded, muting the bright white snow, as if the shadows that had been crawling near him had enveloped Nu completely.

“I tried to save the both of us.”

Malson took a step forward, and Nu felt the urge to take a step back, but remained with his feet planted firmly as he faced up to Malson.

“Saved us? I left the Wintry Court to be saved, and you took that away. Saved us? As Commander, you could have proved my innocence.”

Another step forward, closer to Nu.

“As Commander, they would have taken my position if they claimed conspiracy. As Commander, I could protect you through the Carnage Forest. As Commander, I gave you refuge in the Luminescence Court.”

Malson raised a hand to cup the side of Nu’s neck in an inappropriately intimate gesture that he no longer had a right to do. A sheet of ice was what he touched instead, and when he turned a shocked glance back at Nu, he saw Nu glaring at him as he had made use of his powers to protect his skin.

Malson retracted his hand, and it was a quiet staredown, as Malson shuttered his expression and Nu became increasingly agitated. The tension started to grab at their bodies, and Nu opened his mouth to tell Malson anything that might make him leave, when his heart plummeted at the voice of his wife.

“Is there something wrong?”

Hands took Danien from Nu’s arm, and he turned around slowly, eyes wide in fear as he looked at Amaya. She held Danien, and he could see her looking at him and Malson, then back at him with worry and trepidation. He could see Markus and Marite peeking from behind their mother, and Nu sucked in a breath when he heard rapid movement coming from Malson.

Snapping his head back towards Malson again, he summoned his sword to parry Malson’s own.

“Malson!”

Nu knew that he would not be able to hold his own for long going against a Commander. He needed to keep Malson’s attention on him until his children escaped safely. He knew Amaya would be able to keep them safe, and she might be able to alert the Wintry Militia, but he needed to hold off long enough.

Malson reared back and swung again, and Nu moved to block, but the strength behind the collision left Nu staggering backwards, and as he stabilized himself, Nu threw a glance over his shoulder and saw Amaya ushering the kids to a window she had opened.

Raising his sword, Nu was about to charge when shadows shot through the house and blocked any exits like barbed wire, including the opened window and door, and he could hear the surprised screams. He extended his own free hand to create an ice barrier to separate Malson and himself from his family.

As Malson stepped inside the house, he looked at Nu as if he was stupid, and with a bored expression, extended his wings and flailed them, and as he stopped them mid flail, the end of the wings were pointed towards Amaya, as black feathears shot out, and Nu could see as them slowly morphed to have a shaper tip. Nu could only throw ice attack after ice attack, attempting to slow them down if not break them before they could reach her.

While many of the sharpened feathers were aimed at the ice barrier to break it, one singular feather was sent straight for Amaya’s neck, and as she used a water defence, and moved to duck out of the way, the feather moved faster.

It cut through her neck, her throat, and disintegrated as soon as it escaped from the other side, leaving behind a clean path.

Horrified screams filled the air as Amaya’s body fell to the ground with a thump. Her eyes fluttered, and Nu could feel himself dropping his sword as he ran towards her body. He knelt beside her, picking her up from the floor to cradle her against his chest, running a hand through her hair and down her face. He forgot about Malson at that moment.

He felt a small body throw itself onto his side, and could hear Marite's sobs as she clung to him, burrowing her face on his shirt and her little hands clutching it tightly. Her body trembled, and her hair fell like a black curtain around her head, covering the view of her mother if she were to raise her head back up.

Looking to the side and over Marite's head, Nu could see Markus holding Danien, could see blue eyes stare horrified at the body of his mother but remain quiet with his mouth opened in disbelief. Markus had tucked Danien's face against the crook of his neck to shield the baby from seeing the corpse.

Footsteps approached Nu as he and Markus made eye contact, before Nu's eyes slid to his right, where he met black armour covered legs. He slowly moved his head up, it almost felt mechanical, janky, as if a weight was pressed around his neck, trying to stop him from raising his head. Legs shifted to the stomach, then torso, neck and finally black eyes met Nu's.

Nu lets out a sob, dropping Amaya back to the floor and gathering Marite into his arms. He flicks his wrist slightly and sends shards of glass towards Malson’s face. Shadows wrapped around the shards before they could reach his face, and they broke into a shower of ice dust.

Malson looked at Nu with vitriol as he swung his sword backward, the blade pointing diagonally at Nu’s chest as he brought his arm back, and then forward in a sharp thrust, sinking the blade though Nu’s soft skin and tense muscles. He continued moving his arm forward, making sure the blade passed through his chest, but in his tunnel vision, he forgot where Marite stood.

Her screams broke his focus on Nu, and Malson looked away from the blood dripping from Nu’s wound and mouth to see the girl. Both Nu and Malson saw the blade inserted into her own chest. Her face was white, and her chest rose in rapid bursts as her breathing picked up. Tears were falling down her face, and as Malson stared at her face with wide eyes, he saw the resemblance between father and daughter.

With gritted teeth, he yanked the sword out of both of them. Blood spurted out, and Nu fell to the floor sideways, following the path the sword had taken. He took Marite with him to the floor, and he gathered her into his arms as they slowly bled out into a guaranteed death.

He turned swiftly around when he felt hands pull at his armour, and without seeing, he sunk the blade into the new body. Wide blue eyes stared up at him, both of their mouths falling open as they saw each other. The same face that he had just seen bleeding out stared back at him; although this face was more youthful, younger, childish. Dead.

With a strangled scream, Malson shoves the sword further into the young boy before ripping it out again. Shadows wrapped around the baby that had been in the boy’s arms to prevent it from falling as the boy’s arm dropped and he tilted backwards, eyes blown wide open that stared up at the ceiling, unseeing.

Malson lowered his sword, point to the floor as he stared around himself. Four corpses and an oddly quiet baby. A baby he could not kill, but a baby he had to get rid of nonetheless. It was fortunate he had made sure to keep his night free, as he stepped around the corpse of the boy to walk out the door, the shadows he had used to cage the family in, retreating back to him as he stepped out the door onto the snowy outside.

Sheathing his sword, he held the baby in his arms as he spread his wings and took flight to the sky. It would only be a matter of time before the curse took hold and he would not be able to use his wings anymore, so he had to make the trip quickly. Take the baby to the Tempest Court and then hide away.

The Courts may not be in total alliance, but they would join together to take off his head, and Malson was set to deny them that satisfaction. The Courts would talk once they found the bodies, and with his disappearance they would know it was him, but the knowledge would be the only thing they would have in the end.

“Did you hear? A Wintry family was killed…but they only found the parent's corpses."

[fannynilsson]

Hahah han har blivit lite bukig min lilla spiggobert❣️

Asså han var SÅ rolig idag. Började med att raka en jaktklippning då han är jättevärm bara av att stå still i denna pälsen, pch blir alldeles blöt av att bara skritta i vagn. Så då tog jag en liten körtur efter klippningen... bettlöst....

Att jag aldrig lär mig! När han är nyklippt är han så vråltrimmad att fanskape drar upp på bakhovarna i ivern, och sakta ner finns inte ens på kartan😂 så jag försökte utnyttja piggheten lite och trötta ut honom så ja tänkte nu tränar vi på nåt svårt! Så vi tog tag i galoppbyteträningen igen och avancerade till att starta galopp från skritt! Gick som en dans, men ibland får man sakta av o fatta om då han gärna väljer vänster galopp före höger. Känns riktigt bra inför nästs helgs körträning för tränare om ponnyrackarn ska va såhär😎

[semmelmannen]

Semmelmannen: The Return - Green Rabbit

Det är inte många bagerier som drivs av stjärnkockar. Trots intensiv forskning kan jag bara hitta en, åtminstone i 08, vilken var just dit jag styrde mina steg idag - bara ett stenkast från Drottninggatan, men ändå i en helt annan del av stan, där Tegnérgatan strax övergår från Norrmalm till Östermalm.

Där ligger alltså sedan några år Green Rabbit, bageriet som välsignats av den erkände restauratören Mathias Dahlgren. Mina ständigt vaksamma öron har inte kunnat låta bli att nås av ryktet om detta bageri, som under hela sin existens bakat exklusivt med rågmjöl. Det grövsta av alla mjöler, hur skall detta gå att förena med semlans luftighet och lättätna textur? Som vanligt finns det bara ett sätt att ta reda på det!

Green rabbits magnum opus är som ni ser ett lätt annorlunda utseende, påminner på sätt och vis om Foschs semla, dock utan dennas absoluta lekfullhet. Precis som Lillebrorssemlan har man valt att låta mandelmassan bildligt talat svämma över för att låta den ta för sig som en del av semlans visuella identitet. Det verkar ha gått en trend i detta, något som Semmelmannen inte låter passera utan en sund skepsis.

Bullen är något plattare än man är van vid, en antydan om ett grövre, mindre lättjäst mjöl månne? Jodå, ganska omgående lämnar denna temla en helt ny prägel på den så invanda vetebullesmak er guide i hetväggsträsket vant sig vid. Bullen måste vara bakad med någon form av grövre mjölsort, alternativt fullkornsvete, för det är på gränsen till en brödig karaktär som förnimms av Semmelmannens nyservade smaklökar. Man har dock inte sparat på krutet på kardemummafronten det må jag säga. Hedrande! Det är nu förstås inte en frallla med grädde och mandelmassa Green rabbit serverar, men att den har en brödig karaktär går inte att bortse ifrån. Lovvärt att våga prova något nytt, som har med smak och inte spex att göra, lex Tössewrappen. Men juryn är ännu ute när det gäller just detta mjöl. På bilden ser ni hur pass kompakt bullen är, pga det annorlunda mjölet.

Smakarbetet fortsätter hos denna semlas spader ess, mandelmassan. Den utmärker sig omgående  genom en särpräglad fräschör av citrus. Troligen citronzest. För tidigt att uttala sig om saken ännu, men som grepp tilltalar detta er svårflörtade privatpraktiserande expert på ett helt annat sätt än den likväl smaksatta massan hos Lillebror. Där vaniljkrämen där satte en kolaliknande karaktär, och helt sonika gjorde en söt sak ännu sötare, gör den lätta citrussmaken att smakupplevelsen blir så mycket större. Synnerligen smarrigt! Utöver detta är mandelmassan späckad med rostade bitar hackad oskalad mandel, precis i Semmelmannens smak. Det är en konst att inte hacka bitarna för små, men inte heller låta dem vara för stora. En konst som sagt, vilket Green rabbitbagarna bemästrar till fullo.

Den bulligt spritsade grädden är len, fet och charmig. Kort sagt, gräddig. Proportionerna är strålande, det märks att det är skickliga bagare som opererat. Synd bara det där med bullens brödighet.

Totalt sett är denna temla en trevlig, men annorlunda upplevelse. Hantverkskunnandet lyser igenom, men jag tror att hade man varit tillåten att slita sig från de konceptuella bojor rågmjölsbageriet innebär hade man kunna presentera en oförglömlig temla. Nu går man där med brödsmak i munnen och undrar varför man har kardemumma mellan tänderna. Samtidigt som nyfikenheten hos bagarna, ivern att vilja presentera en temla som vidgar vyerna hos mottagarnas smaklökar, bör premieras.

Pris: 35 kr. För att vara en produkt tillverkad med så högkvalitativa råvaror och dessutom säljas på en såpass innerstadig adress är detta en förvånansvärt snällt prissatt fastlagsbulle. Kanske gör det att fler vågar prova, för som ätupplevelse är det ju absolut inget en bör missa!

Betyg, Green Rabbit, Tegnérgatan 17, Stockholm

Utseende: 4

Lock: 3

Mandelmassa: 5

Grädde: 4

Totalt: 4 sventon

[fannykohler]

I en stad jag kallar hem där jag har allt förutom just ett hem står jag på ett smutsigt dansgolv med schackrute-motiv och inspekterar de möjligheter som rör sig på dansgolvet. Likt mig ser de också ut att sakna mönster eller mening och det är säkerligen av den gemenskapen vi kommit att hamna här bredvid varandra omgivna av basgång och kondens. Med munnen sveper jag i mig en sista slatt norrlands ljus och med blicken sveper jag runt i rummet.

I det högra hörnet framför högtalarna står en lång man som förser dansgolvet med en övervakande trygghet, en fadersgestalt som omfamnar oss alla med sina breda axlar som rör sig mjukt och lite för mycket ur takt för blicken att vilja fastna på honom. När jag kommer på mig själv med att stirra på honom trots hans otympliga takt vänder jag mig om och låter hans trygghet vila mot min rygg istället.

Min inspektion vandrar vidare mot kvinnan på andra sidan rummet som vid fönstret står hämtar andan mellan sina intervaller av intensivt steppande. Hon ler med hela kroppen och mest med magen som avslöjar en graviditet på vad jag skulle gissa 5 månader. Jag blundar och låter mig tänka mig in i det lilla fostrets känsla av behag och studsande. Någonstans i min kropp blir jag avundsjuk.

Med ett stort leende sveper mamman med armarna ut mot rummet som om hon försöker fånga in oss utan mönster och mening till att ingå i hennes familj.

Jag kniper igen ögonen och skakar hela huvudet när jag inser att jag står och tänker mig in i en annan kvinnas livmoder.

I en långsam piruett skannar jag resterande delen av rummet i längtan efter något nytt att fascineras av. Ett behov jag skulle kunna tillfredsställa. Människorna runt omkring mig tycks hemmastadda men trots mina tappra försök att se en familjemedlem i alla oss, alla vi, alla de som tog sig hit ikväll så faller känslan i vanlig ordning platt och ersätts av min rastlöshet. Min vrålhungriga ängslan, längtan. Förmodligen är det inget unikt fenomen att i slutet av varje dag stå och stirra i spegeln på tok för länge och fråga sig vad det var för fel man gjorde idag. Jag skulle tro att vi alla utan mönster eller mening förlorat oss själva i liknande frågor och tappat oss helt när vi insett att svaren inte finns i basgången.

Ikväll struntar jag i hur trött jag är på mig själv och öppnar öronen helt för rösterna som tigger om mer. Utan att jag hinner tänka efter är jag påväg till baren. Av erfarenhet har jag lärt mig att det bästa sättet att släcka iverns törst är med en till öl, en till chans. Det är vad jag behöver, det är vad som kan pigga upp mig, till och med rädda kvällen, och om jag lyckas vända kvällen nu så har jag ju hittat svaren och nu, precis nu är början på mitt nya liv!

Jag möter min hungriga blick i en fönsterruta påväg mot baren och slängs tillbaka till den verklighet där snabba svar ger dumma lösningar och där en öl till inte förändrar mitt liv. Ikväll struntar jag i verkligheten. Med trotsiga steg klampar jag vidare och tränger mig längst fram i kön. Mot 64 kronor får jag det bubblande guldet. Andas, insuper, ler.

Med ett nyköpt självförtroende och en känsla av att detta är precis vad jag behöver vänder jag tillbaka till det dansgolv som under kvällen blivit mitt hem. Kicken av att ge vika för behovet bleknar och jag ställer bort min öl för att dansa och njuta, njuta och blunda. I några minuter förlorar jag omvärldsuppfattningen i låtar utan melodier bakom mitt rufsiga hår som en skyddande gardin jag dragit för. Det bubblar av självförverkligande och öl i min kropp och känslan får mig att vilja ha mer, så jag sträcker mig efter ölen men greppar tag i luften, någon annan tycks ha greppat tag i glaset.

Av förvåning snubblar jag till och inom loppet av sekunder står jag huttrande utanför dörren och känner mig lurad och bedragen på min kväll, på mitt liv. Djupt inne under mina lager av svettiga polyesterkläder frågar något mig om det inte var för det bästa ändå. Att jag kanske i slutet av kvällen inte behövde någon öl, jag kanske inte behöver något alls.

[frkwibergab]

Fortsätt när mörkret kommer och allt gör ont// Fortsätt som ett höstlöv i vårens första flod

Den här klänningen fångade mitt öga på Pinterest. Och det är lite lustigt sånt där, att man ser en bild och omedelbart vet vad man vill göra, som kanske bara påminner om bilden eller lånar element från den. Men kanske är det just det som är inspiration?

Att min variant skulle vara längre än bildens och ha ärmar, det stod klart från början. Även att ärmarna skulle vara i stickad ull, det har jag ju gjort förut och jag gillar det skarpt. Ärmar i samma vävda tyg som klänningen själv känns ofta stelt och hårt, ärmen behöver ha en vidd jag inte gillar för att inte strama. En klänning i vävt med stickade ärmar blir både kostymigt snygg och mjukt bekväm. Tycker jag.

Från början var dock min tanke att göra klänningen i samma färgställning som på Pinterestbilden. Beige, svart och vitt ihop är ju helt enkelt skitsnyggt. Så hittade jag den svarta och den beigea nyansen i superfin ull från Tygverket och köpte på mig dem, trots att de inte hade något vitt eller off-whitealternativ inne. Jag tänkte att det kanske går att hitta en snutt på Sidencarlsson eller någon annan som säljer bröllopstyger?

Men sen när jag kom hem drabbades jag av två saker - dels den ständigt närvarande ivern... Jag är ivrig att iscensätta mina idéer när jag får dem, “nu” är ibland för sent, “igår” hade varit bättre, och nu hade jag inte det vita tyget hemma, så jag kunde inte börja! 

Och den andra: hur bra är det egentligen med ett vitt ulltyg på en klänning man vill kunna ha till vardags? Det blir smink på och fläckar av allt möjligt, kommer att se solkigt ut fort... Och så vitt upp mot ansiktet i november när hudfärgen skiftar i grönt - hur snyggt är det? Och så hade jag ju inget vitt hemma, så att jag kunde sätta fart på en gång...

Så vad hade jag hemma då? Jo, ännu mera svart pleather! Och den här mönsterdelen fick jag ju ut av en liten snutt som blivit över från något annat - helt jäkla “gratis” alltså! Och jag kunde dra igång genast! 

Basen till den här klänningen är Twiggy, från den första Famous Frocks-boken. Jag har sytt den en gång förut, här. Nu började jag med att rita av framstycket (som är i två delar ursprungligen, en övre och en nedre) i en del, och hitta bystinsnittet i skarven mellan delarna så att säga. Här höll det på att bli riktigt fel, för jag tänkte inte på att mönstredelarna hade 1,6cm sömsmån - jag ritade ihop dem om om de inte hade det och hade jag inte justerat så hade bystinsnittet blivit för lågt, som tur var kom jag på det innan det var för sent! Först alltså satte jag ihop övre och undre delen. Sen ritade jag ut ett helt framstycke, spegelvände vid mitt fram-markeringen alltså. Efter det smalnade jag av sidorna lite, innan jag på fri hand ritade de olika delarna som framstycket består av.

Nu är jag bara lite osäker på om jag ska behålla den här lite längre längden - strax nedanför knät - eller om jag ska lyfta den till min “vanliga”, strax ovanför knät. Egentligen är jag sugen på att korta den, men handsömnaden gör att jag håller emot. Vi får se, jag använder den kanske ett tag som den är så jag kan känna efter?

[Och så gick jag in och tittade på bilderna på min andra Twiggy jag sytt och inser att jag absolut ska klippa av denna till samma längd... Hoppas jag hittar något bra att slötitta på på TV:n i kväll då...]

[spindelwebb]

The Forest är ett spel som jag tycker är väldigt kul. Kolla storyn om du vill. Man är på en ö och det finns kannibaler där som vill äta upp dig. Det bästa med spelet är att man kan bygga baser och försök stå emot kannibalernas vrede. Den har dumpen tog för att en manlig kannibal piska upp sin egen kvinna i ivern att komma åt mig. Hon dog och han lommande iväg utan vända sig om. Tyckte nästan lite synd om honom. 😲 Spelet finns på Steam för 175 spänn. Det är nu full release på det. #theforest #game #videogame #steam #rage #screenshot #male #female https://ift.tt/2GyjzJc