#fredrik virtanen

[sagittariusboyfriend]

alltså. lyssnade på navid modiris podd, avsnittet med virtanen; så sjukt frustrerande, egentligen innehållslöst, passivt aggressivt-puttrande, defensivt och självglorifierande från virtanens sida. gav det en chans pga navid är en så jävla klar människa, men inte ens han fick mycket ut av det lät det som.

plus, lol, det candid samtalet i början om fridhems folkhögskola. har också gått där, har också haft den läraren dom syftade på från skrivarlinjen: men fett fräckt av virtanen, fräckt på det negativa sättet, som i fucking rude, att ta upp den lärarens läggning?? man ba ja, han var lång och stor - och en av dom BÄSTA jävla eldsjälslärarna i skåne, tål att fucking tilläggas - men "man räknade ut att han va homo!" - vafan var det om? virtanen är generellt oskön som fan, känner jag. jävla snubbiga snubbe.

han heter lars, och är en av dom bästa lärarna jag stött på. allmänlinjerna på fridhems folkhögskola går fan runt på deras stab, och lars är högttttt upp på den listan. vet massa människor som blivit inspirerade av den mannen!! plus; lars går till botten med titanic innan sommarlovet är en genialisk fulkurs som borde vara obligatorisk 🤘

skäms, virtanen.

[discoskeletons]

Efter en sjukt mysig helg i en stuga i Blekinge var jag bara tvungen att kolla på uppdrag gransknings granskning av Cissi Wallin...eller oj, jag menade "#metoo och Fredrik Virtanen" hehe... Jag vet att alla redan har skrivit om detta men jag känner att jag behöver skriva av mig.

A L L A kvinnligt kodade människor har blivit utsatta för någon form av sexuellt övergrepp och om inte en regelrätt våldtäkt så har de blivit utsatta för en struktur som innefattar andra typer av övergrepp. Denna struktur yttrar sig på olika sätt, bland annat genom att bli klappad på rumpan av en främmande människa på en bar, vilket är varför även den typen av vittnesmål är viktiga. I Cissi Wallins fall (och MÅNGA med henne) rörde det sig om en våldtäkt. Att bli utsatt för en våldtäkt är väldigt förvirrande, speciellt då populärkulturens skildringar av det ofta är väldigt skeva och visar en våldsam handling där alla inblandade vet vad det rör sig om. Som alla redan vet sker de flesta våldtäkter mellan två personer som känner varandra, ofta är förövaren en partner och det är därför ofta extremt svårt att berätta om händelsen om man överhuvudtaget förstår att det är en våldtäkt. Och även när det sker mellan två människor som inte känner varandra men som inledningsvis haft sexuellt intresse för varandra som från den enas håll har försvunnit, är det fortfarande en våldtäkt om den ena tvingar sig på den andra. Om två personer har en relation då båda haft sexuellt intresse för varandra men sedan gjort slut, och den ena våldtar den andra betyder inte detta att det är samtycke bara för att man en gång velat ha sex med varandra. När det gäller uppdrag granskning och deras ifrågasättande av Cissi Wallins reaktion efter våldtäkten är det så absurt att inte ha i åtanke att det är så de flesta överlevare reagerar, genom att antingen skratta och försöka skämta bort (försöka förneka och trycka undan) händelsen eller att bli helt likgiltig och inte ha någon aning om hur man ska reagera. Uppdrag granskning försöker vinkla detta till ett bevis för att hon inte skulle tala sanning. Hon var dessutom väldigt ung när händelsen inträffade och vad många människor som blivit utsatta vet är att det ibland kan ta flera år innan man inser vad man blivit utsatt för. Och om man i den stunden mot all förmodan skulle anmäla så ifrågasätts även sanningshalten i påståendet av det faktum att man väntat med att anmäla. Man har så mycket att förlora genom att anmäla att det kanske inte ens känns värt det, då man vet att man troligtvis kommer bli utsatt för ännu mer lidande och att anmälan aldrig kommer att leda till en fällande dom. Därför är det i princip ingen, i förhållande till hur många våldtäkter som begås, som faktiskt anmäls. Att Virtanen flera gånger i programmet pratar om sina barn och därmed ska skildras som en älskande småbarnsförälder som därför omöjligt skulle kunna våldta någon är förrödande. Att överhuvudtaget sprida bilden av att en person som har barn inte skulle kunna vara en förövare är extremt farligt. Denna bild skulle i förlängningen innebära att föräldrar som utför sexuella övergrepp mot sina barn inte heller skulle kunna vara skyldiga då de är just föräldrar. Cissi Wallin har också barn, betyder det också något?

[swedeneuropeworld-blog]

Jean-Claude Arnault inte alls nöjd - Överklagar till HD

Jean-Claude Arnault inte alls nöjd – Överklagar till HD

Det är sällan som kriminella eller personer som döms för brott är speciellt nöjda med sin dom och sitt straff. Nästan samtliga som döms i Tingsrättren överklagar till Hovrätten. Sedan finns det alltså de som överklagar till Högsta Domstolen, vilket brukar vara helt lönlöst, och det är väldigt sällan HD tar upp ett fall, och det måste i så fall finnas ett flertal saker som de ser som en anledning…

[official-cisphobe]

In honour of Finland's 103rd Independence Day here's a list of Finnish heroes both past and present

Martti Ahtisaari, United Nations diplomat and mediator; Nobel Peace Prize winner; president of Finland 1994–2000

Tarja Halonen, first female president of Finland, 2000–2012

Olga Oinola, (1865–1949) President of the Finnish Women Association.

Ilkka Hanski, Crafoord Prize winning ecologist (1953–2016)

Eric Tigerstedt, inventor, Thomas Edison of Finland (1887–1925)

Sigurd Johannes Savonius, Finnish architect and inventor; known especially for the Savonius wind turbine

Georg Sigurd Wettenhovi-Aspa, painter, sculptor, writer, and pseudo-linguist

Simo Häyhä, first lieutenant, sharpshooter 505 confirmed sniper kills (1905–2002)

Aimo Koivunen, first documented case of a soldier overdosing on methamphetamine during combat; Corporal (1939–1944)

Mikael Agricola, The Father of Literary Finnish

Juhani Aho, nominated for the Nobel prize in literature twelve times; the first Finnish professional writer

Minna Canth, first notable woman author (1844–1897)

Tove Jansson, creator of Moomins; one of the first notable openly queer Finns

Aleksis Kivi, first significant author in Finnish (1834–1872)

Väinö Linna, author of The Unknown Soldier (1920–1992)

Elias Lönnrot, compiled the Finnish national epic Kalevala (1802–1884)

Akseli Gallen-Kallela, one of the most well known Finnish painters (1865–1931)

Touko Laaksonen aka Tom of Finland, Finland's biggest queer artist (1920–1991)

Josef Stenbäck, one of Finland's greatest architects (1854–1929)

Maria Silfvan, possibly Finland's first actress (1800–1865)

Juhan Ludvig Runeberg, national poet (1804–1877)

Lauri Viita, poet and novelist known for extreme rhyme skill

Jean Sibelius, one of the greatest and well known Finnish composers

Ville Virtanen aka Darude, creator of the song "Sandstorm" (yes, that one)

Tomi Putaansuu aka Mr Lordi, frontman and singer of Lordi

Cheek, rap musician; broken many Spotify records in Finland

Hildà Länsman, Finnish-Sàmi pop singer

Hanna Pakarinen, Finland's first Idols winner; pop singer

Johan Helsingius, creator and operator of The Penet remailer

Aapo Kyrölä, creator of Sulake

Jarkko Oikarinen, creator of Internet Relay Chat (IRC)

Linus Torvalds, initial creator of Linux kernel

Michael Widenius, creator of MySQL

Tatu Ylönen, creator of SSH

Fredrik Idestam, founder of Nokia

[eleonoregustafsson]

Böcker jag läst 2016-2019

På den här bloggen har jag varje år lagt ut en lista på alla böcker jag läst ut från pärm till pärm under året som gått. Men 2016 blev det inte av, inte heller 2017 eller 2018. Framförallt för att listan inte kändes representativ. Under dessa år har olika jobbprojekt gjort att jag behövt ägna mig åt research där jag tvingats läsa utvalda delar i olika böcker istället för enskild bok i sin helhet. Under 2016-2017 läste jag t.ex. mycket om anabaptismen, men det är inget som märks i listan. Men nu har jag ändå bestämt mig för att lägga ut den. Kolla gärna in taggen #aureliaguläser på Instagram, där lägger jag ibland ut boktips och små recensioner (och där syns även de böcker jag inte läst från pärm till pärm utan bara utvalda delar). 

2019: 40 böcker

Böcker om Bibeln Sitting at the feet of Rabbi Jesus av Ann Spangler och Lois Tverberg A Life that’s good av Glenn Pemberton (om Ordspråksboken) Phoebe – a Story av Paula Gooder Hebrews av Mary Healy Priscilla av Ben Witherington III The Torah’s Vision of Worship av Samuel E. Balentine Reading Backwards av Richard B Hays

 Kristen ledarskapslitteratur If You Love Me av Matthw The Poor (på arabiska Matta-Al-Miskin) A Pastoral Rule for Today av Burgess, Andrews & Small

 Kristen uppbyggelselitteratur The Arena av Ignatius Brianchaninov How to be a Sinner av Peter Bouteneff 

Teologisk litteratur Paradiset åter av Tomas Einarsson Journyes of the Muslim Nation and the Christian Church av David W Shenk 

Kyrkohistoria The Patient Ferment of the Early Church av Alan Kreider 

Reportageböcker och dylikt Med Guds hjälp av Gabriel Byström Skärmhjärna av Anders Hansen Bön för Tjernobyl av Svetlana Aleksijevitj En piga bland pigor av Esther Blenda Nordström Tidens second hand av Svetlana Aleksijevitj A Time to Die av Nicolas Diat

 Romaner Beckomberga av Sara Stridsberg Bränn alla mina brev av Alex Schulman De kommer drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru Vända hem av Yaa Gyasin Din stund på jorden av Vilhelm Moberg Den svalgula himlen av Kjell Westö Längtans flöde av Alva Dahl Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri Sveas son av Lena Andersson Arv och miljö av Vigdis Hjort En dag i Ivan Deniosovitjs liv av Alexander Solsjenitsyn Konturer av Rachel Cusk Testamente av Nina Wähä Jag for ner till bror av Karin Smirnoff

 Biografier och självbiografisk litteratur Utan nåd – en rannsakan av Fredrik Virtanen Allt jag fått lära mig av Tara Westover Konsten att feja arabiska av Lina Liman Löparens hjärta av Markus Torgeby Vilket jävla solsken av Fatima Bremer En bokhandlares dagbok av Shaun Bythel

2018: 28 böcker

Romaner Never let me go av Kauzo Ishiguro Min kamp 3 av Karl-Ove Knausgård Mitt liv och ditt av Majgull Axelsson Min kamp 4 av Karl-Ove Knausgård Min kamp 5 av Karl-Ove Knausgård Min kamp 6 av Karl-Ove Knausgård Sågspån och led av Vibecke Olsson Amerikauret av Vibecke Olsson Själasörjaren av Christine Falkenland

 Kristen uppbyggelselitteratur Helig rot av Peter Halldorf (för 3e gången?) Hädanefter blir vägen väglös av Peter Halldorf  (för 4e gången?) Bottenkänning av Fredrik Lignell Through, with and in him av Shane Kapler 

Teologisk litteratur Välkomna varandra av red. Tomas Poletti Lundström 

Böcker om Bibeln Korsets mysterium av Agne Nordlander 

Kyrkohistoria The Forgotten Desert Mothers av Laura Swan Biskop Lewi Pethrus av Joel Halldof

 Självbiografisk litteratur Sorgens gåva är en vidgad blick av Patrik Hagman När livets stramas åt skärps blicken av Sofia Camerin När träden avlövas ser man längre från vårt kök av Tomas Sjödin (för 2a gången) Välkommen in i min garderob av Anton Lundholm Kristunge av Malin Aronsson En shetel i Stockholm av Kenneth Hermele Hur jag lärde mig att förstå världen av Hans Rosling Katolska läror av Gunnel Vallquist Livets ord: mina tio orimliga år som frälst. Del två, Förnyad & befriad av Tomas Arnroth 

2017: 32 böcker

Romaner Ta itu av Kristina Sandberg Den döende detektiven av Leif GW Persson Gilead av Marilyone Robinson De polygotta älskarna av Lina Wolff Tystnaden av Shusaku Endo Utvandrarna av Vilhelm Moberg (för 2a gången) Invandrarna av Vilhelm Moberg (för 2a gången) Nybyggarna av Vilhelm Moberg (för 2a gången) Bricken på Svartvik av Vibecke Olsson Min kamp 1 av Karl-Ove Knausgård Sista brevet till Sverige av Vilhelm Moberg (för 2a gången) Hemma av Marilynne Robinson Min kamp 2 av Karl-Ove Knausgård

 Reportageböcker och facklitteratur Halleluja Brasilien av Kajsa Norell Två systrar av Åsne Seiersdal Rom – en stads historia av Eskil Fagerström

 Självbiografiska böcker och biografier Letters from the Desert av Carlo Carreto Bonhoeffer av Eric Metaxas Det finns annan frukt än apelsiner av Jeanette Wintersson Livets ord: mina tio orimliga år som frälst. Del ett: de första åren av Tomas Arnroth Brev från en klostercell av Hans Gunnar Adén Århundrades kärlekshistoria av Märtha Tikanen

 Ledarskapslitteratur När du leder av Josefin Arenius Ledarens hantverk av Lennarth Hambre

 Kristen uppbyggelselitteratur Klostret av James Martin SJ (egentligen en roman) Kristliga råd och betraktelser av Fénelon Becoming Who You Are av James Martin SJ

 Teologisk litteratur Inte allena av Patrik Hagman & Joel Halldorf Martin Luther – hans liv, lära och influytande 500 år senare av Stephen J Nicholas Att älska sin nästas kyrka som sin egen av Peter Halldorf 

Böcker om Bibeln The Theology of the Letter to the Hebrews av Barnabas Lindars SSF

 2016: 38 böcker

Romaner Torka aldrig tårar utan handskar: Sjukdomen av Jonas Gardell Torka aldrig tårar utan handskar: Döden av Jonas Gardell Levande och döda i Winstord av Håkan Nesser Innan floden tar oss av Helena Thorfin Århundrades kärlekskrig av Ebba Witt-Brattström  Drömmen om Elim av Vibecke Olsson De ensamma av Håkan Nesser Flickvännen av Karolina Ramquist En mörderska bland oss av Hanna Kent Flykten av Jesús Carrasco De oroliga av Linn Ullman Glöm mig av Alex Schulman

 Facklitteratur Kunskapens frukt av Liv Strömquist

Reportageböcker Det heliga berget av William Dalrymple 

Självbiografisk litteratur, biografier, memoarer eller dylikt Brännpunkter av Thomas Merton  Jag sökte Allah och fann Jesus av Nabell Quresh Cigaretten efteråt av Horace Engdahl 96 lampor – om oss som brann och försvann av Jacob Langvik Min pappa Ann-Christine av Ester Roxberg Den sista grisen av Horace Engdahl Älskade terrorist av Anna Svadberg och Jesper Huor Och i Winerwald står träden kvar av Elisabeth Åsbrink Halvvägs av Fredrik Reinfeldt

 Kristen uppbyggelselitteratur Mellan skymning och mörker av Peter Halldorf Den brinnande busken av Lev Gillet Spår av den osynlige av Mikael Hallenius Den helige Ande i den kristnes personliga liv av Kallistos Ware Tron Allena av Bo Giertz (för 2a gången) Gud och intet mer av red. Ulrika Ljungman Contemplating the Trinity av Raniero Cantalamessa Du brinnande kärlekslåga av Peter Halldorf Den som hittar sin plats tar ingen annans av Tomas Sjödin

Kyrkohistoria Following in the Footsteps av Christ av Arnold Snyder Vindarna från väster av Per-Eive Berndtsson A Brief History of Spirituality av Pilip Sheldrake

Teologisk litteratur Som om allt förvandlats – Ekologi, ekonomi och eukaristi av William T Cavanaugh

[atsvensson]

Cissi Wallin fälld för förtal

Cissi Wallin fälld för förtal

[mohamed86a]

Om femonasjonalistiske kulturkrigere

Lord Cromer som het Evelyn Baring (1841-1917) var en britisk politiker (Underhuset) og koloniadminstrator. Som politiker var Lord Cromer veldig opptatt av britisk utenrikspolitikk i en tid hvor Storbritannia styrte og koloniserte enorme landområder. Lord Cromer var stor forsvarer av kvinners rettigheter i de britiske kolonier. Når det kom til innenrikspolitiske forhold var Lord Cromer en ihuga motstander av kvinnelig stemmerett – til den grad at han var en av grunnleggerne og første presidenten av National League for Opposing Woman Suffrage. Ifølge Harvard-professor Leila Ahmed (1992) var Lord Cromers engasjement ene og alene et forsvar for britiske menns herredømme over de koloniserte og britiske kvinner. Altså et forsvar av det vestlige patriarkatet og ikke et universalistisk likestillingsprosjekt eller feministisk engasjement.              

Hva har dette med vår tids lokale høyrepopulister og kulturkrigere? Jo, fordi på mange måter er Cromer et illustrerende eksempel på det man i vår tid kaller for «femonationalism» (femonasjonalisme). Det er ikke feminisme – men først og fremst populistisk og/eller nasjonalistisk ideologi frontet av kulturkrigere. I vestlige demokratier så kommer det i form av høyrepopulisters forsøk på å ikle seg rollen som forkjempere for minoritetkvinners rettigheter samtidig som man inntar en antifeministisk og reaksjonær tilnærming i mange andre spørsmål (likestilling, reproduktive rettigheter, seksuell trakassering m.m som også angår minoritetskvinner). Og samtidig som man allierer seg selv med ytre høyre og/eller gjengir deres demagogi som jeg skal vise eksempel på senere i teksten. Jeg skal ikke gå gjennom Sara Farris definisjon (2017). Men det skal nevnes i farta at hun har skrevet grundig og godt om dette fenomenet. For de som er interessert - anbefaler jeg denne anmeldelsen av Linn Stalsberg og denne anmeldelsen av Sofia Rana. En annen som tok for seg akkurat dette før Faris var psykiateren og antikoloniale forkjemperen Frantz Fanon som i sitt essay «Algerie Unveiled» (1959, PDF) skrev om hvordan franske kolonimakter var veldig opptatt av at algeriske kvinners rett til å la være å ha på seg hijab samtidig som de koloniserte Algerie og førte en av de blodigste kolonikrigene i historien.

Hva har dette med det jeg skal adressere i dette innlegget? Jo, fordi de siste ukene har Marian Hussein, norsk-somalisk politiker fra SV debutert på Stortinget. Hussein er ikke bare en dreven politiker som SV er heldig å ha, men også en lokal ildsjel. Hun har i mange år vært lokal folkevalgt i Gamle Oslo. Dette var en av grunnene til at Hussein inviterte en gruppe unge folk fra bydelen til Stortinget. Stortingsmøtet ble dekket av Vårt Oslo, en lokalavis som er god på å dekke lokale nyheter sammenlignet med andre medier. I et intervju med ungdommene fra bydel Gamle Oslo sier en av dem følgende:

– Det var veldig gøy å se at en som går med sjal og som ligner på meg har kommet så langt. Jeg synes det er kult at Marian stiller opp, deler sine erfaringer og gir oss sjansen til å stille spørsmål. En ekte rollemodell i mine øyne, sier Hooda Ahmed Farah.

Marian sa til Vårt Oslo at dette også handler om å minske avstanden mellom de folkevalgte og den yngre befolkningen:

– For mange, og kanskje særlig ungdom, oppleves avstanden til landets viktigste folkevalgte organ som veldig, veldig lang. Derfor var det viktig for meg å invitere ungdom fra Tøyen inn på Stortinget og la dem komme tettere på oss folkevalgte som tar beslutningene som angår dem, sier hun.

Før jeg går til hovedpoenget mitt – så vil jeg påpeke at denne vinklingen «Norges første med hijab på Stortinget» ble gjort av en rekke etablerte medier. Dette fjernet fokuset vekk fra det faktumet at Hussein som SV-politiker er opptatt av boligpolitikk, arbeidslivspolitikk, skeives rettigheter, abort-rettigheter, barnefattigdom og hun har også foreslått at man trenger en handlingsplan mot en form av hatkriminalitet og hatprat som har økt siste årene: islamofobi og muslimfiendtlighet. Med andre ord Hussein er som politikere flest opptatt av og brenner for mange forskjellige saker. Det inntrykket sitter man ikke igjen med etter at man har lest dekningen av Husseins stortingsdebut - men også mer spesifikt: ytre høyres dekning - hvor Hussein blir framstilt som en farlig islamist som ønsker å islamisere Norge og bytte ut den norske grunnloven med Koranen.

Det som skjedde videre er hovedpoenget mitt: Det viser hvordan tastaturkrigere som Aftenposten-spaltist Kjetil Rolness og Agenda-medarbeider Espen Goffeng befinner seg i samme ideologiske omlandet som såkalte alternative medier som Resett: Marian Hussein stortingsdebut viser at SV og venstresiden tillater islamist-uniformen hijab på landets fremste talerstol. Også viser man tilbake til (Goffeng) hva som skjer i London, Brussel og teokratiske regimer utenfor vår del av kloden. Slik viser man hvordan en norsk muslimsk stortingsrepresentant er en av “Nasjonens antiborgere” (Ulvund 2018) pga det hun har på hodet. Dette er sterkt problematisk.

Hvem var først ute med denne vinklingen? Natt til torsdag. Over midnatt – eller nærmere bestemt kl 0100 skriver Agenda-medarbeider Espen Goffeng en lang kommentar hvor han tagger Audun Lysbakken, partileder av SV og ikke Marian Hussein (men det er vel likegreit når man leser kommentarfeltet/ekkokammeret til Goffeng – hvor jazzingen er godt i gang?). Goffeng siterer fra sin egen bok Vikeplikt for høyre (2017) og trekker inn alt fra hijab-påbudet i teokratiske diktaturer og frykten for islamisering i samfunnet eller det han kaller “spådom” om Oslos fremtid - på den måten så blir han den norske og mannlige versjonen av Katie Hopkins. Det skal nevnes at  Agenda-medarbeider Goffeng som tidligere har uttalt seg positivt om Resetts “journalistiske” virksomhet igjen befinner seg i samme ideologiske omlandet. Det samme gjør Frps ytre-flanke som sammenligner Husseins hodeplagg med “SS-uniform”. Med andre ord Goffeng og Rolness gjør ikke noe vikeplikt for (ytre) h��yre - nei de kjører på samme felt som dem.

Dette blir fulgt opp av Lars Akerhaug, som er en slags redaksjonssjef i Resett. Akerhaug skrev et kort innlegg hvor han gjengir og kommenterer Vårt Oslos artikkel om stortingsbesøket. Akerhaug finner det også relevant å nevne at redaktøren av Vårt Oslo har fartstid fra Internasjonale Sosialister (noe som ikke er relevant). Akerhaugs artikkel ble publisert 20.juni kl 1759 under tittelen “Hijabkledd ungdom lovpriser Marian Hussein – Vårt Oslo lager gladsak”.

Det skal nevnes at det Goffeng gjør her er ikke ene og alene et forsøk på å stille en partileder fra et feministisk parti om det han og likesinnede hevder er berettiga spørsmål – men å henge ut en kvinnelig politiker og trekke inn noe som både hun og SV ikke har noe med: teokratiske regimer utenfor Norges grenser. Den siste tiden har Goffeng sammen med Aftenposten-spaltist Rolness mente at norske feminister er hårsåre, bagatellisert omfanget av seksuell trakassering i offentligheten (senest i debatten om #BarePrateLitt), bagatellisert regjeringens abort-innstramning, forsvart Fredrik Virtanen, forsvart den lite faktabaserte Brennpunkt-dokumentaren “Kjønnskampen” og mer eller mindre spredd antifeministisk grums til sine ekkokamre – i tillegg til det faktumet at Aftenpostens spaltist daglig henger ut folk. Goffeng og Rolness er hva man kaller for vår tids norske Lord Cromers. Dette er to voksne menn som sitter på nett og mobber folk daglig. Denne digitale mobbingen disse kulturkrigere driver på med har attpåtil fått godkjent stempel fra Aftenposten og Agenda. Vi liker å si at vi er veldig opptatt av at ytringsrommet for kvinner i offentligheten i Norge og at vi skal bli bedre og vi har i lang tid diskutert det politikere og særlige kvinnelige politikere og ungdomspolitikere opplever i offentligheten. Når to sentrale aktører i norsk offentlighet henger ut en kvinnelig politiker på den måten og de befinner seg i samme ideologiske landskapet som Resett så bør man reagere mer. Ikke bare se på at slikt skjer. Dette gjelder særlig de som mener polariseringen har gått for langt. Resett, Goffeng og Rolness uthenging av SV-politiker Marian Hussein (og de ungdommene som ikke har søkt offentligheten) bidrar med å begrense ytringsrommet til kvinnelige politikere som Marian Hussein.

[ladyofpembroke]

https://www.nytimes.com/interactive/2022/03/15/opinion/cissi-wallin-fredrik-virtanen-metoo-sweden.html

Reading this made so angry, it’s on the longer side but an important read

[wisepoetry-blog1]

Beware Male Feminists

Sources

Kyle Payne https://thecurvature.wordpress.com/2008/08/26/final-thoughts-on-kyle-payne/

Hugo Schwyzer https://studentactivism.net/2012/01/04/paternalistic-feminism-hugo-schwyzer/

Still doing harm https://studentactivism.net/2012/01/22/hugo-schwyzer-is-still-doing-harm/

Extra info http://www.latimes.com/local/lanow/la-me-ln-college-resign-20131009-story.html

Extra info https://www.insidehighered.com/news/2013/02/27/community-college-forces-professor-bar-public-class-adult-film-star

Onision http://onisiondrama.tumblr.com/post/79402071084

Allegations http://chaseagainstonision.tumblr.com/post/88514543151/the-whole-story-behind-the-rape-allegations

Underage pics http://www.wetheunicorns.com/news/onision-underage-website-naked-pictures/#aegHXM78dSllpdoK.97

Jian Ghomeshi https://www.thestar.com/news/gta/2014/11/28/jian_ghomeshi_did_not_ask_for_consent_accusers_say.html

Acquitted https://beta.theglobeandmail.com/news/national/jian-ghomeshi-found-not-guilty-of-sexual-assault/article29377074/?ref=http://www.theglobeandmail.com&

Jezebel ask the question - Hart Noecker http://jezebel.com/what-happens-when-a-prominent-male-feminist-is-accused-1683352727

Shives calls out un-named male feminist https://www.youtube.com/watch?v=XBARa7xK85Y

Sarah Nyberg http://www.breitbart.com/big-journalism/2015/09/11/leading-gamergate-critic-sarah-nyberg-claimed-to-be-a-pedophile-apologised-for-white-nationalism/

Trolling http://www.breitbart.com/big-journalism/2015/09/15/sarah-nyberg-in-shock-admission-yes-i-claimed-to-be-a-pedophile-but-i-was-just-trolling/

Promise Delon Redmond http://theralphretort.com/repulsive-anita-sarkeesian-has-a-convicted-pedophile-as-her-twitch-moderator-1029015/

Hannibal the victor https://www.reddit.com/r/TheRedPill/comments/3qqsbq/leading_male_feminist_hannibalthevictor13_turns/

Jarrod Davis http://sexoffender.publicrecordrepository.com/36/69/366909-jarrod_m._davis.pdf

James Deen https://mic.com/articles/129345/there-s-a-huge-problem-with-the-concept-of-the-male-feminist#.MjaBgueNu

Richard Carrier https://the-orbit.net/almostdiamonds/2016/06/20/summarizing-current-allegations-richard-carrier/

Unseen Perfidy http://www.breitbart.com/tech/2016/08/10/crash-override-network-twitter-anti-harassment/

Devin Faraci, Pussygrabber https://variety.com/2016/film/news/devin-faraci-birth-movies-death-sexual-assault-1201885262/

Sunil Patel https://archive.is/lEF8d

Mo Fathelbab http://theralphretort.com/male-feminist-claimed-alt-right-harassed-allegedly-accused-rape-12020016/

Michael-Jon Matthew Hickey http://www.nbcnews.com/business/consumer/fake-adult-entertainment-agency-sued-deceptive-business-practices-n700931

Fake Porn agency http://www.oneangrygamer.net/2017/01/anti-gamergate-journalist-matt-hickey-sued-by-attorney-general-for-fake-porn-agency/20669/

Jamie Kilstein https://archive.fo/PFW3M

Booted https://www.dailydot.com/irl/jamie-kilstein-male-feminist-abuser/

Skeptic Feminist http://www.craveonline.co.uk/design/1263931-skeptic-feminist-youtuber-arrested-murdering-female-co-host

Randy Stair http://www.dailymail.co.uk/news/article-4584406/Four-people-shot-dead-murder-suicide-supermarket.html

Trans https://heatst.com/culture-wars/pennsylvania-market-shooter-identified-as-transgender-woman-who-hated-all-men/

Christopher John Goldberg https://archive.is/xQKrO

Child pornography https://archive.is/G5wEI

Nick Robinson https://segmentnext.com/2017/08/11/polygon-video-producer-fired-over-allegations-of-asking-woman-for-nudes-on-twitter/

Stuart Campbell https://www.oneangrygamer.net/2017/08/anti-gamergate-critic-stuart-campbell-arrested-for-harassment/37848/

Dan Broadbent https://archive.is/LrLvw

Preys on women https://archive.is/Ko6uP

Andy Signore http://www.hollywoodreporter.com/heat-vision/honest-trailers-creator-andy-signore-accused-sexual-abuse-1046574

Feminist agenda https://twitter.com/andysignore/status/734760500366446593

20 women http://variety.com/2017/digital/news/honest-trailers-creator-andy-signore-fired-for-egregious-and-intolerable-sexual-behavior-1202583996/

Michael Hafford http://www.breitbart.com/tech/2017/10/17/multiple-women-allege-abuse-by-vice-male-feminist-contributor/

Sam Kriss https://www.facebook.com/notes/monitoring-the-lefts-support-for-r-pe-culture/metoo-and-sam-kriss/1518056408275666/

Admits fault https://medium.com/@samkriss/today-an-allegation-of-sexual-harassment-and-aggression-was-made-against-me-and-i-want-to-address-ecc1739d85a2

Dropped by Vice https://archive.fo/ZUaR3

Defending himself proves the point https://www.cataloguemagazine.com.au/news/male-journalists-response-to-metoo-allegations-is-the-perfect-example-of-the-problem

Shane Vader https://twitter.com/shanevader/status/920730084444602368

Shane Vader https://twitter.com/shanevader/status/891524246417092608

Shane Vader https://twitter.com/mombot/status/921755773251629056

Intersectional femnist https://twitter.com/shanevader/status/662486118605148160

Ed Eames https://www.facebook.com/djamilayasmin/posts/10155143451243562

Rupert Myers http://www.foxnews.com/entertainment/2017/10/19/male-feminist-writer-fired-by-gq-magazine-after-woman-accuses-him-sexual-assault.html

Lockheart Steele http://variety.com/2017/digital/news/vox-media-lockhart-steele-fired-sexual-harassment-1202595146/

Matt Myers https://archive.is/afSVd

Gamergate https://storify.com/m_m_myers/gamergate-s-left-wing-credentials

Denial https://archive.is/GwJHf

Sam Biddle https://www.dangerandplay.com/2017/10/21/sam-biddle-of-the-intercept-accused-of-masturbating-in-front-of-coworker/

War with Gamergate https://www.recode.net/2014/10/22/11632146/adobe-distances-self-from-gawker-after-writers-gamergate-tweet

Fredrik Virtanen https://www.rt.com/news/407615-assange-critic-rape-allegations/

Neogaf http://comicbook.com/gaming/2017/10/22/neogaf-down-owner-sexual-assault-/

Implosion http://mashable.com/2017/10/23/neogaf-sexual-harassment-controversy-tyler-malka/#fLGiZ.XTaiq1

archive https://archive.is/zuFb9

Refugee server already down https://www.voat.co/v/NeoFAG/2204720

Kotaku coverup https://www.oneangrygamer.net/2017/10/gamers-attack-kotaku-claims-covered-neogafs-sex-scandals/42488/

Nazi return http://mashable.com/2017/10/24/neogaf-tyler-malka-statement/#uRH4trsKlgqt

Users in revolt https://kotaku.com/neogaf-reopens-users-revolt-1819790736

Morgan Marquis-Boire https://www.theverge.com/2017/11/19/16675704/morgan-marquis-boire-hacker-sexual-assault

Feminist https://twitter.com/headhntr/status/188707130222723073

Feminist https://twitter.com/headhntr/status/236874676696141824

Jordan Chariton https://www.youtube.com/watch?v=2J0Td0-bjK8&feature=youtu.be

Sue https://web.archive.org/web/20171123010218/https://www.politico.com/story/2017/11/22/jordan-chariton-young-turks-lawsuit-firing-259363

Shawn Thomas Weixelman https://www.dangerous.com/38196/male-feminist-pedophile-complains-judge-sci-fi-objectifies-women/

Justin Georges Stephen Coulombe https://www.dangerous.com/39338/twitter-virtuous-pedophile-enderphile-charged-with-sexual-assault-and-child-pornography/

Virtuous pedos https://www.thecut.com/2017/02/salon-shouldnt-have-unpublished-its-pedophilia-article.html

TJ Miller https://www.dangerous.com/39193/male-feminist-comedian-tj-miller-accused-brutal-sexual-assault/

Max Landis https://www.dangerous.com/39542/zoe-quinn-accuses-bright-dirk-gently-netflix-screenwriter-max-landis-rapist/

Problematic male comedian http://www.sheknows.com/entertainment/articles/1077959/why-we-should-feel-sorry-for-patton-oswalt

Patton Oswalt's observation https://archive.is/JWcWt

Laurie Penny's observation https://twitter.com/PennyRed/status/670778099089457153

Macktivist http://www.urbandictionary.com/define.php?term=macktivist

Suspicious of male feminists https://medium.com/@alicengrey/i-m-suspicious-of-male-feminists-and-you-should-be-too-441055a2e614

Not dating another male feminist https://www.theguardian.com/commentisfree/2015/oct/19/why-i-wont-date-another-male-feminist

Wary of dating male feminist http://www.smh.com.au/lifestyle/news-and-views/opinion/why-im-wary-of-men-who-call-themselves-feminists-20160312-gnhlpf.html

Beware the male feminist http://www.thecrimson.com/column/femme-fatale/article/2017/3/23/hu-beware-male-feminist/

Left-wing men are sexist https://www.theguardian.com/commentisfree/2017/aug/14/men-on-left-sexist-labour-womens-rights

Jess Phillips https://www.thetimes.co.uk/article/left-wing-men-are-worst-sexists-of-all-says-labour-woman-mp-dt32vjc3v

Creeps are feminist https://www.buzzfeed.com/janecoaston/even-the-creeps-are-feminists-these-days?utm_term=.afnmq9zOxV#.pvbwolGp1r

Listen and Believe https://www.youtube.com/watch?v=ah8mhDW6Shs

We should believe rape claims https://www.washingtonpost.com/posteverything/wp/2014/12/06/no-matter-what-jackie-said-we-should-automatically-believe-rape-claims/

Do we believe yet? https://www.nytimes.com/2017/10/17/us/retro-sexual-harassment.html

Hillary Agrees http://www.dailymail.co.uk/news/article-3741760/Hillary-Clinton-s-website-removed-promise-believe-sexual-assault-survivors-emergence-Bill-Clinton-Juanita-Broaddrick-historic-rape-allegations.html

Broadway http://deadline.com/2017/10/broadway-reacts-to-weinstein-reports-1202185492/

Get intersectional with it! https://immanentforms.wordpress.com/2015/08/04/ask-listen-believe-how-to-be-a-white-ally/

Believing Women https://www.themarysue.com/brie-larson-believing-women/

Old question http://theantifeminist.com/are-all-male-feminists-sex-predators-paedophiles-or-worse/

Jordan Peterson Male feminists https://www.youtube.com/watch?v=ZBK8QktuViw

Female liars http://www.dailymail.co.uk/femail/article-1211104/Think-men-unfaithful-sex-A-study-shows-WOMEN-biggest-cheats--theyre-just-better-lying-it.html

False rape allegations http://metro.co.uk/2017/09/27/the-myth-that-false-rape-accusations-are-common-is-dangerous-and-damaging-6956067/

low conviction rate http://www.independent.co.uk/news/uk/crime/100000-assaults-1000-rapists-sentenced-shockingly-low-conviction-rates-revealed-8446058.html

pity fuck http://archive.is/x6fQC

[godtheblackgoat]

Fredrik Virtanen släpper en bok om att han inte är våldtäktsman. Han har haft fel kvinnosyn, skadat människor i mängder, men det var inte hans fel, för han var beroende av alkohol och kokain. Han har aldrig våldtagit eller drogat någon dock, där går tydligen gränsen. Måste vara en slump att 12 olika kvinnor har liktydigt berättelser om vad han gjort, för alla som blev anklagade under #metoo var ju oskyldiga. Iaf på aftonbladet. Skit skall skit ha. Ser jag denna jeppen, så får man ha svar på frågor. Kari #gothenburg #göteborg #partille #sverige #sweden #suomi #Finland #vape #snus #snutjävel #punkphotography #soberlife #yourasstoo (at Partille) https://www.instagram.com/p/Bw1_9WZATdU/?utm_source=ig_tumblr_share&igshid=14v7pm38zmy4a

[filmskribent]

Kulturimperiet (arkiv, 2014-2016)

✣ ✣ ✣ Nittiotalet i mitt hjärta, revisited (nr. 2, 2016) ✣ ✣ ✣

Första maj, 2016. Aftonbladet Nöjes clickbait-rubrik på Facebook lyder: "Hur bra var Håkan Hellström i New York dag två? Ni kan aldrig ana [smiley]". I det tillhörande montaget syns skribenten Markus Larssons bildbyline och Håkan Hellström, omgärdade av fem stjärnor. Inlägget är så absurt formulerat att det blir komiskt. Dels för att man i grafiken besvarar sin egen fråga, dels för att sannolikheten att Larsson skulle ge Hellström något annat än högsta betyg, är närmast obefintlig. En tidsmarkör som säger något om ett rockkritikerklimat som odlats i decennier.

Sommaren 2014 skakades av ett praktgräl i sociala medier, utlöst av en Kjell Häglund-text i Expressen med rubriken: “Kritikernas unisona allsang klingar falskt”. Häglunds anklagelse om ängslighet och okritiska hyllningar av bland annat just Håkan Hellström, gick inte obemärkt förbi. Att Sveriges kritikerkanon har problem med sin självbild är en ständigt pågående debatt. Rötterna till dessa attityder kan spåras till de svenska musikmagasin som under merparten av 1990-talet var biblar för finsmakare av pop och rock.

Lundellbunkerns ljuvliga 1990-talsältande Metanivån måste ha nått en ironisk peak när man uteslutande kan ägna en navelskådande podcast åt det ironiska 1990-talet. Några som gör sig lustiga över Henrik Schyffert-generationen, är kultur- och journalistpersonligheterna Johannes Klenell, Maja Åström och Tommie Jönsson. I podcasten Lundellbunkern – namnet baseras på första säsongens Ulf Lundell-tema – avhandlar de varje nummer av tidskriften Pop kronologiskt (1992-1997). Under popnestorn Andres Lokkos försyn, gav Pop utrymme för skribenter som Jan Gradvall, Fredrik Strage, Jonna Bergh, Linda Norrman-Skugge, Per Bjurman, Terry Ericsson och tidigare nämnda Kjell Häglund. Med anledning av Lundellbunkerns djupdykning har Häglund träffsäkert kallat tidskriften för en “[Ulf Lundells] Jack för 90-talets popnördar. Ett mansmytsmagasin”.

I Lundellbunkern benämns 1990-talet som Nile City-eran, monstret som vägrar dö. Pop beskrivs som en tillåtande och självmedveten bubbla, där långa, ingående texter premierades. Där kritikern var minst lika viktig som intervjuobjektet, på gott och ont. Visst är Lundellbunkern underhållande i all sin syrlighet. En hjärtligt hånfull återblick, där poddtrion förutom att recensera valda delar av tidskriftens innehåll, reflekterar över den dåvarande tidsandan i relation till en samtida, popkulturell kontext. Allt enligt devisen: “Musikhistorien måste ständigt skrivas om”. En av de stora behållningarna, är att bli upplyst om guldkorn från 1990-talet som missats eller glömts bort. Inte minst för att det snäva urvalet i Pop numera finns en knapptryckning bort. Magin i att sukta efter svåråtkomlig musik må ha gått förlorad, men som curerad kom ihåg-lista i realtid är Lundellbunkern förträfflig. I podcastens skarpare kritik mot Pop, talas det om en inställsam attityd och “jasägarintervjuer”. Beskyllningen påminner om argument som dyker upp i den nutida debatten om kritik i allmänhet och musikkritik i synnerhet. De heliga skrifternas lärjungar har vuxit upp och risar den kanon de själva varit med och skapat. Är inte det metaironiskt, så säg?

När mangelgitarrer var grejen Att jag ibland läste Pop berodde främst på att den fanns på Östersunds länsbibliotek. Det var ett nöje att sätta sig ned och frossa i åsikter om musik, även om jag inte alltid var så bekant med den flora av britpop som ofta nämndes. Jag älskade Andres Lokkos mästrande ton, att bli skriven på näsan, att få berättat för mig vad som bra smak just då. Och när jag väl lyssnade på musik, gjorde en ganska begränsad skivkonsumtion att jag verkligen lyssnade. Den där speciella känslan av att ha upptäckt något nytt. Som när jag under gymnasietiden lånade skivor av klasskompisar. Amerikanska band som Buffalo Tom hade jag förmodligen aldrig upptäckt om det inte vore för den då rådande skivbytarkulturen. Den har jag att tacka fredagsfikagänget som brukade träffas i Östersunds indiepop-mecka: kafeet i hjärtat av kulturhuset Gamla Tingshuset.

Den här epoken (1996-1999) handlade mycket om gitarrbaserade ideal, oavsett om banden var indie, medvetet kommersiella eller något däremellan. Den svenska scenen var inget undantag. Popsicle stod högt upp på min lånelista. Tidiga låtar som “Undulate” grep tag då den var så explosivt manglig, men även bandets senare, lite mjukare sound uppskattades. Atomic Swings plattor ägde jag, så de behövde jag inte låna. En kompis hade Vildsvins succéskiva Till Eder Tjänst (den med det knallgröna omslaget). This Perfect Day. The Wannadies. Kent. Band som Jumper fick ett existensberättigande i den hårfina “gränsen mellan indie och skit”, för att citera ett resonemang om kvalitet som förs i Lundellbunkern. Det var för övrigt först i och med soundtracket till Fucking Åmål (1998) som jag kom på mig själv med att gilla några Broder Daniel-refränger.

Jag blev aldrig någon anglofil, trots britpopens breda genomslag med Oasis som fanbärare. För mig slog kanadensiska Alanis Morissette igenom med perfekt coming of age-tajming, precis innan gymnasieåren. Hitfyllda Jagged Little Pill (1995) kom i min värld att definiera resten av decenniet; en musikalisk måttstock för välskrivna poplåtar. Morissettes texter var finurliga och uttrycket i sången bräckte det mesta. Det här var dessutom i samklang med att den amerikanska collegerocken började ta över popkulturen. Alla dessa high school-filmer, slashers, romantiska komedier och tv-serier som tonsattes av singer/songwriters som Lisa Loeb, Meredith Brooks och Joan Osborne. Vad gäller svenska sångerskor i hemmastereon, var det främst ett år äldre Robyn som favoriserades. Tänk om man hade anat att hon, då backad av hitmaskineriet runt Cheiron-gänget, ett decennium senare skulle vara en av landets kreddigaste artister, omfamnad av den forna Pop-maffian.

Kritiker är också människor Alla har sin historia och är mer eller mindre formade av sin tid. I början av 2000-talet bestämde Per Bjurman att man skulle älska Håkan Hellström, ett kollegialt arv som förvaltats väl. 2016 utmärker sig som året då allt fler utmanar den kollektiva bilden av allas vår samtidspoet från Göteborg. Som litteraturkritikern Ida Therén i SvD-texten "Håkan Hellström är ingen litterär hjälte" (22 maj), där hon menar att Hellströms texter “stannar vid show, blir aldrig tell”. 24 april. Fredrik Virtanen vädjar i en Aftonbladetkrönika: “Kom tebaks till mig, Hellström”. Virtanen tycker att artisten i fråga har blivit alltför stor för sitt bästa. En knapp vecka senare släpps EP:n “1974”, som enligt recensionsdatabasen Kritiker.se är den Hellströmplatta som hittills fått lägst medelbetyg. Virtanen kan vara något på spåret. Kanske dalar betygen i takt med att man som artist smyger sig närmare positionen som en folkkär Tomas Ledin-figur. Just därför är det genialt av Kent att i år ta farväl som band. Hellre låta sin artistpersona gå i graven med en föreställd underdog-aura, än att bli Ledin. I tomrummet efter legendarer som dött eller slutat skapa, föds ett extra behov av att lyssna, lära, känna. En nostalgisk sorgebearbetning. Om inte annat kan en gammal skivsamling må bra av att dammas av ibland. Så även publikationer som lär om förr. Det kan vara precis vad undertecknad behöver.

✣ ✣ ✣ Blågul poddradio 10 år – när amatörernas forum blev kändisarnas arena (nr. 3, 2015) ✣ ✣ ✣

Det brukar hävdas att vi svenskar är reserverade till sättet, framför allt när det kommer till att tala inför och med okända människor. Låt gå för att det i viss mån stämmer. Vetenskapliga rön gör gällande att uppemot 15% av befolkningen lider av social fobi. Därtill lika många med så kallad situationsbaserad social fobi, som rädslan för att prata i grupp. I den digitala världen är det däremot andra bullar. På sociala medier och i etermedia träts det som aldrig förr. 

I ett ständigt svällande moln av kommunikationsverktyg, finns det en digital plattform som åtminstone på pappret borde vara det ultimata redskapet för självhävdelse: poddradion. Utan att behöva synas kan man med enkla medel skapa utrymme att prata om sig själv (och kanske andra emellanåt) och dela med sig av det. Som sagt, på pappret. Av någon anledning verkar inte poddandet ha blivit den folkrörelse som de svenska pionjärerna förutspådde för 10 år sedan. Fenomenet har snarast annekterats av kändisar och diskrepansen mellan utövare och lyssnare är märkbart stor. Om man vill spekulera i varför det blev så här, bör man man börja för dryga decenniet sedan.

Poddradions stapplande steg i Sverige En “podcast”, eller den vedertagna försvenskade termen poddradio, kan definieras som en digital form av amatörradio, helt enkelt en sorts blogg med ljud istället för text. I augusti 2004 sänds det första avsnittet av amerikanska The Daily Source Code, som räknas som den första återkommande poddsändningen så som vi känner den idag. Mannen bakom den är MTV-personligheten Adam “The Podfather” Curry, vars smeknamn syftar på hans gärning att popularisera mediet. I begynnelsen var poddradiosändningar i regel inte strömmande. Folk fick ladda ned mp3-filer i stället, vilket kunde gå ganska segt om man i sitt hushåll endast hade modem och inte bredband. Något smidigare blev det när Apple 2005 möjliggjorde att man i iTunes kunde prenumerera på poddavsnitt. Itunes var inte först men störst. Min bror Johan, som var tidigt ute med att poddsända, berättar att han inspirerades av Dan König, vars program “Another Visitor” hade premiär i maj 2005. König var en av de svenska pionjärerna, och under samma sommar kör SR igång med poddradio. Tidiga 2006 är även SVT med på tåget. Public services professionalisering av mediet är inte odelat positivt. Våren 2006 säger König i en intervju att det SR gör “skuggar över amatörerna”. Han ansluter sig sedermera till föreningen Swecasters, som inklusive min bror bildas av en sammanslutning privatpersoner som sysslar med poddradio. Förhållandet mellan svenska amatörer och etablissemang ska vara fortsatt snårigt.

En trolig orsak till att poddradioskapandet kom i skymundan innan det knappt hann etablera sig i hemmen, var YouTube som fick sitt breda genomslag 2006. Plötsligt kom en plattform där man snabbt kunde skapa sin egen videodagbok – “video blogs” eller “vodcasts”. För narcissisten borde valet ha varit lätt. Det så kallade vloggandet blev ett förstadium till selfie-generationens behov av att sprida sin privata persona i ord och bild. Redan året därefter blev Facebook svenskarnas nya favoritcommunity på nätet, ytterligare en anledning att inte orka bry sig om att podda.

Det händer mycket i kölvattnet av YouTube- och Facebook-explosionen. Den svenska plattformen Soundcloud lanseras 2007 och gör det mycket enkelt att ladda upp högupplösta ljudfiler, både för streaming och nedladdning. Tjänsten huserar både amatörer och proffs, främst musiker. I teorin är den som gjord för poddradio. Dess tillgänglighet limmar väl med att poddsändningar i grunden är väldigt demokratiska, då man utan större tekniskt kunnande och relativt billigt kan vara sin egen producent. Att på legal väg skapa och dela digitalt material är lättare än någonsin, en möjlighet och trend som Spotify i allra högsta grad har bidragit till sedan lanseringen 2008. Just därför är det oavsett vilken plattform man än nyttjar, anmärkningsvärt att förhållandevis få (svenska) amatörer ägnar sig åt poddradio. Dess status i Sverige ska dock snart komma att ändras.

Den svenska poddboomen Efter några guldår dyker det 2011 upp rapporter om att Facebook tappar användare, främst i USA. Även om svenskar fortfarande är Facebook troget, har Instagram och andra användarvänliga applikationer, särskilt bland unga, börjat knipa sin beskärda del av sociala medier-kakan (2012 köper Facebook upp Instagram). Efter åratal av YouTube- och Facebook-knarkande gör det goda samtalet comeback. 2012 blir året då “alla” tycks lyssna på poddradio, åtminstone om man frågar unga vuxna. De som vinner denna målgrupps hjärtan är mediakändisar som är sina vanliga sköna jag, men använder en för många ny uttrycksform. Formatet är inbjudande och öppnar upp för avspända, hyfsat långa stunder av lagom intellektuella funderingar.

“Tittar man på de poddsändningar som är populärast kan det först kännas ironiskt att det är redan medialt etablerade personer med egna uttrycksformer som tagit gör det själv-formatet till sitt hjärta.” Så skriver DN:s Kristofer Ahlström i ett nedslag sena 2012. Han syftar bland annat på Filip och Fredriks framgångar. Det blir vanligt att man i deras anda bildar par och är varandra sparringpartners vid populärkulturella nedslag och intervjuer. Några exempel på andra kändispoddar under senare år signeras Alexander Schulman och Sigge Eklund, Amanda Schulman och Hannah Widell, Kristian Luuk och Andres Lokko, Carina Berg och Jenny Strömstedt, Carolina Gynning och Anitha Schulman, Pernilla Wahlgren och Sofia Wistam samt ensamvargen Kristoffer Triumf. Listan kan göras lång.

Synergin är given. Med en redan publik persona och ett etablerat varumärke, är ett större antal lyssnare mer eller mindre garanterat. Podden blir ett tacksamt sidospår för att åtminstone indirekt marknadsföra sina övriga verksamheter. Gänget ovan med Filip och Fredrik i spetsen var som bekant långt ifrån “early adopters”, än mindre pionjärer. Däremot har de medverkat till att nydana svensk poddradio och har otvivelaktigt bidragit till dess popularitet. Paradoxalt nog kan man se det som att kändisarna både breddade och kidnappade företeelsen. Om inte annat sattes en ny ribba för vad gemene man kan förvänta sig av en poddradiosändning, både vad gäller innehåll och teknisk kvalitet.

En poddig framtid är vår Medielandskapets utveckling är oundviklig. Frågan är om vi svenskar är för teknikfixerade för vårt eget bästa? Rentav teknikfascistiska? Om det inte är tillräckligt hi-tech lämnar vi det därhän? Är vi så skadade av Apple-idealet – det “rena” och strömlinjeformade – att allt som inte är tillräckligt polerat rationaliseras bort i en värld av appgodsaker att välja på? En parallell kan dras till när finurliga författare utvecklade ljudboken till ett slags poddformat. Evo Terro, medförfattare till “Podcasting for dummies” (2005), säger i en intervju i New York Times 2007 att poddböckerna bröt mot de oskrivna regler som brukar gälla för traditionella ljudböcker. Istället för att nöja sig med en inläsare, kompletterade man med ljudeffekter, bakgrundsmusik och olika röster, på ett sätt som nästan närmade sig radioteater. Därför känns det ganska logiskt att nutida poddsändningar är snarlika renodlade radioprogram. Det svenska poddklimatet har i andemening blivit P1, med vissa inslag av P3 när det är som flamsigast.

Som ett tecken i tiden skapas det verktyg som syftar till att göra poddandet till en multimediaupplevelse. Måns Ulvestam, vd för svenska plattformen Acast, säger i en DN-intervju från januari: “[D]et är ett massmedium som inte är kommersialiserat. Det finns en massa lyssnare, men inget bra sätt att få intäkter.” En nostalgisk poddnörd som hör sådana visioner skulle nog hävda att mediet kommer längre och längre bort från vad det var tänkt att vara från början, ett demokratiskt redskap som vanligt folk kunde ägna sig åt. Å andra sidan kanske multimediatänket är precis vad som behövs för att poddradioskapandet ska växa bland glada amatörer, organisationer, företag, politiker och andra med talets gåva. Då vi befinner oss i en app-era, borde den folkrörelse entusiasterna i Swecasters kämpade för ha alla möjligheter att frodas. Jag spår att inom en snar framtid har “alla” en egen poddradio, inspelad och administrerad via smartphonen. Där ljudkvalité får stå tillbaka för att premiera snabbare delning, där många “likes” aldrig blir viktigare än innehållet i sig och där det är hippt att vara low-tech. Inte? Man måste i alla fall få önsketänka.

✣ ✣ ✣ Trettioårsfirande för mörk makt (nr. 1, 2015) ✣ ✣ ✣

Det är inte varje dag man spelar ett svenskproducerat brädspel som griper tag och skakar om. Kanske för att spelsamkväm brukar associeras med lättja och lek, glada miner och kluckande skratt. Något att sysselsätta sig med mellan tacosmiddagen och SVT-underhållningen. Inget fel i det, men det finns ett undantag som sedan mitten av 1980-talet har gjort kaos med svensk konsensuskultur och det lagom nöjda. I somras återupptäckte jag och brorsan kultspelet med stort K. Sedan 1990-talets början hade Drakborgen, skapat av Dan Glimne och Jakob Bonds, legat nedpackat i vårt föräldrahems källare. När vi dessutom hittade expansionen Drakborgen II välbevarad i en flyttlåda, var lyckan total. Som vi har spelat sedan dess. Våndats och kämpat. När vi nu i vuxen ålder fick uppleva Drakborgen, insåg vi hur vansinnigt utstuderat spelet faktiskt är.

Mörkrets fasor och lockelser När spelföretaget Alga lanserade Drakborgen 1985, fick inte ont anande svenskar ta del av en förrädisk fantasyvärld. Som hämtad ur Tolkiens universum och nordisk mytologi var den bebodd av orcher, svartalver och annat otyg. Premissen kan vid en första anblick te sig ganska oansenlig. På 26 drag ska man bana väg till skattkammaren, undvika att väcka den sovande draken och ta sig ut innan tiden tar slut. Snabbt ska man dock upptäcka att skattletandet är ens minsta problem – varje spelomgång är som att bli utsatt för orimligt många rundor rysk roulette. Det är lättare att beskriva olika sätt att duka under på, än en vinnande strategi. Fällor som rasande tak, pilar ur väggen och bottenlösa brunnar. Återvändsgränder där man kan bli instängd och avlida av syrebrist. Dricker man en upphittad magisk dryck, löper man risk att bli dödligt förgiftad. Teoretiskt sett kan man bli eliminerad under sitt allra första drag. Den rekommenderade åldersgränsen “från sju år och uppåt”, kan därför vara lite missvisande. Att begära att en sjuåring redan inom loppet av några minuter ska acceptera sin rollfigurs bortgång, vore en smula obarmhärtigt. Å andra sidan hade det nog varit kommersiellt självmord att marknadsföra spelet som något som bäst lämpar sig för självplågande vuxna. Är man inte beredd på att bli mosad av bergstroll, uppäten av jättespindlar, inhalera giftig dimma eller förvilla sig i underjordens mörker, bör man välja ett mindre skoningslöst spel. Det är helt enkelt meningen att man ska dö. Frågan är bara när och hur.

Originalutgåvans medföljande klistermärke "Jag överlevde Drakborgen – det tuffa äventyrsspelet fån Alga!", var mer än bara en gimmick. Det var blodigt allvar. Krasst kan man betrakta borgen i sig som den största fienden, där kampen mot de andra spelarna bleknar. Det finns dock inget som hindrar deltagarna att samarbeta, lämpligtvis genom att bygga ihop sina respektive färdvägar. Att som sista livlina låna (eller kapa) någons rumsbrickor är desperat och förnedrande, men spelets grymheter föder samarbete. Såta fiender i spel kan plötsligt bli bundsförvanter. Drakborgen har därför potentialen att vara det ultimata lagspelet, just för att det egentligen inte är tänkt att man ska hjälpas åt. En lika oavsiktlig teambuilding som pur överlevnadsinstinkt.

Brädspelet som renande stålbad Att byta ut fredagsmysets tevestund mot några timmars sällskapsspel, innebär oväntade förtjänster för den öppensinnade. Oförsonliga familjespel som Drakborgen kan med god vilja ses som en social fostran i att hantera nederlag, ett pedagogiskt verktyg för söndercurlade barn av idag. Den som försöker leka borgens hjälte kommer att lära om statistiskt kalkylerad motgång. Uppsidan är en bitterljuv känsla av tillförsikt – överlever man Drakborgen är man rustad att klara vad som helst.

Intervju med Dan Glimne För insikt i hur en modern klassiker föds, hörde jag av mig till Dan Glimne, medskapare till Drakborgen. Spelet som tog hela fem år att utveckla, var “gediget genomprovat [och] fungerade exakt som det väloljade maskineri och den mordmaskin vi hade visualiserat”, säger han. En annan viktig bidragande faktor till spelets framgångar i Norden på 1980-talet, menar han var illustratören Anders Jeppsons “mörka och spänningsladdade grafik”.

En av de saker som fick mig att fastna för spelet var att man bygger sin egen spelplan med slumpmässigt utvalda rumsbrickor. Hade ni några särskilda inspirationskällor till spelmekaniken?

Glimne: Tekniken att skapa ”mönster” med hjälp av olika byggstenar är bevisligen mycket gammal; det räcker med att påminna om sådant som tangram, stomachion och till och med mosaik. Och det finns exempel på spel från 1800-talet med spelplaner som byggs upp av mindre beståndsdelar. Dessutom utkom på 1970-talet spelet Dungeon i USA, men där utgjordes ”nätverket” om jag minns rätt enbart av stora brickor med underjordiska gångar och så hålor i vilka man placerade ut skatter och monster. Jakob Bonds och jag skapade ett betydligt sinnrikare och komplexare men också mera variationsrikt och utmanande spelsystem – och som dessutom var utbyggbart, som påbyggnadskitet Drakborgen II visade.

Det är frustrerande svårt att överleva Drakborgen. Hur var responsen kring spelets svårighetsgrad när det begav sig?

Glimne: Att funktionsmässigt förvandla Drakborgen till en hänsynslös mordmaskin gentemot deltagarna var högst avsiktligt. Vi hade faktiskt en förebild – dåtidens TV-spel som Space Invaders, Pac-Man och Missile Command, där tempot hela tiden ökade tills du som spelare ”dog”. Och vad hade man för instinktiv reaktion då? Jo, att trycka på ”Play Again”. Jakob och jag ville helt enkelt att de som spelade Drakborgen skulle bli frustrerade av motgångarna och direkt vilja spela ett parti till, med ett den-här-gången-ska-det-väl-gå-bättre frammuttrat. Om jag minns rätt av statistiken från allt vårt provspelande, så är det i storleksordningen bara 15% chans att du i originalversionen ska lyckas ta dig in till skattkammaren och ut igen, levande och innan solen gått ned.

Vad kan det bero på att det görs så få svenska komplexa sällskapsspel av detta slag?

Glimne: Nja – faktum är att sällskapsspel (”brädspel”) av i dag ÄR komplexare än de genomsnittligen var för 30 eller 40 eller 50 år sedan. Och går du ännu längre tillbaka i historien, till 1920- och 1930-talen, var de flesta sällskapsspel tämligen simplistiska både vad gällde grafik, spelmekanismer och utförande, med dagens mått mätt. Men just Drakborgen som lanserades 1985 låg mer eller mindre vid den dåvarande komplexitetshorisonten; jag tror att det varit omöjligt att ge ut spelet på låt oss säga 1950-talet, publiksmaken hade då ännu inte varit mogen för ett så innehållsrikt och hårdtematiserat spel.

För att vara ett familjespel på 1980-talet var Drakborgen ett ganska grafiskt otäckt och blodigt äventyr. Var det ett medvetet drag att utmana det svenska brädspelsmyset?

Glimne: Just ordet ”utmaning” låg väl inte för Jakob och mig – snarare var det en fråga om att fantasygenren då i början av 1980-talet var på klar uppgång och rollspel som Dungeons & Dragons slagit igenom bland mera nördiga spelare. Vad vi tyckte saknades var något inom genren ”familjefantasy”, så vi såg till att skapa ett spel som fyllde den nischen med råge.

✣ ✣ ✣ Samla bör man, annars dör man – kulturupplevelsen som lyckomätare (nr. 4, 2014) ✣ ✣ ✣

Alla har vi olika sätt att hantera det faktum att vi en vacker dag kommer att trilla av pinn. De av oss som bekänner oss till ateismens krassa idévärld har inget gudomligt paradis att se fram emot. Ingen Herre som förlåter och befriar oss från synd, inga löften om en lyckosam evig vila. Jag är helt okej med att inte vara en av 144 000 utvalda vittnen att regera med Jehovas avkomma i himlen. Att finna mig själv via new awe-flummiga rörelser som Balanced view lockar inte heller. Har aldrig riktigt förstått charmen med att viga sitt liv åt samfund och sekter, vars existensberättigande baseras på ”frivilliga” donationer. Pyramidspel? Nej tack. Så, vad ska jag ägna mig åt för att känna mig som en hel människa? Vette fan. Jag är i alla fall inte ensam om att känna existentiell likgiltighet.

Sverige är ett av världens mest sekulariserade länder. Vi är också ett av världens mest alerta länder vad gäller att anamma ny teknologi. Vem behöver religion när vi lever i ett överdåd av konsumtion? Detta att jämföra med Japan. Japan är ett teknologiskt framgångsland och markant icke-religiösa. Enligt Gallupundersökningen “Global index of religion and atheism” från 2012, är var tredje japan ateist och endast 16% bekänner sig till en religion. I Sverige är var tredje person religiös och var tionde säger sig vara ateister. Utan att dra för stora växlar på specifika likheter länder emellan, kan det åtminstone vara rimligt att anta att sekularisering hänger ihop med ekonomiskt och socialt välstånd. Frågan är om vi är ett rikt land för att vi överlag inte är särskilt religiösa, eller tvärtom?

När äpplet blev vår nya frälsare Att stat och kyrka blev åtskiljda år 2000 känns så här i efterhand nästan cyniskt vältajmat. Symboliskt blev det spiken i kistan för de sista resterna av gammelsverige. Millennieskiftet var en markör för en ny spännande, digital era. Vi var det moderna, progressiva landet. Vi hade sedan Internets genomslag blivit bekvämt vana vårt “IT-samhälle”, för att använda en term som var ett av det sena 1990-talets mest populära modeord. I början av 2000-talet inledde många svenskar sin kärlekshistoria med datorjätten Apple. De som ännu inte hade stiftat bekantskap med Steve Jobs livsverk blev invaggade till heligheten via en något oväntad produkt: en till synes oansenlig MP3-spelare. “Alla” ville plötsligt ha en iPod, och den hamnade snart i var pryltokig svensks ficka. Det spelade ingen roll att exempelvis den sydkoreanska spelaren iRiver slog iPod:en på fingrarna, både vad gäller ljudkvalitet och lagringsutrymme. iPod var trendigare, enklare och mer lättillgänglig. Jag hade en importerad iRiver och var hopplöst “ute”. Det skulle visa sig att Apple-produkten som artefakt kom att bli synonymt med ett habegär, som för många vid det här laget har antagit nästintill religiösa proportioner. Apples främsta budord torde lyda: du skall inga andra gudar hava jämte mig.

Strömmande behov Senare års statistik brukar visa att svenskarnas biovanor håller i sig. Konsertbesök likaså. Folk betalar gladeligen många hundralappar för en konsert. Live-upplevelsen är högt skattad. Annars förväntar man sig att kunna lyssna på musik gratis, eller för en mycket billig peng. Det finns inte längre samma behov av att “äga” musiken vi lyssnar på, däremot möjligheten att höra den i en samlad kontext. Därför var streaming-tjänsten Spotify en skänk från ovan när den gjorde sitt intåg 2010. Folk var svältfödda på lagliga och enkla on demand-lösningar f��r musik. Jag var med på tåget från början. Spotify triggar listnörden i mig. Besök på så kallade skivbörsar har numera ersatts av ett maniskt sammanställande av Spotify-listor. Det tar aldrig slut. Den där tillfredsställande men samtidigt loja känslan av att med ett musklick ha tillgång till “allt”. Mer omedelbar och lättillgänglig sötma än digitala godispåsar som Spotify, går knappast att få. Fysiska skivor har inte längre nödvändigtvis samma egenvärde, och det är svårare att definiera sitt samlande om kulturutbudet inte innebär en tydlig begränsning för privatekonomin. En som har satt fingret på fenomenets baksida, är Sydsvenskans kulturjournalist Andreas Ekström, som i höstas gjorde en betraktelse över branschens hetsjakt på säljande singlar:

“Musikbranschen behöver återerövra albumet som konstform, med allt vad det vill säga av kringmaterial och berättelser. Och jag som musikkonsument måste se upp med min egen lättja.”

Om man tar för sanning att, som Ekström poängterar, “musikalbumets död skadar lyssnandet”, kan man se ett omvänt förhållande i hur tv-serieboomen under 2000-talet uppvärderade tv-tittandet i stort. Det är länge sedan det ansågs vara fulkulturellt att spendera betydande del av sin tid framför teven (eller vilken apparatur man nu än nyttjar), det som på engelska ibland kallas för binge-watching. Om långfilmen kan motsvara en singel som “fulladdas” från nätet, är tv-serien att jämföra med ett musikalbum. Något som kräver mer tid och större engagemang, inklusive toppar och dalar. Även det näst sista, halvt glömda albumspåret som aldrig skulle spelas på radio, fyller sin funktion för helhetsupplevelsen.

TV-serieknarkandet som tog över våra liv I oktober 2012 etablerades Netflix i Sverige. Detta som andra europeiska land efter Irland då vi svenskar anses vara “early adopters” av nya tjänster och teknik. Ett halvår senare hade Netflix redan över 600 000 svenska användare. HBO Nordic kom i samma veva. Vår goda infrastruktur för bredband gör oss till perfekta konsumenter att inhämta strömmande våld och sleaze – HBO:s adelsmärke – eller vad vi vuxna väljer att ta del av efter att barnens Bolibompa-timme för länge sedan är över. De flesta svenska hushåll med bredband har idag möjlighet att använda en streaming-tjänst som de ovan nämnda, något som känns lika självklart som att det förr fanns en bibel fanns i var mans hem. Sagoberättande har alltid tagit olika former och uttryck.

“Åh din lyllos som har det kvar.” Den kommentaren fick jag på Facebook när jag tidigare i år berättade att jag ännu inte hade sett tv-serien True Detective. Jag har även stött på uttalanden som: “Önskar jag hade Breaking Bad osedd. Vill uppleva allt på nytt igen!“ Folk avundas den som har upplevelsen kvar. TV-seriernas vardagseskapism förenar oss, och Facebook är lägerelden kring där vi samlas och berättar om de nya spännande serier som har tagit våra liv i besittning. De filmiska karaktärerna man blivit vän med på avstånd, en form av långvarig bekantskap en film aldrig kan generera. Att samla på fiktiva vänner är för många ett sätt att hitta beröringspunkter i sina egna liv. Tomheten som infinner sig när en serie tar slut, kan vara smått knäckande. Jag talar ur egen erfarenhet.

Hobbex-mentaliteten Även om jag inte längre köper skivor, har min fäbless för prylar inte avtagit med åren. Beteenden från barndomen sitter kvar. Mitt sena 1980-tal spenderades ofta med att bläddra igenom säsongens Hobbex-katalog. Med girig blick studerades annonser för ramboknivar, skämtartiklar, replikor av ninjasvärd och annat man inte visste att man behövde som ej självförsörjande snorunge. I mitt fall var det nog främst utforskandet som lockade, snarare än konsumtionen i sig. Lite som att i vuxen ålder fingra på hippa t-shirts i klädbutiker, mest för att kolla in utbudet. Ja, shoppingnerven har nog alltid funnits där. Kan ”samlande” som livsstil göra våra liv mer kompletta och skänka välbefinnande, eller är det ett skapat behov? Det kan även vara på sin plats att fundera på om hög levnadsstandard per automatik borgar för kulturell rikedom. Möjligheten att konsumera och vältra sig i kultur är en lyx. Oavsett om kulturupplevelsen kostar reella pengar eller ej, kostar den i investerad tid. Förhållandet mellan det fysiska objektets charm och flyktiga kulturupplevelser fascinerar; hur vi värderar dessa företeelser – kulturellt, ekonomiskt och socialt – och hur det påverkar vår vardag. Kanske säger det något om den tid vi lever i, kanske är det bara symptom på något allmänmänskligt. Universella behov av att ha något att fästa upp tillvaron på. En Gud, en familj, en karriär, en hobby, en resa, ett ögonblick i stunden som gör den där lilla skillnaden, det som fyller livet med glans. Eller något så trivialt som den där mastiga tv-serieboxen man så länge har suktat efter.

✣ ✣ ✣ Jag vill vara och förbli i min pixelbubbla (nr. 3, 2014) ✣ ✣ ✣

Mitt dator- och tv-spelande avtog markant i början av 2000-talet. Nutida spel misslyckas med att fånga mig; att springa omkring och härja i 3D-miljöer står mig snart upp i halsen. En självutnämnd, äkta “gamer” skulle säkert fnysa åt mig. Att jag är en bakåtsträvare, en hopplös nostalgiker. Kanske stämmer det. Kanske har jag vid blott 34 års ålder blivit en grinig gubbe som klamrar mig fast vid det som varit. Gamla tv-spel kittlar fortfarande min retronerv och jag är långt ifrån ensam om det.

När generationer möts, minns och upptäcker Tekniska museet har sedan oktober 2013 varit värd för det man kallar världens största dataspelsutställning: Game On 2.0. På grund av den stora tillströmningen besökare förlängde man utställningen till september 2014. Alla spel som ställs ut är från 1970-talet och framåt och går att spela på plats. När jag nyligen var där med en jämnårig vän hade jag inte förväntat mig att samsas med så många unga besökare i lokalerna. Lätt överrumplade blev vi varse hur barnfamiljer vallfärdade till museet. Även om man bland nostalgiska föräldrar kunde ana en ansats till skolning, verkade barnen inte lida av sin interaktiva teknikhistorielektion. Tvärtom. Med stora ögon fick unga “gamers” ta del av arkadklassiker som Space Invaders och Missile Command, 1990-talstitlar som Street Fighter och Sonic the Hedgehog, men även kortlivade flugor och misslyckade satsningar som idag bär kultstatus. Detta var lika värmande som fascinerande att se. Hur kan barn vara intresserade av vad i sammanhanget är att betrakta som reliker jämfört med dagens påkostade produkter? Jag hade sett framför mig att utställningens medelålder skulle vara minst 35. Inbitna fantaster som jag, födda på slutet av 1970-talet eller början av 1980-talet. Jag tänkte att det kanske skulle bli lite som i den amerikanska dokumentären The King of Kong: A Fistful of Quarters (2007), där vuxna män tävlar om att vara världsbäst i arkadspelet Donkey Kong. I filmen går herrarna Steve Wiebe och Billy Mitchell in för sitt spelande med sådan frenesi, att passionen ibland övergår till osund mani. Gränsen mellan hängivenhet och besatthet är ofta hårfin, men vem är jag att döma? Jag är avundsjuk på känslan av att förlora sig själv till ett enda syfte: att bli bäst. Mitchells meriter inkluderar bland annat den svåruppnåeliga maxpoängen i Pac-Man, medan Wiebe har slagit Mitchell på fingrarna med ett dubbelt världsrekord i Donkey Kong.

Att återuppleva barndomens glädjeämnen Vi svenskar ligger i framkant vad det gäller att anamma ny teknik att använda i vardagen, men paradoxalt nog verkar behovet av gamla tv-spel vara större än någonsin. Slit och släng-samhället vi lever i; den ständiga jakten på att "ha det senaste”, kan för många ha medfört en viss teknikmättnad. En smartphone blir “gammal” och nästintill obrukbar efter ett några år. Är inte batteriet helt slutkört är funktionsknappen utsliten. När renoveringsbehovet är ett faktum kan det lika gärna vara läge att byta telefon helt och hållet. Ibland får man nästan för sig att prylarna konstrueras för att gå sönder lagom till att en ny modell lanseras. En persondators mjukvara behöver ständigt uppdateras för att operativsystemet ska fungera bra. Därför finns det något smått fantastiskt i att man kan koppla in sin snart 30 år gamla spelkonsol i en ny flatscreen-tv, och det funkar. Det finns företag som renoverar tv-spel och säljer tillbehör för att främja kompabiliteten mellan gammalt och nytt. En sådan behandling har min barndoms Nintendo-spel fått, men i stället för att förpassas till att bli museiföremål i hemmet får de komma till sin rätt. Närhelst jag vill kan jag njuta av Super Mario Bros, Zelda, Castlevania eller någon annan given favorit i samlingen.

Saknaden efter de förut så vanligt förekommande plattformsspelen i 2D är så stor, att jag ibland budar hem begagnade spel. På auktionssajter som Tradera frodas marknaden för begagnade tv-spel och tillbehör, med tusentals annonser främst till Nintendos första spelkonsol NES, som lanserades i Sverige 1986, samt Super Nintendo (SNES), som fick svensk lansering 1992. Så kallade emulatorer – datorprogram som gör att man kan spela tv-spel på datorn – är inget för mig. Jag vill ha äkta vara. Det finns en tillfredsställelse i att plocka den lilla grå kassetten ut ur sin originalförpackning och sätta den i konsolen. Ritualen är nästan lika viktig som själva spelandet i sig. På samma sätt vattnas det i munnen på mig när jag besöker sci fi-mässor och botaniserar bland de actionfigurer som kom i kölvattnet av den ursprungliga Star Wars-trilogin. Nyare Star Wars-leksaker väljer jag att ignorera, plastiga och själlösa som de är.

Ett skapat behov Utan anspråk på att göra en direktjämförelse med spelbranschens likriktning, där “first person view”-perspektivet är tröttsamt dominerande – inte heller biograferna är fredade från effektsökeri. Det går nästan inflation i 3D-filmer. Var och varannan Hollywood-blockbuster använder denna förut halvt bortglömda teknik, som återpopulariserades efter James Camerons monumentala framgångar med Avatar 2009. På sociala medier ser jag hur såväl cineasten som den normalintresserade biobesökaren muttrar över att 3D-biljetter är dyra, i kombination med “tvånget” att bevista 3D-visningar på grund av biotablåernas uppenbara snedfördelning. Ett överdådigt bruk av häftig teknik överrensstämmer inte alltid med vad folk vill ha eller behöver, åtminstone inte i en större utsträckning.

Eran som aldrig dör Den stora valfriheten i dagens konsumtionssamhälle är en “blessing and a curse”; en aldrig sinande ström av digitala stimuli gör att man lätt drunknar i ett hav av möjligheter. Det är dock ett lyxproblem. Den som söker skall finna. Tekniken utgör inte något hinder för att vi relativt obehindrat ska kunna ägna oss åt retrofrossa, oberoende av plattform och apparatur. Game On 2.0 på Tekniska museet indikerar om inte en renässans, så åtminstone ett fortsatt stort intresse för vintage-spel. Symptomatiskt nog är ett av mina favoritspel till smartphone och läsplatta det lilla strategispelet Game Dev Story, där man driver ett spelföretag i syfte att skapa bästsäljande konsolspel. Spelet är i all sin enkelhet, manna från himlen för en retronörd. En chans att återuppleva de tv-spel man växte upp med, i ungefärlig kronologisk ordning. Till och med dess gulliga pixelgrafik – 2D så klart – är en charmig påminnelse om spelbranschens framväxt. Att på fiktiv väg återskapa tv-spelshistorien, samtidigt som man spelar sig igenom den, kan vara det ultimata sättet att mentalt stanna kvar i en svunnen tid. Varför döda en era när man kan ge den ny näring? Jag spelar vidare ett tag till. Separationsångesten blir så mycket mindre påtaglig då.

[vassaeggen]

Hur det nya Aftonbladet ser ut när krisen är över?

Det har varit en tuff höst för Aftonbladet. En sammanfattning:

17 oktober. #metoo-debatten i Sverige drar igång med att en medarbetare på Aftonbladet anklagas för våldtäkt och sexuella övergrepp. TIll en början namnges han inte men Expressen ändrar hållning efter ett par dagar och namnger honom, Fredrik Virtanen.

25 oktober. Dagens Nyheter fortsätter med att skriva om en krönikör på tidningen, ej namngiven. 

29 oktober. Aftonbladet stänger av Virtanen och även Krönikören och Chefen.

30 oktober. Dagens Nyheter gör en intervju med ex-flickvän till en Aftonbladet-chef som anklagas för sexuella trakasserier.

27 november. Aftonbladets krönikör Staffan Heimerson skriver en krönika där han likställer #metoo-debatten med Stalins utrensningar och i en efterföljande intervju med Resumé säger Heimerson att "Jag känner att metoo förstör hela vårt samhälle."

28 november. Aftonbladets chefredaktör Sofia Olsson Olsén avslutar kontraktet med Staffan Heimerson.

29 november. Johan Hakelius kliver fram och berättar att han också av blivit ombedd av Sofia Olsson Olsén att skriva om krönikor som inte ligger i linje med tidningens värderingar.

30 november. Fem kvinnor på Aftonbladet skriver en uppdaterad version av Dokumentet, med vittnesmål om sexuella trakasserier och kvinnofientlighet vid tidningen. Dokumentet 2.0 är anonymiserat men chefredaktören bedömer att personer kan identifieras i texten och Dokumentet 2.0 stoppas.

Trollhögern får förnyad kraft av kritiken och drevar hårt mot Aftonbladet (som ju är "obunden socialdemokratisk") och dess uthängda personer.

4 december. Sofia Olsson Olsén sjukskriver sig.

Trycket kommer dels från konkurrenter (Expressen har varit ledande, inte minst i en s k "kärleksförklaring" den 3 december, som mer var en krigsförklaring - men även Dagens Nyheter har gjort aggressiva publiceringar) och dels från trollhögern som ser sin chans att skjuta in sig på alla tänkbara luckor i försvaret.

Aftonbladets medarbetare får kritik både utifrån men även chefredaktören själv, som drog undan mattan med sin hantering av Dokument 2.0. Stämningen hos personalen på Aftonbladet är enligt alla mina källor usel.

Sofia Olsson Olsén började i april 2016 och har inte riktigt lyckats forma en egen, stark ledningsgrupp. Det är också uppenbart att ledningen för tidningen varit skakig under hösten. Det har varit många otydliga beslut, som i hanteringen av Virtanen men även hur Dokumentet 2.0 skapade falska förhoppningar, blandat med flera hastiga beslut - som hanteringen av Heimerson.

Nu är chefredaktören sjukskriven och Lena Mellin är tillförordnad. Det är rimligen ett av de svåraste jobben i Sverige att vara sjukskriven från, den enda jämförbara sjukskrivning är Jimmie Åkesson som mot alla odds tog sig tillbaka till jobbet.

Hösten har skapat ett tryck mot Aftonbladet som jag inte kan minnas att någon svensk tidning utsatts för tidigare. Den enda jämförelsen i modern tid är brittiska News of the world, som under decennier begick systematiserade, grova brott t ex med hackning av mobiltelefoner och mutor. News of the world lades ned 2011.

Aftonbladet är ett starkt medieföretag med starka ägare och kommer förstås stå pall. Deras läge är ett annat än News of the world, som dessutom hade ekonomiska problem. Men frågan är hur det nya Aftonbladet ser ut när krisen är utriden. Hur långt bort är det dit? Och vem kommer leda det nya Aftonbladet?

[yesminister-blog1]

芬兰人列表

{{dynamic list|date=July 2014}} {{TOC right|date=July 2014}}

这是一个来自'''[[芬兰]]'''的知名人物列表。

==音乐== [[File:Akseli Gallen-Kallela 01.jpg|thumb|right|150px|阿克塞利·加伦-卡勒拉]] * {{tsl|en|Darude|Darude}}，Sandstorm， * [[Rami Keränen]]，乐队Dreamtale成员，Intro: The Dawn * [[Sanna Kurki-Suonio]]，团体[[Loituma]]主唱，[[甩葱歌]]的原版[[Ievan Polkka]](Ieva's Polka) * [[莱维·马代特奥亚]]（Leevi Madetoja），作曲家，歌剧{{tsl|en|The Ostrobothnians|奥斯特罗波的尼亚人}} * [[Ari Pulkkinen]]，游戏配乐师，[[愤怒的小鸟]] * [[奥利斯·萨利宁]]（Aulis Sallinen）， * [[讓·西貝柳斯]]（Jean Sibelius），芬兰民族音乐之父 * [[塔雅·图伦尼]]（Tarja Turunen），乐队[[夜愿]]主唱，She Is My Sin * [[玛伊娅·维尔库马]]（Maija Vilkkumaa），

== 导演和演员 == * [[雷尼·哈林]]（Renny Harlin），导演，《虎胆龙威2》 * [[多梅·卡鲁科斯基]]（Dome Karukoski），导演 * [[阿基·考里斯麦基]]（Aki Kaurismäki）导演，演员 * [[卡蒂·奥蒂宁]]（Kati Outinen），女演员 * [[提莫·沃伦索拉]]（Timo Vuorensola），导演，《[[钢铁苍穹]]》

== 视觉艺术 == [[File:Tove Jansson with flower crown 001.tiff|thumb|right|150px|图薇·扬松]] [[File:Helene Schjerfbeck.jpeg|thumb|right|150px|海莱内·谢尔夫贝克]] * [[阿克塞利·加伦-卡勒拉]]（Akseli Gallen-Kallela），画家，芬兰民族史诗《[[卡勒瓦拉]]》 * [[朵貝·楊笙|图薇·扬松]]（Tove Jansson），作家兼插图画家，[[姆明]]（Moomin）一族 * [[埃罗·耶尔内费尔特]]（Eero Järnefelt），画家，芬兰1890年代期间现实主义代表人物 * [[芬兰汤姆|���科·拉克索宁]]（Touko Laaksonen），笔名为'''芬兰汤姆'''，性崇拜幻想艺术家 * [[埃罗·内利马尔卡]]（Eero Aleksander Nelimarkka），画家 * [[海莱内·谢尔夫贝克]]（Helene Schjerfbeck），画家 * [[胡戈·辛贝里]]（Hugo Simberg），画家 * [[塔皮奥·维尔卡拉]]（Tapio Wirkkala），设计家和雕塑家，兰工业艺术在战后直至1960年代的时期被称为“维尔卡拉时期”

== 文学家 == [[File:Sofi Oksanen.jpg|thumb|right|150px|索菲·奥克萨宁]] * [[米卡艾尔·阿格里科拉]]（Mikael Agricola），芬兰书面语和芬兰语文学之父 * [[明娜·康特]]（Minna Canth），作家及社会活动者，提倡妇女平等权利 * [[阿莱克西斯·基维]]（Aleksis Kivi），第一位显著[[芬兰语]]作家，《[[七兄弟 (芬兰小说)|七兄弟]]》 * [[韦伊诺·林纳]]（Väinö Linna），《{{le|无名战士 (小说)|The Unknown Soldier (novel)|无名战士}}》 * [[约翰·卢德维格·鲁内贝里]]（Johan Ludvig Runeberg），芬兰国歌《[[我们的国家]]》词作者 * [[艾里阿斯·隆洛特]]（Elias Lönnrot），芬兰民族史诗《[[卡勒瓦拉]]》的编纂者 * [[索菲·奥克萨宁]]（Sofi Oksanen），2000年代起出名的小说家 * [[弗兰斯·埃米尔·西兰帕]]（Frans Eemil Sillanpää），[[诺贝尔文学奖]]得主 * [[伊迪特·索德格朗]]（Edith Södergran），现代主义瑞典语诗人 * [[萨克里斯·托佩柳斯]]（Zachris Topelius）， * [[米卡·瓦尔塔里]]（Mika Waltari），《[[埃及人辛奴耶|埃及人西努黑]]》

==运动员== * [[马库斯·格伦霍姆]]（Marcus Grönholm），拉力赛车手，2次世界冠军 * [[米卡·哈基宁]]（Mika Häkkinen）， F1车手，2次世界冠军 * {{tsl|en|Juha Kankkunen|尤哈·坎库宁}}（Juha Kankkunen），拉力赛车手，4次世界冠军 * [[亚里·利特马宁]]（Jari Litmanen），足球运动员 * [[托米·馬基寧]]（Tommi Mäkinen），拉力赛车手，4次世界冠军 * [[帕沃·努尔米]]（Paavo Nurmi），长跑运动员，9枚奥运会金牌3枚银牌 * [[柯克·罗斯伯格]]（Keke Rosberg）， F1车手，1次世界冠军 * [[基米·莱科宁]]（Kimi Räikkönen），F1车手，1次世界冠军。拉力赛车手，NASCAR车手

==科学家和发明家== [[File:Nobel Laureates 7319 (31341876202).jpg|thumb|right|150px|本特·霍姆斯特罗姆]] * [[阿尔瓦尔·阿尔托]]（Alvar Aalto），设计三条腿的阿勒泰克60凳子（Artek Stool 60） * {{tsl|en|Johan Gadolin|约翰·加多林}}（Johan Gadolin），发现氧化钇 * {{tsl|fi|Maiju Gebhard|玛依尤·格布哈德}}（Maiju Gebhard），设计餐具干燥柜 * [[拉格纳·格拉尼特]]（Ragnar Arthur Granit），获[[诺贝尔生理学或医学奖]] * [[本特·霍姆斯特罗姆]]（Bengt Robert Holmström），获[[诺贝尔经济学奖]] * [[阿尔维·莱赫蒂]]（Arvi Lehti），发明交通安全反光片 * [[马帝·马柯能]]（Matti Makkonen），发明[[短信]] * [[阿尔图里·伊尔马里·维尔塔宁]]（Artturi Ilmari Virtanen），获[[诺贝尔化学奖]]

==电脑技术先驱== [[File:Linus Torvalds (cropped).jpg|thumb|right|150px|林纳斯·托瓦兹]] * {{tsl|en|Jarkko Oikarinen|亚尔科·欧伊卡里宁}}（Jarkko Oikarinen），开发[[Internet Relay Chat]] (IRC)协议 * [[林纳斯·托瓦兹]]（Linus Torvalds），开发[[Linux内核]]，Linux 之父 * {{tsl|en|Michael Widenius|米卡埃尔·维德纽斯}}（Michael Widenius），开发数据库软件[[MySQL]] * [[塔图·于勒宁]]（Tatu Ylönen），开发[[Secure Shell|SSH]]协议

==企业家== * [[弗雷德里克·伊德斯坦姆]]（Fredrik Idestam），创立[[诺基亚]]

==政治人物== * [[马尔蒂·阿赫蒂萨里]]（Martti Ahtisaari）， 曾任[[芬兰总统]]，2008年[[诺贝尔和平奖]]得主 * [[塔里娅·哈洛宁]]（Tarja Halonen），第一位芬兰女性总统 * [[乌尔霍·卡勒瓦·吉科宁]]（Urho Kaleva Kekkonen），芬兰总统（1956一1982） * [[毛诺·科伊维斯托]]（Mauno Koivisto），芬兰总统（1982一1994） * [[绍利·尼尼斯托]]（Sauli Niinistö），2012年3月起任芬兰总统 * [[尤霍·库斯蒂·巴锡基维]]（Juho Kusti Paasikivi），芬兰总统（1946-1956），“巴锡基维-吉科宁政策”（对苏联友好的积极中立政策）的倡导者 * [[约翰·维尔赫尔姆·斯内尔曼]]（Johan Vilhelm Snellman），哲学家、作家、记者和政治家，芬兰民族哲学家和重要的民族启蒙家之一

==军人== [[File:Mannerheim1940.jpg|thumb|right|150px|曼纳海姆]] * [[席摩·海赫]]（Simo Häyhä），狙击之王，共狙杀了505人 * [[埃伊诺·伊尔马里·尤蒂莱宁]]（Eino Ilmari Juutilainen）， 二战王牌飞行员，击落94架飞机，是非德国人击落飞机最多的王牌飞行员 * [[约尔马·卡尔胡宁]]（Jorma "Joppe" Karhunen），二戰時期芬蘭空軍的戰鬥機飛行員 * [[亚尔·伦德奎斯特]]（Jarl Lundqvist），[[芬兰空军]]总司令和[[芬兰国防军]]总司令 * [[卡尔·古斯塔夫·埃米尔·曼纳海姆]]（Carl Gustaf Emil Mannerheim），芬兰独立运动的民族英雄，芬兰共和国总统，芬兰元帅

[[Category:芬兰人| ]] [[Category:各國人物列表]]

[atsvensson]

Cissi Wallin åtalas för förtal av Fredrik Virtanen

Cissi Wallin åtalas för förtal av Fredrik Virtanen