#liksom känner en

[shiroselia]

Så något roligt hände

[valentine1994]

Jag väcktes i mitten av natten av smärtan i handen. Den hade börjat sträcka sig från fingertopparna till axeln, det är nerven som är klämd förklarade läkaren. Du har fått karpaltunnelsyndromen sa han och hans blick var stilla. Jag vet inte om jag någonsin kommer att vänja mig vid den stillheten i ansiktet, i hela kroppen hos svenskarna. Jag känner igen fransmännen i Stockholm för de tittar på allt och alla med orolig blick, stirrar sedan vänder sig om, som om de var förföljda av ett spöke, de ser rädda ut.

Läkaren var fortfarande brun från sin semester i den franska rivieran trots att det var oktober, den fula vita läkaruniformen passade honom förvånansvärt bra och hans förnamn lät lite franskt trots att han hette Andersson i efternamn. Det verkar vara en grej i den delen av stan, alla är liksom besatta av Frankrike och jag behandlas bättre än andra för att jag heter Valentine och har en brytning. Häromdagen ringde min mamma när jag stod i kö på ICA Roslagstull och den snygga blonda kassörskan tappade plötligt sin resting bitch face, log mot mig och gav mig rabatt för något som skulle gå ut 5 dagar senare. Allt jag behöver göra är att babbla på franska i telefon och hela Östermalm bugar sig för mig men de hör inte att jag har en bonnig dialekt.

Jag väckte A som gick upp och gav mig en Alvedon, det har blivit en vana hos oss, en liten koreografi som upprepas varannan dag: jag vaknar i mitten av natten och har ont, han går upp och ger mig en Alvedon och sedan somnar vi om. Hans väckarklocka ringde 2 timmar senare och han gick upp och jag låtsades sova för att anledningen till att han ställt väckarklockan 8:30 på en söndag var att han skulle göra mig frukost och ta ut de presenter han gömt i skrivbordslådan när han trodde att jag inte såg. Det var min trettioårsdag och jag låg där och blundade och lyssnade på allt han gjorde. Efter fem minuter kom ångesten och jag började röra på mig, satte mig i sängen men han sa nej, sov, en kvart till bara.

Vi åt en liten frukost och mina föräldrar ringde, och min gudmor ringde, och 50% av min släkt smsade, sedan promenerade vi till Humlegården och åt lunch på ett franskt ställe där ägaren har en moustache och ser misstänksamt på alla de som kommer in men han går undan med att vara borderline otrevlig för han ser fransk ut. Bredvid oss satt ett franskt par och jag frågade dem om de var här på besök, nej de var här för jobbet och de bodde på hotel Diplomat och det syntes. I vanliga fall hade jag inte försökt prata med sådana parisianska finansmänniskor men den dagen hade jag tvättat håret och hade på mig min ulltröja från DAY by Birger et Mikkelsen och min Malene Birger svarta kappa. Jag har liksom blivit besatt av de danska modemärkena och har alltid ett paket på väg från något outlet företag. Ingenting känns sorgligare än att gå ner till den paketboxen och hämta mina rabatterade danska kläder. BankID, bluetooth, bekräfta hämtning, tyst för mig själv upprepar jag: "det är en investering".

Dagen efter började rynkorna plötligt synas på mitt ansikte, jag lovar, jag kan inte längre lägga eyeliner runt ögonen för den rinner direkt in i rynkorna. Som varje morgon gick jag gick ner till Pressbyrå och köpte kaffe och där stod en kvinna (tjej?) med sådana rynkor vid ögonen och tittade på frallorna. Hon hade försökt dölja rynkorna med orange foundation så att de syntes ännu mer och hade på sig en trench coat från Bershka. Jag drog slutsatsen att hon var född 92.

Det är något med oss som är födda mellan 90 och 95. Vi styr inte längre utseendevärlden, vi ramlade 2018 och har sedan dess legat där i diket med våra high waisted jeans. Ser på grunge fairycore snyggingar passera, de ser inte på oss. Några av oss har inte slutat sminka sina ögonbryn, har liksom blivit missbrukare. Springer mot Anastasia-pennan som alkoholister springer mot flaskan. Vi blev inte inkluderade i årets 2009-mode-revival för vi tar sociala medier på allvar och följer konton som heter typ juliafashionblog. Jag önskar att jag kunde vara med i 2009-trenden men det krävs ironi, ett slags avståndstagande, för att cosplaya en anorektiker-emo utan att egentligen ha ätstörningar.

[femman-i-rymden]

finns det någon som faktiskt älskar glögg? liksom känner ni någon som genuint älskar glögg och ser fram emot det under hela året? ifall ni gör det så berätta gärna för mig vad det är för människor som älskar glögg för jag har fan aldrig mött en sådan

[nabaath-areng]

nä asså vettu vad vill få tjöta av mig lite. det känns ba så jädra drygt att jag tydligen ska va så naturligt piss på engelska???? liksom redan från början vare klart som den allra mest vackra av sommardagar att succé i engelska som ämne INTE stod skrivet i mina jävla skitstjärnor LMAO. hjälpte det att jag växte upp med ett gäng halvbritter som bonussyskon? näe. eller att som alla andra små barn i vårt avlånga land påtvingades språket skittidigt? NÄPP. det kan du änna fetglömma serrö!"!!!!

det enda jag va bra på var la typ att härma engelska från FFXII för grammatiken var mer som svenska, samt att haka upp mig på alla jävla ord som låter likadant men då inte alls betyder samma sak. """alla svenskar e sketbra på engelska""" INTE JAG JAG ÄR ASPISS. blev fanemig så illa att jag ba sket i det totalt i högstadiet och nästan inte kom in på gymnasiet för jag tyckte det va så jääävla fucking orättvist att jag aldrig fick hjälp utan ba min intelligens dömd för att jag kämpade lol. FFXIV tvingade mig verkligen att träna en gång för alla men asså herregud ibland ville jag fan ge upp med hur tyket mänskor betedde sig. men så e det JAG som behöver ändra attityden och ba ta det??? eru go eller?????

å asså vettu ska fan posta detta. tänkte inte först men känner sån skam med att inte anpassa mig och snacka på engelska jämt för """waaawaaa alla måste förstå mig alltid när jag personligen pratar"" fan heller ska fan unna mig detta enstaka lilla inlägget asså. ba en kort liten bögstund av frihet utan begränsningar av att polisa mig själv och hur jag säger skit. gött mos å skål på den göbbar

[rozaritabonita]

Pajen man unnar sig efter en kväll av att söka jobb. Något folk borde prata mer om är hur pinsamt det är. Man känner ju sig aldrig mer som en arbetslös nolla än när man tvingar på sitt cv till barpersonalen som precis förklarat att här har vi inga timmar att ge. Men tänk på mig! Vad ska man säga liksom man är ju redan där med byxorna nerdragna. asså #desperat🫠

+ söka jobb fitten:

[gubbanarkist]

Funderade på att köpa den där essäsamligen av olika svenska författare om Tolkien som kom ut i höstas, läste lite slentrianmässigt och såg att den första essän beskriver Sagan om Ringen som en produkt av långvarig psykos. Suck.

Det totala föraktet som folk känner för Tolkien, även efter att det har blivit bättre med tiden, dyker fortfarande upp. Idén att han kanske har en tanke med det han gör, att det är ett intellektuellt projekt som han jobbar på, det godkäns alls icke - istället ska han diagnoseras och diskuteras som om han enbart agerade i enlighet med vissa kompulsioner och liksom inte kunde hjälpa det själv. Han bara RÅKADE skriva ett verk som är mer älskat än alla andra böcker som 1900-talet producerade. Författare är fan dumma i huvudet asså.

[andiatas]

H.M. The King's Christmas Speech 2023

Kungl. Slottet, Stockholm

Kära svenskar, hemma och utomlands, alla i Sverige!

Just nu sänker sig julefriden i många hem och på andra platser runt om i vårt land. Det ger oss tid till eftertanke och reflektion kring året som gått. Så är det också här på Kungliga slottet. Jag minns när jag, för många år sedan, var i Sydafrika i ett scout­sammanhang. Vi besökte ett av de mest utsatta områdena, utanför Kapstaden. Många av de som bodde där, levde under mycket knappa förhållanden. Plötsligt kom en pojke fram till mig. Han var 10, 11 år och klädd i en scoutskjorta. Pojken kände till att även jag är scout. Han var väldigt stolt över sin fina skjorta och ville berätta om vad den betydde för honom. Han sa: ”När jag bär den, känner jag mig trygg och fredad. Inte ens de tuffaste grabbarna vågar gå på mig.” Scout-skjortan gav respekt. Den symboliserade sunda värden.

Jag tänker ofta på den episoden och vad goda symboler kan göra för oss människor.

Det har på många sätt varit ett mörkt år. I Bryssel har svenskar, på väg till en fotbollsmatch, stolta iförda våra svenska färger, bragts om livet. Ett fruktansvärt dåd.

Här hemma i Sverige har flera drabbats av det hänsynslösa gängvåldet. Många känner en oro över samhällsutvecklingen.

Samtidigt arbetar polis och rättsvårdande myndigheter oförtrutet med att skapa ett tryggare Sverige för oss alla. De har vårt fulla stöd i denna strävan.

Terrorattacken mot civila i Israel och det efterföljande kriget i Gaza innebär ett stort mänskligt lidande. Det skapar oroligheter och osämja i hela världen. En fredlig utveckling känns avlägsen – men hoppet måste leva.

I Ukraina fortsätter folkets kamp för att försvara sitt land mot den ryska invasionen. Under året träffade jag president Zelenskyj när han var på besök i Sverige. Vi pratade om den fortsatt svåra situationen i landet. Presidenten, liksom den blågula ukrainska flaggan, har för många runt om i världen blivit en symbol för ett helt folks frihetskamp.

Blått och gult är också färgerna i vår flagga. Den svenska flaggan symboliserar våra värderingar, våra friheter, men också våra skyldigheter och vårt ansvar gentemot andra. Vi har full rätt att tycka olika. Vi värnar åsiktsfriheten, men den stora friheten bygger på respekt och tolerans.

Vårt land vilar också på rättsstatens grund. ”Land skall med lag byggas”. Det var kung Karl XV:s valspråk från 1859. Det är ursprungligen ett uttryck från medeltiden. Strofen har även en fortsättning som sällan uppmärksammas: ”Land skall med lag byggas – och icke med våldsverk”.

En del av våra lagar kan idag uppfattas som självklara, men de är resultatet av landets utveckling, som ofta föregåtts av långa och ibland svåra överväganden. Vi har yttrandefrihet, religionsfrihet, allmän och lika rösträtt. Till detta kommer också andra lagar om barns rättigheter, förbud mot diskriminering och skydd för miljön.

Under året har Sverige kommit allt närmare ett medlemskap i Nato. Det är den största försvars- och säkerhetspolitiska förändringen i vårt land sedan Sverige blev militärt alliansfritt för över 200 år sedan. Och den görs i bred politisk enighet.

Min farfars bror Prins Wilhelm skrev år 1941, mitt under brinnande världskrig, en essä som heter ”Fritt land”. Den står sig väl än idag. Han skrev följande:

”Vad vi vill värna om är ingenting annat än det egna. Mot ingen hyser vi agg lika litet som det skulle falla oss in att hota någon. Vi är ett fredsälskande folk som inte önskar göra en mygga för när, men vi hävdar samtidigt vår bestämda vilja att få leva i fred och oberoende på det sätt som passar oss bäst.”

Den svenska flaggan symboliserar också naturen som vi älskar att njuta av. Vår rena luft. De vidsträckta landskapen och fjällen och sjöarna.

Naturen gör vårt land rikt. Vi har förädlat skogen, malmen, vattenkraften och jorden. Med den nya gröna tekniken fortsätter Sverige att skörda framgångar i samklang med naturen.

I den senaste klimatförhandlingen enades världens länder för första gången om att ställa om från fossila bränslen. Det ger hopp och framtidstro.

Under året har Drottningen och jag återigen rest runt i Sverige. Vi har uppmärksammat mina 50 år på tronen. Vi har också firat att det är 500 år sedan Gustav Vasa valdes till kung och Sverige blev ett självständigt land. På resorna har vi besökt många av länsmuseerna och sett fina exempel från vår historia. Sveriges länsmuseer har nära fyra miljoner besök varje år. Här finns historiska guldkorn bevarade som utgör en del av vårt kulturarv och våra traditioner.

Men vår historia är också människorna. Det som görs varje dag av var och en och det vi gör tillsammans.

Var än du är i Sverige eller utomlands, så hoppas jag att du får en fin jul med lugn och ro. Kanske ge lite extra tid för att ta hand om en gammal vän eller en äldre släkting. Att skänka en extra tanke till dem som behöver det mest. Jag önskar dig vila och styrka som ger dig glädje och hopp.

Nu går 2023 mot sitt slut och vi ser fram emot ett nytt år. Tillsammans med min familj vill jag önska dig en riktigt god jul och ett gott nytt år 2024!

[whitewaterpaper]

SoIF14: “Den siste riddaren”.

En läsecirkel tillsammans med @kulturdasset.

Författare: Margit Sandemo. Serie: Sagan om Isfolket, Bok 14.

Publicerad: 1983 (som eBok: 2019, Jentas). Medium: eBok/eLib.

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Delmål (Kapitel 1–3).

Det är rätt skönt att få träffa ”nya” karaktärer – de senaste tre böckerna har varit insnöade kring Villermo och har blivit lite mindre intressanta för var gång. (Av taggarna på goodreads att döma är vi kanske inte helt färdiga med henne än. :suck:)

Vi får träffa Tristan igen, känd som den siste av sin ätt och det ryktas om att han är steril. Samt Hildegard av Riesenstein, som är fast i ett olyckligt äktenskap fullt av både psykisk och fysisk misshandel och hennes dotter Marina. Det finns mycket drama att plocka av här och mer blir det när man inser att inte är Hildegard dödligt sjuk i vattusot (gammalt namn på det vi idag kallar Ödem) hennes dotter jagas av en ful gubbe kallad Pavel. Till och med drottningen anmärker på att han är sliskig men framhåller att han heller inte förknippats med vare sig kvinnor eller skandaler. Det sistnämnda lär det väl bli ändring på nu när Tristan hjälpt Marina hitta nyckeln till dörren till hennes sovrum. Marina har med all säkerhet gjort Tristan misstänksam när hon erkänner att hon är rädd för att få besök av en man.

Tristan verkar fastna för den sjukliga Hildegard, kanske känner han (liksom hon) en frände? Och verkar rätt övertygad om att han kan hjälpa Hildegard med sin sjukdom – antar att det är det här som kommer dra in övriga släkten?

Desto intressantare är avsnittet med Mossmännen (vars story som berättas i det här första delmålet påminner en del om intrigen i den nya Troll-filmen). Det skall hur som helst bli intressant att se vad ”mossmännen” är för typer och om det handlar om människor eller något annat. Sandemo har ju hittills haft en tendens att leka med magi och trolldom men sedan haft mer rationella förklaringar till det hela.

Första delmålet börjar bra – jag känner en viss energi is storyn som inte riktigt fanns där i förra boken.

Delmål (Kapitel 4–6).

Boken är fortfarande överraskande intressant, och vi får redan nu upplösningen på en del intrigen. Dels så lyckas Tristan göra en dekokt som furstinnan Hildegard faktiskt börjar släppa vatten av. Och samtidigt gör hennes dotter Marina upp med ”farbror Povl”. Det blir riktigt spännande där ett tag medan Slottet, med Tristan i spetsen, börjar ta reda på vad som hänt Marina. Väldigt modigt av de båda köksflickorna att träda fram med sina historier som leder Tristan rätt på upploppet.

Väldigt smidigt dessutom av Furst Jochum att lämna in tofflorna redan nu, jag har på känn att Tristan och Hildegard kommer börja svärma för varandra nu. Men framför allt så skall det bli intressant att se hur arresteringen av ”farbror Povl” kommer avlöpa nu. Sett från vår synvinkel så är ju bevisen överhängande – men risken finns att det inte räcker. Förhoppningsvis kommer det göra det.

Delmål (Kapitel 7–9).

Tristan bjuder Hildegard och Marina att bo med honom på Gabrielshus och jag undrar vad det är för föresatser Sandemo har för det? Speciellt nu när Isfolkets ättegren med svart bälte i att agera först och tänka sedan är på ingång? Villermo är förstås på det klara att allt hon tar sig för är viktigare än allt annat och att kusinerna skall komma dansande så fort hon vinkar.

…de hade just fått svar från Tristan på hennes inbjudan. Villemo var så arg så hon nästan fräste. — De idioterna! Förstår de inte hur viktigt detta är?

Själv skrek hela min själ ”Neeej!” när jag läste att hennes lösning på Ulvhedins problem är att fly till Danmark. Jag får alltmer avsmak för henne som karaktär. Men jag hade faktiskt glömt det hela med Ulvhedins härkomst och hoppas att den kommer få sin klarhet i den här boken. Sandemo är på gränsen till onödigt hemlighetsfull om det. Det är ändå en rätt bra scen där Ulvhedin ”behärskar sig” och räddar Sorenskrivaren trots att denne har makten att fängsla honom. BTW, ännu en av Sandemos fullständigt malplacerade referenser till Sol.

Marina väntar barn och ”farbror Povl” klarar sig, inte fullt så överraskande, från några större straff. Det här undrar jag vad det kommer leda vidare som. Och ”väktarna av den sanna tronen” vart passar de in med det här? Och hänger det ihop med Ulvhedin på något sätt? (Eller är jag bara insnöad på Troll fortfarande?)

Delmål (Kapitel 10–12).

När det kommer till ”Väktarna av den sanna tronen” så verkar iaf kommendanten vara av sunda vätskor. Jag skall dock erkänna att jag önskar att den intrigen fått lite mer spelutrymme i boken.

Tristan grundar för att Marina skall få det bra genom att skriva över Gabrielshus på henne. Undrar hur det ställer sig nu när vi ”äntligen” får reda på vem Ulvhedin är släkt med. Och visst borde man kunna räkna ut det… Kollade vad jag skrev i journalen från SoIF13 och där suckar jag mest över hur krystat det skulle vara med ytterligare en ättelinje stammad från Sunniva. Minns dock vagt att Tristan kom upp som namn när Kulturdasset och jag diskuterade saken efter boken.

Marina är dock emot tanken på både äktenskap med Tristan eller att han skulle bli hennes far. Mycket tyder dock nu på att Tristan kanske kommer fostra hennes barn som sitt och Hildegards. Tyckte också det var ett lustigt ordval att de skaffat fram en ”flickvän” till Marina. Kanske klingade ordet lite annorlunda då än idag.  

Villermo anländer till Gabrielshus med sin vanliga finstämda respekt för andras bo och hem. Jag blir irriterad bara av människans entré på Gabrielshus och börjar känna att ju fortare Villermo trillar av pinn desto bätre för bokserien i stort.

Smidigt är det dock att Villermo och Dominic dyker upp nu när Kommendanten behöver all hjälp han kan få med sammansvärjningen mot kungen. Som det ser ut så är ”Väktarna” ute efter ett kungaoffer och inte bara röja kungen ur vägen. V”ilka ”väktarna” än är så kan vi konstatera att de sätter upp en riktig show iaf för sina följare. Och nej – jag tror inte att Sandemo kommer låta några vägen från folktron ta plats i berättelsen. Utöver Isfolkets egna gåvor verkar hon inställd på rationella förklaringar.

Avslutningsvis en notering om ordet ”salongsfähiga” som jag trodde var ännu ett i raden redigeringsfel som blivit kvar i böckerna. Men en sökning på svenska.se visar att det faktiskt är ett riktigt ord.

Delmål (Kapitel 13–14).

Så den rafflande upplösningen till att hitta källaren och följa spåren till offerplatsen. Och så skall det visa sig att ”mossmännen” faktiskt var på riktigt? Intressant också att de antagligen behövde de levande offren för att förbli i den här världen. De ”mystiska” effekterna vid brunnen visar sig dock mycket riktigt vara rent hittepå. Det här fick mig iaf att gräva lite i uttrycket ”hedenhös” och hur gammalt det kan vara. Och det stammar tydligen från gamla fornsvenska uttryck och tros syfta på gamla gravhögar. Väldigt intressant, liksom detaljen att Dominic är så påläst i fornnordiska spåk.

Sandemo blir lite farligt spretig i fokus ibland, och det gäller speciellt när storyn fokuseras från Villermos sida. Ärligt hade jag nog föredragit om hela boken varit ur Tristans synvinkel. Men Sandemo gillar ju att puffa lite för generationens utsedde ”Sol”. Uppgörelsen vis offerplatsen är i över lag bra – jag kan kanske tycka det blir lite långsökt när Ulvhedin börjar tala Isfolkets ursprungsspråk.

Så knyts det ihop, den danska sidan av Isfolket (dvs Tristan) flyttar ”hem” till Gråstensholm efter att de danska skatterna gör att Gabrielshus förloras och med sig tar han Marina och dennes dotter Bronja. Ulvhedin får fribrev för sina synder av den danske kungen som var målet för konspirationen. Marina som f.ö. kommit till rätta med verkligheten igen. Marina och Bronja är väl kanske intrigmässigt sett något som skall tillföra friskt blod i Isfolketssläkten. Liksom den adopterade Eli en gång var.

Sedan misstänker jag att Sandemo bäddat för ett av sina tidshopp när hon avslutningsvis skriver ”därmed föll isfolket till ro och kunde fira det nya seklets intåg utan ångest”. Team Villermo verkar vara avslutade kapitel numera iaf som det verkar. Hurra!

Sammanfattning.

Ett litet lyft från de tidigare böckerna, kanske främst för att Villermo mycket spelar andrafiolen här. Hon har inte så mycket att göra utöver att bistå Tristan med att reda ut kvinnosakerna kring Marina. Jag förvånades över att ”mossmännen” (hur fånigt uttrycket än är) verkar vara ”riktiga” och inte något abstrakt hokus pokus bara. Jag tycker också det är relativt positivt att Sandemo väljer att ”flytta hem” den danska sidan av familjen. Det riskerar att sprida ut storyn för mycket med ättlingar både i Sverige och Danmark utöver Norge.

Länkar.

Boken @Goodreads, @Libris.

Biblio eBiblioteket @Google Play, @Appstore.

Vattusot / Ödem @ sv.wikipedia.org.

Salongsfähiga @ svenska.se.

Hedenhös @svenska.se, @sv.wikipedia.org.

[vagysmal]

Så kul när man visar en video som tydligt visar kvinnor som uttrycker obehag och ändå ska folk göra det till en tolkningsfråga för de själva hade uppskattat en man som betedde sig illa/skämtsamt. Liksom och? Kvinnorna i den videon visade sig inte ha så kul, de skrattade inte av hur roligt det var, mannen slipper skämmas för att han har hyllats av samma beteende förut. Jag bryr mig inte om att du känner dig överlycklig av att ha en man som mosar en tårta i ditt ansikte, dessa kvinnor ville inte ha det och det tyckte jag var väldigt tydligt utefter att förstå hur människor pratar och visar obehag! Så jäkla enkelt, skapa din egen post om hur mkt du älskar män, inte under en video där män är svin

[shiroselia]

Avocado Champare jag respekterar: De som jag känner igen och som obviously känner igen mig men som bara är där för o champa, lämna grupp, ta medaljen, o dra

Avocado Champare jag INTE respekterar: De jävlarna som försöker snacka med mig obviously för att jag champar ofta nog o ha lite recognition och tror att jag är en average sso spelare med social skills och typ mentala åldern av en gymnasieelev o liksom?? Försöker småprata med mig?? My guy vi är svenskar vi gör inte så

[pellemedsvans]

HÄR HAR VI HENNE!!!

andra headcannons:

- på kvällarna har hennes salong en hemlig hbtq meetup med Måns, Maja, Pelle och några andra gay katter i området. Dem är en ganska stark kompisgrupp

- lyssnar förmodligen mycket på klassisk och opera musik, kan inte riktigt säga varför bara en vibe liksom

- Gullan träffade måns via hennes salong. Efter det blev dem typ bästisar. Det gick konstant runt gay och lesbiska rykten om dem och för varandras säkerhet så blev dem ihop för att tysta det litegrann

- hon försöker sitt bästa att stötta Måns under sina tuffa tider och depressiva episoder. Dem känner varandra bättre en någon annan

- efter Måns får terapi och saker löser sig med han och Pelle försöker hon ABSOLUT spela matchmaker och får dem att gå på dejter

[kattangeln]

äntligen kollat ikapp på drag race sverige. och asså, just wow. santana babe <3

all antonina shade o sladder. asså i get it i do. jag är inte into den typ av drag och komedi. men damn asså hahaha

Imaa Queen var också så mindblowing. Like insane.

Jag hejar på Vanity, jag vill sååå att hon vinner. Asså allt hon gör, jag älskar.

oh for your information I have never ever watched a drag race before, I know nothing about drag, så liksom jag känner ingen av dessa fina människor. men liksom i love it och jag måste supporta speciellt nu när fucking SD styr.

Admira vad som en bitch i första avsnittet och varje gång växer hon. Men like jag vill att det ska bli showdown mellan vanity och elektra

[omgivenavidioter]

Jag tror på det jag ser, hör och känner….

Eller?

Den meningen har jag upprepat för mig själv så otroligt många gånger genom i stort sett hela livet. Och nu, i takt med att dimman lättar och jag möts av en mycket klarare värld, så inser jag också att de orden inte varit någonting annat än ren & skär självbedrägeri.

För att understryka vikten av vad som faktiskt händer i livet just nu, utan att behöva tala klarspråk, kan jag garantera er att jag aldrig varit här. Huvudpersonen i filmen har äntligen läst, begrundat och (hör & häpna!) kanske också förstått manus. Förstått det där som själen hela tiden har försökt att säga. Lyckats genomskåda den röda tråden i ett korsord med rubriken ”livet”. Så här många år har det kanske behövt ta för att få in ”problemets rot” på vågrätt nio och ”beroendepersonlighet” på lodrätt tio. Nästan som att synonymerna inte stått skrivna till orden eller som jag tappat bort mig själv och min förmåga att tyda det som en gång var min specialité - hitta svaret mellan raderna & förstå blindskrift.

Och inte nog med det. Jag besitter ett förvånansvärt öppet sinnelag som jag inte kan låta bli tro är bra. Jag har redan hunnit träffa så många vackra människor på min resa. Jämför jag med antalet tidigare i livet så är det otroligt många trots att resan ännu varit väldigt väldigt kort. Vi pratar människor som verkligen berört mig läskigt långt in på insidan. Människor som faktiskt visat sig vara precis sådär varma & genuint äkta som jag aldrig tidigare vågat tro var på riktigt. För där bland allt det oförstört vackra, lagom tills att man hunnit tappa bort sig i fuktiga lakan, hittade jag ju i slutändan alltid ett uttömt svek förr. En fråga som aldrig besvarades med ”om” utan med ”när”. Men nu, nu kan jag nog leta febrilt. Jag kan stampa upp alla stigar, speja i samtliga väderstreck & desperat lyfta på varenda liten sten i skogen. Det kommer inte spela någon roll. Det kommer inte finnas någonting att hitta där. För i den här världen, där man vilar istället för att fly, finns det inga stora mörka skogar. Det finns liksom ingenstans att leta. Det kommer inte spela någon roll hur djupt jag gräver, jag kommer inte hitta hunden jag redan bestämt mig för ligger begravd. Den är borta & tiden från nu är till för lite själslig vila.

I den vilan skall jag försöka stanna upp & passa på att njuta av allt det bra som livet faktiskt just nu ger. Jag ska verkligen försöka tysta ner det där sökandet efter naken bekräftelse, det där hungriga.

Konstigt må du tro, men jag så otroligt tacksam - så underbart fint!

Jag kan inte minnas att jag hade det så här. Den där rastlösheten som alltid har krupit i mig. Mitt behov. Varför gör jag allt jag tycker om till något osunt? Kärlek, sex, relationer, lycka, sorg. Endorfiner. Kickar, Tja, allt det där. Det har ju egentligen bara varit ett långt sökande. Komiskt nog sökande efter just det som varken går att se, höra eller ibland känna. Skulle emotionell intelligens förklaras likt ett rebus hade det varit en bild på mig med den förklarande texten ”dess motsatsen” under.

Nu börjar det långa arbetet, det jag hela livet varit på flykt ifrån. Nu börjar det långa arbetet med att separera det jag accepterat som rena karaktärsdrag hos mig själv från rent dysfunktionella beteendestörningar. Jo, du, må tro. Det kan ge mig obehagligt igenkännande känslor ifrån när jag rev alla murar och barriärer med hjälp av substanser. Förvisso substanser som bland annat använts vid terapisessioner, men jag kan ju inte påstå att det var en planerad, genomtänkt självhjälpande handling direkt, eftersom jag verkligen fick noll i bra bestående effekter. Jag fick snarare lära mig hur man kunde må när man brände seratoninlager under en kväll som egentligen var tänkt skulle räcka i flera månader. Det blev i vanlig ordning en intensiv period med otroligt många timmars läsande om det centrala nervsystemet. Allt för att samla på mig kunskap som kunde vara till nytta för att ta mig upp och därifrån. Slitsamt. Det har hunnit bli ett par vändor helt klart. Att mina stackars synapser överlevde. Eller gjorde dom det? Ibland kan jag försöka använda eventuell bestående skada som en ursäkt och gömma mig bakom den. Med varje knut som trasslas upp ökar begäret av att förlora mig i någon eller något. Eh, det oroar mig lite. Känsloregistret, ordningen, behovet. Hursomhelst, en kväll minns jag extra tydligen i substansens tecken. Jag satt nedsjunken i en varm bubbelpool en kall novemberkväll tillsammans med en utav de få jag faktiskt släppte in. Han kämpade på väl måste jag säga. Jag tror han var den sista i ordningen. Jag minns inte exakt hur länge sedan det var, men jag är rätt säker på att det var alldeles för länge sedan. Jag minns hur hans ord ekade i min bröstkorg och vibrationerna gjorde ringar på vattnet i mitt inre. Ringar som nådde mitt hjärta i någon slags dansande rytm & jag var helt oförmögen att skydda mig. Jag var inte ens intresserad av att försöka. Jag kan nästan se händelseförloppet igen när jag tänker tillbaka på det. Vart hans hand var i förhållande till mina organ. Ljuden. Fridfullt. De absolut djupaste, tyngsta, men samtidigt renaste andetagen jag någonsin tagit kanske. Än så länge. Lagom intimt och jag antar att ingen undrar om kvällen slutade i ögonblick där det inte gick att urskilja vem som var vem? Jag måste försöka ta reda på varför mina känslor blir så erforiska och varför jag måste rida på vartenda en utav dom på ett sådant gränslöst sätt. Jag besitter inte kunskapen om huruvida olika diagnoser tenderar att påverkar, om det i det här fallet rör sig om en diagnos eller om jag bara försöker hitta en lätt utväg. Men det spelar ju egentligen ingen större roll. Förmågan, förbannelsen eller välsignelsen. Beroendet av att utforska känslan så hårt att verkligheten sugs upp genom ett sugrör och kvar blir bara ett svart hål, som jag handlöst faller genom. Närheten. Andetagen. Närvaron. För att sedan vända i dörren, trött i själen och uttömd.

Vad är det egentligen? Bara ytterligare ett osunt förhållande till något som jag råkar tycka extra mycket om? Ännu ett beroende? Beroende av att vara beroende?

Vi får helt enkelt hålla tummarna för att min nya, väldigt duktiga psykolog har tillräckligt bra betalt och inte börjar bekymra sig om hur pensionsfonderna står i värde på väldigt väldigt länge.

Vi stannar där.

[sacredquakes]

Känner mej arg. Och liksom bitter. Så svårt att inte kolla på meddelandet från mamma. Jag har liksom inte plats för att höra om vad som pågår med henne. Inte just nu särskilt. Men liksom alltid. Jag vet inte vad jag ska göra med den informationen. Jag har inte kapacitet att bry mej eller att hjälpa. Men jag har heller inte vilja att hjälpa. För att jag är arg på henne. Delvis pga hennes beteende. Men även för att med hennes mående nu så känns det som att jag inte får sätta gränser. Sara har ju varit på mej förut liksom. Eller uttrycka någon ilska. Nu är det liksom henne det är synd om. Det är ju inte så att jag håller på och uppdaterar en massa om mitt mående eller sjukskrivning. För att jag vet ju att jag inte får det stöd jag vill ha. Jag vet att jag bara blir avvisad. Och jag går ju liksom igenom otroligt mycket just nu och har inte tillräckligt med stöd och det känns väldigt hårt. Jag känner inte att jag kan eller vill ta hjälp av henne.

[tryingtounderstandbrainheart]

Connection or pointless

Jag känner mig mer connectad igen. Men det finns också en flyktighet i det. Som om att jag kan glömma.

Ibland är vissa val nästan på samma plats, or so you think. De kan verka det när det ligger för ytligt, när det bara handlar om form och inte känsla och connection.

Det är svårt att sätta fingret på vad som är skillnaden ibland. Hur man ena dagen kan må piss och inte funka med världen alls. Som om det vore fel på platsen, människorna, vädret, kläderna, kroppen ... man är liksom bara ur sina gängor och allt verkar Off. Nästan allt. Många saker.

Jag har nu haft två riktigt braiga dagar på rad. One might even call it flow. Plötsligt är det som varit innan inte alls på samma sätt. Jag är på samma plats men...något hände. Som om min obalans och mitt gråtande hjärta bara tog plats. Som om jag inte kunde sitta bredvid och vänta längre. Det är bara så konstigt. Hur ett sånt litet val troligen var som att svänga 85 grader med skeppet egentligen. På grund av att jag satte mig där och ... jag tror... tog en kärleksfull plats så ändrade jag hela stämningen i rummet. Jag tror jag lyckades dra in dem i min sfär utan att aktivt vara medveten om det. Såhär vill jag prata, såhär vill jag diskutera. Och det var som att jag blivit puttad ut så långt på bryggan att jag bara hoppade. Plötsligt är vi mitt inne i jätteintressanta diskussioner och vi är alla på samma våglängd. Ingen är bättre eller har en annan status, utan vi är bara människor som öppnar oss om vår mänskliga upplevelse från våra olika egna perspektiv och ögon vi sett med.

Det

Var

Underbart.

Som gamla greker som satt och filosoferade om livet. Och jag känner hur blessed jag är som får ta del av deras upplevelser och lära mig så mycket nytt. Spännande! Min värld expanderar och skytten i mig bara - I am home.

Jag fick till och med sånt där rysattacksgrejs i kroppen som känns som ett slags litmustest för ...rätt väg tror jag. Som att min själ bara JAG TRIVS!

Jag har börjat att äntligen använda de där orakelkorten jag köpte för hundra år sen. Native spirit. De hjälper mig. De groundar mig i naturen, i upplevelsen och i mitt inre. Som om det är en guide eller jag som vågar se min spegelbild. Hej mig. Kanske är det de som hjälpt mig att balansera allt ihop. Som om jag lagt pusselbitarna mer på den plats de faktiskt ska vara. Till och med Tobbe och jag har hittat en plats av värme och kärlek, vilket hjälper massor.

Men varför var ju just de där nu, och varför har de roterat personalen och varför...är det bättre för mig? Jag bara märker det gång på gång, ju mer jag faktiskt lyssnar på mig och tar hand om mina behov och mig, desto bättre går det och desto bättre ("får") jag. Det behöver inte vara spot on, precis det här vill jag men bara det att någorlunda trivas och göra det man gillar så verkar mindre mirakel hända.

På nåt tror jag att så länge att man gör det med spirit så... hamnar man inte fel? Så länge kärleken på nåt finns med i det man gör så går man sin väg kanske. För det var återigen sådär ska vi spela det här spelet..? och jag kände inte att det lät så lockande. Jag ville hellre måla och prata. So I did. Hade jag följt med i spelandet hade jag troligen fått mer av meh och följt hans väg. Den vill han ha, men den är inte min.

Jag märkte inte ens när han gick. Han var inte längre i fokus. Plötsligt var det istället andra och en helt annan värld öppnade sig. Samma ställe, men som om det var en parallell verklighet. Ett heeeelt annat ställe - för Jag var annorlunda.

Jag vågade ta plats. Jag vågade...styra min egen båt. och jag bara märkte hur jävla mycket bättre jag trivdes på den. Men det var inte jag som var högljudd och skrek hur jag nu banne mig ska ta Min plats utan jag tror att min sorg blev så kraftig att jag bara...bubblade upp. Som om locket inte längre höll och jag spreds ut över allt.

Jag

syntes.

Jag har massa kärlek..! Som om färger och tyger som bara blarrade upp en efter en. Skåpet som blev överfullt.

Nya relationer började skapas. Nya kontakter och nu vet de lite mer om vem jag faktiskt är.

Är det du som gjort den där tavlan..? Säger han och jag bara ja jo. Jag tycker jag ser att det är din stil.

Min stil.

Jag har inte tänkt på att jag har en stil. Som om jag kanske bara vill vara bra? För den tyckte jag ju inte blev speciellt "bra" . Den vaju bara massa känslor efter operationen och ett sätt att bara existera i ett slags falalalalaa all is well.

Men han såg nåt.

Och det finns ju där. Som att jag tycker mina känslor är fula och oviktiga. Nånstans där bottnar det. Det där är ju bara mina känslor, det är inget viktigt. Jag ska visa något fint jag gjort härborta. Titta vilka raka streck och toningar. Men gång på gång så är det det jag gör på känsla som får mest uppmärksamhet. Det jag tycker är skit.

Mina känslor är skit?

--

Men när jag visar min känslor så märker jag hur jag rubbar andra. Hur de går djupt i andra och ...når på nåt sätt. Som att de kan skapa tystnad och djup reflektion som tar veckor och månader och sedan får jag höra saker. Jag tror att jag kan beröra.

Kanske kan man ha blivit inlärd att ens diamanter är fula stenar ingen vill ha. Strange really.

I connection är världen så galet smärtsamt...vacker. Nästan så man flyter ihop med alltet.

Men disconnection är fruktansvärt. Där bor mörkret och hatet och förtvivlan. Ingenting funkar och sen blir det värre.

Jag tror det handlar om att känna. Att våga connecta till sig själv igen. Till sin själ igen. Disconnection är nog när man säger nej till den. Förnekar den.

Allt det du känner är ok.

Allt det du känner är ok.

Det du känner är ok.

Det du känner är du.

Dina känslor är du.

Att bara våga tillåta sig. Det ÄR ok. Det är OK. Känslor har inte fel. Känslor är inte fel. Känslor är inte fula.

Nånstans där försöker jag landa.

Jag...är ok.

Jag...är inte ful.

Jag...är inte fel.

Mina känslor spelar roll. Vad jag vill spelar roll . Hur jag vill ha det spelar roll. Vad jag behöver spelar roll.

-

VARFÖR ska min tavla nu vara on display därborta? Varför fick den bästa plats där alla kan se den, även när den inte är klar och fin? Och hur kan jag tillåta det? För jag ställde den ju där och jag ställde den där igår igen. Kanske som att visa, Jag är här.

Mitt otillrättalagda. Min skiss. Mitt ofullkomliga. Mitt fula. Mitt opolerade.

Bitar av mig.

Vad ska det ens bli? Det är ju inte något som följer konstens alla regler. It's just...feelings och bitar av mig. En liten här, en liten där. Det är inget som är uppdelat efter bitar och focuspoint, färgskalor, teman och allt annat. Men man kan skymta mycket av mig där. Mina färger, mina djur, min upplevelse.

Men den är en connection med mig. Den hjälper mig. Den är inte gjord för andra. Den ska va för mig.

Det är kanske därför som livet förflyttade sin 85 grader i två dagar. Jaha, du ville att livet skulle vara för Dig?? And so...I got closer.

Connection.

[trekadventureportugal]

31 juli Finisterre - Santo Esteves de Lires 12 km

Det var svårt att sova då det var 5-6 st som snarkade högt. Satte klockan på 7:30 då det skulle vara utcheckat till 8.

Aisha och jag var sista, hon skulle med buss till Santiago, sen Porto, för att gå samma väg som jag just var klar med.

Vi bytte nr, då hon ville ha lite tips under gången. Vi sa hej sen gick jag. Det var en konstigt fuktig morgon. Mycket konstig. När man tittade på marken så var det torrt, men på bilarna var det fuktigt och man kunde se fukten i luften röra sig, men den liksom landade inte på marken?

Jag behövde inte regnskydd, men satte på skyddet för ryggsäcken ändå.

Det var ensamt idag, kändes inte som nån mer var på väg uppåt.

Jag passerade träd och under trädet var det blött?

Det gjorde att jag valde att inte gå in i skogen, utan höll mig till "cykelvägen" blå tur.

Blå turen går mer utmed kusten och jag kunde se stranden, men blev inte sugen på att gå ner.

Jag trampade på till Santo Esteves de Lires och tog in på As Eiras

Började med att äta, det blev en sallad o en öl.

På boendet var det en kille jag kände igen, det var fransmannen Matis från Corcubion. Det är nog den site jag träffar på som jag känner igen. Han hade en träff med en vän som gått Muxia först så möttes de på mitten.

Jag duschade o sov ifatt lite. Skönt att inte behöva gå i "dimman, problemet är att det inte fanns nånstans att hänga våta kläder inne. Så vi får se hur torrt allt är i morgon.

Känns lyxigt med lite kortare turer. Det blir mer av dagen kvar då.

Satte mig sen i köket o bokade hemresa och sista boendet i Porto. 10 min från flygplatsen. 22€ Det ingick även frukost, så det var bra