#men ni kanske har tankar redan?

[liljakonvalj]

Återanvänder en meme jag gjorde förra året.

Vilka såg på julkalendern imorse??

[whitewaterpaper]

Sekreterarklubben (Kap 01–02).

C-byråns kvinnliga agenter under andra världskriget . En dokumentär spionberättelse .

Författare: Jan Bergman. Medium: eBok/eLib. Publicerad: 2014.

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

I bokens inledande kapitel (jag läste även förordet här) så handlar väldigt mycket om att sätta upp spelbrädet. Förordet talar om bakgrunden till boken, som att Jan Bergman har en högst personlig koppling till Sekreterarklubben. Och det slår mig att kvinnorna i boken väldigt mycket också tillhör den generation kvinnor som var först ut att aktivt söka sig en plats i yrkeslivet.

Boken bygger på ett omfattande forskningsarbete som pågått i över trettio år. Min mor var själv en av dessa ”agenter” och flera av de ”tanter” som jag minns från min barndom var medlemmar av nätverket Sekreterarklubben. Namnet hade de själva givit sin informella sammanslutning. Jag pratade mycket med dem, minns särskilt ”tant Karin”, som kom på besök ibland, och som min mor, hennes väninna Kristina och jag även träffade i Frankrike och på Mallorca. Där satt vi några gånger på turistrestaurangen Tres Coronas, som ägdes av ”farbror Otto”, den gamle dubbelagenten Otto Kumenius. På lördagskvällarna i Stockholm besökte C-byråns chaufför oss.

Det känns som Inez kommer vara den karaktär vars ögon vi får uppleva den här storyn igenom. Det skall bli intressant att se om det faktum att hon är finlandssvenska kommer ge någon affekt längre fram på storyn. Finland drabbades ju av kriget direkt till skillnad från Sverige. Ternberg är en karaktär som man blir (precis som Inez) misstänksam mot redan från början, och med var sida han figurerar på får man mer och mer avsmak för honom. Episoden där han lämnar Linnéa på den där festen med avsikt just att hon skall vara ren fysisk förnöjelse åt festens manliga besökare visar klart att han betraktar kvinnor som verktyg. Å andra sidan så visar samtalet mellan Carlos Adlercreutz (C:et i C-byrån?), Olof Thörnell och Helge Jung påvisar ju att de inte har några högre tankar om hans karaktär heller… Ironiskt nog är han själv inte mer än ett bra verktyg i deras ögon. Kommentaren att han är för självständig för att bli karriärofficer är talande, han är inte ens påtänkt för avancemang med andra ord.

Så elakt! Så absolut vedervärdigt och infernaliskt! Här satt karln och hotade inte bara henne utan hennes syster också. Han visste mycket väl att de inte kunde återvända till Finland! De satt och betraktade varandra en stund. Inez visste att hon inte hade något val och Ternberg insåg troligen att den här flickan var betydligt mer skärpt än vad han egentligen ville ha, men nu hade han gått så här långt och han kunde inte backa. Det här fick bli en affärsuppgörelse helt olik de sedvanliga rekryteringarna.

Första kapitlet ger en känsla för bokens (kommande) huvudkaraktärer och även ett Stockholm före krigsutbrottet. Det talas om ransonering och det talas om att privatbilism bara är för dem med väldigt starka kontakter. Intressant också att man talar om 5e kolonnare i Norrbotten, en 5e kolonn är ju som bekant ”grupp av personer som sam­arbetar med (möjlig) fiende mot det egna landets intressen”. Men kanske framför allt så är det intressant att läsa att C-byrån från början finansierades av privata medel (donationer?) av och för människor som inte trodde världsfreden skulle hålla särskilt länge. Och vi vet ju sedan tidigare att Sveriges beredskap inför andra världskriget var allt annat än god.

– Man får ha rika vänner. Hur tror du annars vi skulle ha kunnat finansiera ett uppbygge av en underrättelsetjänst i en tid då politikerna bara vill nedrustning och tror alla om gott? Vi som inte trott på ”fred i vår tid” måste ju göra någonting. Det är i såna här situationer man får plocka fram den där praktiska jesuitmoralen, att låta ändamålen helga medlen. Vi fick ju rätt till slut. Nu har vi äntligen fått en ÖB och uppdraget att bygga upp en sån här verksamhet.

Överlag är det två intressanta kapitel som vi får läsa, om än att det första är långt och bitvis lite för händelselöst för min smak. Jag gissar att Linnéas jobb på det tyska konsulatet är väl valt av Ternberg, han håller ju på att rekrytera den samling kvinnor som redan (dock av andra skäl) kallar sig sekreterarklubben. Frågan är ju dock om Ternberg är helt och hållet på svensk sida eller om han även är tysk kontraspion? C-byrån verkar hur som haver att han är värd den risken.

Det andra kapitlet avslutas med en brainstorming om hur 5e kolonnerna i Norrland (ni vet – de som skulle ta emot ryssarna med öppna armar) skall hanteras. Här talas om ”arbetsläger” och ”koncentrationsläger” på ett sätt som jag snarare associerar till efterkrigstiden. Men jag kan ju givetvis ha fel och att man 1939 verkligen talade om koncentrationsläger för svenska norrlandskommunister. Men visst låter det som en efterhandskonstruktion?

Har vi tur kan vi isolera problemet, ta bort femtekolonnarna från samhället. Sen får utvecklingen visa vad vi kan göra med dem. – Jaha, så nu skall vi upprätta svenska koncentrationsläger … – Kan du se någon annan lösning?

LÄNKAR.

Boken @ duckduckgo.com.

Boken @ goodreads.com.

Boken @ boktugg.se.

Boken @ libris.kb.se.

Hitta ett eBibliotek @ Axiell Media.

Biblio @ Axiell Media.

Femte kolonnare @ svenska.se.

[gdkpraktik]

Ida Be

Långt och lite rörigt inlägg, massa tankar. Orkar du inte läsa så scrolla längst ner - där finns ett tips du faktiskt kan ha användning för!

DAG 10 | VECKA 2 Ja tänk, det har redan gått en hel vecka till! Sjukt så fort det går. Lite kortare vecka för mig eftersom tisdagen fick ett abrupt slut när Ester ringde från skolan och behövde gå hem och onsdagen därmed spenderades hemma med henne. 

Rafsade ihop mina saker för att hinna till tåget och medan jag gjorde det lyfte Jakob huvudet från matlådan och kläckte ”men, om vi behöver hjälp imorgon, kan du fixa det hemifrån då eller?”. “Absolut, det är bara att höra av sig”, kvittrade jag och ägnade resten av eftermiddagen åt att vara sur på mig själv. Sluta vara till lags, du är praktikant, du får inte betalt, det finns ingen som kan begära att du ska jobba hemifrån när du är hemma en dag med sjukt barn. Det var ingen som hörde av sig. Trodde inte det heller. Men jag blev lite sur på mig själv ändå. 

I övrigt har jag det väldigt bra. Jag pendlar mellan tankar på om jag skulle haft det bättre någon annanstans [läs Bläck], om jag skulle få sett mer, testat mer, varit med om mer. Svaret är nog, ja, jag skulle sett, testat och varit med om mer. Men, jag skulle nödvändigtvis inte haft det bättre! Troligtvis hade jag varit mer splittrad och pressat mig till ett tempo som jag inte mår väl av. Jag intalar mig det iallafall. Och samtalen med Peter är guld! 

Veckan har till stor del kantats av framtidsfunderingar. Men de passar sig inte riktigt här. Men de finns, de är många och de skiftar från dag till dag och de lär nog fortsätta även nästa vecka. Tur jag har några veckor kvar innan “framtiden” är här.

Och även om jag har det sjukt bra så saknar jag er!! Körde bil upp idag och var nästan på väg att svänga upp till skolan för att krama om Leif och Simon innan jag skulle ta mig an dagen. ’:D

Så, vad har jag haft för mig Måndag: Veckomöte, uppdatering av införsäljningsfolder till Nyhemsveckan och eget arbete. Tisdag: Jobbannons på webben i ett skumt CMS [Umbraco], eget arbete. Onsdag: VAB. Skissade på en badge för Vidablick som fyller 80 år (jo, jag la en timma på det hemma - för det var kul!) Torsdag: Plockat text och bild ur pdf-tidningar (är du redan färdig!?) som sedan ska sammanställas till verksamhetsberättelse (tack och lov att jag inte behöver göra vettiga texter av dem!). Fredag: Skriver ett lååångt inlägg på Tumblr och gör en gif - för jag blev klar med extraheringen av texterna så fort. Efter lunch överväger jag att ta tag i praktikuppgifterna - om inget annat dyker upp.

- Du kan väl fixa den annonsen, Ida. - Absolut. - Nej, vänta. Den var ju till webben. - Ja, och? - Men kan du Umbraco? - Nej, men jag kan väl få gå in och titta och försöka? - …

Så det gjorde jag och det gick finfint. Det är lite så jag tar mig an grejer här - jag ”snor” dem. Eller, jag frågar helt enkelt om jag inte kan få göra dem/kika på dem. Badgen till Vidablick var samma sak. Om den sen blir använd eller inte, det spelar mindre roll - jag klarar inte av att rulla tummarna mer än en halv dag! Känner mig lite för på, men Peter uppmuntrar till mer sånt, så jag fortsätter väl.

Jag vet inte om jag vågar skriva det här. Men det känns som om de har ett rätt soft tempo. Och det är väl kanske sunt. Därifrån jag kommer så känns det väldigt ovant. Sen är det väl klokt att inte bränna på i det tempo jag hade när jag var på kommunen, vi vet ju alla vart det slutade…

TIPS! Visste ni förresten att man kan exportera alla bilder ur en pdf med några enkla klick? Inte? Det visste de inte på Loft heller. Men nu vet vi alla!  Kvalitén är inget att jubla över, men det är bra om man ska skapa en layout och vill kika på bildernas komposition i relation till texten.

Tjing!

[emelycrona]

Min Linnéa.

I rummet är det svalt och ute är det varmt. Du ligger bredvid mig i ett vitt hav av skrynkliga duntäcken och ditt nakna ben sticker ut från de billiga lakanen. Jag stryker dig över håret och min hand letar sig in under huvudkudden. Med en långsam rörelse lyfter jag försiktigt ut min telefon och sparar minnet av en stad som vaknar.  Vi har sagt adjö till mina drömmars hus och barndomshem. Vadat genom minnen och gömt undan all misär. Köpenhamn ger oss sommar trots att det är vår. Du bär jeansjacka och jag en rock som sitter fel. -Så jävla ful rock säger jag.  -Det heter kappa säger du. -Alfons Åbergs pappa har rock, du har en kappa.

Vi skrattar. Bullrande, högljudda skratt rakt ut i luften. Mitt hår är slitet av sorg men ditt leende är som alltid lika brett. Vi köper iskall champagne innan klockan slagit tolv. Med smutsiga fingrar fiskar vi upp hala, gröna oliver och salta, bruna mandlar. Allt som är gott, bara för att fira. Fira att en etapp är över, kanske en av de värsta. Två dog men du finns kvar. En gång var du hans men nu är du min. Det känns bra, bättre än någonsin. Vi äter råbiff och läpparna färgas vinröda av nytärnade rödbetor. De salta kaprisbären studsar över bordet när vi slinter med gaffeln. Med en liten kniv av trä brer vi mackor och strör havsalt. Dricker oss mätta på vin och målar vårens första fräknar. Dag blir till kväll och vi är nära marken. I mitten av ett högtryck i en rock som sitter fel. Obeskrivligt fria, oroväckande omedvetna. Det blir påsk och du var hans men jag behöll dig. Vi har inte pratat på tre veckor och jag undrar hur du mår. Det brusande havet är mitt sällskap och jag frågar dig en sista gång. 

-Linnéa, hur mår du? Med flyktiga tankar och orolig mage lägger jag telefonen på den raspiga stenmur jag sitter på. Du är mitt kött och blod, en syster utan band. En vänskap som är lugn, trygg och stark. Men det känns fel. Något är annorlunda, påväg och alldeles, alldeles för nära. Plötsligt blir allt mörkt, svart och kallt. Du är gravid i vecka 24 och diagnostiserad med aggressiv bröstcancer. Det mörka, svarta, kalla kommer i ett sms från andra sidan jorden.  Du har cancer och i din mage bor min guddotter. Ditt och Johans första barn.

-Det är inte ditt fel Emely. Min cancer är inte ditt fel. Du säger det innan jag har sagt vad jag känner för du vet precis vad jag tänker.  Det är inte mitt fel. Jag faller handlöst framåt och mina knän möter den skrovliga marken med en smäll. Det bildas blodsmak i munnen, jag biter mig i tungan och orden som vill ut fastnar i halsen. Det är här nu, det mörka, det svarta och det kalla. Min Sarah, min Mamma men min Linnea? 

Efter två timmar somnar jag i en blommig soffa under ett tak av pelargoner. Det doftar starkt och kryddigt från de gröna bladen och när jag blundar är allt som vanligt. Som vanligt, ni vet förut. När cancer var ett ord och sjuk något man aldrig blev. Jag sover och drömmer om oss. Om våra skratt, relationer och tusentals ord. Ständigt diskuterande, alltid nyfikna och ofantligt olika. Ebony and Ivory. Du, Jag, Vi. Påskafton försvinner i en dimma och min guddotter är lång och petite där hon ligger i skyddet av din kropp. Lång och petite? Det trodde vi aldrig. Vår Florens. Florens Gilda Holm. Min stjärna. 11 juli sommaren 2019 föds du. Århundradets konstigaste sommar. Mitt i stormens öga kom du till världen med ansiktet mot solen. Min älskade unge. Mellan bladen i min bok ligger din bukett. Tätt tryckt mot sidor av ord jag redan glömt. Rallarrosor och prästkragar. Den rödaste av vallmo och små förgätmigej. Blekta strån av havre, råg och vete. Florens. Min sommarflicka som jag ännu inte träffat. Som varit min från första stund och har en mamma att se upp till. Älskade Linnéa.

Jag är din genom infektioner och cellgifter. Håravfall och svettningar. Fokuserar på ljuset och Köpenhamn 2020. Skickar bilder på klänningar som får dig att le och printscreens som förfasar. Planerar din dotters dop och alla andra dagar. Alla andra dagar, alla är dom våra. Jag älskar dig så högt så att det hörs och är din när du halkar efter. Med din hand i min, nu reser vi oss Holm, mot ljuset och livet. Alla andra dagar, alla är dom våra. Din vän Emme.

[victoriamilanse-blog]

Drömmen om kärlek utan komplikationer

De flesta vuxna lär sig snabbt att kärlek ofta kommer med komplikationer. Det går sällan att uppleva den stora passionen utan att man vid något tillfälle finner sig själv i en situation där livet inte känns helt enkelt. Samtidigt visar livserfarenhet att kärlek också är något som är väl värt att kämpa för. När man hittar den person man vill leva med är det dock omöjligt att gå igenom livet utan utmaningar.

För vissa tar förhållandet då slut medan andra hittar alternativa vägar för att vara nöjd och glad ändå. Synen på kärlek förändras och därmed också tanken om vilka rättigheter man har även om man lever tillsammans med någon annan i en relation.

Kärlek kommer i olika former

När man lever med en annan person under en lång period så förstår man att kärlek kan visa sig på flera sätt. Ibland är det också ett faktum att känslan inte riktigt infinner sig så som man önskar och det är då man har ett val. Antingen lider man i tysthet, försöker kanske prata med sin partner utan at få gehör, eller så söker man sina kickar någon annanstans.

Det är här Victoria Milan kommer in i bilden. Här kan du registrera ett medlemskap och söka andra som också söker kärlek i en ny och spännande, om än lite förbjuden, form. Människor som liksom du lever med en partner men drömmer om att få uppleva passion utan komplicerande faktorer som räkningar, jobb, fritidssysslor, hushållsuppgifter och skjutsningar av barn både hit och dit.

Alla har någonsin varit där men nu gör också fler och fler slag i saken och registrerar sig för ett kärleks- och sexäventyr av oanad magnitud.

När känslor väcks till liv

Det finns forskning som indikerar att par som levt tillsammans länge blir mer och mer lika varandra, även till utseendet. Detta bidrar med en viss känsla av trygghet och kärleken fördjupas till en helt ny nivå. Många äldre som förlorat sin partner anger ju att det till och med känns som att man förlorat en fysisk del av sig själv när personen gick bort.

Samtidigt försvinner ju ofta en del av passionen man kanske en gång känt tillsammans. Genom att för en stund ta sig själv ut ur vardagens monotona leverne genom att dejta någon annan så händer ett antal saker i kroppen.

Känslor man kanske trott varit begravna sedan länge bubblar upp till ytan och man lär sig mer om hur man fungerar i kärlek och när det kommer till ämnet sex. Någon som rör en på ett nytt sätt, samt obefintliga begränsningar i sängen eftersom man helt enkelt inte hunnit bygga upp några med den man dejtar kan ta en till nivåer man inte visste fanns.

Är det fel att låta känslorna styra?

Detta är miljonkronorsfrågan som många vuxna ställer sig när de får veta att det finns ett annorlunda sätt att dejta när man är mån om att inte behöva ställa sitt liv på ända fullständigt på köpet. Svaret är dock enkelt. Det är inte fel att låta känslorna styra din väg till bra och upplyftande kärlek så länge man är mån om att vara diskret på det sätt du kan vara som medlem på Victoria Milan.

Vet din partner inte om att du träffar andra så blir de ju heller inte ledsna. Istället får de en mer nöjd partner som kommer hem på kvällen och kanske till och med mer intimitet än ni haft från början. Ett bättre sexliv än någonsin förut med den stadiga partnern är en av de positiva sidor som medlemmar på sajten anger som bra konsekvenser av sitt medlemskap.

Så tar du livet framåt igen

När du sitter fast, trampar vatten och känner att du inte kommer någonvart så är det lätt att få panik. Dejting på Victoria Milan hjälper dig att sortera dina tankar samtidigt som du åter igen får uppleva den där kittlande känslan av att vara uppskattad precis för den du är på en ytligare nivå.

Vare sig detta sedan innebär att du väljer att gå vidare ensam eller att du får nya känslor för den partner du redan har så handlar allting om hur du hanterar dina nya insikter. Ett gladare du gör att du är mer benägen att reda ut vardagsproblem med din partner eller att du får styrkan att till slut lämna ett förhållande som inte gör dig lycklig. Ibland krävs det helt enkelt inte mer än en ny person som ger dig det du behöver för att du ska veta vilket steg som är rätt för just dig.   

https://www.victoriamilan.se/landers/karlek/

[sidmakarn-blog]

V75 Halmstad 2 februari: – Jag hoppas vinna från spets med norska Donatomite i Guld

Målet är att hålla ut Dante Boko och ta ledningen med norska Donatomite i Guld för att sedan leda runt om.

Ja, jag spikar. Fräckt? Nja, inte speciellt – fast normalt är det ett garderingslopp ...

Jag kan få en bra lördag i V75 på Halmstad. Förutom Donatomite ska också Okaloosa Bell och Västerbo Exact ha goda segerchanser.

Ja, Västerbo Exact har ju redan vunnit V75 i år, både i årsdebuten på Jägersro och senast på Axevalla.

Först var det från spets, sedan en lugn dödens.

Och, nu vill jag helt undvika dödens då det handlar om 2640 meter. Han är mycket snabb ut, så jag provar för ledning. Om jag inte lyckas? Ja, en invändig resa finns inte med i planen så vi får se hur det blir.

Donatomite fin i årsdebut

I april 2016 gjorde USA-importen Donatomite debut i Frode Hamres regi. Det har sedan dess blivit 13 segrar i Norge och en i Sverige. Nu är det start 50:e i karriären och den här 7-årige valacken var överlägsen på Bjerke i sin årsdebut.

Och, han ska vara bättre nu och taktiken är alltså ledning – kosta vad det kosta vill ...

Nu vet jag att Adrian Kolgjini är mer än offensiv, så det kommer att gå fort första 300 meterna. Ja, det kan bli en riktigt spännande spetsstrid helt i publikens smak.

Och, de som söker en rysare av klass i detta Guld-race kan nog strecka 12-årige Kadett CD.

Jag spikar dock Donatomite.

”Fem tippar V75” inte seriöst

Jag är med i ”Fem tippar V75”. Tvingades tippa i måndags förmiddag, mellan tummen och pekfingret cirka 16-17 timmar efter startlistan blivit klar på söndagskvällen.

De flesta förstår att det är oerhört svårt att på den tiden att göra ett seriöst V75-system och för mig var det här sista gången jag ställde upp för den här ATG-produkten.

Så ni som brukar utgå från ”Fem tippar V75” när ni gör era system ska vara medveten om hur illa ställt det är när vi måste tippa.

I övrigt; ja, visst var det en fantastisk torsdag med VM-stafettguld för tjejerna.

Mina tankar inför V75-loppen på Halmstad

V75-1: 1 Shadow Gar är snabb ut och leder länge, kanske hela vägen då jag inte anser att hon är distanssvag över 2140. Visst, 7 Darling Mearas är en tuff utmanare och hon har kapacitet att vinna från dödens i sitt sista framträdande innan avresan till Åke Svanstedt i USA. 5 Hevin Boko och 6 Kash Brodda räknas också, för då två träter kan en tredje vinna.

V75-2: 6 Burning Man är Petri Puro uppåt på och från springspår kan det bli vinst i ett öppet Klass II-lopp. Jag streckar en sextett, dock inte 2 Tyfon Brodde som jag kör. Ja, han nog bara en platsluring.

V75-3: 3 Donatomite är en bra norsk snabbloppare som nu kan vinna från ledning, för jag ska göra allt för att hålla ut 4 Dante Boko och 5 VästerboontheNews – så det kan gå ruskigt fort första 300. En eller tre? Jag spikar Donatomite.

V75-4: 6 Cheerful Rivner var jag inne på att spika men jag kör 10 Okaloosa Bell, ett riktigt bra sto från Lars Järpedals framgångsrika stall. Nu var Peter Untersteiners sto strålande i årsdebuten så det blir tufft. Streckar också duon 13 Darling Harbour och 15 Ryssebo la Reine, två ston av hög klass.

V75-5: 5 Vlad del Ronco var duktig vid V75-segern senast. Nu är det något tuffare motstånd men jag väljer att singelstrecka då den svåraste motståndaren, nämligen 11 Thriller NP, fick bakspår.

V75-6: 3 Star Keeper och Flemming Jensen är draget, dels för att det är en startsnabb vass sprinter, dels är det Flemmings enda starthäst denna V75-dag. Sex streck bör räcka långt, tycker jag.

V75-7: 3 Velver Gio gynnas av att det är valfri balans och han brukar höja sig rejält med barfotabalans, men jag hoppas kunna vinna med 6 Västerbo Exact. Han gillar 2640. Bra är också Derby-finalisten 10 Trascendence, nu åter från en Frankrike-turné. Glöm inte bort 7 Olle Rols.

Mitt V75-förslag till Halmstad

V75-1: 1, 5, 6, 7. Res: 2-3.

V75-2: 4, 5, 6, 7, 11, 12. Res: 8-1.

V75-3: 3 Donatomite. Res: 4-5.

V75-4: 6, 10, 13, 15. Res: 7-5.

V75-5: 5 Vlad del Ronco. Res: 11-2.

V75-6: 2, 3, 4, 5, 9, 12. Res: 1-11.

V75-7: 3, 6, 7, 10. Res: 5-4.

Systemet är på 2304 rader och kostar 1152 kronor. Om man också streckar 6 Burning Man i avdelning 2 blir det systemet på 384 rader och det kostar då 192 kronor.

[washed-outandwreckless]

Oro för lånet

Förra året köpta jag och min sambo en sommarstuga. Det är en liten stuga i södra dalarna, och för många är det nog inte så mycket pengar vi la på den. Tanken var (och är) att vi skulle renovera den själva, och under sommaren har vi kommit en bit på vägen. Den är inte stor, inte lyxig men väldigt mysig. Med ett litet uthus som än så länge inte ör beboligt blir det stort nog för oss även då vi bildar familj.

Men nu börjar vi bli lite oroliga över lånen faktiskt. Vi hade utrymme att belåna huset lite till, så jäkla sommarstugan är obelånad men huset har vi ni inget utrymme att ta fler lån på. Så efter en underbar sommar då vi tryckt undan dessa tankar är det nu slutet på semestern och vi har en liten lista på saker som måste göras på stugan nästa år. Eller redan i höst, fast det ör alla saker som kostar pengar och årets semesterbudget är precis som semestern nära nog slut.

Vågar man ta ett lån på sommarstugan. Är det ens värt det med pantbrev och allt? Det finns i nuläget pantbrev på 22 tusen, och stugan är värd ett par hundra tusen. Kanske lite mer nu när vi renoverat delar av den, men stugan ör liten och ligger inte sjönära så någon förmögenhet kommer den aldrig inbringa. Jag skall läsa på om att belåna sommarstugor, jag började på Nordea men hittade inget intressant. Såg sedan denna sajten, men tyckte informationen var knapphändig.

[jimmythuen]

De som väljer vaccinet är under den Ondes våld. Jag ber för att det inte skall bli sjukdom och död i de av er som tagit sprutorna. Om ni redan är frälsta och tagit sprutan, så be om förlåtelse och Jesus kommer att höra er bön.

Jag tror inte att Frälsningen är något som man har med sig som en självklarhet efter frälsningen. Gör man det dåliga, det Onda, då måste man be om förlåtelse och omvända sig igen.

Jag t.o.m. funderar över om vilddjurets märke kan symbolisera att man gör det som är dåligt, det Onda och att det inte handlar om ett fysiskt märke, utan att det istället är så att vi märkts i själen. Men det är mina tankar och inget som jag säger att det Är så vad det gäller vilddjurets märke. Men vi har rätt att söka svar. Sök och Du skall finna står det ju skrivet och det står också skrivet att den som är vis kan räkna ut betydelsen av vilddjurets märke. Jag vet inte, men ändå - att frånsäga sig Frälsningen genom att upprepa synd om och om igen, att synda på nåden, det är inte hållbart tror jag. Hur länge kan en människa hålla på sådär innan det brister för gott? Tänk om Jesus kommer mitt i vårt syndiga, att Du står där mitt i en ny synd när Uppryckandet är, vad händer då? Vi måste ha olja i lamporna och stå kvar med Jesus.

Ingen utom Jesus kan ta dig himmelriket och jag vet inte vad han tänker om hur vi bär oss åt, men förlåtelsen är stor, enormt stor. Han dog för våra synders skull. Vill vi då inte sluta upp med vårt syndiga leverne och lita på Honom vår frälsare fullständigt, eller vill vi vara ljumma?

Jesus! Hjälp oss att inse, hjälp oss att förstå, att sprutorna är från Satan och inte är något som hjälper oss. Om vi inte litar på Dig Jesus då har vi kanske redan det Onda märket? . Men du förlåter Alla de som ber om förlåtelse och vilken synd det än handlar om. Glöm inte bort att Satan är listig och vet att lura människor. Men vi har styrkan i Jesus, vår frälsningen, om vi vill vara med Honom.

[joemarmalade]

Vi på Saltkråkhen

Kulturkriget rasar ständigt vidare. Den här veckan är det Jennifer Wegerup som plockat upp stridsyxan och gett sig ut på slagfältet med ett gutturalt krigsrop. Här ska PK-huvuden rulla, det ska ni fan få se. 

Men ska man vara reaktionär måste man liksom ha något att reagera på, och tyvärr verkar det varit riktigt tomt på den fronten just nu. För Jennifer kände sig uppenbarligen nödgad att spinna en hel text baserad på ett hypotetiskt argument som ingen människa verkar ha framfört. 

Ska Båtsman heta Båtsperson i nya Saltkråkan?

Tänk vad tokigt om någon hade föreslagit det, tycker Jennifer. Det tycker jag också, faktiskt. Det hade varit väldigt tokigt. Om någon hade föreslagit det. Nu har ju ingen gjort det, så att lägga 3,5 tusen tecken på att argumentera om hur tokigt det hade varit känns i alla fall för mig lite som overkill. Men av oss två är det bara Jennifer som har ett jobb som krönikör på Expressen, så antar att det är jag som är idioten.

Den kanske roligaste frågan i debatten kring nyheten att en modernare version ska spelas in. 

Nja, om vi får hitta på våra egna argument baserade på absolut ingenting så tror jag inte faktiskt att det är den roligaste frågan. Jag skulle nog kunna komma på något ännu tokigare som ingen argumenterat, om jag la manken till. Tänk om någon ville kalla serien Vi på Saltkråkhen, hade inte det varit alldeles kokobäng, så säg?

Att filmer och tv-serier görs om i modern tappning är inget unikt. Ibland blir det bättre, ibland sämre. Vi får se om nya Saltkråkan lyfter eller kraschlandar. 

Detta är korrekt. Ibland blir remakes bra och ibland blir de dåliga, och vi vet inte hur den här serien kommer att bli eftersom den inte ens är inspelad än. Efter att ha skrivit de här två meningarna kan jag känna att Jennifer borde ha pausat lite och insett vilken fullständigt meningslös text hon var på väg att skriva.

Somliga har framfört att Astrid Lindgren verkligen hade budskap bortom underhållningen, ett patos, en vilja att beskriva samhället. Det är sant. Men som den stora författare hon var skedde det framför allt mellan raderna. Hon blev aldrig öppet politisk, övertydlig, dömande. 

Om vi ignorerar de gånger Astrid Lindgren var öppet politisk så stämmer det absolut att Astrid Lindgren inte var öppet politisk. (Astrid Lindgren skrev bland annat ett flertal debattartiklar just i Expressen, men jag får väl anta att Jennifer bara refererar till hennes böcker). Däremot var hon väldigt ofta politisk, och inte superdiskret heller. Att lyfta upp Astrid Lindgren som om hennes storhet låg i att hon var apolitisk är nästan skrattretande. Och det faller precis i linje med konservativas tendens att hylla urvattnade versioner av historiska personer som de med all sannolikhet inte hade hållit med om de faktiskt var samtida. 

Hon försökte inte få med varenda tänkbar grupp i samhället i varje bok, för så ser inte verkligheten ut, det blir inte trovärdigt. Istället skrev hon många olika berättelser, tog med oss till olika världar. 

Jennifer fortsätter klampa runt och sparka upp imaginära dörrar. Astrid försökte faktiskt inte få med varenda tänkbar grupp i samhället i varje bok, till skillnad från… Ja, det är lite oklart. Någon hypotetiskt PK-författare som Jennifer fantiserat fram, antar jag.

Hon talade inte om för oss för vem vi skulle tycka om, tycka illa om eller tycka synd om. Det lämnade hon till oss läsare. Som en sann konstnär – och demokrat. 

Jag vet inte vad Jennifer menar här med att kalla Astrid Lindgren för en “sann demokrat”. Men om jag kisar lite och försöker förvrida min hjärna så att den här texten skulle kunna upplevas som nästan rimlig, så antar jag att hon menar att sanna demokrater, det här människor som absolut inte tar någon sida, någonsin. För en människa som är så upprörd över historierevisionism som Jennifer verkar vara, verkar hon också helt okej med att själv historierevisionera Astrid Lindgren till någon slags mellanmjölkig centrist. Om vi nu ska prata om Astrid Lindgren som en moralisk förebild ska vi kanske istället läsa vad hon faktiskt sa angående att hennes verk kanske inte till 100% höll i en föränderlig värld.

Jag vill förresten bara flika in här att en karaktär i en av Astrid Lindgrens mest kända böcker bokstavligt talat hade ett hjärta av sten, vilket vissa litteraturvetare har spekulerat i kan vara hennes subtila sätt att berätta vem vi ska tycka illa om.

Jag hoppas att de som nu ska nyförvalta hennes arv gör det i denna hennes geniala och toleranta anda.

Här får vi dra fram dekoder-ringen igen. Med tolerans menar Jennifer här så klart inte tolerans för olika samhällsgrupper, eller sånt PK-trams, utan en mer abstrakt tolerans för alla tänkbara sidor i en diskussion. En tolerans som innebär att aldrig säga att någon är bra eller dålig.

Det är ju annars märkliga tider vi lever i. Så upplysta och ändå stundtals så självrättfärdigt inskränkta att det till och med finns de vill skriva om vår historia. Böcker ska förbjudas, sånger ändras, statyer rivas. Äldre tiders bokbål i digital version. Men det är som den tyske författaren Heinrich Heine skrev redan för 200 år sen: ”Där man bränner böcker bränner man till sist också människor”. Drygt hundra år senare fanns hans verk bland dem nazisterna slängde på bålen. 

Nu är det dags för det tunga artilleriet. Att människor teoretiskt skulle vilja döpa om en hund i en TV-serie baserad på en barnbok, ja nog känns väl det ganska likt när nazisterna brände böcker? Det är en brant backe från Båtsperson till folkmord, förstår ni. Att det till stor del var specifikt böcker om transpersoner som brändes av nazisterna, och inte böcker som var alldeles för PK gällande kön, det gör vi så klart bäst i att förtränga.

Det är också i det här stycket som Jennifer breddar sitt argument och sätter det hela i kontext. Vi lever i en dingding värld, där kultur systematiskt förstörs. Böcker förbjuds, sånger ändras, statyer rivs. Hon presenterar inga exempel, utan gestikulerar bara lite vagt, men vi får väl anta att statyerna hon nämner är en referens till rörelsen att vilja ta ner statyer som är uppsatta för att hylla rasister och slavägare. Vilket reaktionärer varit riktigt upprörda över de senaste åren. Vi kan ju inte förstöra vår historia, säger de upprört. Och vi måste med trött stämma påpeka, igen och igen, att statyer inte är det främsta verktyget vi har för att bevara vår historia. Vilket är varför vi exempelvis kan minnas andra världskriget, utan att ha statyer av Hitler överallt.

Vilka böcker och sånger hon menar är jag mindre säker på. Kanske menar hon den där gången en Tintin-bok flyttades till en annan sektion i ett bibliotek. Vem vet. Annars är det ju faktiskt mest folk betydligt längre till höger som tenderar att förbjuda böcker, i min erfarenhet. 

Den som har makten över orden har i slutändan makten över våra tankar. Men vem ger någon rätten att ändra i vår historia? Vart leder det oss?

Om vi nu trots allt måste argumentera med Jennifers grundtes tagen för givet, vilket jag för att förtydliga egentligen absolut inte vill göra, så vill jag bara påpeka att om nyversionen av Saltkråkan döper om hunden, så kommer det alltså inte innebära att alla versioner av den tidigare serien letas upp och bränns på bål. Den kommer fortfarande att finnas kvar. Du kan faktiskt, och detta är helt sant, titta på den precis just nu, om du vill.

Frågan aktualiserades i vårt grannland Finland när en man från Kenya spelade Gustaf Mannerheim i en film. Många, inte minst krigsveteraner, tog extremt illa vid sig av att en finsk nationalhjälte spelades av en svart man, i en slags omskrivning av historien. 

Vad Jennifer refererar till här är filmen The Marshal of Finland, en finsk-kenyansk samproduktion från 2012, som presenterar en fiktionell version av Gustaf Mannerheim, och utspelar sig i Kenya. Man kan så klart kalla det för en omskrivning av historien, men det känns lite som att vara arg över att Abraham Lincoln: Vampire Hunter inte var en korrekt representation av Abe Lincolns liv. Det är också intressant att vad Jennifer väljer att fokusera på det faktum att huvudrollsinnehavaren var svart, och inte att filmen utspelar sig i Kenya. Hudfärgen är tydligen den viktigaste delen av den här historieskrivningen.

Konstens roll är att tänja på gränser. Å andra sidan bör de som fördömer protesterna fråga sig vad som hänt om en vit man skulle spelat Nelson Mandela eller Martin Luther King. 

Jag måste säga, jag är imponerad. Att år 2021 spela “omvänd rasism”-kortet utan att ens blinka är vad vi i branschen kallar ett baller ass move.

Tanken bakom att göra färgblinda historiska fantasi-dramer, som Familjen Bridgerton, känns skön och rätt i tiden. Å ena sidan. Å andra sidan skulle jag som kvinna inte vilja se könsblinda verk där vi låtsas som om det var annorlunda än det verkligen var förr. Det är ju ur vårt historiska kämpande och lidande, allt i från häxbålen till rösträttsbarrikaderna, och kunskapen om denna resa, som vi formar dagen och morgondagen.

“Att låta svarta människor vara med i kostymdraman är ju bra och så, men” fortsätter Jennifer. Tänk om alla kostymdramer skrevs om så att kvinnor hade byxor, hade inte det varit helt fruktansvärt? Hur skulle vi då, i den hypotetiska situation, ens komma ihåg att de faktiskt brukade ha klänning? Värt att tänka på.

Som liten flicka led jag av att det inte fanns några böcker med tjejer som fotbollstjärnor. Men aldrig skulle jag vilja skriva om min barndoms böcker eller se en film där man låtsas att vi tjejer räknades lika mycket som grabbarna på 1980-talets planer. Istället har jag skrivit en rad egna nutida böcker med spelande flickor i centrum. 

Och vet ni vad som också hade varit hemskt? Om någon skrev en fotbollsbok som utspelade sig på 80-talet där en tjej har huvudrollen och inte utsätts för en massa sexism. Det hade varit att atombomda vårt kollektiva minne av 80-talet. Ingen skulle ha någon som helst aning om att sexism ens fanns på 80-talet.

Där har jag också varit noga med att få med alla bra, sköna män som tränar damlag. Även männen är ju barn av vårt förflutna, föränderliga också de; vår färd framåt gör vi tillsammans, utan forcerade ställningskrig utifrån identitet.

Nu har Jennifer pratat väldigt mycket om sexism för att kunna göra sin poäng, men hon vill inte riskera att förlora sin huvudmålgrupp, som jag måste anta är medelålders, arga, vita män, så det är viktigt att påpeka att män faktiskt också är bra. Så att de inte känner sig attackerade.

Värt att tänka på är också att en dag kommer även vår samtid att granskas, revideras, kritiseras. Som de ska rotera i sina gravar då, de som så förmätet tycker att just de har alla rätt. Just de, just nu, trots att de likt oss alla bara är en blinkning i evigheten. Blott ett ögonblick i en historia utan slut. En historia vi inte ska skriva om, inte ens dess värsta kapitel, men aldrig sluta lära av.

Och så har vi då kommit till det tomma, platitydfyllda slutet. Vi är blott ett damkorn i ett evigt expanderande universum och det är faktiskt viktigt att barn får läsa böcker med n-ordet. 

[kingdomsalvationsv]

Dagliga ord från Gud | ”Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv II” | Utdrag 32

Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv II (Utdrag) Gud lovar att ge Abraham en son 1 Mos 17:15–17 Och Gud sade till Abraham: ”Vad det gäller Sarai, din hustru, skall du inte kalla henne Sarai, utan hennes namn skall vara Sara. Och jag skall välsigna henne och ge dig en son också med henne. Ja, jag skall välsigna henne och hon skall bli en moder till folkslag; kungar över folk skall komma från henne.” Då föll Abraham ned på sitt ansikte och log och sade i sitt hjärta: ”Skall ett barn födas åt den som är hundra år gammal? Och skall Sara, som är nittio år gammal, föda ett barn?”

1 Mos 17:21–22 ”Men mitt förbund skall jag upprätta med Isak, som Sara skall föda åt dig vid denna tid nästa år.” Och Gud slutade tala med honom, och steg upp från Abraham. Ingen kan hindra det verk som Gud beslutar att utföra Då har ni alla just hört berättelsen om Abraham. Han utvaldes av Gud efter det att floden förstörde världen. Hans namn var Abraham och när han var hundra år gammal och hans hustru Sara nittio kom Guds löfte till honom. Vad var det för löfte Gud gav honom? Gud lovade det som det talas om i Skriften: ”Och jag skall välsigna henne och ge dig en son också med henne.” Vad var bakgrunden till Guds löfte att ge honom en son? Skriften förser oss med följande redogörelse: ”Då föll Abraham ned på sitt ansikte och log och sade i sitt hjärta: ’Skall ett barn födas åt den som är hundra år gammal? Och skall Sara, som är nittio år gammal, föda ett barn?’” Detta åldriga par var med andra ord alltför gammalt för att få barn. Och vad gjorde Abraham sedan Gud gett sitt löfte till honom? Han föll ner på sitt ansikte och log och sa till sig själv: ”Skall ett barn födas åt den som är hundra år gammal?” Abraham trodde att det var omöjligt — vilket innebar att han trodde att Guds löfte till honom bara var ett skämt. Sett ur mänsklig synvinkel var detta ogörligt för människan och lika ogörligt och omöjligt för Gud. För Abraham var det kanske komiskt: Gud skapade människan och ändå visar det sig att han inte vet att någon som är så gammal inte kan få barn; han tror att han kan låta mig få barn, han säger att han ska ge mig en son — det är ju inte möjligt! Och därför föll Abraham ner på sitt ansikte och log och tänkte för sig själv: Omöjligt — Gud skämtar med mig, det här kan inte vara sant! Han tog inte Guds ord på allvar. Vad var då Abraham för sorts människa i Guds ögon? (Rättfärdig.) Var påstods det att han var en rättfärdig människa? Ni tror att alla dessa som Gud vänder sig till är rättfärdiga och fullkomliga, människor som vandrar med Gud. Ni står fast vid lärosatser! Ni måste tydligt inse att när Gud definierar någon gör han det inte godtyckligt. Gud sa inte här att Abraham var rättfärdig. I sitt hjärta har Gud måttstockar för att bedöma varje individ. Även om Gud inte sa vad för sorts person Abraham var, hurdan var Abrahams tro på Gud sett till hans uppträdande? Var den en aning abstrakt? Eller hade han stor tro? Nej, det hade han inte! Hans skratt och tankar visade vem han var, så er uppfattning att han var rättfärdig är inget annat än inbillning, en blind tillämpning av trossatser, en opålitlig bedömning. Såg Gud Abrahams skratt och hans små miner? Visste han om dem? Gud visste om dem. Men skulle Gud ändra vad han hade beslutat att göra? Nej! När Gud planerade och beslutade att han skulle välja denne man var saken redan fullbordad. Varken människans tankar eller uppträdande skulle på minsta vis påverka eller hindra Gud; Gud skulle inte godtyckligt förändra sin plan, och inte heller skulle han förändra eller kullkasta sin plan på grund av människans uppförande, som till och med kunde vara dåraktigt. Vad står det då skrivet i 1 Mosebok 17:21-22? ”’Men mitt förbund skall jag upprätta med Isak, som Sara skall föda åt dig vid denna tid nästa år.’ Och Gud slutade tala med honom, och steg upp från Abraham.” Gud brydde sig inte det minsta om vad Abraham tänkte eller sa. Och vad var skälet till han inte fäste sig vid det? Det var att Gud vid den tiden inte begärde att människan skulle ha stark tro, att hon skulle ha förmåga att äga stor kunskap om Gud eller kunna förstå vad Gud gjorde och sa. Följaktligen begärde han inte att människan tillfullo skulle förstå vad han bestämde sig för att göra, vilka människor han var fast besluten att välja eller principerna för hans handlande. Människan var helt enkelt inte tillräckligt mogen. På den tiden betraktade Gud vad än Abraham gjorde och hur han än betedde sig som normalt. Han fördömde eller tillrättavisade honom inte, utan sa bara: ”Sara skall föda Isak åt dig vid denna tid nästa år.” För Gud besannades detta steg för steg efter att han uttalat dessa ord; i Guds ögon hade det som skulle åstadkommas enligt hans plan redan uppnåtts. Och efter att ha slutfört arrangemangen för detta avlägsnade sig Gud. Vad människan gör eller tänker, vad människan förstår eller vilka planer människan har – inget av detta berör Gud på något sätt. Allting fortlöper enligt Guds plan, i enlighet med de tider och de stadier som Gud fastställt. Sådan är principen för Guds verk. Gud lägger sig inte i vad människan än tänker eller vet, men han ger inte heller upp sin plan eller överger sitt verk därför att människan inte tror eller förstår. Allt fullbordas således i enlighet med Guds plan och Guds tankar. Detta är just vad vi ser i Bibeln: Gud såg till att Isak föddes vid den tidpunkt han fastställt. Bevisar dessa fakta att människans beteende och agerande hindrade Guds verk? De hindrade inte Guds verk! Påverkades Guds verk av människans ringa tro på Gud och hennes uppfattningar och föreställning om Gud? Nej, det gjorde det inte! Inte det minsta! Guds förvaltningsplan påverkas inte av någon människa, någon företeelse eller något förhållande. Allt han bestämmer sig för att göra kommer att verkställas och slutföras i rätt tid och i enlighet med hans plan, och ingen människa kan förhindra hans verk. Gud struntar i vissa sidor av människans dåraktighet och okunnighet, liksom vissa sidor av människans motstånd mot och uppfattningar om honom, och utför det verk han måste utföra oavsett allt. Detta är Guds sinnelag och en återspegling av hans allmakt. Utdrag ur ”Guds verk, Guds sinnelag och Gud själv II”

[johanna747]

Här kommer en lång text om mitt 2020 som verkligen inte behövs men Sigge Eklund sa något bra i podden om att konsten är död för vi tänker för mycket på vad mottagarna vill ha istället för vad vi vill göra så här kommer den ändå

Januari börjar runt ett middagsbord i Warszawa. Det blir årets första och enda resa, men det vet vi inte än. På bordet trängs vodkadrinkar med kanske tusen utströsslade korianderblad. Jag lägger en tråkig kommentar om att det är otrevligt att kasta mat omkring sig på restaurang, medan Nadifa snabbt kontrar med att vi ska se det som konfetti. Jag hinner knappt köpa det innan Jenny trycker upp sin mobil i våra ansikten. “Hallå klockan är 00.14?!” Besvikna skålar vi in det nya året. Vi river av våra nyårslöften, springer vidare och hinner köpa typ Alvedon för 500 kronor innan vi åker hem fyra timmar senare.

Hemma väntar kaos. På två veckor ska jag hinna skriva klart min kandidatuppsats, som jag ägnat kanske två timmar på under julledigheten, och flytta från Örebro. Men som allt annat i livet löste sig det med. Och i flyttbilen påväg mot Stockholm lyssnar jag på En helt ny karriär för jag är en tönt.

Den första februari tappar jag min laptop på tån och bryter den. Det töntigaste man kan göra. Dagen efter börjar min praktik på Unesco och jag bestämmer mig för att låtsas som jag kan gå normalt. Allt för att minimera uppmärksamheten mot mig. Veckorna som följer innebär tårar i ögonen och bit i tungan under varje lunchpromenad runt Djurgården för att jag ändå vill bli en del av gänget.

Allt känns väldigt nytt och väldigt mycket. Min bortskämda studenthjärna är inte van vid heltidsjobb. Den är inte heller van vid storstadspulsen eller inneboendelivet. Och det där nyårslöftet om att börja äta igen orkar jag inte riktigt ta tag i. Trots att jag länge längtat efter AW:s på coola Stockholmsbarer, hänger jag mest på Netflix om kvällarna.

Jag ser allt, till och med Sex Education. I en scen lägger Jackson, toppstudenten och tävlingssimmaren, in sin hand mellan två vikter i en träningsmaskin. Med flit låter han den mosas och slipper simningen i flera veckor efteråt. Jag tänker att jag vill göra detsamma. Typ bli lite överkörd av en bil. Kanske bryta något coolare än min tå för att få en liten paus. Klipp till…

… mars. Den trettonde mars kommer pausen. Jag har råkat komma emot någon knapp på mitt höj- och sänkbara skrivbord på kontoret så det ser helt förvrängt ut. Det står liksom diagonalt med datorn halvt nere i marken. Vi ska tydligen arbeta hemifrån nästa vecka så jag skäms lite över att det kommer behöva stå sådär hela helgen. Det känns ovärdigt på något sätt.

Jag vet inte om någon fixade skrivbordet. För jag kom aldrig tillbaka till praktikplatsen efter den fredagen. Inte för att jag blev överkörd eller bröt något ben, utan för, ja ni vet vad. Om jag var mer vidskeplig hade jag nog bett om ursäkt för att jag hoppades på något som stannade världen ett tag. Det här var väl lite väl.

Jag tar tre foton i april. Dem tar jag den enda gången jag åker in till city för att träffa Jenny och Sofia. Ingen av oss åker hem över påsk, så vi fixar vår egna påskmiddag och äter den på hennes balkong. Jag skäms lite när jag tänker på det, men ironiskt klappar vi händerna när klockan slår 19 eller 20, när nu sjukvården skulle applåderas.

Annars gör jag inget av värde i april. Det känns inte som det i alla fall. Jag går kanske tusen varv runt elljusspåret där jag bor, och Frank Ocean släpper en låt som heter Dear April som jag lyssnar på hela månaden för jag är en tönt.

I maj blir jag 25 och flyttar till Eskilstuna igen. Det känns piss, det gör det. Stockholm blev ju inte som jag tänkt och att flytta hem till mamma och pappa igen är väl ingen tjugofemårings dröm. Men så blir det. På min födelsedag bjuder jag över mina närmsta vänner på middag. Jag lagar en vodkapasta som blir alldeles för stark och får äntligen träffa Moa igen efter ett år på Hawaii. 

Maj blir faktiskt fin. Alla mina duktiga och fina vänner – som annars är ute i världen och har fullt upp med sitt – har liksom tvingats hem. Så vi ses hela tiden. Vi besöker Djurgårdsberget som om vi vore fjorton år och dricker öl på gamla Sylvia som på tiden när gamla Sylvia bara hette Sylvia.

Juni börjar med något jävla jidder i USA igen. Jag, den störste aktivisten av dem alla, lägger ut en svart bild på Instastory i början av månaden. Sen rullar mitt lilla liv vidare. Jag tar examen och har fest tillsammans med Astrid och Moa för att fira det och våra födelsedagar. Solen skiner hela den dagen och vi har långbord i Astrids trädgård. Nästan alla jag bryr mig om är där och ingen verkar vilja gå hem.

Jag firar också midsommar hos Rebecca. Vi har varit där förut, men när jag skriver in adressen på Google maps i bilen påväg dit brister jag ut i ett ah juste-skratt. Sörgården. Är det verkligen nödvändigt att döpa en idyll med en Astrid Lindgren-referens? Kan tycka att det bryter lite mot show don’t tell-regeln. Hur som helst blir det en fin kväll. Mitt lag vinner sjukampen, vi dricker snaps med smak av bubbelgum och sover över i ett tält.

Jag blir typ religiös i juli. Okej inte riktigt. Men jag har börjat läsa en kurs som heter God bless America på distans. Varje dag ligger jag ute i solen och läser om kolonialism, puritaner, slaveri, inbördeskrig, evangelister och Trump. Jag försöker verkligen förstå. Det har känts så lätt att vifta bort dumma vita amerikaner och deras tro. Så äckligt ju, vad fan vet jag om dem. Wow. Det är stora tankar som tänks i stolstolen i Hällbybrunn.

Det osympatiska Platon-beteendet får dock ett avbrott när jag och några vänner bestämmer oss för att hyra en stuga i skärgården en vecka. Vi har sommarlov. Någon har köpt med sig Kinderägg och vi gör bomber av dem med bakpulver. Badar från klippor och tävlar i grisen varje kväll. Någon dag lyckas vi få in tysk fm-radio som får puttra på i bakgrunden för känslan av utomlands.

I augusti träffar jag Victor. Eller, vi träffades tydligen redan för sju år sedan. Det är Jennys gamla kompis från Eskilstuna och när jag frågar honom om hur de träffades nämner han en sunkig efterfest i British Juniors gamla lokaler. Han berättar att barnens små reflexvästar hjärtlöst delades ut bland människorna på festen och att någon varvade cigg med napp. Jenny var där med sina polare, och han med sina. När han närmar sig detaljen om vilken låt som stadens enda Idol-deltagare uppträdde med, avbryter jag honom och fyller i ”Sex on Fire med Kings of Leon”.

Vi träffas över en välkommen till Stockholm-öl. För jag är tillbaka och ska plugga journalistik en termin, kanske två. Men jag har svårt att koncentrera mig på typ ingress-skrivande, när jag vill lära mig allt om honom.

Det finns en Krunegård-låt som jag fullkomligt spelar sönder i september. Den heter New York och släpptes för elva år sedan. Jag tycker den är superrelevant för New York för mig är Stockholm, och han sjunger något om att se sin egen spegelbild i ett skyltfönster och chocken över att mötas av en glad liten skit. Och att det inte har hänt sedan han inte vet när.

Jag är en glad liten skit. Jag valsar fram längs Skånegatan och älskar livet. Nu har jag vilat klart och tagit tag i saker jag lovade i januari. Skolan är kul, men varje dag längtar jag tills föreläsningarna är slut. Då kan jag äntligen hoppa på bussen utanför min port på Söder, hela vägen till hans port i Vasastan.

Månadens sista helg har mina vänner planerat in en helg bara för mig. Det är för att fira min examen. Jag får inte veta vart vi ska, men tåget vi kliver på ska till Västerås och så dum är jag ju inte. Vi är så många att vi tar upp en hel vagn och jag tänker att jag inte förtjänar det här.

Jag åker till Göteborg i oktober och får corona. Isabella är den sista i gänget som fyller år och en sista tjugofemårsfest hålls i en föreningslokal i Majorna. Inte för att vara hobby-epidemiolog, men den där megafonen som varmt gick mellan mig, Jenny och Irma var nog orsaken till att vi två dagar senare ligger utslagna i covid.

Det är en märklig känsla att veta att ett dödligt, pandemiklassat virus härjar omkring i ens egen kropp. Vad gör det med mig? Jag tänker på alla människor det färdats igenom för att nå mig. Blir äcklad och tycker det är äckligt att finnas till.

Den fjärde november går jag utanför dörren på över tjugo dagar. Det är en helt ny värld jag möter. Alla höstlöv är bortblåsta, Trump är inte längre president och jag premiäråker över Guldbron. Jag känner mig som en tjackig mentalsjuk patient på flykt, och tänker att alla trallande dumma take away kaffe-drickande dunjackeklädda idioter jag möter inte har någon aning om vilken risk de tar. ”Gå hem!!!!!!!” försöker jag signalera med min galna blick. Fattar de inte att det typ är Tjernobyl här ute.

En kväll sitter jag och stirrar upp i himlen. Som man gör. Plötsligt är det som om någon – gud antar jag – tänder dagsljus-lampan och det blir ljust i fem obehagligt långa sekunder. Det visar sig vara en meteor och jag känner mig för första gången i mitt liv besläktad med dinosaurierna.

Den 11 december släpper Taylor Swift evermore. Det är efterföljaren till det album jag älskat mest i år, folklore. Jag vill säga något Fredrik Stagiskt nu, att det beror på hennes underskattade låtskriveri och det vidrigt nöjda i mig som gärna koketterar med att det både går att älska Kanye och henne.

Sanningen är att Victor introducerade albumet för mig, och varje gång jag hör låtarna är det augusti. Doften av sommarregn har letat sig in från balkongen och jag ligger i hans famn, fingrar på hans tatueringar, studerar de, hovrar med fingret ovanför och fyller i.

Nu ligger vi där igen. Fast det har hunnit bli vinter och jag behöver inte längre titta när jag skriver på hans kropp. Vi går igenom låt för låt, och i spår nio där The National gästar, hans favoritband, gör jag det. Jag slingrar mig ur vår råttkung, söker hans insupande blick och det känns som jag skriker, när jag berättar att jag är kär och förlorad i honom.

Typ. Allt det där stämmer, förutom det sista. Grejen är att det här året sannerligen prövat oss alla, inte bara mig. Fått oss att göra och säga saker som tidigare haft en oövervinnelig tröskel och även om mycket gått åt helvete blir jag lite rörd över hur vi kämpar på, mänskligheten alltså. Och jag fattar att man måste tackla svåra saker varje år, men jag vill tro att vi aldrig varit så bra på det som just nu.

Samtidigt försvinner spår nio ljudlöst in i nästa där vi ligger, och jag inser att detta stärkande, utmanande och m*rkliga år inte lämnar mig annat än en fortsatt skör liten fegis.

[magnuswesterberg]

4. Resan till Colmar

Dagen dör från klockan tre på eftermiddagen, värmen försvinner, människorna skyndar hemåt. Vid arton på kvällen är det mörkt och kallt. Allt är borta. Den första höstvinden drar genom trädgården i Nacka och försöker förvandla platsen till vildmark igen. Rolf Emering har just kommit hem efter en arbetsdag inne i stan. Det enda som hörs är hans andfåddhet när han rullar in på garageuppfarten till villan på Järlastigen. Han drar in några djupa andetag och det är rått i luften i svackan där hans hus ligger sedan 1931. Ögonen svider av svett som har runnit från kanten av cykelhjälmen. Gatubelysningen kastar ett blekt sken in i trädgården på baksidan av huset. När Rolf har ställt in racercykeln i garaget går han tillbaka ut i trädgården och bär in trädgårdsmöblerna. Vilken dag som helst kan snön vara här, tänker han. Rolf dröjer därpå vid det gamla äppelträdet, betraktar i fönstret familjen som rör sig i det gulaktiga ljuset inne i villan. Han tänker på hur mycket han tycker om sin familj, pojkarna och Élise som är märkliga kopior av honom själv och hustrun. Så kommer han på att det redan är hög tid att byta till vinterdäck. Det är numra bara familjen som använder bilen, Rolf cyklar så ofta och så långt han kan, under alla årstider, i alla väderförhållanden. För några år sedan skulle han inte kunna tänka sig ett liv eller ens en dag utan bil, men nu känner han sig fri, cykeln tar honom överallt. Allt han någonsin behöver finns inom mindre än en timme med cykeln, och vid femtionio års ålder har Rolf genom cyklingen kommit i sitt livs form.    Under färden från Stockholm city ut till Nacka har han dock under just den här kvällen överrumplats av mörka tankar. Han kom att tänka på att det från medeltiden fram till sjuttonhundratalet fängslades, torterades och dödades femtiofemtusen människor i Europa anklagade för trolldom. Var kom dessa tankar ifrån? Från år av missväxt och sjukdom hävdar vissa historiker. För egen del svävar Rolf omkring på sin racercykel fram och tillbaka mellan Nacka och Stockholm varje dag i en helt annan tid, motståndslöst som vore han gjord av dimma, plötsligt i livet har han blivit i stort sett fri från bekymmer, men Historien, den finns bakom honom, på ett sätt som både gldjer honom och gör honom outsägligt sorgsen; häxprocesserna, kanske det fasansfullaste kapitlet i Sveriges historia, dem kom han plötsligt att tänka på när han passerade Södra Stadshuset, i vilket förhöret med Anna Månsdotter hölls en dag i april 1676. Efter förhöret i vilket det fastslagits att Anna verkligen var en häxa, halshöggs hon och kroppen brändes. Rolf får bilder i huvudet, han hör en svag, torr röst som låter förhoppningsfull fast den hela tiden ber om nåd, en hel kvart ber den där rösten i huvudet på Rolf. Han trycker på och cyklar bort från Södra Stadshuset vidare upp på Katarinavägen. Djur må vara drivna av instinkter, men de dödar inte på grund av vidskeplighet. Tore Janson beskriver i sin bok Språket före historien, att det sannolikt funnits andra människoarter som också har kunnat tala med varandra, inte samtidigt dock, men mycket tyder på att även neandertalmänniskor, denisovamänniskor, floresmänniskor och Homo naledi, vars kvarlevor nyligen har hittats i Stjärngrottan i Sydafrika – alla dessa människoarter kunde eventuellt även tala, men vad tala de om, att de skulle leta upp och bränna häxor, hade dessa människoarter en förvriden gudstro? Den moderna människan är kan hända helt unik i sin grymhet, vidskeplighet och existentiella vilsenhet. Inte kunde de bara låta någon ha sin egen död ifred, utan att vi i stor omfattning har gjort att medmänniskor lämnat jorden i långdragna och fruktansvärda plågor. Ibland tänker Rolf på krillen, om de lider och dör långsamt i väldiga plågor i blåvalens tarmsystem. De kanske också plågas, länge, länge i en soppa av magsyra som först förblindar, sen långsamt upplöser resten av kroppen?    De av homosapiens oskyldigt pryglade och dödades öden lämnar inte Rolf, trots att han utifrån sett uppfattas som en hårdhudad militär som har sett det mesta, som genomlidit överlevnadsdygn bakom fiendens linjer, dygn efter dygn helt ensam i Tiveden och sen Afghanistan, livnärt sig på vassrot, fiskyngel, grodlår och kokad mossa, inget han talar om med någon. Rolf har alltid haft oerhört svårt att släppa eller till och med somna om kvällarna när oskyldiga människor råkat illa ut: av krig, kriminalitet, orättvisor, vidskepligheter eller bara otur. Som försäkringstjänsteman såg han allt för mycket av olyckor och familjetragedier, men det gjorde honom inte härdad, utan mjuk, obeslutsam i frågor som inte rörde honom själv utan andra. Kriget kom aldrig, men de till synes ändlösa skjutövningarna, lekarna i skogen och mörkret, hela tiden nära gränsen, dessa blev mer fasansfulla och lärorika än kriget självt.    Ondskan som drabbade Anna Månsdotter och – som då på den tiden av många uppfattades som något i sig gott – den sträcker sig tillbaka till domenikanermunken Heinrich Kramer från Tyskland som på fjortonhundratalet fått ansvaret av Påven att i Europa identifiera häxor och alla andra som misstänktes vara i förbund med djävulen. Heinrich titulerades institoris, och hans idéer om gott och ont i världen fortplantade sig ända upp till Norden. I Sverige avrättades tillsammans med Anna Månsdotter fyra hundra personer. Dessa avrättningar, eller mord om ni så vill, skedde visserligen under en lång period, 1492-1704. Heinrich Kramers bok, Malleorum quorundam maleficarum, tam veterum quam recentiorum autorum, tomi duo eller Tertia pars mallei maleficarum. Malleus Maleficarum, på svenska kort och gott Häxhammaren, blev den mest inflytelserika instruktionsboken för häxjakt och översattes till tjugo språk. Överallt där boken lästes uppstod tortyr, bålbränningar och dödande. Munken Jacob Sprenger hjälpte Heinrich så att manuskriptet till sist blev helt färdigskrivet och boken lästes i hela Europa – dess budskap innebar död för de som hade ovänner inom kyrkan eller för de människor, i synnerhet för de kvinnor, som var i små samhällen var illa omtyckta. Förevändningen var inte sällan att de hade haft sex med Djävulen. Nittonåriga Jeanne d’Arc dömdes till att brännas på bål. Lågorna steg mot skyn i Rouen en majdag 1431. Burgunderna hade sålt henne till engelsmännen, som dömde henne till döden på bålet för häxkonster och trolldom. Hennes aska ströddes i floden Seine, men nittonhundratjugo fick hon sin upprättelse och helgonförklarades av Benedictus XV.    Inte många i Sverige har läst Häxhammaren, men när Adeline ser ut genom fönstret från baren på Scandic Haymarket på Hötorget denna eftermiddag, fastnar hennes blick på just vår cyklande familjefar Rolf Emering som har läst boken. Han har läst den på franska. Hon har läst den på tyska. Rolf går på Gamla Brogatan mot Hötorget, och just där torget tar vid viker han av diagonalt, korsar torget mot Sveavägen och Konserthuset. Han står ut ur mängden, med huvudsakligen östermalmsdamer som handlar på torget; han är en vältränad femtionioåring med knappt skönjbart grått hår. Det är uppenbart att han inte är på Hötorget för att handla grönsaker. I sin ungdom tävlade Rolf i handboll och ishockey på internationell nivå. När vi ser honom gå, välklädd och rak i ryggen, är han arbetsbefriad med ett generöst avgångsvederlag från försäkringsbolaget och på gränsen till pension. Han fortsätter att cykelpendla till stan under många år efter att han har lämnat bolaget. Självdisciplinen har han med sig från åren som elitidrottsman och reservofficer. Det sitter djupt i kroppen och psyket, och han är förbluffad och tacksam över den bieffekt som militärlivet lämnade honom med. Han är övertygad om att krigsförberedelserna generellt sett överväger de fasansfulla effekter som det faktiska kriget skulle medföra. Rolf anser att vi har vi fått ett samhälle genomsyrat av män som aldrig har blivit motsagda, eller som fått testa sina fysiska gränser under i sig helt meningslösa manövrar i det svenska landskapet. Just meningslösheten i värnplikten kan vara svår att hantera för till exempel någon som har studerat på Handels eller ekonomilinjen överhuvudtaget. Men tro mig, det har en positiv och fredsfrämjande effekt, att låta män gå mil efter mil med tung packning för att en kraft större än dem själva kräver det av dem. Ingen information om vart de ska får de, det gör män ödmjuka, att inte veta när det kan tänkas vara slut, eller ens veta var de befinner sig. De flesta svenska män kommer aldrig att finna sig dödströtta eller vilse i en mörk skog, de kommer aldrig i livet att göra något som är så jobbigt att de nästan upphör att vara sig själva. De kommer aldrig att utföra en handling utan ett tydligt ekonomiskt mål; allt detta skapar farliga och giriga män som ej finner ro i städerna, egocentriska vildar som inte förstår var de själva börjar eller slutar, hur de ska hantera ovisshet, de börjar skada sig själva och efter något år eller så, när de har gått över gränsen med alkohol och blivit desillusionerade, då ger de sig på kvinnorna. Ett träningspass på gym eller ett friluftsäventyr i svenska fjällen är föga kompensation i jämförelse med vad svenska soldater uthärdade under veckolånga övningar i de svenska skogarna under kalla kriget på sjuttio- och åttiotalet. Män är stenar från stenåldern som behöver förnedras och slipas ned, för att bli människor som inte förstör mer än de bygger upp. På åttiotalet lärde sig unga män att strida varje dag i ett krig som aldrig kom; det var svaga män, starka män, män som emigrerat hit, norrlänningar som aldrig varit söder om Dalälven, genier och latmaskar: alla tryckes in i en pluton och samarbetet i gruppen fick något metafysiskt över sig, striden var på låssas men ändå på riktigt, en känsla av förberedelse inför det absolut värsta präglade deras dagar under ett år, de gick i mörker och regn i väntan på en fiende som var osynlig, anonym men extremt snabbtänkt och farlig. Det som blev kvar i Rolf efter tre år i det militära, var förutom många vänner en låga av självrespekt, hjälpsamhet och ihärdighet och ett värnande om alla olycksdrabbade och även för de som hade det svårare än honom själv att utstå meningslösheten. Han behövde inte veta varför han måste göra det, han måste bara göra det. Han hade stort förtroende för sina befäl, som inte alls var några tyskar beredda att överge varje moralisk gräns. Militärlivet förändrade härutöver hans sätt att röra sig, det syns extra tydligt när han passerar över Hötorget. Se på honom: axlarna tillbakadragna och blicken fäst lång fram, och redo att gå kort eller att gå i flera dagar med knappt någon vila, och ingen information om målet. Samma lätta steg oavsett. Rolf går nu med blicken fäst på kortsidan av Ivar Tengboms konserthus från 1926. Han går in genom den öppna dörren på Espresso House, slår sig ned på sin vanliga plats; han sluter ögonen kort en stund som man ofta gör när man kommit till jobbet och ska bestämma sig för vad man ska ta tag i först.    Det är måhända en helt udda tanke, men Rolf har många gånger undrat om även andra har gjort samma erfarenhet som han har gjort? Framförallt ihärdigheten är transformerad till en låga, som i början av ålderdomen, driver honom att fortsätta att cykla och läsa, cykla och läsa, inte olikt en meningslös, repetitiv militärövning på en myr i ingenmanslandet Härjedalen kan man tycka, men detta arbete gör Rolf lycklig och lugn inombords; lite som att vandra med livets motgångar som packning, framför honom en blöt och tungvandrad myr som inte tar slut, just så är det för honom att läsa och cykla – en äventyrsresa upp och ner och sen horisontellt rakt in i hans egna erfarenheter med en ledsagare som också är en människa, men det är inte enkelt eller lättvandrat, för det mesta leds han av en europeisk författare, liksom av Vergilius i Den gudomliga komedin, och längst, längst inne, där möter han inte sig själv, och inte Beatrice, och inte ett oändlighetens ljus i vilket allt får sin förklaring, utan en man i uniform som stirrar ned på honom:    ”Emering, res dig, du måste gå två mil till!”     Rolf tänker därefter på det som en språkintresserad vän och poet skrev i en diktbok om ett totalt misslyckat fältslag i Jämtland, en rad bara, några få ord, dessa ord har etsats sig fast i minnet:    ”Diktaren lever med sin död som en brödkorg på ryggen.”    Varje dag fortsätter Rolf som om inget har förändrats, han uppträder lugnt och förnöjt som om att han arbetade kvar på försäkringsbolaget: skaderegleringar, nya försäkringsprodukter, normer, principer, metodik om hur man bygger förtroende hos kunderna, ändlösa möten om samma saker, om risker – och det fungerar.    Oktobermorgon i Stockholm City: nya människor på Espresso House i botten på Konserthuset. Kallt och rått, bara fyra plusgrader. Rolf har beställd bryggkaffe och sitter längst in i hörnet, läser under förmiddagen om Paris, Lyon, Bordeaux och om handel längs Rhône- och Rhenfloderna på artonhundratalet, om ångbåtarnas och järnvägens dominans i Europa. Fienderna Frankrike och Tyskland och om de delar av Frankrike som var tyskt från kriget 1870 fram till första världskrigets slut. Fransmännen bävade under det senare kriget för att möta tyskarna i ett krig, på samma sätt som de hade alltså hade gjort 1870. Med anledning härav lovade franska regeringen att vara allierad med Ryssland. Frankrikes dröm var att återerövra Alsace-Lorraine (Elsass-Lothringen) där Colmar låg, den omstridda gränsen mellan Tyskland och Frankrike som sträcker sig som en strömförande fiskelina på botten mitt i Rhenfloden. Att flytta denna gräns kan ställa till oreda i Europa. Rör för allt i världen inte denna gräns. Rolf sitter på bottenplanet i den kvadratiska, men samtidigt fantasifulla, blå byggnad som ritades av Ivar Tengbom och som anses vara Stockholms finaste exempel på Swedish grace. Ett och ett halvt år passerar, i det stora hela samma rutiner varje dag, och Rolfs kunskaper om Europa tilltar i takt med allt som han läser under höstdagar som denna.    Ibland tar han en promenad ned till Stureplan och unnar sig en pastis med is på Sturehof och går sen sakta tillbaka till Konserthuset. Blickar i korsningen upp mot Cyrillus Johanssons kontorsbyggnad i hörnet Sveavägen-Kungsgatan, det så kallade Centrumhuset från 1931. Det är ett av få exempel på modern arkitektur i Stockholm som faktiskt upplevs som harmonisk och tilltalande. Den horisontellt orienterade kontorsbyggnaden får honom att tänka på Frank Lloyd Wright och Chicago där han ofta har var i tjänsten under nittiotalet.    Varje kväll cyklar Rolf hemåt i skymningen till villan i Nacka. Rullar trött in på garageuppfarten, efter att ha lämnat Espresso House punktligt klockan fem, som vore det ett yrke han bedriver där i hörnet, bestående av att dricka caffe, äta en sallad till lunch och läsa europeisk historia.    Familjen vet inget om Rolfs dagar inne i city, de anar inget, behöver inget veta. De ser upp till sin försäkringstjänsteman och reservofficer med de grå tinningarna och den vältränade kroppen. De tror att deras hjälte arbetar på försäkringsbolaget och ibland sover Rolf därför över på Scandic Haymarket inne i stan för att ge sken av att han är på konferens; kommer hem efter två dagar och spelar utarbetad. Rolf har dock aldrig mått bättre. Han lever ett dubbelt liv; ett i det förgångna och ett annat i presens. Han läser historiska romaner och följer årstidsväxlingarna i detalj under det att han cyklar fram och tillbaka, fram och tillbaka mellan Stockholm City och villan i Nacka.    Om äventyrslusten är större än vad omständigheterna tillåter, då är det förflutnas gåtfullhet den närmaste utvägen, tänker Rolf, samtidigt som just densamma har börjat att få honom att känna sig som en främling i Sverige. Det är något som lockar med det förflutna och kontinenten, det som skildrats av de stora franska berättarna Zola, Balzac och Flaubert. De ger honom lust att fortsätta resan in i sig själv, in i tanken, men även ut i landskapet, och bakåt i tiden och in i städernas gränder, där den franska stad som har gjort starkast intryck på honom är Colmar. Staden i Alsace som varit tysk såväl som fransk i omgångar genom historien. Omgiven av korsvirkeshus och vingårdar. Under trettioåriga kriget intogs staden av svenskarna och det finns därför en gata i Colmar som än i dag heter Rue Gustave Adolphe!    På kvällen hemma i Nacka tas grillen fram. Genom natten i villakvarteret, när grillen knäpper och svalnar på den vidsträckta verandan som Rolf har byggt, går ryktet om att det finns en anorektisk polska som kommer och städar för trehundra kronor. Få har sett henne. Hon städar i trans, en koncentrerad längdhopperska. De som har sett henne säger att hon kommer i tights och gymnastikskor, och att hon är smal. Sen försvinner trettiotvååringen från Warszawa lika ljudlöst som hon anlänt, likt ett lodjur, familjen märkte henne inte, hon lämnar inga spår, inte ens en svag doft lämnar polskan efter sig. Ingen vet hur hon anländer, om hon har en egen bil, om hon blir avsläppt av en arbetsledare eller om hon åker kommunalt, om hon till och med kanske vandrar i timmar för att komma till Jarlastigen i Nacka?    ”Agnieszka, har varit hos oss”, säger de med en speciell ton i rösten på andra sidan gatan, polskans anonyma professionalism har gripit tag i familjerna djupare än de varit beredda på, faktumet att känslan hon ingjuter i dem gick att köpa för ett par hundralappar; det senare syns speciellt väl i ögonvrån på morgonen i affärskvinnan tvärs över gatan, i hennes ekorrögon finns en känsla av total kontroll; det räcker med varannan vecka för Rolfs del med Agnieszka, och han njuter av resultatet av hennes effektivitet, samtidigt som han känner sig osäker på om de utnyttjar eller bara hjälper henne ekonomiskt. Kvinnan på andra sidan gatan kör hårt med polskan, och hennes hem är overkligt rent, bisarrt arrangerat, kuddarna står som en preussisk armé i soffgruppen, kvinnan får något erotiskt, drömskt i ögonen som vattnas, och Rolf stirrar som en småviltsjägare på henne från sin sida av gatan, dröjer vid hennes höfter för länge, siktar, och han upptäcker då att han inte vill skjuta henne med ett salongsgevär utan att han vill ha henne, hon som egentligen är som honom: en som hjälper människor, en drömmare, litteraturälskare och resenär inombords. Utifrån sett är Rolf försäkringstjänstemannen som cyklar till jobbet fram och tillbaka, fram och tillbaka, som om det vore en etapp i Tour de France.    Rolf sneglar nu på sin Rolex Submariner dör han blivit stående i tankar i mörkret i trädgården och inser att det plötsligt är sent. Just då tänds en Webergrill längre bort på gatan. Plåthöljet slamrar mot den stjärnbemängda oktoberhimlen. Fyra brännare går i gång på full gas. Det är Rolfs granne Evert som kvicknat till och som nu ska det grilla utav bara den. Evert står där i sitt läderförkläde och slänger ut halloumibitar med ekologisk bacon runt om på gallret, det sprakar och osar i höstkvällen, rör armarna vant som om han vore en grekcypriot, drar in doften av smältande getost och bacon. Evert har också en tunn väst på sig, och i glaset Rioja, tempranillo lagrad på amerikanska ekfat. Det där har grannen dock aldrig begripit, amerikansk vitek som ger smak åt vinet i Spanien.    Rolf står kvar i mörkret i trädgården och skakar på huvudet åt sin granne, han går in från verandan, kryper ned bredvid sin hustru som redan gått till sängs och läser fram till tolv på natten ut den allra sista delen i Honoré de Balzacs La Comédie humaine.    Dagen efter berättar Rolf om sitt liv för sin familj, om sina resor på den franska landsbygden och om sina studier av livet förr i tiden i franska städer och om häxprocesserna och boken Häxhammaren. Han berättar att han i stort sett har ägnat sig åt att läsa om Frankrike och Europa under åtta timmar om dagen under de senaste åren. Om hur det europeiska ödet: ständiga krig, flyttandet av gränser, häxprocesser, pest, inkvisition, svält och naturkatastrofer som har plågat städer som Colmar – den undersköna medeltidsstaden inklämd nära gränsen mellan Frankrike och Tyskland, den skarpa diskrepansen mellan skönhet och förstörelse, mellan lycka och sorg. Han kan vid det här laget allt om staden, vet namnen på de häxor som bränts på bål där på sextonhundratalet och om svenskarnas belägring av staden under trettioåriga kriget. Rolf vet inte vad det betyder, men att läsa om det förflutna och om alla de oskyldiga som har gått under, är att visa dem respekt, och att en stråle av förtröstan sträcker sig in i vår tid och ingjuter hopp i de nu levande, likt honom själv, och även om det var länge sedan, att byborna i Colmar bara är namn i böcker för honom, så är de många oskyldiga som fått sätta livet till, så många som förälskat sig över gränsen mellan Frankrike och Tyskland men vars barn och kusiner sen ställts mot varandra i både första och andra världskriget, som i allt väsentligt var de mest fasansfulla krig man kan föreställa sig, utkämpat mellan bröder i Tyskland och Frankrike. Det tar emot och han känner sig som en oduglig drömmare som en gång var officer och idrottsman, men nu blott en halvgammal man med en blick som känns mycket frånvarande. Familjen ler mot Rolf från frukostbordet när han har berättat färdigt. Dottern Élise lyfter undan en hårlock som fallit ned i ansiktet, lägger den bakom örat, tittar på sin far. Hon är så lik honom i anletsdragen. Exakt samma färg och form på ögonen, samma rörelser med händerna när hon förbereder sig för att säga något viktigt:    ”Pappa, vi vet, vi älskar dig för att du gör det du är bäst på: dricka kaffe, resa i fantasin och läsa franska artonhundratalsromaner. En dag kommer du att få ditt svar, vi bryr oss inte, det här är din resa, och bara du kan göra den här resan ensam. Bara du vet när du har kommit fram, och till vad. Du har ju jobbat med försäkringar varenda dag sedan du var tjugotvå, hjälpt tusentals familjer som på olika sätt har fått livet slaget i spillror. Till din sextioårsdag har vi och försäkringsbolaget bokat en resa till Colmar.”

                                                          *

[gr3enery]

Okej.. Sann historia... Hon var sjutton år, 45 kilo lätt, skinn och ben Men spegeln äter upp det positiva som hon ser Lämna mig ifred för jag orkar inte mer Två, fingrar i halsen - hostar upp mina problem så, spottar ut skam, hon lever med en fiende lever med en nattsvart känsla så vidrig, men Känns som döden knackar på när man är ensam Jag skär mig själv för att rymma ifrån den känslan Tänk dig en massa människor som samlas runt dig och pekar ut alla dina fel som ett mönster Därför stannar jag hemma, låser in mig på rummet det känns lite tryggare - världen genom mitt fönster. Har dåligt med pengar, kan inte följa trenderna och gör man inte det så försvinner de flesta vännerna sömnlös, hoppet hoppade av första chansen det fick så jag mår botten idag. Du är vacker som du är, du måste vara som du var. Det är knappast fel på dig, det är fel hur världen är idag Knyt båda nävarna och fokusera på nåt bra för innerst inne vet dom om att dom har fel och du är underbar. Du är vacker som du är, du måste vara som du var. Det är knappast fel på dig, det är fel hur världen är idag Knyt båda nävarna och fokusera på nåt bra för innerst inne vet dom om att dom har fel och du är underbar. 

  Har en farsa som är världens största egoist Han blev kär i alkoholen, tar familjen sist Jag skulle vilja säga att jag inte bryr mig ett piss En ensam fågel som bär på tok för stor kvist. Våra liv kan kännas tomma och iscensatta tänk om vi redan är döda, här istället vi straffas det äter upp mig inifrån, självkänslan ligger i respirator så skadad och väntar Den positiva lilla tjejen är försvunnen Blicken är tom, kapitel 17 är ba' mörker Varför spelar spegeln ett spel mot mig? Varför gråter livet, när döden alltid ler mot mig? Hur ska jag bete mig i sociala sammanhang, när kroppen har panik och hjärnan vill spela på samma band? Jag hatar att jag hatar mig, är trött på att vara trött, ensamheten förför mig varje dag jag kliver upp

Du är vacker som du är, du måste vara som du var. Det är knappast fel på dig, det är fel i världen här idag Knyt båda nävarna och fokusera på nåt bra för innerst inne vet dom om att dom har fel och du är underbar.

Du är vacker som du är, du måste vara som du var. Det är knappast fel på dig, det är fel i världen här idag Knyt båda nävarna och fokusera på nåt bra för innerst inne vet dom om att dom har fel och du är underbar.

Det känns som första dagen i skolan ja, fast varje dag nervositeten kidnappar min mage fram och tillbaks om jag kunde lita på mig själv och sluta söka svar då kanske ni skulle se mig som någon som var lika bra en osynlig 17-åring vore allas dröm men inte på det sättet det skeppet har gått på grund låt mig inte sitta själv idag igen låt mig inte möta mina tankar som följer mig hem blickarna i korridoren är som knivhugg i låren det är sånt som får mig att överväga resan till båren tonåren, som skulle vara något bra varför flyttar de på mig när mobbarna får vara kvar? Men jag förstår dem, det måste vara mitt fel det måste va' mitt äckliga jag som sätter mig i spel det finns ingenting som går upp, allting går ner bäst jag smyger in på rummet och skriver mitt brev. Du är vacker som du är, du måste vara som du var. Det är knappast fel på dig, det är fel i världen här idag Knyt båda nävarna och fokusera på nåt bra för innerst inne vet dom om att dom har fel och du är underbar.

Du är vacker som du är, du måste vara som du var. Det är knappast fel på dig, det är fel i världen här idag Knyt båda nävarna och fokusera på nåt bra för innerst inne vet dom om att dom har fel och du är underbar.

[kvinnosakens-blog]

Mensen

En kvinnorättsfråga, en del av livet som kvinna, ett problem och hinder, ett trauma, en kraftkälla, en sorg, ett efterlängtat hälsotecken.

Mensen.

Kvinnors erfarenheter av menstruation och av samhällets syn på denna naturliga kroppsfunktion är många och skiftande, och för att förstå vad det är att leva som kvinna idag behöver vi lyfta och förstå dem. Vi på Kvinnosaken tycker att det är mycket viktigt att hålla ett samtal om mens levande och öppet, för att informera och öka kunskapen, befästa det som en kvinnofråga och för att normalisera ett samtal om det. Därför har vi efterlyst kvinnors berättelser och tankar kring menstruation, och fått in ett antal skildringar att läsa, kanske känna igen sig i, och som förhoppningsvis kan sätta igång en del tankar. Ni är givetvis välkomna att berätta om era egna erfarenheter och reflektioner i kommentarerna!  

*

"Att ha mens har alltid inneburit blandade känslor för mig. Har inte haft så mycket mens i mitt liv, trots att jag är en vuxen kvinna. När jag fick mens gav det mig ångest, jag var nu vuxen. Det var skamfyllt. Var rädd för att andra skulle "komma på mig" med att ha mens. Att jag skulle lukta mens eller att det skulle blöda igenom. För unga tjejer med kroppsdysfori och ätstörningar, som jag hade, gjorde jag allt för att slippa mens. Tränade hårt, hoppade över måltider. När mensen kom efter månader och år av uppehåll på grund av svår ångest och svält hade jag "misslyckats". Att ha mens blev i mitt huvud ett slags misslyckande. Jag är glad över att jag har kommit ur det och nu kan se min mens som ett tecken på en sund kropp, ett sunt sinne och som möjliggör förmågan att bygga ett liv inuti min kropp."

*

"Mina känslor och tankar kring mens - generellt och min egen - är lite mixed. När jag först fick min mens upp till ett eller två år sedan var det en väldigt hatfylld relation. Den varade alltid en hel vecka (minst) och jag blödde igenom allt varje dag och natt. Jag kände sådan skam för att jag hade mens, att någon skulle bara se på mig och veta direkt att jag var en smutsig varelse. Jag tror att om kvinnor och flickor hade mer frihet att prata öppet om våra upplevelser så skulle det inte vara så många av oss som lider på det sättet pga stigman. Att kunna prata om hur vi känner, vad som händer med våra kroppar, dela med oss upplevelserna så vi förstår att vi är varken smutsiga för en naturlig del av våra kroppar eller att vi är ensamma med det."

*

"För mig var det verkligen som ett trauma att få min mens. Jag var tretton, och trots att jag visste allt om mens och hade pratat öppet och fritt om det med mamma sen flera år tillbaka var jag inte alls beredd på chocken och hur jag skulle hantera känslan av att min kropp nu var MÄRKT. Det kändes som att bindan tvingades på min kropp, obekväm och svår att gömma, och jag kände det som att något hade stängts för mig, barndomen och den fria världen som pojkarna fick fortsätta vara i. Jag agerade verkligen konstigt; började bära sjalar kring midjan, klädde mig bara i svart för säkerhets skull, var övertygad om att alla SÅG på mig när jag hade mens. Gick ibland i sidled utmed väggarna genom rum för att ingen skulle se baksidan av mina byxor! På något vis saknade jag något, inte information, inte någon att prata med, men att mensen fick kännas naturlig och självklar, i skolan, bland mina vänner, när jag lekte med killar, när jag rörde mig. Nu blev det en tyngd, en skam. En rodnad som jag bara ville skulle försvinna. Hade verkligen behövt att man pratade om de mer 'existentiella' aspekterna av mensen, steget ur barndomen, ångesten i att sexualiseras, känslan av att skambeläggas ... Det tror jag hade hjälpt mig mycket."

*

"Från tampong (skam) till menskopp (rebellion). Feminismen har hjälpt mycket. Än idag reflekterar jag över att det inte är självklart att prata om det i alla sammanhang. Men vi har kommit långt. Blir ledsen över människor som kritiserar "glittermensfeminism"."

*

"Jag längtade ihjäl mig efter att få mens, läste allt som kom hem i brevlådan i form av reklam, kände också på mig att det var tabu och utforskade enbart på egen hand. När jag fick mens som 13-åring fattade jag inte vad det var utan blev ledsen och rädd. Hade mamma att prata med då. Ångrade min längtan i efterhand eftersom jag inte kände mig redo att bli vuxen. Kände mig obekväm med bindor och sällan förberedd. Hittade tamponger och tyckte livet förenklades avsevärt. Nu känns det ok (17 år och 2 barn senare) och jag har inga problem att tala om mens även om jag föredrar att hålla min egen diskret. Skulle önska att jag kunde styra lite mer över den a la p-piller, men tål inte hormoner så jag får överleva..."

*

"Mens är för mig förknippat med smärta. Från när jag som 13-åring ung tjej fick mens första gången till jag som 30-åring fick diagnos endometrios. Har bollats runt mellan vårdcentraler, gynekologer och smärtutredningat. En läkare trodde det var psykiskt. När jag fick korrekt diagnos och även behandling har det blivit bättre, även fast jag fortfarande har ont då och då. Är dock både ledsen och arg över att jag tvingats leva med svåra smärtor i drygt 15 år. Enkom för att ingen bryr sig om våra kroppar och våra liv."

*

"Jag tycker det ska informeras bättre om mens. Alltså jag vill ha det som ett riktigt informationsmöte redan i 4an där man noggrant förklarar hur binda, tampong, menskopp eller menssvamp används. Sen vad som är normalt och inte, vi ska inte lära unga tjejer att det ska göra ont vi ska lära dem att mår man så illa att en inte kan gå till skolan så måste man söka hjälp hos läkare. Få bort normen om den starka kvinnan som bara står ut och står ut.

Jag har alltid hatat min mens och fanns det ett annat sätt än ppiller att få bort den hade jag nog använt det. Försöker verkligen normalisera mens, prata om det öppet, jag tycker inte mens ska jämföras med bajs och sex utan för att kvinnor ska våga prata mens måste någon ta första steget."

*

"Jag minns mestadels skammen. Skammen över att få mensen sist i klassen , som om alla tjejer hade den där stora hemligheten som jag inte kunde förlika mig med, kände mig så utanför. "I början blöder man lite" hade mamma sagt (hon menade säkert väl) - det kom en störtflod och jag satt på toa och skrek förtvivlat på mamma medan hela toaletten såg ut som ett blodbad. Jag var helt svimfärdig av paniken. Sen kom nästa skam, bindorna. Fy fasen om man råkade tappa ut en ur väskan så någon annan såg. Vi hade kodord till varandra jag och 2 tjejer , där vi efter varje lektion (om någon hade mens) ställde sig upp framför de andra och frågade diskret om "kusten var klar". Sedan fortsatte det flera gånger under tiden man gick i någon korridor. Vi sa ofta "snem" istället för mens. Fick mensen när jag var runt 13 och fattade inte hur jag så gärna hade kunnat önskat att få detta helvete. Sen när vi var runt 14-15 år så pratades det om tamponger - som ett alternativ till att slippa skammen kring bindor. Kommer ihåg att det brändes i hela mitt underliv när jag förde upp tampongen första gången och jag kunde knappt gå och var livrädd att den på något sätt skulle kunna ramla ur. Efter 6 tim när jag skulle byta och dra ut den så gjorde det så ont att jag grät på toa - och det var som att min kropp fått en chock , för jag hade inte blött en endaste droppe under den tiden. Jag minns inte ens när jag slutade skämmas över att köpa bindor eller tamponger på affären. Tror det var någonstans när jag var mellan 20-25år, så rotat var det! Hur sjukt är det inte att uppleva denna skam i nästan 10år (från då jag började handla själv), å det gällde ju bara att handla - skammen för blodfläckar höll i sig länge och har sakta avtagit med åldern.

Nu med åldern har mensen fört med sig en massa andra besvär - mensvärken är värre och jag har funderat på om jag borde utredas för pmds, dock hindrar rädslan över de biverkningar som tyvärr kan bli bestående så det känns lite som att stå att väga mellan pest eller kolera."

*

"I was so freaking angry when i got my period at 13. At that point i didn't wanna be a girl (bc everything related to girlhood was somehow inferior and embarrassing) and i most certainly didn't wanna be a woman (even more inferiority and embarrassment). I hated it from the start. At first it was just really irregular and always came when we were supposed to go on holiday or smt. I was ashamed so ashamed, i was always afraid someone would see the pads in the trash etc. I also felt really, REALLY uncomfortable wearing a pad, it would always leak and i couldn't stick a tampon inside of me if my life depended on it (that was until i finally found the ones with the setting thing, the cardboard tube around it).

When i was around 18 i still hated my period with a burning passion. Not so irregular anymore, just really messy and inconvenient, i felt. Then i got two episodes when i woke up in the morning and literally had to crawl crying in to the bathroom and lie in the hot shower bc i was in so much pain. At that time i was dating a man so i went and got the pill to stop those episodes from happening. I know many ppl are strongly against the pill but for me it helped bc it was less painful and so regular i always knew exactly when i'd get my period. I felt it gave me a lot of freedom.

After about 5 years i stopped taking the pills. Period got a lil more unpredictable again but regular enough and pain is manageable with pain killers. And then i discovered the mooncup, hallelujah!! It took me a year to learn to use it but thankfully i didn't give up. 💪🏼 now, at 26, i'm finally comfortable with my period. I know pretty well when it starts and the cup gives me so much freedom. Doesn't feel like anything inside me and i don't have to worry about leaking or having to empty it every few hours. Life's good, period doesn't make me wanna throw a temper tantrum anymore! 🤗"

[arashgilan]

Decenniet som varit 2010–2020 och decenniet som kommer 2020–2030 – min årliga trendspaning

I vanlig ordning vid den här tiden på året är det dags för mig att ta fram spåkulan och redogöra mina tankar kring de trender jag ser för året som ligger framför oss. Då vi står inför ett skifte av ett decennium tänkte jag dock göra det lite annorlunda just detta år. Jag vill dels se tillbaka på de decenniet som passerat (2010-talet) samt blicka framåt mot det kommande decenniet (2020-talet).

Så vad har egentligen hänt i den digitala världen under dessa 10 år? För att få svaret på den frågan får vi gå tillbaka ännu längre med det som började med ett L och ett O 1969. Tanken var att skriva LOGIN men systemet kraschade innan fler bokstäver hann skrivas. Den händelsen, för nu drygt 50 år sedan, brukar ändå räknas som internets födelse. Det skulle dock dröja ända fram till 1990-talet innan internet skulle bli en del av konsumenters vardag.

Utifrån det kan vi förstå vad det är vi har varit med om och vad det är vi upplever idag, här i en liknelse med människans livstid som metafor.

Internet växer upp

Internet är en fundamental kopplingspunkt, ett ekosystem där människor möter människor, leverantörer möter kunder och nya affärsmodeller möjliggörs varje dag. (Internet är vad syre är för mänskligheten, en fundamental del för dagens handel) Internet som vi känner det börjar nu närma sig knappt 30 år, en ålder där vi människor skulle klassas som vuxna. Vid 30 är vi skolade och på väg ut i livet. Precis så kan vi se på internet.

Alla är vi barn i början – även internet

Under 1990-talet, när internet fortfarande bara var ett barn, var lösningarna det tillgodosåg väldigt primitiva. Det var som att sitta i skolbänken och ta in kunskap där det ritades teckningar, lästes böcker och skickades post – fast digitalt. Barnet var gulligt och hade potential, men vad det skulle bli hade ingen en aning om. I slutet av 1990-talet började vi successivt handla enkla saker via webben. Och vi satt och kollade mejlen var och varannan minut med förhoppningen att det snart skulle dimpa ned ett ping i inkorgen.

Från barn till förälskad tonåring

Under 2000-talets första tio år har vi levt i vad som kan kallas internets tonårsperiod. Tonåren är en tid då man växer upp och drömmer stort. Världen är fortfarande mer eller mindre svartvitt och det är lätt att bli förälskad i en dröm eller utopi. Detsamma gäller för internet. Vi börjar göra mer avancerade köp via webben, som bilar och medicin. Sociala

relationer skapas via webben och social media; bloggar, vloggar blir ett

fenomen. Fokus är desktop och allt känns fortfarande väldigt häftigt och spännande!

De första stegen ut i vuxenvärlden

Det här decenniet från 2010 och framåt har internet tagit steget ut i vuxenvärlden. Här börjar människor finna sig själva och sin identitet. Man börjar bli trygg och säker, men ställer även kritiska och komplexa frågor. Decenniet har främst präglats av mobilitet, sociala medier och data. Redan 2007 kom iPhone som för alltid skulle förändra hur vi använder oss av internet men det var inte tills iPhone 4 lanserades 2010 som massan konverterade till iPhone och samma år släppte även Samsung sin kopia av den populära telefonen och därmed blev samartphones en del av våra liv. Smartphones har inte bara ändrat hur och vad vi gör utan även hur vi känner. Med all den funktion vi håller i våra händer idag där allt från GPS till musik finns så har konsekvensen blivit att känslan av nostalgi och saknad allt mer sällan infinner sig. Med facetime konstant tillgänglig så pratar vi och ses oavsett hur långt borta vi är från varandra. Minns vi ens hur det är att sakna någon i dagens uppkopplade värld?

Andra fasen av 2010-talet har varit etableringen av appar och i synnerhet sociala medier som en förlängd del av våra liv där vi inte kan se en vardag utan Spotify, Netflix, Uber eller Instagram. Allt ska upp, synas och delas men innan så sker så ska det retuscheras så att det blir “lite fina” och bättre än verkligheten. Insikten av denna artificiella värld samt förståelsen av värdet av att konstant ge bort vårt data har lett till en uppvaknande.

Allt inte är svart eller vitt – varken i livet eller när det kommer till digitalisering. Vi vaknar upp med en digital baksmälla och en ny bild av vad teknik faktiskt är och kan göra. Insikten om att allt på internet inte är gott gör ont och prestationskraven som kommer med vuxenlivet driver ångest och stress våra liv.

Som barn lär vi oss mycket de första åren och detsamma gäller för maskinen. Internet är nu vuxen och ur eran har AI, maskininlärning och blockkedjor fötts vilket har gjort att vi ser nya möjligheter för att lösa djupt komplexa utmaningar med hjälp av digital teknologi. Hade vi sagt det under 1990-talet skulle andra kanske skakat på huvudet eller skrattat åt oss. Frågan är bara – vart är vi på väg?

2020 och det nya decenniet

När vi äntrar det nya decenniet och därmed den vuxna fasen av internet är det en spännande tid vi går till mötes. Jag tänker med stora penseldrag kort ge mina prediktioner av några områden som jag tror kommer prägla decenniet mest, och vi börjar med den största hajpen AI.

AI

Jag tror inte vi riktigt förstår vidden av AI och vad det kommer tillföra företag och mänskligheten i stort. AI kommer inte vara nån app att bygga eller en grej att skaffa utan min fulla övertygelse är att AI kommer att ha samma påverkan på den digitala revolutionen som elektricitet hade på den industriella revolutionen. Här behöver vi tänka bortom det linjära med dagens hemsidor och appar. där AI genom röst, glasögon eller olika in-ears kommer vara del av våra liv samt ja våra tankar. Om vi tar oss tillbaka till idag och ser på några praktiska områden de närmast kommande åren, kommer vi få uppleva att:

●      Marknadsföring utan AI kommer att förlora sin effektivitet.

●      Försäljning utan AI kommer få svårt att bli relevant.

●      Kundservice utan AI kommer inte att nå en acceptabel nivå.

●      Ledarskap med AI kommer att vara fullkomligt normalt.

●      Bolag som inte använder sig av AI kommer att successivt bli orelevanta.

Röst

Utan tvekan kommer röst dominera nästa decennium. Tänk en framtid där alla har den digital butler hemma som löser det vi vill och behöver. Men bortom Alexa så kommer vi ha en ny form av kommunikation där vi i realtid, oavsett vem på denna jord vi talar med, kommer ha möjligheten att förstå varandra utan någon som helst språkbarriär. Kan ni förstå vidden av det?

Mänskligheten och värdet av det fysiska

Jag är fortsatt övertygad om att i en värld där allt digitaliseras så ökar värdet av det som inte kan digitaliseras. Om det här decenniet har präglats av freemium och gratis gällande tjänster samt abonnemang online är min trendspaning att nästa decennium kommer gratis att gälla även det fysiska. I en allt hårdare konkurrens kommer företag ge bort saker för att vinna lojalitet. Men glöm aldrig bort syftet – det är fortfarande datan om dig och mig de vill åt. T ex ser vi redan nu Google med sitt YouTube premium erbjudande där de ger bort Google Home Assistent.

Blockchain

Ja, jag har en enorm stor tilltro till blockchain som ni läst tidigare. Blockkedjan kommer revolutionera områden inom den offentliga sektorn, förändra förutsättningar för försäkringsbranschen, vårdindustrin och detaljhandeln. Mycket talar för att blockkedjan har potentialen att fundamentalt beröra alla branscher – vilket jag är övertygad om att så kommer ske. 2030 kommer vi blicka mot 2010-talet och undra hur vi använde nätet utan blockchain som grund? Blockchain är kommande decenniums öppna källkod. Under decenniet kommer världens främsta stater lansera digitala valutor med Blockchain som grund. Kina har börjat – resten kommer efter. 

Sociala medier

Nästa decenniums sociala medier kommer präglas av integritet samt moral där användaren vet om värdet av sin data. Det kommer fler och fler vertikaler och det är inte otänkbart att vi kommer erbjudas att betala för att slippa reklam eller i varje fall se mindre. Gamification kommer appliceras mer och in-shopping direkt i plattformarna kommer bli stort. Digital aktivitet integreras genom fysiska delar som kompletterar, detta genom butiker och caféer men förstås genom VR och framförallt AR. VR blir decenniet och nya tidens TV-spel.  

Politik, digitala krig och regleringar

På den mer mörka sidan så har politiker i sista delen av detta decennium börjat upptäcka det digital och tech-industrin för att under nästa decennium börja peta i det hela. Nästa decennium kommer präglas av regleringar och splittringar av tech-monopoler likt det oljeindustrin fick genomgå. I spåren av USA Kina konflikten som en början på ett nytt digitalt krig kommer vi se digital manipulation och krigföring mellan stater. Här måste en tillnyktring ske för organisationer, bolag och stater där man tar cybersäkerhet på största allvar. Här skulle jag gärna se Sverige som nation ta initiativet ”AI för fred”. Likt det FN gjorde med kärnvapen där ramverket sätts kring det etiska över vad man får göra men framförallt inte får göra med AI.

Jag hoppas att vi i detta decennium har lärt oss en del men samtidigt står en sak klart för mig. När vi äntrar 2030 så dammar vi av vår iPhone 11 och kommer bli smått chockade över alla de saker den inte kan göra.

Kortare version av denna krönika publicerades först på Breakit.se 

[workingontravel]

Är det vi eller ni som ska klimatkompensera för den här resan?

(You can read an English translation of this text here.) I många av de här intervjuerna har institutioners roll och ansvar i resandet kommit på tal, i synnerhet i relation till de miljöpolitiskt laddade flygresorna. Det blev därför intressant för mig att lyssna på en röst som inte tillhör en frilansande konstnär: någon som har mer överblick på institutionella strukturer i dessa fält.

Jag frågade Stina Dahlström, verksamhetsledare för det internationellt turnerande danskompaniet Cullberg, om hon ville prata med mig om övergripande strukturer för resande i scenkonsten. Till min stora glädje sa hon ja. Vi berörde bland annat vad mer lokal förankring skulle innebära i en konstvärld som i hög utsträckning bygger sina kunskaper på internationella utbyten.  Stina Dahlström: Jag minskade mitt privata resande med flyg för många år sedan. Det var av miljöskäl. Med några få undantag, till exempel begravningar där jag behövde ta mig långt bort på kort varsel, har jag hållit fast vid att inte flyga. Samtidigt representerar jag ett kompani med sjutton personer plus tekniker och turnéledare som i olika konstellationer flyger fram och tillbaka till olika platser i Europa 20-30 gånger på ett år. Ibland finansierar vi också dansares resor till kompaniet när någon bor långt bort och ska bli anställd eller kommer in på ett kortare kontrakt. Merparten av våra dansare kommer från olika europeiska länder, men några kommer från Australien, Egypten, Brasilien och USA.

Tack vare att Cullberg är en institution kan vi göra miljörapporter. Där är det tydligt att flygandet är vår absolut största påverkan. Annat som också spelar viss roll är energiförbrukning i huset, vilka material man använder i produktionerna eller hur mycket man återanvänder saker från en produktion till nästa. Men det påverkar väldigt lite i jämförelse med flygen.

Cullberg är en del av Riksteatern, som har målet att minska sitt klimatavtryck med tio procent om året, också sett i relation till det publikantal vi når. I synnerhet för Cullberg, som flyger mer än övriga Riksteatern, innebär detta att om vi spelar på stora scener i till exempel Bryssel eller Paris fixar vi klimatmålen. Däremot kanske vi inte kan åka till en mindre ort, där människor egentligen också borde få ta del av konst. Detta är en inneboende motsättning i relation till Riksteaterns uppdrag att nå ut till alla.

Traditionellt sett har vi regelbundet åkt runt i Asien, USA eller Sydamerika. Nu har vi inte turnerat utanför Europa sedan 2016. Cullberg är den typen av kompani som kanske egentligen borde resa i hela världen då och då. Men med våra nuvarande miljöriktlinjer blir det mycket viktigt att en sådan turné är längre och sammanhängande, eftersom varje resa inom tågavstånd åtminstone halverar klimatavtrycket. Vi diskuterar hur den logiken kan tillämpas i större utsträckning även inom Europa. Längre turnéer är svåra att bygga. Många curators vill profilera sig och vara unika med konstnärerna de programmerar. Helst vill de ha den internationella premiären eller premiären i sitt land. När man sedan haft en premiär i det landet blir det svårare att turnera där. I en del av kontrakten finns en klausul som säger att man inte får spela inom en viss radie från den scenen. Jag anser att det på sikt måste finnas ekonomiska incitament för scenerna att programlägga annorlunda: att skapa nätverk och rutter som finns kvar från år till år. Det skulle inte behöva innebära att scener har identiskt program, för det skulle kunna finnas många nätverk och rutter. EU-bidragen för scenkonst borde prioritera nätverk som möjliggör den sortens samarbeten som man kan se i musikbranschen: att folk åker turnébuss från stad till stad. Men jag antar att dessa samarbeten är möjliga just därför att de stora arenorna inte har en konstnärlig profil på samma sätt som de dansscener Cullberg besöker. Alltså, det finns ingen curator som försvarar sitt territorium.

Cullberg försöker åka tåg inom Europa även då sträckorna är längre, men det finns två hinder. Det ena är att resor som är längre än sex timmar ligger utanför kollektivavtalet, eftersom resande är arbetstid. Nu är många av våra dansare väldigt miljömedvetna och därför testar vi att ta både nattåg och längre resor dagtid ner till Mellaneuropa. Så får folk känna hur de känner sig i kroppen, om de kan arbeta dagen efter. Men detta är någonting vi har samverkat om utanför kollektivavtalet, och ingenting arbetsgivaren kan kräva. Det andra hindret handlar om vem som bekostar våra resor. När vi reser internationellt är det presentatörerna som ska stå för det, och självklart vill ingen betala onödigt mycket. Om vi hamnar i diskussioner med presentatörerna kanske vi i slutändan behöver vara beredda att lägga till från skattemedel för att kunna få tågresor, och frågan är i vilken utsträckning det går att argumentera för en sådan praktik.

Vi pratar en del internt på Cullberg om hur vi kan påverka när makten inte är i våra händer. Det finns saker vi kan göra. I relation till de profilerade scenerna i huvudstäderna kan vi önska att vi ska få spela på andra orter inom tågavstånd, och kanske till och med fråga dem om de har redan existerande samarbeten eller förslag. Vi kan be dem hålla sina datum flexibla så att vi själva har möjlighet att deala med ytterligare scener. Om vi har två presentatörer inom rimligt avstånd uppmuntrar vi dem att hitta datum som matchar. Vi kan inte kräva något av detta av dem, men vi kan visa att det är en viktig fråga för oss, och därigenom förhoppningsvis sätta igång tankar och idéer. Från och med 2019 ska Cullberg betala klimatkompensation för sina flygresor. Detta ser jag också som ett kommunikationsverktyg gentemot presentatörerna. Genom att göra miljöfrågan till en konkret kostnad blir det synligt att presentatörerna borde bry sig om detta: ”Är det vi eller ni som ska klimatkompensera för den här resan som vi trots allt bestämt oss för att göra?”

Vi har värderat internationella kulturutbyten så otroligt högt inom dansvärlden. Systemen vi har är byggda för det. Jag har därför behövt känslomässiga förklaringar för att få ihop det här jobbet med mitt privata miljöengagemang. Jag har till exempel tänkt att internationella kulturutbyten är viktigt för konst, och konst är viktigt i människors liv, och utan konst finns det ändå ingen mening med att försöka rädda mänskligheten. Nu vet jag inte om jag tycker så längre. Även på Cullberg har vi pratat om möjligheten att helt sluta turnera. Men för oss skulle det innebära att verksamheten ersätts av en annan, eftersom definitionen av kompaniet är att vi är internationellt turnerande, och detta är ett uppdrag som man på kulturpolitisk nivå menar ska finnas. En sådan diskussion måste därför handla om turnerande och internationella kulturutbyten överhuvudtaget, inte bara inom just vår organisation. Vill vi alls ha ett internationellt turnerande danskompani? Och hur kan internationella danskompanier i så fall drivas mer hållbart?

Ett internationellt turnerande danskompani kan uppmuntra till och delta i arbeten där den lokala publiken står mer i centrum. Jag kan tänka mig en framtid där Cullberg åker till Berlin och stannar en månad för att göra flera föreläsningar och föreställningar. Då kan man också etablera kontakter med flera olika organisationer och institutioner: inta en hel stad på ett annat sätt. Om jag var curator idag så skulle jag försöka bygga ett sådant program. Jag tycker att om man flyger in någon ska man göra något som verkligen märks, inte bara köra snabbt in, snabbt ut.

Ur ett miljöpolitiskt perspektiv är tågresande, längre sammanhängande turnéer och lokalt engagemang goda lösningar. Men man måste också se vilka nya frågeställningar det för med sig för arbetet. Exempelvis: Fria dansare och koreografer får i allmänhet inte lön för dagarna de reser. Vem ska då betala för den där extra dagen när den fria konstnären sitter på tåget? Som systemet ser ut nu blir det inte presentatörerna. Kan frilansare utan kollektivavtal själva ställa det kravet? Det blir nog svårt. Sedan ska vi vara medvetna om att ju mer vi sätter konstnärer på tåg till längre turnéer, desto mer påverkar det deras sociala liv. Flygandet hit och dit har ändå möjliggjort att man kan ha en familj hemma. En bekant vars arbetsplats har beslutat att helt sluta flyga tog nyligen tåget till ett möte i Sydeuropa. Hans partner sa till mig: ”Ja, nu är jag ensam med barnen i fem dagar istället för över en natt.” I en familj med barn kan det för den som är kvar hemma framstå som så lyxigt att resa. Men den resande parten upplever det inte nödvändigtvis så. Det är sena arbetstider, tråkiga hotell, man saknar sin familj, man vet inte vad man ska äta, man får förseningar, man måste ta någon konstig buss. Sen kommer man hem och är helt slut bara för att höra sin partner säga: ”Nu har du vilat upp dig, nu får du ta hand om barnen, för jag förtjänar en ledig kväll!” Det blir en stor dissonans i vardagen. Med detta vill jag säga att alla konstnärer inte kommer kunna och vilja vara borta så länge. Därför är det svårt att organisera dem alla på samma sätt. I relation till detta ställer jag mig frågan om vilket ansvar institutioner som den jag representerar kan och bör ta för dessa frågor. Vilka frågor kan vi driva åt hela branschen, vilka frågor kan vi driva för vår egen skull och vilka frågor kan frilansare driva? Jag skulle vilja se någon form av samordning kring det, för jag kan inte föra fria konstnärers talan kring resandet utan att först ha fått mandat att göra det. Vi behöver kunna peka på vad de självständiga konstnärerna gör och vill i relation till dessa frågor. Om jag skulle få det mandatet – till exempel i form av ett upprop eller en namninsamling som Cullberg skulle kunna ställa sig bakom – så har vi stor möjlighet att prata med politiker och beslutsfattare. Cullberg kan lättare än fria konstnärer få svar på mail eller boka ett möte om de här frågorna. Jag tror ibland att vi bara letar efter någonting att haka tag i.

Det behövs också beslut uppifrån. För oss på Cullberg har det hjälpt att vår storebror Riksteatern tydligt visat att det här är viktigt. På samma sätt tror jag att självständiga konstnärer kan behöva någonting att luta sig mot: att det finns direktiv. Som arbetsgivare har man möjlighet att påverka de anställda genom att göra val på arbetsplatsen. Ta till exempel att Riksteatern har bestämt att ta bort alla icke turné-relaterade flygresor, inte bara inom Sverige utan också till Köpenhamn eller Oslo. Eller att alla sammankomster där arbetsgivaren ska bjuda på lunch inom Riksteatern är vegetariska. Sådant tror jag läcker in i privatlivet. Men kan frilansare ta liknande initiativ, som påverkar en hel arbetsmiljö? Jag vet inte. Från frilansarnas håll tror jag att det krävs någon form av gräsrotsorganisering. Jag fattar att frilansare inte kan klimatstrejka eftersom ingen kommer sakna dem på arbetsplatsen. Men jag tror att frilansarna till exempel har en stark röst bland många bidragsgivare. Om de skulle samla sig och skriva ett öppet brev till Kulturrådet eller Kulturdepartementet som berörde hur man ska kunna ställa krav på presentatörer att minska flygandet så tror jag att det skulle ge resultat. Bidragsgivare skulle exempelvis kunna öronmärka pengar till tågresor.

Sedan ska man förstås inte underskatta fria konstnärers möjligheter att åstadkomma politiska förändringar genom sin konstnärliga verksamhet. Konstnärer är kreativa och har en maktposition i samhället. De har en publik att tala inför och medel att uttrycka sig. Däremot är det ingenting som man vill lägga på en enskild individ: just du ska bli konstnärernas Greta Thunberg.

Det kan också vara en svår identitet att ha, den där tråkiga miljötanten. Men kanske blir miljöfrågor snabbt viktigare i vår bransch just eftersom den är kvinnodominerad. Statistiskt sett är kvinnor mer insatta och låter sig påverkas mer i de här frågorna. Jag läste till exempel en mätning där norrbottniska män hade otroligt högt klimatavtryck eftersom mycket av det som där är associerat till traditionell manlighet handlar om kött, scootrar och stora bilar. Och flyger jag flygplan en vardag ser jag mycket män med kostym och portfölj. Det är väl de som får det förtroendet från sina jobb: att representera sina företag internationellt.

Resande som statussymbol håller nog på att förändras, både i privatlivet och i yrkeslivet. Men jag tror ändå att det fortfarande är så att de flesta som reser för första gången genom sitt jobb känner sig sedda: att just jag får representera organisationen och är värd att lägga pengar på för biljett och hotell. Jag undrar om man skulle få samma tillfredställelse om någon sa: ”I vanliga fall hade du fått göra en resa för att gå på det här mötet, men nu ska du istället få femtusen extra för att göra det på internetkonferens.”