#det är okej om du såg den under dagen med

[liljakonvalj]

Återanvänder en meme jag gjorde förra året.

Vilka såg på julkalendern imorse??

[neynarus]

Mannen suckade. Lakanet låg klistrad mot hans kropp. Frustrerat, och med en sådan kraft att sängen skakade (följt av ett oroväckande gnissel under hans vikt), sparkade han ner det mot fötterna igen. Sommaren hade varit ovanligt varm men den här natten var den värsta på länge. Det kändes nästan som feber. Stora svettfläckar täckte madrassen under honom och inte ens fläkten, som under de tidigare nätterna varit hans enda räddning, hjälpte. Han slöt ögonen. Utanför kunde han höra hennes andetag. Hennes små, nästan ohörbara snarkningar, och ett plötsligt illamående bolmade upp i hans magtrakt. Han svalde. Hon var bara ett barn. Han hade försökt vara snäll, men hon var bara ett barn och hela situationen var ett misstag. Han hade anat det redan från början, känt det ända in i benmärgen, men viftat bort det varenda gång. Hur kunde något som detta vara fel? Men nu letade sig blåljusen in genom persiennerna och han visste att de sökte. Att de snart skulle vända sina blickar mot hans hus.

Och inte ens fläktens trygga brummande kunde vagga bort den oron.

ETT ÅR TIDIGARE

Saga

Hon sneglade upp från skolboken och ner mot Simon. Eller, mot det ställe hon alltid hade sett honom innan. Det var en vana hon inte riktigt hade fått kontroll på ännu. Hans sida av bänken stod fortfarande tom. Det hade inte kommit någon ny elev som tagit hans plats ännu, trots att det snart hade gått ett år. Det knöt sig i magen av saknad. Längst fram i klassrummet, till höger närmast dörren, stod den. Hans bänk. Tjock-Albin satt på sin plats vid den, med drömsk, dimmig blick på whiteboard-tavlan. Han var stor och rultig och hade alltid med sig godis till skolan, trots att han visste att Alex och Robin skulle sno det ifrån honom. Han hade försökt springa efter dem i början, så som barn gör när något de älskar tas ifrån dem (och för Tjock-Albin var godiset det viktigaste han hade), men hans kropp hade värkt när fettet skumpat, och han hade hatat deras hånande skratt när de med lätthet sprungit ifrån honom. Så han sprang aldrig längre, inte ens när de tog de bästa godisarna. Han bara lät det ske. Tjock-albin var aldrig med på gympan (gympaläraren hade helt enkelt gett upp), och han gick på extramöten med skolsjuksköterskan varje torsdag. Hon med den ständigt bekymrade rynkan i pannan som tycktes bli ännu djupare när han klev in. Där pratade de om vikt och mat. ”Är du fortfarande hungrig så ska du inte fortsätta äta, Albin. Inte efter en portion. Du vet ju det”. Hon sa att det handlade om välvilja, men det var alltid efter hennes samtal som Tjock-Albin stod framför spegeln i badrummet och nöp i fettet, med det där brinnande självhatet i halsgropen. Men sedan blev Simon hans bänkgranne. Och Simon verkade ha gillat honom, trots att han var fet. Det hade inte funnits någon elak gnista i hans ögon. På tråkiga lektioner hade han lockat fram det där okontrollerade fnissandet ur Albin. Det där skrattet han hört alla andra i hans ålder skratta, det som bara bubblade upp ur dem trots att de skulle vara tysta. Det som hade väckt det där sugande hålet av ensamhet i hjärtat. Och när läraren skällde ut dem hade Albin aldrig blivit rädd över utskällningarna, uta tittat på Simon med glittrande blick. På slutet hade de börjat göra varandra sällskap på vägen hem, småsnaskande på godiset som fanns kvar, och på sista tiden hade även Saga varit med eftersom Saga och Simon så gott som satt ihop. I vilket fall som helst så hade Simon tagit på sig rollen som bänkgranne på bästa tänkbara sätt, och när han hade ropat hans namn var det alltid “Albin” han hade ropat. Inte Tjock-Albin. Och nu var det tomt bredvid honom. Det hade varit tomt i en evighet.

Han gav henne en flyktig blick, Tjock-Albin, när hon gick förbi honom ut ur klassrummet efter skoldagens slut. Hon rynkade pannan över sig själv - Jag måste sluta kalla honom för Tjock-Albin, Simon hade blivit arg. Bobas, skolans fritidshäng där de stora ungarna (som hade fyllt 10, alltså) fick vara skulle öppna om fem minuter. Hon slank förbi några av de väntande barnen som hängde utanför dörren. Hon var fortfarande bara 9, fast hon kände sig nästan som 12. Det är väl det som som händer med sorg, tänkte hon allvarligt. Man blir gammal. Och inte längtade hon in dit heller, till Bobas där man fick köpa godis (även på vardagarna!), spela spel och hyra datorer, xbox eller till och med en hel musiksal med musikinstrument ifall man ville. Bobas var det häftigaste som fanns, och hon hade längtat in dit förut. Fantiserat om hur det skulle vara där inne, hur känslan av att vara stor skulle kännas. Hon och Simon hade lovat varandra att de skulle hyra musiksalen, och att han skulle spela trummor och hon gitarr, och så skulle de skapa ett band som hette “SochS”, som stod för Saga och Simon. Sedan hade de planerat att kanske låta Tjock- Alb…. Albin, spela också, för de skulle ju faktiskt behöva någon på bas (Att Albin kanske inte alls ville spela bas var inget de tänkte på, men Albin hade älskat att vara med i vilket fall som helst). En sångare behövdes också. Det var i alla fall vad Simons pappa hade sagt när de berättade om idén, att det såklart var okej att bara ha en trummis och gitarrist men att det behövdes mer ifall de ville skapa ett riktigt band. Men då hade de kommit på att de skulle vara tvungna att lägga in fler namn i SochS, och det ville de inte. Det var ju Saga och Simons band. Inte Sagas, Simons, Albins och någon annans band. Nu skulle det bara bli Sagas band, och det gjorde ont i magen. Så därför ville hon inte in dit, fast hon kände sig som nästan 12. I stället fortsatte hon ut ur skolan. Vårbrisen mötte henne när hon började gå ner till den lilla sjön vid lillskogen, dit hon egentligen inte fick gå men gick ändå. Det hade blivit hennes plats. Det var något med kluckandet från sjöns vågor som lugnade henne. Hon sneglade ner på klockan på armen. Hon gillade den inte, mycket för att den var blå och hon hatade blått, men framförallt för att den påminde om det hon inte fick prata om. Minnet slog emot henne varenda gång: pappas hysteriska, rödsprängda ögon. De bensindränkta, skakande händerna när han satte sig på huk framför henne. Kraften i hans grepp runt hennes arm."Det här berättar du inte för någon Saga. Fattar du?... FATTAR du?! Du säger inte ett jävla SKIT OM DET HÄR!". Hon mindes hans isande, sökande blick på henne under julaftonskvällen några veckor senare, när hon öppnade julklappen och tog upp klockan. Familjen och släktens åh-ande. "Och bara dess tryck mot handleden räckte för att hela tiden påminna henne. Hon hade kunnat ta av den när han inte var nära och kunde se, men hon var för rädd. För om han skulle se (och han såg nästan allt) skulle han bli arg. Så den förblev på. Hon stannade upp mitt i steget för att försöka lista ut hur mycket klockan var. Den stora pekaren är där....och den lilla där... Hon hade fått en djup, koncentrerad rynka mellan ögonbrynen. Vårvinden lekte med lockarna som slitit sig loss från hennes tofs. Hon såg fantastiskt söt ut. Tillslut lyckades hon klura ut att klockan var fem minuter i 3. Hon fick leka tills klockan 4.

Lars

Han stirrade in i spegeln. Ett blekt och hålögt ansikte stirrade tillbaka. Lars hade varit en levande man. Det syntes inte nu, och för många hade nog den bilden vittrat bort i takt med honom själv, men det hade funnits en tid då han hade blomstrat. Det hade det ju. Han stod naken, lät blicken vandra från ansiktet ner mot magen. Betraktade fettvalkarna. Hade en läkare sett honom nu hade de beskrivit honom som “adipös”, och eftersom han var en läkare, eller snarare hade varit en läkare, var det just precis det han tänkte, av ren automatik. Adipös hade han blivit. Fet, alltså. Duschen stod på bredvid honom men han kunde inte förmå sig att gå in. Vattenstrålarna skvätte mot hans kropp när de slog mot marken. “Skärp dig nu för fan”. Han väste fram det. Han visste att det inte hjälpte att bli förbannad på sig själv, att självhat inte var den rätta vägen och blablabla... men för i helvete, han behövde bara ta tre steg, sen skulle han vara där. Och efter det skulle han bara höja armarna lite och ta tag i allroundtvålen (som både är duschtvål och schampoo, det fanns inte energi till att använda två olika tvålar) och börja tvåla in sig. För att sen skölja av sig. Och till sist skulle han ta sig ut, torka sin lönnfeta kropp och vara klar. Han hade gjort det varenda jävla morgon tidigare, på ren rutin. Vad fan var problemet? Men han förblev där han var, stående vid spegeln med de adipösa armarna hopplöst hängande nerför hans kropp. Oförögen att röra sig. Han kände hur han stank. Det var en syrlig, klibbig lukt som tycktes sitta fast i huden på honom. Han mindes den från alla de äldre han vårdat under sin läkarperiod. Gamla hudrester, ingrodd svett och… död? Ja. Sjukdom och död. Om han nu skulle gå in i duschen hade han fortfarande luktat när han gick ut igen,  hur mycket han än gnuggat. Som en ständig jävla påminnelse om vem han hade blivit. Det var nästan så att han skrattade åt det, så som han tidigare skulle ha gjort när livet gav honom en snyting. Men nu fastnade det i halsen.

Det blev ingen dusch, och det skulle inte heller bli någon dagen efter, eller dagen efter den. I stället tog han på sig kläderna igen, inklusive tröjan med matfläckar från någon smaklös frysrätt han ätit framför tv:n några dagar tidigare, och hasade sig vidare ut i hallen. Med förvånansvärd smidighet (med tanke på den kroppshydda han bar på) manövrerade han sig mellan alla papperspåsar med skräp som täckte golvet. Han hade varit en omtyckt man. Han hade haft en plats. Han upprepade det för sig själv när han gick ut i köket. Han hade inte hört dunsen från katten när den hoppat ner från sin sovplats ovanför bokhyllan i vardagsrummet, ivrigt medveten om att husse klivit in i köket och att köket per automatik alltid innebär mat, så när den nu kom farande mellan hans ben snavade han till i sitt försök att undvika att kliva på den. Med ett förskräckt flämtande for han framåt och lyckades gripa tag i dörrkarmen, men benen fortsatte vidare och han behövde sträcka till ryggen åt bara fan för att balansera upp sig och inte vurpa omkull. Han stelnade till av smärta. Sedan drog han efter andan. “FÖR I HELVETE!!!” Katten satt vid köksmattan och iakttog honom, inte ens ett morrhår ryckte till. Han släppte dörrkarmen. Ansiktet var rödflammigt. “Vad har jag sagt om att springa mellan benen på mig, va?!” Han började ta sig fram i köket igen, med handen vilande på ländryggen. Skafferiet öppnades, kattmaten togs fram och han fick återigen stanna upp när katten strök sig längs hans ben. “Jaja, akta på dig då”, han motade bort henne med ena foten. Mjukt. Sedan hällde han maten i skålen.

Magen var i vägen och han fick sträcka på fingrarna för att nå ner till snörena ordentligt när han skulle få på sig skorna. Ett väsande ljud lämnade honom vid varje andetag när fettet tryckte upp mot hans lungor. Han hade redan hunnit bli dyngsur av svett när han satte sig upp igen. I hans hand, vars knogar var vita av det krampaktiga taget, höll han i brevet. Det brev som han hade funnit några veckor tidigare och som hade kommit som ett knytnävsslag i magen. Han kunde innehållet utantill, varenda mening. Han mindes till och med dagen han läste det för första gången. Det hade varit en tisdag, den 17/1 för att vara exakt, och snön hade fallit ner utan avbrott i flera dagar. Utanför hade det varit tryckande tyst, så där tyst som det bara kan bli av nyfallen snö. Som om hela världen höll andan. Han mindes den iskalla kåren längs hans rygg. Pappret som dalade ner mot golvet. Det taktfasta tickandet från vägguret som plötsligt lät så avlägset och dämpat, och hur han i vad som kändes som timmar stirrat framför sig utan att egentligen se, för att tillslut luta sig ner för att ta upp brevet igen. Sedan hade han läst det om och om igen, med händer som skakat med en sådan kraft att han knappt såg vad som stod. “Du kan enligt våra beräkningar inte få ersättning från sjukförsäkringen från och med...” ... Orden hade varit som iskalla piskslag. “När du fått sjukpenning eller sjukersättning i maximal tid erbjuds du att delta i en arbetslivsintroduktion hos arbetsförmedlingen...”. De ville att han skulle gå på en arbetslivsintroduktion. En arbetslivsintroduktion?! Hur i helvete skulle han kunna ARBETA?! Han hade drämt knytnäven i bordet med en sådan kraft att kaffekoppen fallit över dess kant och ner mot golvet. Sedan hade han fallit bak mot stolen.  Hans blick uppspärrad och flackande som hos ett skräckslaget rådjur. Nu dör jag, hann han tänka mellan flämtningarna. Han hann till och med välkomna det. Men efter ett tag hade andetagen blivit djupa, händerna fallit till hans knä och köket återfått sin tystnad igen. Bara det taktfasta tickandet från vägguret hade hörts.

“Det…. det handl...DET HANDLAR INTE OM PENGARNA!!!!” hade han vrålat i telefonen till sin handläggare från försäkringskassan dagen efter. Framför honom på köksbordet stod vinflaskan, det flytande modet. “Det handlar om att jag inte KAN för i helvete!! Det handlar om att ni tar beslut över mitt jävla huvud! JAG KAN INTE JOBBA, JAG KAN INTE!! HÖR NI INTE VAD JAG SÄGER?!!” Den sista meningen hade varit ett enda panikslaget skrik. Saliven hade flugit ur hans käft. Rösten i andra änden hade varit lugn, nästan monoton, när den svarat att det inte fanns något att göra och att Lars, om Lars dök upp på det inbokade mötet, skulle få allt förklarat mer ingående. Han hade slängt på luren. Men nu satt han där på stolen vid hallen, med brevet i sin hand, och stirrade ut mot dörren. Han skulle bli sen om han inte reste sig snart. Ett plötsligt llamåendet vällde över honom, det som inte längre kom som en överraskning. Han slöt ögonen. Inte idag. Han fick det inte ofta längre, illamåendet. Knappt alls egentligen, men då och då drämde den till. Han hade många gånger i sitt yrkesliv klappat sina oroade, spyrädda, patienter på axeln med orden “det är bara lite illamående, spyr du så spyr du”, men ifall det var det här illamåendet de upplevt ville han ge sig själv en käftsmäll. Det var inte bara en orolig mage eller en rädsla för att spy. Det var känslan kopplad till spyan. Minnena. Kallduschen och skräcken. Rösterna och de bekymrade händerna strykande över hans rygg. “Jag beklagar”. Han hade själv använt den meningen, själv strykt hulkande ryggar, själv sett en annan persons liv falla i bitar. Men aldrig trodde han att han skulle uppleva det. Att han skulle vara den som blev tröstad. Man gör ju inte det. Man är aldrig beredd. Och hade någon utomstående sett honom i det ögonblicket, just precis när han darrande lutade sig fram över knäna på stolen, i den överbelamrade hallen för att vänta ut illamåendet, hade de sett en liten, liten man. En grå skugga av den han en gång hade varit.

Hade han lämnat hemmet på det första försöket hade han kunnat ta sig till bilen utan att möta någon, men nu gick han vid 08.27 och redan när han öppnade ytterdörren kunde han höra fotsteg mot grus stanna upp längre fram. ”Godmorgon Lars!” Solen bländade honom, men han visste direkt vem det var som hade hälsat. Han slöt ögonen. Med så snabba steg han kunde förmå, utan att riskera att halka på isfläckarna som vårsolen ännu inte nått så tidigt på morgonen, skyndade han fram till bilen. Magen gungade i takt med stegen. ”Vad kul att se dig Lars!” Johan Karlsson, ordförande i samfälligheten och som i sin enfald fått för sig att styrelsearbetet även innebar kallprat med grannarna vare sig de ville det eller ej, började gå mot honom. Hans blick flackade osäkert, och hade en kraftfull vind kommit hade han nog blåst med. Det fanns knappt någon fettcell på människan. Han stannade en bit ifrån Lars, väl medveten om stanken som annars skulle slå emot honom, och brast ut i ett tomt leende. ”Nu är våren här. Fantastiskt va? Snart slipper man tjafset med vinterkläder och ett ”jag måste kissa pappa” när man väl bylsat på allt. Ja, du vet ju hur det är med...”. Han tystnade tvärt och gav Lars en snabb blick, sedan blev tyst emellan dem. En röd ton började ta form i hans ansikte. Han såg ut som en gris. “Jo…” började han igen och tycktes tveka. “Ja, men, jag tänkte bara fråga… å-årsmötet?” Det var samma fråga varje jävla år. Det var som att han envisades i förhoppningen att han en dag skulle få höra ett glatt “självklart!”. Så som det en gång hade varit. “Kommer... ja men, kommer du på årsmötet?” “Nej”. Det blev tyst. Trots att de stod en bit ifrån varandra slog en varm, sur andedräkt emot honom när Johan började tala igen. ”Jag… " Johan tvekade. "Jag säger det här i all välmening, tro inget annat… “ men hans ögon glänste av något annat, kanske en irritation över det faktum att han avskydde känslan av att alltid trippa på tå runt Lars. “Men du måste börja släppa det nu. Jag vill ju verkligen inte vara okänslig, det hoppas jag att du förstår... men vi börjar oroa oss. Du kan ju inte leva såhär längre Lars. Det kan du ju inte”. Lars hade stelnat till. I tystnad stirrade han ner mot den istäckta marken. Vad i helvete sa han? Illamåendet växte i styrka. "Lars..." Han höjde blicken. Johan ryckte till över över det plötsliga mörkret som tagit över dem. Det hade varit så enkelt att slå in tänderna på människan. Att för en gångs skull täppa igen den där jävla käften. Han skulle precis höja den knutna näven när han plötsligt vacklade till av osäkerhet. Blicken föll till marken. Det är inte värt det. Utan att säga ett ord vände han sig om mot bilen, satte sig i den, la ur handbromsen och körde iväg. I backspegeln kunde han se Johan stå kvar och betrakta honom. Det osäkra flinet var fortfarande där. Hans grepp om ratten hårdnade.

Lupinvägen hade alltid varit definitionen av idyllisk, redan under Lars barndom. Han mindes den trygga känslan som hade infunnit sig när han hade följt med sin bästa kompis Anders hem efter skolan. Husen var stora och välkomnande, trädgårdarna välvårdade och han kunde fortfarande minnas doften av de nybakta bullarna som Anders mor alltid bjöd på. Här hälsade alla på alla och under skolloven förvandlades området till ett enda myller av barnskratt och äventyr, medan föräldrarna fikade på altanerna, eller bakade julbröd och log mot barnen ute i snövallarna. Det var helt annorlunda i jämförelse med den gråa, betonglägenheten på Stockstensvägen. När han tillsammans med sin fru väl köpte ett hus på gatan, ungefär 20 år senare (trots faderns höga protest: “det är ett jävla borgarområde!” ) hade han känt sig tillfreds. Som om han hade hittat hem. Men det var innan allt hände.  Det finns nämligen en osynlig regel på gatan, som han i sin barnsliga naivitet aldrig lade märke till som liten, eller ens som vuxen. Men nu såg han den. Hade man råd med ett hus på Lupinvägen hade man även råd att upprätthålla bilden av perfektion, i alla lägen. Det var självklart att ett hem på Stockstensvägen kunde vara ostädat och sunktigt. Det var ju så det skulle vara. Men inte på Lupinvägen. Så när Lars hus det senaste året började få allt smutsigare fönster, trädgården omvandlas till ett hav av ogräs och han själv osade av ångest och vanvård så fort han klev utanför dörren, var han en nål i ögat för hans grannar. Han var för i helvete inte dum i huvudet. De oroade sig inte över honom, de ville eliminera huset som förstörde den perfekta illusionen. Som om det skulle göra allting lättare, som om det skulle få den varande sorgeklumpen i hans bröstkorg att plötsligt lösas upp. Troligtvis sket de i vilket, bara huset blev rent. Han ökade farten. Ilskan var kvävande, men det dröjde inte länge innan det ersattes av något annat. Något som växte i styrka ju mer han försökte ignorera det. Halsmusklerna krampade. Tillslut var han tvungen att svänga av in till en liten skogsväg och stanna bilen. Klockan visade att han vid det här laget skulle vara närmare 15 minuter sen till mötet, men de spelade ingen roll. Han stirrade ut genom fönstret. Gick igenom Johans ord igen. Det högg till i hjärtat. Krampen i halsen ökade ett steg. Det var inte händelsen vid bilen som hade etsat sig fast. Det var det Johan hade sagt innan. Det som hade fått honom att tystna. Det där med barnen. Du vet ju hur det är med barnen, hade han tänkt säga. Lars blundade.

“Pappa…”

En plötslig minnesbild dök upp, rösten lika klar som om det hände där, precis intill honom.

“Pappa, titta!”

Simon...

“Det snöar pappa!” De blåa, stora ögonen tindrande av iver.

“Jamen, det gör det ju! Sätt på dig mössan så går vi ut och.... Vänta, nu har du satt fel fot i….”

“Åååh!! Foten sitter ju faaaast!”

Han öppnade ögonen. Betraktade skogen utanför. Det gick några minuter i tystnad innan han tillslut drog efter andan och startade motorn igen

[kingdomsalvationsv]

Angående Bibeln (2)

Bibeln kallas även Gamla och Nya testamentet. Vet ni vad ”testamente” syftar på? ”Testamentet” i Gamla testamentet kommer från Jehovas förbund med Israels folk när han dödade egyptierna och räddade israeliterna från farao. 

Beviset för detta förbund var naturligtvis det lammblod som ströks på dörrposter, varigenom Gud upprättade ett förbund med människan, i vilket det stod att alla som hade lammblod på tvärbjälken och dörrposterna var israeliter, Guds utvalda folk, och de skulle alla skonas av Jehova (för Jehova skulle då snart döda Egyptens alla förstfödda söner och de förstfödda bland får och nötkreatur). Detta förbund har två betydelsenivåer. Ingen som hörde till Egyptens folk eller boskap skulle räddas av Jehova; han skulle döda alla deras förstfödda söner och förstfödda får och nötkreatur. Därför förutsades det i många profetböcker att egyptierna skulle tuktas hårt som ett resultat av Jehovas förbund. Detta är förbundets första betydelsenivå. Jehova dödade Egyptens förstfödda söner och allt förstfött bland dess boskap medan han skonade alla israeliter, vilket innebar att alla dessa som tillhörde Israels land vårdades av Jehova och skulle skonas; han ville bedriva ett långsiktigt verk bland dem och upprättade förbundet med dem med hjälp av lammblod. I fortsättningen skulle Jehova inte döda israeliterna, och han sade att de för evigt skulle vara hans utvalda. Bland Israels tolv stammar skulle han ta itu med sitt verk som gällde lagens tidsålder i dess helhet, han skulle uppenbara alla sina lagar för israeliterna och välja ut profeter och domare bland dem, och de skulle stå i centrum för hans verk. Jehova slöt ett förbund med dem: Om inte tidsåldern ändrades, skulle han verka endast bland de utvalda. Jehovas förbund var oföränderligt, för det var slutet i blod och upprättat med hans utvalda folk. Än viktigare var att han hade valt en lämplig omfattning och ett lämpligt mål för att sätta igång sitt verk för hela tidsåldern, och därför såg människor förbundet som särskilt viktigt. Detta är förbundets andra betydelsenivå. Med undantag för Första Mosebok, som tillkom före upprättandet av förbundet, berättar alla andra böcker i Gamla testamentet om Guds verk bland israeliterna efter upprättandet av förbundet. Visserligen finns det enstaka berättelser om hedningarna, men i stort sett dokumenterar Gamla testamentet Guds verk i Israel. På grund av Jehovas förbund med israeliterna kallas de böcker som är skrivna under lagens tidsålder för Gamla testamentet. De har fått sitt namn efter Jehovas förbund med israeliterna.

Nya testamentet har fått sitt namn efter det blod som Jesus utgöt på korset och hans förbund med alla som trodde på honom. Jesu förbund var detta: Människor behövde bara tro på honom för att deras synder skulle bli förlåtna tack vare det blod som han utgöt, och sålunda skulle de bli frälsta och pånyttfödda genom honom och inte längre vara syndare; människor behövde bara tro på honom för att motta hans nåd och skulle inte lida i helvetet efter att de dött. Alla böcker som är skrivna under nådens tidsålder kom efter detta förbund, och allesamman dokumenterar det verk och de yttranden som det innehåller. De går inte längre än till frälsningen genom Herren Jesu korsfästelse eller förbundet; de är alla böcker skrivna av bröderna i Herren som hade erfarenheter. Således har även dessa böcker fått sitt namn efter ett förbund: De kallas Nya testamentet. Dessa två testamenten omfattar bara lagens tidsålder och nådens tidsålder och har inget samband med den avslutande tidsåldern. Därför är Bibeln inte till någon större nytta för den yttersta tidens folk av i dag. Den tjänar på sin höjd som en tillfällig referens, men i grunden har den inte mycket användningsvärde. Ändå värderar religiösa människor den fortfarande högst. De känner inte Bibeln; de vet bara hur de ska förklara Bibeln och är i grund och botten omedvetna om dess ursprung. Deras inställning till Bibeln är denna: Allt i Bibeln är rätt, den innehåller inga bristfälligheter eller fel. Eftersom de först har bestämt att Bibeln har rätt och saknar fel, studerar och undersöker de den med stort intresse. Dagens stadium av verket förutsades inte i Bibeln. Det nämndes aldrig något om erövringsverket på den mörkaste av alla platser, för detta är det senaste verket. Eftersom tidsåldern är en annan, var till och med Jesus själv ovetande om att detta stadium skulle genomföras i den yttersta tiden — så hur skulle människorna i den yttersta tiden kunna finna detta stadium av verket i Bibeln genom att studera den?

De flesta av dem som förklarar Bibeln använder logiska slutsatser och har ingen faktisk bakgrund. De använder bara logik för att dra många slutsatser. År efter år har ingen vågat analysera Bibeln ingående eller säga ”nej” till Bibeln, eftersom den här boken är den ”heliga boken” och människor dyrkar den som Gud. Detta har pågått i flera tusen år. Gud har inte brytt sig om det, och ingen har upptäckt Bibelns inre historia. Vi säger att det är avgudadyrkan att värdesätta Bibeln högt, men ingen av dessa hängivna troende vågar se saken på det sättet, och de kommer att säga till dig: ”Broder, säg inte så, det är förfärligt! Hur kunde du häda Gud?” Sedan antar de en plågad min: ”Ack, barmhärtige Jesus, frälsningens Herre, jag ber dig att förlåta hans synder, för du är Herren som älskar människan, och vi har alla syndat, visa oss stort medlidande, amen.” Det är så här ”fromma” de är; hur skulle det kunna vara lätt för dem att acceptera sanningen? Om du säger så, så kommer du att skrämma vettet ur dem. Ingen vågar tänka tanken att Bibeln skulle kunna vara färgad av mänskliga idéer och mänskliga föreställningar, och ingen kan se denna brist. En del av det som står i Bibeln är enskilda människors erfarenheter och kunskaper, en del av det är den helige Andes upplysning, och det finns även inblandning av mänskliga resonemang och tankar. Gud har aldrig ingripit i det här, men det finns en gräns: De här sakerna får inte överskrida normala människors tänkande, och om de gör det så stör de och avbryter Guds verk. Det som går utöver normala människors tänkande är Satans verk, för det berövar människor deras plikt, det är Satans verk och det styrs av Satan och i det här ögonblicket kommer den helige Ande inte att tillåta att du handlar på det sättet. Ibland frågar några bröder och systrar: ”Är det okej för mig att arbeta på det eller det sättet?” Jag tittar på deras mognad och säger: ”Okej!” Det finns också en del människor som säger: ”Om jag arbetar på det eller det sättet, är mitt tillstånd normalt då?” Och jag säger: ”Ja, det är normalt, synnerligen normalt!” Andra säger: ”Är det okej för mig att arbeta på detta sätt?” Och jag säger: ”Nej!” De säger: ”Varför är det okej för honom och inte för mig?” Och jag säger: ”Därför att det du gör kommer från Satan, det ställer till oreda och källan till din motivation är avvikande.” Det finns också tillfällen då arbetet inte går tillräckligt långt och bröderna och systrarna är omedvetna om det. En del frågar mig om det är okej att arbeta på ett visst sätt, och när jag ser att deras aktiviteter inte kommer att avbryta det framtida arbetet, säger jag att det är bra. Den helige Andes verk ger människor en ram; de behöver inte följa den helige Andes önskemål bokstavligen, för de är utrustade med normalt tänkande och de är svaga, de har en del köttsliga behov, de har verkliga problem, och i deras hjärnor finns tankar som de i grunden inte har någon möjlighet att kontrollera. Det finns en gräns för vad jag begär av folk. En del menar att mina ord är tvetydiga, att jag ber dem att handla på vilket sätt som helst – det beror på att du inte förstår att det finns en passande ram för mina krav. Om det vore som du föreställer dig — om jag ställde samma krav på alla människor utan undantag och krävde att de alla skulle nå samma mognad – då skulle det inte fungera. Detta är att begära det omöjliga och det är principen för mänskligt arbete, inte principen för Guds verk. Guds verk utförs enligt människors faktiska omständigheter och grundar sig på deras inneboende kaliber. Detta är också principen för spridandet av evangeliet: Du måste gå långsamt fram och låta naturen ha sin gång; först när du säger sanningen tydligt och klart till någon, kommer hen att förstå, och först då kommer hen att kunna lägga Bibeln åt sidan. Vem skulle kunna bryta med konventionen om Gud inte genomförde detta stadium av verket? Vem skulle kunna utföra det nya arbetet? Vem skulle kunna finna en ny väg utanför Bibeln? Eftersom människors traditionella uppfattningar och feodala etik är så oerhörda är de oförmögna att göra sig av med dessa ting på egen hand, och de har inte heller mod att göra det. För att inte tala om hur människorna av i dag har gripits av några döda ord i Bibeln, ord som har tagit deras hjärtan i besittning. Hur skulle de kunna vara villiga att ge upp Bibeln? Hur skulle de så lätt kunna acceptera en väg som är utanför Bibeln? Så är det om du inte kan tala klartext om Bibelns inre historia och om principerna för den helige Andes verksamhet, så att alla människor blir fullständigt övertygade – vilket är absolut nödvändigt. Detta beror på att alla inom religionen vördar Bibeln och dyrkar den som om den voreGud; de försöker också begränsa Gud till Bibeln, och det är till och med så, att de inte når sina mål förrän de har spikat fast Gud på korset en gång till.

[painoffluffinen]

Madness, utterly insane

Jag hatar det här, vad tabletterna gör med en den första tiden.. Jag har äntligen börjat medicinera igen efter graviditeten. Det har inte gått jätte bra, livet har kommit emellan, men jag kämpar vidare. Men som med många antidepressiva så blir man värre den första perioden, innan kroppen vant sig. Och med tanke på Jag ökar dosen stadigt så dras denna period ut. Jag är helt knäckt, jag känner att jag är ledsen och inte mår bra, helt utan anledning. Mina hjärnspöken försöker hitta på anledningar som förklarar ångesten som kryper under huden, och jag fastnar vid små obetydliga saker och skapar scenarion som är långt ifrån verkliga.

Det här är inte bra. Jag är instabil. Jag kommer såra någon snart, utan att jag vill och förstår varför... Jag har ingen kontroll på min destruktiva sida just nu, Impulser tar över och jag handlar väldigt opassande. Jag önskar jag kunde prata om det här, att jag kunde förklara och få hjälp. Men jag kan bara inte förmå mig att öppna munnen. Självförakten är stark just nu, den hindrar mig mycket i min vardag. Jag kan ha en bra lycklig dag, så plötsligt sköljs man över med tanken över hur jävla äcklig och ful man är, att ens existens är en plåga för alla andra. Man förstår bara inte varför.

Jag har aldrig känt mig så värdelös och ful som jag gör just nu i denna period. Jag försöker göra det bättre, sminka mig, välja kläder jag tycker extra mycket om, men så fort jag ser mig själv blir jag äcklad och tänker bara "vem försöker du lura, ingen tycker om dig, du är så äcklig o ful" jag blir som besatt av småsaker och hakar upp mig på dem.

Dem här två senaste dagarna var extra jobbiga och jag är så ledsen över det. För jag åkte iväg och umgicks med en av de finaste människor jag känner och jag får ångest över o tänka på hur bortkopplad och ångestladdad jag var utan o kunna säga nått. Han frågade och jag ville vara ärlig, men det gick bara inte... Jag känner bara att jag gör så mycket fel, att jag är en sjukt dålig människa.

Jag är dessutom arg på mig själv, över att jag blev rädd för o krama honom... att jag tänkte att han skulle tycka jag var jobbig, att han bara ville jag bara skulle gå. Så som så många gånger förr kröp jag ihop så långt bort jag kunde komma. Jag strök honom lätt över armen för att fortfarande få någon närhet som kunde lugna mig lite utan att förhoppningsvis vara allt för jobbig. Jag darrade på handen när jag ville försöka hålla hans hand. Jag va livrädd att han skulle rycka bort den, bli irriterad... Jag är så skadad...men istället tog han tag o kröp närmare. Jag brast o grät tyst, i ren chock. Han är så fin, hur fan kunde jag lära känna en så fin person?

Jag vet att jag satt under dagen o tänkte på allt jag ville berätta, att jag skulle samla mod o bara få ur det, få prata med nån om allt kaos i huvet. Att verkligen våga säga hur illa det är.. Men ju mer jag försökte ju ledsnare blev jag, tillslut kände jag att de spelar ingen roll, han skulle ändå inte lyssna, varför skulle någon bry sig om det som tynger mig. Och det känns så orättvist, för jag tror inte alls att han skulle reagera så egentligen. Men där och då i stunden så är det nått som övertyga mig,en liten röst inombords som säger hur dålig jag är och hur obetydlig och vilken börda jag är i världen o för alla mina nära o kära. Och det bara brister, för på nått sätt är det alltid lättare och tro på det än att någon skulle ha en enda genuin god tanke om mig. Förlåt, jag är ledsen att jag är så skadad... Jag önskar verkligen jag var bättre.

"-Den lever om ganska rejält när man använder den

-haha jaså? Jag hade aldrig kunnat jobba på en sån arbetsplats

-Nähe, varför då?

*fuck,fuck,fuck,fuck,nej... inte så här...*

-Nä jag hade bara inte det"

För jag får panikångest av höga ljud och får ren panik om jag inte kan springa o gömma mig och kryp ihop till en boll. Ja jag har ptsd men jag vill inte säga det, för jag vägrar erkänna det för mig själv... I'm so sorry I'm this damaged, I'm sorry I can't be better, that I'm not flawles, that I'm broken beyond repair... I'm sorry I'm not a god person.

En sak som fastnat i mina tankar. Du smällde en garderobslucka lite för hårt och jag visste jag inte kunde fly, inte kan visa den här sidan av mig, så jag satt och skrapa bort färg helt maniskt och pedant, bara för o få kontrollen tillbaka... Jag vart rädd. Rädd för att bli slagen. Förlåt att jag inte sa något. Jag kan bara inte, jag blir så rädd. Jag är så ledsen att jag blir rädd för dig ibland, för jag vet att det inte är ďu som någonsin gjort något, jag klara bara inte av o lita på människor. fast jag verkligen vill... så vågar jag inte. Jag är så rädd hela tiden... en gång när grannarna bråkade och det hördes genom vägarna blev jag så rädd att jag låste in mig i badrummet med min hund och sov med honom i badkaret. Jag har lärt mig att dölja paniken, men den finns fortfarande där. Jag vill inte känna så här. Tabletterna gör allt värre just nu dessutom.

Han såg att jag gjort illa mig igen och jag kunde inte säga nått. Jag kunde inte säga att det inte va första gången senaste tiden. Jag kunde inte säga att de var i ren panik över allt som händer just nu. Att de var ett tvång att få känna att jag har kontrollen över min egna kropp, att de är jag som bestämmer vad som händer med den. Att det va i ren desperation ett sätt att bevisa för mig själv att jag är vaken och inte i en mardröm, att jag befinner mig i verkligheten.

När jag sov där tätt intill honom drömde jag nått nytt, något som förvirrar mig. Jag drömde vi var i mamma o pappas hus, jag va ute på gården och tjafsade nått om jobbet med han, min vän jag sov bredvid i verkligheten, när plötsligt min klasskompis från grundskolan skriker ut till oss att hennes lillebror kvävs, han kan inte andas. Jag sprang in till köket o där låg han på golvet o var spastisk. Ca 7 år gammal. Jag föll på knä och dunka i ryggen, försökte se in i munnen försökte med alla knep jag kunde. Plötsligt satt hans storebror intill och frågade vad han skulle göra o jag skrek gång på gång ring ambulans. Tillslut gjorde han det, satte på högtalare, jag prata med räddningscentralen och fortsatte leta felet. Så såg jag hur ansiktet och halsen började vitna, hur halspulsådern mörkade och blev större. Jag skrek dem måste skynda sig, han får inte blod. Jag vet nu i vaket tillstånd att de där var inte logiskt, men i drömmen kändes de verkligt, hur pulsådern växte som en ballong som fylls med vatten. Jag visste att kommer dem inte snart spricker ådern o då är det kört. Kort där efter gör den det. Den spricker och blodet sprutar över mig, jag täcks snabbt av den lilla pojkens blod, håller så hårt jag kan för o stoppa blodflödet men det är försent... Och jag får panik och grinar. Jag kunde inte rädda pojken... allt står som still, med oss täcka i blod och jag som krampaktigt försöker få det att sluta. Så kom han, min vän, in och sa att det är okej, du gjorde allt, satte sig på knä och kramade mig lugnt o försiktigt, trotts hela jag va dränkt i blod. Just efter det vaknade jag. Jag måste gjort ljud ifrån mig, för min vän vakna o tittade på mig. Jag minns bara att jag låg o tittade på han o försökte fatta vad som just hänt. Så krama han om mig, som om han visste, fast jag vet han knappt va vid medvetande. Och det var fint. Det var nytt. De va något jag kände som jag inte kan sätta ord på, för de ha jag aldrig upplevt tidigare. Jag vet inte vad det var, mer än att jag trotts mardrömmen mådde bra och somnade snabbt om, trygg o varm, utan fler drömmar. Det här skrämmer mig något fruktansvärt, för jag har aldrig blivit "räddad" i en mardröm tidigare och jag har aldrig någonsin sovit vid någon som fått mig att sova drömlös.

Varför blev det så? Det här går inte, jag får absolut inte fortsätta såhär. Jag måste göra nått åt det, även om det sårar oss båda, men jag kan bara inte tillåta mig att bli bekväm med honom, jag vill inte riskera att jag en dag upptäcker att gnistan har tänds, att jag håller på bli kär påriktigt. Aldrig. Nej. Värst skulle va omhan tillslut kände så. Han gör sig så mycket bättre utan mig i sitt liv. Jag är en levande farsot, man ska hålla sig borta, för jag vill inte såra, inte göra någon illa. Men mina problem har alltid påverkat andra, och jag kan bara aldrig tillåta det hända honom. Måste jag såra honom för o skydda honom? Mitt hjärta brister redan i tanken på det, särskilt som jag har lovat att inte gå. Men jag kan leva med det, trotts att de alltid kommer göra ont, trots det alltid kommer göra ont. Men kan jag rädda honom från mig så kan de vara värt det. But it hurts like hell, cause I do like him, and care for him. That's why I need to treasure him and make sure he won't get hurt anymore, by not excist in his world.... this will be fucking hard and I cry already. Cause I know I will always regret it. And I'm not sure I'm strong enouh. Fuck. I'm so sorry. I'm sorry I excist. And it damn sure is the anxiety who's talking right now.

[peachyglitterybouquet]

2020-09-10

Tydligen är det internationella suicidpreventiva dagen idag, visste ej. Skrev ju igår att jag relativt nyligen blivit samtalsvolontär i Mind. Vill verkligen slå ett slag för Mind och belysa vikten av att våga prata om självmordstankar. Kanske kan vara användbart även för den som inte själv har självmordstankar, vad vet jag. 

Många undrar om det är något fel på dem att de har självmordstankar och känner sig konstiga/onormala. Till dessa vill jag säga kort och gott - NEJ, självklart är det inget fel på dig och det är faktiskt inte alls så ovanligt att ha självmordstankar som man kanske tror. Tvärtom är det vanligare än man tror, men på grund av stigma inget som de flesta pratar om. Det är supermodigt att vända sig till hjälpinstanser och be om hjälp! Det är okej att hamna i svacka, men var snäll mot dig själv och ta dig ur den svackan.

Till dig som har en anhörig som har självmordstankar:

Först och främst vill jag beklaga, har själv varit i den sitsen. Fruktans-fucking-svärt (förlåt uttrycket). Först långt i efterhand som jag förstod hur skadligt det var för mitt egna mående. Nu var inte tanken att jag skulle vara personlig i denna text men kan lite kort nämna att jag hade en pojkvän i 20-års åldern som hade självmordstankar. Vi hade (tack och lov) en väldigt öppen dialog och han erkände tillslut detta för mig, och jag bröt ihop (såklart). Var livrädd att han skulle göra något. Han berättade att han inte hade för avsikt att leva längre än sin 25-års dag och att han inte såg någon mening med livet (förutom att vara ihop med mig hade han verkligen ingenting ansåg han). Detta är väldigt vanligt, att åldern 25 representerar någonting väldigt skrämmande. Men åter till min situation. Att vara ihop med en person med självmordstankar var otroligt krävande, kan inte säga att jag rekommenderar det. Även för den personens skull, de mår ju inte bra av att veta att de indirekt “sänker” en annan människa. Absolut att man kan vara bredvid som ett stöd under en kort period, men man bör verkligen inte ta på sig en hobbypsykologroll - det är så fel och det skadar bara en själv och relationen.  Min expojkvän idag? Han är i allra högsta grad levande och mår enligt egen utsago bättre än någonsin, så there is hope people!

Så, kontentan - har du en anhörig med självmordstankar - försök få denne att söka hjälp. TA INTE PÅ DIG DEN ROLLEN SJÄLV, utan denne behöver prata med en professionell. Känn dig hedrad att personen kände starkt förtroende att delge sina tankar till dig, men som sagt ta inte på dig ansvaret att få personen välmående igen. Kom ihåg att i slutändan är det den personens ansvar att ta hand om sig själv, inte din. Man tar bara hand om sig själv. 

Om du själv har självmordstankar - sök hjälp! Känns det läskigt att vända dig till vårdcentralen, psykiatrin eller mind så anförtro dig först till ett syskon/förälder/partner etc. Obs att dessa personer kanske inte har verktyg att bemöta dina självmordstankar och kan med stor sannolikhet agera i affekt vilket i värsta fall kan få dig illa till mods. Därmed inte sagt att du ska hålla det hemligt, absolut inte, men välj med omsorg så du inte riskerar att bli besviken på responsen. Viktigt är att inte förvänta dig att dessa personer ska få dig att må bättre, detta är som sagt inget du bör lägga över på någon du har någon slags personlig relation till. Många tycker att mind är ett bra första steg eftersom man är anonym. Vill dock poängtera att samtal via mind ej har behandlande karaktär, utan vi samtalsvolontärer finns främst för att lyssna. Sen är det klart att vissa av oss har mer kunskap än andra, men det är verkligen chill och kravlösa chattar/samtal där man alltid utgår från den stödsökande och vad denne vill prata om. Kort och gott - Unna dig ett bättre mående genom att söka hjälp, det är mitt starkaste råd. Och vänta inte! 💛

[fiktiva]

Pissbäcksrampen

av Mårten Vennelin

New York 1986 kom till Björksätra 1989.

Han var 14 år och Pissbäcksrampen var samlingspunkten för alla som var något. Rättelse. Alla som var något i  hans värld. Ingen visste vem som hade byggt rampen, den var en rest från den förra Skateboardvågen och nu hade någon upptäckt den igen. Ryktet spred sig bland alla som hade en bräda, och så småningom vidare till andra som bara gillade att ligga i gräset med en folköl och titta på medan andra slog sig i misslyckade försök på tricks. I början av sommaren var det inte ens tricks, då handlade det mer om vilka som

vågade droppa in och vem som pumpade högst. Det var inte bara att den var hög och brant, den hade skarvar mellan plywooden som var så breda att de som ville öva på att droppa in från en lägre höjd kunde klämma in brädan där och sedan kliva upp på den. Det var en gammal och sliten ramp med det var inget som någonsin skulle hindra någon.

För många av oss skulle den här platsen komma att representera mer än bara sommaren vid bardomens slut. Det var här vi hade vår första fylla och vår första kärlek, här var fest, dans och samtal som skulle forma de personer vi sedan blev. Men det var mer än så, det var en hel kultur, jag hatar att säga det, men en livsstil, en helt egen värld där vi levde efter våra egna regler kring en medelpunkt av plywood och masonit. Det var här jag för första gången såg andra ha sex ogenerat i en folksamling, det var här jag smakade min första joint och för första gången såg någon injicera heroin, och allt bara hände i ett konstant flöde av upptäckarglädje. Det fanns inga bra eller dåliga erfarenheter, allt var erfarenhet, punkt.

Alla har en plats, en tidpunkt, där de placerar nålen i kartan över sitt liv. En plats dit man nostalgiskt kan peka och säga att det var där jag definierades som människa. För oss var det Pissbäcksrampen vid gränsen mellan Stensätras villaområden och miljonprojekts- byggnaderna i Björksätra. Det var en perfekt plats, helt undangömd från resten av världen. Bortom bäcken låg en skog som mest användes av hundägare, åt de andra hållen låg en äng följt av fotbollsplaner, en liten skog till och runt rampen ett grönområde som ingen skötte om. Det blev som en egen liten isolerad värld där vi inte störde någon, och aldrig blev störda.

Pissbäcksrampens etymologi är inte så komplicerad när man känner till den. Tre ord sammanskrivna till ett. Ramp är en ren beskrivning av vad det var, du vet, en skateboardramp. Bäck handlade mer om var den var lokaliserad. Även om bäck kanske skapar fel mentala bilder, det var mer ett stort dike som alltid var fyllt med vatten i olika bruna nyanser. Hur som helst så låg rampen bredvid detta vattenhål som vi alla hade valt att kalla för en bäck. Närmare bestämt en pissbäck, eftersom den också tjänstgjorde som urinoar så fort någon kände ett tryck i blåsan (mest killar men inte bara). Piss var med andra ord en handlingsförklaring. En ramp som låg vid en bäck som alla pissade i.

Pissbäcksrampen motherfucker.

Det var ingen bäck någon frivilligt badade i, med det inte sagt att det inte regelbundet badades i den. Att bli islängd i Pissbäcken var något som alla var nervösa för, samtidigt som många i hemlighet hoppades på att bli det eftersom det betydde att man var initierad. Exakt vad man var initierad i och varför man blev det av att åka ner i det bruna äckliga vattnet var aldrig helt klart, det var mer en allmän känsla som handlar om något som uppstår på platser där ungdomar kan umgås utan att vuxenvärlden visar sig för mycket. Vad det i praktiken innebar var att de äldre jagade någon av de yngre för att kasta ner personen i bäcken. Det var alltid en massa motstånd från den som skulle i, men det var aldrig någon som kom undan eller som försökte fly bort från området. Det bara jagades kring rampen tills den tilltänkta oundvikligen åkte i. Efteråt var det aldrig några sura miner, bara överlyckliga klagomål från offret.

I Hans (det är Han, som i Han Solo) minne så släptes Beastie Boys License too ill, Run Dmcs Raising Hell och Tougher than leather, LL cool Js  Bigger and deffer och Walking with a panther, Public Enemies, It takes a nation of millions to hold us back och Anthraxs State of euphoria och Among the living alla den sommaren 1989. Det var de skivorna som var på blandbanden som spelades i bergssprängarna i gräset och det var de han lyssnade på hela tiden, om och om igen, på kassettband i sin gula Sony walkman Sport, den vattentäta modellen, som han fäste i sina neonfärgade surfshorts medan han åkte bräda. Det var bakgrundsmusiken till allt han gjorde, hela tiden, till och med när han satt och pratade med någon hade han hörlurarna i öronen med musiken på lägre volym så att han skulle höra vad den andra sa.

”Va?” sa han medan L.L. berättade om vad han var för sorts kille i jämförelse med någon annan kille som hade en tjej L.L. hade erövrat eller planerade att erövra. Sofia slog irriterat på sladden så att hörluren åkte ut ur örat. De satt uppe på rampens ena platå med copingen i knävecken för att se solen stiga upp. Och för att de dagen innan hade insett att de aldrig hade upplevt platsen utan andra människor omkring, och tidigt på morgonen var det störst chans att få vara ensamma.

”Jamen, ta ur de jävla hörlurarna ur öronen någon gång så kanske du hör vad man säger,” sa hon.

Han skrattade och härmade henne. ”Bubu, bu bu bu bubu bububububu bu bububu bubub bu bubu bu bub bub bub bubu.”

”Äh,” sa hon.

”Vad sa du då?”

”Jag sa: vad vackert det är.”

Han såg bort mot horisonten och nickade instämmande. ”Den här färgdoften känns lite fel i sammanhanget bara.”

”Ja, den stör lite,” instämde Sofia. ”Och det där pysande ljudet som varvas med det som låter som en kula som åker upp och ner i en metallbehållare är inte heller helt passande?”

”Nej, det känns inte helt naturligt,” sa han.

De blev tysta igen, satt och såg ut mot fotbollsplanerna och himlen. De hade precis börjat lära sig röka och Sofia plockade ovant upp en cigarett och tände den tillgjort. Sedan satt de och delade den ansträngt mellan varandra, spottade och försökte göra rökringar utan att lyckas. Det var rökning för sakens skull, så som vi alla börjat en gång, inte för att det var gott eller på grund av något beroende.

Ska vi göra ett inbrott?” sa Sofia.

”Va? Nu?” frågade Han.

”Varför inte?”

”Ja, det är såklart en fråga,” sa han. ”En annan är: varför?”

Precis som honom var hon klädd i en sweatshirt (fast de kallade det tjocktröja) och neonfärgade shorts, jag vet inte om du kommer ihåg modellen, de som hade ett nästan decimetertjockt resår med företagets namn på, alltid med surfmotiv så att ingen skulle undgå att förstå att det var surfshorts det handlade om. På fötterna hade hon basketkängor och på huvudet en nätkepa som det stod, If I had more arms, I’d drink more beer och sedan en illustration med en sexarmad man med lika många ölbägare. Hon tog av sig den och skakade ut håret över axlarna. ”Därför att det skulle va kul.”

”Tror du?” sa han och såg ut som om han övervägde hur kul det egentligen skulle vara. ”Tja, kanske det? Var?”

”Jag vet inte, kanske Hedåskiosken?”

”Fast det är väl vid den här tiden hundägarna kommer ut, tror du inte många går där vid skogskanten och ser ut över sjön? Och vad finns det att sno i en jävla strandkiosk? Jag tror inte att de lämnar kvar några pengar vid slutet av dagen.”

Sofia la sig ner och såg upp mot himlen som var vinterblå trots att det var mitt i juni. ”Jag vet inte, glass? Det spelar ingen roll, det är inte vad vi får med oss som är det viktiga. Det skulle bara vara kul att göra ett inbrott. Men du har kanske rätt, det kan vara för sent, eller för tidigt, eller vad man säger.” Hon satte sig hastigt upp, Han höll precis på att sätta in hörluren i örat men tappade den när hon plötsligt satt bredvid honom igen med sin mun där han nyss haft hörluren ”Jag vet!” viskade hon.

”Vadå?” frågade han med en ofrivillig irritation i rösten.

Sofia noterade inte ens tonläget. ”Vi borde göra inbrott i en villa ut...”

”Jag vet inte om jag vill stjäla av... du vet, folk” avbröt han.

”Nej! Det var det jag skulle säga,” fortsatte hon, ”vi ska ta oss in hos någon utan att för- störa något och utan att stjäla något. Helst medan de är hemma, bara smyga in och kanske möblera om lite, placera saker lite fel. Så när de vaknar kanske de inte ens förstår att vi har varit där utan bara undrar varför de la bilnycklarna i kylskåpet.”

Han log åt idén. ”Eller göra ett konstverk som vi hänger upp på väggen.”

Sofia skrattade. ”Ja!” Hon applåderade exalterat. ”Vi måste göra det, vi gör det nu.” Hon vände sig om och hävde sig ner över kanten, så att hennes fötter hamnade i början av böjen, och släppte. Det dånade i hela rampen när hennes fötter springbromsade över plywooden i fyra distinkta steg. Han fick in hörluren i örat och följde efter genom att åka kana ner.

”Aj,” sa han när skarven passerade under rumpan, reste sig upp och borstade av sig. Hoppade ner och plockade upp  sin skate.

”Ska du med?” Sofia följde efter honom och plockade upp sin bräda.

”Nej,” sa jag och skakade om färgburken, mer för att jag gillade känslan och ljudet än för att det behövdes. Min röst blev dov av gasmasken men jag orkade inte ta av mig den. ”Det låter roligt, men jag vill göra färdigt målningen.”

”Okej, vi kommer tillbaka sen och ser om du är kvar” sa Sofia och började gå. Han vinkade och följde henne.

”Kom ihåg,” sa jag.

”Ja, ja, din hemlighet är säker hos oss,” sa Han, ”vi säger inget om inte du säger till någon vad vi ska göra.”

Jag skakade burken och undrade om de blivit besvikna över att inte fått vara ensamma trots att de stigit upp så tidigt. Men jag hade planerat den här målningen i veckor och det skulle bli min bästa hittills. Nu för tiden ville alla vara graffitimålare, Bensinmackarna hade till och med låst in sina sprayburkar i ett skåp med skyltar som förklarade att det berodde på de ökade stölderna.

Alla ville måla, men ingen hade råd med färg.

Det hade gått så långt att väggmålningar hade utnämnts till det största samhällsproblemet i stan och en stor del av polisens resurser det året gick till att försöka förutse var nästa målning skulle göras och sedan haffa konstnären i akten. Så Sofias och Hans oskyldiga lilla villainbrott skulle nog inte vara någon fara.

Hela den här graffitivågen började med en, enligt en av de två lokala morgontidningarna, spektakulär målning ovanför Björksätraskolans stora entré. Någon hade skrivit Din framtid är värd att gråta för i stora bokstäver med komplicerade serifer. På vardera sida av texten var karikatyrer av skolungdomar. Dagen efter den målats var det stora samtalsämnet på skolan vem som var upphovsmannen bakom tagen Tear eyed Goofy. Utöver de vanliga vandalerna fick de killar som visat minsta lilla talang på bildlektionerna också prata med rektorn den här gången, de flesta verkade smickrade över att vara misstänkta, den enda som var upprörd var bildläraren. Hon gick runt i korridoren bland alla elever och beklagade sig över hur hon varit tvungen att lämna in en lista över alla med talang nog för att kunna ha gjort målningen. Man kan tycka att det var konstigt att även om de inte hade någon aning om vem som hade gjort det så var de säkra på att det var någon som gick på skolan, det var i alla fall den teorin de arbetade utifrån, och de jobbade verkligen på det. I normala fall hade de väl nöjt sig med att kalla in alla misstänkta till rektorn, tvätta bort graffitin och det hade varit det. Men lokaltidningarna valde att göra ganska stora reportage om det och en journalist från kultursidorna i GD råkade använda positivt laddade ord när han kommenterade de konstnärliga meriterna i målningen.

Utöver att artiklarna drog igång en skittråkig debatt om vad som var konst eller inte, så blev det en prestigegrej för rektorn och polisen att få fast den skyldiga. Saker blev inte bättre av att nästa målning dök upp på polishuset. De hittade aldrig den som gjort det och därefter dök en ny målning upp ungefär en gång i månaden och det följdes alltid av spekulationer om vem det var som gjorde dem. Och alla gillade verkligen målningarna. Tear eyed Goofy var en stjärna bland de som var under trettio i Björksätra. Jag är övertygad om att myten i sig var det som gjorde att så många tog honom (skolan och polisen hade slagit fast att det var en han) till sitt hjärta, känslan av att det kunde vara vem som helst av oss gjorde att alla engagerade sig i målningarna. Att han i debatterna, som följde den första positiva recensionen, i de flesta fall avfärdades som en vandal av en enad vuxenvärld gjorde ju inget för att minska populariteten hos den yngre generationen. En gång la Tear Eyed Goofy sig i debatten på insändarsidorna med en kort maskinskriven text.

Bästa politiker, poliser, rektorer, lärare och belackare. På relativt kort tid har jag gjort något som ni inte har lyckats med under en livstid. Jag har engagerat hela vår underbara stad, och samtidigt gjort den vackrare. Varsågod.

Tear Eyed Goofy

Konstnär och samhällsförbättrare.

Svaret blev en lång text, gemensamt undertecknad av representanter från skola, polisen och alla ledande politiker i kommunen, som fördömde Tear Eyed Goofy och talade om lagar, regler och samhällsansvar. Populariteten och myten växte. Ibland dök månadens målning upp på ett uppseendeväckande ställe, som de två första, ibland på mer undangömda och svårtillgängliga platser. Teorin verkade vara att platserna inte bara var slumpmässigt utvalda, utan att de hade en betydelse för den som valde ut dem, men vad var svårt att veta när man inte visste vem, och vem hade varit helt och hållet okänt för alla utom den som gjorde målningarna. Fram till nu.

Jag hörde inte när de kom och han inte gömma mig innan jag hörde Sofias röst bakom mig. ”Jasså det är du som är Teg?” Först kändes det som att allt var över. Jag trodde inte att de skulle sätta dit mig men jag har nog alltid tänkt att en hemlighet mellan tre personer inte är någon hemlighet och att ryktet därför snart skulle sprida sig. Det märktes snart att det inte skulle vara någon fara. De verkade närmast besvikna över att ha avslöjat myten, eller om det var för att de inte fick vara ensamma vid rampen. Jag gillade att hon sa Teg, jag hade de senaste målningarna förkortat tagen till TEG och det här var första gången jag hörde någon använda den. Det var ingen idé att försöka förneka heller, min stil var lätt att identifiera och de sa att de direkt förstått vem det var de såg.

Eftersom jag hade fått något av ett följe där folk letade upp de senaste målningarna och tipsade varandra om var de var hade jag tänkt att leka med det konceptet. Det var därför jag hade valt rampen att måla på den här gången. Målningen skulle snabbt upptäckas men tanken var att ryktet inte skulle sprida sig lika fort eftersom alla som hade Pissbäcken som sin plats ville att den skulle hållas till den redan invigda cirkeln. Nykomlingar sågs på med skepsis. Därför skrev jag Can you keep a secret med en tjej, kurvig som en indisk gudinna, bredvid som höll upp sitt pekfinger framför putande läppar för att visa att åskådaren skulle vara tyst. Den här målningen var för Pissbäcken locals only.

Sofia och Han kom tillbaka samtidigt som jag la de sista outlinesen på målningen. De sköt besvikelsen framför sig med böjda huvuden.

”Snygg” muttrade, Sofia. Jag la taggen, slängde ner sprayburken och gasmasken i min väska och såg upp mot dem.

”Tack!” sa jag. ”Hur gick det för er?”

”Äh, det var för ljust och på många ställen var folk redan uppe,” sa Han.

”Folk var ute med hundarna,” sa Sofia.

”Så vi fegade ur,” sa Han.

”Det kommer fler chanser,” sa jag och drog igen dragkedjan på väskan. Plötsligt prasslade det till i buskarna och en kortväxt spinkig kille med fräknar och kort, rakat hår kom dragandes på en cykel med en Santa Cruz bräda på pakethållaren. Skaten var svart, med neongröna speedskinshjul och Screaming hand motiv på undersidan, det var min drömbräda, jag tyckte den var så cool. Det var Kilberg, en rätt så rolig kille men några år äldre än oss, ingen jag umgicks med. Han verkade känna honom bättre och de hälsade på varandra. Kilberg var klädd i rutig skjorta, stora Rockyjeans i bagymodell som han klippt av vid knäna så att de nu var ett par shorts och på fötterna ett par svarta, knubbiga Visionskor. En matchande svart hjälm hängde runt cykelstyret.

”Är ni redan här?” sa Kilberg men det var mer ett konstaterande än en fråga. ” Jag hade tänkt öva lite innan alla dyker upp och ockuperar rampen.” Han fick syn på målningen, blev tyst och drog in doften av nylagd sprayfärg. Sedan såg han storögt från målningen mot oss. Eller rättare sagt, han såg mot Han.

”Vi hade också tänkt få några åk, men så var den där här när vi kom,” Han nickade mot målningen. ”Och den är inte ens torr.”

Kilberg såg skeptiskt mot oss. ”Är det en Goofy?”

”Det ser du väl,” sa Sofia.

”Vi måste precis ha missat honom,” sa Han.

Kilberg såg upp mot målningen. ”Mmhm.”

”Jag tror jag går hem igen,” sa Sofia, ”jag vill inte åka över den för än den har torkat.”

”Jag med,” sa Han.

”Vi ses,” sa jag och försökte se naturlig ut när jag försiktigt plockade upp väskan för att burkarna inte skulle höras.

Kilberg spottade. ”Jag tänker åka iallafall. Jag skiter i lite färg på hjulen.” Han såg noga på oss för att se om eller hur vi skulle reagera. Jag rykte på axlarna. Sofia och Han började gå igen.

”Vi ses,” sa jag.

”Ja, visst, och till dess har jag hunnit berätta för alla att det är ni som är Tear Eyed Goofy,” sa Kilberg med ett irriterande flin som man direkt ville tvätta bort med knogarna.  Jag ville protestera men Han fann sig snabbare och körde en annan taktik.

”Gör det,” sa han. ”Folk får gärna tro att det är jag, jag önskar jag kunde ha gjort det där.” Jag kunde inte låta bli att le åt komplimangen men slutade snabbt när jag såg att Kilberg stirrade mot mig.

”Du kanske inte kan,” sa han till Han utan att ta ögonen från mig. ”Men någon annan kanske. Vad har du i väskan Eleanor?” Jag knöt handen hårdare runt handtagen.

”Inget,” sa jag.

”Jasså,” sa Kilberg. ”Vet ni? Jag och Ricky var ute och skulle lägga en målning själva.”

”Skiter väl vi i,” sa Sofia.

Kilberg fortsatte som om han inte hört henne. ”Vi har hållit på ett tag och målat, innan alla skulle göra det, innan någon jävla Tear Eyed Goofy dök upp. Nu hinner man knappt göra en målning för än någon annan går över den, plötsligt tror alla att de är Puppet.”

”TEG är bättre än Puppet,” sa Han men Kilberg ignorerade honom också.

”Men ännu värre än alla Toys är att snutarna är överallt, går igenom ens ryggsäck, de bevakar till och med industriområdet vid tidningstippen, som om det spelar någon roll att någon målar där. Det var där jag och Ricky precis hade börjat lägga grunden för en silverpiece när de tog oss,” fortsatte Kilberg. ”De hade följt oss länge och bara väntat på att få ta oss på bar gärning, skröt de. De såg två killar med ryggsäck och det var allt de behövde för att följa oss hela kvällen och nu väntar en rättegång. Min farsa är ursinnig, jag får inte vara här på kvällstid längre, måste rapportera var jag än går. Hon som ska försvara mig säger att de är ute för att statuera exempel av alla målare de får fast. Jag kan få fängelse till och med! Allt bara för Tear Eyed jävla Goofy.”

”Tror de att du är Tear Eyed Goofy?” frågade jag. Det var en förolämpning. Kilberg och Ricky hade målat i säkert tre år och aldrig kommit förbi kondomstilen. Jag antar att det inte var något fel på vad de gjorde, jag menar,  de var seriösa och så men det är inte ens att skryta när jag säger att jag var tusen gånger bättre.

”Nej, det sa att de var tydligt att vi inte var Tear Eyed Goofy.” Kilberg såg generad ut och jag gjorde allt för att dölja hur nöjd jag blev. ”Men de sa att om vi kunde berätta vem det var så kunde de tänka sig att släppa oss. Vem vet, kanske erbjudandet står kvar?” Han såg mot mig med ögon som nu var fyllda av hat. ”Jag kan ju börja med att berätta att de slösar sin tid med att trakassera killar.”

”Ingen här är TEG,” sa Sofia.

”Vi får väl se,” sa Kilberg och kastade sig mot väskan. Jag reagerade instinktivt och ryckte snabbt undan den så att varenda burk där i skakades om mot de andra. Han försökte inte ens ta den en andra gång. Bara flinade som om han redan hade alla bevis han behövde.

Kilberg plockade upp sin skate och gick mot cykeln, kollade på målningen och skrattade. ”Knappast din bästa va?”

”Vad tänker du göra?” ropade jag efter honom.

”Jag tänker inte straffas för att du har provocerat snuten och alla andra,” sa han.

”Tänker du gå till polisen?” Jag kunde inte tro att det var sant. Här går allt felfritt i ett år och så går jag och blir upptäckt två gånger på samma dag, och nu tänkte han lämna över mig till polisen också. Plötsligt kändes allt så allvarligt på ett overkligt sätt. För att få någon form av grepp på situationen sprang jag fram och tog tag i hans cykel. Han fick inte åka för än jag visste att han inte skulle göra det.

Kilberg bara flinade och knuffade mig hårt ner i gräset. ”Flytta på dig.”

Han sprang fram och skulle hindra Kilberg medan jag reste mig upp, tydligen var det värre än att jag försökte hindra honom för Kilberg skrek ”Släpp mig kinesjävel,” och flög över honom och började servera knogmackor, slarvsylta och ett rejält kok med stryk. Det gick så snabbt, ena sekunden kommer Han springande och nästa ligger han på backen och blöder medan Kilberg bara slår och slår och slår honom i ansiktet. Men ändå var inte det någonting jämfört med vad som hände efter. Jag hann inte ens se det. Hörde bara ett ljud som var en blandning av styvt trä och metall plus något dovt svårdefinierat jag inte kunde placera. Så här i efterhand har jag tänkt att om en konstnär bestämde sig för att göra ljudlogos för olika saker som mord eller misshandel, så hade nog det där ljudet kunnat vara ljudloggan för våldtäkt. Det var ett skrämmande ljud, samtidigt köttigt, illamåendeframkallande. Men det är en efterkonstruktion, där och då kunde jag inte alls placera det. Troligen för att jag aldrig tidigare hade hört någons skallben krossas av undersidan av en skateboard.

Det är löjligt hur snabbt allt gick, jag skulle precis resa mig när Han kom springande och, kinesjävel, så ligger han med Kilberg över sig och så smack, konstigt ljud, så är Kilberg borta och Sofia står där med en skateboard i handen och jag skulle fortfarande precis resa mig.

”Du är ju faktiskt från Taiwan,” sa Sofia till Han men kom av sig när hon såg Kilberg.

Jag reste mig upp, Kilberg låg orörlig bredvid Han med ansiktet i marken, det få milli- metrarna hår som fanns var blött och rött. Vi såg mot Sofia som stod med handen för munnen och stora ögon. ”Å shit,” sa hon. Han tryckte med handen i sidan på Kilberg utan att få någon respons.

”Andas han?”  frågade jag.

”Vet inte,” sa Han och satte sig på knä för att rulla över Kilberg på rygg.

”Åh shit, åh shit,” sa Sofia.

Det fanns inga tydliga livstecken när Han rullade runt honom, hans armar låg utsträckta, ögonen var slutna och ansiktet helt avslappnat. Efter en stund kunde vi konstatera att han andades men det var inte mycket mer.

”Vi måste få honom till sjukhuset,” sa jag.

Han såg upp mot Sofia som stod och skakade på huvudet i chock. ”Vi måste det,” sa han.

”Jag tänkte inte,” sa Sofia ”Jag menade inte, han bara slog dig så jag,” hennes röst tonade bort.

”Jag springer och ringer,” sa jag eftersom det här hände i ett annat årtusende när saker som mobiltelefoner inte fanns i var mans ficka, utan man var tvungen att ta sig till ett hus för att ringa. Jag lyckades förklara mig för en förvirrad äldre kvinna, som inte var helt pigg på att släppa in mig i sin bostad, och efter vad som kändes som en evighet fick jag låna en telefon med snurrplatta och undrade vad det var för geni som hade kommit på att det nummer som används i nödsituationer ska börja med siffran som tar längst tid att slå.

”Kunde de inte ha valt 00000,” sa jag till tanten som bara såg misstänksamt mot mig. Jag lyckades förklara för kvinnan på alarmtjänst att jag och Sofia hade hittat en medvetslös kille vid pissbäcksrampen.

”Var sa du?” frågade rösten i luren.

”Rampen vid Pissbäck... äh, vad är det för adress hit?” frågade jag tanten som inte såg så glad ut över att få reda på att hon bodde i närheten av något som kallades pissbäcken.

”Vad ska du med min adress till? Jag vill inte bli in...” sa damen.

”Gatan,” sa jag, ” Vad heter gatan så att ambulansen vet var de ska köra? Är det Alabastergatan?”

”Silverslingan,” medgav hon motvilligt. Jag vidarebefordrade informationen och blev lovad en ambulans. ”Skynda er.”

Sofia gick oroligt fram och tillbaka och frågade allt och ingen vad hon hade gjort, Han satt på kanten av rampen och såg uppgiven och blåslagen ut. Det skulle gå snabbt för vem som helst som såg det här att lista ut vad som hänt. Jag skyndade mig fram till Kilberg, kollade så att han fortfarande andades och lyfte upp honom under armarna samtidigt som jag skyddade mig från blodet i hans hår. ”Hjälp till, ta benen.”

Han tog tag i benen och försiktigt styrde jag oss mot rampen, vi placerade honom alldeles bredvid böjen i gräset så det skulle se ut som att han ramlat ner.

”Vad gör du?” sa Sofia.

”Sofia, du stannar här med mig,” jag talade auktoritärt i korta meningar. ”Du och jag kom hit för att få öva ifred innan killarna tar över rampen. Väl här hittade vi Kilberg. Han låg medvetslös när vi kom.”

”Men,” sa Sofia.

”Han,” avbröt jag. ”Du går hem och tvättar av dig. Du har inte varit här. Om du inte får ner svullnaden så har du ramlat ned för ett träd eller nått. Hitta på något.”

”Men,” försökte Sofia igen. Hon var nära att bryta ihop och rösten bröt sig direkt.

”Det var självförsvar Sofia. Du har inte gjort något fel. Du hjälpte Han, du var rädd för hans liv.” Jag tog lite blod från baksidan av hans huvud och smetade på kanten av copingen. Sirener hördes någonstans långt borta. ”Men glöm det, den riktiga versionen är att du och jag kom hit, hittade honom här, ringde ambulansen. Slut. Han du har aldrig varit här, stick hem och tvätta bort blodet från ansiktet.”

”Men om han vaknar?” fick Sofia ur sig tillslut.

”Tänk om han inte vaknar,” jag såg allvarligt mot henne och vände mig sedan lugnt mot Han. ”Du. Är. Inte här. Stick” Han förde in hörlurarna i örat och sprang därifrån. Vi kunde höra hur ambulansen körde in på Silverslingan och ner mot oss, instinktivt vände jag mig mot ljudet men där var bara en lummig skogsdunge med en stig. Jag kände en hand glida in i min och Sofia såg på mig med jagad blick.

”Kom,” sa hon, ”vi får möta dem.” Tillsammans började vi gå mot ambulansen där de höll på och plockade fram en bår medan de höll utkik efter oss. De var vänliga men kortfattade, mer fokuserade på uppgiften än på att prata med några ungdomar.

”Och kolla, där hänger hjälmen,” sa ena ambulanskillen och skakade på huvudet medan vi med raska steg närmade oss Kilberg. Hans kollega på andra sidan båren såg med bister min mot Kilbergs cykel där hans svarta hjälm hängde kvar på styret.

”Där gör den ju stor nytta,” sa hon och vände sig argt mot mig och Sofia. ”Vad är det för mening att släpa runt på hjälmar om ni ändå inte använder dem?” Skällde hon, Sofia klämde hårdare mot min hand och jag svarade med att klämma tillbaka.

Ambulansförarna satte igång att arbeta, de var snabba och effektiva, kommunicerade med hjälp av korta instruktioner, som E1, grymtningar och tecken. Snart hade de Kilberg säkrad på båren, redo att transporteras in i det svenska sjukvårdssystemet.

”Är det en vän till er?” frågade ambulanstjejen.

”Vi vet vem han är,” sa jag, ”men vi brukar inte umgås om det är det du menar.”

”Jag vill mest veta vilket namn han svarar till,” sa hon.

”Alla kallar honom Kilberg, är inte säker på förnamnet, tror det är Lasse,” sa jag.

”Ja,” bekräftade Sofia, ”eller Lars. Lars Kilberg.” Ambulanstjejen nickade och de började försiktigt gå över den vildvuxna gräsplätten på väg mot skogsdungen.

”Ni två väntar här på polisen så ni kan berätta hur ni hittade honom,” beordrade ambulans- killen. Vi nickade och stod sedan där och såg mot dem medan de sakta försvann bort med Kilberg sovandes mellan sig. Sedan stod vi stilla så, hand i hand, med Pissbäcksrampen bakom oss, utan att säga något. En stund efter att ambulansen kört iväg, utan sirener den här gången, hördes en bildörr slås igen. Därefter en liten paus följt av samma dova ljud ännu en gång. Några röster hördes samtala och så dök två polismän upp i dungen. Vi stod tysta och såg på medan de lugnt gick fram till oss över gräset.

”Hallå tjejer,” sa en av dem.

”Hej,” sa vi i kör.

De såg sig omkring, såg ut att ta in platsen, innan en av dem slutligen sa ”Sååå, ni såg vad som hände. Är det korrekt?”

”Nej,” sa jag. ”Vi hittade honom här.”

”Okej,” han antecknade i sin lilla anteckningsbok. ”Och hur såg det ut?” Han höjde sin blick mot oss och log vänligt.

”Han låg där,” sa Sofia och pekade mot platsen där vi lagt Kilberg.

”Mhmm,” sa polisen och väntade på att vi skulle säga något mer.

”Vi trodde att han sov eller var död och sen såg vi blodet så då trodde vi att han var död,” sa jag snabbt. ”Sedan såg vi att han andades.”

”Är det där en Tear Eyed Goofy?” sa den andra polisen och såg mot min målning. Han gick mot den och drog luft genom näsan. ”Den luktar fortfarande.” Det var då jag kom på att jag hade väskan med alla sprayburkar vid Kilbergs cykel och att jag hade spraydam på både händer och kläder. Jag smög långsamt ner händerna i fickorna. Polisen som förhört oss gick bort och satte sitt finger på målningen och nickade eftertänksamt när det färgade av sig.

”Såg ni någon annan här, eller hörde ni något innan ni kom fram?” Vi skakade på huvudena till svar. De började se sig omkring och tänka högt fram och tillbaka.

”Det kan vara han, då har vi honom på sjukhuset.”

”Eller så kom han hit när någon målade och det blev bråk.”

”Om det var han så borde burkarna finnas kvar, här är tomt.”

”Så någon annan alltså, som vi nu också jagar för mordförsök.” sa den ena och Sofia klämde hårdare kring min hand. Han skakade huvudet. ”Skateboardåkare, passar profilen.”

”Där är en väska,” sa den andra och jag klämde hårdare kring Sofias hand. Tusen tankar och scenarion spelades upp för mitt inre. ”Är det eran?”

Sofia skakade på huvudet och jag sa nej. Jag ville inte åka fast, men jag ville inte heller att Kilberg skulle få äran för mina målningar. Samtidigt ville jag inte att de skulle börja jaga Tear Eyed Goofy för mordförsök, det skulle förstöra allt som byggts upp kring namnet, och hur det än var så skulle allt vara över när Kilberg vaknade på sjukhuset. Innan jag hunnit bestämma mig ryckte polisen upp väskan från marken och alla burkar skramlade i den. ”Bingo, han ligger på sjukhuset och väntar på oss” sa han och skrattade. De öppnade väskan och kikade ner på kanske 10 burkar och en gasmask, alla bärandes spår från mig, men inga synliga. De drog snabbt sina egna slutsatser och tappade intresset för oss. Tog bara våra namn och kontaktuppgifter ifall de behövde komma i kontakt. I deras värld var mysteriet så gott som löst och vi var bara ett par statister.

Vi gick därifrån med varsin sorg i våra hjärtan, Sofia försökte formulera för sig själv hur det kom sig att hon hade skickat en människa till sjukhuset medan jag försökte landa i att när Kilberg vaknade upp så skulle jag vara fast och om han inte vaknade upp fick jag acceptera att han fick äran för allt jag hade skapat, eller bli jagad för både målningar och mord. Jag blev arg på mig själv för jag ville oroa mig för Kilbergs hälsa och strunta i det andra, men det var bara det andra jag kunde tänka på.

”Ledsen att du blev av med dina grejer,” sa Sofia.

”Det var inte ditt fel,” sa jag. ”Så klantigt av mig bara, jag skulle ha gömt väskan innan de kom.”

”Finns det något som kan leda dem till dig?”

”Nej, mina fingeravtryck kanske?”

”Jag måste till sjukhuset,” sa hon och brast i gråt. ”Jag måste se honom.”

”Vi går hem först,” sa jag. ”Gå hem och duscha, ta på dig nya kläder, ät lite och ta det lugnt. Så kan jag följa med dig ikväll om du vill.”

”Okej,” sa hon.

”Och det var inte ditt fel.”

”Det känns som att det var det.”

Vi skrev våra telefonnummer på varandras armar och skiljdes åt. På kvällen mötte vi Han och cyklade till sjukhuset (som fortfarande fanns kvar i Björksätra på den tiden), han hade gjort ett bra jobb med att städa upp sitt ansikte och om man inte visste hur han såg ut annars så syntes ingen svullnad. Det var med en känsla av vemod som vi klev in i väntrummet, jag för att jag bestämt mig för att det var över för Tear Eyed Goofy, hur det än gick. Sofia var mer än vemodig, hon var förstörd av skuldkänslor och ett nervrak inför vad de skulle säga om Kilbergs tillstånd. Han var vemodig, har han berättat i efterhand, för att han blivit kär, blixtförälskad, men kände att det inte var läge att berätta det för mig. Han kände att han borde stötta Sofia och kanske oroa sig för en massa saker som kunde hända, men han var kär och det var allt hans hjärna ville fokusera på, och det gjorde honom vemodig.

Vi förklarade vilka vi var, att det var vi som hittat Kilberg och att vi ville veta hur det var med honom. De sa att det kunde dröja länge innan någon kunde prata med oss men att vi fick vänta om vi ville. Vi satte oss på rad under tystnad, klockan var strax efter 18. Ett par i 30 års åldern och en medelålderskvinna i blå klänning satt också och stirrade ut i tomma intet, väntandes på besked om berättelsen skulle få ett lyckligt slut för deras del, eller om det var en tragedi de hamnat i. Eller kanske något mittemellan, livet är sällan bara det ena eller det andra. Har jag lärt mig. Efter en timma kom en läkare och hämtade kvinnan i den blå klänningen. I korridoren pratade han tyst med henne medan hon protesterade ljudligt. Jag såg först mot Han, som satt med halvöppen mun och stirrade rakt ut i tomma intet. Sofia satt och snurrade sitt hår med en en ängslig blick som flackade runt i rummet. Jag kunde inte tro det var sant att vi tre aldrig hade umgåtts innan, bara passerat varandra tillräckligt många gånger för att till slut börja hälsa. Sedan träffades vi på morgonen och gick igenom en livstid på några timmar. I den stunden kändes de som mina äldsta och bästa vänner och jag ville inte att något skulle hända dem. Jag slöt mina ögon och önskade att Kilberg aldrig skulle vakna. Hon som tagit emot oss och bett oss vänta närmade sig där vi satt och spänningen steg mellan oss för varje steg hon tog.

”Vem var det ni undrade över?” frågade hon.

”Lars Kilberg,” sa Sofia snabbt och oroligt.

”Ja, jag är ledsen men han är inte kvar här,” vi drog alla hastigt efter andan och hon skyndade att lägga till. ”De var tvungna att transportera honom till Uppsala, det är den närmsta neurokirurgiska kliniken.”

Vi satt tysta en stund tills Sofia frågade ”Var det allvarligt?”

”Jag har inte alla uppgifter men när en patient måste flyttas är det för att de har åkommor som inte går att behandla här,” hon lät svaret hänga så, öppet för tolkning. ”Ni är hans vänner förstår jag?”

Fast om sanningen skulle fram så var vi inte det, vi var de som slog en skateboard i huvudet på honom. Vi var de som ringde 90000 och väntade på ambulans och polis, vi som gav våra korta påhittade vittnesmål och aldrig kontaktades igen. Vi var de som gjorde honom till en myt och en martyr som hölls vid liv med maskiner i väntan på uppvaknande och rättegång. Vi var de som grät i hemlighet när de efter tre år stängde av maskinerna och lät Kilberg somna in helt. Vi var de som lät honom uppstå med en jättemålning på rådhuset ett år senare, med texten Jag är ledsen för allt och en bild av pissbäckrampen vid sidan, signerad Tear Eyed Goofy. Vi var de som möttes en morgon och knöt ett band för resten av livet.

Sofia drog efter andan och öppnade munnen för att svara.

”Det var vi som hittade honom,” sa jag.

[kinetoons]

Lund 2020, del 6. Under 1998-1999 tecknade jag en serie om livet på 2020-talet i studenttidningen Lundagård. Nu när 20-årsjubileumet av den här serien närmar sig, så kan det vara roligt att kolla på den igen.

Annotationer följer nedanför:

Toddybladet, för den som inte vet, är alltså ett humorfanzine som medicinstudenterna i Lund har producerat och sålt i samband med vårens ankomst. Detta har de ägnat sig åt i cirka hundra år. Eftersom studenttraditioner har en tendens att sedimentera sig så hade det genom åren lagts lager på lager av konstiga ritualer kring det här; det var okej för tidningsförsäljarna att vara berusade och bete sig störande, å andra sidan var det okej för stadens ungdom att skjuta ärtrör och kasta ägg på “toddygubbarna”, dvs försäljarna.  Stannar man upp och tänker efter i mer än tio minuter så verkar det hela inte klokt. 

Under hela min studietid fördes en debatt om att själva tidningen Toddybladet hade spårat ur, att den för varje år hade blivit alltmer plump och sexistisk istället för underhållande. Det hela hade dragit iväg åt edgelord-hållet, för att tala med dagens ungdom.

Året då Toddybladet definitivt gick över gränsen var väl 1995, då tidningen hamnade i riksmedia efter att ha ägnat ett helt nummer åt att dra sexskämt om Estonia-olyckan. När medicinarstudenternas organisation på grund av detta fick tillsägelse om att skärpa sig så reagerade de såklart med “Du är inte min pappa”-obstinens och gjorde en ännu sämre tidning i några år.

 “...det går inte ens att skratta åt skiten, för det är ingen rolig skit.” skrev Jens Liljestrand bland annat i en klassisk avrättning av Toddybladet på Lundagårds kultursidor. Toddybladsredaktionens respons blev att ägna nästan hela nästa års tidning åt plumpa personangrepp på Lundagårds olika skribenter. Det uppfattade vi dock snarast som smickrande för våra stora egon. 

Men så såg i alla fall läget ut när jag ritade det här. Hur det ser ut idag vet jag inte riktigt. Ju äldre jag blir, desto mer övertygad blir jag om att allt sånt där går i cykler. 

...

[louisemagdalenacarlsson]

TORSDAG 7/2 - DAR ES SALAAM

En till (dryg) vecka har gått men mätt i upplevelser känns det mer som fem. Förra helgen landade fyra klasskompisar till oss: David, Jesper, Mohammed och Can. De har praktik på samma sjukhus men på förlossningen i 2 veckor. Under söndagen hängde de med oss på hotellet i Kigamboni innan vi alla åkte tillbaka till en AirBnB-lägenhet i Dar Es Salaam som vi bokat med kort varsel. Egentligen skulle vi ha bott 3 nätter på sjukhusets studentboende innan vi fick tillträde till den lägenhet vi bokat resterande 1,5 veckor här. Killarna åkte dock dit under lördagsnatten och vände. Inget wi-fi, strömavbrott och vatten över hela badrumsgolvet var ingen hit. Vi bokade därför ett annat boende via AirBnB som av en lycklig slump låg granne med den vi sen kom att flytta in i på onsdagen. Vi bor på 12:e våningen i Crystal tower, ett höghus 5 minuters promenad från sjukhuset med vakter dygnet runt, en liten pool som ingen vågat bada i samt ett knapert gym som är desto mer utnyttjat. Killarna har trots det köpt ett 2 veckors gymkort på ett annat gym vilket säger en del om deras prioriteringar. Mwaro, eller Baby som hon kallas, är ägarinnan till de båda lägenheterna. Hon har tydligen besökt Uppsala för många år sen tillsammans med fd vice presidenten som var någon slags hedersprofessor vid universitetet. Baby låter exakt som Mrs Bennet i BBC:s miniserie av pride and prejudice med lite för högt röstläge och hon är ungefär lika svår att avbryta. Jag har fått den något otacksamma rollen som framförare av gruppens klagomål, vilka hon oftast kontrar med bortförklaringar. Vi har dock vant oss vid att AC:n inte funkar i vardagsrummet, jag städade toaletten en extra gång när vi flyttade in och överlag är vi väldigt nöjda.

Under vår andra och tredje vecka på sjukhuset har vi varit på männens avdelning. Kliniken har bjudit på många toppar och dalar. Dr Justus heter läkaren vi gått med de flesta dagarna. Han är inte infektionsspecialist utan gör någon slags ”före-ST-tjänstgöring” innan han kan gå vidare mot att bli njurläkare. Han har varit schysst och helt okej undervisningsmässigt men han har en tendens till att vilja ge sken av att vara mer kompetent än han faktiskt är. En farlig egenskap när man jobbar som läkare. Ett exempel på det var när vi fick in en patient med misstänkt encefalit (hjärninflammation). Han var vaken men kunde inte prata alls och hade svårt att lyda uppmaningar. Hela kroppen var täckt av en svampinfektion och han hade HIV (som 98 % av alla andra infektionspatienter här). Han var även något svag i höger arm och ben. En CT av hjärnan hade gjorts men radiologerna hade inte skickat med svaret (man måste tydligen be om utlåtandet, allra helst gå över till dem, för att få svar). Vi gick igenom bilderna tillsammans och Anna pekade på ett mörkare parti som låg i den del av hjärnan som skulle kunna motsvara motoriken på höger sida. Justus viftade bort det som en del av en hjärnfåra. Dagen efter tittade vi på bilderna igen tillsammans med överläkaren, dr Tina, som genast bekräftade att det måste vara en lesion och då tyckte plötsligt Justus också det. Dr Tina har däremot varit jättebra. Hon är väldigt söt med sitt hjärtformade ansikte och stora ögon med fransar som ser ut att ha genomgått en lash lift, vilket jag dock starkt betvivlar. När de pratat swahili ett tag vänder sig Tina alltid till mig och Anna och förklarar på ett pedagosiskt sätt vad som händer. Hon är lugn och noggrann och när veckans underläkare inte lyckats genomföra vad hon eller Justus ordinerat dagen före (varje dag är det någonting nytt som glömts bort) så är hon mild i sin vrede.

Här följer ett fall som frustrerat och berört mig lite extra, är du ointresserad av spännande sjukvård kan du hoppa över stycket. En 39-årig arkitekt kom in med allmän sjukdomskänsla. Han hade långt gången HIV/AIDS som var ganska nyligen diagnosticerad eftersom han, som så många andra här, undvikit att söka sjukvård i tid. Ena ögat var igensvullet och över hela höger haka och kind sträckte sig ett stort och varigt sår. Låren var inlindade i bandage och inte förrän andra dagen vi rondade så tyckte Justus att det var lämpligt att ta sig en titt under dem. Gulaktig vätska hade då läckt igenom både bandage och byxor och spritt sig över lakanet. Under bandagen dolde sig något av det mest groteska jag sett hittills som läkarstudent. På båda låren och ner över underlivet bredde svartfläckig tumörvävnad ut sig. Flera centimeter tjock, varig och uppenbart infekterad. Vid AIDS, när immunförsvaret är i det närmaste obefintligt, kan en speciell typ av hudcancer som heter Kaposis sarkom härja fritt. Patienten verkade ha mycket ont vid på och avklädning, annars låg han lugnt och till synes oberörd på britsen. Han hade kateter i urinblåsan men ingen urin hade producerats på 2 dagar trots att de pytsat i honom flera liter vätska. Någon dag senare visade lab ett skyhögt kreatinin (njurvärde) på > 1000 (normalt < ca 100). Akut njursvikt är inte helt ovanligt hos HIV-patienter då virusantalet blir för högt i blodet eller på grund av läkemedelsbiverkan. Patienten var i akut behov av dialys för att rena blodet och Dr Justus försökte påpeka detta för njurläkarna som sköter dialysen. Först sa de att det inte såg någon dialysindikation (??) och sen tyckte de istället att blodtrycket var för lågt (80 mmHg systoliskt) vilket det också var men det går att lösa. Jag och Anna gick innan Justus diskuterat klart med dem och när vi kom dit följande morgon hade patienten utvecklat vätska i lungorna till följd av njursvikten som han fortfarande inte fått dialys för. Nu var han istället i behov av intensivvård och vi fick för första gången se intensivvårdsavdelningen i vår jakt på en anestesiolog för bedömning av patienten. När vi gick hem för dagen så verkade det till slut som att han skulle få dialys på intensiven så de kunde hålla koll på hans blodtryck och andning samtidigt. Dagen efter hade han gått bort. Jag vet inte om de hann ge honom dialys eller om den eviga fördröjningen hade fortsatt in i det sista. Hans fru satt och grät utanför avdelningen, de hade visst gift sig för bara ett år sedan.

Vår andra vända till intensivvårdsavdelningen fick vi träffa en patient med sepsis (blodförgiftning). Han låg på enkelsal och var duktig på engelska. Trots sitt tillstånd pratade han glatt med oss och berättade att han faktiskt varit i Sverige, närmare bestämt i Täby där Anna är född och uppvuxen. I salen stod hela infektions och neuroteamet samt sjukhusdirektören. Det visade sig att patienten var någon slags regeringspamp. Strax efter oss fick han även besök av presidenten.

Imorgon är vår sista dag på kliniken. Även om jag fått se och uppleva mycket som jag aldrig skulle ha varit med om i Sverige så känns det fint med nästan 3 veckors semester nu. Killarna flög norrut kl 04 imorse för att åka på safari i Serengeti och Ngorogoro över helgen. Jag och Anna tar färjan till Zanzibar imorgon och möter upp dem i Stone Town på söndag. Vi ska på safari tillsammans med Viktor och Jesper när de kommer. 

Tiden i Dar har varit har gått väldigt fort. Det har varit kul att bo ihop med killarna. Vissa av dem kände vi bra innan, andra inte. Det tog visserligen lite tid att få dem att förstå att deras mamma inte jobbar i köket men till slut blev i alla fall majoriteten av disken diskad samma dag, om än på kvällen. På eftermiddagarna och kvällarna har vi har ätit god mat, solat på taket och gjort utflykter ihop. Mohammed köpte en kamera inför resan och jag har fått sno hans bilder, scrolla upp så ser ni vad vi har haft för oss!

[hu15ijapan-blog]

Hejsan!! Lowa här.

Nu har det gått 3 dagar sedan vi kom hem från Japanresan. Har sjukt mycket jetlag och vaknar 4-5 varje morgon. Heh.. Men seriöst jag saknar redan Japan!! Vill åka tillbaka!! Okej alla vill det. Saknar det så mycket. Så har typ ätit green tea anko mochi med sencha varje dag hahaha. Men seriöst saknar i princip allt. Speciellt värmen omg, man fryser ihjäl här i Sverige. Jag menar; I Japan har man på sig skoluniformen, knästrumpor och det. Ingen jacka och man är varm. I Sverige måste man ha på sig typ vinterjacka, jeans och tjocktröjaAaah och japansk mat ska man ju inte prata om. Har bara ätit två saker jag inte gillade liksom. Shabu-shabu, japansk sushi från japan, tofu, mochi och japanskt té är det bästaaa. Och alla vackra platser vi åkte till, asså gud så fint. Vi åkte verkligen i perfekt tid, för sakuran blommade och gjorde allt så fint. Sakuran fanns liksom överallt. Hakone var så gulligt, och onsen var det bästa. Museibesöken och besöken på träverkstaden var superspännande också. Sen åkte vi till Meiji universitetet och umgicks med studenterna (så kul). Besöket i Asakusa och Kaminarimon, sensoji och besökte Tokyo Edo museum och besökte shibuya ett litet tag. Tröttsamt men så roligt! Men dagen efter fick vi besöka IKEA och jobba där ett tag. Sen diskussion med managern. Därefter var det dags att åka hem till värdfamiljerna!

Det var sååå nervöst. Men i slutändan var det riktigt roligt och det var så tråkigt att lämna dem. Vi pratade så mycket och 99.5% var på japanska. Och skolgången under samma vecka på Meiji High School var också så rolig och lärde känna så många fina människor. Lärare och elever. Japansk skola var en intressant sak att uppleva med många skillnader jämfört med svensk skola, men det var ändå kul. Dock är det skönt att få ha smink och slippa ha tofs mmm. Fast skoluniformen gillar jag! Det skulle man kunna ha i svensk skola också.

Och för att avrunda det här inlägget tänkte jag ge några tips till er i HU16 som åker nästa år^^

1. När det gäller pengarna så var maten väldigt billig och bra. Bra mat som oftast kostade 40-50 kr. Ni kommer inte bli besvikna. Tyvärr är det inte mycket tid över till shopping, så det kommer inte gå åt mycket pengar till det. Dock beror det på hur skolschemat ser ut och vad ni kommer hitta på med värdfamiljen.

2. Var inte så blyg, prata och ha kul. Alla är snälla och de flesta blir imponerade om du bara kan enklare ord. Och fråga om du inte förstår.

3. Försök att anteckna och skriva så mycket som möjligt av vad ni gör. Spelar ingen roll om det är vad ni gör under dagen, eller om det är något nytt ord eller något om japansk kultur. Anteckna, skriv och var aktiv!

4. Ta massor av bilder också! Allt är så fint och alla minnen man kan ha är bra.

5. Var beredd på att ta bilder med alla och att bli stirrad på i skolkorridoren. Men de flesta vill bara prata med dig så var inte obekväm!

Det kommer bli fantastiskt. Men gör du allt det där så kan det bli ännu lite bättre! (Maybe, lovar inget! Men är väldigt säker på det)

För mig har den här resan varit det bästa jag gjort och är så ledsen att det är över nu. Så jag är verkligen så tacksam mot Tumba gymnasium och IFA att jag fick möjligheten att göra denna resa och uppleva Japan på detta sätt.

PS. Sista bilden är ett foto från “kimi no na wa"-filmen som jag såg på hemvägen. Tog bilden pga att jag åkte med Yamanote-sen varje dag och tyckte det var kul att det var med i filmen.

Hejdå!! Tack så mycket!!

[bergalainen-blog]

Viva Portugal

Våran tillfälliga exil i Portugal närmar sig slutet. Under tidigare landsflykter vintertid har jag skrivit lite dagbok då och då men den här gången har det helt enkelt inte funnits tid. Så det får bli en liten ”best of Portugal” innan vi far hem om några veckor.

Vi har alltså spenderat vintern i Carcavelos, en förort till Lissabon, sedan årets början. Anledningen till att vi sökte oss hit är framförallt för att det finns en lite svensk skola här och om du frågar Matti, för att surfet är bra. 

Skolan har legat här sedan 60-talet och i år är det rekord med antal elever, 62 stycken från blöjbarn upp till tonåringar. De flesta bor här permanent men ett tio-tal är som oss dvs här på tillfälligt besök. Skolan är ganska flexibel med det där så ibland kommer gamla elever tillbaka en vecka eller två. 

Det är en liten gullig byskola inrymd i en blå villa med fantastiska lärare och en kock som lagar underbar mat varje dag.  På gården har de en pool, visserligen är den snor-kall men Sami har så klart badat i den en gång. Det finns sandlåda, lekstuga och gungor till de små och en bollplan på baksidan för fotboll, basket, pingis och skateboard. Ja, man kan nog hålla på med vilken sport man vill och har möjlighet till, det känns inte som om skolan sätter några sådana begränsningar. De till och med har några hjälmar, rullskridskor och kickbikes för dem som vill åka sånt på rasten.

Killarna läser lite portugiska och över extra på engelska. Skolan fixar också lite extra grejer, som att ta dit två gamla elever som är cirkusartister och som barnen fick öva med under en veckas tid. Efter övning blev det uppvisning på bakgården innan Karnevalslovet började. 

De fixade också så att hela skolan kunde åka och heja på när damernas svenska U-17 landslag spelade match. När det var PI-dagen ägnade man hela dagen åt att gå igenom Pi. Inklusive att äta Pi-pizza till lunch och när det var avslutning på läsutmaningen klädde hela skolan ut sig. De gick också ned på stranden och de lite större barnen fick spela upp Sandvargen för förskoleklassen. Alla fick modighetsmedaljer (blåmärken, bra ord va!) och glass. En skola med det där lilla extra. Behöver jag säga att killarna stortrivs.

Vi bor i en lägenhet ca 10 minuters gångväg till skolan. Det är också 3 minuter till en stor mataffär och ett litet centrum där de har det mesta man behöver och 5 minuters gångväg till stranden. Dessutom bor vi ovanpå en toppenbra italiensk pizzeria så den där gamla sloganen “nära till allt” gäller definitivt för oss. Torget vi bor vid är tyvärr inte något fint gammalt sådant utan det är rosa hus från 60-70-talet med en stor parkeringsplats i mitten. Men man kan också glädja sig åt några fina träd och säkert 10 uteserveringar med billigt rödpang. 

Det finns en del fina hus gamla hus i Carcavelos men det är inte någon vacker ort och på ett sätt är vi ganska glada för det. Stranden är ju superfin och det hade antagligen blivit ett riktigt turist-tillhåll om det också var fullt med fina gamla keramikhus. Det här är ett av favorithusen, tio minuters promenadväg bort. 

Innan vi kom hit var vi ganska oroliga för att vi skulle frysa. Vi hade hört att de Portugisiska vintrarna kunde vara riktigt grymma med fuktiga och kalla atlant- vindar.  Första natten sov vi med mössa och kläder på men det berodde på att det inte fanns någon el i lägenheten. Men sedan det ordnade upp sig så har det inte varit så farligt. Vi har kört el-element och har köpt billiga kinesiska tofflor. Kanske har vi haft en tröja mer inomhus än vad vi brukar ha i Sverige (vilket i och för sig inte säger någonting för jag tror vi har Kungsholmens varmaste lägenhet) men det har varit okej. Eftersom vi jobbar hemifrån har vi satt på elementen när vi tyckt att det behövts. Portugiserna värmer upp ett rum i taget och jobbar inte som oss “all over the place” så vi bävar lite för elräkningen som kommer när vi flyttar härifrån.

Jag läste någonstans att Portugal är ett kallt land med en varm sol och det tycker jag stämmer bra. Luften är klar, det är ljust och varmt i solen.  Ett fåtal dagar dagar har det varit kallt och lite rått på dagtid och några utvalda dagar har det varit bikinivarmt.  All time low har nog varit ca 10 grader och high 24 grader,  men oftast är det runt 15-16 grader och alldeles perfekt.

Matti har surfat flera dagar i veckan och även Eje har börjat. Jag testade att ta en lektion och kunde konstatera att det var – skitkul, skitsvårt och skitkallt. Våtdräkten gjorde jobbet för kroppen men jag hade inte några skor och handskar vilket gjorde de kroppsdelarna rejält blåfrusna. Men är man normalt funtad och inte så frussen av sig som mig så funkar det bra med våtdräkt + skor. 

Vi har köpt varsin våtdräkt till killarna så att de kan åka bodyboards. Längs strandpromenaden promenerar och springer vi, åker skateboard eller åker longboard till yogan. 

Eller bara tar en drink och gör läxor. Vi har nog varit på stranden mer eller mindre varje dag.

Det som är roligt är att stranden är ett ställe för alla - pensionärer som barn, killar och tjejer.  Carcavelos är den största stranden närmast Lissabon och jag tror att stranden är ett ställe för packade sillar under sommaren men nu är den verkligen perfekt.

Lissabon ligger vid floden Tejo och Carcavelos är alltså en förort i början på flodens mynning. Lissabon ligger ca 25 minuter in längs floden med snabbtåg. Åker man ca 20 minuter åt andra hållet ut mot kommer man till slutstationen Cascais, en gullig liten turistort ungefär som Waxholm eller Saltsjöbaden. Mellan dessa orter finns det en fin promenadväg och väldigt flotta och fina hus. Jag och Matti brukar promenera runt och o:a oss över fina objekt men det blir inte mer än så. Att köpa hus här är inte någon billig historia.

Knappt en gång i veckan har vi åkt in till Lissabon. Jag tror vi har gjort nästan alla sevärdheter på Tripadvisors topp 10-lista - gått upp i Castelo sao Jorge och Christo Reio (jesusstatyn), varit i Belem, gått på LX factory, gått på loppis (en av de största) åkt färja, gått på akvariet (en av de bättre), åkt spårvagn och bara strosat runt i den fina stan med de många kullarna.  

Roligare att titta på än att åka. 

Vårfina träd och typiska kullerstensgator. 

Utsikt från Chiado och ner mot floden. 

Tre typiska saker. Kakelklädda hus, tuk tuks som kör turister och backar!

En av favoritparkerna, Principe Real. 

Klassiska sardinburkar. 

Utsikten från Castelo sao Jorge är magisk. Christo Rei syns på andra sidan floden. 

Vi har också försökt se oss omkring och på helgerna har vi hyrt bil. Sintra är en magisk sagostad ca 45 minuter väster om Lissabon och alltså ganska nära oss. Den är full med gamla koola slott och fästningar. Norr om Sintra finns Europas västligaste punkt, fastland räknat, Cabo da Rocca, djävulsgapet samt en fin surfstrand som heter Gincho. 

Lite längre norrut finns Ericeira, en gullig liten by som också har bra surf och Nasaret känd för sina jättevågor. 

På andra sidan Tejo finns en fin nationalpark med långa stränder, fina skogar, utkikspunkter och mysiga byar t ex Sesimbra. 

I ett sånt här fotbollstokigt land måste man också gå på fotboll. Vi såg Sporting Lissabon möte Nacional, ingen stormatch då Nacional ligger sist i Liga NOS men det var ändå 43 000 besökare. Nacional kommer för övrigt från Madeira där de har 3 lag med i högsta serien. Ganska bra med tanke på att det bara är 250 000 invånare på ön. 

Förutom fotboll älskar portugiserna kaffe och bakverk. Det mest kända bakverket heter Pastel del Nata och kan beskrivas som en bränd äggkräm (tänk créme caramel) i frasig filodeg. Den är verkligen god och den godaste äter man i Belem på Pasteis de Belem där de har gjort godbitarna sedan 1837. 

Tyvärr har vi inte lärt känna så många portugiser. Om vi hade varit här längre så hade det nog inte varit så svårt för vi upplever att de är väldigt trevliga och kan bra engelska. Vi har också märkt att de är väldigt tålmodiga, en egenskap som vi svenskar borde öva på. I affären tar sig kassörskorna tid att prata med folk och till och med kassakvittot tar lång tid på sig att skriva ut.  Och man stannar gärna på gatan och snackar. Det enda negativa vi kan säga om landet är väl möjligtvis att de borde ta upp sina hundars skit och sluta klottra så mycket. Men låt dessa två grejer inte hindra er från ett besök (och det finns ju delar av klottret som är snyggt som ni ser). 

Innan vi åker hem tänkte vi åka ned till Algarve med familjen Birath samt besöka Madeira. Portugal är ett litet land men det finns mycket fint att se. Jag är helt säker på att vi kommer att komma tillbaka hit. 

[blogoftales]

11 September 2020

Jag var på en middag/bjudning med några gamla vänner från Åkersberga. Vi åt god mat, drack vin och pratade minnen. Vi blev ganska dragna och då plötsligt var Josefin där. Hon var också full. Vi skulle ta oss hem och gick tillsammans. Jag skulle få skjuts av henne. På väg till hennes moped inser jag att hon inte kan köra då hon är alkoholpåverkad. 

“neej då det är lugnt jag kan köra!” Sa hon.

Jag förklarade för henne att jag absolut inte tänkte åka med henne och jag försökte förklara att hon kan köra ihjäl sig själv men även andra och hur farligt det är att köra full. 

“Jag tar nattbussen hem. Om du kör hem full tänker jag ringa polisen på dig!”

Men Jossan satte sig på moppen och körde i väg. Väl på nattbussen satt jag med telefonen och vägde för och emot att ringa polisen på henne. Jag började bli osäker, hade jag överreagerat? Det kanske inte var så farligt att köra påverkad, det händer säkert inget. Kan jag verkligen sätta henne i skiten över nåt som inte är så allvarligt? Jag beslöt mig för att inte ringa polisen. 

Perspektivet ändrades och jag såg Jossan utifrån likt i en film. Hon kom gående på bagarevägen i gryningen, helt blodig och hon var uppenbart i chock. Hon gick in och lade sig och sov hela dagen. Under tiden hon sov, när det nu blivit morgon och en ny dag, så sprider sig ordet om en ung kvinna som blivit ihjälkörd under natten. En moped hittades på plats men ingen misstänkt finns. Jag hör om nyheten och drabbas omedelbart av ett hugg i magen. Jag visste direkt att det var Josefin som var skyldig. Tänk om jag bara hade ringt polisen direkt...

En begravning skulle hållas och vid det här laget så hade Josefin insett vad hon gjort och höll sig isolerad från alla människor. Jag visste att jag aldrig skulle kunna förlåta henne för det hon gjort. Jag själv drabbades av en enorm skuld. Jag kände att det var mitt fel att den unga kvinnan blev ihjälkörd. Jag hade kunnat hindra olyckan om jag bara ringde polisen. Jag kände att jag var minst lika skyldig som Josefin.

För att jag kände sån skuld valde jag att gå på begravningen, jag kände att jag hade ett ansvar att möta kvinnan och “pay my respects”. Väl där sitter måna människor och gråter. Det var öppen kista och när jag såg hennes kropp vände det sig i magen. Hon var helt blodig och likblå. Hennes överkropp var som helt urgröpt och hon var helt uppriven från höft till nyckelpen för att fordonet hade kört in i henne med sån kraft. I drömmen var det inget märklgt med att kroppen låg i det skicket hon hade hittats i, men jag blev ändå extremt upprörd av synen.

Jag talade med ett gäng unga tjejer som jag antog var hennes systrar eller kusiner. De berättade att hon hade varit ute och kört bil med hennes systerson i passagerarsätet. Då mopeden hade kört över på deras körfält hade hon instinktivt skyddat barnet och i sin tur tagit smällen och därför sedan avlidit.Min skuld blev nu ännu grövre och jag var tvungen att lämna begravningen. 

Dagarna som följde gick jag i som en dimma. Skulden höll på att äta upp mig inifrån. Ingen visste ju att jag var ansvarig. Jag gick runt med denna hemska skuld i hemlighet. Jag visste att jag behövde få ur mig sanningen, jag var tvungen att berätta. Jag var på ica och på vägen ut så stötte jag in i skolans kurator. Jag insåg att det var den perfekta personen att berätta för, någon med tystnadsplikt.

“ursäkta... jo det är så att jag skulle behöva prata med någon ganska akut”

Kuratorn tittade på mig och såg besvärad ut där hon stod med sin kundvagn full med mat.

“ja tidigaste tiden är juni”

Jag tittare på henne med stora ögon. 

“Men det är ju flera månader dit”

“Juni 2037 alltså”

Jag kunde inte tro mina öron så lång väntetiden var på att får träffa en psykolog. När hon såg hur uppgiven jag blev insåg hon att jag behövde hjälp. “Kom till mig ikväll så kan jag ta emot dit akut”.

Jag visste att jag inte kunde just den kvällen och accepterade att jag fick fortsätta hålla min hemlighet. Efter skoldagen då jag gått genom campus kom jag fram till samma röda torp som begravningen hade ägt rum. Jag var kall, så jag beslöt mig för att gå in. Men innan jag gjorde det såg jag att stugan bredvid torpet var bebott. Det lyfte i fönstren och såg väldigt mysigt ut. Ett par satt i soffan och tittade på TV. Jag insåg då att det var kuratorns hus. Jag kunde inte tänka annat än att det var menat att hennes hus skulle ligga precis vid begravningstorpet. Jag gick fram till dörren och knackade på.

Kuratorn öppnade och med vänliga men trötta ögon bjöd hon mig att stiga in. Jag kom in i vardagsrummet och de hade ett stort lönnträd vars tjocka stam växte från golvet och upp genom taket. Grenarna hände ned från vardagsrumstaket, det var väldigt vackert.

Jag vände mig till kuratorn och började berätta. 

“Det är så att jag är skyldig till ett brott... Jag måste bara få berätta för någon.” började jag med blicken i golvet. “Jag är skyldig till en ung kvinnas död... Hon blev ihjälkörd...”

Jag såg nu upp på kuratorn.

“Av en berusad person”. Sade kuratorn och jag blev tyst och såg på henne med stora ögon. 

“hur... hur vet du?”

“Hon blev ihjälkörd av en moped, hon skyddade sin systerdotter”. Kuratorn fortsatte att fylla i mina meningar med detaljer som allmänheten inte visste.

“Hur... Hur vet du allt det här?”

“Det var min dotter, kvinnan som blev ihjälkörd var min dotter.”

Jag fick inte fram ett ljud. Jag hade sökt hjälp hos samma kvinna vars dotter jag indirekt dödat. Jag kunde inte tro på det. Jag stod och såg in i ögonen mamman vars dotter jag berövat livet på. Jag hade orsakat henne den värsta tänkbara smärtan, och här stod jag och skulle rena mitt samvete. Jag kunde inte göra annat än att brista i gråt. Hon tog in mig i sin famn och klappade mitt huvud. “Det var inte ditt fel. Jag vet att du tror det men Josefin satte sig framför ratten av egen vilja. Det är hon som bär ansvaret, inte du.” Det kändes så skönt att höra de orden. En sten försvann från mitt bröst och jag slappnade av i hennes famn.

Då jag skulle lämna kuratorns hus så såg jag runt huskanten hur Josefin gick mot kyrkogården med en orange höstbukett. Hon hade hittills inte pratat med någon om olyckan och hon hade utåt sett verkar näst intill oberörd. Jag följde efter henne och stannade på avstånd och såg på när hon böjde sig ned vid kvinnans grav. Hon lade dit buketten framför gravstenen och brast sedan i gråt. Hon tog stöd mot gravstenen och sänkte huvudet medan hon grät. Tårarna föll från hennes ansikte ned på graven.

“Förlåt mig... Förlåt förlåt förlåt. Jag önskar jag kunde ändra det som skett. Det borde vara jag som ligger här, inte du. Jag vet inte hur jag ska kunna gå vidare nu när alla hatar mig. De borde hata mig, jag är en hemsk person. Jag önskar att jag aldrig hade kört hem den natten. Förlåt mig.”

Alla mina känslor som ilska och hat försvann med ens jag hörde hennes hjärtskärande förlåt. Jag gick fram till henne och när hon såg mig ställde hon sig upp och såg ut som att hon var på väg att snabbt gå därifrån, rädd för att möta mig. Men jag stannade henne. Kuratorn hade visat mig barmhärtighet. Om hon kunde förlåta mig trots allt som hänt, så kunde jag förlåta Josefin.

Jag kramade om henne och sa att det var okej, att jag visste att det inte var med flit och att jag visste hur ledsen hon var för det som hänt. Vi försonades framför kvinnans grav, tack vare kuratorn kunde vi nu gå vidare med våra liv.

[brucestanley1]

Trofésamlaren

Tishoko anammar talibansk kultur där man skär huvudet av sina offer vilket bevaras som en trofé

Till mångas glädje och någras förtret så skall jag nu publicera en säregen historia vilket utspelar sig i de lilla pittoreska Uddevalla där förövaren Ahmed, Tishko Shabaz född den 11 januari 1997 dräper sin tidigare sambo, Wilma Andersson och bevarar hennes huvud likt en trofé.

För att få en förståelse i vad som hänt så kommer jag att korta ner händelseförloppet varpå dom som efterfrågar fler detaljer hänvisas till de förundersökningsmaterial som återfinns vid fotnoten av inlägget.

Mordplatsen

Vi börjar med anmälan som gjordes per telefon av Andersson, Linda Kristina 2019-11-17 klockan 17:34 till Hans Köning

HÄNDELSEN (polisrapport)

Wilma har bott hos sin pojkvän Shabaz Tishko på Göteborgsvägen 23C i Uddevalla. De har till och från gjort slut. Wilma har uttalat suicidtankar och enligt anmälaren Linda har hon vid ett tillfälle, när de gjort slut, försökt att hänga sig på vinden. Detta försök avbröts av pojkvännen.

Enligt pojkvännen hade han och Wilma ett gräl torsdagen den 14 november vilket mynnade ut i att bägge lämnade hemmet. Sedan dess är Wilma försvunnen och har inte hörts av. Ingen av Lindas närmsta bekantskapskrets vet var hon är och de har heller inte hört något från henne. Bägge vårdnadshavarna söker efter Wilma.

Wilma har en mobiltelefon, men denna är avstängd. Wilma har alltid haft för vana att höra av sig till Linda när det har varit oroligt i hennes förhållande med pojkvännen. Denna gång har hon inte hört av sig, vilket framkallat stor oro hos Linda.

Ett två minuter långt samtal till Tishko från region ledningscentralen (RLC) den 17 november klockan 15:36, i samband med att Markus Karlsson som är pappa till Wilma anmäler henne försvunnen.

RLC – fet stil Tishko – normal stil

-Tishko. -Hej pratar jag med Shabaz? -Öh, Tishko. -Tishko, ja, hej jag ringer från polisen, Jasmine heter jag. -Okej -Hej, vi har en Marcus Karlsson här som är pappa till Wilma Andersson och är jätteorolig för sin dotter för att hon inte svara när han ringer. -Ja? -Vet du möjligtvis var hon finns någonstans? -Eh, hon är mitt ex och vi gjorde slut i torsdags och jag vet inte var hon är nu. -Du har inte hört något ifrån henne sen i torsdags? -Nä. -Nä, okej, då förstår jag. Hennes telefon är avstängd där nämligen så vi fick ditt telefonnummer från Marcus så då vet vi att hon inte är hemma hos dig i alla fall? -Nä, jag inte (ohörbart) hennes nummer faktiskt. -Å du har inte hört någonting från henne sen i torsdags och hon sa ingenting vart hon drog nånstans? -Nej vi hade ett stort gräl å ja vi grät lite grann å så och så gick hon iväg. -Ja okej och sen har du inte hört nånting? -Ja, asså Marcus har ringt en massa gånger men jag har inte lust att prata med honom om jag ska vara ärlig. -Nej, de klart. Det är upp till dig om du vill svara eller inte det är inget konstigt alls det var mest det att vi fick ditt telefonnummer å så tänkte vi att du inte orkar prata med hennes pappa det kan vi förstå också därför ringer vi och kollar så hon inte sitter hemma hos dig eller nått sånt där då vet vi att hon inte är där så vi får fortsätta leta helt enkelt men skulle du få kontakt med henne så får du jättegärna ta kontakt med Marcus. -Med Marcus då? -Ja, du kan ringa till Marcus eller skicka ett sms till honom om det är så att hon skulle höra av sig till dig för då hör han av sig till oss för vi har en kontakt med honom. -Tack så mycket. -Tack själv, hej då.

 Samma dag kl.16.28 samtal två från RLC till Tishko, vilket varar i lite drygt tre minuter.

-Tishko. -Hej det var Jasmine från polisen igen. -Hallå! -Hej. Du vi fick pratat lite med Wilmas mamma här och hon berättade att någon gång som ni hade gjort slut som hon hade gått upp på vinden och försökt hänga sig. -Ja då ringde jag hennes pappa. -Ja? -Så kom han där. -Å hämtade henne där. Du har ingen möjlighet att gå upp och kolla på vinden så att det inte är så att hon är där igen. -Äh…det kan jag göra faktiskt, men jag tror inte att hon är dö, hon var arg när hon gick så. -Hon var arg när hon gick ja. Tog hon med sig sina grejer eller tog hon bara sin telefon och gick? -Hon tog sin handväska, kläder, smink och telefonen så kla, hon tog allting nästan. -Ja. -Men alltså det hon kunde bära så. -Ja, men det är jättegulligt där. Då kan vi utesluta det i alla fall. -Jag hoppas i alla fall inte. -Det får vi inte hoppas men de. Vi har jagat runt här. -Kan inte ni… alltså avstängd sa ni? -Ja den är ju de, vi kan inte göra någonting med den telefonen, vi får inte nån kontakt alls. -Hennes vänner å sånt då? -Vi har ringt runt bland dem eller Marcus har kollat med äh, det var nån som bodde i Uddevalla, nån i Stenungsund där och sen men hon verkar inte va nånstans dessvärre (ohörbart). -Du vet (ohörbart) vi har gjort slut tusen gånger och den här gången var det på riktigt. -Ja, var det du som gjorde slut? -Ja, vi grät. Det var jag som fick ta tag i det ja- -Ja. -Hon är inte här. -Ja det var väl skönt. -Jag ska kolla andra sidan också. -Det var jättesnällt av dig. -Nej de klart, hoppas ni hittar henne…nej. -Det var tomt där också? -Jajamen! -Det var skönt i alla fall. -Ja, hoppas ni hittar henne. -Det hoppas vi med. -(ohörbart) hon är lite dramatisk. -Ja, nej vi får hoppas att hon är och surar nånstans. -Ja, hon kanske är hos nån kille. Hon hota mig med det en massa ganger. -Ja, hon har säkert vänner som inte hennes mamma och pappa vet om också så vi får hoppas på det helt enkelt, tack för hjälpen så länge Tishko. -Tack själv. -Tack, hej.

Ovanstående två samtal åskådliggör nog mer om förövaren Tishkos personlighet än vad hela utredningen kommer till att utvisa. Det är med en förslagenhet som han utger sig för att vara behjälplig samtidigt som han låter sig meddela om en önskan till att finna henne, och detta trots sin trofé som varo ordentligt inlindad i folie och plast, vilket placerats i en kabinväska.

Fynd av kroppsdel (polisrapport)

Torsdagen den 28 november 2019 skulle det under eftermiddagen ske ett sök med en specialutbildad, renodlad likhund, i lägenheten.

Då vi kommer till lägenheten den dagen kl.11.30 möttes vi direkt av en specifik lukt då vi öppnade dörren till lägenheten. Lukten kunde efter ett visst letande lokaliseras till garderob nr 3 i sovrummet.

På översta hyllan låg en svart cabinväska som funnits där sedan första

undersökningsdagen. Väskan låg på ett mönstrat tyg och längst fram på hyllplanet stod en träskylt med inbränd text THUG LIFE och ett ansiktsporträtt. En rödaktig vätska hade sipprat ut och hamnat på tyget som väskan stod på. I samråd med kommissarie Sten-Rune Timmersjö kom vi överens om att ta ned väskan efter det att likhunden sökt av lägenheten. Detta för att isolera doftmängden så att doftbilden inte skulle bli för stark för likhunden och på så sätt störa dess arbete.

Garderobsdörren stängdes.

Väskan är en svart cabinväska på hjul som såg använda ut. Väskan hade alla dragkedjor igendragna. Från väskans övre högra hörn/kant sipprade röd vätska ut. Väskan öppnades och det som då syntes var ett ovalt paket gjort av packtejp och aluminiumfolie, ett ljusgrått/vitt gosedjur, ett svart klädesplagg och en träbit som låg längs med ena långsidan. Läckaget kom från det avlånga paketets ena kortsida.

Ingenting i väskan packades upp/hanterades. Väskan stängdes igen.

  Ett SMS från Wilma till Tishko 20219-01-02 kl 09:44 ( se aktbilaga 124 sidan 30 )

Kommer inte göra dig missnöjd ta den möjligheten och det finns inga problem kvar. Gör ja något litet fel ja är borta ja svär på mina bröder. Och ja svär på mina bröder ja kmr hålla min lydnad totalt hela tiden. Allt för dig och mig. Jag älskar dig. För våran tid och kärleks skull. Du kommer älska när jag lyder dig så sexigt och med sån fokus och respekt. Svär Tishko du kommer inte ångra dig. Ge det ett försök en möjlighet det är värt det jag svär på mina bröder. Jag kommer inte göra dig besviken. Jag ska göra dig stolt Jag är din lilla prinsessa och du är min gud min man mitt allt Ett försök en möjlighet som ändrar allt jag har svärt på mina bröder nu jag ska ha 100%lydnad mot dig och det ordet håller jag tills döden skiljer oss åt. Tycker du ja misslyckas ja håller tyst och är borta för alltid. Men låt mig ge dig min lydnad först och få dig att inse att allt kommer lösa sig för jag lyssnar och lyder dig endast dig. Bli min och ge oss en möjlighet att inte ta våran kärlek ifrån varandra när det finns lösningar på det stora min totala lydnad. Då är allt löst. Säg bara ja så är resten upp till mig älskling som sagt jag har svurit på mina bröders död och liv att jag har den tills döden skiljer oss åt och att jag inte kommer göra dig besviken. Svär på dom tro mig jag håller mitt stora ord ge det en möjlighet du kommer inte ångra dig. Säg ja älskling. Det finns inget att förlora. Eftersom ja har min totala lydnad så är det värt allt.

SMS från Wilma till Tishko 2019-06-29 kl 22:18: ( se aktbilaga 124 sidan 32 )

jag ber om ursäkt för mitt sätt att utrycka min svartsjuka på det var jätte fel och jag är ledsen för det. Förlåt. Jag lovar att inte låta min svartsjuka gå ut på det sättet nånsin igen. Jag gjorde bort mig och jag ångrar det mer än något annat. Jag älskar dig och jag hoppas du kan förlåta mig för mitt dumma fel. För mig kan inget komma emellan oss du är allt för mig oavsett vad hoppas du känner samma sak och kan förlåta mig för hur jag uppträde. Du förtjänar mer än en ursäkt… jag vet det. Du är fantastiskt och underbar på alla möjliga sätt de 2 anledningar varför jag älskar dig mer än någon annan och otroligt mycket. Om min svartsjuka kan förstöra så för oss så jag förlorar dig så vet du att det kommer skärpas. Du är för betydelsefull för mig. Du är inte bara en otroligt fin man utan tvekan utan även en fantastisk bästvän den bästa och det kärleksfullaste familj man kan få eller ens drömma om. Du Tishko Shabaz Ahmed är den ända Jag älskar på ett sånt starkt sätt på den ända Jag verkligen kan säga allt till och kan känna mig som tryggast vid och du får mig känna mig speciell genom att vara min för att jag får en sån ära. Jag kan skriva romaner,böcker, dikter om varför jag älskar en sån unik underbar fin man som dig. I love u and i’m more than sorry….hoppas du vill ha en operfekt tjej som mig… men jag kommer alltid bry mig om dig och älska dig mer än vad någon kan älska någon just för du är du för mig och jag kommer inte reagera så nånsin igen. Jag var pinsam och jag skäms över mitt uppträdande mot dig. Det händer inte igen jag tillåter inte mig själv till något liknande igen. Förlåt verkligen jag menar det från botten av mitt hjärta till dig.

Efter att läst igenom förundersökningen så får man ta del av Tishkos skrämmande läggning där han minst sagt är kontrollerande. Han ser till att ha GPS positionering på Wilma så att han kan följa henne i vartenda steg. När Wilma vid något tillfälle yppade att hennes systers tvååriga son var värdens sötaste så blev Tishko arg och menade på att hon minsann skulle tycka att han var värdens sötaste. Wilma dög aldrig som hon var. Hon tvingades ständigt bära smink – även då hon sov. Hon fick heller inte umgås med vem hon ville – helst så skulle hon inte umgås med någon alls. Inte ens med hennes släkt. Att deras förhållande även resulterade i Wilmas sexuella debut bekom föga Tishko utan han pressade henne till att tillfredsställa hans sjuka böjelse till allt ifrån gruppsex till strypsex. Vid något tillfälle så hade han övertalat Wilma till ha med sig sin femtonåriga vän varpå hon blev ombedd att stå i hallen och titta på medan han förlustade sig på henne, vilket hon givetvis inte förmådde varpå hon begav sig in i sovrummet för att där tvingas lyssna på akten.

Trotts Tishkos idoga försök till att göra rent hus så gick inte spåren att städa bort.

Tishko var extremt svartsjuk – och då menar jag måttlöst svartsjuk. Det framkommer i förundersökningen att Wilma anförtrott sin syster genom att berätta om en händelse där dom varit ute med kompisar och möts av en bil som tutat, vilket föranledde att Tishko blivit arg och inte pratat med henne. Dagen efter så hade han tagit tag i henne och förklarat att hon har skyldighet till att förklara varför en bil tutat på henne. Svinet blir upprörd över att en bil tutar medan han själv rättfärdigar sig till att ligga med Wilmas vänner samtidigt som hon tvingas höra på.

Min spontana slutsats är Wilmas älskandes tvång till en bostad. Hon hade visserligen föräldrar men dessa varo icke intresserade av att husera sin avkomma, varpå Wilma var helt beroende till att sova med sin fiende. Vid något tillfälle så ringde hon till sin mor och vädjade om bostad men denne ignorerade sin dotters önskan, varpå hon ytterligare tvingas mottaga hugg och slag – en gång så kraftigt att hon svimmade. Icke att förglömma är även den psykiska pressen – för att citera en av uppgiftslämnarna då denne redogör för vad Tishko sagt. “Du ska uppföra dig på ett visst sätt framför andra. Du skall veta din plats. Jag skall veta att du skall verka som den perfektaste och snällaste flickvännen framför andra”.

Rekommenderad läsning. Förhör med kriminalvårdens Fredrik Lundgren som jobbar på häktet där Tishko sitter varpå han anförtror denne anmärkningsvärda detaljer. Bilaga FUP Del 5, sid 787 & 791.

Gärningsmannens Tishko förhör börjar i bilaga FUP Del 5, sid 850, och jag rekommenderar verkligen att dessa läses då han trotts sin grova gärning anammar tystnadskulturen i nästintill vartenda förhör.

För att kunna ta del av dokumenten, vänligen sätt markören över dessa och klicka.

Dagboksblad, Häktningsframställan, Stämningsansökan

FUP Del 1 av 5, FUP Del 2 av 5, FUP Del 3 av 5

FUP Del 4 av 5, FUP Del 5 av 4, Segment SMS-Trafik

Inlägget Trofésamlaren dök först upp på Jonehrsson.se.

from Jonehrsson.se https://jonehrsson.se/trofesamlaren/ from Jon Ehrsson https://jonehrsson.tumblr.com/post/619717948304670720

[deidramonika2]

Trofésamlaren

Tishoko anammar talibansk kultur där man skär huvudet av sina offer vilket bevaras som en trofé

Till mångas glädje och någras förtret så skall jag nu publicera en säregen historia vilket utspelar sig i de lilla pittoreska Uddevalla där förövaren Ahmed, Tishko Shabaz född den 11 januari 1997 dräper sin tidigare sambo, Wilma Andersson och bevarar hennes huvud likt en trofé.

För att få en förståelse i vad som hänt så kommer jag att korta ner händelseförloppet varpå dom som efterfrågar fler detaljer hänvisas till de förundersökningsmaterial som återfinns vid fotnoten av inlägget.

Mordplatsen

Vi börjar med anmälan som gjordes per telefon av Andersson, Linda Kristina 2019-11-17 klockan 17:34 till Hans Köning

HÄNDELSEN (polisrapport)

Wilma har bott hos sin pojkvän Shabaz Tishko på Göteborgsvägen 23C i Uddevalla. De har till och från gjort slut. Wilma har uttalat suicidtankar och enligt anmälaren Linda har hon vid ett tillfälle, när de gjort slut, försökt att hänga sig på vinden. Detta försök avbröts av pojkvännen.

Enligt pojkvännen hade han och Wilma ett gräl torsdagen den 14 november vilket mynnade ut i att bägge lämnade hemmet. Sedan dess är Wilma försvunnen och har inte hörts av. Ingen av Lindas närmsta bekantskapskrets vet var hon är och de har heller inte hört något från henne. Bägge vårdnadshavarna söker efter Wilma.

Wilma har en mobiltelefon, men denna är avstängd. Wilma har alltid haft för vana att höra av sig till Linda när det har varit oroligt i hennes förhållande med pojkvännen. Denna gång har hon inte hört av sig, vilket framkallat stor oro hos Linda.

Ett två minuter långt samtal till Tishko från region ledningscentralen (RLC) den 17 november klockan 15:36, i samband med att Markus Karlsson som är pappa till Wilma anmäler henne försvunnen.

RLC – fet stil Tishko – normal stil

-Tishko. -Hej pratar jag med Shabaz? -Öh, Tishko. -Tishko, ja, hej jag ringer från polisen, Jasmine heter jag. -Okej -Hej, vi har en Marcus Karlsson här som är pappa till Wilma Andersson och är jätteorolig för sin dotter för att hon inte svara när han ringer. -Ja? -Vet du möjligtvis var hon finns någonstans? -Eh, hon är mitt ex och vi gjorde slut i torsdags och jag vet inte var hon är nu. -Du har inte hört något ifrån henne sen i torsdags? -Nä. -Nä, okej, då förstår jag. Hennes telefon är avstängd där nämligen så vi fick ditt telefonnummer från Marcus så då vet vi att hon inte är hemma hos dig i alla fall? -Nä, jag inte (ohörbart) hennes nummer faktiskt. -Å du har inte hört någonting från henne sen i torsdags och hon sa ingenting vart hon drog nånstans? -Nej vi hade ett stort gräl å ja vi grät lite grann å så och så gick hon iväg. -Ja okej och sen har du inte hört nånting? -Ja, asså Marcus har ringt en massa gånger men jag har inte lust att prata med honom om jag ska vara ärlig. -Nej, de klart. Det är upp till dig om du vill svara eller inte det är inget konstigt alls det var mest det att vi fick ditt telefonnummer å så tänkte vi att du inte orkar prata med hennes pappa det kan vi förstå också därför ringer vi och kollar så hon inte sitter hemma hos dig eller nått sånt där då vet vi att hon inte är där så vi får fortsätta leta helt enkelt men skulle du få kontakt med henne så får du jättegärna ta kontakt med Marcus. -Med Marcus då? -Ja, du kan ringa till Marcus eller skicka ett sms till honom om det är så att hon skulle höra av sig till dig för då hör han av sig till oss för vi har en kontakt med honom. -Tack så mycket. -Tack själv, hej då.

 Samma dag kl.16.28 samtal två från RLC till Tishko, vilket varar i lite drygt tre minuter.

-Tishko. -Hej det var Jasmine från polisen igen. -Hallå! -Hej. Du vi fick pratat lite med Wilmas mamma här och hon berättade att någon gång som ni hade gjort slut som hon hade gått upp på vinden och försökt hänga sig. -Ja då ringde jag hennes pappa. -Ja? -Så kom han där. -Å hämtade henne där. Du har ingen möjlighet att gå upp och kolla på vinden så att det inte är så att hon är där igen. -Äh…det kan jag göra faktiskt, men jag tror inte att hon är dö, hon var arg när hon gick så. -Hon var arg när hon gick ja. Tog hon med sig sina grejer eller tog hon bara sin telefon och gick? -Hon tog sin handväska, kläder, smink och telefonen så kla, hon tog allting nästan. -Ja. -Men alltså det hon kunde bära så. -Ja, men det är jättegulligt där. Då kan vi utesluta det i alla fall. -Jag hoppas i alla fall inte. -Det får vi inte hoppas men de. Vi har jagat runt här. -Kan inte ni… alltså avstängd sa ni? -Ja den är ju de, vi kan inte göra någonting med den telefonen, vi får inte nån kontakt alls. -Hennes vänner å sånt då? -Vi har ringt runt bland dem eller Marcus har kollat med äh, det var nån som bodde i Uddevalla, nån i Stenungsund där och sen men hon verkar inte va nånstans dessvärre (ohörbart). -Du vet (ohörbart) vi har gjort slut tusen gånger och den här gången var det på riktigt. -Ja, var det du som gjorde slut? -Ja, vi grät. Det var jag som fick ta tag i det ja- -Ja. -Hon är inte här. -Ja det var väl skönt. -Jag ska kolla andra sidan också. -Det var jättesnällt av dig. -Nej de klart, hoppas ni hittar henne…nej. -Det var tomt där också? -Jajamen! -Det var skönt i alla fall. -Ja, hoppas ni hittar henne. -Det hoppas vi med. -(ohörbart) hon är lite dramatisk. -Ja, nej vi får hoppas att hon är och surar nånstans. -Ja, hon kanske är hos nån kille. Hon hota mig med det en massa ganger. -Ja, hon har säkert vänner som inte hennes mamma och pappa vet om också så vi får hoppas på det helt enkelt, tack för hjälpen så länge Tishko. -Tack själv. -Tack, hej.

Ovanstående två samtal åskådliggör nog mer om förövaren Tishkos personlighet än vad hela utredningen kommer till att utvisa. Det är med en förslagenhet som han utger sig för att vara behjälplig samtidigt som han låter sig meddela om en önskan till att finna henne, och detta trots sin trofé som varo ordentligt inlindad i folie och plast, vilket placerats i en kabinväska.

Fynd av kroppsdel (polisrapport)

Torsdagen den 28 november 2019 skulle det under eftermiddagen ske ett sök med en specialutbildad, renodlad likhund, i lägenheten.

Då vi kommer till lägenheten den dagen kl.11.30 möttes vi direkt av en specifik lukt då vi öppnade dörren till lägenheten. Lukten kunde efter ett visst letande lokaliseras till garderob nr 3 i sovrummet.

På översta hyllan låg en svart cabinväska som funnits där sedan första

undersökningsdagen. Väskan låg på ett mönstrat tyg och längst fram på hyllplanet stod en träskylt med inbränd text THUG LIFE och ett ansiktsporträtt. En rödaktig vätska hade sipprat ut och hamnat på tyget som väskan stod på. I samråd med kommissarie Sten-Rune Timmersjö kom vi överens om att ta ned väskan efter det att likhunden sökt av lägenheten. Detta för att isolera doftmängden så att doftbilden inte skulle bli för stark för likhunden och på så sätt störa dess arbete.

Garderobsdörren stängdes.

Väskan är en svart cabinväska på hjul som såg använda ut. Väskan hade alla dragkedjor igendragna. Från väskans övre högra hörn/kant sipprade röd vätska ut. Väskan öppnades och det som då syntes var ett ovalt paket gjort av packtejp och aluminiumfolie, ett ljusgrått/vitt gosedjur, ett svart klädesplagg och en träbit som låg längs med ena långsidan. Läckaget kom från det avlånga paketets ena kortsida.

Ingenting i väskan packades upp/hanterades. Väskan stängdes igen.

  Ett SMS från Wilma till Tishko 20219-01-02 kl 09:44 ( se aktbilaga 124 sidan 30 )

Kommer inte göra dig missnöjd ta den möjligheten och det finns inga problem kvar. Gör ja något litet fel ja är borta ja svär på mina bröder. Och ja svär på mina bröder ja kmr hålla min lydnad totalt hela tiden. Allt för dig och mig. Jag älskar dig. För våran tid och kärleks skull. Du kommer älska när jag lyder dig så sexigt och med sån fokus och respekt. Svär Tishko du kommer inte ångra dig. Ge det ett försök en möjlighet det är värt det jag svär på mina bröder. Jag kommer inte göra dig besviken. Jag ska göra dig stolt Jag är din lilla prinsessa och du är min gud min man mitt allt Ett försök en möjlighet som ändrar allt jag har svärt på mina bröder nu jag ska ha 100%lydnad mot dig och det ordet håller jag tills döden skiljer oss åt. Tycker du ja misslyckas ja håller tyst och är borta för alltid. Men låt mig ge dig min lydnad först och få dig att inse att allt kommer lösa sig för jag lyssnar och lyder dig endast dig. Bli min och ge oss en möjlighet att inte ta våran kärlek ifrån varandra när det finns lösningar på det stora min totala lydnad. Då är allt löst. Säg bara ja så är resten upp till mig älskling som sagt jag har svurit på mina bröders död och liv att jag har den tills döden skiljer oss åt och att jag inte kommer göra dig besviken. Svär på dom tro mig jag håller mitt stora ord ge det en möjlighet du kommer inte ångra dig. Säg ja älskling. Det finns inget att förlora. Eftersom ja har min totala lydnad så är det värt allt.

SMS från Wilma till Tishko 2019-06-29 kl 22:18: ( se aktbilaga 124 sidan 32 )

jag ber om ursäkt för mitt sätt att utrycka min svartsjuka på det var jätte fel och jag är ledsen för det. Förlåt. Jag lovar att inte låta min svartsjuka gå ut på det sättet nånsin igen. Jag gjorde bort mig och jag ångrar det mer än något annat. Jag älskar dig och jag hoppas du kan förlåta mig för mitt dumma fel. För mig kan inget komma emellan oss du är allt för mig oavsett vad hoppas du känner samma sak och kan förlåta mig för hur jag uppträde. Du förtjänar mer än en ursäkt… jag vet det. Du är fantastiskt och underbar på alla möjliga sätt de 2 anledningar varför jag älskar dig mer än någon annan och otroligt mycket. Om min svartsjuka kan förstöra så för oss så jag förlorar dig så vet du att det kommer skärpas. Du är för betydelsefull för mig. Du är inte bara en otroligt fin man utan tvekan utan även en fantastisk bästvän den bästa och det kärleksfullaste familj man kan få eller ens drömma om. Du Tishko Shabaz Ahmed är den ända Jag älskar på ett sånt starkt sätt på den ända Jag verkligen kan säga allt till och kan känna mig som tryggast vid och du får mig känna mig speciell genom att vara min för att jag får en sån ära. Jag kan skriva romaner,böcker, dikter om varför jag älskar en sån unik underbar fin man som dig. I love u and i’m more than sorry….hoppas du vill ha en operfekt tjej som mig… men jag kommer alltid bry mig om dig och älska dig mer än vad någon kan älska någon just för du är du för mig och jag kommer inte reagera så nånsin igen. Jag var pinsam och jag skäms över mitt uppträdande mot dig. Det händer inte igen jag tillåter inte mig själv till något liknande igen. Förlåt verkligen jag menar det från botten av mitt hjärta till dig.

Efter att läst igenom förundersökningen så får man ta del av Tishkos skrämmande läggning där han minst sagt är kontrollerande. Han ser till att ha GPS positionering på Wilma så att han kan följa henne i vartenda steg. När Wilma vid något tillfälle yppade att hennes systers tvååriga son var värdens sötaste så blev Tishko arg och menade på att hon minsann skulle tycka att han var värdens sötaste. Wilma dög aldrig som hon var. Hon tvingades ständigt bära smink – även då hon sov. Hon fick heller inte umgås med vem hon ville – helst så skulle hon inte umgås med någon alls. Inte ens med hennes släkt. Att deras förhållande även resulterade i Wilmas sexuella debut bekom föga Tishko utan han pressade henne till att tillfredsställa hans sjuka böjelse till allt ifrån gruppsex till strypsex. Vid något tillfälle så hade han övertalat Wilma till ha med sig sin femtonåriga vän varpå hon blev ombedd att stå i hallen och titta på medan han förlustade sig på henne, vilket hon givetvis inte förmådde varpå hon begav sig in i sovrummet för att där tvingas lyssna på akten.

Trotts Tishkos idoga försök till att göra rent hus så gick inte spåren att städa bort.

Tishko var extremt svartsjuk – och då menar jag måttlöst svartsjuk. Det framkommer i förundersökningen att Wilma anförtrott sin syster genom att berätta om en händelse där dom varit ute med kompisar och möts av en bil som tutat, vilket föranledde att Tishko blivit arg och inte pratat med henne. Dagen efter så hade han tagit tag i henne och förklarat att hon har skyldighet till att förklara varför en bil tutat på henne. Svinet blir upprörd över att en bil tutar medan han själv rättfärdigar sig till att ligga med Wilmas vänner samtidigt som hon tvingas höra på.

Min spontana slutsats är Wilmas älskandes tvång till en bostad. Hon hade visserligen föräldrar men dessa varo icke intresserade av att husera sin avkomma, varpå Wilma var helt beroende till att sova med sin fiende. Vid något tillfälle så ringde hon till sin mor och vädjade om bostad men denne ignorerade sin dotters önskan, varpå hon ytterligare tvingas mottaga hugg och slag – en gång så kraftigt att hon svimmade. Icke att förglömma är även den psykiska pressen – för att citera en av uppgiftslämnarna då denne redogör för vad Tishko sagt. “Du ska uppföra dig på ett visst sätt framför andra. Du skall veta din plats. Jag skall veta att du skall verka som den perfektaste och snällaste flickvännen framför andra”.

Rekommenderad läsning. Förhör med kriminalvårdens Fredrik Lundgren som jobbar på häktet där Tishko sitter varpå han anförtror denne anmärkningsvärda detaljer. Bilaga FUP Del 5, sid 787 & 791.

Gärningsmannens Tishko förhör börjar i bilaga FUP Del 5, sid 850, och jag rekommenderar verkligen att dessa läses då han trotts sin grova gärning anammar tystnadskulturen i nästintill vartenda förhör.

För att kunna ta del av dokumenten, vänligen sätt markören över dessa och klicka.

Dagboksblad, Häktningsframställan, Stämningsansökan

FUP Del 1 av 5, FUP Del 2 av 5, FUP Del 3 av 5

FUP Del 4 av 5, FUP Del 5 av 4, Segment SMS-Trafik

Inlägget Trofésamlaren dök först upp på Jonehrsson.se.

from https://jonehrsson.se/trofesamlaren/

from Jon Ehrsson - Blog https://jonehrsson.weebly.com/blog/trofesamlaren

[jonehrsson]

Trofésamlaren

Tishoko anammar talibansk kultur där man skär huvudet av sina offer vilket bevaras som en trofé

Till mångas glädje och någras förtret så skall jag nu publicera en säregen historia vilket utspelar sig i de lilla pittoreska Uddevalla där förövaren Ahmed, Tishko Shabaz född den 11 januari 1997 dräper sin tidigare sambo, Wilma Andersson och bevarar hennes huvud likt en trofé.

För att få en förståelse i vad som hänt så kommer jag att korta ner händelseförloppet varpå dom som efterfrågar fler detaljer hänvisas till de förundersökningsmaterial som återfinns vid fotnoten av inlägget.

Mordplatsen

Vi börjar med anmälan som gjordes per telefon av Andersson, Linda Kristina 2019-11-17 klockan 17:34 till Hans Köning

HÄNDELSEN (polisrapport)

Wilma har bott hos sin pojkvän Shabaz Tishko på Göteborgsvägen 23C i Uddevalla. De har till och från gjort slut. Wilma har uttalat suicidtankar och enligt anmälaren Linda har hon vid ett tillfälle, när de gjort slut, försökt att hänga sig på vinden. Detta försök avbröts av pojkvännen.

Enligt pojkvännen hade han och Wilma ett gräl torsdagen den 14 november vilket mynnade ut i att bägge lämnade hemmet. Sedan dess är Wilma försvunnen och har inte hörts av. Ingen av Lindas närmsta bekantskapskrets vet var hon är och de har heller inte hört något från henne. Bägge vårdnadshavarna söker efter Wilma.

Wilma har en mobiltelefon, men denna är avstängd. Wilma har alltid haft för vana att höra av sig till Linda när det har varit oroligt i hennes förhållande med pojkvännen. Denna gång har hon inte hört av sig, vilket framkallat stor oro hos Linda.

Ett två minuter långt samtal till Tishko från region ledningscentralen (RLC) den 17 november klockan 15:36, i samband med att Markus Karlsson som är pappa till Wilma anmäler henne försvunnen.

RLC – fet stil Tishko – normal stil

-Tishko. -Hej pratar jag med Shabaz? -Öh, Tishko. -Tishko, ja, hej jag ringer från polisen, Jasmine heter jag. -Okej -Hej, vi har en Marcus Karlsson här som är pappa till Wilma Andersson och är jätteorolig för sin dotter för att hon inte svara när han ringer. -Ja? -Vet du möjligtvis var hon finns någonstans? -Eh, hon är mitt ex och vi gjorde slut i torsdags och jag vet inte var hon är nu. -Du har inte hört något ifrån henne sen i torsdags? -Nä. -Nä, okej, då förstår jag. Hennes telefon är avstängd där nämligen så vi fick ditt telefonnummer från Marcus så då vet vi att hon inte är hemma hos dig i alla fall? -Nä, jag inte (ohörbart) hennes nummer faktiskt. -Å du har inte hört någonting från henne sen i torsdags och hon sa ingenting vart hon drog nånstans? -Nej vi hade ett stort gräl å ja vi grät lite grann å så och så gick hon iväg. -Ja okej och sen har du inte hört nånting? -Ja, asså Marcus har ringt en massa gånger men jag har inte lust att prata med honom om jag ska vara ärlig. -Nej, de klart. Det är upp till dig om du vill svara eller inte det är inget konstigt alls det var mest det att vi fick ditt telefonnummer å så tänkte vi att du inte orkar prata med hennes pappa det kan vi förstå också därför ringer vi och kollar så hon inte sitter hemma hos dig eller nått sånt där då vet vi att hon inte är där så vi får fortsätta leta helt enkelt men skulle du få kontakt med henne så får du jättegärna ta kontakt med Marcus. -Med Marcus då? -Ja, du kan ringa till Marcus eller skicka ett sms till honom om det är så att hon skulle höra av sig till dig för då hör han av sig till oss för vi har en kontakt med honom. -Tack så mycket. -Tack själv, hej då.

 Samma dag kl.16.28 samtal två från RLC till Tishko, vilket varar i lite drygt tre minuter.

-Tishko. -Hej det var Jasmine från polisen igen. -Hallå! -Hej. Du vi fick pratat lite med Wilmas mamma här och hon berättade att någon gång som ni hade gjort slut som hon hade gått upp på vinden och försökt hänga sig. -Ja då ringde jag hennes pappa. -Ja? -Så kom han där. -Å hämtade henne där. Du har ingen möjlighet att gå upp och kolla på vinden så att det inte är så att hon är där igen. -Äh…det kan jag göra faktiskt, men jag tror inte att hon är dö, hon var arg när hon gick så. -Hon var arg när hon gick ja. Tog hon med sig sina grejer eller tog hon bara sin telefon och gick? -Hon tog sin handväska, kläder, smink och telefonen så kla, hon tog allting nästan. -Ja. -Men alltså det hon kunde bära så. -Ja, men det är jättegulligt där. Då kan vi utesluta det i alla fall. -Jag hoppas i alla fall inte. -Det får vi inte hoppas men de. Vi har jagat runt här. -Kan inte ni… alltså avstängd sa ni? -Ja den är ju de, vi kan inte göra någonting med den telefonen, vi får inte nån kontakt alls. -Hennes vänner å sånt då? -Vi har ringt runt bland dem eller Marcus har kollat med äh, det var nån som bodde i Uddevalla, nån i Stenungsund där och sen men hon verkar inte va nånstans dessvärre (ohörbart). -Du vet (ohörbart) vi har gjort slut tusen gånger och den här gången var det på riktigt. -Ja, var det du som gjorde slut? -Ja, vi grät. Det var jag som fick ta tag i det ja- -Ja. -Hon är inte här. -Ja det var väl skönt. -Jag ska kolla andra sidan också. -Det var jättesnällt av dig. -Nej de klart, hoppas ni hittar henne…nej. -Det var tomt där också? -Jajamen! -Det var skönt i alla fall. -Ja, hoppas ni hittar henne. -Det hoppas vi med. -(ohörbart) hon är lite dramatisk. -Ja, nej vi får hoppas att hon är och surar nånstans. -Ja, hon kanske är hos nån kille. Hon hota mig med det en massa ganger. -Ja, hon har säkert vänner som inte hennes mamma och pappa vet om också så vi får hoppas på det helt enkelt, tack för hjälpen så länge Tishko. -Tack själv. -Tack, hej.

Ovanstående två samtal åskådliggör nog mer om förövaren Tishkos personlighet än vad hela utredningen kommer till att utvisa. Det är med en förslagenhet som han utger sig för att vara behjälplig samtidigt som han låter sig meddela om en önskan till att finna henne, och detta trots sin trofé som varo ordentligt inlindad i folie och plast, vilket placerats i en kabinväska.

Fynd av kroppsdel (polisrapport)

Torsdagen den 28 november 2019 skulle det under eftermiddagen ske ett sök med en specialutbildad, renodlad likhund, i lägenheten.

Då vi kommer till lägenheten den dagen kl.11.30 möttes vi direkt av en specifik lukt då vi öppnade dörren till lägenheten. Lukten kunde efter ett visst letande lokaliseras till garderob nr 3 i sovrummet.

På översta hyllan låg en svart cabinväska som funnits där sedan första

undersökningsdagen. Väskan låg på ett mönstrat tyg och längst fram på hyllplanet stod en träskylt med inbränd text THUG LIFE och ett ansiktsporträtt. En rödaktig vätska hade sipprat ut och hamnat på tyget som väskan stod på. I samråd med kommissarie Sten-Rune Timmersjö kom vi överens om att ta ned väskan efter det att likhunden sökt av lägenheten. Detta för att isolera doftmängden så att doftbilden inte skulle bli för stark för likhunden och på så sätt störa dess arbete.

Garderobsdörren stängdes.

Väskan är en svart cabinväska på hjul som såg använda ut. Väskan hade alla dragkedjor igendragna. Från väskans övre högra hörn/kant sipprade röd vätska ut. Väskan öppnades och det som då syntes var ett ovalt paket gjort av packtejp och aluminiumfolie, ett ljusgrått/vitt gosedjur, ett svart klädesplagg och en träbit som låg längs med ena långsidan. Läckaget kom från det avlånga paketets ena kortsida.

Ingenting i väskan packades upp/hanterades. Väskan stängdes igen.

  Ett SMS från Wilma till Tishko 20219-01-02 kl 09:44 ( se aktbilaga 124 sidan 30 )

Kommer inte göra dig missnöjd ta den möjligheten och det finns inga problem kvar. Gör ja något litet fel ja är borta ja svär på mina bröder. Och ja svär på mina bröder ja kmr hålla min lydnad totalt hela tiden. Allt för dig och mig. Jag älskar dig. För våran tid och kärleks skull. Du kommer älska när jag lyder dig så sexigt och med sån fokus och respekt. Svär Tishko du kommer inte ångra dig. Ge det ett försök en möjlighet det är värt det jag svär på mina bröder. Jag kommer inte göra dig besviken. Jag ska göra dig stolt Jag är din lilla prinsessa och du är min gud min man mitt allt Ett försök en möjlighet som ändrar allt jag har svärt på mina bröder nu jag ska ha 100%lydnad mot dig och det ordet håller jag tills döden skiljer oss åt. Tycker du ja misslyckas ja håller tyst och är borta för alltid. Men låt mig ge dig min lydnad först och få dig att inse att allt kommer lösa sig för jag lyssnar och lyder dig endast dig. Bli min och ge oss en möjlighet att inte ta våran kärlek ifrån varandra när det finns lösningar på det stora min totala lydnad. Då är allt löst. Säg bara ja så är resten upp till mig älskling som sagt jag har svurit på mina bröders död och liv att jag har den tills döden skiljer oss åt och att jag inte kommer göra dig besviken. Svär på dom tro mig jag håller mitt stora ord ge det en möjlighet du kommer inte ångra dig. Säg ja älskling. Det finns inget att förlora. Eftersom ja har min totala lydnad så är det värt allt.

SMS från Wilma till Tishko 2019-06-29 kl 22:18: ( se aktbilaga 124 sidan 32 )

jag ber om ursäkt för mitt sätt att utrycka min svartsjuka på det var jätte fel och jag är ledsen för det. Förlåt. Jag lovar att inte låta min svartsjuka gå ut på det sättet nånsin igen. Jag gjorde bort mig och jag ångrar det mer än något annat. Jag älskar dig och jag hoppas du kan förlåta mig för mitt dumma fel. För mig kan inget komma emellan oss du är allt för mig oavsett vad hoppas du känner samma sak och kan förlåta mig för hur jag uppträde. Du förtjänar mer än en ursäkt… jag vet det. Du är fantastiskt och underbar på alla möjliga sätt de 2 anledningar varför jag älskar dig mer än någon annan och otroligt mycket. Om min svartsjuka kan förstöra så för oss så jag förlorar dig så vet du att det kommer skärpas. Du är för betydelsefull för mig. Du är inte bara en otroligt fin man utan tvekan utan även en fantastisk bästvän den bästa och det kärleksfullaste familj man kan få eller ens drömma om. Du Tishko Shabaz Ahmed är den ända Jag älskar på ett sånt starkt sätt på den ända Jag verkligen kan säga allt till och kan känna mig som tryggast vid och du får mig känna mig speciell genom att vara min för att jag får en sån ära. Jag kan skriva romaner,böcker, dikter om varför jag älskar en sån unik underbar fin man som dig. I love u and i’m more than sorry….hoppas du vill ha en operfekt tjej som mig… men jag kommer alltid bry mig om dig och älska dig mer än vad någon kan älska någon just för du är du för mig och jag kommer inte reagera så nånsin igen. Jag var pinsam och jag skäms över mitt uppträdande mot dig. Det händer inte igen jag tillåter inte mig själv till något liknande igen. Förlåt verkligen jag menar det från botten av mitt hjärta till dig.

Efter att läst igenom förundersökningen så får man ta del av Tishkos skrämmande läggning där han minst sagt är kontrollerande. Han ser till att ha GPS positionering på Wilma så att han kan följa henne i vartenda steg. När Wilma vid något tillfälle yppade att hennes systers tvååriga son var värdens sötaste så blev Tishko arg och menade på att hon minsann skulle tycka att han var värdens sötaste. Wilma dög aldrig som hon var. Hon tvingades ständigt bära smink – även då hon sov. Hon fick heller inte umgås med vem hon ville – helst så skulle hon inte umgås med någon alls. Inte ens med hennes släkt. Att deras förhållande även resulterade i Wilmas sexuella debut bekom föga Tishko utan han pressade henne till att tillfredsställa hans sjuka böjelse till allt ifrån gruppsex till strypsex. Vid något tillfälle så hade han övertalat Wilma till ha med sig sin femtonåriga vän varpå hon blev ombedd att stå i hallen och titta på medan han förlustade sig på henne, vilket hon givetvis inte förmådde varpå hon begav sig in i sovrummet för att där tvingas lyssna på akten.

Trotts Tishkos idoga försök till att göra rent hus så gick inte spåren att städa bort.

Tishko var extremt svartsjuk – och då menar jag måttlöst svartsjuk. Det framkommer i förundersökningen att Wilma anförtrott sin syster genom att berätta om en händelse där dom varit ute med kompisar och möts av en bil som tutat, vilket föranledde att Tishko blivit arg och inte pratat med henne. Dagen efter så hade han tagit tag i henne och förklarat att hon har skyldighet till att förklara varför en bil tutat på henne. Svinet blir upprörd över att en bil tutar medan han själv rättfärdigar sig till att ligga med Wilmas vänner samtidigt som hon tvingas höra på.

Min spontana slutsats är Wilmas älskandes tvång till en bostad. Hon hade visserligen föräldrar men dessa varo icke intresserade av att husera sin avkomma, varpå Wilma var helt beroende till att sova med sin fiende. Vid något tillfälle så ringde hon till sin mor och vädjade om bostad men denne ignorerade sin dotters önskan, varpå hon ytterligare tvingas mottaga hugg och slag – en gång så kraftigt att hon svimmade. Icke att förglömma är även den psykiska pressen – för att citera en av uppgiftslämnarna då denne redogör för vad Tishko sagt. “Du ska uppföra dig på ett visst sätt framför andra. Du skall veta din plats. Jag skall veta att du skall verka som den perfektaste och snällaste flickvännen framför andra”.

Rekommenderad läsning. Förhör med kriminalvårdens Fredrik Lundgren som jobbar på häktet där Tishko sitter varpå han anförtror denne anmärkningsvärda detaljer. Bilaga FUP Del 5, sid 787 & 791.

Gärningsmannens Tishko förhör börjar i bilaga FUP Del 5, sid 850, och jag rekommenderar verkligen att dessa läses då han trotts sin grova gärning anammar tystnadskulturen i nästintill vartenda förhör.

För att kunna ta del av dokumenten, vänligen sätt markören över dessa och klicka.

Dagboksblad, Häktningsframställan, Stämningsansökan

FUP Del 1 av 5, FUP Del 2 av 5, FUP Del 3 av 5

FUP Del 4 av 5, FUP Del 5 av 4, Segment SMS-Trafik

Inlägget Trofésamlaren dök först upp på Jonehrsson.se.

from Jonehrsson.se https://jonehrsson.se/trofesamlaren/

[easternlightningsv]

Angående Bibeln (2)

Bibeln kallas även Gamla och Nya testamentet. Vet ni vad ”testamente” syftar på? ”Testamentet” i Gamla testamentet kommer från Jehovas förbund med Israels folk när han dödade egyptierna och räddade israeliterna från farao.

 Beviset för detta förbund var naturligtvis det lammblod som ströks på dörrposter, varigenom Gud upprättade ett förbund med människan, i vilket det stod att alla som hade lammblod på tvärbjälken och dörrposterna var israeliter, Guds utvalda folk, och de skulle alla skonas av Jehova (för Jehova skulle då snart döda Egyptens alla förstfödda söner och de förstfödda bland får och nötkreatur). Detta förbund har två betydelsenivåer. Ingen som hörde till Egyptens folk eller boskap skulle räddas av Jehova; han skulle döda alla deras förstfödda söner och förstfödda får och nötkreatur. Därför förutsades det i många profetböcker att egyptierna skulle tuktas hårt som ett resultat av Jehovas förbund. Detta är förbundets första betydelsenivå. Jehova dödade Egyptens förstfödda söner och allt förstfött bland dess boskap medan han skonade alla israeliter, vilket innebar att alla dessa som tillhörde Israels land vårdades av Jehova och skulle skonas; han ville bedriva ett långsiktigt verk bland dem och upprättade förbundet med dem med hjälp av lammblod. I fortsättningen skulle Jehova inte döda israeliterna, och han sade att de för evigt skulle vara hans utvalda. Bland Israels tolv stammar skulle han ta itu med sitt verk som gällde lagens tidsålder i dess helhet, han skulle uppenbara alla sina lagar för israeliterna och välja ut profeter och domare bland dem, och de skulle stå i centrum för hans verk. Jehova slöt ett förbund med dem: Om inte tidsåldern ändrades, skulle han verka endast bland de utvalda. Jehovas förbund var oföränderligt, för det var slutet i blod och upprättat med hans utvalda folk. Än viktigare var att han hade valt en lämplig omfattning och ett lämpligt mål för att sätta igång sitt verk för hela tidsåldern, och därför såg människor förbundet som särskilt viktigt. Detta är förbundets andra betydelsenivå. Med undantag för Första Mosebok, som tillkom före upprättandet av förbundet, berättar alla andra böcker i Gamla testamentet om Guds verk bland israeliterna efter upprättandet av förbundet. Visserligen finns det enstaka berättelser om hedningarna, men i stort sett dokumenterar Gamla testamentet Guds verk i Israel. På grund av Jehovas förbund med israeliterna kallas de böcker som är skrivna under lagens tidsålder för Gamla testamentet. De har fått sitt namn efter Jehovas förbund med israeliterna.

Nya testamentet har fått sitt namn efter det blod som Jesus utgöt på korset och hans förbund med alla som trodde på honom. Jesu förbund var detta: Människor behövde bara tro på honom för att deras synder skulle bli förlåtna tack vare det blod som han utgöt, och sålunda skulle de bli frälsta och pånyttfödda genom honom och inte längre vara syndare; människor behövde bara tro på honom för att motta hans nåd och skulle inte lida i helvetet efter att de dött. Alla böcker som är skrivna under nådens tidsålder kom efter detta förbund, och allesamman dokumenterar det verk och de yttranden som det innehåller. De går inte längre än till frälsningen genom Herren Jesu korsfästelse eller förbundet; de är alla böcker skrivna av bröderna i Herren som hade erfarenheter. Således har även dessa böcker fått sitt namn efter ett förbund: De kallas Nya testamentet. Dessa två testamenten omfattar bara lagens tidsålder och nådens tidsålder och har inget samband med den avslutande tidsåldern. Därför är Bibeln inte till någon större nytta för den yttersta tidens folk av i dag. Den tjänar på sin höjd som en tillfällig referens, men i grunden har den inte mycket användningsvärde. Ändå värderar religiösa människor den fortfarande högst. De känner inte Bibeln; de vet bara hur de ska förklara Bibeln och är i grund och botten omedvetna om dess ursprung. Deras inställning till Bibeln är denna: Allt i Bibeln är rätt, den innehåller inga bristfälligheter eller fel. Eftersom de först har bestämt att Bibeln har rätt och saknar fel, studerar och undersöker de den med stort intresse. Dagens stadium av verket förutsades inte i Bibeln. Det nämndes aldrig något om erövringsverket på den mörkaste av alla platser, för detta är det senaste verket. Eftersom tidsåldern är en annan, var till och med Jesus själv ovetande om att detta stadium skulle genomföras i den yttersta tiden — så hur skulle människorna i den yttersta tiden kunna finna detta stadium av verket i Bibeln genom att studera den?

De flesta av dem som förklarar Bibeln använder logiska slutsatser och har ingen faktisk bakgrund. De använder bara logik för att dra många slutsatser. År efter år har ingen vågat analysera Bibeln ingående eller säga ”nej” till Bibeln, eftersom den här boken är den ”heliga boken” och människor dyrkar den som Gud. Detta har pågått i flera tusen år. Gud har inte brytt sig om det, och ingen har upptäckt Bibelns inre historia. Vi säger att det är avgudadyrkan att värdesätta Bibeln högt, men ingen av dessa hängivna troende vågar se saken på det sättet, och de kommer att säga till dig: ”Broder, säg inte så, det är förfärligt! Hur kunde du häda Gud?” Sedan antar de en plågad min: ”Ack, barmhärtige Jesus, frälsningens Herre, jag ber dig att förlåta hans synder, för du är Herren som älskar människan, och vi har alla syndat, visa oss stort medlidande, amen.” Det är så här ”fromma” de är; hur skulle det kunna vara lätt för dem att acceptera sanningen? Om du säger så, så kommer du att skrämma vettet ur dem. Ingen vågar tänka tanken att Bibeln skulle kunna vara färgad av mänskliga idéer och mänskliga föreställningar, och ingen kan se denna brist. En del av det som står i Bibeln är enskilda människors erfarenheter och kunskaper, en del av det är den helige Andes upplysning, och det finns även inblandning av mänskliga resonemang och tankar. Gud har aldrig ingripit i det här, men det finns en gräns: De här sakerna får inte överskrida normala människors tänkande, och om de gör det så stör de och avbryter Guds verk. Det som går utöver normala människors tänkande är Satans verk, för det berövar människor deras plikt, det är Satans verk och det styrs av Satan och i det här ögonblicket kommer den helige Ande inte att tillåta att du handlar på det sättet. Ibland frågar några bröder och systrar: ”Är det okej för mig att arbeta på det eller det sättet?” Jag tittar på deras mognad och säger: ”Okej!” Det finns också en del människor som säger: ”Om jag arbetar på det eller det sättet, är mitt tillstånd normalt då?” Och jag säger: ”Ja, det är normalt, synnerligen normalt!” Andra säger: ”Är det okej för mig att arbeta på detta sätt?” Och jag säger: ”Nej!” De säger: ”Varför är det okej för honom och inte för mig?” Och jag säger: ”Därför att det du gör kommer från Satan, det ställer till oreda och källan till din motivation är avvikande.” Det finns också tillfällen då arbetet inte går tillräckligt långt och bröderna och systrarna är omedvetna om det. En del frågar mig om det är okej att arbeta på ett visst sätt, och när jag ser att deras aktiviteter inte kommer att avbryta det framtida arbetet, säger jag att det är bra. Den helige Andes verk ger människor en ram; de behöver inte följa den helige Andes önskemål bokstavligen, för de är utrustade med normalt tänkande och de är svaga, de har en del köttsliga behov, de har verkliga problem, och i deras hjärnor finns tankar som de i grunden inte har någon möjlighet att kontrollera. Det finns en gräns för vad jag begär av folk. En del menar att mina ord är tvetydiga, att jag ber dem att handla på vilket sätt som helst – det beror på att du inte förstår att det finns en passande ram för mina krav. Om det vore som du föreställer dig — om jag ställde samma krav på alla människor utan undantag och krävde att de alla skulle nå samma mognad – då skulle det inte fungera. Detta är att begära det omöjliga och det är principen för mänskligt arbete, inte principen för Guds verk. Guds verk utförs enligt människors faktiska omständigheter och grundar sig på deras inneboende kaliber. Detta är också principen för spridandet av evangeliet: Du måste gå långsamt fram och låta naturen ha sin gång; först när du säger sanningen tydligt och klart till någon, kommer hen att förstå, och först då kommer hen att kunna lägga Bibeln åt sidan. Vem skulle kunna bryta med konventionen om Gud inte genomförde detta stadium av verket? Vem skulle kunna utföra det nya arbetet? Vem skulle kunna finna en ny väg utanför Bibeln? Eftersom människors traditionella uppfattningar och feodala etik är så oerhörda är de oförmögna att göra sig av med dessa ting på egen hand, och de har inte heller mod att göra det. För att inte tala om hur människorna av i dag har gripits av några döda ord i Bibeln, ord som har tagit deras hjärtan i besittning. Hur skulle de kunna vara villiga att ge upp Bibeln? Hur skulle de så lätt kunna acceptera en väg som är utanför Bibeln? Så är det om du inte kan tala klartext om Bibelns inre historia och om principerna för den helige Andes verksamhet, så att alla människor blir fullständigt övertygade – vilket är absolut nödvändigt. Detta beror på att alla inom religionen vördar Bibeln och dyrkar den som om den voreGud; de försöker också begränsa Gud till Bibeln, och det är till och med så, att de inte når sina mål förrän de har spikat fast Gud på korset en gång till.

[nlgwj-esq]

MIN TIDSKRIFT ÄR AV MIN SEMESTER TÖMNING PLANETEN JORDEN (INKLUSIVE MITT MÖTE MED ALLSMÄKTIGE GUD JEHOVA, OCH EN ÄNGEL ALLSMÄKTIG GUD).

 Av Dr Neil Leslie Gilbert.-Williams-Jacksnephew (I SViMaträtt)

POST TVÅ

Jag (Neil Leslie Gilbert.-Williams-Jacksnephew) bara deltog i Church of Englands St Michael ' s, Croydon (under stiftet Southwark) massa.

 I dagens massa, hörde jag fader Philip stat i ett skriftställe något om: "Mary Guds moder: Herre Jesus Kristus Emanuel vår Gud, " (Som också angavs av Fadern Timothy i en annan massa).

 Tillbaka på 1980-talet. När jag var liten minns jag den del av skriften (Mary Guds moder: Herre Jesus Kristus Emanuel vår Gud) när nämns av kyrkoherden av tiden på St Stephen ' s Church St Stephen ' s Terrace, London SW8 1DH England, Storbritannien (VICAR Helen) i böner , som förvirrade mig på St Stephen ' s Church, St Stephen ' s Terrace, London SW8 1DH England, Storbritannien, så jag frågade pastor av St Stephens Church St Stephen ' s Terrace, London SW8 1DH England, Förenade kungariket (pastor Christopher);

Den heliga Bibeln säger i första Moseboken att allsmäktig Gud gjorde jorden! men Herre Jesus Kristus-Emanuel föddes på jorden på (ca) 25 december i Betlehem i Judeen, i södra Palestina i början av hösten 2 B. C. E [https://www.jw.org/en/bible-teachings/questions/when-was-jesus-born]. Därför, hur kunde Herren Jesus Kristus Emanuel har gjort jorden och mänskligheten om han är allsmäktig Gud, som Herren Jesus Kristus Emanuel föddes i början av hösten 2 B. C. E?`

 Pastor Christopher gav mig ett varmt leende och trevlig hälsning, inbjuder mig att få bekräftelse. Jag accepterade graciöst. Pastor Christopher frågade varför jag skulle acceptera bekräftelse. Jag förklarade att jag var intresserad av att vara en erkänd kristen som jag tror. Pastor Christopher förklarade att han i det ögonblicket kunde beskrivas som många ord, men han var ledsen över den delen av denna skrift och avslöjade sin privata syn i en grundläggande grammatik. (Jag beskriver pastor Christopher som extremt upprörd, och arg på dem som undervisar felaktigt bland andra punkter). Han berömde mig för att be min fråga, och tillät mig att bevittna honom göra ett arrangemang för att träffa sin kyrkoherde. Kyrkoherde Helen, som sedan bevittnade pastor Christopher hjälpa mig utveckla min ordalydelse; tro (effektivt vill vara säker på att jag menade att: tro = jag tror på Gud allsmäktig).

 Pastor Christopher var/är närmast, graciösa men strikt och trovärdig. Jag växte i tro. Jag fick frågan om jag hade några frågor. Jag svarade med att fråga om allsmäktig Gud fortfarande lever, och varför Joseph var känd som Lord Jesus Kristus Emanuels far om han var avlad av allsmäktig Gud.

 Jag var ungefär sagt: Herre Jesus Kristus Emanuel är son allsmäktig Gud (som vi alla Allsmäktige Guds ättlingar) född av Jungfru Maria, och resten kommer jag att lära i söndagsskolan och i kyrkan, som i grunden undervisning från Bibeln.

 Jag påminns och hitta ett svar i Grace (sade efter måltider):

"Vi ger dig tack för alla dina förmåner. O ' allsmäktig Gud, som lever och regerar för evigt. Och må de troendes själar avgick, genom Guds barmhärtighet, vila i frid, Amen "

 Jag nämnde dagar sedan, att jag var i sällskap med en Guds ängel (som verkade som manliga i enlighet med engelsk ordbok definition), som gav mig en semester/semester (bort av Planet Earth) via Shuttle. Den allsmäktige Gudens änglar är kända för att I som utomjordingar. (Jag kommer att avslöja mer senare).

 Flyg hastigheten var snabbare än någon flygplan hastighet som jag kände till ur science fiction-program som Star Treks varp hastighet. (Jag kommer att avslöja mer på en annan dag). Under min semester/semester, en ängel allsmäktig Gud och jag pratade. I en lugn period av min resa, en ängel allsmäktig Gud frågade mig om jag har några frågor. Jag hade många, men jag frågade om en ängel allsmäktig Gud visste vem allsmäktig Gud är, och om allsmäktig Gud är fortfarande vid liv. En ängel allsmäktig Gud hade en graciös klingande svar och sedan sa till i (Neil Leslie Gilbert.-Williams-Jacksnephew) Jag kommer att ta dig att se honom snart.

 Vid det ögonblick jag kom, (vilket inte var direkt från min fråga till en ängel God_ med en spännvidd på flera timmar) en ängel allsmäktig Gud sade, detta är den du människor kallar allsmäktig Gud. Jag tänkte omedelbart; Allsmäktig Gud lever (jag kommer att avslöja mer vid ett senare tillfälle)

 En av mina sista minnen när på semester/semester av planeten jorden är, en ängel allsmäktig Gud frågade mig om jag ville gå till solen. Jag trodde att jag inte skulle överleva eftersom det är bortom hett, men jag litar på en ängel allsmäktig Gud, och sade ja. När vi kom (som flögs i en ängel allsmäktig Guds armar (som en ängel allsmäktig Gud kan flyga/har vingar (närmaste engelska ordbok översättning)) en ängel allsmäktig Gud presenterade mig för Arch Angel, som satt (i sittplatser) vid gränsen bakom solen ( som är som en stor fläck ljus av mystisk flamma strukturerad som en cirkulär (sfär) inuti en vridbar spegel. (Jag kommer att avslöja mer vid ett senare tillfälle).

       POST EN

Jag har nyligen postat det här inlägget. Läs och om Nödvändigt Kommentar. Frid vara med er alla!

 En ängel av allsmäktig Gud (en extra Terrestrial) besökte Me (Neil Leslie Gilbert) i Church of Englands ST STEPHEN ' s CHURCH, ST STEPHEN ' s TERRACE, LONDON SW8 1DH, under stiftet Southwark TRINITY HOUSE, 4 CHAPEL COURT, BOROUGH HIGH STREET, LONDON SE1 1HW. (på Mer än ett tillfälle på 1980-talet. På en av en ängel av Allsmäktige Gud besök, eskorterade jag en ängel allsmäktig Gud till min Mödrar tidigare hem lägenhet 24 LULWORTH HOUSE, DORSET ROAD, nio ELMS, LONDON, SW8 1DR (där jag bodde med min mor och bror). Ängeln av den allsmäktige Gudens ankomst bevittnades av olika församlingsbor och pastorn (på tid/datum) Christopher Guinness och kyrkoherden i St Stephens Church.

 Vi gick från St Stephens Church (St Stephen ' s Terrace) längs Bolney Street till FLAT 24 Lulworth House (bevittnat av lokalbefolkningen). (Även om vi gick till olika platser som jag kommer att avslöja på ett annat datum, (inklusive Vauxhall Bridge, som är där hennes Majestät Drottningen-Elizabeth II/Her Majesty The Queen-Elizabeth II # [BUCKINGHAM PALACE, LONDON SW 1W0 kontoret i hennes Majestät Drottningen] talade på mig (framför en ängel allsmäktig Gud)-frågar om jag var okej och andra ämnen.

 Jag kommer att avslöja mer om mitt möte med en ängel allsmäktig Gud en annan gång, men när en ängel allsmäktig Gud och jag såg och pratade med varandra, kunde jag bevittna och avslöja att kyrkans arkitektur (bågar och fönsterkarmar och andra detaljer) i Chur CH: s struktur, är byggd/konstruerad i likhet med en ängel allsmäktig Guds mask & klädsel och anatomi funktioner.

 Därför kan jag bekräfta för alla, att genom att bevittna en ängel allsmäktig Gud och genom en ängel allsmäktig gudar arrangemang av-tar mig via Shuttle/Ship att besöka Allsmäktige Gud (som lever och regerar för evigt), att kristna och alla andra, bör tro på den Allsmäktige Gud genom vem Emmanuel-Jesus Kristus un-Skys oss.

 Jag känner mig så hedrad och välsignad att dyrka i en kyrka av England kyrka kyrko hus

GREAT SMITH STREET LONDON SW1P 3Az eller katolsk kyrka (under katolsk kyrka av England & Wales 39 ECCLESTON KVADRERAr LONDON SW1V 1BX).