#oschysst bara

[iridescent-glitch]

Osköm inzoomning på juryn kan jag uppleva

[tryingtounderstandbrainheart]

Still

Weird...vi är tydligen sjuka igen samtidigt alla tre :) Men det är himla mysigt <3. De har alltid varit mina bästa, hands down no competition really. Så många jag dissade för jag ville va med familjen hellre, kanske inte va så schysst :D det va nog för jag kände att det va liksom bäst, så varför ens...?

They still are.

Jag är nog en sån som är extremt jävla askräsen. Men visst, det vore kul att hitta de där som kallas kindred. Sånna som är varianter av mig som de säger finns därute i världen, De skulle jag vilja hitta. Viist betyder det nåt med de som söker mig men jag är rätt fed up med hejvadheterduochvadkommerduifrån. Ugh. Jag får väl fortsätta visa vem jag är och... locka till mig my fellow weirdos I guess. Jag har väl mest också varit skitdålig på att visa mina fjädrar. Jag har tyckt jag varit för mycket, för weird och ...FÖR. Jag växte ju upp i superstandard och så ska det minsann va, utan supervision. Så det vart väl lättare att bara gömma sig och bara visa några få. Men de fick ju inte ens en chans att se mig.

Vi alla tre har nån slags...tuff outside på olika sätt och vi är alla lite manliga i vårt sätt. Jag vet inte men jag gillar det. Det märks att vi kommer från samma uppväxt även om vi tolkade den olika. Inte direkt de mest kramiga och varma när man möter oss, men egentligen är vi tre nallebjörnar allihop. Vi har alla en slags gå undan och inte visa svaghet för någon, vilket egentligen är dumdum men ja...uppväxt och lärdomar I guess. Jag kan ju iaf visa mig svag för honom most def men ja...andra..? Not a chance really. Inte de heller. Vi är mer militärer än bullmammor, jag vet inte men det kanske var meningen så. Vi kanske behövde det och valde den familjen för att nå dit vi behövde.

Samtidigt så när jag mest är mig själv och följer impulser så träffar jag ju på människor lite här o där. Ta en fika med en främling eller fiska upp saker ur en brunn som inte är en nyckel är sånt som då bara händer. Nu sist va det hon som bjöd hem mig. Men de fastnar inte. Kanske för att jag inte ger de en chans, kanske för att jag inte öppnar mig tillräckligt, jag vet inte.

Men jag är trött på vagabondandet. Jag vill börja bygga nåt stabilt, på typ alla fronter. Sluta hoppa från jobb till jobb och inte lämna spår. Först är jag där och påverkar sen är det POFF and I am gone och kommer inte tillbaka. Nä sånt är känsligt och då kommer vi in på att visa känslor och det va tydligen livsfarligt. Better to avoid. Japp. Avoid and move on. And on and on and on...

Jag städar upp så bra efter mig att det känns som att i min värld så är allt detsamma efteråt. Jag är inte så säker på att det faktiskt är det dock. Sen tror de säkert att jag inte ens bryr mig, vilket egentligen är motsatsen. Great.

Solution?

Jag behöver träna på att visa den jag är tror jag. Öppna upp lite mer av skalet. Jag har ju på sätt o vis gjort det här och märkt att det definitivt finns en hel del weirdos out there :D det är skönt. Då känner jag mig hemma :).

Det är väl det som är det jag jobbar på nu. Våga visa individualitet. Norra noden i lejonet och södra i vattumannen anyone?! Bara därför jag kom hit, no biggie.

Kanske bottnar det i en acceptans av inte bara andra utan framförallt mig själv. ... att visa mig är att acceptera mig? Och att inte ¨'visa så säger jag att jag inte duger som jag är? Woah...

Den grå musen som egentligen är en färgfull elefant liksom. Det känns ju på sätt och vis som oschysst beteende. No brain wait...!

*flögrgL*

...

Nä...men... ja. Nåt sånt.

[saga-writing-sagas-blog]

Fakta och fiktion

TW: Könsdysfori och panikångest

Kim höll en kudde hårt i sin famn när hen öppnade ögonen och vaknade på morgonen. Hen kunde känna en salt smak i munnen, och när hen lade sina fingrar mot ansiktet kände hen också de blöta tårarna som rann ner över den ena kinden.

“Fuck!”, suckade Kim, som fortsatte med att känna med fingrarna över det svullna ögat.

Hen hade sminkat sig i all hast på tunnelbanan på väg till festen. Sedan, när de kom hem till Alex, hade det sista i Kims tankar varit att tvätta bort sminket. Hen tänkte på hur löjlig hen måste se ut nu. Hens ögon hatade att bära smink.

En gång när Kim var tonåring hade hen försökt sminka sig fin till en skolavslutning. Först skar hen sig vid rakningen. Sedan stod Kim framför spegeln i en hel timme och försökte täcka över sitt skäggstubb med hjälp av läppstift, concealer och foundation, samtidigt som raksåret öppnades gång på gång. Ögonskuggan fick slängas på när det bara fanns minuter kvar till att bussen skulle gå. Det hade blivit alldeles för mycket, och på något sätt hade hen lyckats peta penseln i ögat. På en gång hade tårarna börjat rinna, men hen var tvungen att springa till bussen ändå. Busschauffören frågade om någon varit oschysst, och alla på skolavslutningen stirrade på hens svullna och tårfyllda öga. Den gröna ögonskuggan, som sett så snygg ut i butiken, hade istället fått ögat att se sjukt och varigt ut. Allt hen velat hade varit att smälta in och att känna sig snygg. Det hade gått åt helvete.

Kim såg sig omkring i sovrummet och märkte att hen var ensam kvar i rummet. Bra, tänkte hen. Det kändes som att ögat var rejält svullet, men det kanske kunde gå att rädda. Det klirrade från ett annat rum. En doft av varma scones och nybryggt kaffe spred sig i lägenheten. Frukost. Tanken på vad som hände igår hjälpte Kim att släppa klumpen av ångest i hens bröst. Hen tog ett djupt andetag och log för sig själv samtidigt som hen gick till badrummet.

Hen låste dörren efter sig och ställde sig framför spegeln. Ett groteskt ansikte tittade tillbaka. Kim tyckte att hen såg bra ut, till och med att hen var snygg. Men den vetskapen gjorde inte att hen inte tyckte hen såg äcklig ut framför spegeln. På en annan hade det här ansiktet varit attraktivt, men på sig själv var det bara fel. Trots att hen visste att det var hens eget ansikte visste hen att det inte var menat att se ut såhär. Det svullna ögat gjorde det inte bättre. Om något förstärkte det de sjuka och förvridna ansiktsdragen, som på så många andra hade varit helt rätt. Inte för Kim.

Hjärtat började slå snabbare när ångesten i hens bröst växte.

“Fuck!”, sade Kim till sig själv, tyst så att ingen annan skulle höra. “Fuck!”

Hen hade förträngt hur intensiv den här känslan kunde vara.

Den kortvariga euforin hen känt över den lyckade kvällen blev som en trampolin ned till dysforin. Hen försökte tvinga sig själv att andas långsamt, men kroppen tog kontrollen och hen började hyperventilera. Det kändes som om hen inte kunde andas, som om hen var på väg att drunkna. Hen tog tag med båda händerna om handfatet för att hålla balansen. Den sjuka bilden stirrade tillbaka från spegeln, och hen kunde inte bryta ögonkontakten. Tårarna forsade nedför det förvridna ansiktet samtidigt som Kim kippade efter andan.

[lindaskugge]

Krönika i Icakuriren

Kaos, kris, katharsis, katastrof, kamp, känslor, konst, kultur, kabal (komplott) och kärlek.

Så beskriver poeten Katarina Frostenson själv både sin bok, K, och tiden för den stora krisen i Svenska Akademien.

Men efter att ha läst boken finner jag ytterligare en liknelse – som också börjar på K – nämligen drottning Kristina. Om man ska sammanfatta drottning Kristina i en enda mening blir det: En drottning med en grandios självbild som menade att hon bara svarade inför Gud.

Och ska man sammanfatta Katarina Frostenson, så som hon själv väljer att framställa sig i sin bok så är det megalomani, så kraftig att det är oerhört svårt att läsa hennes bok utan att bli generad.

På fullaste allvar skriver hon: ”Jag, poet Frostenson sen fyrtio år, av författaren Erik Beckman en gång kallad för ’diktens drottning’: uttrycket har upprepats. Som invaldes i Svenska Akademien vid trettionio års ålder.”

Katarina Frostenson skriver i K att hon har svårt för handlingar, att hon aldrig förstår vad böcker eller filmer handlar om. Men hennes egen bok har en tydlig handling, den handlar om Katarina (som enligt henne betyder ”den rena”) som ser sig som Drottningen av poesi och de sköna konsterna och som står över Svea rikes lag, och som nu utsatts för ett enormt, oförlåtligt svek.

”Vi ska visa dem!” är bokens återkommande mantra. Vad, undrar man. Att maken är oskyldigt dömd för våldtäkt? Gång på gång menar hon att alla ska be om förlåtelse.

Men själv behöver hon inte be någon om förlåtelse för varken hon eller maken har gjort något fel, utan tvärtom befinner sig i en rättslöshet som är oschysst.

Till slut kan hon tänka sig att be om förlåtelse för en sak, nämligen den stora Avunden hon orsakat hos sina undersåtar. Undersåtarna vars enda agenda är att destabilisera, att ta makten, att inta hennes plats i Akademien. ”Att byta regim.”

Hon skriver att konstkritikern Ulf Linde en gång sa: ”Katarina, jag har kommit på en sak. Det är du som är Akademien. Du är den Visa.”

Men nu finns det, menar Frostenson, ingen Akademi kvar eftersom hon själv, den visa och rena Drottningen, inte finns kvar och som likt Strindberg, Almqvist, Swedenborg och Bergman tvingats till landsflykt.

I Paris sätter hon på sig sitt armband med karneolen, en röd sten som påminner om ett nypon. En sådan som drottning Kristina hade i sitt vapen, som skulle skydda henne mot ondska.

Frostenson vandrar, likt en drottning av Guds nåde, längs Seine. Hon menar att hon själv befinner sig utanför alla lagar och citerar Einstein: ”Hon som faller befinner sig utan för alla lagar eftersom hon i fallet inte upplever någon gravitation.” Hon drömmer om 68-rörelsen där män och kvinnor gick gemensam front, till skillnad mot nu när allt tycks handla om ”separation mellan könen”. Hon är tvärsäker på att hon och maken kommer att få upprättelse med tiden.

Men det är nya tider nu. De gamla kommer aldrig åter.

[tryingtounderstandbrainheart]

Blarfh

Ostabil och liten. OBALANS. Körningen gick officiellt ok men jag kände långt ifrån den tryggheten jag ville ha. Det var tungt att andas och huvudet kändes lätt och spretigt. Men ja jag gjorde det och hoppas väl att det ska vara bra att utsätta mig för sånt. Min anställning går ut i juni och får jag ens pengar i sommar? Urk. Jag behöver så jävla mycket mer stabilitet än det här trasslet. Det är lite av ett dåligt skämt, honestly. 

På sätt och vis saknar jag allt, att det är så många fel att nästan inget är rätt. Ibland. Fast det kan flippa och kännas nästan precis tvärtom. Att på många sätt håller jag på och bygga det jag vill och har det bättre. 

men aja...jag är spillror av ägget idag, det får va så. Imorn kanske det är nåt helt annat eller redan ikväll. Jag tror liksom inte riktigt på att människor ÄR losers, att det är en evig stämpel utan att det är ett state, en känsla, en tro om sig själv och den går ju att ändra. Jag har ju redan gjort det massa gånger. Jag har lyckats gång på gång men ändå så fokuserar hjärnan just nu på allt som är snett med mig. Allt på en gång. DAGS FÖR UTVECKLING är det som universum säger mig. 

Men ja...jag försöker göra små förbättringar och försöker lära mig att dels se mina braiga sidor (jo jag har sånna också) och dels se MIN utveckling. Inte jämföra mig med atleter och proffs om jag inte är i samma liga liksom, Det blir bara smärtsamt och oschysst mot mig. Att jag vågar stå på mig och ta mer tid för mig borde exempelvis räknas för nåt. Att jag börjat träna,trots att det inte är nån som peppar eller säger åt mig, förutom mig borde räknas för nåt. Att jag gjort matschema igen och gör alltmer hemmalagad mat för att jag ska må bättre borde räknas för nåt. Att jag...nånstans borde ha ett värde för att jag är här och mest gör som jag tycker klingar bra med den jag är. 

Jag antar att det kommer mer förändringar framöver jag inte ens har en aning om just nu, det brukar ju det. Problem som kan vara SÅ verkliga och jobbiga idag kan vara borta imorgon. Det kommer ju säkerligen en tid efter corona då vi inte längre tänker på det. 

Kanske är det här den där jävla vetestärkelsen. För jag mår ju skit av vetemjöl och kan få värsta deppsvängarna numera. Känns som en sån. 

 Aja...får väl va skit idag :(