#självuppoffring

[forislynx]

Jag var en grå rymd full av intet. Vad kunde jag säga? En av oss måste få sorg. Låt det inte bli han.

Madeline Miller, Kirke  

[psykotiskapsalmer]

Undvikande

Det var en gång en pojke, i en stor värld av osanning och bedragare, som inte kunde ljuga. Men pojken var smart, kompetent och resilient. Han klarade sig bra trots sitt utanförskap. Han tog till orda, använde nyanserad otydlighet och tidens grumlande kvalitéer till sitt försvar. Han såg på de andra excellenta lögnarna med frustration och sympati… Funderade på hur de klarade sig så dåligt i en värld så skräddarsydd för deras osanning. Han hjälpte till. Gav av sig själv. Motiverat i början. Sedan motvilligt. Tills förbittring och självhat sipprade in genom springorna. Han levde som att han älskade, utan att faktiskt erfara det. Han blev tröttare och tröttare på att bära lögnhalsarnas bördor. Till slut såg han inte kärleken än något annat än ändlös självuppoffring. Och han blev rädd och defensiv. Han skulle aldrig lyfta ett finger för någon annan av något annat skäl än viljande frivillighet! Så rädd för alla typer av medberoende att han, när en sanning en dag knackade på dörren och frågade om han ville känna henne, bad henne att vända om och rädda sig själv... Och han funderade över sin ensamhet & bristande gemensamhet. Men såg förstås inte att där andra ljög för varandra, ljög han för sig själv. 

[posamuelsson]

Vad är det för vits med självuppoffring?

Jag ställer frågan till av den självuppoffringens främsta apologeter, Fjodor Dostojevskij, och han svarar så här (i Vinteranteckningar om sommarintryck från 1863, s. 76 ff,):

Tro mig: ett frivilligt, fullständigt medvetet och av ingen framtvingat offrande av hela sig själv till gagn för alla är, enligt min mening, ett tecken på den allra starkaste, mest välutvecklade och mest självbehärskade…

[forislynx]

Jag är genom 25-åriga getsemanekval förd till denna gräns. Varje blodsdroppe i mig protesterar. Men skall jag icke säga: ske Guds vilja? O, visserligen; men jag kan icke tro, att detta är Guds vilja. Det kan vara Guds vilja, att jag skall tömma denna fasans kalk: men tillåter han en att lida så, då måste det vara för att frälsa andra. Jag måste tala: jag måste ropa ur min grav om nåd för mina bröder.

Pontus Wikner, Psykologiska självbekännelser (1879)