#tynar

[sleepyphobos]

So guardians brought Tynar (the injured castle guard) to Earth. Healed him and fed him. Then Tynar spread the word to other castle guards that Phobos told lies about Earth.

What was a lie exactly? That people there are cruel and will treat them badly, because they look different? or that there’s no food and that Earth is a wasteland?

I wonder how many castle guards left in search for better life only to be met with people that treated them like beasts. 

[noriahvoods]

call me by my name 💌 tynar

[ellenvonellen]

Ett homodrama – en lesbisk omskrivning av Alfred Tennysons dikt “Maud (Part I)”.

Kom ut, My

Kom ut på spöksidan, My Falken, dagen, har flugit sin väg Kom ut på spöksidan, My Jag väntar här vid grinden Känner du en sötad fläkt av kaprifol? Jungfrurosdoften som dröjer    Medan häxtimmen närmar Mellan afton- och morgonstjärna Som himmelen djupnar till akvileja I skydd under grenar av hyll Att mötas och öppnas i månskärvans ljus Att vakna, att vara vid liv    Hela dagen har jag hört Toner av ditt missmod Hela dagen har suckarna följt dig I takt med de fjäderstrukna Tills tystnad föll med den flugna fågeln Ett lugn kom av månljusstrimman    Jag sa till violen, ”Det finns bara en Med vem hon kan vara sig själv” Kavaljerer kan hon gott lämna Hon som tröttnat på dans och spel Månen har nått sin högsta punkt Skuggorna har slagit rot Röster försvinner i förgrundens dån Stegen ekar och tynar    Jag sa till syrénen, “Dagen tar slut Med babbel och drömmar och vin Tilldras av herrskap och sucka ändå? Varför vänder hon lite på blicken?” “Kom hit, min My, styr mot syrénen Kom över till andra sidan”    Och jungfrurossjälen for in i mitt blod När musiken skälvde och steg  Länge vid bäcken stod jag och log Åt hur ditt skratt brukar porla Från bäcken till ängen, hela vägen till skogs Vår skog, mest ängslad av alla    I ängsmarkerna, vi har bevandrat Närhelst sommarvinden tog oss Syns våra fotspår från olevda liv Som lavendeln syns i ditt öga? Den leder till skogsdungar där vi mötts Just intill spökskuggans dalgång    Afodillstjälkar darrar av nerver Benvita kalkblad i frossa Små stjärnbräckor skummar vid bäcken Pimpinellernas pulsar vill rusa Men violen ska vaka från skymning med dig Och höra om ditt beslut Malvor och rosor klarvaket nyktra Drar andan för natten och dig    Jungfrurosdrottning i rosenknoppsland Kom hit nu, för balen har slutat Inuti siden och pärlemorglans I svider som tvånget har frestat Stig ur, kom ut, inmundiga ron Som ruvar i gåsört och ljung    Lysande tårar har fallit ned Från fläderbuketter vid grinden Hon kommer, min rara, min svala; Hon kommer, mitt val, mitt liv Den röda rosen ropar, “Hon är nära, hon är nära” Den vita rosen gnyr, “Hon är sen” Åkervindan lyssnar, “Jag hör, jag hör” Så viskar syrénen, “Vi är kvar” Hon kommer, den egna, den enda; Som luft var hon så lätt på foten Mitt hjärta till trots, skulle höra och slå Om så jord i en jordig bädd Mitt stoff skulle höra henne och slå Om ett sekel jag legat begravd Skulle väckas och rysa under de steg Och blomstra i lila och röd

[tryingtounderstandbrainheart]

Vuxensaker

Så weird på nåt sätt att man kan välja "fel" i sina 40's och 50's. Som om man borde vara klok och fatta bra beslut då medan man kan vara lika jävla clueless som en 17 åring. Hela grejen med att veta bättre funkar absolut ibland men far from alltid. Hela grejen med vuxengrejen vaju en stor jävla lögn. Ja jag är ju inte som jag var när jag var 18, jag har vandrat längre, sett mer och upplevt och överlevt mycket mer. Men att tro att jag fattar rätt beslut eller har koll på läget? Mmmh..! Hela veckan i rad. Or not.

Jag tror fan att jag kommer vara likadan i mina 70s. Stå där och kan inte matcha sockorna och kanske inte ska äta chips till frukost. För hela grejen med att jag skulle "bli vuxen" och liksom... jag vet inte, bete mig som en sån som pratar om bolån, whiskey och resan till pakistan känns som att ...då har jag nog dött in the inside.

VEM in their RIGHT MIND gillar att gräva ner sig i deklarationen och jag vet inte... vad gör vuxna? Jag har fan ingen koll. :D planterar träd i trädgården?

De finns nog inte. Inte de som fortfarande lever iaf. Vissa tokgillar ju siffror och detaljer iofs så då är säkert deklarationen värsta grejen. No judgement. It's just that...det känns väl som att det liksom skulle trilla ner nån vuxenpolett nån gång men jag mest...fortsätter vandringen som en förväxt tonåring med en jävla massa mer minnen och erfarenheter. En tröttare variant med jävligt mycket mer packning men still med glimten i ögat. The lajbajdo died somewhere down the road dock, det kanske är vuxet? Typ ah jävlar vad lust jag känner när jag har 48 000 saker som jag tänker på och oroar mig för. Det kanske är då man blir grå? Sakta tynar färgen ur en. Grå ska man återgå.

Så jäkla skumma saker hände i veckan. Saker jag inte kan förklara. Saker som nu läggs till livspusslet och också är bitar. Är de där? Vafan hände egentligen?! Oh and by the way den här biten kan du lägga till också, den kommer mest FÖRÄNDRA DIN VÄRLDSBILD FOREVER.

Jag kom just på att jag ju officiellt är en sån som ska lära mig att åka skateboard i mina 40's. Jag orkar inte bry mig. Life is too good för att fastna i sånt. Men jag Är ju det. Men vad skulle jag göra annars liksom? Knyppla och lägga korsord? Då kommer jag börja skjuta folk så det känns inte som ett bra alternativ. Jag längtar till den dagen då humanity bara näää vadå ålder, do what you want. Without harming others såklart.

Ser de mig...? Är jag deras tv-program? det är ju så jävla fuckat. I don't wanna know. Men tack. Tack för hejarklacken. Den uppskattas även om det är... eerie as fuck. Men fint. Så tack. Really.

Försöker mest att fortsätta göra sånt som jag gillar och ger mig glädje och mening. Känns som att det är bästa vägen.

[bildersomtalar]

En längtan

8 mars 2023 En känsla som ryms i kroppen, en längtan. En tanke som går bortom dagen, svävar över horisonten för att söka efter dagen som aldrig tyck komma. Längtan kommer och den tynar bort men det kommer igen när solen tittar fram, Den ligger och huttrar under stenars kyla om vintern och den tittar försiktigt upp för att pånytt sänka blicken. En längtan kan vara underbar och doften av den…

[ljussangen]

Du ler när andra skrattar fast hjärtat känner sorg Låter ingen rasera din befästa borg Som ett lamm i vargalya ständigt på din vakt Väntar på attacken var redo, givakt

Verkar i det dolda under hycklarnas förtryck Väntar på din chans en hjälp av ödets nyck Du gömmer dig öppet i cirkelns mitt Letar nya chanser att hålla folket fritt

Ensamvarg bland fiender står stark på egna ben inget kan få dig ner Ensamvarg bland fiender står stark på egna ben inget kan stoppa dig nu

Ryggen mot väggen väntar murens fall Samlar mod att storma ensam höra stoltas kall Drar sitt blanka stål hungrigt törstar blod Seger eller Valhall belöning för sitt mod

Offrar allt som offras kan sitt liv för när och kära Satsar allt för odal för heder och för ära Striden rasar runtomkring hjälten kring sig slår Kroppen tynar bort när han till Oden går

Ensamvarg bland fiender står stark på egna ben inget kan få dig ner Ensamvarg bland fiender står stark på egna ben inget kan stoppa dig nu

Valkyrior hittar fallen hjälte Som av hat tvingats ner Odens son blotar stort Om segern sin fader ber

[ror-witch]

30 Days of Witchversary, Day 20

A supporting character-

Tynar, aka Best Guard.

I really like the addition of a traitor guard in the cartoons (since Vathek was a spy from the start). The guardians show him the tiniest bit of kindness and he not only immediately switches sides but convinces a big chunk of the other guards to do so as well. Which should really tell you something about Phobos’ leadership skills if one his workers is willing to snitch over some rat food. 😅

Also I think it’s cute how he sort of seems to bond with Drake in season two. 

[norsesuggestions]

Hej och välkommen till vinterdepression, ge mig midnattssol innan jag tynar bort

Relaterar

[henrybronett]

- foto: Karla Louise Erna Bronett, född Schwede. Min mamma. 90 år.

Fotografier och dikter om min relation till en föränderlig verklighet
min mamma och hennes Alzheimer.
För det är inte bara mamma som förändras i detta, utan också jag.

Vem blir jag, är jag, i detta långsamma avsked?

Och ibland kan det kännas som om vansinnet väntar just bakom hörnet.
Vad kan man förankra sig i medan en nära anhörig sakta tynar bort?
Detta nu som egentligen är det enda vi kan hålla oss till
och som understundom blir outhärdligt.

Ställer ut 158 fotografier och dikter.
Dessa ögonblick, detta nu, våra liv som vi ofta går förbi var dag.
Så ofta som vi lämnar oss själva.

Plats: Bajit, Judiska kulturhuset på Nybrogatan
i Stockholm från den 19 oktober.
Utställningen pågår till den 12 december.

Välkomna! - hb ©2021. . .. . . . . . . . . #art #portrait #bnwportraits #poesipåsvenska #poesi #dikt #dikterpåsvenska #porträtt #mamma #fotoutställning #olympussverige #olympusomd #alzheimer #psykiskhälsa #poesie #poetry #utställning #photoart #portraitphotography #bnwlife #love #relation #relationships #mama #photopoetry #fotopoesia #fotopoesi #poesipåinstagram #dikterpåinstagram #poetryisnotdead (på/i Östermalm, Stockholms Län, Sweden) https://www.instagram.com/p/CVFYmp1sK9z/?utm_medium=tumblr

[heartbeatsandtears]

Multiversum.

Det känns som jag lever i ett parallellt universum. Som att inget av det här händer på riktigt. Jag ser en film som innehåller mig och de jag tänker på varje dag, men inget är verklighet. Jag grottar ned mig i renovering för att ha något. För annars har jag inget. Det är klart de skulle få barn samtidigt. Komma närmare. Och jag tynar bort. Jag har inte tagit in vad som hänt. Lever i ett annat universum istället. Där han snart kommer tillbaka. Precis som det var för sex år sedan. Precis som jag fortfarande känner. Jag har en egen tidslinje med så många grenar. Och ingen av dem känns verklig. Alla är ett sätt att fly. Hoppas på något bättre. På något annorlunda.

Två personer som betydde så mycket i mitt liv utan att jag egentligen lyckades förmedla det ordentligt. Och båda är borta. Jag fortsätter i min film. Med en känsla av overklighet. Väntar på att jag ska vakna och inse att alla dessa år bara varit en dålig dröm. Världens sämsta serie. En tragisk huvudfigur som inte åstadkommer något. Jag vill inte se den längre. Jag vill vakna.

[photofabulicious]

📝Har känt det ett bra tag nu... Att jag sakta håller på att glida bort... Att jag inte har någon riktig koppling till den här världen längre... Har inget ankare som håller kvar mig när det stormar på havet. Och det stormar hela tiden. Vinden slutar liksom aldrig att blåsa. Då är det svårt att hålla kvar båda fötterna på jorden. . Den här känslan började när mamma blev sjuk. Ett halvår senare dog hon och det kändes som att en del av mig försvann. Den här konstiga känslan blev sen ännu värre när mammas ex började strula pga pengar. Att bli så förrådd igen... Och ännu värre när jag inte fick den hjälp jag behövde från läkarna... och ännu ännu värre när min katt dog. Tre år innan detta dog ju pappa oväntat också vilket inte gjorde saken bättre. Isoleringen som pandemin har gett oss har varit skön för mig, men den har också gjort att jag tappat fotfästet om omvärlden ännu mer... . Tror alla som känner mig märkt att jag inte är samma person längre. Trots att jag försöker. Men jag känner hur jag sakta glider bort mer och mer. Som att jag tynar bort mentalt. Som att halva jag har försvunnit inombords. Själlös. . De senaste åren har jag gett upp vänner, släktingar, hoppet om att hitta kärleken och flera andra av mina drömmar... Även om jag har gjort stora förändringar för att försöka hitta tillbaka till mig själv (tagit studieledighet tex), eller kanske hitta ett nytt jag. Ett bättre jag. Vara han som vågar. Han som inte är lat eller personen som alltid bjuder på ett skratt. Men det har inte gått... . Jag är inte ens ledsen. Inte deprimerad. Bara tom. Tom på känslor. Tom på energi. Jag vill varken leva eller dö liksom. De stunder jag känner glädje är så korta numera. Förut var jag glad hela tiden. Flera år i sträck. Nu är det en kamp att sätta på mig ett leende i fem minuter. . Ni behöver inte vara oroliga eller något! Haha. Försöker bara beskriva den här känslan av tomhet och det måste låta så deprimerande! Haha. Nä, nu ser jag fram emot melodifestivallördag mest av allt. Lite human interaction med vänner är den bästa medicinen mot allt. Även tomhet.💖 (på/i Stockholm, Sweden) https://www.instagram.com/p/CLpT05ppFIy/?igshid=1ih1yhk6dcw0p

[minatankarochfunderingar]

Till Helen

Jag vet inte fall du läser det här jag skriver.. men om du gör det så är de här till dig.. jag förstår inte dig alltid och du har nog inte förstått mig alltid.. jag förstår till ex inte hur du kan ha sagt och skrivit såna fina saker till mig.. hur man kan göra det utan och mena det.. för det är den känslan jag har att man kan inte säga eller skriva så och att de bara kan försvinna så fort.. för allt fint jag sagt om dig de har kommit från mitt hjärta och jag älskar verkligen dig.. å de har jag märkt mer och mer för varje dag.. jag trodde själv det skulle bli lättare och lättare att saker tynar bort men för mig har de vart tvärtom.. de blir vara svårare och svårare..

Åh jag känner min kropp att den snart lägger av helt.. vet inte hur länge till den kommer orka.. om den ens orkar till imorgon.. hur länge mitt trasiga hjärta orkar till.. men jag vill säga iaf att jag älskar sig de gör jag

[chickensheartpigs]

Jag tror jag sitter och håller andan i väntan, väntar på att du ska komma tillbaka. Att du ska dyka upp från intet och be oss försöka igen. För det är vad jag tänker på, hela tiden. Att söka upp dig. Att be oss om en andra chans. Men jag bestämde ju mig. Den här gången skulle det inte vara jag.

Men du står i tystnad medan jag tynar bort. Dina ord har ingen betydelse för allt du sa var lögn, och allt jag sa var sant. Du lät mig gå utan ett ord, och släppte taget om mig. Och så är det så lätt att fortsätta leva. Att glömma bort.

Vissa tankar gör mig så äckligt ledsen. Äcklad av bilder som dyker upp i mitt huvud som jag inte vill tänka på. Hallucinerar din doft på morgonen, tänker på din kropp mot min. Hur mycket jag vill ha dig, att jag inte ens kan tänka på någon annan -

Men du? Du vill bara bort. Vill bara glömma. Vill se världen utan mig i den. Och kan jag klandra dig? Det gör jag inte. För jag förstår. Saker och ting gick inte som vi tänkt oss, kärleken blev både blind och våldsam. Jag vill inte ens se på mig själv nån mer.

[brevfranenannantid]

7.

Jag upplever att jag anstränger mig mycket mer för att försöka minnas dig nu för tiden. Som nu, när jag tog en klick av din parfym på min handled och begav mig ut till den Coop vi brukade handla på. Jag hade ingen agenda utöver det att jag ville promenera samma sträcka, återuppleva gamla minnen, bevara något som långsamt tynar bort. Jag gick till alla gamla ställen vi brukade stanna vid - brödsortimentet, chips & läsk-avdelningen, glassfrysarna, chokladhyllorna vid kassan - här kunde jag stå för evigt. Jag kunde inte rå för det utan köpte med en burk Cola Light Exotic Mango, den vi jämnt brukade dricka. Det är som att delar av dig håller på att blekna bort ju längre tiden går men att jag tvingar mig själv att leva kvar i något som sedan länge inte är en verklighet. Jag är nog bara rädd att om jag slutar göra sådana här saker försvinner du för evigt, och att det lilla jag gör för att försöka fortsätta känna är en desperat jakt efter att bevara dig. Jag är oerhört rädd för att släppa taget. 

[bravepoems]

050918

Det är något med när sommaren långsamt tynar bort, när mörkret blir påträngande och man långsamt accepterar att kläder och livsmönster behöver ändras lite. Varje år kommer det med samma vemodighet, instabilitet och behov av verklighetsflykt. Till en början förstår jag aldrig varför, hösten är ju min favoritårstid och jag känner aldrig en anledning att sörja att sommaren tar slut. Men så kommer den dagen och påminner mig. Det sitter i alla celler. Det som hände påverkade mig inte där och då, till min omgivnings frustration. Men det bar med sig ett kommande rent helvete. Roten till allt jävla ont. Och vetskapen om det är uttömmande och befriande på samma gång.

[pessimiist]

Tankar

Så fort man söker på taggar på tumblr, Instagram, vad som helst egentligen.

Så kommer det bara upp saker om personer som är olyckligt kära, om de som vill kyssa personen de saknar.

"Jag saknar dig" handlar inte bara om den där speciella man älskar, och "jag behöver dig" behöver inte ha någonting alls att göra med den man vill spendera sitt liv med.

En liten text om vänskap, eller rättare sagt, saknaden av den.

Jag saknar dig

Jag saknar våra samtal

Jag saknar att du förstår mig

Förstår vad jag menar

Jag behövde aldrig använda smileysar

För du visste att jag tyckte att de var överdrivna

Och du förstod ändå exakt vad jag menade

Jag saknar att jag

Inte ens behövde skriva någonting speciellt

För att du skulle förstå

Att jag behövde prata

Jag saknar att du alltid lyssnade

Jag saknar dina teorier

Dina svar

Dina kloka ord

Din hemska dialekt

Jag saknar vår vänskap

Den jag trodde var omöjlig att bryta

Jag saknar att vi, som syskon

Kunde tycka att vissa saker den andra sa var helt sjuka, idiotiska.

Jag saknar att vi, som syskon

Alltid förstod att vi alltid hade varandra.

Det känns avlägset

Som att det tynar bort

Mer och mer

En förlorad vänskap

En förlorad bror

Jag sörjer som att jag förlorat en del av mig själv

Igen