ebbasaurus

[ebbasaurus]

“Tal till nationen”

Hej, kära läsare (välkommen till min internetsliga textbank), hoppas du har det bra. Jo, det är precis som du tänker: jag har tentavecka nu och borde absolut ägna mig åt min tenta, den sista för terminen. Men innan jag skriver om 1900-talets idéhistoria måste jag dela med mig av en reflektion angående en spegling av den i 2010-talet, till er. 

Det var nämligen så, att jag gick in på SVTPlay häromdagen (mama needs her weekly dose of folklig tv-underhållning) och hoppade till (OBS ej en dramatisering, det hände verkligen) av en GIGANTISK bild på Jimmie Åkesson och titeln "Tal till nationen" skrivet på den. Det skakade till i magen. På samma sätt som det bara gjort ett fåtal gånger, som när jag såg en verklig nazi-armbindel för första gången, i en antikhandel i Aten, och allt jag läst och sett på tv och film, och allt min morfar berättat för mig om sin barndom, blev verkligt, liksom landade i mig, på en och samma gång. Det var som att jag tappade kontrollen över min reaktion och i stunden inte visste vart jag skulle ta vägen, bara bort. Bort bort bort, ut, bort, försvinna. (Jag tror seriestripparnas uttryck “GAH!” uppfanns för att illustrera den känslan. Det är ev. lite nära..?) Som när man väntar väldigt länge på en buss i mörkret i minus typ 22 grader och hela kroppen spänner sig, eller när du varit vaken 24 timmar och är så trött att kroppen börjar darra och andningen blir krampaktig. Därav hoppet, antar jag. Det blev påtagligt: Igår, att det kan bli så, att det blir han som ska hålla tal till nationen, att det kan hända. I Aten, att det hände. 

Det börjar långsamt, det är en stegvis process. Först smyger mörkret, långsamt, tyst tyst. Sen, när, utan att vi uppmärksammat det, en förändring har skett och vi vant oss vid det skumma och glömt hur världen såg ut innan dunklet krupit sig på, har vi också förändrats. Vare sig vi velat det eller inte, oavsett om vi varit medvetna om det eller ej. 

Det normala är inte vad det var. Värdighet har blivit något annat. Sanningen tycks på bred front vara missförstådd som begrepp. Som att det finns någon objektiv relevans i “min sanning” och “din”. Sanningen kan betraktas som fullkomligt sann först när den är möjlig att styrka sakligt. “Din” eller “min sanning” handlar i regel snarare om en känslomässig upplevelse. En sådan är icke att förväxla med sanningen. En känsla kan ju, visserligen, vara sann men är inte därmed densamma som sanningen. Sanningen i sig är något annat. Fakta* är en bra utgångspunkt för att finna den. Observera, att fakta inte är detsamma som “alternative facts”, för något sådant existerar inte. Att använda begreppet är att fullständigt förvanska innebörden av ordet “fakta” eller “facts”: det är en oxymoron. “Alternativ” i det idiotiska begreppet “alternativ fakta” slår ut “fakta” ur sin egen ekvation. Den saklighet som “fakta” innebär elimineras direkt när ett “alternativ” presenteras. Det är alltså en nonsenssammansättning. Fakta kan betraktas och presenteras på olika sätt, ja. Men i själva faktan finns inget alternativ. Då är det påhitt eller lögn. Kom ihåg att begreppet uppfanns av Donald Trumps kampanjchef för att släta över hans lögner och få dem att verka, som vore de legitima. Sluta använd begreppet. Låt det dö. Språket påverkar hur vi betraktar verkligheten. 

Igår möttes jag alltså av en jättebild på Jimmie Åkesson och texten "Tal till nationen -- mitt Sverige 2028" -- när jag gick in på SVT PLAY. Idag analyserar jag, eftersom jag har tenta om 1900-talets idéhistoria, Benito Mussolinis fascistiska manifest från 1935 och det Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiets (sedermera Tyska Nazistpartiets) partiprogram från 1920. Jag bestämde ikväll att lyssna på SD's partiledares tal, och konstaterade därefter att Åkesson och Mussolini säger EXAKT SAMMA SAK, om än med olika retorik.

Det fasas in. Trygga ord i en giftig kontext. 

DÄRTILL gör SD's partiledare i sitt "tal till nationen", om sin vision för Sverige år 2028, flertalet yttranden som i praktiken delvis eller, faktiskt, helt överensstämmer med det Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiets (sedermera Tyska Nazistpartiets) partiprogram från 1920. 

Det kan vara bra att veta OM DU TVEKAR.

Det kryper och smyger tills tillräckligt många blivit blinda och döva utan att märka något, tills vi famlar och tappar greppet om verkligheten men tror oss se klart. Då bullrar det in, mörkret, sveper in över oss och kväver de som dittills kunnat se, kunnat tala, kunnat andas. En gång för alla. Till slut finns inget kvar att kippa efter. 

*fak`ta ● som inne­håller sakliga upp­gifter.

[ebbasaurus]

2018 (en till följd av förvirring långt senare publicerad nyårsodyssé)

Heeeeeeeeeej, alla släpiga små oxar och välkomna till oxveckorna, för visst är det härligt att få kämpa på, kämpa på, kämpa på och känna att man lever genom att känna hur det liv man har sådär sipprar ur en undan för undan? JA! KANON! TOPPENKALAS! WIIIIE! <3

(Vi till vänster, oxar, med livet man vänder sig bort ifrån till höger, här illustrerat av en samling människor, vilket ju ter sig extremt bokstavligt om en bara rakt ut överför sitt sociala beteendemönster just nu till denna illustration.) Det är nytt år!

Skoja, det är fett gammalt, är ju över 2 veckor nu. (HA HA! När tror jag att vi lever egentligen -- 1882 eller? Det är digitala eran nu ju! L0L, tiden rusar -- vad har den ens för värde om den inte är snabb och i framåtrörelse? HA HA! Nej, GAMMALT är det, året.)

Närå. Nytt(ish) år, nya möjeligheter, som det sägs.

Vad göra med detta då? (Förutom det uppenbara, att vagga sig in i en våldsam existentiell kris.) Tja, jag börjar plugga, detta fick jag veta för 5 dagar sen. Började igår. Idéhistoria. Känns gött å få tänka lite, och lära mig saker. Ser fram emot att lära mig nya saker och tänka igen! 

“Vad blir man då då?”  Tja, professorn säger att man får ha “FE RUK TANS V ÄRT KUL” i ett halvår, så det känns ju toppen. Så kanske glad?

Nä, men blabedibla. Jag ska plugga idéhistoria i vår. Ska skriva. Vill -- så jag SKA väl? -- eventuellt göra film (domdera lite), och så har jag vaskat fram ett litet häfte att föra dagbok(?) i. KALLA MIG KNAUSGÅRD SKOJA gör inte det. Ska VERKLIGEN INTE skriva om att borsta tänder och rövar. Men har märkt att jag glömmer så mycket (OBS 10 år sedan jag var 15 i år, men har typ glömt allt som hänt sen dess!?) och är virrig, så jag tänker att en liten månlandning per kväll kan hjälpa mot båda de sakerna. Än så länge har jag skrivit typ 8 av 15 dagar... Så det går väl SÅDÄR med den lilla nyårsföresatsen.

NU: LITE TV-TIPS:

GODLESS, Netflix.

Goddamn. (Hade kunnat heta så pga. är SÅPASS BRA. Det är det enda man tänker.) Merritt Wever (här till vänster i bild) är magisk, och det har jag alltid sagt, punkt och slut. Basta.

TOP OF THE LAKE Jag vill ju egentligen alltid tjata på om Top of the Lake, som min bästa toalettväninna Jane Campion skapat, skrivit och delvis regisserat. Av denna UNDERBART VRICKADE JÄVLA ULTRASERIE (den enda kriminaliga grejen jag orkar bry mig om) finns 2 säsonger, varav den första heter Top of the Lake och den andra Top of the Lake: China Girl. 

(Här är mina idoler, Elisabeth Moss, Gwendolyn Christie och min bästa väninna Jane Campion på inspelning. Mys!)

Se båda serierna och båda säsongerna av Top of the Lake pga. ndfNFÖKD FÖKAjnfdöksajdköJ SDKJ !Lfskndal. (!) So good.

HEJ Å HÅ! Nåsta gång kanske jag ger komeditips? Kan väl ge ett nu direkt iofs..?

THE GOOD PLACE, Netflix Denna serie går inte att förklara... Se den ba! Ev. det mest störda på tv just nu! :):):)

Ha det!

[ebbasaurus]

Hallå! Hallå! Håll käften på dig & lyssna

Hej allihopa! Nu är det fredag igen! Tänka sig. Tiden går så fort.

Jag har varit i sjuk i snart en vecka. Hemskt tråkigt är det. Det hemskaste är att jag ju tänker många tankar när jag inte har nåt att göra (och det har jag ju inte, för jag är ju sjuk) och förkylningen har satt sig PRECIS på stämbanden, så jag låter som jag 1. Satt nåt i halsen. Eller 2. Är en grötig man i 60-årsåldern med en livstid av supande och rökning bakom sig. Bl.a. Och då är det ju bäst man håller käft. Hostar annars också som vore jag Jan Malmsjö mitt i ett asgarv, fast utan asgarvet.

Ja, ni fattar. Jag har många tankar, få decibel att nyttja. Och då jobbar jag upp en god eld av ilska och frustrationer. Och så går jag loss i skriveriet, som här nu då.

Ingen av er som läser detta har såklart missat #TystnadTagning #NärMusikenTystnar #MedVilkenRätt eller något av de andra uppropen där yrkeskvinnor ÄNTELIGEN yttrar sig om trakasserier de utsatts & utsätts för i sitt arbete. Dels för att ni väl är typ 4 pers som läser detta och därmed vore det osannolikt rent statistiskt, men jag antar det också eftersom ni ju uppenbarligen har ögon att se med.

Jag älskar att kvinnor nu står upp och gormar ut skiten, kastar den dit där den hör hemma och gör det TILLSAMMANS, som en röst. Det bullrar så högt. Vibrerar, nej skakar. Bulldozern gasar in. Det är mäktigt. Ner på backen, gubbslem & slempojkar. Och så kör vi. Sen har vi den aspekten, att det är kvinnor som går ut tillsammans just i sina yrkesroller. Det adderar ytterligare ett lager, på nåt vis. Eftersom gubbjävlar och mansgrisar och killsatar (misogyna rövnissar av alla dess slag egentligen) inte verkar veta att sätta värde på kvinnor bara så, som mänskliga varelser, och än mindre som yrkesutövande eller överhuvudtaget människor kapabla till utomhushållelig verksamhet. Då blir det som ett extra långt långfinger rakt in i deras dumma själlösa ögonhålor. Det är mäktigt. De tvingas betrakta dem som människor, som skådespelare, musiker, jurister etc. Kanske funkar? Jag vet inte. Hoppas det. Hoppas de skiter ner sig i skräck också, fattar och slutar hålla på.

Detta har jag iallafall funderat mycket över denna vecka. Det är intressant när man grubblar och kommer framåt och liksom INÅT i sina tankar och resonemang. När ens egen förståelse fördjupas. Det upplever jag att den gjort på nåt vis, även om jag ännu inte helt kan formulera mina insikter exakt som jag vill riktigt ännu. Behöver ev. testtjöta först. Testskriver lite nu. Sen kanske jag kan skriva bra om dem. Hoppas det.

Det är ju det där dock, med att tänka djupt om ett ämne, på sin egna lilla kammare när man borstar håret framför spegeln mitt bland alla rosa, småblommiga tapeter, i underklänning, medan man visslar på en ljuv liten trudelutt och viftar med ögonfransarna (som jag naturligtvis gör dagligen ety är en kvinna), som gör att man blir BINDGALEN av ilska när sedan en “trött” man på internet säger att han “är trött” på me too-rörelsen. Jag blev rosenrasande när detta hände idag. Och är du nu en man (eller något annat, det är inte så noga) som också “är trött” och/eller tycker att “me too-kampanjen gått överstyr” (OBS. är ej en kampanj, utan en rörelse), att den “kanske är lite väl överdriven” eller att “man inte bör hänga ut folk” och/eller att “alla män är inte dumma” svarar jag dig som jag svarade den andra “trötta” stackaren tidigare idag:

Sluta anta dumheter om andra. Är du trött på kampanjen, tough shit.

Vi, kvinnor, flickor, ickebinära och transpersoner är trötta på att hela tiden behöva beräkna risken att bli utsatt för sexuellt våld & trakasserier. På bussen, på jobbet, i toakön, hemma, på festen, i matkön i skolan, överallt. Det om något är tröttsamt. Klart som fan det gäller alla män, för hur ska jag kunna urskilja ett rötägg ur mängden bra män, innan han utsatt mig för skit? Har testat det. Har ej funkat. Vi är många med liknande erfarenheter i den saken, som du kan förstå om du läser vittnesmålen idag såväl som i Tystnad tagning och övriga me too-upprop.

Trött på rörelsen kan du inte vara om du på riktigt bryr dig om saken. Rörelsen är inget annat ÄN saken. Jag förstår att du ogillar att enskilda personer hängs ut. Det är komplicerat. Men uthängningar är inte rörelsen, är inte saken.

Bryr du dig om sakfrågan, gå inte emot kvinnors vittnesmål. Tro på oss, vi har absolut inget att vinna på att ljuga. Att säga att någon överdriver/KANSKE överdriver är att säga att deras upplevelser inte spelar roll. Gör inte det, för allt i världen. Det är i sig ett övergrepp, på ett mänskligt plan. Sätt stopp för övergrepp när du ser dem ske eller vara på väg att hända. Hellre en gång för mycket än en gång för lite. När du eller någon annan säger något eller skämtar på kvinnokroppens och kvinnors integritets bekostnad, ifrågasätt det, påpeka vad de/du själv just gjorde och att det är skevt. Det kan bli tröttsamt, sure. Men tro mig, övergreppen och allt vi gör (per auto vid det här laget) för att undvika dem, och all skit som ligger kvar i en efter att man ändå utsatts för dem (för det händer ändå) är ännu tröttsammare. Man blir jävligt trött faktiskt. Därav uppropen. Så lyssna bara, och gör nåt.

****Jag vill påpeka att jag, när jag skriver “kvinnor” och “kvinnokroppen” osv. i mitt resonemang också menar att inkludera ickebinära & transpersoner. Anledningen till att jag inte skrivit ut det här är att jag skällde ut en snubbe som uppenbart är för dum i huvudet för att kunna hålla mer än en bild i sinnet åt gången. Läser du detta och identifierar dig som ickebinär eller trans vill jag att du ska veta att jag ser dig och att jag alltid står på din sida, mot snäva stroppar utan medmänsklig insikt, 4ever.

[ebbasaurus]

Skrivrynkan

Hej hej hallå, alla tre som läser detta! 

Nu är jag tillbaks igen! Gissa varför! Skoja. Det är klart det beror på att jag borde göra nåt annat egentligen.  “Vad, Ebba? Snälla berätta. Schyrra? Kom igen då!!” “Jaja, sluta tjata, jag SKA. Lugna ner ‘ej.”

Jo, jag håller på och ska söka skrivgrejsa. Med “grejsa” menar jag kurs. Men det känns lite utlämnande att skriva, så jag skriver “grejsa” istället. Så, nu vet ni! Det är ett personligt brev som ska skrivas och som jag får rynkor i pannan av. Har en riktig RARING till skrivarkompanjon vid vänster ögonbryn. Tror att om jag trycker ihop ögonbrynen riktigt ordentligt kanske rynkan börjar diktera? Ska testa. Återkommer med utfall (om det funkar, pga. vore ju en enorm grej!?). Personliga brev är ett jävla otyg, det må jag säga. Extra svårt att skriva när man typ måste...vara lite bra på det? Nu är det visserligen inte Biskops-Arnö -- denna författarpretantionsinstitution -- jag ska söka (för de har bara höstintag yao) men ändå. KUL ÄR DET INTE. Svårt däremot -- och ångestdrivande så det fanimej förslår! :)  ÖNSKA MIG OCH SKRIVRYNKAN LYCKA TILL! Ska bjucka på lite film & tv-tips förresten, while I’m here! Har nämligen prokrastinerat, inte bara genom att skriva detta, men även med hjälp av min absoluta favoritsysselsättning: Prokrastinerings-TV!

Den här gången är det inte om Joan Didion. Det var förra ju. Inte är det dokumentär heller, även om själva ramberättelsen baserats på en sann händelse i det viktorianska Kanada. Nu är det DRAMAH! Signerat Margaret Atwood. 

Tja, eller denna gotterpåse/deppmacka till tv-serie är, precis som den OFATTBART BRA “The Handsmaid’s Tale”, baserad på en roman av Margaret Atwood, som också betitlas “kreativ producent” här, vilket väl tyder på nån slags roll i produktionen (men det kan också betyda NADA). Serien heter “Alias Grace” och är den där bilden på en tjej i huckle som kommer upp när du loggar in på Netflix. SE DEN. Pga. den är toppen! 

Bonus också att den skrivits och regisseras av två kvinnor. Nu kommer jag kanske säga emot mig själv i det här “manligt/kvinnligt är sånt jävela TRAMS”, men grejen är att jag, efter mucho research på ämnet (kom ihåg att jag skrev c-uppsats på cirka detta ämne) ändå kan se vissa val som dessa kvinnor gör -- med ett var sitt kvinnolivs erfarenheter i ryggsäcken -- som en regissör eller manusförfattare som är man aldrig hade gjort. De är nyanserade och komplexa på ett sätt som liknande historier, när de berättats av män, alltsomoftast inte är. Det blir mänskligt, snarare än våldsamt. Mindre voyeristiskt och mer inkännande. Det uppskattar jag.  (OBS. Det finns vissa filmteoretiska skrivelser kring detta med manligt/kvinnligt berättande. Bitvis intressanta. Säg till om du vill veta.) Sen är det ju alltid fett när kvinnor gör saker -- eller snarare när feta grejer visar sig vara gjorda av kvinnor. Det är ju bonus! Så grisgubbarna kan hålla käften lite. Och bara det är ju njutbart i sig. :)

Sa jag att jag absolut tycker att du ska SE “Alias Grace”!? Gör det! 

Stark 4/5 efter tre avsnitt. HEJ PÅ ER, ALLA 1,5 personer som orkat läsa klart! Tack för stödet. Nu ska jag skriva brev. 

Fy fan.

[ebbasaurus]

HEJ IGEN! Här, varsågod...

Hej, där! Hej hej. Trevligt ja. Tjena.

Nu är jag här igen! Tänka sig. All denna skepsis jag burit på, riktad gentemot yrkesgruppen “bloggare” och så kan jag inte upprätthålla det ens på hobbynivå. Det är en skam! (Nää skoja ba. Jag har bara på ett respektfullt sätt låtit bli att peta på bloggen pga. varför skulle jag behöva säga & göra allt som faller mig in hela tiden? Häpp!)

Nääärå. Har, precis som jag här ovan just kom fram till, abslout ingen skam i kroppen, och därför kan jag lalla på här bäst jag vill, eller inte. Bloggen här, vet ni, är en förlängning av mitt bitvis överhettade lilla huvud, så DEN ÄR MIN! (Tribute till Matte-Anna4ever. Den som fattar fattar.) Jag gör vad jag vill och den blir som det blir.

WHATEVER, HOMIE! Kul att du är här! Jag tänker att jag kanske ska taga till orda i egenskap av min faktiskt helt uppnådda titel “filmvetande kandidat” (till vad benämns man ens som “kandidat” ändå? Livet? Fyfan vad mörkt isåfall) och bjucka på lite filmtipz el. dyl. fr.om. nu. 

Tjaa, eller, vi får se vad det blir. Detta är som sagt en content fluid blog. Den blir vad den blir liksom.

Här kommer iallafall mitt första (steamingly hot & helt pinfärska) tips på vad du, kära läsare (sa jag hej?) ska sätta dig ned på lilla rumpetussen, helt bekvämt och utan din telefon, kanske med något varmt att dricka (pga. tröstande + det är lite kylslaget både inne & ute såhär på höstkanten) och bara gå in i.

Gå in i, ja. Den här filmen är inte egentligen något man bara “tittar på”. (Det kan nog vara så i och för sig, att en del av dess storhet är att den inte faktiskt kräver att du ska gå in i den, men den bjuder ändå artigt in till det, så klampa på så får du ut nåt av den också). Jag tycker den känns öppen på nåt vis, snarare än blottande, vilket är uppfriskande när det handlar om dokumentär/porträttfilm nuförtiden. Den är inte effektsökande på samma sätt som så mycket annat berättande idag är. Man kan ganska snart bara slappna av, sluta vara en betraktare  av filmen, och istället bara sjunka ned och vara, i den (ej dundervanligt på Netflix?). Som man gör med en bra bok. Vilket ju är en SUPERPASSANDE liknelse eftersom den handlar om Joan Didion. Och fan, vad bra hon är! Filmen handlar, obvs-cakes, om Joan Didion (amerikansk journalist och författare) och tar inte egentligen avstamp ur, men förhåller sig nånstans ändå till hennes bok “Ett år av magiskt tänkande” som kom för några år sedan. Hon skrev just den boken i och om sorg, efter att hennes make dött, sittandes vid köksbordet en decemberkväll 2003. “Han pratade. Sen gjorde han inte det.” 

Jamen, ni fattar kanske? Stringent som satan är hon. Se filmen. Läs böckerna. Hon har skrivit massor nämligen. Riktigt sjuka grejer. Och det pratas det också om. Jamen, så se den!

Joan Didion är visserligen bättre än själva filmen, men det säger inte så mycket, för hon är...Joan Didion. Jag tycker filmen är bra tho. 100% värd att se. Och huvudpersonen är fantastisk. Så äre ba. 

[ebbasaurus]

HEJA FIFFI!

HALLOJ!

EBBASAURUS ÄR TILLBAKA OCH TJEJIGARE ÄN NÅNSIN!!!!! (Skoja. Går inte att vara tjejigare än jag alltid har varit.)

BRA NYHETER har fört mig hit, åh du kära läsare! (Tja.) Det är åttonde mars, internationella kvinnodagen alltså, och Svenska Filminsitutet har sammanställt en lista över de senaste 10 årens bästa svenska filmer, och TOPP TRE är fett bra, OCH REGISSERADE AV KVINNOR.

“Men vafan, BIG DEAL!?!” kanske du tänker. “Jamen, eller hur, kvinna eller inte, vem fan bryr sig?” hade jag velat kunna svara utan att känna det ILA TILL i intellektet.

Det är en jävligt tråkig poäng det här med att understryka Fiffi eller Petter-Niklas, för det är ju inte de som gör en film, och det är ju 100% filmens kvalle som är intressant när en sitter och glor. Liksom, gråter man för att det är bra, eller för att man betalat 100 kr + två timmar av sitt liv för att se Robert Gustavsson jaga en elefant i Värmland?

Yours truly här, är som bekant en ärkefilmnörd. 2015 tog jag ärkefilmnörderiet till en ny nivå, då jag slog mig ned på lilla rumpan och läste och skrev oavbrutet i tre månader om en fantastisk filmregissör som hamnat i skymundan. Jag frågade mig “Varför är hon såpass bortglömd!?” “Hur!?” “GAAAAH!?!” och fann svar på iallafall två av frågorna. Jag gick in i projektet på samma vis som jag hade gjort om regissören varit man, för jag kan ju inte UTGÅ ifrån att det är Fiffi som ställt till det för ‘na?

Tre månader senare ställde jag mig upp och rumpis hade vuxit, och vreden som under arbetets gång slagit klorna i min kropp hade varsamt påbörjat sin omvandling till det underbara som är en slags motiverande hämndlystnad, fullständig bulldozer-kraft och nån slags självsäkerhet (den senare buffrar fortfarande, är lite opålitlig och så, men ibland funkar den helt ok ändå).

Jag skrev alltså min c-uppsats om regi-SNILLET Mai Zetterling (syns på jordens coolaste bild ovan, med Sven Nykvist, även känd som filmare åt bl.a. Bergman), för att försöka förstå hur det går till, det där när BRA JÄVLA KONSTNÄRER (som råkar vara kvinnor) ba “glöms bort”, som att de liksom aldrig riktigt funnits överhuvudtaget. Det finns så många exempel, så det är definitivt inte fråga om tillfälligheter. I filmdundersnillet Mai Zetterlings fall uppenbarade det sig för mig att grunden till bortglömmandet av hennes gärning till stor del lades av recensenter och filmskribenter redan i hennes samtid. De förminskade slentrianmässigt hennes insatser, hennes originalitet och hennes konstnärliga angelägenhet, och slängde sig gladeligen med greppet att benämna hennes verk med begränsande och fördomsfulla epitet som “kvinnofilm” – underförstått att hon, som är kvinna, inte kan göra betydelsefull film för alla typer av människor, utan bara för kjolatyg. En misogyn osanning av värsta slag.

Det värsta är att den typen av föreställningar; att konstnärer som är kvinnor per automatik skapar “kvinnlig konst”, som “människor” inte kan relatera till, fortfarande återkommer hela tiden. (Och detta är det värsta av allt – det där underliggande i tankesättet här, att själva allmänskligheten i sig är manlig.)

Det ÄR ju fan satans jävla MÄKTIGT då att topp tre bästa svenska filmerna de senaste 10 åren (2007-2017) enligt betygsindex (dvs. recensioner osv.) är regisserade av långfilmsdebuterande regissörer – som också råkar vara kvinnor! (Plus, shoutout till Amanda Kernell, regissör för listettan, Sameblod, som dessutom är den första svenska filmen på sydsamiska! SÅ. JÄVLA. FETT. Går på bio nu. SE DEN!)

KOLLA HÄR, sånt gotter!  Lite om Mai och topp tre bästa film-regissörerna:

http://www.filminstitutet.se/sv/nyheter/2017/tre-kvinnor-toppar-betygsindex/ 

http://www.nordicwomeninfilm.com/person/mai-zetterling/ 

http://www.nordicwomeninfilm.com/person/amanda-kernell/ 

http://www.nordicwomeninfilm.com/person/anna-odell/ 

http://www.nordicwomeninfilm.com/person/lisa-aschan/

KVINNOR ÄR ALLSMÄKTIGA!   Eller åtminstone ALLMÄNSKLIGA!

HEJA TJEJS!

[ebbasaurus]

“ABRAKADABRA!”

NY PRINS I SVERIGE! (Consuelo Bananahammock.)

Älskar pressbilderna när prinsarna ska visa storleken på bäbisen. Är imponerad av Calle P’s ändå förvånansvärt starka ögonmått! (Enligt Daniel var som bekant hans och Vickans pöjkaspoling cirka tre meter lång, 15 bast, i målbrottet och kanske, eventuellt, en tax: Världens största – eller åtminstone längsta –bäbis någonsin, om inte annat.)

Gillar den här bilden på Calle P. Men vad säger den/han EGENTLIGEN?:

“En liter mjölk.”

“Vi startar dansskola! Här är boxen PÅ SIDAN!“ Sen nåt som typ “För Sverige i tiden!”

(Har hört rykten om att det senare, mottot alltså, är den egentliga anledningen till att Roxette lägger ner. Lösryckt kanske, men ändå helt trovärdigt.)

“Har designat ny vas! Gjord i 100% naturmaterial, kommer att säljas på NK from. hemligt datum tom. när Panamapengarna är tillbaks!” Sen väser han “Bäst marknad då.” Sedan låter han meddela att priset för vasen kommer uppgå till det för en mindre lägenhet i Stockholms närförorter. (3 milj och några nervsammanbrott). “Det känns SÅ HIMLA bra, verkligen.”

Alt. tar han fototillfället i akt och spottar lite sanning:

“Här är en klinik som antagligen snart inte finns längre!” (Pga. Lady parts.)

——

Vad kan han EGENTLIGEN ha sysslat med att förklara, EGENTLIGEN, egentligen, åh kära läsare?

Säg! Skrik! Skrik! Yttra eder! —-

NU ÄRE DAGS ATT GÖ SAKER. (Typ sova i 12 tim.) Har lite oro i kroppen efter en dag på Etnografiska museet; Sveriges kolonialsamfunds HQ(?) Är, så att säga, uneasy. Guiden ba “Här är utställningen om Nordamerikas indianer! Varför står det ‘Indianer’ tror ni?” Tystnad rådde, med undantag för beklämda fniss bland studenterna i min postkolonialt perspektivstuderande klass. “INGEN JÄVLA RIMLIG ANING” tänkte vi. Guiden förklarade att det stod “indianer” för att “de heter så på svenska” och “av kommersiella intressen” pga. de “måste ju få folk intresserade nog att gå in i utställningen” samt att “det är ju etiskt ganska skevt, men ibland måste man…” yada yada. På etnografiska museet, alltså. Där “måste man”…. (Där har de även brons och elfenbensskatter som stals från Benin för aplänge sen, som Benin vill ha tillbaks, men museet är lite tveksamt till om de vill ge tillbaks dem.) Kan någon på ett nyanserat sätt förklara varför etnografi (i synnerhet etnografiska museum och deras urval) är som de är, skulle jag gärna lyssna. För just nu mår jag lite dåligt av det.

Nu ska jag vila ut. Och plugga utav bara heliveti!

HEJ HEJ!

[ebbasaurus]

-

Hela livet är konditionsträning

Orka

Orka orka

Men så slutar man

orka

Och så plötsligt

är hela ens varelse

Mjölksyrlig

[ebbasaurus]

Det går! (rakt över huvet)

Jag lyckades till slut! Med att skriva C-uppsats, alltså! Lämnade dessutom in den i tid och på nåt o-troligt vänster överlevde jag också detta omöjliga uppdrag, trots allt. Det gick! Prisa Gud! (Alt. betala mig. Det var faktiskt ganska jobbigt).

Hursomhelst skrev jag om varför Mai Zetterling, detta geni, glömts bort i Sverige, i egenskap av regissör/auteur. (Auteur är i detta fall alltså en regissör som gör/anses göra ett slags konstnärligt anspråk. Typ: Bergman, Tarantino, Coppola, Coppola, Scorsese, Wes Anderson osv. osv. osv.)

Igår var det opponering. Hemskt. Jag nervsvettades i ett dygn, som en husfru i vuxenbody inför sitt första Friskis & Svettis-pass. Jag bar givetvis min bästa boss bitch-tröja (Astrid Lindgren i en power-pose). Och så hände detta magiska:

Jag:

*Har skrivit C-uppsats om varför könad utgångspunkt för analys av tjejauteur = diskriminerande*

Den manliga filmteoretikern:

“Varför har du inte använt teorier om kvinnligt auteurskap i din analys?”

NÄ, DRA PÅ TRISSOR! NI KAN TRO JAG DANSA GLÄDJEVALS INOMBORDS! En sån drömsituation! Jag känner mig både klok och stark efter att ha bidragit till denna framstående intellektuella mans intellektuella härdsmälta.  (Den andra professorn, som jag i PANIK efteråt insåg att jag hänvisat till i uppsatsen, tog strax därpå till orda och inledde SYRLIGT SOM FAN med orden: "det blir ju lätt väldigt fel när män ger sig på att prata om sånt här"!!!!!!!!! Hon är TUNG. Det var mitt finaste ögonblick.)

Länge leve Astrid och Mai! Och Maaret!

Och jag själv tamefan! 

Tjillevippen!

[ebbasaurus]

Mai Zetterling och tjejs.

[ebbasaurus]

Den stora dagen!

Idag är det officiella fejkdeadlinedagen för alla mina C-uppsatser! (1 st). Fira med ångest! :):):):):):)

[ebbasaurus]

GRATTIS PÅ MANSDAGEN, ALLA!

Nämen, hej på dig där, åh du snygga, stiliga, bedårande, säkerligen åtminstone fullt tillräckligt begåvade, vackra, fullkomligen strålande, ståtliga läsare! Jo! Du är visst ett riktigt praktexemplar, du. För å vara kille. Eller tjej. Eller inget av det. Eller annat.

Här sitter jag vid datorn och misslyckas gravt med att skriva uppsats! Tänka sig, va? Att allt är som vanligt nu, trots allt! (NEJ.) Skriver, snart förhoppningsvis, om Mai Zetterling/vad som skrivits om Mai Zetterling... (SPOILER: Mycket om att hon var/är tjej, och att “baske mig- ho’ va’ allt ett vackert kjolatyg att se på! Sen kunde hon regissera film också(!?!) Trots fiffi!?!”) Jag menar, hade ju räckt med att hon var snygg.

På tal om snygga och kompetenta och att prata mycket skit, är det mansdagen idag. Tjoho! Grattis grabbar! Tänk vad dumt. 

Fast liksom... Ändå inte. Fast, jo. Ganska dumt. Eller? Kanske inte..? 

Måste göra en lista!!!

- Okej... DUMT! P.g.a: Killar är människor. MÄNniskor! (HELVETE! SLUTA PRATA OM KILLARRR! DOM HAR ALLT FÖR SIG! RÖÖÖÖV! ORKAR INTE!)

INTE DUMT... P.g.a: Killar är människor. (Hmm... Åh fan.)

Allmänmänskligt, va? Inte bara allMÄNMÄNskligt. Allmänmänskligt bara. Så kan det se ut. Länge leve människan, då! Alla sorter av den, fuckers. (Förlåt. Menar inte “fuckers”. Jag är bara så frustrerad över min oförmåga att föda fram text jag faktiskt borde föda fram just nu. (FÖDA FRAM!?! HÄR SKA INTE FÖDAS ETT JÄVLA JOTA!!! (Nu får jag den lelle flipp. Måste lugna mig, kvinna! (GAAAAAAH! VA?!? MÄNNISKA!!!))))

- Puh! Jag är hemskt marinerad i Mai Zetterling just nu, så om jag verkar lite okontrollerad- nästan lite schizofren ibland- och extra osammansatt nu ett tag, jomen, då vet du varför... Förutsatt att du känner Mai... Vilket du borde... Hon var fan grym. Grym. -------- UPDATE: Här pratar Mai lite om att vara “allt”. (Dvs. man och kvinna och lite allt möjligt...): http://filmarkivet.se/sv/Film/?movieid=1151 ÄLSKAR HENNE! --------

HEJ! HEJ! HEJ! FUCKERS! HEJ! GRATTIS PÅ MANSDAGEN, ALLA MÄNNISKOR! Speciellt alla killar då, så kan ni fundera på grabbskapet lite extra idag kanske..? Vad ni vill med det? HEJ!

[ebbasaurus]

???

- När blev Perfekt vegan?

- Jag vet inte. När blev Kaxig Stark?


- När blev Den Gode Naiv?


- Hur blev Stark så kall?


- Cynisk… Klarsynt? 

 - Siffror och Quinoa, de måste väl vara nycklarna till himmelriket?


- Öh! När var det nu eftertanke blev en lyx..? 

- Skit samma. Sånt har Ingen Tid Med.

[ebbasaurus]

Jag orkar inte bry mig, för det är för jävla uppenbart.

Det bankar i skallen, bullrar mycket nu. Jag har lite svårt att tänka helt klarsynt. Ser många svartvita bilder för mitt inre, tänker att det hade kunnat vara morfar som guppade kall och stel med ansiktet nedåt i ett stort och djupt vatten någonstans i Europa, fast för 70 år sen. Han kom till Sverige då, för precis 70 år sen i år, 11 år gammal, i en vit buss med rött kors på. Jag tror att det kanske gör mig lite mer emotionell just nu än vad jag egentligen orkar.

Det var med den vita bussen mitt namn kom till Sverige. Humanismen födde det här, närde det, välkomnade det till landet, lät de som bar det växa. Nu är vi tre generationer med samma signatur. Jag har inga argument för de som tvivlar. Tycker inte det ska behövas. Det är så uppenbart nödvändigt att hjälpa varandra. Alltid. Jag har inte mycket till övers för ädla epitet som “hjälte” eller “medmänniska”. Så fort vi tänker att vi är nobla hindrar det oss från att se vad det egentligen handlar om. Det handlar inte om att vara nobel, handlar inte om att utföra “en god gärning”. Det handlar om att vara en bra människa. En som de allra flesta andra. Vi är inte modiga. Vi är inte nobla. Vi är inga hjältar. Vi är människor, och förhoppningsvis är vi helt okej. Jag länkar här till en text som författaren Kerstin Ekman har skrivit, som sitt svar på frågan “Varför?”. Jag tycker hon formulerar sig fint, såsom jag önskar jag kanske kan göra någon dag. Idag går det inte. Jag uppmanar dig, kära läsare, att läsa hennes text, för att det kommer ge dig något. Jag orkar inte motivera det mer än så. Kanske förstår du det jag skrivit här lite lite bättre. Jag vet inte. Är du inte intresserad har du antagligen redan sagt nej till en massa saker som kan utveckla dig lite mer. Jag vet inte och jag orkar inte bry mig heller. Läs det om du vill. Jag hoppas du gör det.

http://www.dn.se/nyheter/sverige/kerstin-ekman-det-finns-en-guldreserv-av-humanism-i-sverige/ ——- Lev väl. Och försök vara lite bra. //Ebba

[ebbasaurus]

Days, days, days.

Jag är så glad för folk. Glad för mig. Är glad över både ock. Min sista dag på mitt första jobb. Har haft den nu. Första dagen i min närmsta framtid. Har haft den. En ny dag. Har haft många. Idag är en, imorrn kommer en till. Efter den en till. Efter den ännu en. Så kommer det gå på. Jag har brutit, till slut. Inga ben, men loss. Det är en längre process. Risken är stor men vinningen given. Det känns mer som ett liv än två dussin timmar. Den sista dagen är den längsta dagen. Den första är densamma. Den nya ett liv.

[ebbasaurus]

ENTER THE VOID WHICH EVERYONE HAS ENTERED BEFORE YOU AND THEN SLAP THEM HARD AND WALK OFF INTO THE NEXT ONE.

Hej, underbarisar! Åh, finisar! Något underbart har hänt! Jag har börjat importera mitt eget vin! Hihihihihihi.

 Näe, skoja bara. Däremot har jag utvecklat ett alkoholmissbruk!

 Näe, skoja bara. Har startat en grisfarm!

 Näe, skoja bara. Har inte gjort något vettigt alls. Hihihihihihi.

(Kommentera om du vill jag ska bli komiker! Like:a för att dränka mig i närmsta dike.)

 Nej, nej, nej! Nu ska jag vara allvarlig! Life is no laughing matter! (Hihihihihihihihi... *Tänker på Donald Trump* Hihihihihihi...)

 Näe! Jag har drattat på ändan. Ja, rakt på röva har jag fallit, på en grusväg. ”Almost-death by bicycle” löd domen. Tror jag. Är osäker pga. det skedde på Gotland och i ärlighetens namn är jag inte säker på om 1. Platsen på riktigt existerar eller om det är typ... Narnia, alt. platsen man kommer till när man redan är död och om jag kanske redan är död..? Eller om, 2. Gutniska är ett riktigt språk. (Har ni svar på någon av dessa frågor, skriv gärna det i en kommentar! Öhöm...) Tjo, ja, nä, men jo, jag damp ned på rumpis och armis och tåis och låris och smalbenis (hehehe) på en g(r)u(s)tnisk vägremsa min näst sista dag i himmelriket. Sen dess har jag haft ont. I en vecka ungefär (exakt).

 ”SKIT PÅ DIG SÅ OINTRESSANT DIN GAMLA KOKRAMARE!” tänkte jag precis nu. Kanske du med, kära läsare (hej!). Men såhär är det: Den här ihärdiga riktigt piskande äckelsmärtan som vägrat vika hädan från min kropp de senaste sju dagarna (håll i dig nu, och sluta för fan inte läsa! Du kommer fatta om du fortsätter. Lovar. Okej?) jo- den har lärt mig något. (SLUTA INTE LÄS NU, SNÄLLA! DET HÄR ÄR INTE JAG!)

 Jag hatar mig själv en gnutta för att jag påstår nåt sånt här tjabbigt och äckligt och soyamjölkigt och mediokert, men det är sant! Stay with me! Jag har gått många kurser i idrottspsykologins ABC; ”tänk positivt! Blaha blaha! Bla bla bla!” osv. och avskytt dem lika mycket som du, men det har inget med saken att göra, för saken den här gången handlar bara om att jag behövde åka på däng. Äkta nästansåmanskiterpåsigavsmärtautanattsamtidigtriskeralivetpåriktigt-däng. Jag åkte på det. Och jag tror det kanske var dags för det också.

 Jag har surfat fram lite för enkelt ett par år, kunnat behandla den smärta jag haft, ignorerat andra jobbiga grejer som typ, jag vet inte... Vad heter det..? Ansvar? Ah, jo, ansvar, ja, det låter bekant. Jag har varit smart och kommit undan rätt mycket skit, inte behövt ”kämpa på” speciellt mycket på ett tag, inte behövt ”stå ut” eller ”hugga i” och sånt där som föräldrar- i synnerhet pappor- tycker om att säga att man borde göra. Men nu, när jag haft ont hela tiden och inte kunnat skita i det eller behandla bort det med typ olivolja, annat ekologiskt, matrelaterat och samtidigt återfuktande, eller rehabträning och sånt som jag är van vid, har jag blivit helt galen i huvudet. Som Jokern i Batman- batshit bananas-sjuk i huvudet, alltså! Det är det värsta jag vet. Men jag har stått ut ändå. För att jag måste. (OBS! Att skriva mycket och skeva grejer på Twitter räknas inte som att ”inte hantera det”. Alla gör det.)

 Det var bra att inse att jag kan om jag måste. Att jag kanske till och med kan om jag vill. Jag behövde det. 

 -------------

SIDENOTE!



Här nedanför länkar jag till en bra artikel jag tycker du ska läsa om DU vill något, också. Mindy Kaling har skrivit den. Läs den! Om du vill...

http://www.glamour.com/entertainment/2015/08/mindy-kaling-guide-to-killer-confidence

--------------

Ha det fint, kära läsare, vän /slash/ internetluffare! Och glöm inte kommentera! (Eller like:a. I suppose...)

 Lev väl!

[ebbasaurus]

OUT OF OFFICE.