#glasklart

[whatsgoingonlove]

The yankees are coming

Famous last word kanske men… spännande kommer det att bli. I december tar amerikanerna över delar av 17 militärbaser i Sverige. Eller tar över och tar över. De får tillgång till delar av dessa militärbaser. De kommer att förlägga amerikansk militär och material där.

Det var den 18 juni 2024 som riksdagen röstade ja till detta avtal. Vad vi inte kände till då var att Donald Trump skulle bli vald till president vid USA-valet november 2024. Även om farhågor fanns att detta skulle ske. Och den filuren är ju… oberäknelig. Det har vi ju sett otaliga prov på senaste tiden.

Förmodligen är kunskaperna om såväl Nato som DCA-avtalet tämligen låga hos svenska folket. Så här skrev jag i juni 2024 om de nyvaknade protesterna mot DCA-avtalet. ”Jag blir ändå förvånad. Såg en enkät i Tidningen Syre. Var ju knappt en enda av de de frågade som hade hört talas om DCA-avtalet. Det har faktiskt tagits upp på nyheterna. Visst, det skulle ha kunnat ha tagits upp mer, men det har rapporterats om det. Men nu i sista timmen så kommer protesterna på stor front. Så dags nu.”

Visst, man vet inte hur det kommer att bli. Men jag håller med om att det förefaller bra med ett avtal som reglerar vad som kommer att hända om ett skarpt läge uppstår, och vi då blir beroende av snabb hjälp från USA eftersom våra egna ej räcker.

Och så detta dravel om att det ej skrivits eller på annat sätt rapporterats om DCA-avtalet i media. Eller åtminstone inte tillräckligt mycket. Blaha blaha. Mina ord kring detta: ”Jo. Det har tagits upp. Jag följer Aktuellt varje kväll, och de har haft inslag om DCA-avtalet. Måhända att det borde ha varit fler inslag och mer omfattande. Jag hitar ganska många artiklar om DCA-avtalet när jag söker hos SVT. Och nu har jag bara kollat hos de, ej hos andra medier.”

Maria R, 18 juni 2024. Idag ska riksdagen rösta. Om ett… Idag ska riksdagen rösta. Om ett... - Maria Robsahm - Författare | Facebook

Dagens Nyheter: 10 frågor och svar om DCA*-avtalet, (18 juni -24) Regeringen bjuder in USA:s ¬militärmakt till 17 svenska baser i ett långsiktigt samarbete som ska stärka säkerheten. Glasklart, menar vissa. Otydligt, tycker andra. Här är tio frågor och svar om vad avtalet egentligen innebär. DCA-avtalet – tio svar om vad det innebär - DN.se

SVT: Försvarsavtal med USA (2023-2024) USA får obehindrad tillgång till 17 olika svenska militärbaser. Det står klart efter att ländernas försvarsministrar i natt undertecknade ett försvarssamarbetsavtal i Pentagon. Försvarsavtal med USA | SVT Nyheter

[tryingtounderstandbrainheart]

Trådar

Det verkar finnas trådar som är längre än ...livstider. Saker som är för svåra att förstå. Hände det verkligen? och vad betyder det?

Jag försöker att förstå. Försöker klura ut mysteriet men det drar mig bara längre in och trådarna blir fler och jag vet inte längre vad den ena börjar och den andra slutar. Sitter alla bara ihop?

Men jag kan inte förstå. Inte nu. Jag litar inte på det jag känner. Vad känner jag ens? Är det en fantasi som mest löpt amok och beblandat sig med verklighet och mig? Var är gränsen?

Det är för trådigt. Jag fastnar och vad ska det ens vara bra för?

Men de är långa. Långt ut i alltet.

.

Något försöker hålla mig kvar. Som att det är något jag ska se. Men jag fattar inte vad. Jag kanske inte vill fatta.

Men djupt där nere, känns det sant. Som att det inte var första gången. Det var ett mönster som sträcker sig över många liv och nu är det här igen.

Ska man falla in i samma mönster igen och upprepa det ett liv till? och ett efter det?

Kanske. det vore vore väldigt mycket lättare om jag visste vilket mönstret var.

Ibland vågar man inte se. För att det känns som att det ska förinta en. Att man lossnar och löses upp.

Inte igen.

Och om jag kliver rakt in i mönstret igen? Då får jag väl hoppas att jag lär mig senare.

Snälla sluta luckra upp mig. Fick jag inte vara den här formen? Är den fel eller?

Vad är det jag inte ser? Är det uppenbart? Är det glasklart? Så tydligt att det gör ont?

Snälla, dra inte.

Ett brak. En tomhet. Nära ett inget.

Där kan jag inte vara. Det kan inte vara hemma.

Poff..!*

Oså är jag här. I värme och ljus. I en verklighet som är fri från kaoset. Där det finns havremjölk och varma kramar. Ett överflöd av gott och möjligheter.

Men allt är samtidigt skört och bräckligt. Starkt som evigheten och samtidigt ingenting. Som vatten som bara rinner genom mina fingrar.

Man kan inte bygga på havsbotten. Allt bara flyter omkring.

Jag behöver tyngre bitar. Bitar som ligger kvar. Vattenbygget får va nog.

Eller så är det så. ...att jag alltid kommer vara där. För att jag är vatten och trådarna är skeppet ovanför. och jag fascineras än en gång. Livet på land. Som en Ariel i nån slags konstig Disney. Kanske en vackrare. En mer riktig. Eller bara mer tragisk.

För där är skeppet igen. Igen och igen. Och igen och igen.

och igen.

Kanske är det en evig saga av månen som jagar solen. Nåt slags vackert och samtidigt ofattbart. Som att snö ska förstå sig på vatten. Som att jaga ljuset när man är mörker.

Förintelse när man närmar sig. Skal som ramlar av en.

Hör du mig?

Destruktivitet och knivar blandas med kärlek och skratt. Liv. Hopp.

Ja.

Men det är ett lager hundratals. Lite som att möta regnet och geggan och tro att världen är sån.

Men...gräs. Frodigt. Grönt. Svajande i vinden.

Plötsligt känner man nästan kudden. Sammet och ljusslingan. Fantaburkarna och alla tomma chokladkakor. Ska jag ha te?

Aaaah, kissnödig!

[testamentet]

Jonathan var en dåre. En förbannad idiot som alltid låtit nävarna tala innan hjärnan hunnit ikapp, men Wyn kunde inte förneka att han bara sagt vad resten av rummet tänkte. Hon såg hur Ethel, systern, satt stel som en staty, blicken plötsligt skärpt och vass som glas. Bara Margot rörde sig, en långsam rörelse av handleden där hon fingrade på cigarettförpackningen som balanserade på hennes knä, lät den vila ostadigt tills den föll ner på golvet där den förblev liggande.

Wyn visste att Robert skulle bli spottad på innan han själv hade förstått det. Jonathan hade aldrig haft något pokerface. Det som förvånade henne var att Robert inte reagerade hårdare. Dudley-blodet var hett, men Gammons hade aldrig varit mycket bättre. Det fanns en eld även där, även om Robert verkade ha ägnat sitt liv åt att kväva den. Annars skulle han aldrig vistats här med sådan befattning.

Hennes blick flackade till brevet i notariens händer. John Everett Dudley hade aldrig varit sentimental. Att han bifogat ett brev innebar att han ville göra något glasklart. Antingen en sista hämnd, eller en sista vilja som ingen av dem ännu kunde förstå.

Wyn rätade på sig i stolen, la en fot över den andra och korsade armarna.

“Så läs då.” sa hon torrt, tålamodet började sina. Rösten skar genom rummet, överröstade skrapet av stolar som rätades till. Notarien sneglade på henne, men hon gav honom bara en uppmanande nick, och så började han läsa.

-

“Robert,

Om du läser detta, då är jag borta. Jag föreställer mig att du sitter där nu, med alla blickar på dig, med alla röster tysta men fulla av osagda ord. Jag föreställer mig att du undrar vad fan jag har gjort. Och du har rätt att undra.

Jag har ljugit för dig i hela ditt liv.

Jag har sett dig på avstånd, alltid på avstånd, och intalat mig själv att det var rätt sak att göra. Att det var bäst så. Att tystnad kunde vara ett skydd, att lögner kunde vara murar som höll dig borta från det här huset, från den här familjen, från den fejd som präglat generationer av Dudleys och Gammons.

Men lögner bryts ner, Robert. Till slut spricker de som ruttnande trä.

Jag älskade din mor. Mer än jag hade rätt att göra. Mer än hon förtjänade att bli älskad av en man som aldrig kunde ge henne ett liv utan skuggor. Hon sa det själv, den sista gången vi sågs. Att hon var trött på att ljuga. Att hon var trött på att vara en smutsig hemlighet. Och hon lämnade mig, tog dig med sig, och svor att jag aldrig skulle få vara en del av ditt liv.

Jag trodde att jag kunde leva med det. Du hade ännu inte fötts, jag hade ännu inte fått se dig. Än kunde jag förneka det. 

Ändå har jag följt varje steg du tagit. Jag såg dig växa upp. Jag visste när du blev man. Jag visste när du tog din plats i världen. Men jag fanns aldrig där. Och det är min största förbannelse, Robert. Att jag valde fegheten framför faderskapet.

Jag kan inte få tillbaka åren. Jag kan inte ge dig en barndom där du visste vem jag var. Men jag kan ge dig det här.

Den här marken var min fars, och hans far före honom. Det har alltid varit en plats för Dudleys, men det borde ha varit en plats för dig också. Jag förstår vad jag ber dig om, och jag förstår vad detta kommer göra med de som just nu sitter runt dig. De kommer hata mig för det här. De kommer hata dig mer.

Men jag är trött på att leva i lögner. Och jag hoppas, på ett sätt jag aldrig vågat hoppas förut, att du kan finna något av mig i den här platsen. Något av oss.

Förlåt mig, Robert.

John Everett Dudley”

-

Varje ord föll som en sten i vattnet, sänkte sig djupt ner i det tysta, mörka som fanns mellan dem alla. När han läst klart och sänkte brevet tillbaka till bordet, hade ingen rört sig. Inte ens Jonathan, som nyss varit så nära att slåss, sa något.

Wyn såg hur notarien sneglade mot Robert med glansiga ögon, hans fingrar smala och kantiga där de höll i det tunna pappret. Hon följde notariens blick och såg mot Robert där han satt. Hon hade inte kunnat skymta någon rädsla när Jonathan ryckt tag i honom, men nu anade hon den.

Det var Margot som bröt förtrollningen. Hon skrattade, ett kort, skarpt ljud som var allt annat än roat. “Nej,” sa hon bara, skakade på huvudet som om hon kunde vifta bort allt som just sagts. Ingen svarade. 

Wyn lät blicken glida över rummet, över de sammanbitna ansiktena, över den bottenlösa chocken som infunnit sig i samtliga deltagare. En del av henne hade anat att det här testamentet dolde mer än ett enkelt arv. Men inte det här.

“Vi tar en till paus,” sa notarien till slut, och lät blicken vandra mellan dem, som om han också kände hur syret var på väg att ta slut i rummet. “En kvart.”

-

Utanför hade mörkret börjat lägga sig över ägorna, det där blåljusa dunklet mellan dag och natt. Luften var kall och fuktig, och Wyn drog den bruna kappan tätare omkring sig när hon steg ner på grusgången. Hon hörde steg bakom sig, tunga, nästan släpande, hon visste utan att vända sig om att det inte tillhörde Margot eller någon Dudley, åtminstone ingen riktig Dudley. När hon vände sig om såg hon hur han stirrade ut över fälten som om han såg något där som ingen annan kunde se.

“Fan. Du valde att inte se det, eller hur?” sa hon, med en röst som darrade. Det var ingen fråga. Everett hade ljugit för dem alla. Hon hade sett det i Ethel’s reaktion, inte ens hon hade vetat om det. Everett’s lögn må ha stuckit knivar i alla deras ryggar, men hans snedsteg skulle inte få drabba deras framtid.

[gubbanarkist]

Ja, politiken för oss var kanske mest tidsfördriv Men det var allvar för dig, därför tog du ditt liv När Vietnam gick mot Phnom Phen och Kina gick mot Vietnam När allting sprack med en suck och alla långsamt försvann Det var en kväll i April; vi tänkte "Gör som du vill!" När du sa "Tjena, vi ses" och gick åt Västerbron till Jag borde hållit dig hårt den kvällen då vid Hornstull Och sagt "Förfalskare finns för att det finns riktigt guld!" Ja allt var allvar för dig du borde haft dig ett liv Som var så glasklart och rent som ett partidirektiv Där en kamrat är kamrat och där en vän är en vän Där fienden bär jaquette och går att känna igen Där den som manar till kamp alltid är ärlig och sann Och världens fattiga bönder inte skjuter varann Jag borde hållit dig hårt den kvällen då vid Hornstull Och sagt "Förfalskare finns för att det finns riktigt guld!" Finns det en himmel för oss finns det en himmelens stat Då ska du stå på ett moln vid din stencilapparat Där ska det vara Socialism av en förunderlig sort Där inte slickarna klättrar och de svaga körs bort Där ska du ha dig en fru, en lika träig som du- Och det ska alltid vara sol såsom i Peking Review. Fan om du någonsin var kär, fan om du någonsin var full Men visst, förfalskare finns för att det finns riktigt guld! Jag ser en himmel som krympt, jag hör en överkörd trast Jag hörde inte ett knäpp den gången ditt hjärta brast Vi talar aldrig om dig fastän vi träffas ibland Det är så mycket som hänt och det blir bara genant Ja vi de slipades gäng, ja vi de starka är kvar Och livet blir vad det blir och världen blir vad den var Vi lever lekande lätt, vi lever här utan skuld Och Gud, förfalskare finns för att det finns riktigt guld! Vi lever lekande lätt vi lever här utan skuld Och Gud, förfalskare finns för att det finns riktigt guld! Den vackraste sången någon någonsin skrev om det tragiska i den nya vänsterns öde

[mrmohamedjalali]

#lunchtime #livetpåadvectas #advectas #glasklart @davidho #davidho #mrmohamedjalali #inspiringpeopleinternational (at Glasklart Event & Restaurang) https://www.instagram.com/p/Bt0jYOOgKRb/?utm_source=ig_tumblr_share&igshid=ft4ji5r25cw5

[phillysdon04]

[Setup] GlassDark - Inspired by Glasklart theme via /r/iOSthemes http://bit.ly/2VDOlJh

[danielkamarainen]

Klimatkalkylatorn från WWF

Jag genomförde nyligen ett test som Världsnaturfonden kallar Klimatkalkylatorn. Det går ut på att man svarar på drygt 20 frågor om hur klimatmedveten man är i sitt hushåll. Sedan får man ett resultat där alla ens olika val och handlingar räknas ihop för att visa vilken klimatpåverkan man har - omvandlat i koldioxidutsläpp. Det är frågor som handlar om exempelvis vad man har för uppvärmning hemma, vad man oftast använder för transportmedel och hur mycket nya produkter man handlar under ett år.

Svårt att ge exakta svar

Jag upplevde att testet innehöll många frågor som var svåra att svara exakt på, så jag tänker att man får ta sitt resultat lite med en nypa salt. Exempelvis var det inte så svårt att svara på vad för sorts mat hushållet brukar äta, eller hur vår källsortering ser ut. Däremot var det klart svårare att uppskatta hur mycket pengar vi spenderar per månad på inköp av kläder, elektronik, hygienartiklar och så vidare.

Till slut fick jag då ett resultat, vilket alltså inte bara var för mig, utan hela vårt hushåll. Det visade att familjens utsläpp är störst inom resor och att bilen är boven. Då har vi ändå bara en bil, och kör nästan bara på helgerna. Det ska även sägas att siffrorna är extra låga nu då vi knappt gjort några längre resor med bilen det senaste året. Och flugit har vi inte gjort på flera år. Att resultatet ändå blir så negativt, för relativt lite bilkörande säger en del om vilken miljöbov bilen är.

Gällande kategorierna bostad, mat och inköp av produkter ligger vi bättre till. Det jag blev lite missnöjd med var att kategorierna Resor och Samhället drog upp våra utsläpp ganska rejält, trots att jag inte tyckte det reflekterades i svaren jag gav. Resultatet i kategorin Samhället tolkar jag som ett samlat resultat av alla de andra kategorierna, men det är lite svårt att se hur de räknar ihop det.

Intressant att se egen påverkan

Även om allt inte är glasklart är detta ett intressant instrument och det är klart spännande att försöka se hur man själv ligger till gällande klimatpåverkan.

Sammantaget ser man alltså att vår familjs utsläpp enligt dessa resultat, vilket alltså ska sägas är ganska oexakta, ligger under medelsvenskens. Men ändå en bit över det globala snittet. Och nästan dubbelt så högt som Världsnaturfondens mål som de siktar mot att nå 2030.

Så vi har en hel del att förbättra helt enkelt. Resultatet säger att vi i vårt hushåll lever som om vi hade tre jordklot. Och då upplever vi ändå att vi är ganska medvetna och försöker tänka på vilka val vi gör i vardagen. Men det blir en ganska talande bild av hur mycket som krävs av var och en av oss för att vända på det här klimatförstörande beteendet vi tyvärr fortfarande har.

Slutligen fick jag även några förslag på områden där vi i familjen kan förbättra vårt beteende. Det gällde elförbrukning, bilanvändningen, matrester och att köpa mindre nya saker.

Ett av förslagen syns här ovan.

Det vore kul att höra från andra som också gör det här testet, vad ni får för resultat.

[malmotrad]

Eucommia ulmoides -eucommia eller guttaperkaträd. Vår stads aktiva arbete med att bredda artdiversiteten inom kommunen har väl i dagsläget alla fått med sig. Och även om vi lider tillbakaslag (läs: gudaträd) så sväller stan om lignosmidjan. Med besked. Vissa av de arter som planteras längs gator, i parker och på torg blir dom första i sitt slag som provas i offentliga miljöer. Tidigare har kanske enstaka individer vårdats ömt i botaniska trädgårdar och kunskapen om dom varit främst baserad på utländsk litteratur, men iom det progressiva arbetet som stadens växtväljare driver tar Malmö, Sverige och Norden sjumilakliv mot större förståelse om en arts kapacitet för iaf sydsvenska förhållanden. Härifrån går sedan kunskapen som ringar på vattnet och färgar de med mindre ekonomiska muskler, där det inte finns lika stort svängrum för kvalificerade chansningar i fråga om artval. På så sätt vinner hela Trässveriges mark, sakta men säkert. Triangelens guttaperkaträd går sedan få år tillbaka i bräschen för artens framtida skandinaviska närvaro, tätt följda av nobelvägens något individuella artfränder. Ur ett monotypiskt släkte (ensamt) och så gott som utrotad i naturen, Eucommian har inget att förlora, istället visar den påfågelfjädrarna i förhoppning om utökad användning. Dessvärre är prydnadsmeriterna inga listettor precis, utan vi får nöja oss med att grönt är skönt. Ska vi däremot snacka gatsmart är eucommia en bra start. Det är glasklart att arten har en plats i den varma innerstaden. Modest slutstorlek, friskt och frodigt. Passa på att innan hösten besöka träden i blandallén vid t-korsningen längs Södra förstadsgatan, bland kinesträd och svarttallar står ett par en når bladen på. Då kan du ju passa på att likt bilden testa att försiktigt dela på ett blad. Gummiliknande trådar får bladets delar att se ut som de svävar. Kul ju. (på/i Triangeln Malmö) https://www.instagram.com/p/CUFzwBFFYfc/?utm_medium=tumblr

[texterfranhjartat]

11 mars 2021 21:47

för att grejen är den

att saker behöver inte vara spikrakt, glasklart och utan motstånd

vissa saker måste få vara komplexa

något kan vara bra men ändå svårt och krävande

[beabirdy]

1. The end result (? Kanske vem vet, kanske gör konturerna av wayf) 2. Sjöbevakning 3. Var helt glasklart, dagen luktade och kändes sommar 4. Flög över riktig pirates of the caribbean dimma 5. Tyckte den här lappen var riktigt kul, men insåg några dagar senare att det inte car så ironiskt menat som jag trodde bara oroligt dåliga typgrafi val 6. Var på födelsedags picknick pga carl fyllde 30, hipp hipp hurra 7. Körde livets squash match, var väldigt svettig efteråt 8. Facetima med familjen 9. Åt ett berg av sparris 10. Spela in en lite film framför min nya backdrop: perfekt

[bakjour]

#metoo, Brute - Pressetiska sällskapslekar för vår tid

Olle Zachrison redogör för Ekots namnpubliceringspolicy.

Den traditionella publicistiken är av hävd lika dyster som jordfästningen av en 91-årig släkting på mödernet, i tjocka och spikregn. Den ansvarige utgivaren hänger på sig självtillräcklighetens fat suit, djupt försjunken i publiceringsunderlaget under en murrig olja föreställande Herbert Tingsten eller Ivar Harrie.  

Men här hoppar inga halta löss. 

Neojournalismen visar som vanligt vägen, och i våra publicistiska manualer och policies finns mycket att lära. Vi tänker oss utgivarskapet som en genomsnittlig bana i Super Mario Bros, svår men inte omöjlig, fylld av roliga, färgglada svampar som man plockar likt lågt hängande frukt längs vägen mot den hägrande monsterstereotypen som är spelets clou. De pressetiska reglerna är de kluriga hindren på vägen, en vattengrav, bottenlös avgrund eller cirkulerande sågklinga, på vilka man förlorar ett liv eller två innan man rusar mot flaggstången i målfållan. Och nu finns ett gyllene tillfälle att smälta samman neojournalismens viraleetiska fingertoppskänsla med den traditionella journalistiken som spelar plockepinn med boxhandskar, till en publicistik för vår tid.

Inför kraften, vreden och uthålligheten i #metoo svajar tradmediala kärnvärden som en vassrugge i styv kuling. Tiotusentals svenska kvinnor, politiker, skådespelare, journalister, sångare, jurister och läkare, vittnar i sociala medier om sexuella trakasserier och övergrepp och gammelmedia försöker hålla jämna steg. När Aftonbladets Lena Mellin skriver att de pressetiska reglerna urholkas på vägen har hon helt rätt, och det är de traditionella mediernas ansvariga utgivare som gröper ur dem med en frenesi som inte står bröderna Scofield/Burrows i Prison Break efter. Låt oss återkomma till Aftonbladet och Lena Mellin, men först efter komplimanger till Dagens Nyheter som lyckats nytolka de pressetiska reglerna i sann neojournalistisk anda (DN:s tillägg i kursiv stil): 

Var försiktig med namn

15. Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.

16. Om inte namn anges undvik att publicera bild eller uppgift om yrke, titel, ålder, nationalitet, kön eller annat, som gör en identifiering möjlig vid mindre än 60 sekunders googling.

DN:s chefredaktör Peter Wolodarski redogör i en replik i Medievärlden för tidningens restriktiva inställning till namnpublicering, bland annat med att de under #metoo enbart namngivit TV4-snickaren Martin Timell, och försvarar beslutet att inte namnge den så kallade Kulturprofilen: 

De som befinner sig i miljön där Kulturprofilen verkar vet vem det handlar om, men merparten av svenska mediekonsumenter gör det inte. Beslutet om namngivning i detta fall har därför stor betydelse och är inte [...] ett sätt att runda pressetiken. Att det skulle finnas en risk för att publiceringen innebär att någon felaktigt utpekas måste betraktas som uteslutet i detta fall.

Nej, och det ska gudarna veta. DN:s restriktiva hållning till name calling kompenseras istället med att lämna så lite som möjligt till fantasin. Kulturprofilens namn finns på armlängds avstånd i en sökmotor nära dig, och rapporteringen om den nu avpolletterade Schibsted-chefen ger med mycket god vilja maximalt två namn vid handen. Med så detaljerade gärningsmannaprofiler skulle man lika gärna kunna ersätta publicetetsreglerna med sällskapsleken 20 frågor:

Är det en man? Ja/nej

Bor han på Västmannagatan? Ja/Nej

Jobbar han som PR-konsult? Ja/Nej

Har han hund? Ja/Nej

- 20. osv.

Under den svenska #metoo-hösten har namnpubliceringarna generellt varit lika slumpartade som Utgivarnas vinlotteri sista fredagen varje månad (Expressens tombola, som vanligt, i särklass). Aftonbladet anlägger ett intressant metaperspektiv, när de på nyhetsplats rakt av refererar Lotta Bromés egen version av sortin från Sveriges Reddio...

... medan ställföreträdande utgivaren utan gränser Lena Mellin i ett publicistiskt drömspel indirekt men förhållandevis explicit kopplar henne till de av Expressen och SVT rapporterade sexuella trakasserierna. 

#metoo, Brute. 

Men det ur neojournalistiskt utvecklingsperspektiv mest intressanta exemplet på charaderna i gammelmedia är otvetydigt Sveriges Reddios hantering av Lex Lotta. Public service-monoleeten Ekot håller märkvärdigt låg profil efter att Expressen brejkat nyheten den femte november (då utan namn). Ekot citerar då Expressen, och tillför själva i princip ingenting utöver Sveriges Reddios redan klassiska pressmeddelande: 

En internutredning har pågått i cirka tre veckor 

Sveriges Radio inledde för cirka tre veckor sedan en internutredning gällande en arbetsplats inom Sveriges Radio. Utredningen startades efter det att uppgifter lämnats till den närmaste arbetsledningen i den aktuella delen av företaget. Utredningen pågår fortfarande och inga slutgiltiga beslut är tagna men redan nu har företaget vidtagit ett stort antal åtgärder i ärendet. Utredningen genomförs i samverkan med facken på Sveriges Radio. Med hänsyn till alla involverade kommer vi inte att ytterligare kommentera vad som påstås har hänt, vilka åtgärder som Sveriges Radio vidtagit eller avser att vidta samt vilken del av företaget det gäller.

När utredningen är klar lämnar SR:s vd Cilla Benkö ickesvar sondmatade med pondus i Studio Ett, fyra dagar efter Expressen.

Ur programmet: 

Cilla Benkö: ... så har jag valt som vd att aldrig kommunicera externt kring enskilda medarbetare på det här företaget. Studio Ett: Men samtidigt, det finns ett visst allmänintresse, #metoo-kampanjen pågår med full kraft, vi på SR kräver ju öppenhet av andra och vi anklagas ju ibland för att mörka olika saker. Varför kan du inte berätta mer om vad som faktiskt har hänt här? Cilla Benkö: Jamen, öppenhet handlar ju om att vara tillgänglig, och jag är tillgänglig, jag sitter här idag och jag svarar på alla mediers frågor.

Det här är de sista spåren av den anklagade SR-profilen i Sveriges Reddios rapportering, men utvecklas i andra medier. Och tolv dagar senare slutar den prisbelönta programledaren Lotta Bromé, som nått en miljon lyssnare varje vecka under lång tid, och Ekot refererar hennes eftermäle i ett pressmeddelande förklätt till nyhet, eller tvärtom:

40 minuter senare rapporterar SVT: 

Och här uppstår den spännande brytpunkten mellan företagslojal kommunikation, tunn som nattgammal is, och traditionellt nyhetsarbete. Bara dagar senare namnger Ekot och Studio Ett den av Dagens Nyheter fortfarande anonymiserade Kulturprofilen...

... och Ekots big kahuna Olle Zachrison redogör i detalj för beslutet att namnpublicera (att jämföra med “en inställd spelning är också en spelning”-publicistiken i Lex Lotta-fallet): 

Epilog

Ovanpå Ekots publicistiska skeppsbrott finns ytterligare en nivå av samtidens utgivarskap, som liksom djävulen bor i detaljerna. Sveriges Reddios ledning har genom hela historien om internutredningen av SR-profilen med en dåres envishet hävdat att man inte uttalar sig om enskilda medarbetare och deras görande och låtande. Som här, programdirektör Björn Löfdahl i Expressen: 

Märkvärdigt nog tycks den här policyn ha skärpts betydligt sedan 2010, då samme programdirektör uttalade sig i Studio Ett om en visstidsanställd researcher på Morgonpasset i P3, som avlövats sina ordinarie arbetsuppgifter på grund av sin medverkan till en på förhand mycket omsusad bok om kung Carl XVI Gustaf: 

Ur programmet: 

Björn Löfdahl: ... nu är förändringen den att hon säger sig omfatta hela materialet, står som medförfattare och är en del av allt det som kommer fram i boken och de metoder som det kommit fram på, och vi vet inte hur det har gått till.  Studio Ett: Organisationen Reportrar utan gränser går ut idag och säger att de “ser med bekymmer” på den här avstängningen av en medarbetare. Jesper Bengtsson, ordförande för den svenska sektionen av Reportrar utan gränser, välkommen till Studio Ett. [...] Jesper Bengtsson: Vad du säger nu är att du inte litar på den här journalistens egna etiska förhållningsregler... Björn Löfdahl: Njaä, jag säger att jag vet inget om det.  Jesper Bengtsson: Nej, precis, du litar inte på henne, för du har stängt av henne utan att veta nånting om boken. Och normalt sett så förutsätter ni att era journalister  arbetar på ett journalistiskt etiskt sätt. [...] Björn Löfdahl: Här har ju uppstått två oförenliga roller, här har bedrivits nånting som skulle kunna vara dubbla lojaliteter, jag vet inte, men jag vet ju inte, och därför tycker vi att vi skyddar vår trovärdighet och redaktionens möjligheter att agera bäst genom att hon gör nånting annat just nu. 

Under de 14 minuter som samtalet pågår framgår genom ett kompakt dis av förvirring åtminstone en sak helt glasklart: programdirektören misstänkliggör en enskild medarbetare på basis av en bok som varken han eller någon annan har läst, och ett publicistiskt dilemma som på sin höjd är ett hypotetiskt resonemang vid tidpunkten för intervjun. Och sju år senare kommenterar Sveriges Reddios ledning inte under några omständigheter enskilda medarbetare. 

/ @kallekarlsten och @medieprofil 

Läs även: 

Anders Holmberg, [f d] Studio Ett]: Ledningen skadar förtroendet för SR Resumé: Sveriges Reddios vd kommenterar Tove Meyer @mymlan: När vi äntligen tagit ordet tänker vi tala till punkt @blisk: Ta #metoo på allvar - det är en ödesfråga @pwolodarski: Därför namnpublicerar vi inte SVT Nyheter: Därför publicerar vi Lotta Bromés namn Åsa Linderborg: Drakar med smutsig byk Thomas Mattsson: Rekordintresse när medierna granskar varandra Resumé: Åsa Linderborg till angrepp mot Expressens #metoo-bevakning Claës Lundin: Oxygen och Aromasia (1878)

[tryingtounderstandbrainheart]

Universums perfektion

Jag tror ju nånstans att det är till för min utveckling. För att jag ville nåt med den här resan och hindrena i vägen är både för att man ska hitta den rätta vägen och veta vad som inte är rätt. 

När stora utmaningar/förändringar är i görningen är det för att man nånstans långt ner ville byta riktning. Man kan inte fortsätta gå samma väg på samma sätt och tro att man hamnar nån annanstans. 

Jag tror jag var mer redo nu. När universum stryper en på luft så blir det plötsligt GLASKLART vad som är luft. Men att strypningen valde jag, för att kunna se vägen och hamna rätt igen. Ett magtrassel som tvingar mig att se sanningar om hur jag behandlar och behandlat mig. Ett magtrassel som tvingar mig att äta sådan mat jag mår bra och blir stark av. Ett magtrassel som kommer NU. 

Nu när jag känner att det inte längre funkar med att bara ha ett jobb för att tjäna pengar om det inte leder mig till det liv jag behöver ha - får någon annan mitt jobb. När jag behövde hitta till vem JAG var och vad JAG ville - började ett brott med T. Nu när jag verkligen vill börja ta steg mot ett mer Karinskt liv - får jag magtrasslet. Universe works in mysterious ways.

Det verkar som jag inte dog av det här, utan att det var en smäll på nosen, en varningsklocka. En spegel som visade obehagliga sanningar. Fakta och val. VILL du det här som du säger måste du DET HÄR. Man kan inte äta tre prinsesstårtor om dagen och samtidigt vara smal. Det är ett val som måste göras. Väljer jag att börja stress/känsloäta skräp igen så har jag ju visat vad som varit viktigast i mitt liv. Det kan verka så harmlöst att mest äta lite extra och stuffa fejset när man mår dåligt; man SER liksom inte alla trådar och konsekvenser det får. Hur jag samtidigt valde bort körkort, frihet och...mig basically. 

En träningspromenad som var så löjligt kort som jag idag fick kämpa med för att jag valt att tänka att jag kunde ha sönder mig själv för T vaju i närheten. Att det inte gjorde något att jag havererade min kropp för jag hade säkerhetsmekanismer som gjorde att det gick. Säkerhetsmekanismer som gjorde att jag låste fast mig själv och knappt kom loss. Säkerhetsmekanismer som gjorde att 200 meter kändes som en vandring upp på kebnekajse för att jag havererat min kropp. Jag började nästan gråta then and there när jag tänkte på det. Det blev så äckligt tydligt. Jag kan vara elak mot mig för han och de är ju i närheten. Är det inte det jag egentligen sa till mig själv? 

Idag blev det grönsaker och kyckling med kryddor i olivolja i ugn. Lite lätt asgott. Kroppen blir starkare. Det som kommer ut börjar se mer rätt ut igen. Jag börjar kunna smälta maten och mitt liv. 

Det är ju en våldsakt mot mig själv egentligen. Ett sätt att slå och förstöra för mig själv på ett så totalt sätt att jag knappt kan stå efteråt. Fullkomligt FUBAR. 

Nya lappar har satts upp och jag hoppas de funkar även när stormen kommer. Nu är det lugnt och jag kan hantera detta med en slags nyvunnen klarhet men den är inte för evigt. Så snart det börjar funka och slentrian kommer tillbaka så lurar stormen bakom hörnet. Jag hoppas mest att jag...lärt mig den här gången. Att det fastnade i ryggraden. 

För jag har minnen av hur det var när jag bodde här själv. Hur jag gick 5 km varje dag utan problem, hur jag tog tåget till Malmö, hur jag klarade av att sova själv ibland, hur jag...va mer jag igen. Idag känns det som nånstans där framme i horisonten när jag knappt kan gå några meter inomhus utan att få jobbigt med andningen när det är som värst. 

Jag har sagt åt honom att verkligen bromsa mig den här gången. Att han får sätt upp gulsvart tejp och bara OFF LIMITS. Inget mer “gör som du vill” jag behöver bromsklossar och nån som kastar sten på mig så jag vaknar. 

Inte sova igenom hela livet. Nog med det nu. Wakie wakie time. 

Det här...kan vara nyckeln till min frihet.

[droms]

Acceptans

Jag drömde att jag och Deniz låg och sov. Men så vaknade jag av att något droppade på mig. Jag tittade upp i taket och hela taket droppade och fylldes med bubblor under takskivan, som att det var översvämning på våningen ovan. Jag väckte Deniz och vi hoppade ur sängen. Deniz började rikta någon slags tork-apparat mot taket, för att stoppa flödet. Men det gav inget.

Martin dök upp i drömmen nu. Taket blev lite glömt. Martin jagade mig/os, eller ville komma nära. Han dök upp hela tiden och ville inte försvinna. Han väntade på at denim skulle dyka upp och attackerade honom / ville slåss / göra upp / ta tillbaks mig. Han följde efter mig och jag försökte undvika honom, ville inte träffas.

Han tog sig in hemma hos oss. Hotade, ville vara nära, ville slåss, ville ha min kärlek. När jag avvisade honom och tog mig därifrån hittade jag honom sen i badrummet med massa blod om armarna. Jag slet ner ett plagg som hängde på tork och skulle stoppa blodet. Men det visade sig att han inte alls hade skurit sig. Jag vet inte om det var en bluff, eller om jag missuppfattade.

Han försvann aldrig, men jag gick undan, gömde mig, undvek honom. Men sen dök han upp igen, han hade aldrig gått. Bara stannat i ett annat rum, utanför huset, eller bara i periferin.

Jag vet inte om jag blev trött på att han fortsatte dyka upp, om jag var nyfiken och drogs till honom eller om jag bara ville hjälpa honom. Hjälpa honom att klippa banden. Jag beslöt mig för att möta honom, ta tjuren vd hornen. Vi var utanför en stor lagerlokal i en hamn. Lokalen var hemma och jobbet. Alla kollegor var där samt pappa. Martins kläder hade blivit blöta under badrumsgrejen så han hade lånat av de andra kläderna som hängde på tork där. Det var pappas kläder. Så här dök han upp med pappas jeans och en typisk pappatröja från 90talet.

Jag mötte honom. Mina kollegor turades om att vakta oss, eller honom snarare. Jag vet inte om han skulle göra något mot mig, skada mig. Eller vad de vaktade egentligen. Han kändes ganska desperat, men snarare desperat för tydlighet, ett avslut på sina känslor, eller på vår relation. Först kände jag att jag ville ha kollegorna nära, för att skydda mig. Men när vi började prata och umgås så märkte jag att det inte var någon fara. Jag visste att jag kunde ge honom min tid och mitt engagemang, att mjukt och respektfulle avsluta vår relation. Tydligt och kärleksfullt.

Vi pratade litegrann, men mest var det som att jag guidade honom känslomässigt genom hans smärta och de otydligheter som var kring vårt uppbrott. Han ville hela tiden ha mer, ville hålla om mig, ville ha mig, ville ha löften och närhet. Men jag höll mina gränser och han respekterade dem, men testade dem återkommande. Men det var som att han ville bli stoppad, guidad. Han ville ha tydlighet.

Där vi var fanns det massa kristaller och ädelstenar. Det var som ett gruvbrott eller nåt. Jag vet inte om jag redan hade fått en sten från honom eller om jag sa till honom att välja en sten åt mig. Jag föreslog att vi skulle ta stenen och göra en ring åt mig, som jag alltid kunde ha med mig som påminnelse om vår relation, om vår kärlek, som något vackert, utan att det behövde vara något aktivt som gjorde ont.

Han började direkt rita och designa och var helt uppslukad av att ge mig något fantastiskt. Hans skiss var ett intrikat romantiskt arbete av silverband och stenar vävda i en design som såg väldigt exklusiv och nästan kunglig ut. Jag sa till honom att jag kan inte ha den ringen. Jag kan inte låta honom vara representerad på det sättet på min hand, i mitt liv. Jag ritade ett eget förslag. En tunn enkel silverring med två små stenar, som kulor, satta på toppen av ringen. Kulorna var sida vid sida, men de rörde inte varandra. ”Såhär ska den se ut” sa jag. och han accepterade.

Vi behövde material till ringen, metall. Först tror jag att vi var på Disneyland och letade efter färdiga smycken att fästa stenarna på. Men allt var krafsigt och fel och Martin var ledsen och inte alls nöjd med idén. Det var för opersonligt och för hastigt. Och jag kände samma, det blev liksom inte som jag tänkt, som ritningen, och det kändes som att jag bara försökte få det överstökat genom att hitta nåt färdigt.

Istället tog vi oss till havet, där i hamnen, och skulle ”fiska” metall. Det fanns en grej i vattnet, inte en pir, utan snarare de stöttande pelarna på en pir, fast utan bryggan. Så en var tvungen att ta sig fram mellan pelarna genom att simma eller hoppa. vi tog oss ut några steg och det var säkert 10m djupt redan. Nästan glasklart vatten. Vi såg havslivet röra sig under, med växter, mineraler, mindre fiskar och enorma valar och andra havsdjur. Det var mäktigt och läskigt att stå mitt i detta havslandskap, även om vi var trygga vid pelarna. Metallen låg på botten och vi skulle fiska upp den på något sätt. Det var oklart hur. Med magneter på snöre?

Jag tror inte vi kom vidare därifrån. Men jag kände mig mer lugn med Martin omkring. Jag ville vara med honom, fast inte på ett romantiskt sätt. Jag ville möta honom med respekt, för att han är, eller var, viktig för mig. Jag hade älskat honom och jag ville hjälpa honom hitta frid och klarhet i sina känslor. De andra vaktade oss och kom springande ibland för att vi hade flyttat oss utan att de hade märkt, men jag kände inte alls att jag behövde det. Jag var i kontroll över mina gränser och jag var inte rädd för honom, eller mina egna känslor.

/F

[ungogumage]

07.52

Vores forhold var perfekt, glasklart. Men du smadrede glasset, og nu piller du det smadrede glas af i stykker, laver hullet større og større. Jeg kan ikke stoppe dig

[digitalvanity]

Glasklart iOS 10.2 by Metal27

[phillysdon04]

[Setup] Glasklart goes great with so many wallpapers via /r/iOSthemes http://bit.ly/2Qh71zX