#grungenation | Explore Tumblr Posts and Blogs

thealexpichamusicpickupclub · 6 years

Text

En sista dödsryckning.

En gång i tiden så hade jag en liten skivklubb som hette The Alex Picha Crazy Friend Music Pick Up Club. Som gick ut på att varje månad gav jag en musikintresserad vän eller bekant som har en intressant musiksmak 500kr som de sen fick köpa skivor till mig, som hen trodde jag skulle älska - eller behövde lära mig om.

Klubben startade för att jag hade insett att jag bara köpte skivor med samma gamla band om och om igen. Jag älskar ju musik, och (då) samlade ju också på dem. Gärna i obskyra och udda utgåvor, så jag beslutade mig för att ge min skivsamling ny näring och ge den lite nytt liv.

1 person, 1 månad, 500 kronor. Jag betalar pengarna, och den som är "månadens shopper", köper vad hen tycker skulle passa mig. Eller vad jag behöver lära mig om. Man kunde köpa en dyr skiva för hela pengen, eller man kan dela upp den på fler.

Den startade i oktober 2012 och avslutades i december 2015. 35 olika personer köpte skivor till mig under denna tiden. Varje månad så blev det en liten blogpost om månadens skivor, där jag grävde ner mig i skorna, lyssnade och reflekterade över dem.

Fyra av dem, blev det aldrig nån blogpost om, för livet kom emellan. Jennie K Larsson, Hasse Nilsson, Malin Careliusen och Wille Wilhelmsson - ledsen att ni kom i kläm. Men har inte glömt bort er. Den här blogposten är till er.

---

Av Jennie, som jag delar en stor kärlek med till Nick Cave, Blixa Bargeld och Einstürzende Neubauten, plus att hon är en minst lika stor skräckfilmsälskare som jag, plus att vi delar passion för Laibach, så fick jag fyra skivor inom genres som jag kan absolut noll om Black, och Death Metal.

Satyricon ‎– Now, Diabolical (Black Metal) Watain ‎– The Wild Hunt (Black Metal) Bathory ‎– Bathory (Black Metal) At The Gates ‎– Slaughter Of The Soul (Death Metal)

Sitter nu och lyssnar på norska black metal bandet Satyricon och läser samtidigt på Wikipedia att de experimenterar mycket med tempoväxlingar, piano, stråkar, körer med mera (och inte oväntat just de spåren som jag gillar mest). Grundaren Satyr var tydligen också bland de första norska black metal-musikerna med att experimentera med den visuella framtoningen genom att söka fler uttryck utöver genrens klassiska liksminking i ansiktet.

Bästa låtarna: Delirium The Rite Of Our Cross

https://open.spotify.com/album/5ux0kZmUpHgNZ1Lsmwjngv

---

Vidare till Uppsalabandet Watain som tog sitt namn från en tidig låt med bandet Von.

Bandet är också ökända för sin Satansdyrkan och för deras liveshow som innefattar pyroteknik, levande ljus, sataniska ritualer, djurkroppar och blod.

På en spelning i Brooklyn 2014 så överöste de publiken med djurblod som gjorde att delar av publiken började kaskadkräkas. Jennie, om de spelar i Stockholm, så kan vi väl gå ihop? Antar att det blir nåt att minnas! Har svårt att ta till mig musiken, men tänker att man bör se det live.

Bästa låten (den mest finstämda): They Rode On

https://open.spotify.com/album/3BEfG3ZXFY0xjjvIXRwqOj

---

Bathory! Har hört så många olika prata om denna skivan från 1984, speciellt den med den gula geten på, som verkar vara det mest åtråvärda skivan (kostar mellan 15000-40000kr beroende på skick och säljare) om man gillar Black Metal. Lär mig att det är ett svenskt enmansband från Vällingby, och som de flesta som är något inom Black Metal, alltid uppger som en influens. När han grundade Bathory, så joinade en bassist och på trummor, en i många andra sammanhang välkände, Jonas Åkerlund (som också regisserade Candlemass första video Bewitched). Känns ruskigt bra att ha fått den här skivan!

Bästa låten (kanske för att jag har använt liknande intro till mina Hell-oh-ween skivor jag gjorde en gång i tiden): Raise The Dead

https://open.spotify.com/album/5ViU3AfzAl9BQ0uFXOkR1W

---

Dags för lite Death metal från Göteborg då! At The Gates ‎– Slaughter Of The Soul

Jag lär mig att bandet har haft stor betydelse för utvecklingen av svensk death metal. De är föregångare och stilbildare för det som inom death metal senare har kommit att kallas för The Gothenburg sound, eller på svenska "göteborgsdöds". Slaughter of the Soul räknas tydligen som ett av de klassiska albumen inom death metal-genren och har kallats det mest inflytelserika melodisk death metal-albumet någonsin.

Bästa låten:

The Flames of the end. https://open.spotify.com/album/1uJwTzraQIU90MY4OpFyan

---

Det här var ingen lättsmält lyssning på något sätt, och antagligen hade jag behövt spela musiken högre än vad grannarna hade klarat av! Hade gärna läst mer om vad som stod i texthäftena, men lite för mycket användning av frakturtypsnitt så det är i ruskigt svårt att läsa. Självklart med mening! Satansverser är ju inte för vem som helst, och jag får be Jennie ta fram ett Ouija-Board så får vi framkalla lite onda andar när vi ses nästa gång. Tack för resan! <3

-----------------

Malin och jag lärde känna varandra när jag anställde henne för ca 10 år sen, jag hade nån idé om att jag ville rekrytera via dåtidens sociala medier (läs twitter), för ville ha nån superdigital, det fanns så många katter bland hermelinerna. Nu tror jag vi flyttade konversationen rät snabbt till e-mail, men skulle säga att de var ömsesigt glädje att få jobba ihop. Vi kom så himla bra överens, så att det liksom inte kändes som en kollega alls, utan en vän på direkten. På köpet, en musik- och skräckfilmsälskande, intensiv och likeminded favoritperson.

De tre skivorna jag fick av henne: Tori Amos - Under the Pink Prince - Dirty Mind De la Soul - 3 Feet High and Rising

Jag har ju en oförståelig dålig relation med Tori Amos, hon borde ju rent objektivt ha följt mig sidledes under en lång tid, men jag har väl varit dryg och haft siktet på annat helt enkelt. Skämmes. Jag tror första gången jag satte på en Tori Amos-skiva var är hon släppte Strange Little Girls i början av 2000-talet. Då pga att det fanns en cover på Depeche Modes Enjoy The Silence. Och om man ska vara ärlig, kanske inte hennes bästa stund - och tänk så det spelar roll ibland hur man blir introducerad till en artist. Så, just nu, just här, är det första gången som jag på riktigt lyssnar på Tori (tack Malin!), skivan har snurrat hela dagen, och hennes röst ihop med det melankoliska är ju oerhört förförande även om det känns lite daterat. Passar utmärkt i den moll-värld jag själv beninner mig i just nu.

Kan tänka mig att om man hittade den här skivan när den släpptes -94, vände ryggen till grungen, och haft den med sig sen dess, så är det en ruskigt fin pärla. Malin, då får berätta när vi ses hur du och Tori hittade varandra.

Bästa låtarna: Pretty Good year Bells For Her The Wrong Band Icicle

https://open.spotify.com/album/6VNuZLF98tsRYgqlIXAVCD

---

Prince - Dirty Mind OK, vi ska inte låtsas som nåt annat än att jag har en väldigt komplicerad relation till Prince.

Blev introducerad på riktigt till honom på 90-talet av min dåvarande flickvän, innan dess hade jag val egentligen bara dansat tryckare till Purple Rain, sett Sign 'O' the Times på MTV och liksom alla andra spelat lite luftgitarr och sjungit "Kiss" på lokala discoteket. Hur som helst, jag som då var en renodlad råsynhare och svartrockare, fick då lära mig att Prince var Soul. Och där och då visste jag att jag inte gillade Soul. Jag skulle gissa att han spelades på P3 Soul och det var därför han var Soul (vilket var helt rimligt i Åmål).

Länge viftade jag bort allt som var Soul. Och döm min förvåning när jag många år senare upptäckte 60-tals-Soul, och den konflikten i hjärnan. Man kanske behöver veta att i Åmål där jag växte upp, fanns det bara raggare och hårdrockare. De som gillade Prince, eller synth som jag, vi var outcasts, och våra världar möttes sällan. Sen att min exfru och min bästis exfru också är Purple Ladies, har gjort att jag ändå har försökt ta mig till denna mannen. Han har helt klart sina stunder men lyssnar igenom albumet och ger det en chans till. Förlåt Malin, förlåt Petra, förlåt Anna, förlåt Ann-Sofie. Men funk, Prince och jag har aldrig varit goda vänner.

https://open.spotify.com/album/3Cijd5OjHeWBm97DsPHpgs

---

De la Soul - 3 Feet High and Rising

Jag kan med säkerhet säga att Me, Myself an I var den allra första hip-hop-låten jag gillade. Mitt under rådande råsynthsperioden, så var det den (enda) låten som hittade in på mina VHS-blandband som jag spelade in från MTV, som var nåt helat annat än det jag lyssnade på. Minns så väl videon där de sitter i klassrummet och bara är coola och där en av dem hade små bortrakade ränder vid tinningen.

Så sjukt nöjs att jag nu sitter med det här dubbel-albumet i min hand. Har varit och bläddrat fram den i skivbackar många gånger, hållit i den, tänk att köpa den, men det har liksom aldrig blivit av.

Och nu sitter jag här med nåt som hör hemma i min historia. Jag förde länge (digital) anteckningsbok på skivor jag köpte och 28 augusti 1999, så köpte jag en dubbel-cd som hette "Tommy Boy - Greatest Beats - the first fifteen years 1981-1996" samma skivbolag som gav ut den här plattan. Där finns just tre spår från det här albumet, tillsammans med bland annat Afrika Bambaataa & Soulsonic Force, Naughty By Nature och Queen Latifah för att nämna några. I retrospektiv så var det väl det först då som jag tog de första stegen att gilla hip-hop på riktigt. Tacksam att jag nu har skivan till mitt första hip-hop-minne.

Hela den här plattan är grym.

-----------------

Hasse och jag lärde känna varandra i det publika internetets begynnelse, när vi jobbade på samma webbyrå på 90-talet, han kom innan som Chefredaktör på Internetguiden. Då satte han även ihop svincoola elektroniska cd-compilations som hette "Prepend Codewalk" under aliaset Dr. Dustbin och var en särdeles sympatisk och trevlig människa. Ja förutom att han var en Internetguru överlag då. En sån person som man gillar på en gång.

Till de här skivorna kom ett brev som hörde till skivorna och som berättade historien, och så mycket detaljer och bakgrund om det här plattorna, och om Brian Peter George St John le Baptiste de la Salle Eno, i synnerhet. Jag hittar inte brevet nu. Det ska finnas nånstans i lägenheten eller troligtvis i nån flyttkartong. Jag har just bläddrat igenom hela min skivsamling för att se om den ligger mellan två andra skivor, men tyvärr, och det grämer mig. Det är inte likt mig och det stör mig. Det borde ligger ihop med de fyra skivorna. Jag hoppas det dyker upp en vacker dag. Hasse, det är inte så att du sitter på en digital version av den? Jag fick dem 22 december 2015, om det kan hjälpa.

Jag har en skivsamling bortemot 100 meter om man ställer upp dem med kortsidan mot varandra, och egentligen är det väldigt konstigt att jag inte har några skivor innan med Brian Eno. Han finns såklart representerad så grundande han Roxy Music ihop med Bryan Ferry och var med i bandets tre första plattor. Han är ändå en pionjär i dem elektroniska genren, och myntate begreppet och skapade musikstilen Ambient. Nu finns inte det tomrummet längre tack vara Hasse, men nu handlar det inte om Ambient, utan när han började sin solokarriär.

Brian Eno - Here Come The Warm Jets - [1973] Brian Eno - Taking Tiger Mountain (By Strategy) - [1974] Brian Eno - Another Green World - [1975] Brian Eno + David Byrne - My Life In The Bush Of Ghosts - [1981]

Istället för brevet får jag ta Wikipedia till hjälp.

Jag lär mig att första soloplattan, Here Come The Warm Jets, som är en blandning mellan Glam-Rock och Konstrock - som är en subgenre inom rockmusiken med experimentella eller avantgardistiska influenser. Och att artister som brukar räknas som konstrock är allt från Björk, Kraftwerk, Laibach, Bowie, Karin Drejer och en hel del andra. När de spelade in skivan så ville han bara kommunicera och regissera sina musiker genom att dansa för dem, och på så sätt förklara hur han ville att det skulle låta, han bad dom också sjunga nonsensord helt random, som senare blev basen till texterna på skivan.

Bästa låtarna; Cindy Tells Me Driving Me Backwards Some of Them Are Old

https://open.spotify.com/album/74jn28Kr29iyh8eZXSvnwi

---

Lär mig att andra soloskivan, Taking Tiger Mountain (By Strategy), som har mindre glam, mer keyboard, men fortfarande tituleras konstrock, är ett lite vagt konceptalbum som handlar om allt från spionage till den kinesiska kummunistrevolutionen. Även här sjungs det fram nonsensord, som sen Eno gjorde om till riktiga ord och byggde texterna på det viset. Dom är ju lite koko de här skivorna, många små lustiga detaljer!

Bästa låtar Back In Judy's Jungle Fat Lady of Limbourg The Great Pretender

https://open.spotify.com/album/1IMbtEVdtaFz0PPiq4brLZ

---

Lär mig att Another Green World som är Enos tredje soloplatta, är en skiva som består till stor del av minimalistiska instrumentella låtar som kan ses som föregångare till Ambient, och hans övergång från rock till elektroniskt - och har blivit utnämnt till "ett universellt erkänt mästerverk". Eno gick till studion utan att ha skrivit eller förberett sig innan, utan såg på produktionen mer som ett experiment.

Bästa låtarna; St Elmos Fire The Big Ship Golden Hours Becalmed

https://open.spotify.com/album/6uoeezh45SYEb8lcT8gDTY

---

My Life In The Bush Of Ghosts

Just den här utgåvan var den första som hade nytt ut spåret "Qu'Ran" mot "Very Very Hungry". Qu'Ran innehöll samplade uppläsnngar av Koranen, och blev borttagen på begäran av The Islamic Council of Great Britain. Utöver den samplingen så innehöll skivan bland de första samlingarna i världen i musik, med allt från en exorcist på spåret The Jezebel Spirit, en radio evangelist och sång från den libanesiska sångerskan Samira Tewfik för att nämna några.

När jag hör andra låten Mea Culpa, så blir jag helt medförd och jag kan svävar på att sett bör vara en tidiginspirationen till genren Neo-Industrial-Folk!

Ruskigt bra platta I sin helhet, men the finest moments är: Mea Culpa The Jezebel Spirit Moonlight in Glory The Carrier

https://open.spotify.com/album/1m08xZXMNDVCYU7VgUGsme

Hasse, jag är tacksam att fått en lektion i Brian Enos resa innan han blev Ambients Gudfader! Kom att tänka på ett tweet från kontot “Discographies” som postade tweets där de summerade en artists skivkarriär på 140 tecken.

Brian Eno: 1-3,5 "Whatcha doin', Professor?" "I'm inventing the future of music." 4,6-24 "Now whatcha doin'?" "Inventing it again. Quietly." https://twitter.com/Discographies/status/29683890796

-----

Wille och jag, vi fångar Pokemons ihop, vi går på festival ihop, vi dricker öl ihop, och vi hänger och vi gillar varandra, och vi har gillat varandra i snart 20 år. Och med honom är jag alltid Kexet. När Wille dök upp på dödsfesten för den här skivklubben, så hade han med sig nio stycken (ok, åtta då) soundtracks som present. Hur bäst tema är inte det då? Och hur glad blir man inte då? Soundtracks, är i vart fall nåt som jag uppskattar oerhört mycket!

¡Three Amigos! (Original Motion Picture Soundtrack) Scrooged (Original Motion Picture Soundtrack) Phil Spector - Christmas Album The Lost Boys - Original Motion Picture Soundtrack Stand By Me (Original Motion Picture Soundtrack) The Karate Kid (Original Motion Picture Soundtrack) Fem Filmer Av Stefan Jarl (Filmmusik) Miami Vice II (New Music From The Television Series) Stanley Kubrick's A Clockwork Orange (Music From The Soundtrack)

¡Three Amigos! Som jag minns den - en fantastisk film! Antagligen inte så kul idag - men det spelar mindre roll - jag var runt 13 år, och roligast av alla på den tiden var just Steve Martin, Chevy Chase och Martin Short (och Dan Aykroyd) och regisserad av John Landis, bland annat ansvarig för bla Blues Brothers, En Amerikans varulv i London och Michael Jackssons video till Thriller. Soundtracket är makalöst; med bla The Ballad of The Three Amigos, sjungen av de tre herrarna i huvudroll, störda jävla fågel-läten av Steve Martin, och en encounter med en sjungande buske.

Scrooged! Med Bill Murray. Klassiska jul-berättelsen om tre spöken som hemsöker honom under julen. Bla en duo med Annie Lenox & Al Green, lite hiphop med Koole Moe Dee och så lite Miles Davis och Natalie Cole.

Phil Spector - Christmas Album. Inte ett soundtrack, men i min värld, den i särklass bästa julskivan som gjorts. Samtliga 13 spår är geni. Blandade julsånger med The Ronettes, Darlene Love, The Crystals och Bob B Soxx. 34 minuter julstämning. Phil sitt ju numera i fängelse för mordet på Lana Clarkson. Han har 9 år kvar på sitt fängelsestraff.

The Lost Boys. En av mina all time favoritfilmer. Även den filmen som drog mest publik när jag körde en av mina filmfestivaler, och tror vi var 17 personer i min lägenhet som såg just denna filmen. Soundtracket har fantastiska låten People Are Stränge med Echo And The Bunnymen och Cry Little Sister med Gerard McMann. Skivan är värd att köpa bara för den låtens skull. Sleep all day. Party all night. Never grow old. Never die.

Stand By Me. Även detta en favoritfilm. Även min vän Connys - absoluta favoritfilm - och där han har bestämt att vi ska åka på semester till Mosby Creek, Walden, Oregon, och gå samma väg längs tågspåren, och låtsas att vi är 13 igen. Fina låtar rakt igenom skivan, som avslutas med titelspåret med Ben E King.

The Karate Kid! Ibland åldras musiken inte med värdighet. Låt oss minnas denna filmen som den coola film det var då när man var liten, och så minns vi Cobra Kai, Wax-on Wax-off, Mr Miyagi och Tranan! Det räcker bra :)

Fem Filmer Av Stefan Jarl! Musik av Ulf Dageby från filmerna "En av oss", "Dom kallar oss Mods", "Naturens Hämnd", "Ett anständigt liv" och "Själen är större än världen" och inspelat mellan 1968-1985. Behöver en flaska rött och ett paket cigg och en nedsläckt lägenhet för den här skivan. Väldigt väldigt glad att jag fick denna. På innerfodralet så satt en utklippt recension av skivan som löd såhär: -- Det går aldrig att förneka en musiks miljö. En rå morgon sitter jag i Gotlandshuset vid en brasa, i natt gick jag upp och hörde en stråkkvartett av Bethoven i mörkret. Nu sitter jag med Ulf Dagebys filmmusik utan film.

Liksom Jarls filmer är Dagebys musik inga överfall, som vanlig filmmusik. Ur enstaka toner växer den organiskt, buren av envishet. Ibland sitter han hemma vid synthen och prövar en eller tre toner mot varandra, och i fem sekunder kan man tycka att det är trist skitmusik,.

Men Dagebys nyfikenhet och övertygelse är alltid så stark att den pressar livet ut allmängods, banala signaler, till de återuppstår som storartad dramatik. På detta sätt är Dagebys musik släkt med Jan Johanssons.

En struntlåt får en basgång på två toner som tycks gå baklänges, och därigenom laddas struntet md nåt overkligt. I andra stycken spelar Dageby själv klarinett, saxofon, uppretade trummor och bildar sångkör.

I en DN-intervju häromveckan sa regissören Lennart Hjulström att "Man måste skapa sin egen tid". Det är precis vad Dagebys musik gör. Man glömmer klcokan, det går lätt att lyssna och blunda och på ögonloockens insida göra sin egna film. --

Miami Vice II! Det finn tre låtar på den här skivan som är det man är ute efter! Crockets Theme (Instrumental), Miami Vice: New York Theme (Intrumental) och The Original Miami Vice Theme (Instrumental). Samtliga tre av Jan Hammer. Så spelar in de här tre på kassettband, tryck in den i bilstereon, och så tar vi Croockets Ferrari Daytona Spyder och åker planlöst i natten.

Stanley Kubrick's A Clockwork Orange. Ibland måste man spara det bästa till sist. För detta är väl den ultimata filmmusiks-skivan, till den ultimata filmen. Jag vet inte hur många blandband och brända CDs jag har gjort med i princip samtliga olika spår som stick, intros eller outron. Älskar den fullt ut. There was me, that is Alex, and my three droogs, that is Pete, Georgie, and Dim, and we sat in the Korova Milkbar trying to make up our rassoodocks what to do with the evening. Tack Wille!

0 notes