#skriveri

[denapatiskenihilist]

min lillesøster på 15 skrev for et års tid siden en lille engelsk opgave, hvor de skulle skrive om en betydningsfuld person. hun skrev om mig. og skrev bl.a. om hvor meget lort jeg havde kæmpet med, og hvor stærk en person jeg var. Tror ikke der findes en tekst i hele verden, der kan få mine øjne til at løbe så meget i vand. min hjerte sidder i halsen, når jeg tænker over hendes lille skriveri. fucking shit hvor er jeg glad for, at det aldrig lykkedes mig at forlade denne jord. Jeg håber at jeg kan passe på hende, og en dag gengælde hendes rørende ord, i håb om at hun forstår hvor betydningsfulde hendes små 10 linjer var for mig.

[litteraturhistorikeren]

Her til eftermiddag læste jeg en masse digte og skriverier igennem, fra da jeg var 19, og endte med at bruge min dag på at dissociere. Det var ikke helt så terapeutisk, som jeg havde troet, det ville være, det føltes mere bare tungt og hårdt. Hvis jeg nogensinde vil samle digte fra forskellige dele af mit liv til en digtsamling, kommer det til at kræve en helt masse grounding for at undgå følelsesmæssige flashbacks, tror jeg

[ellenvonellen]

Denna diktsvit är en övergångsrit, eller beskriver åtminstone min övergång, den från barn till vuxen. För en del av oss måste ett par år, gärna de som nära efterträder tonåren, avsättas för “personligt studium”, så att en kan bearbeta Livet, Hittills. Det handlar om att göra ett narrativ av kaos, okändhet och särskilt banalitet – det vill säga göra sammanhängande det sammelsurium av mångtydiga händelser och överrepresenterade känslor som befolkar minnet. Slutpunkten i denna process, när berättelsen avrundas och glider in i nuet, är att självet framstår som någorlunda sympatiskt inför sig själv. En har sörjt en stund för barnet en var. Et voilà! Då är en sent omsider vuxen och stabil, på gott och ont. Navelskåderi som min granne skulle säga. Reflektioner som våra universitet skulle säga. Efterkonstruktioner som din psykolog skulle säga.

Resultatet är i mångt och mycket väldigt pinsamt, men begäret att skriva om sig själv har i alla fall stillats till en liten eldflinga, nästa helt oskadliggjorts, tack vare skriverier som dessa. Nu kan jag äntligen ägna mig åt andra saker, såsom trädgårdsarbete och kortspel.

[gladhjerte]

Tæt på forelsket

Han er så speciel. Unik. Hans grønne øjne, fregner, mørkeblonde hår og hans smil. Hans måde at tale på. Hans glimt i øjet. Hans hænder og humor. Alt hvad han siger.

Nicolai spurgte mig om jeg slet ikke kunne finde noget irriterende ved Alex. Det kunne jeg ikke. Kan kun finde ting jeg kunne forestille mig at han synes ville være irriterende ved mig.

Det ene øjeblik svæver jeg på en sky. Er i en lykkeros. Glæden føles enorm. Næste øjeblik er jeg tom. I tvivl og bange. Usikker på at give ham mit hjerte og bange for at han vil tabe det.

Sex. Sex har været død og uinteressant for mig i tæt på 4 år. Men aldrig har jeg været så tændt som jeg er nu. Vil bare have ham hele tiden. Han ved det også godt selv. Min krop afslører mig.

Jeg tænker på ham konstant. Ting jeg vil sige til ham. Ting han har sagt til mig. Ting han har gjort ved mig. Ting vi skal gøre i fremtiden. Ting jeg håber vi skal opleve sammen.

Jeg er afhængig allerede. Af denne følelse han giver mig. Jeg prøver at sætte afstand imellem os for hvordan kan jeg føle så stærkt for en jeg knap nok kender. Vi har kendt hinanden i mindre end en måned.

Jeg forestiller mig fremtiden. Os der siger de vigtige ord. Os der flytter sammen. Mig der venter på at han kommer hjem med middag klar. Os der udvider familien. Os der oplever eventyr sammen.

Omsorg. Jeg nærer så meget omsorg for ham. Kan mærke jeg gør alt for at han har det godt. Vil se de film han vil. Vil høre det musik han vil. Jeg vil gøre alt for at han er tilfreds.

Nu har han skrevet en besked og nu kan jeg ikke koncentrere mig om dette skriveri længere. Åh den magt han har over mig. Min mave og mit hjerte er helt ude af takt. 

[jaaniic]

[duskysnaevsen]

Attached

I’m attached to this track

White paper, black writing

Fighting my way into its lines

Into its fine lines

I got a stack of songs

Piling up

Short ones and a long

That never seems to stop

I’ve sung opera, made a rap

Recorded in my flat

Some lacks meaning

Others embrace feelings

I’m attached to their chain

While waiting for the train

To pick me up

And bring me down the lane, but

My fear of coherence

Rises in me

Am I weird in appearance

As far as eyes can see?

Bleed your tears

On my floor

Release your fears and

Breach the door

[victoria-wilhelm]

25/11-17

I vores munde; vi taler om kanalen, selvom der ligger så mange kanaler så mange steder. Det er en stemning, vi samler på. Og i dag føles som den første efterårsdag. Jeg går langs kanalen i den nye by, og tænker, at det kunne være det samme sted, som vi altid gik til. Altid denne ene præmis; alle vores veje fører til en sammenfletning af tid og sted, og vi bærer på noget fælles.

Og måske er det musikken i ørerne, som jeg brugte hele sidste efterår på at lytte til eller den iboende ensomhed, som jeg har brugt lang tid på at være i, men steder er nok bare en refleksion af de følelser, man forbinder dem med. Derfor gør det ondt, når byer ændrer sig. Det minde om, hvem man var, som sidder i stedet. 

[rolandsraivo]

#dji #djiphotography #djimavic #djimavicpro #aerophotography #drone #dronephotography #dronestagram #autumn #autumnvibes🍁 #fall #nature #river #panorama #latvia #skriveri #daugava (at Skriveru Dendrologiskais Parks) https://www.instagram.com/p/B3zUrcCDrLP/?igshid=r06z9okgxmer

[farverige-knogler]

Rå

Jeg står alene på en hospitalsgang, der også agerer arbejdsplads for en hel masse mennesker, derved opstår en dualisme. Jeg er fanget i konfrontationen med livets skrøbelighed, de er fanget i hverdagen, som for mig, i virkeligheden er den største sorg af dem alle. Jeg kan se, at min mor bryder ud i gråd, hvilket presser alt i min krop. Min indre stemme, der skriger på, at jeg skal holde mig sammen. Min rygrad, der prøver at forblive oprejst, men knækker sammen. Mine tårer, som jeg ikke kan holde inde. Jeg ved udmærket godt, hvad lægen har fortalt hende. Hendes blik fortæller mig mere, end hvad ord kunne have gjort. Døden er i alt levende omkring os, og den konstante forandring, er nu engang en bestandighed. Tårerne, der fylder mit ansigt, er et lydløst skrig. Deres gennemsigtighed gør dem ikke fyldets. De er for transparente til at have så stor en betydning. Jeg begynder at bevæge mig væk, ud og hen af gulvet, da jeg kan se, at min far går imod mig. Jeg er ikke klar til at være. Jeg føler mig for presset til at eksistere, lige der, lige nu. Udenfor er januar ikke blid, og hele min krop bevæger sig i kuldeantræk. Mine tårer er stadig lydløse og transparente, derved får jeg ingen reaktion fra mine medmennesker. 

Jeg er så alene lige dér. Jeg føler mig så evindeligt fanget i min krop, fanget i hudens klaustrofobiske sorg.  

[1ostandfoundgir1]

Det var en sen natt. I paris hade kvällens karneval nästan dött ut. Det var någon som stod kvar med en liten vackert målad musikalisk maskin, hon gick och letade efter en plats att vila i värmen, om något kanske hade öppet sent en sån här kväll av festivitet. Hon ser en man stå utanför något som såg ut att vara ett café, med en mask på sig. Han har klätt sig mycket elegant i rock, men med gulligt för stora knappar och ett par rundade skor. Hans mun var litet öppen, hans läppar var vackert bågformade och krusade sig sällsynt fint och välbekant i ett leende. Medan hon gick närmare försökte hon tänka ut något att säga till honom. Det var en natt av festivitet, vad skulle hon säga för att göra hans natt meningsfull, tänk om han hade blivit besviken på kvällen, och hade ett ensamt liv. Något.... som vittnade om att hon såg den där sällsynta mjukheten i honom, tänkte hon. Du ser så mjukt intresserad ut, i ljuset från fönstret  är det nästan som om du vore en sällsynt vacker tavla av Maxfield Parrish. Åh, jag tackar, men vad gör du här utanför, ska du inte gå in och se på föreställningen? Är det en föreställning där inne! Ja lyssna nu, kom och öppna dörren med mig sa han och log och hans ögon glimtade busigt och nervkittlande, och i hans ögon kände hon en större föreställning än hon kunde föreställa sig var där inne. De öppnade dörren på glänt båda två och tittade in och hörde en kvinna sjunga, trumpet, cello och trummor spelades. Wow det låter spännande, sa hon. Det ligger på undervåningen, sa han. Ska vi gå in? Han tittade på henne. Spänningen han kände var lite tveksam. Han var tyst ett slag. Jo, vi går in, sa han. De gick in i caféet med röda pinnstolar och några omatchande med vackra dynor som såg ut att vara fina fynd från en antikaffär. Hon skrattade i den mysiga känslan av att gå så nära honom. De öppnade draperiet som hängde som en fyrkant i mitten av caféet för att avslöja en trappa, och över dem stod det Enter. Musiken ledde dem ner och han viskade, du jag tror jag har sett dig någonstans.... rodnade och log brett, hon också och gav honom en puss på kinden som var synlig. När de kom ut på golvet där några dansade, konfetti låg skräpigt och fägglatt runt omkring, och folk satt på pinnstolar och lyssnade på bandet, kände hon som om allting höll på att rasa ner.... Kvinnan som frontade det sjöng högt vid mikrofonen, I got soul like I´ve said a hundred times before, you respect me or you´re walking out that door! Hon skrattade lyckligt, ropade whooooo, och kvinnan såg glad ut och svällde med bröstet. Han tog henne i handen och de började dansa. Hon kuttrade varmt och han med, och han sa, Det var verkligen längesedan vi sågs, vad har du konstnärligen gjort med ditt liv? Åh. Jo jag bor här i paris nu, jag målar och ställer ut, och har skrivit ett antal känslosamma böcker och poetiska verk som publicerats i Storbrittanien. Vad har du gjort? Är du ett musikaliskt geni som hittat ett nytt sätt att använda en gitarr? Åh du trodde på mig, ändå. Kanske jag ska berätta, kanske inte. Jag vill vittna om dina villervallor men ändå inte luras. Du kommer inte luras. Luras av vadå? Om du tycker jag sätter på mig för fina kläder så är det bara det, att jag älskar att ta livet till känslornas högsta vind av sann kärlek! Du satte dig ner, tittade på mig och tog av dig masken. Där sitter verkligen han. Mitt livs största kärlek, han som tittade så mjukt på världen och sken av något fullständigt annorlunda, hur vi skulle hjälpa hela världen, och han behövde min kick! Han sade, du är så vacker i huvudet min kära vän, jag önskar jag kunde ta med dig över kyrkogårdarna av mitt förflutna.... nej jag menar... över tankarna som växt som träd nu, hur livet numera är.....min vän. Jag önskar jag kunde göra det till din kärlek. Han kysste henne. Djupt och med värme som spred sig som rysningar längs med hela ryggraden. Sen förde han händerna längs med där hon ryst, och packade in henne i en nära kram. Hon tittade fram så lystet på kärleken invirad i hans rock. Åh. Åh, åh. Min älskade, min största kärlek som jag alltid önskat jag vore nära. Hur nära vill du gå? Mmm....

[regnskyll]

campingplassen i Slòvigen

En plass som rommer et hundretalls midlertidige hjem. Små midlertidige hjem, eller oppholdssteder, eller feriesteder, eller hva en vil kalle det. Jeg kjenner en som kaller vogna si “hytta” mer enn noe annet, spesielt i samtaler med kolleger på kontoret. 

En campingplass er et sted hvor hundrevis av familier har valgt å bo tett i tett, men bare i korte perioder. Om sommeren, i høst eller vinterferier, i helga. Det er ikke annerledes fra andre feriehus. Som andre feriehus blir campingvogna stående tom store deler av året. Det som skiller campingvogna fra ei hytte er dens plassing–som regel en campingplass. Og på campingplassen står den ikke alene, ikke adskilt fra de andre i god avstand slik ei hytte gjerne gjør, den står på plassen med de andre vognene, og sammen utgjør de en helhet.

De er oftere tomme enn de er okkuperte. Om vinteren er plassen øde. Ikke et menneske å se, ikke et tegn til liv–bortsett fra vognene, men ikke egentlig, for meningen deres har fjernet seg fra liv til fravær. Det er fraværet som definerer campingplassen. 

En campingplass har en høy konsentrasjon av hus, hjem, dog ubebodde. Dens intensjon er tilstedeværelse, dens funksjon er det motsatte. Stedet blir et monument til fravær. Likevel er det et fravær som konstant minner en om tilstedeværelse: gjennom vinduet i spikerteltet skimter man en lenestol dekket av et hjemmesydd lappeteppe, en tv, en legokloss på golvet… Levd liv, tilstedeværelse fryst og oppbevart. En campingplass er et uhjemlig paradoks. 

En tom campingplass avgir en helt egen uro. Tilsynelatende er den tom, mørklagt, om vinteren. Men når en spaserer mellom vognene, svarte tomme vinduer vendt mot en i skumringa, den kramme snøen knirkende under skoa idet ei snor slår imot ei flaggstang i nærheten, kan tanken komme til å streife statistikk og sannsyligheten for om det kan finnes et annet menneske her likevel, i en av de hundretalls vognene.

Et sted der det til tider finnes en stor konsentrasjon av mennesker vil alltid bære et ekko av disse menneskers nærvær. Derfor, når en vandrer langsomt blant de tilsynelatende tomme vognene, henger dette nærværet over det hele, og en kan aldri vite helt for sikkert om en er alene eller ei. Campingplassen er et hjemsøkt sted, der beboerne selv er gjengangere. 

[skuggspel13]

När träden brinner

När trädet brinner

Och regnet rinner

Ett träd med en mörk stam

Står i park, stor och grann

Där löven flammar

Där löven flammar

I barken finns en port

Som en drake har gjort

Och löven flammar

Och löven flammar

Slumrar sött åren ut

Eld sipprande ur trut

Så löven flammar

Så löven flammar

Men löven falnar

Men löven falnar

När hösten svinner

Och löv försvinner

[litteraturhistorikeren]

En af mine noveller kommer med i en romantikantologi!! YAY!!

[videobog47]

folk, der synes deres digte er gode, er fundamentalt nederen. undskyld, men normalt er de altså intetsigende, lad vær med at få mig til at læse dem på din Notes app midt i en fest!!!! trigger words, der får mig til at stå af hurtigere end en mand, der tager en skyller: cigaretter, navne på forskellige likør/vin, ambivalent, kaffe, kyndig og kedelige kedelige skriverier. man skal være en eller anden form for egoist, hvis man tvinger folk til at læse sine digte og at jeg ikke må være ærlig og sige det ikke siger mig en bønne

[jaaniic]

[andrejsartclub]

2020.12.14. Skrīveru mājas saldējums Skriveri home ice cream Acrylic/canvas, 65x90 cm