#mäns våld mot kvinnor

[there-are-4-lights]

@deanwinchesterf another example of gender neutral language obscuring women's issues!

This is about how the Swedish government has this list of goals for equality between men and women, and one of them is "ending male violence against women". And the government intends to do a consultation or something about whether they should change the phrasing about "male violence against women" so it "still emphasises that the violence of men and boys against women and girls is the majority of gender-based violence, it is more inclusive of women's violence against men, violence in lgbtqi relationships, as well as violence in prostitution and trafficking".

[magnusrosen-blog]

Jag vill tacka för dom fina frågorna och inbjudan till daglig verksamhet - Papper och Print i dag. Frågor ställda av dom som var där. Detta kommer senare att printas i deras magazine som kommer ut en gång i månaden.

Fråga frågorna var underbara och annorlunda. Exempel: vad jag skulle göra om jag var en Kung 👑? Eller om jag var en superman vad för superkraft skulle jag då önska mig, plus mycket mer. 👉❤️

Nu blir det lite grejs hos läkaren då det är lite cellförändringar som skall karvas bort från min kropp.

Sedan är seglen riggade och flaggan i topp mot framtiden.

Magnus

* Peace starts with friendship * Make the world a better place * Love, p.e.a.c.e & Understanding * I see evil as undeveloped

Filmat av Eva Larsson

Jag är Ambassadör för RNS - Riksförbundet stationen: Ett Narkotikafritt Samhälle https://www.rns.se Magnus Rosén - Ambassador for Green Cross P.e.a.c.e on Mother Earth Green-Cross www.green-cross.se Jag är Ambassadör för RSK riksförbundet stoppa mäns våld mot kvinnor https://www.rskriksforeningen.se/default.asp?HeadPage=464&Language=sv Jag är Ambassadör för en försök till en själslig mognad

www.magnusrosen.com www.baibang.se www.magnusrosenband.com www.culturemeetsindustry.com www.covershow.se

@followers @all @everyone #bahiarock @följare #baibang #stadsmissionen #diddi #baibang #mamasrestaurang #marstrand #mamas #dagligverksamhet #papperochprint #chalmerstekniskahögskola#e #föreläsning #lectures #allfollowers #avelibooks #alibris #basenimitthjärta #ebs #proudandjoy #lillynails #magnusrosen #arko #rns #magnusrosen #ebs #factorbasses #hardrock #rock #rockmusic #glamrock

[atsvensson]

Polisen har kartlagt högriskindivider för våld i nära relation

Polisen har kartlagt högriskindivider för att bekämpa mäns våld mot kvinnor och våld i nära relation. I dagsläget har polisen identifierat drygt 300 individer där det finns ökad risk för att de ska begå grova våldsbrott eller mord i en relation. För mig förefaller det vara ett alldeles för lågt antal personer. Kartläggningen är en del i polisens satsning mot mäns våld mot kvinnor, som sätter…

[patrikenander]

EN OVÄNTAD DEBUT - VIVEKA ENANDER: BESTJÄRNADE BEKÄNNELSER

Viveka Enander: Bestjärnade bekännelser  Utgiven 2023 140 sidor Ekström & Garay Detta är inte en recension. Jag har inte hämtat mig än… Från den dagen min syster, som i och för sig skrivit många böcker i sitt arbete som forskare om mäns våld mot kvinnor, sade att hon skulle komma ut med en diktsamling! Vi har aldrig pratat om poesi. Har aldrig fått ett intryck av att det är något som hon läser…

[reflectionandsolitude]

“Eftersom vi känner varandra” 15 april 2020

[whenyouareafeminist]

– I vissa examensordningar kommer kurser om våld mot kvinnor att bli ett obligatorium. Det gäller för akademiska yrken i vilka man kommer att träffa personer som har blivit utsatta för våld, säger Åsa Regnér.

Hon nämner utbildningar till läkare, psykologer, tandläkare, jurister, socionomer, fysioterapeuter och sjuksköterskor som exempel.

– Det är tufft av regeringen. Jag har väntat på det i 20 år. Det är hoppfullt, säger Gun Heimer, professor i kvinnomedicin och chef för chef för Nationellt centrum för kvinnofrid, NCK, vid Uppsala universitet

Till NCK:s Kvinnofridslinje i Uppsala ringer drygt 31.000 kvinnor varje år och från hela landet. Det är kvinnor som är eller har blivit utsatta för hot, misshandel och/eller sexuellt våld i nära relationer. På Uppsala stadsteaters scen kommer man vid lunchtid i dag, på FN:s Internationella dag mot våld mot kvinnor, att läsa upp åttiosex vittnesmål (så många ringer i snitt per dag) från kvinnor som ringt till stödtelefonen. Precis som Metoo-berättelserna är det skakande citat om vissa mäns självutnämnda rättighet att utöva makt och våld över kvinnor.

- Vi pratar ofta om kvinnor som vistas utomhus med män de inte känner, men det farligaste en kvinna kan göra är att vistas inomhus med en man hon känner, säger Åsa Regnér och har stöd i det hon säger i Brottsförebyggande, BRÅs, statistik.

[fictionalquacker]

Sometimes I still think about the decision to translate the title "men who hate women" to "the girl with the dragon tatoo" for a story about mens violence against women

[joemarmalade]

Nej, du måste inte genomgå en könskorrigering, Helena.

“Varför kan jag inte få felköna transpersoner?” frågar sig Helena Granström i en text på Expressens kultursidor. Hennes text erbjuder ett smörgåsbord av gamla transfoba käpphästar och bidrar med väldigt lite nytt till debatten som fått ny fart i kölvattnet efter Kajsa Ekis Ekmans nya bok ”Om könets existens”.

Det brukar sägas att fakta inte bryr sig om dina känslor, men Helena Granström går ett steg längre och bryr sig varken om fakta eller känslor. Diskussioner om sakfel eller bristande empati är enligt henne oviktiga, istället bör vi diskutera runt det och fokusera på bokens kärnfråga, som hon beskriver som “hur vi som samhälle kommit att gå från en syn på genus som social konstruktion, till en syn på genus som som absolut och okränkbar essens”.

Det är lätt att missa den lilla retoriska fint hon gör här, men genom att slå fast att den syn hon och Ekis argumenterar mot är vida accepterad av “samhället” placerar hon sig själv som en underdog, en tråd som löper genom texten. Helena är allt bra modig som vågar stå upp mot det elaka trans-etablissemanget. För vi vet ju alla att transpersoner är en otroligt privilegierad klass år 2021.

Helena tycker att det är jobbigt att personer som bara vill diskutera huruvida transpersoner faktiskt är könet de är anklagas för att gå till angrepp på ”extremt utsatta människor”, en term hon valt att sätta inom citationstecken. Det faktum att transpersoner alldeles uppenbart är en extremt utsatt grupp, det har ingen plats i den här diskussionen.

Ett exempel på hur det egentligen är debattörer som Helena som är de mest utsatta i den här debatten, är att Kajsa Ekis Ekman en gång inte fick föreläsa för Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige efter att hennes bok kommit ut. Helena beskriver Roks som “ett nätverk som alltså organiserar kvinnojourer”, och det är visserligen korrekt, men sättet hon skriver det har också som syfte att påpeka det, enligt henne, bisarra att en kvinnojour inte accepterar transexkluderande retorik. 

Själv tycker jag att det känns ganska självklart att någon som inte anser att en hel underkategori av kvinnor faktiskt är kvinnor, inte ska föreläsa för en kvinnojour. Men det är kanske bara jag.

Att transpersoner, bara genom att existera, argumenterar för kön som en “okränkbar essens” är en myt som fortsätter återkomma. Den okränkbara essensen tycks sällan tas upp av transpersoner själva, utan det är istället kritikerna som gång på gång ålägger dem den åsikten, uppenbarligen omedvetna om att transpersoner inte är någon monolit som alla delar samma åsikter om vad kön är.

Men låt oss för tillfället acceptera Helenas premiss. Synen på genus har av “samhället” kommit att skifta från att vara en social konstruktion till en okränkbar essens. Okej. Det logiska resultatet av det borde väl i så fall vara att könskorrigerande behandlingar helt övergavs, eller? Och eftersom transvården fortfarande tillhandahåller könskorrigerande vård, tyder inte det snarare på att deras syn på kön faktiskt är ganska materialistisk?

Helena verkar tro att erkännandet av transpersoners blotta existens på något vis negerar idén om att vår syn på kön är formad av kulturella könsstereotyper. Vilket det alltså inte gör. Vi är alla, oavsett var vi befinner oss på könsspektrat, påverkade av samhällets syn på kön, och det är det ingen som förnekar. Men det förändrar inte heller det faktum att transpersoner fortfarande existerar. 

Det verkar som att vad Helena försöker säga att om vi levde i ett samhälle utan könsstereotyper så hade det inte funnits något behov för någon att transitionera. Och kanske har hon rätt om det, vad vet jag. Men vi lever inte i det samhället, och så länge hon inte har en plan för att få oss dit inom de kommande sex månaderna eller så, så kommer könsbekräftande medicin fortfarande vara nödvändigt för att rädda liv.

Helena frågar sig om hon också ska behöva genomgå en könskorrigerande behandling eftersom hon inte tycker om hur samhället behandlar kvinnor. Och om det är en farhåga hon har kan jag förstå att trans-debatten känns väldigt akut för henne. Men vilken tur att jag då kan stilla den oron. Nej, Helena, du behöver inte genomgå en könsbekräftande behandling om du inte vill. Om du vill fortsätta leva som kvinna är det helt och hållet upp till dig. Att du som cis-kvinna skulle tvingas att genomgå en transition är snarare att jämföra med att som transkvinna förnekas en transition. Istället för att som cis-kvinna försöka projicera dig själv på transmän kanske det vore mer givande att försöka sätta dig i en transkvinnas skor. Hur skulle det kännas för dig om du tvingades att leva i en mans kropp?

Både Helena och Kajsa Ekis Ekman verkar ha en stark oro över att transition ska tvingas på människor. Citatet ”då man förr tog bort klänningen från barn med penis, vill man nu ta bort penisen från barn med klänning.” är onekligen slående, men vem är dessa “man” som springer runt med skalpellen i högsta hugg och inte vill något hellre än att hugga penisen av pojkar i klänning? Sist jag kollade krävdes månader av utredningar innan ens de första stegen av en hormonbehandling hamnade på bordet.

Det känns som att Helena vet väldigt lite om den faktiska verkligheten som transpersoner lever i. Vad som faktiskt krävs för att tillåtas genomgå könsbekräftande behandling. Effekterna av att nekas tillgång till den behandlingen. Hon kallar det empati att oroa sig över biverkningarna av behandlingen, men har av allt att döma inget intresse av att lyssna på de hon säger sig sympatisera med. 

Särskilt mycket empati tycker jag mig inte finna i texten när hon går vidare och slår fast att det faktiskt inte är kränkande alls att kalla alla personer med penis för man, och alla personer med livmoder för kvinna. Det är enligt henne helt i linje med vad den feministiska rörelsen alltid velat. Att kalla transkvinnor för män och transmän för kvinnor är enligt en logik jag själv har svårt att följa tydligen en del av “feminismens kamp för att skilja könsroller från könsorgan”.

I slutändan argumenterar Helena här om en slags köns-metafysik. Transpersoners hela existens reduceras till en tanke-övning, en abstraktion. Hon slår ut med armarna och frågar sig hur det kan vara hotfullt att insistera att den som har livmoder ska kallas kvinna och den som har penis är en man. I hennes teoretiska ramverk är det inte det minsta hotfullt! Men kanske skulle Helena kunna lägga några minuter på att googla “trans panic” och läsa om det våld transpersoner utsätts för och hur det är direkt kopplat till att människor förnekar deras könsidentitet. Läsa om hur transkvinnor gång på gång mördas av män som inte anser att de är riktiga kvinnor och ser sin attraktion till dem som ett bedrägeri.

Hon frågar sig vad vi har att vinna på att tillåta transpersoner att leva som det kön de identifierar sig med. Att det räddar liv är tydligen inte tillräckligt. Åtminstone inte tillräckligt för att överväga hennes framfantiserade rädsla över att inte få “uttrycka sin mänsklighet”. Som om någon annans rätt att leva som sitt sanna jag på något vis skulle begränsa hennes.

Helena har en nedlåtande ton när hon tar upp diskussionen kring “den privilegierade ställningen för de så kallade ‘cis-personer’”, men det är svårt att förneka att hennes text är ett enda långt exempel på just det.

[sinoes]

Utsagan ”kvinnor kan faktiskt också vara elaka” är någonting man stöter på ofta som feminist. Kanske talar man om att mäns våld mot kvinnor gör att kvinnor måste byta stad, gömma sig, sluta arbeta för att inte bli mördade, och så ska någon snubbe dyka upp som gubben i lådan och mena att ”kvinnor kan faktiskt också vara elaka” och berätta om en gång en tjej han dejtade skrattade åt hans fula hatt. Nåja, kvinnor kan väl förvisso vara elakare än så. Det finns faktiskt kvinnor som är riktigt elaka. Det är ju förvisso inte så vanligt att en kvinna är så elak att någon måste byta stad och leva under skyddad identitet för att överleva, men elaka kan vi vara. Men grejen är att det spelar ju ingen roll om vi talar om feminism, för den intressanta frågan är ju inte om ”kvinnor kan vara elaka” utan om kvinnor sitter på kulturell, politisk, ekonomisk och sexuell makt över män, vilket vi ju alla vet inte är fallet. Hela grejen att försöka koka ner någonting sådant till en fråga om att vara ”snäll” eller ”elak” är så förminskande av feminism. Vad spelar det för roll om det finns snälla män och elaka kvinnor? Feminism är inte en fråga om mäns och kvinnors ”personligheter” utan om samhälleliga strukturer. Patriarkatet som politisk struktur blir ju inte mindre av ett faktum för det. https://www.instagram.com/p/CCSqNB2heLO/?igshid=1xp9ie49lw5cn

[kvinnosakens-blog]

Media måste ta sitt ansvar

Om det ska bli någon förändring i samhället gällande kvinnors utsatthet och hur vi betraktar och behandlar frågan om mäns våld mot kvinnor och kvinnors lidande och död på grund av män måste alla ta sitt ansvar. Enskilda individer, personer i maktposition, liksom institutioner och medier. Inte minst medier har en enorm makt när det gäller att reproducera antingen normer och föreställningar som motverkar våldet och tar kvinnors erfarenheter och smärta på allvar, eller att reproducera normer som förminskar våldet, normaliserar våldet, osynliggör förövare och gör kvinnors utsatthet till något ytligt och sensationalistiskt, något att frossa i istället för att ta ställning mot. Det är ett val.

Vi fick ett tips om att Aftonbladet för en tid sedan hade en rubrik på sin förstasida om en seriemördare som utförde fruktansvärda, bestialiska handlingar mot kvinnor. Artikeln jämförde denna verkliga mördare som dödat verkliga kvinnor med en filmkaraktär, och berättade sensationalistiskt om hans handlingar. Morden skedde för länge sedan, vilket är värt att poängtera då man måste fråga sig varför tidningen alls skrev om denna händelse då den inte hade någon aktualitet. Av framställningen att döma - för att få klick, för att skapa den sensationalistiska skräckkänsla som får vissa människors nyfikenhet att kicka igång, för att skapa uppmärksamhet, inte för kvinnors utsatthet utan för sidan bakom betalväggen. Ett antal kvinnor som tvingades uppleva en så fruktansvärd skräck att vi inte ens orkar föreställa oss det? En man med en sådan grymhet och ett sådant kvinnohat att det går sönder inom en att tänka på att detta existerar i vår värld? Ja, det är vad man såg ifall man har någon som helst empati för kvinnor och förstår att mäns våld mot kvinnor är en aktiv, grym verklighet som skördar liv varje dag, förstås. Hos den som gjorde och godkände framställningen verkade ingen insikt i att detta skedde på riktigt, mot riktiga kvinnor, och kan upplevas som ett verkligt hot som riskerar att bryta ned kvinnor som lever idag existera. Våldet mot kvinnor är inte nöje. Våldet mot kvinnor är inget att frossa i. Och vi kan bara fråga oss om tidningen om tio år kommer att göra liknande reportage om de kvinnor som i år har mördats under fruktansvärda former av män? Vilken filmkaraktär kommer de smaklöst och respektlöst jämföra Madsen med?

Medier måste ta ett ökat ansvar i allt ifrån språket de använder för att rapportera om mäns våld mot kvinnor till hur enskilda fall framställs. I en tid när vi får veta att en misstänkt kvinnomördare hade fruktansvärd pornografi på sin dator - den sorten där kvinnor torteras och mördas - och många ifrågasätter förekomsten av en könsmaktsordning och osynliggör könade makstrukturer är det av yttersta vikt att medier varken gör sensationsjournalistik av kvinnors lidande eller bidrar till att osynliggöra strukturer. Morden på kvinnor är brott och fruktansvärda tragedier, och ska behandlas med seriositet, respekt och en vilja att förändra denna ohållbara, oacceptabla situation. Med all kunskap som idag finns kräver vi att medier tar sitt ansvar.

[there-are-4-lights]

Idag får vi inte glömma att fira våra segrar, systrar! För herregud vilken framgångsrik historia feminismen har varit de senaste sisådär 150 åren! Vi har erövrat så mycket: rösträtt, myndighet även som gift kvinna, rätt till högre utbildning, rätt till skilsmässa, rätt att vara vårdnadshavare för våra barn. Och fler generationer kvinnor fortsatte: rätt till abort, rätt till förskola.

Så är det färdigt nu? Har kvinnorörelsen varit så framgångsrik att den inte längre behövs, i alla fall inte i vårt land? Det verkar som om vissa resonerar så. I alla fall är två av de saker som det alltid har varit självklart att feminism handlar om inte längre självklara.

För det första: varför existerar överhuvudtaget feminismen? Svaret har tidigare varit: för att förbättra för gruppen kvinnor och motverka kvinnors samhälleliga underordning under män. Men det svaret är inte längre självklart. Det har blivit svårare att hävda att feminism är en teoribildning och en rörelse som fokuserar på just kvinnor, utan den ses allt oftare som en större rättviserörelse för alla underordnade grupper och inte primärt för gruppen kvinnor.

Så här skrev till exempel Elsa Kugelberg i Dagens nyheter i en runa över bell hooks: ”Feminism är ’motstånd mot förtryck’, där förtryck förstås som ’frånvaro av valmöjligheter’. De som säger sig se och kämpa mot förtryck måste börja med förtrycket där det är som starkast. En feminism värd namnet behöver koncentrera sig på samhällets mest utsatta: flyktingar, sexarbetare, hemlösa, transpersoner, funktionsnedsatta. Vad säger de? Vad skulle göra deras liv bättre, friare?”

För det andra: vi är inte längre överens om vad kön överhuvudtaget är, och därmed inte heller vad en kvinna är. Och kön har ju trots allt varit det som feminismen har byggt på eftersom patriarkatet bygger på det.

Fram till för bara något decennium sedan var vi tämligen överens om att kön är ett biologiskt faktum, man föds till flicka eller pojke. Och med det kommer en rad olika förväntningar på denna nya individ – förväntningar som vi kallar genus. Det får resultatet att flickiga pojkar och pojkaktiga flickor bestraffas. Men det får också konkreta resultat i lägre löner för kvinnor, sämre vård för den som specifikt handlar om kvinnor, såsom förlossningsvården, färre forskningsresurser till kvinnosjukdomar etcetera.

Men i och med den nya syn på kön som har växt fram inom transrättsrörelsen, och som nu till exempel RFSL står för, kan vi inte längre självklart utgå från denna syn på kön och genus. Enligt den nya teorin om kön har alla en inre könsidentitet som inte behöver sammanfalla med det biologiska kön som man har blivit, som de uttrycker det, ”tilldelad”. Vilket kön du tillhör bestämmer du själv; det beror på din egen känsla och visshet – din könsidentitet.

De här två uppfattningarna – att feminism bör vara en mer allmän kamp mot diskriminering och förtryck av alla grupper, oavsett grunden för denna diskriminering eller detta förtryck (det kan vara kön, hudfärg, kroppsfunktion, klass, sexualitet) samt uppfattningen att kön är en fråga som den enskilda individen själv bör få bestämma – gör att feminismen är förvirrad för tillfället.

Vilken är vår motståndare? Är det patriarkatet och sexismen, är det kapitalismen, rasismen, normen om heterosexualitet eller en viss uppfattning om vad kön är?

Och vilken är vår kamp? Är det en kamp för att befria oss från könsroller, en kamp mot mäns våld mot kvinnor, en kamp för lika lön för lika arbete? Eller är det en kamp mot alla former av underordning och mot en syn på kön som en fråga om biologi istället för den enskilda individens känsla? De här frågorna bör var och en av oss tänka igenom och ta ställning till.

För övrigt har jag varit i kontakt med vården på grund av en fraktur i foten. Räkningen kom igår: 300 kronor. Å, vad mycket vi får för skattepengarna!

[magnusrosen-blog]

Café Marmelad i Majorna tillhör nu mera mitt favorit café.

Otroligt mumsiga grejer. Bara dom där gröna jätte dammsugarna i det genomskinliga delikatess skåpet går inte av för hackor 👉❤️ Förutom detta bjuds det på live musik flera gånger i veckan.

Min gamle vän Nikolas Gialtrinos låter sin fingertoppskänsla får detta stället att blomma med sin underbara personal!

Magnus

* Peace starts with friendship * Make the world a better place * Love, p.e.a.c.e & Understanding * I see evil as undeveloped

Jag är Ambassadör för RNS - Riksförbundet stationen: Ett Narkotikafritt Samhälle https://www.rns.se Magnus Rosén - Ambassador for Green Cross P.e.a.c.e on Mother Earth Green-Cross www.green-cross.se Jag är Ambassadör för RSK riksförbundet stoppa mäns våld mot kvinnor https://www.rskriksforeningen.se/default.asp?HeadPage=464&Language=sv Jag är Ambassadör för en försök till en själslig mognad

www.magnusrosen.com www.baibang.se www.magnusrosenband.com www.culturemeetsindustry.com www.covershow.se

@followers @all @everyone #bahiarock @följare #baibang #stadsmissionen #diddi #baibang #cafemarmelad #nikolashialtrinos #föreläsning #lectures #allfollowers #avelibooks #alibris #basenimitthjärta #ebs #proudandjoy #lillynails #magnusrosen #arko #rns #magnusrosen #ebs #factorbasses #hardrock #rock #rockmusic #glamrock

[forlangda-anteckningar]

okunskap gör mig tokig

Jag kommer bli helt tokig om jag inte tar vara på universitetsperioden och lär mig allt och allt. Jag vill bara inte läsa massor av kurser, jag måste. Jag känner verkligen det. Annars blir jag knäpp. Hur ska jag klämma in massor av fristående kurser medan jag pluggar och innan jag tar fast anställning? Det får bli ett studieuppehåll. Ironiskt jag vet. 

Jag har finkammat Uppsala universitets utbud på fristående kurser och kommit fram till denna tidsplan för ett år med “studieuppehåll”:

September: Matematik l 100% dag + mäns våld mot kvinnor 50% kväll

Oktober:  Matematik l 100% dag +  mäns våld mot kvinnor 50% kväll

November:  Matematik l 100% dag

December:  Matematik l 100% dag

Januari:  Matematik l 100% dag

Februari: Jobba

Mars: Genus och sexualitet 100% dag

April: Jobba

Maj: Afro-svenska relationer förr och nu 100% dag

Härlig kompott om du frågar mig.

[bronsochblod]

Jägarnas tid

För 11400 år sedan steg temperaturen drastiskt efter att ha varit mycket kallare än idag. Inlandsisen började smälta och dra sig tillbaka norrut. Efter cirka tre tusen år så hade den smält bort helt.

Under denna tid, och ända fram tills jordbrukarna flyttade in, så var Norden befolkat av band av jägare. Perioden som definieras av inlandsisens tillbakagång och jordbrukets intåg kallas för Mesolitikum.

Till en början så följde jägarna vandrande renhjordar när de vandrade norrut, men flyttade sedan söderut när vintern kom. Senare började de stanna i Norden över vintern och vi hade de första permanenta populationen.

Vid den här tiden fanns det kanske ett par tusen människor i hela Sverige. Under stora delar av den här perioden så var Sverige en ö i ordets verkliga bemärkelse. Närmast isranden fanns en serie stora sötvattenshav, så förutom jakt så levde dessa människor av fiske.

Så, hur var livet för en jägare under mesolitikum?

Med tanke på att det var så få individer i Norden så fanns det gott om plats, och gott om villebråd. För den jägare som kunde läsa landskapet, förstå årstiderna och vädret och bytesdjurens beteende, så fanns det gott om mat.

Det måste också ha varit en fredlig tid med en frihet som vi inte har sett sedan dess. Om förutsättningarna för jakt blev sämre, eller om man helt enkelt inte kom överens med sina fränder, så kunde man helt enkelt vandra iväg och bosätta sig någon annan stans.

Alla konflikter mellan människor är konflikter över begränsade resurser. Jag vill göra X med en viss sak, och du vill göra Y med den vid samma tidpunkt. Om vi inte kan komma överens om att en av oss ger med sig, så har vi en konflikt, och konflikter leder till våld.

Men i en värld där resurserna är i praktiken oändliga, så finns det väldigt liten risk för konflikter, och de konflikter som faktiskt uppstår går att lösa genom att parterna går åt var sitt håll. Bosättningarna var dessutom så enkla, och lätta att ta med sig, att det antagligen inte var någon större uppoffring att flytta.

Så vi kan anta att det var en fredlig tid. Men trots detta var det ändå en våldsam tid.

En jägare måste vara snabb, tyst och röra sig bakom naturliga hinder i terrängen. Detta är en förutsättning för en lyckad jakt, men man riskerar också att överraska farliga djur. Än idag händer det att just jägare råkar illa ut när de stöter på en björn i skogen. Svamp- och bärplockare löper inte samma risk, i och med att de rör sig långsammare, och att de inte behöver vara tysta.

I och med att det var så få människor i norden, så kan inte djuren ha varit ”vana” vid människor på samma sätt som de är nu. För en varg på den tiden måste en människa ha sett ut som vilket potentiellt bytesdjur som helst. Järv och lodjur är antagligen för små för att ge sig på människor. Men varg och björn måste ha varit saker som en jägare måste vara på sin vakt inför.

Särskilt björn, måste ha varit ett stort hot. I nationalparker i USA måste man iaktta stor försiktighet, och det finns många regler om hur man ska bete sig om man råkar på en björn. Så, det vore inte underligt om det fanns en björnkult så som Varg Vikernes har framfört.

Skalle från Kanaljorden https://www.cambridge.org/core/services/aop-cambridge-core/content/view/39BD3070DCC745A9CBAB1DF52FEC2782/S0003598X17002101a.pdf/keep_your_head_high_skulls_on_stakes_and_cranial_trauma_in_mesolithic_sweden.pdf

Jag skrev ovan att boplatserna under den här tiden inte var så permanenta. Men det fanns faktiskt vissa permanenta byggnationer. I Turkiet har man hittat ett stort komplex med resta stenar vid Göbekli Tepe. Men även i Sverige har man hittat en märklig kultplats, vid en plats som heter Kanaljorden i Motala.

I en liten sjö (cirka 50 meter i diameter) så har man byggt en platå av stora stenar som man har packat tätt. På denna har man byggt någon typ av ställning av trä. Uppe på denna ställning, så har man samlat cirka trettio skallar. Man har inte hittat mer än enstaka ben, så det ser ut som att man bara har separerat skallarna och samlat dem på ett ställe. Man har inte hittat spår av att man har kapat huvudena, eller att man har rensat dem från kött, så antagligen har man begravt de döda och sedan grävt upp skallarna och flyttat dem till den konstgjorda ställningen i sjön.

De flesta skallarna, som tillhör båda kön, bär spår av skador. Många har dött av slag mot huvudet, närmare bestämt mot hjässan. Men det intressanta är att flera av skallarna också bär spår av läkta sår. Just blandningen av kön är svår att förklara. Varför skulle både kvinnor och män utsättas för våld mot skallen under lång tid?

Om det var slavar, varför skulle man först slå dem halvt ihjäl och sedan vårda dem tills de var friska, och sedan slå dem på samma sätt igen? Man tar ofta till ordet ritual när det är något man inte förstår. Men det är egentligen en förklaring som inte är en förklaring.

Det mest rimliga är trots allt att detta är offer för våld mellan grupper. Stamkrig är synnerligen våldsamma, och att slå någon i huvudet är kanske den mest instinktiva formen av våld mot en annan människa.

Men går inte detta emot det jag skrev ovan om att det var en fredlig tid? Varför skulle man kriga om det bara var att gå sin väg?

Kanske är det så att just samlingen av skallar är anledningen till att man inte bara kan ge sig av. Jaktmarker måste ha funnits i överflöd. Likaså fiskevatten. Men man kan inte bara packa ihop sina anfäder och anmödrar och ta med sig. Just den här platsen hade en specifik innebörd för människorna som bodde där. Det var en begränsad resurs som det var värt att strida om.

Efter att man hade byggt monumentet så var den värd att försvara, och de som gav sina liv i försvaret blev del av monumentet.

Artikel som beskriver arkeologernas fynd och deras slutsatser – https://www.cambridge.org/core/services/aop-cambridge-core/content/view/39BD3070DCC745A9CBAB1DF52FEC2782/S0003598X17002101a.pdf/keep_your_head_high_skulls_on_stakes_and_cranial_trauma_in_mesolithic_sweden.pdf

[whenyouareafeminist]

DE HADE OTUR DE HADE OTUR DE HADE OTUR DE HADE OTUR DE HADE OTUR DE HADE OTUR DE HADE OTUR BRING BACK BEATRICE ASK FÖR HELVETE

[bbontin]

2017-03-08: inget hände

Jag går längs med Sallerupsvägen. Förbi stängda affärer, tysta gathörn. Klockan närmar sig halv fyra och mina nycklar skaver mellan fingrarna. Jag håller dem så hårt att de lämnar kvar märken i flera timmar. Hör röster från andra sidan gatan, de ropar på mig. "Hörru tjejen! Hallå! Sexy! Kom då! Vi har en överraskning till dig". Jag springer den sista biten, andas ut först när hissdörrarna slår igen. Lutar mig mot väggen, släpper min tillfälliga Wolverine-hand. Tänker vilken tur att inget hände.

Inget hände. Timmar tidigare slår jag bort händer från mina höfter. Sliter mig från famnar som fångar in mig. Tydligen dansar jag så jävla inbjudande. Jag ryter ifrån att jag inte vill, men de slutar inte förrän jag säger att jag har en pojkvän och han står där borta. De respekterar en annan man mer än min egna vilja, mina egna ord, min egna kropp.

Inget hände. På skolgården leker mina elever tagen, börjar bråka efter en stund. Pojkarna tjafsar med varandra, slänger ur sig sårande ord. Det slår slint först när en pojke säger var inte en sån jävla tjej, en liten fitta. Det värsta han kan kalla en manlig kamrat. Killarna börjar slåss, flickorna tittar i marken, kanske avgör de sitt värde just nu. Vi går in för att prata om problemet. Det är tredje gången denna veckan. De är 8 år.

Inget hände. På väg in i högstadieklassrummet besöks min rumpa av en hand. En till, en till, en till. Handflator smäller mot jeanstyget. Bh-band snärtas mot ryggen, fingrar drar i mitt hår. Läraren ser men han orkar inte säga till. Jag vågar inte. Och varför skulle jag säga ifrån? Det är såhär killarna visar att de gillar mig. Det är såhär det går till på högstadiet. I livet. Min kropp är offentlig. 

Inget hände. Jag går hem med honom, de gestikulerande händerna jag blivit förälskad i. De varma ögonen jag inte kan slita blicken från. Bland sängkläder och kuddar är han mjuk mot mig, han respekterar mig. Han säger om du lämnar märken på min hals mördar jag dig. Skojar. Kan jag inte ta ett skämt eller? Haha. Vet han inte att män innan honom format sina händer till ett halsband runt min strupe? Vet han inte att kvinnor dödas i detta nu, såhär? Jag skrattar till tyst under hans kroppsvikt, fast det inte är ett dugg kul. Inget hände. En man utsätter flera kvinnor för sexuella trakasserier och skryter om det i media. Sedan vinner han presidentvalet i ett av världens största länder. Inget hände. I rättegången frågar de våldtäktsoffret om längden på hennes kjol. Om hon verkligen sa nej. Sa hon nej? Nej? Inget hände. Kvinnor med våld i hemmet berättar om vad de erfarit, blottar sina blåmärken. Unisona basröster avbryter dem. De säger "inte alla män" och avfärdar den verklighet alltför många kvinnor lever i. Det är viktigare för dem att påpeka undantagen än att erkänna vad som faktiskt händer. Än att lyssna. Inget hände. På amerikanska gator skjuts flera kvinnor ihjäl för att ha avvisat en man, för att ha sagt nej. Inget hände. Flickor världen över gifts bort mot sin vilja, flickor världen över berövas deras skolgång, flickor världen över får aldrig växa upp. Inget hände. Den 8onde mars gratuleras världens kvinnor på Internationella Kvinnodagen. De kanske inte förstår men de säger: grattis kvinnor till förtrycket. Grattis kvinnor till den lägre lönen, till de färre möjligheterna. Grattis kvinnor till den ständiga sexualiseringen, objektifieringen, minimeringen. De uppmärksammar inte, de förändrar inte, de kämpar inte - de gratulerar. Grattis kvinnor, den 8onde mars firar världen att vi fortfarande lyckas finnas till här. Ja alltså, vissa av oss. Jag stiger ur hissen, andetagen fortfarande snabba, blicken ännu skräckslagen. Mina fingrar blåslagna från nyckelknippan. Grattis till kvinnan. Grattis till mig. Inget hände.