#allt jag vill är att få ha någon att sätta på

[nimomo-mo]

Just venting bc ive exhausted my friends with this lol

[f-rg-tmigej]

Sitter i sängen och äter färsk ananas 🍍 Slurp!

Spontana tankar jag sitter på

* Borde se om Narcos. Kan inte få nog utav Pedro Pascal (🇨🇱🥵) och nu när säsong 1 utav Last Of Us är slut (grinade som fn, för man saknar dom alla och säsong 2 kommer bli brutal, om dom följer spelet. Vilket dom måste för jag har redan grinat till det här för 9 år sedan 🥹) OAVSETT! Narcos vill jag se igen, vill också hinna ge ”Peaky Blinders” en chans! Men pilotavsnittet fångade mig inte riktigt, så har jag bara missat något som kommer sen? Om man håller ut längre? Och så vill jag även se ”Breaking Bad”…men seriöst, sett den så många gånger redan att det börjar bli patetiskt. Man ska ju våga lite nytt! Har du eller ni någon serie ni bara älskar så snälla, hit me up! Den vill jag också se! Skriv här eller i ASK. Har sett ganska många serier 🥴 i alla stilar. Men det finns ju massor man heller inte sett.

* Måtte man bli frisk snarast. Vill sätta igång med ”allt” typ! Mitt gymkort bara ligger och väntar, all god mat (ligger inte och väntar men ska inhandlas) så man på riktigt kan fixa det här med bra planerad frukost. Matlådor måste inhandlas!m och allt sådant där motiverande man bara mår gött utav.

* Ska göra en tandskena i april. Det känns stort! Om ett år (om allt ser bra ut) kommer vi äntligen kunna sätta igång med att rekonstruera nya tänder och sätta i tandställning 😬 Jag är så lycklig. En utav mina största drömmar i livet faktiskt så ni fattar att det är supermegastort för mig.

* Mått rätt bra idag ändå. Men inte kroppsligt haha. Påväg åt rätt håll i alla fall.

* Saker som blivit bättre måste vara min kropp (ironiskt med tanke på att jag är sjuk nu) mitt tålamod, min humor (som kan vara kattunge-tass-söt, knivskarp eller dum-i-hövvet), vågar mer, lyssnar bättre (var rätt ofokuserad tidigare och kunde springa iväg någon annanstans)

* Saker som inte blivit 100, är att jag måste ha mer självrespekt. Mer disciplin när motivationen inte finns. Som att till 100% sluta röka cigarretter, äta bättre, lyssna på kroppens signaler. Sluta bli manisk och bränna ut mig, behöver fördela energin bättre.

* Iduns blodresultat var alla bra! Vilken underbar lättnad ♥️ Hon har något milt högre levervärde (vilket vi redan köpt tillskott till henne för direkt när vi fick reda på det) Men verkligen inget allvarligt! Nu ska bara alla våra frågor skrivas ner ordentligt innan bestämt operationsdatum. Även fast det är en vanlig operation så får inget gå fel. Ju mer jag vet, ju lugnare blir jag.

<3

[tryingtounderstandbrainheart]

Stök

Är det en del av processen? Att jag går rakt in i the crap-pile och då blir jag crap ett tag. Att smutsen omkring mig är så hela tiden att duscha liksom inte är lönt. Att jag kanske behöver bli ett med smutsen för att verkligen förstå den.

Kanske för att jag behöver lägga fram det. För att visa. Jag har känslor. Jag har röra. Jag har oreda och klur. Jag har svåra knutar som jag inte löst. Här. Här är mitt fula. Mitt oklara.

...

Men hur KAN jag?! Varför tar jag inte HAND om...! Mig? Det jag behöver? I am trying. Jag har inte någon idealförebild. Stäng in det. Göm! Gå iväg! Herregud, du visade nästan dina Känslor...!

Nu är de lite överallt. Välkommen till Kaos Karin. Men jag ser det och herreGud såhär kan jag ju inte ha det...! Varför stoppar han inte mig?? Han ska ju säga till att såhär gör man inte. Eller?

Gamla mönster möter evolutionen. Vart skulle vi? Vad var viktigt? Ville vi behålla dedär?

Så många klappar sig på axeln för hur städat och ordnat de har. De tre som jag vet är extrema sånna (alla fiskar av nån anledning) är alla också fucking livrädda för att antingen visa att de har känslor som inte passar, antingen är det, näe men allt är bra. Jag har inga problem. Jag är lite av perfekt. Eller så är det sånt visar man inte. Så de städar. De fixar och inga känslor som inte passar visas. Ja lite utbrott ibland, men de är kontrollerade. AlLT är BrA. Titta inte där under...!!

Jag vågar knappt öppna altandörren. Tänk om grannarna ser min röra. Men jag har inte fattat varför, mest att jag skämts. Får dra upp sen när det är städat igen. Då kan jag visa hur ordnad jag är. Jamen jag med. Jag liksom har sån KOLL på livet liksom, you know? Riding the wave like a pro. Att jag låg blodig i ett rev veckan innan är som bortblåst. Det ska ingen se.

Det ser fördjävligt ut. Som om nån har kräkts ut lägenheten och allt är på fel plats. Idag såg jag det. Kanske börjar jag skifta nu. Kaoset inom mig kände sig hemma i kaoset. Men nu har jag kaosat ett tag och nu skaver kaoset. Såhär vill jag inte att det ska vara inuti. Det är nog inte längre en spegel av det. ODÅ skaver det. Det gör nog ont att se sorg. Lite som att se en död fågel. Lite som att se misshandel och sår. Lite som att se det sjuka och förvridna. Det mörka. Skuggan. Tunneln under marken. Jag kan ju inte ha Mörker...!

But I do.

Jag försöker hantera den. Sortera den, sätta en söt rosett på den och lägga i lådan. Men visstifan är det mörker. Det är mest sorterat.

...

Men det har varit för spänt. Den dit, den där och sen ska det va så. Rinse repeat. Osen igen. Det ser säkert lite ordnat ut men det kändes inte mänskligt eller ...möjligt. Inte utan att börja stänga av skitviktiga funktioner. Städat och ordnat till vilket jävla pris?

Så det sa Pang.

Luft bildades. Kreativiteten bara blommade ut som en växt som Äntligen fick ljus. Jag...började få plats igen. Den oklippta versionen.

Jag ska städa snart. Jag mest... ska nog se min röra lite som mest inälvor. De är liksom inte fel, jag har mest spritt ut dem för att jag behövde det. Det var för liten mage! Det fick liksom inte plats! Det såg säkert jättefint ut med 34 cm midja dock. Helt jävla orimligt dock. Helt jävla omänskligt dock. Så korsetten åkte av och *flomph!*

Det är jobbigt att sitta i dock. Det är jobbigt att bli så medveten om ens...mänsklighet. Hur jag är så full av contradictions och imperfections. Halvfärdigt och fucking messy.

Hårigt och finnigt. Sladder och konstiga färger. Fast fint också. Lent.

Det är så jävla drygt. Jag hatar det. Hur världen sitter där och bara drar ner sina jävla rullgardiner och bara nääää JaaAAaaaag är PerFekt heeeeLa tiden. Så att om jag en ställer en tallrik fel så känns det som om jag är en slusk och att nåt helt klart är fel. I hate it.

Jag får nog inse att... världen vågar inte heller visa sig. den skäms också. Den tror också att det enda som är ok är det perfekta och hatar sina "fula" bitar som inte passar. Så vi speglar nog det fram och tillbaka.

Men alla måste ju bajsa. Det är som att man tror att det inte är så dock. Nä de har nåt annat system där de istället pluppar ut kristaller och blommor. Det är ju det som alla vill få en att tro. Det är ju det jag nånstans tror. Inte för att det makear nån sense men ... kanske för att jag inte Vill se och tro att de också...? Är det för intimt? Eller är det så vi faktiskt connectar. Människa jag med. Människa du med.

...

[vadenmarkblogg]

Vår bräckliga demokrati

Demokrati - ett statsskick av de som är alternativen, som vi tror på i västvärlden. Tanken, att vi enskilda medborgares upplevelser, tankar, önskningar och kunskapsbas, skall kunna räknas och tas med i smältdegeln, där politik och inte minst vårt välmående formas. 

Demokrati, teknokrati, diktatur, kleptokrati, monarki etc det finns många olika styrelseskick i världen. Varför strävar vi efter att upprätthålla demokratin? För att vi tror att det är det styrelseskick som ger bäst kreativitet och är effektivast. Det styrelseskick som skapar mest respekt och nöjdhet.

Utveckling tar inte bara tid

I en successivt fram mejslad process har vi i Sverige nått dithän, att vi valt att ha ett demokratiskt styrelseskick. Bakom det ligger mängder av människors kamp för större delaktighet, för rättvisa och rättfärdighet. För kvinnor och mäns lika rättigheter. För jämställdhet och balans mellan könen. Otroligt modiga människor, som drivit frågorna med risk för och offrande av sina liv i många, många fall.

Demokratins byggstenar

Demokrati bygger på människors lika värde, på människors rätt att föra sin talan och där yttrandefriheten är fundamentet. Om förtryck, manipulation, oärlighet  och andra maktmedel tillåts ta överhanden över människors uppriktiga meningsutbyte och delande av åsikter, så ges däremot demokratin inte en chans att verka optimalt. Det är otroligt viktigt, att vi både får och vågar uttrycka oss i våra nära relationer, i arbetsrelationer och i samhällsdebatten. Det krävs både villighet och mod att hålla dialogen öppen och det är verkligen inte alla, som vare sig vågar, förstår vikten av eller kan. Rädsla för bestraffning på olika sätt smyger sig in och tar överhanden. Vadå bestraffning? Någon blir sur, förbannad, fryser ut en, talar illa om en eller? Tänk om något annat faktiskt händer. Tänk om friheten, glädjen, självkänslan ligger i mycket av dessa steg. 

Framgångsrik kommunikation

På mitt recept för Framgångsrik kommunikation har jag en kraftfull varning för husfrid, för att undvika att ta upp lite utmanande och svårare tankar, känslor och teman. Detta gäller i privata relationer såväl som offentliga.

På sikt dör inte bara kärlek och känslan av delaktighet i relationer utan också respekten för en annan åsikt, en annan person.

Detta - att våga stiga fram, att våga säga det man önskar, det man tycker - är det absolut viktigaste, när det gäller att skapa bra relationer. Respektfulla relationer.

Att inte stiga fram

Återhållsamhet känns. Oärlighet känns. Manipulation känns.  Det betyder inte, att man alltid kan sätta ord på, vad som känns eller varför det känns så.  Istället är det mycket lätt att ifrågasätta sig själv, sina egna känslor och tankar. Man tar liksom till de förklaringsreferensramar man själv har, om än de är rent bort i tok.

Detta gäller ju inte bara våra nära privata relationer utan också våra arbetsrelationer och vårt förhållande till samhället. Allt utanförskap, bitterhet och cyniskhet, som en del kan bära på kring t ex politiker, där är det oftast inte svårt att i bakgrunden finna bristen på delaktighet, brist på kommunikationskanaler och modet att tala. 

Att lita på någon, som inte är ärlig, som vill manipulera dig, som vill få dig att tänka annorlunda än du faktiskt gör, jag säger, det är en våldtäkt på ditt tänkande. 

Respektfulla relationer bygger på ärlighet, uppriktighet och villighet att lita på, där någon är pålitlig. Om inte är det viktigt att våga, kunna, klara att ifrågasätta och inte tro. 

Säger jag härmed att människor mår topp, har det bra och den demokratiska världsordningen är perfekt?

Nej, det säger jag inte. 

Många människor har det tufft och tuffare ju mer av vår kollektiva ambition att bry oss, som demonteras. 

Det jag däremot säger är,  att oddsen ökar för att olika perspektiv skall tas med, när politik formas. 

Men det blir totalt fel, när de, som deltar i det politiska samtalet,  inte drar sig för att förvränga fakta, avsiktligt feltolkar och t o m kostar på sig att ljuga hej friskt i ambitionen att styra människors uppfattningar och åsikter. 

SD - tänk om det kunde hjälpa med att säga - skäms. 

Att avfyra nackskott i demokratin är det ni ägnat er åt i era trollfabriker. 

Det är fruktansvärt. Och det förbrukar vårt förtroende. Det ni velat att vi skulle ha,  för er seriösa politiska ambition. 

Må så många som möjligt välja politiker, som är villiga att sträva efter uppriktighet i de svåra politiska samtalen. Allas perspektiv behövs, när vi formar vår politik och där hör manipulation inte hemma. 

Skillnad mellan påhopp och kommunikation

Märk väl jag pratar om att berätta, vad man tänker, tycker och önskar. Skillnaden mellan hat, personangrepp och olika hot gentemot människor, det är inte yttrandefrihet. Det är inte försvarbart. Men ”så här tänker jag, känner jag och önskar jag” det är något helt annat. Värt all respekt och faktiskt en ömtålig gåva. 

[olofsgardjakob]

Vem är jag att neka någon ett nytt juridiskt kön?

Med all säkerhet finns du som vill kalla ner eld över dessa politiska förslag, likt lärjungarna ville över den samariska byn. Men till dig vädjar jag.

Det är i mötet med människor vi förändras, framför allt de som vandrat ett annat liv än det som blivit vårt. Inom politiken, såväl som inom församling, är det mötet som förvandlar – dig, mig och världen.

För den som har mött en transperson går sällan därifrån oförändrad. För min del har dessa tillfällen, både inom församling och utanför kyrkans väggar, varit avgörande i min syn på transsexuella. I synnerhet innebar tiden som studentpastor långa samtal med hbtqi-personer och deras kamp för att inte avsluta sina liv. Därför blir jag i dag inte förvånad över att statistik över den psykiska ohälsan bland dessa personer, visar att varannan transperson övervägt att ta sitt liv. Varannan. Tyvärr är min bild att det är många fler än så, kanske de flesta.

Det har nu gått 50 år sedan Sverige fick sin lag som gav transpersoner rätt att ändra juridiskt kön efter att ha genomgått en psykiatrisk utredning. Sverige var först i världen med denna lag, den var modern. Det är den inte längre. I dag innebär det först en lång och plågsam väntan på att fylla 18 år, sedan behövs en kontakt med ett specialiserat utredningsteam i två år, vilket innebär en lång väntetid innan du får börja processen. Efter detta skickas en ansökan till Rättsliga rådet, även där med lång handläggningstid för att till slut bli godkänd. Att det tar flera år av kamp, upp till sex år, för att ändra juridiskt kön gör att många drabbas av psykisk ohälsa och suicidproblematik, men vem blir förvånad av det?

”Walk a mile in my shoes,” som Carola sjunger, eller som Joe South sjöng i originalet ungefär samtidigt som Sverige införde ”fastställande av könstillhörighet” 1972, är något du och jag bör göra när vi möter en transpersons bokstavliga helvete för att endast få en ny bokstav i passet eller få sista siffran i sitt personnummer ändrat.

I dag är Sverige omsprunget av alla andra nordiska länder – de har redan genomfört en ny lag eller gjort en lagändring. Liberalerna har med Barbro Westerholm i spetsen sedan 1960-talet arbetat för alla människors frihet att själva definiera vem man är. Det arvet bärs nu vidare av ett helt parti. Det ska inte behöva vara samma process för att ändra juridiskt kön som att få genomgå underlivskirurgi.

Samtidigt är det viktigt att beslutet är noga genomtänkt och det behövs en tid av eftertanke. Men allt behöver bygga på självbestämmande. Värt att lyfta fram är att ett byte av juridiskt kön, till skillnad från medicinskt ingrepp, är möjligt att ändra tillbaka.

Tillbaka till de där skorna: Gå en mil, minst. För varje familj där barn och unga kämpar med sin könstillhörighet är det en självklarhet att sätta sig in i den andres liv och kamp. Nu börjar politikerveckan i Almedalen, och även denna politiska fråga om en moderniserad könstillhörighetslag kommer det föras samtal kring. Det finns en majoritet i riksdagen för att genomföra en lagändring och det finns en majoritet av Sveriges befolkning som är för.

Sedan finns det flera både om och men, det finns frågetecken och olika vägar att gå. Men för den grupp människor mitt ibland oss som kämpar är det mycket viktigare att hitta lösningar. Flera lärdomar går att dra från länder som redan infört en könstillhörighetslag baserad på självidentifikation. Hur löser vi omklädningsrummen eller administrativa dilemman? Och hur hanterar vi könsuppdelad statistik?

Fast ärligt talat, efter en mil i en transsexuells skor blir dessa saker inga hinder utan enbart utmaningar som behöver lösas – för en större möjlighet till både frihet och bättre hälsa för den lilla människan. Att vara född in i fel kropp är en biologisk verklighet för de cirka 50 000 personer (0,5 procent) i vårt land som enligt Folkhälsomyndigheten identifierar sig som trans, men få har kunnat byta juridiskt kön.

I Visby under torsdagen kommer det ske en mångfaldsparad för demokrati och medmänsklighet där även vänner i tron kommer att delta. Det kanske inte kommer bli en hel mil, men varje steg räknas. Det kanske även kostar på att följa sin övertygelse för att utstå andras tyckande och tänkande. För denna lilla men oerhört utsatta grupp i vårt land kan ett ändrat personnummer vara skillnaden mellan mörker och ljus. Vem är jag som politiker att neka dem det? Allt som nu behövs är en proposition. Frågan är efter 15 års utredningar färdig att läggas fram.

Med all säkerhet finns du som vill kalla ner eld över dessa politiska förslag, likt lärjungarna ville över den samariska byn. Men till dig vädjar jag: Sitt först ner och samtala med en transsexuell vid brunnens kant, det kan förvandla.

I Sverige har du inte enbart rätt att vara den du är, eller älska den du vill, utan även att bli älskad för den du är.

Jakob Olofsgård , pastor i Equmeniakyrkan och folkhälsopolitisk talesperson (L) 27 juni 2023

Läs även på dagen.se

[photofabulicious]

🤮Har haft ett omvälvande dygn. Att vara sjuk och sedan köra på i 110 är absolut inte det bästa man kan göra… Men jag har alltid haft svårt att sätta i handbromsen. . Igår däckade redan åtta på kvällen. Men natten var problematisk… fick uppstötningar konstant och det är riktigt läskigt när man ligger och sover. Vaknade kanske tio gånger pga detta. Sista gången höll jag på att drunkna. I mina egna spyor. Jag vaknade av att magvätska fyllt hela min mun, svalg och näsgångar. Sprang till toa och spydde/hosta/hurkla upp slem och magvätska. Vaknade på morgonen och såg spåren efteråt… ingen vacker syn. Speciellt eftersom jag ätit rödbetssallad till middag. . 🙏Därför var det kanske passande att jag hade mitt första samtal med Centrum för ätstörningar idag. Anledningen till att jag sökte hjälp tillslut beror ju på det som hände inatt bl.a. Jag har ju känt att något är fel på min magmun, och att det är därför innehållet inte vill stanna kvar i magen. Det finns många olika sätt jag kan tänka mig att dö på, men att kvävas till döds i mina egna spyor är inte en av dem iaf! . Samtalet gick iaf jättebra. Min terapeut var riktigt bra och hon verkade gilla mig. Hon berättade att det är få hon mött som varit så öppen som mig på första mötet. Tänkte att det är bäst att inte hålla igen utan berätta allt som det är helt enkelt. Jag varken skäms eller är blyg av mig. Hon bokade in ett nytt möte redan på måndag plus att hon tvingade mig att byta vårdcentral och uppsöka läkarhjälp. Att få uppstötningar i sömnen är tydligen jättefarligt… och hon vill även att jag undersöker mina magbesvär. Hon säger att mina symptom är allvarliga men att jag typ lärt mig leva med smärtan… Så på måndag har jag 2 vårdtider inbokade iaf. Hon ville egentligen att jag skulle till akuten, men men... Känns ändå grymt skönt att äntligen ha bytt vårdcentral!!! Hoppas på bättre lycka nu. . ❤️Många har svårt att förstå hur jag kan prata öppet om detta på sociala medier. Jag gör det pga att jag fått väldigt många som hört av sig om samma problem. Att det hjälper dem att jag pratar öppet om detta. Från både män och kvinnor. Ätstörningar är tabu tyvärr. Och kan jag hjälpa någon så… (på/i Gamla Stan, Stockholms Län, Sweden) https://www.instagram.com/p/Cj8Pa5MD4gA/?igshid=NGJjMDIxMWI=

[iiwiiaiiwymi]

Jag vill inte ha tillbaka dig för att jag behöver dig. Jag vill inte vara med dig för att få något du ger.

Jag gör mitt allt för att klara det här själv. Jag vill så gärna göra dig stolt. Jag vill så gärna vara den du älskade. För jag älskar dig nu mer än någonsin. Och jag vill bli mitt gamla jag igen. Så du kan älska mig igen. Jag tänker skaffa ett jobb. Och plugga. Och få ihop mig själv igen. Jag lovar att försöka. Men det är svårare än du nånsin kommer förstå.

Jag har planer på att försöka komma här ifrån. Kanske skaffa ett jobb i en ny stad. Kanske plugga någon fristående kurs till ansökningarna öppnar igen. Börja spara igen. Sätta mål. Börja röra på mig.

Jag ber inget av dig. Jag vet att du inte har energin. Men snälla ge inte upp på mig. Jag behöver dig mer än någonsin. Desto mer jag stänger ute dig desto mer behöver jag dig. Desto elakare jag är desto sämre mår jag. Lyssna inte på dem mörka orden. Det är inte jag!

Jag är fortfarande kvar! Glada! Snälla! Omtänksamma! Roliga! Mysiga! Knasiga! Härliga jag! Under allt mörker.

Jag behöver din hjälp. Jag behöver ett ljus att följa. En trygg röst att lyssna efter i mörkret. Allt jag behöver är ett samtal då och då och kanske en leende då och då. Jag lovar att sluta vara så otacksam. Och verkligen uppskatta det du har energi till.

Snälla ge inte upp på mig. Hjälp mig ta mig igenom det här. Så vi kan vara oss igen. Som förr. Tiden så vi bara. Va med varandra för att de fick oss att må sååå bra. När vi ville prata med varandra i timmar. För vi njöt av varandras sällskap så mycket.

Låt inte mörkret skrämma dig. Bli inte avskräckt. Jag är fortfarande här. Och jag behöver din hjälp.

[joemarmalade]

Nej, du måste inte genomgå en könskorrigering, Helena.

“Varför kan jag inte få felköna transpersoner?” frågar sig Helena Granström i en text på Expressens kultursidor. Hennes text erbjuder ett smörgåsbord av gamla transfoba käpphästar och bidrar med väldigt lite nytt till debatten som fått ny fart i kölvattnet efter Kajsa Ekis Ekmans nya bok ”Om könets existens”.

Det brukar sägas att fakta inte bryr sig om dina känslor, men Helena Granström går ett steg längre och bryr sig varken om fakta eller känslor. Diskussioner om sakfel eller bristande empati är enligt henne oviktiga, istället bör vi diskutera runt det och fokusera på bokens kärnfråga, som hon beskriver som “hur vi som samhälle kommit att gå från en syn på genus som social konstruktion, till en syn på genus som som absolut och okränkbar essens”.

Det är lätt att missa den lilla retoriska fint hon gör här, men genom att slå fast att den syn hon och Ekis argumenterar mot är vida accepterad av “samhället” placerar hon sig själv som en underdog, en tråd som löper genom texten. Helena är allt bra modig som vågar stå upp mot det elaka trans-etablissemanget. För vi vet ju alla att transpersoner är en otroligt privilegierad klass år 2021.

Helena tycker att det är jobbigt att personer som bara vill diskutera huruvida transpersoner faktiskt är könet de är anklagas för att gå till angrepp på ”extremt utsatta människor”, en term hon valt att sätta inom citationstecken. Det faktum att transpersoner alldeles uppenbart är en extremt utsatt grupp, det har ingen plats i den här diskussionen.

Ett exempel på hur det egentligen är debattörer som Helena som är de mest utsatta i den här debatten, är att Kajsa Ekis Ekman en gång inte fick föreläsa för Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige efter att hennes bok kommit ut. Helena beskriver Roks som “ett nätverk som alltså organiserar kvinnojourer”, och det är visserligen korrekt, men sättet hon skriver det har också som syfte att påpeka det, enligt henne, bisarra att en kvinnojour inte accepterar transexkluderande retorik. 

Själv tycker jag att det känns ganska självklart att någon som inte anser att en hel underkategori av kvinnor faktiskt är kvinnor, inte ska föreläsa för en kvinnojour. Men det är kanske bara jag.

Att transpersoner, bara genom att existera, argumenterar för kön som en “okränkbar essens” är en myt som fortsätter återkomma. Den okränkbara essensen tycks sällan tas upp av transpersoner själva, utan det är istället kritikerna som gång på gång ålägger dem den åsikten, uppenbarligen omedvetna om att transpersoner inte är någon monolit som alla delar samma åsikter om vad kön är.

Men låt oss för tillfället acceptera Helenas premiss. Synen på genus har av “samhället” kommit att skifta från att vara en social konstruktion till en okränkbar essens. Okej. Det logiska resultatet av det borde väl i så fall vara att könskorrigerande behandlingar helt övergavs, eller? Och eftersom transvården fortfarande tillhandahåller könskorrigerande vård, tyder inte det snarare på att deras syn på kön faktiskt är ganska materialistisk?

Helena verkar tro att erkännandet av transpersoners blotta existens på något vis negerar idén om att vår syn på kön är formad av kulturella könsstereotyper. Vilket det alltså inte gör. Vi är alla, oavsett var vi befinner oss på könsspektrat, påverkade av samhällets syn på kön, och det är det ingen som förnekar. Men det förändrar inte heller det faktum att transpersoner fortfarande existerar. 

Det verkar som att vad Helena försöker säga att om vi levde i ett samhälle utan könsstereotyper så hade det inte funnits något behov för någon att transitionera. Och kanske har hon rätt om det, vad vet jag. Men vi lever inte i det samhället, och så länge hon inte har en plan för att få oss dit inom de kommande sex månaderna eller så, så kommer könsbekräftande medicin fortfarande vara nödvändigt för att rädda liv.

Helena frågar sig om hon också ska behöva genomgå en könskorrigerande behandling eftersom hon inte tycker om hur samhället behandlar kvinnor. Och om det är en farhåga hon har kan jag förstå att trans-debatten känns väldigt akut för henne. Men vilken tur att jag då kan stilla den oron. Nej, Helena, du behöver inte genomgå en könsbekräftande behandling om du inte vill. Om du vill fortsätta leva som kvinna är det helt och hållet upp till dig. Att du som cis-kvinna skulle tvingas att genomgå en transition är snarare att jämföra med att som transkvinna förnekas en transition. Istället för att som cis-kvinna försöka projicera dig själv på transmän kanske det vore mer givande att försöka sätta dig i en transkvinnas skor. Hur skulle det kännas för dig om du tvingades att leva i en mans kropp?

Både Helena och Kajsa Ekis Ekman verkar ha en stark oro över att transition ska tvingas på människor. Citatet ”då man förr tog bort klänningen från barn med penis, vill man nu ta bort penisen från barn med klänning.” är onekligen slående, men vem är dessa “man” som springer runt med skalpellen i högsta hugg och inte vill något hellre än att hugga penisen av pojkar i klänning? Sist jag kollade krävdes månader av utredningar innan ens de första stegen av en hormonbehandling hamnade på bordet.

Det känns som att Helena vet väldigt lite om den faktiska verkligheten som transpersoner lever i. Vad som faktiskt krävs för att tillåtas genomgå könsbekräftande behandling. Effekterna av att nekas tillgång till den behandlingen. Hon kallar det empati att oroa sig över biverkningarna av behandlingen, men har av allt att döma inget intresse av att lyssna på de hon säger sig sympatisera med. 

Särskilt mycket empati tycker jag mig inte finna i texten när hon går vidare och slår fast att det faktiskt inte är kränkande alls att kalla alla personer med penis för man, och alla personer med livmoder för kvinna. Det är enligt henne helt i linje med vad den feministiska rörelsen alltid velat. Att kalla transkvinnor för män och transmän för kvinnor är enligt en logik jag själv har svårt att följa tydligen en del av “feminismens kamp för att skilja könsroller från könsorgan”.

I slutändan argumenterar Helena här om en slags köns-metafysik. Transpersoners hela existens reduceras till en tanke-övning, en abstraktion. Hon slår ut med armarna och frågar sig hur det kan vara hotfullt att insistera att den som har livmoder ska kallas kvinna och den som har penis är en man. I hennes teoretiska ramverk är det inte det minsta hotfullt! Men kanske skulle Helena kunna lägga några minuter på att googla “trans panic” och läsa om det våld transpersoner utsätts för och hur det är direkt kopplat till att människor förnekar deras könsidentitet. Läsa om hur transkvinnor gång på gång mördas av män som inte anser att de är riktiga kvinnor och ser sin attraktion till dem som ett bedrägeri.

Hon frågar sig vad vi har att vinna på att tillåta transpersoner att leva som det kön de identifierar sig med. Att det räddar liv är tydligen inte tillräckligt. Åtminstone inte tillräckligt för att överväga hennes framfantiserade rädsla över att inte få “uttrycka sin mänsklighet”. Som om någon annans rätt att leva som sitt sanna jag på något vis skulle begränsa hennes.

Helena har en nedlåtande ton när hon tar upp diskussionen kring “den privilegierade ställningen för de så kallade ‘cis-personer’”, men det är svårt att förneka att hennes text är ett enda långt exempel på just det.

[referencesallovertheplace]

1shot pov Jerome June 2021

Ett meddelande från Christofer hade förvarnat honom om när Clemence förväntades landa tillbaka i lägenheten. Årtionden av rutiner höll honom samlad i sitt arbete så där var inte mycket att städa undan, och dessutom hade Clemence ytterst sällan något emot att han spred ut sig. Det var endast en känslig sak vid besök utifrån deras hushåll.

Där var heller inte mycket att plocka undan då detaljerna kring nästa natts resa hade färdigställts och allt känsligt som inte skulle med hade redan placerats på trygga platser för att förhindra eventuell stöld. Väskorna var packade, körvägen memorerad, allt ordnat. Nej, anspänningen han kände kom ur ett tidigare beslut. Ett han hade tagit utan Clemences vetskap.

Så som han såg det så behövde det hela få ett slut. Han önskade henne inget mer lidande men han hade hört vad hon berättade efter det långa mötet med Kollig och så vitt Jerome kunde avgöra så var Tremerens tankegång den bästa för alla inblandade. Clemences var den korrekta och rättvisa, men.. Det var inte hennes ansvar att rädda neonaten, och ens om det var det.. vad kunde de göra? Tremere var en hjärntvättad sekt. Han hade också kommit att sätta viss tillit till Sam, men hen var inte sig själv. Och det var Jeromes ansvar att se till sin domitors bästa.

Motivationen till trots så önskade han nu intensivt att Sam inte gett sig till känna. Att de korta uppringningarna indikerade något annat, och att Jerome inte hade avslöjat hennes plats för fel person...

Vid ljudet av ytterdörrens lås så tömde han tankarna och fokuserade dem helt på packningen så att han kunde se upp mot henne, den viktigaste i hans liv, med klar blick utan skuld. Hennes blick var alltför bekant och hans hjärta sjönk när hon utan ett ord passerade honom bort mot sitt sovrum. Där fanns inga indikationer på ilska mot honom så han gissade vilt på att hon hade sett Sam, eller att någon av ancillorna hade gjort kontakt.

Från Christofer fick han bara en ursäktande blick Som kommunicerade att denne inte visste vad som hade skett. Med halvspringamde steg skyndade han ikapp Clemence och frågade om vad som hade hänt, påminde om ärenden de skulle hantera innan morgondagen och längre hann han inte. Hon ville vila påstod hon och när han frågade om nästa natts resa till Allingsås så fräste hon bara att de självklart skulle åka.

Jerome var övertygad om att han passade väl in i livet som en 'blodstjänare'. Förhoppning om att fostra barn hade han släppt när han blev myndig, och som längtan hade det endast återkommit i skimrande dagdrömmar om honom och henne som ett par, lyckligt boende i en etage-lägenhet i Paris där de kunde älska i eftermiddagssolen, äta sig mätta och sova tillsammans.

Hans enda mål med sitt liv hade varit att bli mer framgångsrik än hans pappa, en nivå som var enkel att ta sig över. Att svepas in i den virvelvind som var livet under en vampyr som Clemence hade passat honom, och han visste att han gjorde bra ifrån sig.

Det till trots stod han nu vilsen i vad han borde göra.

I slutändan respekterade han den igensmällda sovrumsdörren för en stund. Plockade färdigt med ett par saker runt om i lägenheten, besökte badrummet och samlade mod för att gå till henne utan lösning. Det värkte smärtsamt i hans bröst att han inte kunde göra mer än att fullfölja hans ordinarie uppgifter.

En tyst knavkning på dörren innan ha varsamt öppnar och går in. Alla lampor i rummet är tända och han finner henne orörlig på sängen. Det kommer inget ljud ifrån henne när han försiktigt tar sig ner på sängen, och hon håller inte emot när han lyfter hennes arm för att kunna lägga sig hos henne. Han noterade knappt längre hur onaturligt tunga lemmarna hos en besläktad tedde sig.

Det är när han lägger sig till rätta som han ser spår efter att hon gråtit, och känner någon form av lättnad att det åtminstone verkar ha varit kortvarigt. Ögonen är ändock klara när hon slutligen ser på honom. Blicken får samvetet att svida i honom men..

- Kan jag göra något?

- Nej, svarar hon efter en stund som känns evighetslång för honom. Jag är bara trött. Jag önskar att jag kunde sova.

Oron för att hon skulle lägga sig i torpor hade växt sig mer aktuell för honom under våren, men så var hon ju så envis att han ändå hade tänkt att..

- Så som du sover, säger hon plötsligt som för att avbryta hans oro, när hjärnan släcker ner och organiserar. Lever men vilar.

När han hade varit ny i hennes entourage så hade inte alls förstått vad som var så annorlunda med vampyrens "sömn" dagtid, och funnit det personligen mer tilltalande att aldrig behöva sova igen. Blodet som gavs honom beredde honom med större energi och stamina än han kunde ha föreställt sig och gjorde nytta av varje timme som han fick. Det var med åren som han fick insikt och, slutligen, tacksamhet för att kunna sova.

- Vi borde resa, se så att du kan få fokusera om en tid och -

- Du vet att det inte går, avbryter hon honom med något utmattat i blicken, Om inte för revolt-ryktena så för allt annat.

Protesterna tar inte full form i ord, de har redan diskuterat saken fram och tillbaka. De vet båda två att miljöombyte hade varit bra för henne men han lyckades inte övertala henne att prioritera det över allt annat. En tystnad lägger sig mellan dem och han sänker blicken till Clemences läppar för att undvika hennes blick. Där behövdes inte uttalas frågor eller anklagelser för att han skulle känna sig skyldig, och skyldig var vad han kände sig.

Det går en stund under vilken han försöker att förhålla sig till den utmattade energin som kommer från hennes kropp, och slutligen frågar han försiktigt om något hade hänt under hennes jakt. Säger att hon kom tillbaka tidigare än förväntat.

- Sam sökte upp mig, säger hon långsamt och sluter ögonen.

- Ah.. Aggressiv?

- Nej.

Det nekande svaret får honom att se upp undrande.

- Verkligen? Jag hade trott att hens ovana vid blodsband had-

- Det är fortfarande aktivt, avbryter hon honom. Det tar en sekund eller två innan han förstår innebörden av vad hon säger, en orolig klump i magen.

- Det.. Nej, det borde väl ha brutits vid det här laget? ..

- Inte för Sam.

Clemences ögon öppnas långsamt och den molande klumpen i Jeromes mage expanderar. Han hade räknat med att det hela skulle vara över och att de kunde få ett uttalat avslut innan de soliga månaderna. Att Sam skulle häva ur sig sina harmsna känslor och låsa den sista dörren av hopp.

- H-hur vet du? stammar han fram.

- Bekräftat av hen, och Kollig. Och Lamotte, av alla individer..

Instinktivt vill han värja sig för intrycket av hennes känslor men tvingar sig att se henne ohöljt, tvingar sig att se kampen i henne.

- Bara ytterligare skäl för Sam att hata mig, och ytterligare ett förnedrande och plågsamt farväl. Om jag kunde fortsätta vara arg så hade det varit en välsignelse.

När hon tystnar så vet han inte vad han ska säga, eller vad han vågar att säga.

- Hen kysste mig, säger hon till slut långsamt med något bedövat över uttrycket, och för en sekund så -

Han behöver inte se henne för att veta hur ont det gör henne, hur hon skäms. Det var inte hennes skyldighet att känna skam men ändå så sänkte hon sig så att skulden kunna rinna in och dränka henne, och det fyllde honom med ilska. Han borde ha markerat hårdare när Tremeren först kom in i bilden, lagt sig i utan förbehåll och struntat i Janines förmaningar. Så klart hade Clemence rätten att göra som hon önskade men det var hans uppgift att skydda henne. Han älskade henne.

- Ännu en gång sa jag att jag älskade Sam, som om erkännandet skulle spela någon roll i slutändan, fortsätter hon. Kollig fick vad han ville, och jag var dum nog att..

När hon tystnar igen lägger han sig närmre med pannan mot hennes hals, trycker sig nära hennes kropp med armarna om henne, allt i ett försök att bjuda henne trygghet hos sig. Även om det var en absurd sak - han var ett intelligent bytesdjur och hon ett raffinerat rovdjur - så var det viktigt att hon kände av honom. Visst växte det svidande samvetet när han kände henne omsluta honom i sin famn men han kunde inte sluta finnas där för henne bara för att han hade agerat illa.

Han öppnar snart munnen för att försöka säga något tröstande men avbryts av Clemence. Hon trycker honom lite tätare mot sig och säger lågt

- D-det är för mycket, det är för mycket.. att hen hatar mig, och det kommer aldrig att gå igen att..

När vampyrens röst dör ut så vet han redan vad hon tänker på. Han har hört henne sörja hur det här var sista gången hon kunde tillåta sig sårbarhet på det där viset, och det hade skett med någon som hade tagit en sån stor plats i hennes bara för att sluta på ett sätt som..

Han sörjde med henne, det gjorde han, jämte sin svartsjuka. Sällan underhöll han idéen att omfamnas och komma närmre att bli hennes jämlike då det oavkortligen skulle separera dem. Det till trots så lurade tanken i hans bakhuvud nu, för om han var en av de besläktade så kunde han kanske göra mer. Vara mer. Han kunde välja henne utan blodsband, för det var där som skon klämde, i hans uppfattning. Tremeren hade valt henne trots att där inte fanns blodsband, hade valt henne när det inte var strategiskt för hen och.. nu visste hon inte längre om hon kunde lita på det. Tremeren skulle säkerligen också hävda att detta sista var nog för att fälla allt, trots att Clemence hade offrat så mycket för att -

Nej, det var inte hans ensak. Han pressar henne hårdare mot sig och försöker att tömma tankarna igen, och göra sig av med alla de tankar som oavkortligen skulle locka honom till att försöka göra beslut åt henne igen.

[whitewaterpaper]

SoIF03: ”Avgrunden” [Kapitel 13–14].

En läsecirkel tillsammans med @kulturdasset, delmål 6:6.

Författare: Margit Sandemo. Serie: Sagan om Isfolket, Bok 3.

Publicerad: 1982. Medium: eBok/eLib (2019).

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Mycket händer under de här sista två kapitlen, och Sol är givetvis främst den som står i centrum. Jag gillar hur Sandemo lyckas tona ned Dag och Liv till bakgrunden utan att det känns som att hon vill bli av med hela den intrigen.

Scenen med Bödeln och Sol i sängen vet jag inte vad jag skall tycka om… Dels tycker jag det är aningen out-of-character för Sol att helt sonika ignorera det och framför allt direkt obehagligt. Samtidigt så verkar Sol själv vara nöjd med att låta det bero. Något som jag däremot gillar med hela mötet med bödeln är att bödeln nämner att Tengel behandlat honom. Från vad jag läst om bödlar så var det inte samhället mest populära individer, speciellt i gamla tider och fick oftast hålla sig för sig själv.

När jag för en tid sedan snubblade över ett forum för Sagan om Isfolket så talade man där bland annat om hur Sandemo plötsligt talar om Tengels ögon som blå (i första boken) och senare som gula (bland annat i den här boken). Det spekulerades i om detta var medvetet eller omedvetet från Sandemos sida. Och själv är jag böjd att hålla det som en förändring som kommer av att använda magin.

Tengel sa vemodigt: — Jag har sett medlemmar av Isfolket fångade i sin egen ondska. Du är fångad i din dubbelnatur. Du vet det inte själv, Sol, men ditt yttre är mycket förändrat. — Hur då? sa hon genast. — Nej, du är lika vacker som förr. Men dina ögon. De är vargvilda och vanvettstrolska.

Apropå magi så ger Sandemo besked om vad blåkullaritterna är, och hon nämner det först helt kort i det 13e kapitlet att salvan tänt hennes sinnerlighet under trancen. Och senare i kapitel 14 går hon längre in på detaljer:

Sol hade aldrig förstått — eller inte velat förstå — att det var bolmörten, odörten och nattskattan i förening som gav henne de ljuva, hetsande drömmarna om en fantasigestalt. För henne var salvan bara ett magiskt medel, en nyckel till att nå Avgrunden, inte visste hon att det var örterna själva, som framkallade hallucinationer.

Nattskattan ensam stod för de groteska, mardrömslika scenerierna på Blåkulla, bolmörten för den svindlande, gungande färden över hav och land. De tre örterna var alla var för sig dödligt giftiga om de togs in, men som de nu smordes in i huden — i precis lagom blandning — gav de tillsamman också starka lustretningar. Sandemo verkar här ta den ståndpunkten att blåkullaritterna specifikt främst är en biverkning av narkotiska örtblandningar. Och som alla narkotiska preparat gör de den verkliga världen lite gråare och lite trängre.

Så… Var det bara jag som blev förvånad över att se Hemming (från främst första boken) göra en kort, storstilad, comeback i storyn. Liet kände jag att jag borde ha listat ut det på förhand att det var han som Sol fått ögonen på – men av någon anledning slog det mig aldrig in. Och Hemming möter så då sin baneman i en lada… Om det här bara var ett sätt för Sandemo att knyta ihop hans del i intrigen (innan serien på allvar går vidare till nästa generation) så var det ett snyggt sätt att göra det på.

Lite har man funderat kring hur det hela skulle sluta för Sol, hon är ju tanklös som få och har en tendens att försätta sig i klistret med en rasande talang. Och visst har man spekulerat lite i om det är eldslågor man ser på omslaget och i så fall, vad de betyder. Sol gör givetvis ett försök med att migrera till Sverige och Svedjefinnarna (även kallad Skogsfinnar) men kommer givetvis snabbt på kollisionskurs med dem. Vi får inte veta så mycket av det utan förblir i Lindallén tills Sol dyker upp med dottern Sunniva. Från vad jag förstår var Svedjefinnarna en grupp finnar som flyttade från Finland till Sverige/Norge och som bland annat försörjde sig på Svedjebruk. Dvs ett skogsområde som ”tillfälligt” bränns ned till förmån för lantbruk och betesodling.

Jag vet dock inte om jag riktigt räknat med att Sol skulle ge upp som hon gör. Men jag antar att med den press och stress hon faktiskt lever i så har hon antagligen en depression som heter duga och givetvis hela problematiken med de narkotiska inslagen. Och det var lite förvånande att det avlöper relativt smärtfritt – men jag misstänker att när det gällde häxor kanske man inte ville bråka för mycket.

Men vägen dit…? Till det eviga livet i Avgrunden. Den gick genom bålet. Häxbålet.

…han var Sols egen demon. Och han slöt henne i sina armar och viskade: — Äntligen är du hos mig, min älskade. Nu ska vi vara samman för evigt.

Jag kan bara spekulera i hus besviken fogden blir när Sol är död i sin cell, och kanske är det ett rätt fint slut för en så rastlös karaktär – att skicka ut henne på en sista evighetslång blåkullaritt. Kanske var det lättare för familjen att leva med, än att se/veta att hon dog på häxbålet?

Jag gillar också hur man låter de magiska träden i lindallén få ge beskedet:

— Det kom från Lindallén, sa han. — Jag tror det var ett träd. — I allén? — Så är det över, viskade Liv, så oändligt trist i rösten. En rastlös själ hade funnit ro. Slocknat mitt i sitt livs vackraste kärleksdröm.

Och jag undrar lite över Hannas profetiska ord om att Sol bara var ett blindspår, Sol fick ju barn. Och det återstår bara att se vad som händer med flickebarnet.

 🏁 🏁 🏁 

Avslutningsvis vill jag passa på att tacka @kulturdasset​ för ännu en omtyckt rond i vår pågående läsecirkel. Och jag ser fram emot att sätta tänderna i den 4e boken direkt nästa vecka.

Källor:

Boken @ Goodreads.

Boken @ libris.kb.se.

eBibliotek @ Axiell Media.

Biblio @ Axiell Media.

Svedjefinnar/Skogsfinnar @ sv.wikipedia.org.

Svedjebruk @ sv.wikipedia.org.

[tryingtounderstandbrainheart]

20210413

Jag jobbar på äkta. Jag försöker mig på kärlek till mig själv. Det är nåt som börjar kännas i kroppen. En vilja att bara…nu. Jag tror det är för att det börjar lagras lite energi i kroppen. Vad ska vi göra med den här då? Lite som att man äntligen har några slantar över igen. De ska gå till dedär. De där sakerna som jag märker att jag vill. Fast jag har inte råd än. Jag ska inte slösa den här gången. Jag ska verkligen hålla i de tills jag kan köpa nån grej.

Jag vill filma skatorna som bygger bo här utanför och hur många grenar de har tappat i processen. Hur det inte var så lätt som de trodde. Jag fick celebert besök av en stor fin kråka som åt min bananpannkaka jag la ut. Så himla fin. Så stor. Jag var så tacksam över att den valde att vara så nära och att jag fick stå där utan att den flög iväg. Kanske börjar den lita på mig.

Jag tror att göra för andra ska vara indirekt och göra för sig själv ska vara det direkta. Det man gör för andra är att snarare att dela den kärleken som rann ut ändå. Jag behöver verkligen lära mig det. Att jag liksom inte måste kämpa för deras kärlek och acceptans. Den måste vara från mig.

Igår mitt i snurrattacken från what the Hell was that så kände jag hur uppgiven jag var. Jag hade drömt värsta obehagliga mardrömmen och vaknat i en karusell från hell. Jag höll på att inte få sova igen och jag kunde inte ens fixa att ta mig till toan och en akut måste kräkas dök upp. Nånstans där så bara kände jag en slags HAD IT och jag blurrade ur hur jag känner att det inte funkar, att jag är olycklig och mår piss men försöker få det att funka ändå. Hur asjobbigt det är och att jag är fed up. Han höll med och hjälpte mig till toan. Jag fixade det på nåt sätt men jag var tvungen att luta vänstra örat uppåt annars ramlade jag och visste knappt var taket och golvet var. Jag har ju haft tjorv med vänsterörat och det har gjort ont och igår på kvällen lät det som en susande tåg konstant sen va det kört.

Mitt i jag vet inte vad jag ska göra och vad som är rätt längre så menade han att det gäller att välja kärlek. Det som är kärleksfullt för mig är rätt menade han. Och jag märkte hur jäkla ovan den tanken är. Att det som börjar kännas rätt för mig, fort riskerar att ramla ner i näää men det är nog onödigt. Varför ska jag liksom ens lägga energi på att slipa de där fula, trötta, gamla de där ska iaf slängas stolarna? Varför inte bara bespara mig tiden och lägga den på att åka och köpa nya? Det går ju hundra år fortare. Och de håller garanterat och…det finns massa anledningar till att det verkar att det verkar vara en bra idé. Det finns inga direkta kloka idéer varför man ska välja att ”rädda” den där gamla. Det är mest en liten känsla. En liten what if. Att slippa slänga bort sånt som jag misskött och att kanske ge det fula en chans. Att få se det komma till liv igen och se dess potential som fanns där under. De kanske kommer rasa samman för att träet blivit så ruttet, jag vet inte men nåt i mig känner sådär… I gotta try. Jag vill se om det finns nåt fint därunder. Om jag kan göra om nåt som ser extremt tråkiga och standard om till nåt jag uppskattar. Och går det sönder kanske jag får köpa lite träbitar och laga? Jag vet inte… men jag älskar det där slängda och bortglömda. Det kanske inte ÄR skräp liksom. Det kanske finns liv i fortfarande. Då blir det ju som att slänga bort liv. Det gör ont och jag gillar det inte. Så är det värt min dyrbara tid? Jag tror det. För jag tror det skulle ge mig mycket mer än att bara åka till affären och köpa nytt. Jag vet inte varför men jag har fått nån koppling till de där fula blå stolarna så nu kan jag inte bara slänga dem.

Jag märker återigen att jag vill filma sånt jag tycker om. Kanske lära mig att det där lilla inombords egentligen är så mycket mer värdefullt än det där stora andra utanför. Att lära att det som kommer inifrån, hur knasigt det än kan verka, att det har ett värde. Kanske att antimateria kan bilda materia. Att ett ingenting kan bli ett något. För att bara ”ta ett jobb” är lite som att åka och köpa en klar stol. Den funkar som stol och den makear sense. Men det är mest en stol. En död grej som inte har nån koppling till mig. Ett ingenting. Det KAN ju bli nåt. Jag kan ju göra den till min. Eller köpa nån som jag faktiskt tycker är fin och häftig. Det går. Men jag vet inte…det är nåt för enkelt med det. Kanske för att jag måste ha en stark koppling till nåt nu. Kanske för att jag måste sätta in min kontakt nånstans. Och min kontakt sätts i skapandet. Sedan vad som skapas är inte helt bestämt. Men skapandet är centralt.

Jag vill prova att välja…mig. Kanske är jag den lilla rösten inombords. Den jag tycker är så onödig. Kanske är den köpta stolen de andra och de andra makear sense. Deras idéer, deras åsikter och deras val. Medan det där lilla som inte makear sense, att värna om det tror jag är som att värna om mig. Att jag visar en förståelse och uppskattning för det som kanske inte är så sensemaking och varför går man den där krångliga vägen när det går en stor motorväg här utanför. Kanske.

Whoa…om man filmar nåt och den vet att man filmar så kommer den förmodligen bete sig annorlunda. Men om det mest är en kamera där så kommer man ju få se hur det faktiskt är. Om någon skulle filma mig i klassrummet skulle jag ju aldrig bete mig som jag skulle gjort annars. Men om jag var stabil i mig själv hade jag nog inte brytt mig. Men i kvantfysiken så förändras ju partiklarna när man tittar på dem. Är de ostadiga? Kanske är det så att partiklar är… påverkbara? Känsliga? Det kanske är den känsligheten som gör att förändring kan skapas. För i rigiditet så är det bara samma.

Jag börjar släppa mig rigiditet. Det som förut varit en grundbult har nu skiftat och att jag lossat på lite skruvar gör mig lite mer formbar. Jag måste lossa på skruvar när konstruktionen inte blev bra. Jag måste bygga om. Bygga nåt som passar mig. Inte bygga hus för legogubbar, var ska JAG då bo? Och jag inser ju att jag börjar förstå hur mitt hus kommer behöva se ut. Vad som är asviktigt för mig. Jag har blivit viktigare än oss. Inte hela tiden men oftare. Försöka acceptera min resa och att den kanske inte alls ser ut som hans eller så som andra tycker den ska vara. Vad vet de vad jag behöver? Det är ju lätt att ge råd men passar de råden verkligen det jag vill och behöver ha ut av livet? Det blir ju så att den som faktiskt vet bäst borde ju vara jag. Jag har gjort massa saker som andra inte kanske förstått men som jag älskat. Jag gillar det jag gillar och mår bra av det jag mår bra av. Sen kommer ju andra att tycka saker utifrån deras preferenser men det gör ju inte att jag plötsligt mår bra av annat. Sånt förändras inte. Det är liksom ingrävt sen födseln eller nåt.

Det är skönt att börja känna lugnet inombords igen. Ett litet bara vara börjar skönjas? BAM! berget. Hej berget… jag får nog börja ta och hacka en liten bit i taget. Gå över, gå runt eller under är no go. Jag har prövat i evigheter. Det måste bort. Åtminstone behöver jag bygga en tunnel. Att stabilisera sömnen är att hacka. Att välja näringsrik mat varje dag och ta lugnande bad. Hacka. Att ställa mig på min sida oavsett att jag vet vad det kommer innebära för mig. Att prova något som jag mest baserat på att jag tror jag vill. Hacka. Små hack här och där som försvagar konstruktionen. Den ska brytas ner och förändras. Jag måste återfödas och då måste något dö. Det behövs en ny milstolpe. Det här är döende och vissa delar har dött. Det är döende för att ge plats åt det andra. Åt det jag hellre vill ha. Åt det jag drömmer om. Men jag får panik och klistrar på bitar på berget igen och tror att det ska bli som det varit. Att jag kan gå tillbaka till när det levde. Jag tror inte man kan gå bakåt. Det har redan förändrats. Det har gått sin gilla gång och det finns ingen undoknapp. Jag måste inse det. Våga se mina hack och förstå varför jag valde att göra dem. Att varje hack var ett sätt för mig att ge lite mer plats åt något annat. För att jag ville ta bort det gamla och förstörda. Ge plats för det nya. Ge plats för kärlek. Ge plats för liv, utveckling och nytt.

När man gör något pga kärlek är som att det blir insmort i nåt…ljus? Nåt fint. Jag tror det är det vi känner av. Vi älskar det där ljuset. Det kan göra att så alldagliga ting får ett helt annat sken. Det kan få det konstigaste och äckligaste att bli något vackert. Något som värmer och fyller. Vi kanske mest söker att fylla oss? För det helar. Det gör att vi får se lite mer hur vackert det egentligen är. Hur fantastisk helheten är. Hur otroligt magnigfikt det är att få vara här.

Kanske är det så att man mest behöver inse att man var rik från början. Det är så konstigt att kunna fattig och rik samtidigt. Hur det nästan är ett val. Hur jag är de där små partiklarna och jag bestämmer formen.

Så ja, välja mig för mig är på tavlan. Fram med det där konstiga och lilla och bort med de stora ”kloka” valen. Varför väljer jag det jag väljer och för vem väljer jag?

---

Vi tog just en promenad i solen och det var himla skönt. Men jag märker definitivt sidoeffekter av att jag är lugnare i mig själv. Det som förut var kompletterande lugn är nu boooOOOoooring. Pensionärspromenad. Men… ja jag måste det fortfarande. Jag ska inte brusa upp och iväg än. Jag har inte de tillgångarna. Så det får vara så. Det är typ ok.

Det var väldigt fint att titta upp på träden och se de svaja i vinden. Det är nåt väldigt speciellt med det. Som att man ser att de lever? Jag vet inte. Men det är nåt. Som att se jättar sakta dansa.

Men jag tror utråkarheten är bra. Det är friskhetstecken. Det betyder att jag vill ha mer och nytt. Det betyder att det får plats med annat och att jag låtit mitt inre kaos tagit allt mindre plats.        

[svenskprinsessaa]

Jag vill vakna upp morgontrött i en satinmorgonrock i en stor och ljus lägenhet. Vill sätta mig vid köksbordet som är placerat vid ett stort fönster som lyser upp hela köket en solig dag klockan 10:30. Jag vill vara med någon jag älskar mer än allt som vet exakt hur jag vill ha mitt morgonkaffe och som lyser upp min vardag mer än solen som strålar genom köksfönstret på morgonkvisten. Vill att han och jag sitter i våra morgonrockar och dricker kaffe medans vi läser reklamtidningar och funderar på vad vi ska käka till middag och om vi bör dra ut på någon mysig lunch, är ju trots allt en solig dag. Det är sånt jag vill ha. Jag vill vara med någon jag kan känna mig trygg och säker med. Så jag vill som sagt framför allt, hitta någon jag kan vara 110% säker på att det är denna människan jag vill leva hela långa livet med, att denna person gör mig så pass trygg och säker att jag aldrig någonsin behöver tvivla på att personen kommer att lämna mig bara för att vi kanske bråkar ibland eller någon annan anledning. Vill vara trygg nog att veta att jag duger som jag är och att personen älskar mig för den jag är. 
Jag kommer aldrig få leva värsta sagodrömmen, det vet jag redan. Livet är inte som i disneyfilmerna man såg när man var liten, där dem levde happily ever after. Men jag vill ändå ha något som håller, någon som är som nästintill skräddarsydd endast för mig. Kan väl inte vara för mycket begärt, eller?

[willesadhd]

En kortfattad berättelse om mig och mitt liv.

Hej alla! Mitt namn är William Käppi och tänkte nu ta och skriva ut lite snabbt om vem jag är från dagen att jag föddes till denna dagen. Jag föddes år 1999 under en jättevarm sommar i Göteborg, Jag va en glad kille som alltid va mamma sjuk. Jag levde de första åren under mitt liv fattigt, när jag va 3 år gammal så flyttade vi ner till Småland till en liten ort som heter Anderstorp och efter det dröjde det inte länge innan mina föräldrar separerades. Det dröjde inte länge innan Mamma träffade en ny kille som än idag är min styvpappa och de flyttade till Värnamo . Jag hade väldigt svårt att gilla min styvpappa, vi bråkade konstant. Inte vanligt familje bråk utan det va så illa att vi verkligen avskydde varandra. Ju äldre jag blev desto mer problem att började jag orsaka. Några exempel är att jag hela tiden tog grejer ifrån hemmet och sedan ljög jag om det. Och det va inget litet problem utan det gick så långt att mina föräldrar aldrig har kunnat lita på mig. Men jag kunde verkligen inte hjälpa det, jag gjorde det utan något som helst konsekvens tänk. När jag blev 8 år så insjuknade jag extremt mycket. Jag blev extremt törstig, men kissade ut mer än vad jag drack vatten. Jag började se extremt dåligt och va väldigt frånvarande minns jag. Det pågick allt för länge men vi bestämde oss för att besöka sjukvården och fick där veta att jag va enbart någon dag ifrån döden då mitt blodsocker va så högt och hade varit det så länge att jag led utav extrem vätske och näringsbrist. Där fick jag min sjukdom diabetes typ 1 som nu kommer att påverka och finnas där i hela mitt liv. Åren gick och mina stöld och ljug besvär blev värre och värre. Vi sökte upp om diagnos utredningar ett x antal gånger men läkarna valde att inte kolla på saken. Skolan va extremt svår för mig, jag kunde verkligen inte slutföra mina projekt. Jag tappade bort mig hela tiden i pluggandet och  mina betyg va så dåliga att mina lärare till och med rakt framför mig och min mamma sa att jag inte kommer att komma någonstans i livet. Den meningen har bitit på mig sen dess och det har gått 6-7 år sen dess. Chansen att ta mig in på någon linje på det gymnasiet som finns i Värnamo va rätt så kört. Men jag sökte in mig på ett privat gymnasium som ligger i Anderstorp och dom har fordonslinjer, t. Ex motorsport, standard mekaniker och lastbils linje. Jag kom in på gymnasiet i Anderstorp och fick verkligen det stödet jag behövde. Jag tänkte att nu jävlar ska jag visa att jag visst kan komma någonstans i livet. Gymnasie tiden va verkligen en uppgång för mitt liv. jag fick skit roliga kompisar, fick en kontakt med lärare och rektorn som om dom va mina kompisar. Däremot så va fritiden inte fritt från problem. Jag bodde då hos min pappa som jobbade från kl 14:00 till kl 23:00, vilket ledde till att jag va själv mestadels. Då började jag sno alkohol och cigaretter från pappa (16 års åldern) 

Jag började sticka iväg utan att skriva det till mina föräldrar. Hängde med fel typer av människor som höll på med droger. Jag va länge sugen på att testa men valde att inte göra det. För många så brukar ADHD och droger gå hand i hand men för mig så va det något som verkligen höll mig undan från det, vilket jag är extremt glad för. Jag slutar gymnasiet och börjar direkt jobba med att lackera, tyvärr dröjer det enbart 1 månad innan jag går in i väggen genom att jag svimmade, så jag fick gå hem men jag valde att aldrig mer sätta foten i företaget igen. Bara dagen efter blev jag diagnotiserad med en rätt så grov depression, den höll i sig i över 1 år och tabletterna jag åt för det blev ett beroende för mig. Jag lyckades bli av med beroendet och började jobba som Bilmekaniker. När ett halv år har gått på det yrket så blir jag inbjuden att efter om och men få bli utredd av diagnoser. Utredningarna går och tillslut får jag veta att jag har ADHD. Jag är 20 år gammal och får diagnosen ADHD.. Jag hade kunnat få veta det när jag va 12 år men då läkarna vägrade så har jag behövt lida av depression, bli kallad konstig och lat. Jag har behövt tro att jag helt enkelt bara är efterbliven. Men äntligen får jag veta sanningen. Jag va osäker på om jag ville testa medicin för det då jag hade läst myclrt negativt om det men valde ändå att pröva. Det va mitt bästa beslut under hela mitt liv. Mitt liv har förändrats helt. Jag orkar göra grejer, jag har konsekvens tänk, jag är mer social och mina föräldrar har mer tillit för mig idag. Idag tycker jag att min styv pappa är en helt underbar människa och älskar att få ha han sin styvpappa. 

Mer beskrivande berättelser kommer som inlägg. Bland annat kommer jag att berätta om mitt föredetta spelberoende inom betting och casino.  Hoppas ni vill följa min resa genom fram och tillbaka i tiden!

[workingontravel]

Förut hade vi gått med på det

This text is also available in English here. Jag träffade konstnärsduon QUARTO – Anna af Sillén de Mesquita och Leandro Zappala – runt 2010. Redan då arbetade och reste de mycket tillsammans, bland annat mellan Sverige och Brasilien. Efter att de fick dottern Lua har jag ibland undrat hur det har varit för dem att resa så mycket med ett barn, också därför att jag själv blev förälder mer eller mindre samtidigt. I ett flytande samtal fördjupade vi frågan tillsammans.

Anna af Sillén de Mesquita och Leandro Zappala: Anna: Det var aldrig en fråga om Lua skulle komma. Vi väntade bara på när. Vi levde inte ett barnvänligt liv. Vi levde på väldigt lite, cyklade överallt, köpte inga kläder eller prylar. Vi använde bara det vi hittade eller fick. Vi jobbade ideellt med vår konst och tog många olika ströjobb. Det tog väldigt många år innan vi fick lön för vårt konstnärliga arbete trots att vi skapade oavbrutet.

Leandro: Jag vill inte låta som att det bara varit tufft, för det har varit så roligt samtidigt. Det var en väldigt lycklig tid i vårt liv, där vi lärde oss mycket. Vi experimenterade mycket. Att leva på lite kan också vara en frihet som man inte vet att man har. Anna: I brist på resurser och ekonomi, lärde vi oss att förvandla olika skräpmaterial som omgav oss, och det var så vårt arbete kring föremål uppstod. Den metod som kom ur förutsättningarna blev arbetsprinciper som vi fortfarande bygger vidare på, sexton år senare. I det avseendet skapar förutsättningarna konsten. När Lua kom insåg vi på samma sätt att hon inte var en begränsning, utan snarare gav vårt arbete nya potentialer. Hon förvandlade hur vi uppfattade världen, vår konstnärliga praktik och våra liv. Med henne blev frågor kring hållbarhet, klimat och politik ännu mer uttalade för oss. Med detta sagt så fanns de redan där, I de prekära villkor som först formade vårt arbete.

Leandro: Prekaritet har alltid varit en central fråga i mitt liv. Jag föddes i en familj som hade dansskola i Brasilien, omgiven av koreografer, dansare och konstnärer. Min mamma drev även en dansfestival, och det var en kamp varje månad att få det att gå runt. Själv började jag hålla på med fysisk teater. Livet kan vara prekärt för konstnärer i Brasilien. Det finns ingenting att falla tillbaka på. Du kan ha allt en dag, nästa dag inget. När vi bestämde att Lua skulle komma hade jag och Anna rört oss bort från det. Jag borde kunna slappna av mer nu. Men rädslan för att hamna på gatan sitter i mitt system, i allting jag gör. Det är paradoxalt, samtidigt som jag inte vill oroa mig vill jag inte heller tappa kontakten med den erfarenheten. Den är en viktig del av mig.

Anna: Sen vi lärde känna varandra har vi alltid levt mellan Sverige och Brasilien. Den splittringen finns också med från början av mitt liv. Jag vet inte vad det är att vara rotad i en plats. Jag föddes i Brasilien. Jag kom hit när jag var 6 år. Sedan flyttade min pappa tillbaka dit när jag var runt 11 år. Mina föräldrar skiljde sig inte utan vi hade en familj på långdistans. Och med Leandro fortsätter jag att resa mellan länderna. Vår relation började när jag var på sommarlov i Brasilien från min dansutbildning i Sverige efter gymnasiet. Någon rekommenderade Leandros familjs dansskola. Jag kom dit och träffade Leandros pappa. Han sa: ”du måste träffa min son!” Leandro: Han sa samma sak till mig: ”Du måste träffa en tjej som har varit hos oss.” Anna: Vi träffades en söndag. Då är det dödens dag, inget är öppet i Brasilien. Jag var på promenad med mina föräldrar. Dörren till dansskolan stod öppen. Jag gick in. Leandro var där och gav en lektion i fysisk teater. Vi började prata och kunde inte sluta. Det känns som att vi pratat med samma intensitet sedan dess, i arbetet och kärleken. Vår attraktion var så stark. De första tio åren var vi knappt i olika rum. Leandro: Ingen orkar med en sådan intensitet. Vi förstod att vi behövde göra på ett annat sätt om det inte skulle ta slut. Så vi började gå iväg och göra något för oss själva ibland. Anna: Det var inte något vi planerat, att vi skulle jobba och göra allting tillsammans. Det bara uppstod. Och även om det finns mera plats i vår relation nu är vi fortfarande rätt gränslösa. Leandro: Vi har aldrig haft en gräns för när vi vilar hemma respektive när vi går in i studion och jobbar. Arbetet är hela tiden där, vi lever genom det. Ibland vaknar vi mitt i natten och pratar om det.

Anna: Vårt sätt att jobba kan provocera andra. Om vi går igenom någon svårighet är det första vi får höra att vi borde sätta mer gränser. Vi har inte oroat oss för det, men saker blir annorlunda nu när Lua finns. Jag tänker på några bekanta i Berlin som också gör scenkonst tillsammans. De har två barn. De har löst det genom att skapa verk där de inte själva behöver vara med. De gör iscensättningarna men turas om i det arbetet. De åker inte själva med på turnéer. Det har i och för sig blivit ekonomiskt svårt för dem. Jag vill helst inte behöva säga nej till att turnera. Vi har redan börjat prata med skolan där Lua kommer att gå. Vi vill inte att hon ska vara med barnvakter hela tiden. Och Leandros föräldrar har gått bort, mina bor i Brasilien. Leandro: Det måste finnas andra familjer som behöver resa som vi. Lua har anpassat sig till oss, men vi behöver också anpassa oss till Lua. Till hennes behov: hennes tider för att äta, sova, vila. Vi kan inte längre bara låta arbetet styra. Anna: Det är också väldigt positivt för oss att Lua sätter de gränser som krävs för att vi ska kunna vara föräldrar och människor. Vi förhandlar med både henne och oss själva kring vad vi vill. Vi har gjort allt, det administrativa, bokföring, ansökan, redovisning, bilder, texter, hemsida, you name it. Att vi gör allt det och reser och turnerar, det håller inte längre. Leandro: Vi måste delegera. Anna: Vi lär oss genom erfarenhet vad vi ska säga nej till. Till exempel när vi kom fram till en lagerlokal i Birmingham på natten där det var en galen festival. Det fanns inga toaletter, det var kallt, vi skulle byta blöja… Då lärde vi oss: Okej, vi kanske behöver mer infrastruktur, liksom. Förut hade vi gått med på det.

Leandro: Det ska vara roligt för henne att vara med oss. Det kan inte vara ett barn som följer föräldrarna och är där och bara väntar. Nej, det ska vara tvärtom, det måste vara roligt. Vi måste skapa en miljö för henne, vi måste komma fram och bygga en plats där hon kan måla, rita, läsa en saga och leka med sina grejer, umgås med nya människor och ha det bra. Sen jobbar vi. Och klockan åtta måste hon lägga sig. Det är mycket planering för att allt ska fungera.

Anna: Fast när vi spelar blir det ju andra tider. Leandro: Vi måste i alla fall anpassa oss. Jag har känslan av att om Lua mår bra kommer det att gå bra för oss. Då kan vi fokusera och göra det vi måste. Om vi inte satsar på hennes behov – det misstaget har vi gjort några gånger – då blir det inte bra. Men det är så klart inte 100% säkert. Ibland investerar man så mycket, man gör allt, men Lua är ändå inte nöjd. Det är lärorikt att inte ha kontroll. Som en gång när vi hade fixat en barnvakt som Lua inte ville vara med. Hon sa det rakt ut: ”Jag vill inte vara här med dig.” Vi var på plats, vi hade bara några timmar, vi hade folk som väntade på oss och som fick betalt för att vara där. Och vi kunde inte jobba för Lua ville inte vara med barnvakten. Anna: Själva resandet kan också vara tungt med ett barn. Vår scenografi väger mycket som det är, och ovanpå det kommer Luas grejer, barnvagn, Lua själv, när hon var en bäbis som vi bar på. Vårt arbete är så fysiskt krävande att vi inte kan göra vadsomhelst innan utan att kropparna går sönder. Vi försöker vara på plats i alla fall några dagar innan och hålla workshops, göra ett utbyte, hitta ett sammanhang, inte bara göra en spelning och sedan åka. Samtidigt innebär Luas närvaro att vi kanske behöver säga nej till längre residensvistelser borta. Sedan tror jag att vi alla idag upplever stress kopplat till flygresor. Det här är en tuff tid med många stora frågor. Vi måste agera och utveckla nya strategier för ett mer hållbart arbetssätt, där nya arbetsmetoder också skapar nya konstnärliga utryck.

Leandro: Vi har nått en punkt där vi inte längre kan tänka abstrakt på frågor om miljö och klimatförändringar. Detta är konkret i våra liv, nu. Så såg det inte ut för tjugo år sedan. Att rent praktiskt kombinera det med att resa, leva med ett litet barn, försöka hantera vardagen i en svensk stad där konsumtionen är gränslös… det går inte ihop. Men jag skulle oavsett miljöfrågan föredra att resa på ett annat sätt än med flyg. Jag får panik av att flyga. Jag hatar hela processen. Jag har väskan klar två veckor innan vi ska åka. Jag måste ha det, annars kan jag inte leva. Anna: Om man ändå börjar resan två veckor innan man faktiskt reser skulle man lika gärna kunna skippa flyget. Vi har redan begärt tågresor på alla våra riders när vi jobbar inom Europa, men alla arrangörer kan kanske inte möta upp det. Ibland kan vi då förhandla om det genom att ta från arvodet eller söka resebidrag för att kompensera för prisskillnaden. Ett annat alternativ vore att göra ett eget turnésystem med elbil. Med Brasilien är det svårare att slippa ifrån flyget. Men när vi reser till Sydamerika så försöker vi stanna längre och hålla det till en gång per år. Så har det varit från början.

Leandro: För mig har rädslan att flyga bland annat att göra med pass och kontroller. Nu när Lua kom skaffade jag svenskt pass, men jag bodde här och reste inom Europa med brasilianskt pass i tolv år. Då blev jag alltid inplockad i en särskild kö, de kollade vem jag var, jag fick vänta. Med svenskt pass kommer man in direkt, inga frågor eller någonting. Anna: Berätta vad som hände när du hade fått svenskt pass. Leandro: Det var en grej som hände när vi hade spelat i Beirut. Sista dagen lämnade jag Anna och Lua på hotellet för att köpa en grej. Men jag hade ingen internetuppkoppling så jag fotade varje gathörn med mobilen för att hitta vägen tillbaka. Plötsligt, på en väldigt vacker gata, kom fyra killar bakom mig och viftade och skrek. När de kom närmare såg jag att de hade vapen. De satte det mot min tinning och tvingade ner mig på marken. De frågade varför jag tog bilder. En av dem pratade engelska, han översatte till de andra. Tolkningen tog lång tid. Utåt var jag lugn men inombords var jag stressad. Jag ville därifrån. De frågade efter mitt pass. När de såg att jag hade svenskt pass ändrades hela situationen. ”Oh! Sorry!” Senare fick jag veta att de var Hizbollah och att jag hade varit på inne på ett militärt område. Jag blev återfödd den dagen. De brukar skjuta innan de frågar. Men jag hade tur, och jag hade svenskt pass.

Anna: Det är något märkligt med det där, att ett svenskt pass kan göra så stor skillnad, eller bara det faktum att folk ser en som svensk. Jag kan till exempel bli uppfattad som invandrare i Sverige och blir bemött med hat för det, medan jag i Brasilien ibland uppfattas som en vit europé. Så fördomarna varierar. Men oavsett hör vi hemma på båda ställena.    Att vara nära och att vara långt bort samtidigt är en ständig konsekvens av att leva som vi gör. Vi har pratat om hur vi skulle kunna ändra på det, göra oss själva till centrum istället för att röra oss mellan många olika andra centrum. Vi föreställer oss en plats där vi kan bo och skapa, dit andra kan komma och tänka med oss. Vi äger ingenting nu. Vad skulle det innebära att ha en bas, en kärna? Där vi kan odla eget, leva nära naturen, ha en studio/ateljé, en plats dit vi kan bjuda in folk, en fysisk plats där vi kan leva närmare våra ideologier, där vi kan bygga något tillsammans med andra. Leandro: Det är ingen utopi. Det går att genomföra.

Anna: Vår mobilitet står i konflikt med Luas behov av kontinuitet, trygghet, skydd, en bra gratis skola… Men jag behöver också både och. Det är som att kunskapen existerar mittemellan här och där. Hela vårt liv som konstnärer präglas av att vi är mobila. Det i sig genererar mer mobilitet, och flera möten. Det gränslösa bär vi med oss, och det gör det familjärt. Vi skapar dialoger, vänskaper och kärlek som handlar om mer än att bara visa något som vi gjort. Ju mer tiden går, desto fler dialoger. Man försöker hålla allt vid liv. Klimatfrågan gör att man måste hitta andra strategier för denna mobilitet, och det är en av de frågor som ligger i fokus för oss just nu. Vi vaknar och går och lägger oss dagligen med stor oro för den klimatmässiga och politiska situationen, särskilt i Brasilien och många andra delar i världen som utvecklas åt samma håll. Det är känslor som vi försöker omvandla till en drivkraft snarare än att låta dem paralysera oss.T

[iiwiiaiiwymi]

00:00 311220

Då var det bara 24 timmar kvar av det här året.

Man inser mer och mer hur skör verkligheten är.

Hur snabbt man kan få konceptens murar att falla.

Ingen vet sanningen. Inte ens dem som tror att dem gör det. Och särskilt inte dem som avgör den. Dem är nästan längst ifrån.

I år 2020 har mänskligheten återigen upplevt hur vi, planetens gudar. Dem oslagbara. Dem oövervinnerliga. Är helt ofattbart korkade. Och att de inte tar mer än ett virus för att verklighetens normer och vardagliga rutiner ska bli som krossat glas för dem som går på systemets vägar.

Att ungdomar prioriterar fester och att ha kul istället för att stoppa en världs pandemi. Att pantionärer hellre dör i resperator än att handla när de är mindre folk. Att gemene man behövde lektioner och instruktioner för att kunna tvätt händerna ordentligt. Hur tivolin hellre sänker priserna och riskerar hela städers hälsa. Istället för att packa väskan och vänta ut stormen.

Om de är något vi sätt i år. Så är de hur själviska mänskligheten har blivit.

”Jag ska ju bara..” ”jag gjorde ju bara de...” ”jag måste väll kunna få göra de här..” ”detta kan man göra de riskerar inte något..”

Så länge de inte är deras nära och kära. Så länge de inte är dem som plötligt tappar lukt och smak sinnet. Så länge de inte är dem som behöver ta farväl i rummet med respiratorn.

Miljoner har dött. Män Kvinnor barn. Mycket gamla. Och främst dem svaga. Dem sjuka och sårbara.

Folk inser inte att man måste anstränga sig 100% om de här ska funka. Alla måste dra sitt strå till stacken. Alla måste avstå, alla måste bli drabbade. Hur jävla trist det än är. Hur jävla ensamt det än är. Det kanske känns som livet sakta sinar bort framför än. Men inget annat fungerar. Om folk fuskar och kringgår så märks de så tydligt. Någon som träffar någon. Som sen träffar någon annan. De räcker med en person för att den onda cirkeln ska slutas.

Och alla jävla idioter som blir sura och ledsna för att man inte ”vill” träffas. För att man ”har bättre saker för sig”.

Att folk är så jävla rädda att vara i sitt eget sällskap att dem inte klarar av något annat än att omge sig med folk.

Bara för att året är slut. Så tar inte allt slut. Men det är en bra tid att sätta nya mål. Och att ta nya tag! Sluta inte stå emot. Det är inte över än.

[joemarmalade]

Lena Mellin och den politiska kaffesumpen

Få saker får det att pirra till i magen på politiska kommentatorer som en ny opinionsundersökning att sätta tänderna i. Likt en spågumma petar de fingrarna djupt i den politiska kaffesumpen och slänger ur sig vilda spekulationer som vore det strålat in i deras huvuden direkt från en högre makt.

Det som möjligtvis kan konkurrera om att ge politikspanarna ståpäls är en gammal hederlig regeringskris. Aldrig har det funnits ett mer gyllene läge att med säker stämma deklarera vad precis alla borde ha gjort annorlunda.

Så föreställ er bara den jackpot det innebär när de två sakerna kombineras.

Häromdagen var det Lena Mellin på Aftonbladets tur att låta ögonen lysa mjölkvita och spana in i etern. Och resultatet blev ett politiskt horoskop dränkt från ingress till byline i tveksamma slutsatser och genomskinlig partiskhet. Låt oss ta en närmre titt!

Förtroendet för V-ledaren Nooshi Dadgostar har gått som en raket under denna korta period. Andelen som har stort eller mycket stort förtroende för henne har ökat med hela sju procentenheter under denna korta tid. Nu har 39 procent, nästan fyra av tio, stort eller mycket stort förtroende för henne.

Förtroendet för Vänsterpartiets partiledare har skjutit i höjden efter att hon tog ställning mot marknadshyror. Det här var något Vänsterpartiet hade lovat att göra sen länge, och att en politiker faktiskt gör vad de lovat är uppenbarligen något som uppskattas av många väljare. Det här är ärligt talat en ganska enkel analys att göra. Men den verkar inte passa in i Lena Mellins världsbild, för hon väljer istället en annan väg.

Man kan tycka att det är märkligt eftersom det var Vänsterpartiets motstånd mot ett utredningsförslag om fri hyressättning i nybyggda hus som utlöste den nuvarande krisen och att regeringen röstades bort. Många väljare anser att det är rent trams. Men trots det ökar förtroendet för Dadgostar.

Trots att Lena Mellin alltså sitter på facit - att det Nooshi Dadgostar och vänsterpartiet gjorde var enormt populärt bland deras väljare - så väljer hon att kasta bort det till förmån för att påpeka att många väljare faktiskt tyckte att det var tramsigt. Istället för att fundera på varför förtroendet ökar gör hon poängen att det inte borde öka.

Om jag vore en cyniker hade jag kanske sagt att Lena Mellin är mer intresserad av att uttrycka sin egen åsikt än att skildra verkligheten här. Men låt oss istället gå vidare och se vad mer för guldkorn vi kan gräva fram.

Det gör det också för statsminister Stefan Löfven. Under den senaste veckan, sedan han röstades bort för att en majoritet i riksdagen saknade förtroende för honom, har hans förtroende stärkts hos allmänheten med två procentenheter.

Här görs ingen analys alls, vilket kan tyckas märkligt. Ungefär lika märkligt som det kan tyckas att Löfven stigit i förtroende trots att han röstats bort från sin position som statsminister. Kanske kände Lena inte att hon hade någon bra analys här och gav istället bara upp.

En intressant sak att ta upp här är konceptet felmarginal. En sak som ni kanske inte vet om mig är att jag pluggade journalistik en gång för ungefär fyra miljarder år sedan. Jag var visserligen en absolut bedrövlig student som snubblade mig genom mina tre år på universitetet och sedan direkt gav upp på idén att bli journalist, men någonstans långt bak i huvudet minns jag fortfarande lektionerna i statistik.

När man gör en statistisk undersökning är det sällan möjligt att fråga hela populationen man vill dra slutsatser om. Demoskop, som utfört den här opinionsundersökningen, har exempelvis inte frågat alla tio miljoner invånare i Sverige om deras åsikt om partiledarna. Istället har de frågat 1184 personer, och extrapolerat statistiken från svaren de fick.

Man kan så klart inte veta säkert att de 1184 personerna är ett perfekt genomsnitt för det svenska folket, så därför måste man räkna med en viss felmarginal. Aftonbladet har inte valt att publicera någon information om undersökningens felmarginal, i alla fall inte i den här texten, vilket tyvärr är vanligare än man skulle önska i tidningsbranschen, men lite googlande tog mig till Demoskops egen sida om felmarginal.

Säg att skattningen av sympatierna för ett visst parti är 18 % i ett urval om 1000 personer. Det ger en felmarginal på +/- 2,5 %. Felmarginalen kompletteras med något slags sannolikhetsutlåtande, en konfidensnivå. Ofta är denna nivå satt till 95%. Det betyder att om undersökningen upprepades många gånger skulle felmarginalen skriven som ett konfidensintervall 18% +/- 2,5 % innehålla det sanna värdet i 95 % av fallen.

De räknar alltså med en felmarginal på 2,5%, med en konfidensnivå på 95%. När jag gjorde en egen uträkning via en tjänst online så fick jag det till 3%, men jag är ganska dum i huvudet, så jag kan inte svara på vem som har rätt. Oavsett om felmarginalen är 2,5% eller 3% så är den dock högre än den rapporterade ökningen med två procentenheter för Löfven. Vilket betyder att den siffran är helt meningslös, något man tycker att en professionell journalist som Lena Mellin borde veta.

Har förtroendet för Löfven ökat? Kanske. Men statistiken som Aftonbladet har kan inte användas för att dra den slutsatsen.

Förlorat på regeringskrisen har däremot Centerledaren Annie Lööf gjort. Väljarnas förtroende för henne har minskat med tre procentenheter på drygt en vecka.

Tre procentenheter är precis över felmarginalen som Demoskop anger, så låt oss anta att förtroendet faktiskt har sjunkit för Annie Lööf, även om det är ganska osäkert. Vad kan då detta bero på?

Förklaringen kan vara hennes motstånd mot allt samarbete med Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet. Hon kan framstå som alltför principfast.

Slutsatsen att det är Annies Lööfs överdrivna principfasthet som gjort att hon fallit i allmänhetens ögon är bara möjlig om man ignorerar det faktum att Nooshi Dadgostar fått ökat förtroende just tack vare sin principfasthet. Som tur är har Lena Mellin gjort precis det, så här finns ingen logisk inkonsistens att hitta.

Det kan så klart vara så att det faktiskt är ovilligheten att samarbeta med båda SD och V som satt henne i skiten, det låter för mig som en inte helt otrolig analys faktiskt, men om det är så så skulle jag inte säga att problemet var hennes principfasthet. Om jag skulle gissa skulle jag istället tro att problemet är det konsekventa likställandet av de två partierna som folk nu börjar tycka skaver.

Men vi är inte här för att diskutera vad jag tror, det här är Lenas tid att skina.

Tappat har också Moderatledaren Ulf Kristersson gjort. Han förklarade att det var omöjligt för honom att väljas till statsminister efter att ha funderat på saken i mindre än två dygn.

Förtroendet för Kristersson har under den senaste veckan minskat lika mycket som den ökat för Stefan Löfven, två procentenheter. Men Kristersson är fortfarande den partiledare som flest väljare har stort eller mycket stort förtroende för.

Här har vi igen ett fall där ändringen faller inom felmarginalen, så vi borde helt bortse från siffran. Men det har inte Lena Mellin gjort, så det är fortfarande intressant att ta det i beaktning när vi tänker på hennes övergripande analys. Om det nu faktiskt var så att Ulf hade fallit i opinionen så går det ju lite emot Lena Mellins tankar om att det skulle vara Annie Lööfs principfasthet som var problemet, eftersom Kristersson helt saknar principer.

Det kan ju fortfarande vara så att det är Kristerssons principlöshet som gjort honom så populär som han är, och att det är andra saker som nu ställt till det (eller inte ställt till det, siffrorna är som sagt fortfarande inom felmarginalen), men nog känns det lite som att Lena mest gissar här.

Vilket ju så klart är precis vad hon gör.

Nooshi Dadgostar når tre toppnoteringar i den här mätningen. Hon är för det första den partiledare som de kvinnliga väljarna just nu har det högsta förtroendet för. För det andra är hon den partiledare som den yngsta väljargruppen, under 30 år, har högst förtroende för. Det kan bero på frågan hon tagit stridit för eller snarare emot, fri hyressättning. Den frågan är större och viktigare bland de yngre väljarna än bland andra.

Ding ding ding! Det känns kanske lite märkligt att det tog så här lång tid innan Lena Mellin nådde slutsatsen att väljarna gillar en politikers politik, men jag är bara glad att hon till slut hittade hit. Grattis Lena!

Dadgostar är dessutom den partiledare som lägst andel väljare saknar förtroende för. ”Bara” en fjärdedel av väljarkollektivet saknar helt förtroende för henne. Samma siffra för Nyamko Sabuni (L), som ligger sämst till, är 64 procent.

Tänka sig, trots att “många väljare”, enligt Lena Mellin, anser att V:s handlingar är “rent trams” så är det väldigt få som inte har förtroende Dadgostar. Det är ju rent av chockerande.

Stefan Löfven ligger femma i partiledarnas förtroendeliga. Statsministern borde ligga högre men har alltså stärkt sin ställning något sedan han röstades bort.

Det har han alltså inte.

Noteras bör dock att det är fler som helt saknar förtroende för Löfven, 52 procent, än som har det, 35 procent.

Hälften av alla manliga väljare har stort eller mycket stort förtroende för Ulf Kristersson (M), något färre än för en vecka sedan. Det är där han har sin starkaste supportergrupp. Annie Lööf har alltså tappat förtroende i hela väljarkollektivet men allra mest bland männen. Där kan man tala om ett ras, nio procentenheter på bara drygt en vecka. Kanske retar hennes principfasta hållning upp dem?

Lenas något inkonsekventa hållning tidigare får här kanske sin förklaring. Det är så klart män som hatar principfasthet. De ser något med principer och börjar genast tugga fradga, slå näven i bordet och hoppa upp och ner i rent raseri.

Men Lööf har också tappat stort bland väljarna under 30 år under den senaste veckan, fem procentenheter. Förklaringen kan vara samma som för Dadgostars uppgång - hyresfrågan. En varningsklocka för Lööf borde det också vara att hela 60 procent helt saknar förtroende för henne. Bara Nyamko Sabuni och Per Bolund (MP) ligger sämre till.

Liberalerna med Nyamko Sabuni i spetsen bytte sidan i politiken samma dag som Stefan Löfven fick sparken av riksdagen och den förra Demoskopmätningen gjordes. Sedan dess har förtroendet för henne ökat något, med två procentenheter. Hon ligger inte längre sist i förtreondeligan. Bara näst sist. Vi får se om trenden är bestående.

Återigen pratar vi här om en ändring med två procentenheter, vilket är inom felmarginalen och kan ignoreras. Men att byta sida i politiken är antagligen principlöst nog för att ökningen ska passa perfekt in i Lena Mellins världsbild.

En solklar vinnare på regeringskrisen är alltså Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar. Av huvudrollsinnehavarna har också Stefan Löfven gynnats. Medan förtroendet för Annie Lööf och Ulf Kristersson har minskat.

Av de fyra partiledare som Lena Mellin lyfter fram i sin slutsats är det alltså bara två vars popularitetsförändring faktiskt är statistiskt säkerställd, och den ena av dem bara precis. Men sådana detaljer kan vi så klart inte låta stå i vägen när vi plirar i spåkulan.

Jag har en teori om att politisk analys har en degenerativ effekt på den mänskliga hjärnan. Jag har inga direkta belägg för den teorin, men det känns väl ganska passande i sammanhanget.

Folk som tillbringar all sin tid med att kommentera politik som om det vore en fotbollsmatch förlorar med tiden sin förmåga att faktiskt förstå att politiken också påverkar och påverkas av verkligheten. Istället reduceras politiken till en rad taktiska manövrer vars enda syfte är att plocka politiska poäng. Och det är bara i den världsbilden som principfasthet kan presenteras som ett problem att göra sig av med.