#jag vill inte ens gilla honom!!!!!!!!!!!!!!!!!!

[nimomo-mo]

Just venting bc ive exhausted my friends with this lol

[tryingtounderstandbrainheart]

AAAAaaaAAh!

Oh...nooOOOOOOooo. >_<

Fan ibland känns det som jag behöver en jävla MANUAL hur man ska bete sig eller nåt. För jag är så...strange. Känns det som. Jag skapar liksom inte harmoni! Jag river upp och pysslar om men inte på ett obvious sätt men jag tror jag det på ett djuupare plan eller nåt. Jag tror jag är en ENFP och när jag satt o lyssnade på ENFJ så tyckte jag dedäär lääär ju va L! och när de blir attraherade så blir de tysta och stammiga och awkward. Fan...skit. Är det Därför han beter sig så jävla weird runt mig??? Either he really dislikes me och tycker åh kan inte hon bara gå hem eller så gillar han mig. >_< INGEN av de valen är bra! Kan jag inte bara få vibea med människor? :( För jag tyckte han verkade bra ju. Men han är fysisk med alla där, massa fistbumps, ryggklappar och all the ladies blir charmerade med kyssar på händer, och väldigt nära kroppsspråk. Aaaaall except...me. Med alla andra flyter han på en never ending våg av good vibes osen ....jag. Med mig stammar han eller som nu sist i onsdags när jag, K och L skulle fixa mat till alla...total tystnad. Han snackar fan oavbrutet med K och sen när jag kom dit va det crickets. Iaf från honom. Sen när han skulle säga till mig att de skulle ha lite mat nu i påsk kom han in och hade sånt jävla weird kroppsspråk, han hade sina händer på sina kinder och såg ut som att han bara våndades! Som att fråga mig var Paaaaain. Men VARFÖR ens göra det om han inte vill ha mig där? Vadå, ååååååååååååh om du MÅSTE komma så ... VARFÖR gör man ens det då? Varför inte bara undvika och hon får väl lista ut det. Men nä han kommer in och ser ut som att han just sa att hans tråkiga mormor tvingar honom att lära honom att sticka.

Jag blev ju så osäker och kände mig som en polyp att jag faktiskt frågade om de ville laga maten själva och sa att han vaju så tyst och så. K märkte det också. Han gav mig världens minsta klapp på axeln osa typ näe du får inte ens tänka så. Sen slappnade han faktiskt av lite.

Men han verkar ju gilla att vara ytlig med folk och jag är ju lite anything But. Kanske är därför. Han kanske ogillar att jag är så broody och mörk och svår. Som ett skoskav och hårstrå i soppan. Fan snart kommer jag behöva fråga. . och ja då kommer jag ju bara djupare och risken är att det blir Ännu mer awkward. AAAAaaaah!!!

Jaaaaaa osen gillar jag ju L2 också. Hon vaju där i torsdags och jag ville prata med henne men det blev ju såKlart mest lite sådär nu börjar Karin bete sig odd och undvika för nu gillar hon. Så jag sitter där o äter tårta men våndas för jag vill umgås med henne men jag vet inte hur man gör. Sen skulle hon såklart gå och jag tycker great, nu förlorar jag en till bra. Men jag fick för mig att gå nästan lite efter och hon stannade på vägen så vi kom ifatt och jag hann säga "kul o se dig" och hon sa detsamma. Det lät ju bra. Maybe she meant it. Vi åkte buss en bit tillsammans och det blev lite rörigt och jag försökte nånslags, åh jag gillar dig men jag vet inte hur man gör det här. Jag vet inte, kanske är så för henne också? UGH! ORKA!

En del av mig känner att jag kanske borde klinga i ett glas när det är typ 20 pers där och bara come clean. Hej jag har lite svårt med människor och jag vill bara säga att jag tycker om alla här men jag kan inte riktigt uttrycka mig så som ...jag kanske borde? Jag blir för tyst, eller så tar jag för mycket plats och skrämmer eller så ...>_< Eller så blir ALLA SKITWEIRD runt mig sen och jag har förstört mitt bästa ställe. Kanske jag ska säga det också? Eller blir det ÄNNU värre då?? Alla går hem när jag kommer :'(

Ska jag bara play it fucking cool och låtsas som att jag inte bryr mig? Eller min specialitet, dra där ifrån och aldrig mer ha kontakt med Nån av dem. Den är bra också.

ELLER....så skiter jag i hur de tycker om mig och bara ser efter mig och gör det som jag mår bra av. Det är ju det som verkar bäst. Han kanske gillar mig, det är ju adorable. Han kanske tycker skitilla om mig, well....fan....då får det väl va så då. Jag tror jag behöver visa kärlek mot mig och sen får väl korten falla som de vill. Jag får väl visa att jag gillar de jag gillar osen får det falla som det faller.

Men jag hatar det här. Jag skulle velat haft en manual och svar. Mest...jag vill mest vara med och vara jag liksom. Leka och hjälpa och mest... va en del av alltet.

Men jag kanske är lite originell. Men jag vill ju inget annat än att vi ska utvecklas och må skitbra. Jag vill att världen ska surfa på vågen och dansa genom livet som i blues brothers.

Jag får ha "snälla tyck om mig, jag är snell!" i stora bokstäver på mina kläder. Kanske är de bara speglar av vad jag ser om mig. Att jag är lite kär i mig? :D Att jag samtidigt inte fixar mig och stör mig? MEN DET GÖR VÄL ALLA! Jag kanske mest behöver chilla och gilla livet. Bara göra mitt och ...så.

Jag tror jag mest ska fortsätta göra sånt jag gillar och lockas av. Bli mer självständig och mest ja jag gillar de jag gillar och jag vill det jag vill. Typ.

[whitewaterpaper]

SoIF05: ”Dödssynden” [Kapitel 01–02].

En läsecirkel tillsammans med @kulturdasset​, delmål 1:6.

Författare: Margit Sandemo. Serie: Sagan om Isfolket, Bok 5.

Publicerad: 1982. Medium: eBok/eLib (2019).

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Jag var inne på det redan delmål 5 av förra boken: och nu är det klappat och klart. Ceclie och Alexander gifter sig till ett resonemangsäktenskap: han för sin läggnings skull och hon för sin belägenhets skull.

Vart hörde ni det först gott folk?!? 😁

Men är det bara jag som blir lite obehaglig till mods med att Cecilie omnämner sin graviditet som ”mycket färskt”? Annars gillar Alexander tanken på en son, även om den inte kommer vara hans biologiskt. Jag kan gilla scenen med schackpartiet med, då de gifter sig utan den fysiska dragningen till varandra (nåja, från hans sida i alla fall) så kräver det ju givetvis att de har något annat gemensamt. Tex, att Cecilie är skarpsinnig och kan komplettera Alexanders karriär på andra sätt.

Nu får vi också veta bakgrunden till att fru Kirsten hade så mycket emot Cecilie. Jag kan tycka det är lie småsint när man ger sig på oskyldiga, och att hon ger sig på Cecilie av den enda anledningen att Alexander en gång avspisade henne är lågt. (Lägre än glocalnet).

Men sedan den gången var hon Alexanders svurne fiende, och mycket av orsaken till hennes hätska utfall mot Cecilie grundade sig just på det faktum, att han ofta sällskapade med den unga norskan och faktiskt tycktes föredra henne framför Kirsten. Något sådant gick den sköna frun inte med på. Hon ville tro, att han inte brydde sig om kvinnor. Och den tanken var det, som just nu gladde kung Christian.

Själv var jag väldigt road att kung Christian ställer till med pompa och ståt för chansen att retas med sin fru. Kung Christian visar sig vara en rätt underhållande figur och jag hoppas vi får stöta ihop med honom igen.

En sak som jag, apropå kungar, är nyfiken på är hur Gustav II (även känd som Lejonet från Norden, Protestantismens försvarare) kommer att porträtteras framöver. Tekniskt sett så är ju Sverige Danmarks ärkefiende.

Cecilie har ju ännu en gång undsluppit hembygdens katastrofer, och är saligt omedveten om att två av hennes kusiner värvats till samma krig som nu Alexander kallats till. Det återstår att se om Cecilie blir hemmavid (dvs. Gabrielshus/Danmark) eller om hon följer med i fält. I det sistnämnda fallet kan det bli intressant om hon hittar Brand och Trond där tillsammans med Jesper. Å andra sidan kan det bli intressant ändå, när Alexander hittar sin frus släktingar i soldatleden.

Visserligen kanske ”Isfolket” inte har den laddade betydelse det hade i Norge. Men jag undrar ändå om »Baronessa Cecilie Meiden av Isfolket» verkligen är den titel hon borde gå under? Jag fick intrycket av att ”Isfolket” kanske inte var något familjen ville associeras med i officiella sammanhang? Å andra sidan så kanske det här bara var kring hennes egna funderingar och inte en titel hon medvetet yppar högt?

Omslaget då?

Känns generiskt. Helt uppenbart borde det vara Alexander och Cecilie på omslaget, omgivna av soldater från det 30åriga kriget. Tre av soldaterna (i alla fall två) ser ut att strida sida vid sida, är det våra vänner som tvångsrekryterats från Gråstensholm?

Källor:

Boken @ Goodreads.

Boken @ libris.kb.se.

eBibliotek @ Axiell Media.

Biblio @ Axiell Media.

Lägre än Glocalnet @ YouTube.

[forlangda-anteckningar]

Re: masterdoc

Jag har som alltid vänt blicken till killar. Eller alltid är nog helt fel att säga, jag var nog snarare lite sen med att blomstra i intresset för kärlek och relationer. I mellanstadiet började det smyga sig på hos de andra i klassen. “Fråga chans”-lappar skickades runt och relationer som övergavs lika snabbt som de uppstod och ledde max till en puss på kinden blev en norm. Men det intresserade mig inte. Varför skulle jag “vara ihop” med en kille i klassen som jag inte ens tyckte om? Nej, min längtan efter en relation kom samtidigt som högstadiet närmade sig. Och då ville jag ha något äkta, kärlek på riktigt. 

Och här kommer “alltid vänt blicken till killar” tillbaka in i bilden. När denna längtan efter en relation uppstod kollade jag automatiskt på killar. Varför då? Jag vet inte helt ärligt. Jag tror inte jag visste något annat. Alla mellanstadie-relationer i klassen var ju mellan tjejer och just killar. Mina föräldrar är en kvinna och en man, och alla andra i släkten och i min närhet. Att killar och killar kunde dejta visste jag, man hade ju hört uttrycket bög. Men att två tjejer kunde dejta och älska varandra? Det tror jag faktiskt aldrig att jag fick se. Så beror min automatiska blick till killar på det här? Eller fanns det faktiskt en attraktion? 

I åttan kom olika sexuella läggningar upp på tapeten. Jag umgicks med de hbtq-människorna som fanns i klassen och intresset för frågan började växa. Naturligt började jag fundera över vilken sexuell läggning jag skulle kunna ha. Min bästa vän och jag gjorde efterforskning på vilka olika läggningar som det ens fanns och vi kom över pansexuell. Enligt definition innebär den pansexuella läggningen “…en sexuell läggning där personen känner emotionell/sexuell dragning till personer oberoende av biologiskt kön eller könsidentitet.”. Det här lät väldigt rimligt och tryggt i mina 14 åriga öron. Jag tänkte: “Självklart blir man ju kär i en person för dess personlighet och inte dess kön, könet kvittar ju såklart”. Nästan så att jag hade svårt att förstå de som begränsade sig till bara ett kön i sin sexuella läggning. Men det här valet av identifiering grundades ju egentligen inte på att jag tidigare hade känt attraktion till flertalet kön, jag hade ju hitintills bara vänt mig till killar. Det var själva definitionen som kändes rätt. 

Så vad hände efter min entré in som pansexuell fram till nutid? Definitionen för pansexuell har fortsatt känns trygg men egentligen har jag hela tiden ifrågasatt om jag faktiskt kunde bli kär i något annat kön än den manliga. Killar kändes lättare, de är ju som redan intresserad av en utan att man behöver anstränga sig. Samtidigt fortsattes jag enbart exponeras för heteroromantik. Jag lärde mig hur en gentleman skulle vara, vilka röda flaggor att se upp för och vilka egenskaper hos en man jag ska drömma om. Listan över egenskaper hos den “perfekta killen” blev mils lång och fick stanna i mitt huvud som en byggsats till mina dagdrömmar. Tjejerna las på hyllan. Det kändes jobbigt att eventuellt komma fram till att jag inte alls var attraherad till kvinnor och blev fast i en ond spiral med killar som aldrig skulle duga. Och helt ärligt hade det varit en besvikelse för mig att “bara vara hetero” eftersom att jag känner så starkt för hbtq-rörelsen och den gemenskapen de har. Hitintills hade jag aldrig känt något för en tjej, så att reda ut det frågetecknet kändes krångligt och jobbigt. Jag landade i någon slags slutsats som löd “jag är nog bara sexuellt attraherad av kvinnor (även fast jag inte hade något bevis för det heller) och kommer antagligen endast ha relationer med män”. Även fast den slutsatsen inte kändes helt bra. 

Och vad hände på killfronten då? Jo, under både högstadiet och gymnasiet kände jag som en djup desperation över att få vara i ett förhållande. Jag ville ha det bandet med någon som är som speciell för just ett par. I gymnasiet fick jag en pojkvän. Om ska jag vara helt ärligt visste jag från dag ett att det inte skulle funka. Jag valde honom för att jag var desperat och han var intresserad av mig. Men jag blev aldrig kär i honom, vi hade en destruktiv relation. Vi fick ett band, det fick vi. Efter ett tag kände ingen mig som han gjorde. Men det tänker jag är uppnåeligt med en nära vän lika väl? Var jag attraherad av honom då? Återigen, jag vet inte. Sexet var ok men inte mer än så. Han kunde aldrig få mig att komma. Hans bortförklaring var att jag var svår, jag tror helt enkelt han inte kunde få mig tillräckligt kåt. Vi gör slut sommaren efter studenten.

Nu börjar vi närma oss nutid. Här kommer tiktok in i bilden som jag vet kan låta fånigt, men jag tycker det ändå har en tyngd till sig. För det var på tiktok jag fick min första ordentliga lesbiska representation. Det dröjde inte länge innan jag drogs in i den lesbiska delen av tiktok. Först var jag rädd återigen för att få svart på vitt att jag faktiskt inte gillade tjejer så som jag ville. För jag ville verkligen gilla tjejer, jag var genuint ledsen över att jag inte känt någon attraktion till någon tjej tidigare. Samtidigt börjar jag mer och mer dras till väldigt feminina killar. 

En dag tar jag tag i det. Jag ställer in så att både män och kvinnor visas på min tinder för att se om jag kan känna något för någon tjej som kommer upp. Och det gör jag! Äntligen kan ska slappna av mer i min läggning som pansexuell. Och där är vi väl klara? Nej nej, det är nu trasslet börjar. Jag börjar prata med en tjej på tinder som jag klickar med och jag blir intresserad av henne. Jag får min första crush på en tjej och jag får ytterligare en bekräftelse som gör mig så glad. Kanske behöver jag inte leva ett halv-olyckligt liv med en man! För det var verkligen så det kändes, att jag aldrig skulle kunna hitta en man som skulle kunna göra mig lycklig på riktigt. Och fast den crushen inte blev något har det ändå lämnat något hos mig. Eller snarare tagit något ifrån mig. Jag känner inte längre någon attraktion till män. Inte ens en gnutta. Jag kan inte tänka mig något annat än att leva mitt liv med en kvinna, med min framtida fru. Jag blir som varm inombords bara att tänka på det. 

Men vad betyder då det här? Var jag aldrig attraherad av män från första början? Var det bara heteronormen och patriarkatet som lurade i mig det? I möjlig kombo med internaliserad homofobi och kvinnohat? Är jag egentligen lesbisk och har bara inte förstått det förens nu? För var dag som går känns det mer och mer rätt att kalla mig själv homosexuell. Men jag är samtidigt rädd att jag ljuger för mig själv. Jag hoppas iallafall att det stämmer, att jag ska få privilegiet att få gifta mig med en annan kvinna och leva ett liv med henne. För det är exakt det som det hade känts som, ett privilegium.

[hasneafravund]

Lou Reed - Street Hassle LP, Arista records 1978

Om du en gång börjar älska Lou Reed kommer du förmodligen gå samma väg som alla oss som en gång börjat göra det har gjort. Man börjar tycka att Fernando Saunders bandlösa bas först inte är ett problem, sen börjar man gilla den. Sen börjar man tycka att “Mistrial” har nåt (alla hans skivor har det) och sen njuter man sig genom en timme av “Like a possum” på repeat innan han ska gå på scenen (just det är ju tyvärr inte längre möjligt, men).

Street hassle, hans tredje bästa skiva brukar jag tycka men tvekade lite nu när jag skrev det, är å ena sidan en rätt bra skiva för att få mycket av det som gjorde honom bäst, å andra sidan kan den säkert vara rätt förvirrande. Han skrev ju samma låt från 1965 tills han dog, och han försökte verkligen att inte göra det. Hans eviga försök att lämna sin röst, både alla omfraseringar och nya melodier till gamla låtar live, men också som här; han stökar med nya tonlägen och fraseringar, han är ändå alltid Lou Reed, bäst. Så mycket här handlar om hur lite han gillar sig själv, och det är väl ett återkommande tema, både i texter men hela hans artistjag? Han vill bara inte vara Lou Reed.

“Gimme some good times” samplar “Sweet Jane”, eller han hånar sig själv genom att sampla den och gå i dialog med den. Och låten är så jävla bra, knullslött tempo, lite för långsamt, alldeles perfekt, konstig sång, en unik låt som han väl skrivit minst 50 gånger redan då. “Dirt” stånkar sig fram, kommer aldrig igång, genial låt. Titelspåret är uppenbart svinbra, en av hans bästa låtar. “I wanna be black” har såpass många lager ironi att jag inte riktigt greppat dem trots många försök, men den skulle inte flyga idag. Den har också den här stånkigheten, som om bandet försöker vara ett soulband men inte fattat hur man gör. “Real good time together” är snabbare och låter som att ingen gör det de ska samtidigt, som att alla springer ifrån varandra lite, kommer ikapp, springer ifrån. “Shooting star” och “Leave me alone” stånkar på så där lite otight, ganska osvängigt och jävla bra, det där som inte går att greppa för mig riktigt men kanske kommer en del av känslan av att mycket på skivan är inspelat live? Osäkerheten, den lilla otightheten? Sen “Wait” med allt detta igen, men lätt, fjäderlätt låt, Lou sjunger som om han kom inspringande från sidan för att hinna in och vara med, den dras framåt av alla och ingen och ingen gör riktigt det de ska samtidigt som någon annan men samtidigt sitter den ihop så att inget riktigt hänger ut. Det är en speciell skiva, lätt att föreställa sig knepig stämning i studion. Binaural sound, vet inte vad det betyder, den låter inte lika krispigt mäktig som “the Bells”, mer som att ljudteknikern hade feber och tur var väl det.

[lovisolsso]

ett sekel fast i dagar

Aldrig i hela mitt liv har jag varit borta från mina föräldrar eller ens Sverige såhär länge. Trots att det vid tiden jag skriver detta har gått mer än 100 dagar(lite mer exakt 116 dagar)så är det ändå en stor milstolpe att passera. Hur många gånger jag än upprepar orden så sjunker de inte in. Jag trodde aldrig att tre månader, eller hundra dagar för den delen, skulle passera såpas snabbt. Så för att fira att jag med smärre mentala sammanbrott, känslosvängar och förvärrad svenska samt engelska ändå lyckats klara mig hit, delar jag i form av bilder med mig av några av mina favorit minnen hittills. 

En avbildning av en kruka som jag lyckades slänga ihop på bildlektionerna(är faktiskt mycket stolt över vad jag lyckades åstadkomma).

När jag tillsammans med min kompis Irma(som också ör utbytesstudent)var på min första klassiska konsert någonsin.

När jag inte bara träffade en av mina favorit artister(om inte min enda favoritartist)Sam Kim, men också fick äran att skaka hand och utbyta ett par ord med honom.

När jag fick lära mig om vett och etikett men också hur man håller i en koreansk teceremoni. Plus att jag fick ha på mig en handbok(den koreanska nationalklädseln), dock var jag tvungen att ha på mig versionen som män bär då jag va för skandinaviskt bygd för den fina klänningen jag ville ha på mig :(. Killversionen va i för sig inte så dum heller.

När jag klippte mig!!!!!!!!!!!! (blev otroligt nöjd fyi)

Hur jag vanligtvis ser ut i skolan när det är för kallt för att ha kjol men för varmt för tjockjacka. 

På en barn festival i Jinju där jag frivilligt var med och läste böcker på engelska för.. ja, barn. Men också alla som ville lyssna egentligen.

Jag och mina närmsta vänner från klassen när vi åkte på klassresa till E-World som ligger i Daegu eller som jag brukar gilla att kalla det, Gröna Lund fast bättre.

Och min fina klass såklart <3

Trots att jag redan från början har haft det riktigt riktigt bra här, bättre än förväntat till och med, så blir jag mer bekväm och trivs mer för varje dag jag spenderar här.

[sailorhyunjinz]

jag skapade det här kontot typ tre månader sen o det är första gången jag har haft någon kpop social media konto................. bruh why are stays like that. nej det är alla kpop fandoms, jag började gilla ateez och blev så taggad att atiny var snällare än stays men det blev drama med atiny tumblr också 😔✊

okEJ vädret idag är skönt FINALLY trodde vi skulle aldrig få någon värme den här året. tbh är rädd att alla säger det här kommer bli varmast sommar sverige har haft jag kan inte överleva så mycket sol - annons anon

HAHASHAS men kan typ hålla med om att atiny är snällare än stays ibland MEN AA vettefan det kommer alltid finnas något drama OCKSÅ blev så glad av att se att mingi är tillbaka >:((( eller inte helt eller vet inte hur det är men av att se honom så glad AAAAAAH mitt hjärta- 

ellerhur?!?!?! vädret är så skönt, vill typ ha en sån sommar där man bara kan dega vid vattnet hela dagen för fan vad förra sommaren sög?? det regnade typ varje dag... så nu fan vill jag ha lite sommar.

[tryingtounderstandbrainheart]

Lööööv

Vi såg Casablanca igår. Den där superklassiska filmen som det känns som man ska ha sett. Han mest flippade omkring och vips va den igång.

Jag trodde inte jag skulle gilla den, jag gissade på att den skulle vara superostig och daaaaarling I löööv you let's get married and be so happi..!

It wasn't. Den va mycket mer...real. Det var faktiskt sån där riktig kärlek som de visade och när han gick där med honom efter planet lyft och den slutade där så rös jag och nu fattar jag varför den va en klassiker.

Funny how lite man visste om kärlek när man gav sig in det. Åh, det här verkar episkt bra..! tyckte man och gick raaakt in i mörka grottan. Not having a fucking CLUE vad man gav sig in i. Hur det var som sjögräs som flätade sig kring fötterna och man var fucking stuck. Saker man inte märkte.

Jag vet inte...kanske är det gjort så. Att man mest ska hoppa och sen fattar man vad gjort. Välkommen till knasöarna..! Vad det dit jag hoppade? Va det Det jag gjorde?!

Hade jag vetat innan, hade jag hoppat då? Hade jag gått in i mörka grottan? Knowing all this? Jag hade nog inte vågat. Kanske därför som vissa saker bara lockar och sen får man reda på var sjutton det ledde.

Shit...kärlek är så mycket mer än jag jag fattat. Jag anade väl att det va en jäkla kraft men.. . hur det påverkar en så jäkla mycket och hela ens utveckling och livsval...I did Not know that. Filmer har ju visat det massa gånger men man tror ju att det mest är film. . men film kommer från mänskliga berättelser och guess what. Life.

Så när han ger upp henne i slutet så fattar jag nu. THAT is love. Kärlek är den där osjälviska kraften som gör att man ger utan att vilja ha något. För det ge:andet är det som feedar oss. Att släppa är kärlek. Det är nog därför vi hittar nycklarna då. Vi släpper ilska, sorg, frustration och bara...låter det flyta. Då är de bara där. I kylskåpet. Sen blir allt glasklart.

Men att verkligen kunna släppa och samtidigt känna starkt är ju då det händer nåt. Det är inte svårt att släppa något man inte vill ha. Men att släppa något man älskar? Det är ju sånt som kan ha ihjäl en. Hjärtat kan ju literally gå sönder. Så att våga släppa något som kan ha ihjäl en måste ju vara det yttersta beviset.

Jag har känt de krafterna...de är inte att leka med. Holy hell.

Det är lite lustigt hur sött kärlek ofta porträtteras. Sådär fadiladidaa och blommor. Det är lite som att krama en grizzly för den har så mjuk päls. Åååååh vikken stovr nalle! Visst kan den säkert vara mjuk och go men nalle har tänder som kan slita dig i stycken och styrka som kan förvrida dig. DET är ju snarare kärlek. Det är ju inte riktigt det jag trodde.

Sen är man där. ..i grizzlytown och man bara känner...it's time to grow the hell up.

[whitewaterpaper]

Rebecca (Kapitel 11–14).

Författare: Daphne du Maurier. I översättning av: Dagny Henschen-Harrie & Hilda Holmberg. Utgivningsår: 1938 (på svenska 1939).

Delmål fram till och med kapitel 14 (förra veckans delmål utgick på grund av schemakonflikt). En bok-/läsecirkel tillsammans med @kulturdasset.

¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!

Det är egentligen inte bara Maxim som är en karaktär svår att gilla, FdW blir allt mer enerverande hon med. Och jag kan tycka det verkar lite märkligt att hon fortfarande inte känner sig riktigt hemmastadd på Manderley, och att Maxim inte verkar strunta i det hela. Visserligen klagar hon inte heller, men han borde ju notera hennes osäkerhet. Å andra sidan utnyttjar han ju hennes osäkerhet själv för sina egna syften känns det som (han säger ju till och med själv att hon beter sig som en piga och inte frun i huset).

Förutom osäkerhet och blyghet så uppvisar hon drag av att vara direkt antisocial, och lite undrar man vilken diagnos hon skulle få av dagens expertis. Hon talar till exempel om att ”äntligen få slappna av och vara sig själv” när Maxim reser till London.

Min blyghet och tafatthet ökades också, när det kom människor på besök. Den gjorde mig stel och stram. Grannarna i grevskapet kom på visit under dessa första veckor, och att ta emot dem, hälsa på dem och få den sedvanliga halvtimmen att gå blev ett värre eldprov än jag till en början förutsett, genom min nypåkomna ängslan att de skulle föra samtalet in på förbjuden mark.

FdW hade dock ett intressant samtal ihop med Frank, som inte verkar se ned på henne riktigt som det andra tjänstefolket. Han bekräftar att Maxim mådde riktigt dåligt ett tag, och med facit i hand (dvs vi som sett filmen) så kan man ana att han dessutom antyder att äktenskapet mellan Rebecca och Maxim inte var den väloljade Disney-saga som resten av världen vill få oss att tro.

Ingen av oss vill ha det förflutna tillbaka, Maxim minst av alla. Och det är er uppgift, förstår ni, att hjälpa oss bort från det och inte att föra oss tillbaka dit igen.

Jag minns inte exakt nu, kanske vore det läge att se om filmen när man läst ut boken, men visst förekommer mötet med Favell även där. Jag kände i alla fall igen passagen om att fru Danvers hade en mystisk besökare hon inte ville att någon skulle veta om. Att han använder namnet ”Max” istället för ”Maxim” eller ”herr de Winter” kan antyda att han hade en koppling till Rebecca på något vis. Varför skulle Danvers annars ta med honom in i sitt tempel: Rebeccas gamla rum?

FdW:s utforskande av Rebeccas gamla rum är i alla fall en av de mer ikoniska scenerna från filmen. Och den är minst sagt lika, om inte än mer, obehaglig som i filmen. Och Danvers gör en märklig markering mot sin husfru:

Om frun har lust att gå hit, så säg bara till mig. Ring i telefonen. Jag kommer att förstå. Jag låter inte jungfrurna gå hit. Ingen annan än jag går hit.

Varför på hela tiden skulle FdW behöva tala om för Danvers att hon går in i rum i det hus som hon är fru i? Och redan här noterar vi, tillsammans med den efterkommande utläggningen, att Danvers har ett ohälsosamt intresse i sin förre husfru. Jag vill minnas att Danvers anställdes på Rebeccas begäran och att hon ”hämtades” från Rebeccas barndoms hem. Det finns också spekulationer om att Danvers intresse i Rebecca var mer än bara platoniskt.

Det är i alla fall rätt uppenbart att Maxim velat byta till den östra flygeln av Manderley för en form av nystart med FdW, men skuggan av Rebecca ligger ändå som en våt filt över Manderley. Och hur svårt det än skulle vara för honom hade han kanske gjort näst i att inte bara byta flygel – utan även städa ut Rebecca ur huset. Eller är han omedveten om det altare som Danvers ömt vårdar?

Besöket i Rebeccas rum delgav dessutom ett gammalt ord som jag var tvungen att dubbelkolla att jag mindes rätt om: nattpåse. En kvackning ger en massa träffar på medicinska sidor, men här avses nog den påse där man förr lade sina nattkläder i. Även känt som ”nattygspåse” eller ”nattygsväska”.

Länkar:

Boken @ goodreads.com.

Boken @ duckduckgo.com.

Boken @ libris.kb.se.

Hitta ett bibliotek @ Axiell Media.

Biblio @ Axiell Media.

Nattpåse @ svenska.se.

[welcometovalero]

Humöret den här dagen hade inte varit på topp. Egentligen hade hennes dåliga humör redan börjat kvällen innan - Eric hade deklarerat att hans hemkomst skulle bli uppskjuten ännu en gång, som med allt annat i deras liv. Visst hade hon vetat om att Eric var borta mycket med tanke på hans jobb som innebar mycket resande ifrån den lilla staden de bodde i; men det började kännas riktigt frustrerande vid den här tidpunkten. På ett sätt kändes det som om han gjorde det endast för att jävlas - Ry var väl medveten om att han inte ville bo i den tråkiga lilla staden, men för henne var det ett hem och hon skulle aldrig vilja byta ut det. Dessutom hade hon sitt jobb här, sina vänner och sin familj - skulle de flytta skulle hon inte ha någon förutom Eric - vilket han säkert skulle gilla men med tanke på att han var borta mesta del av tiden så skulle hon bli galen av att gå och trampa i en lägenhet. Men hur han konstant ville hålla koll på henne, helst av allt skulle hon inte få gå ett steg utan att han visste om det och ändå var han aldrig hemma. Det hade blivit värre sen den silvriga ringen satts runt hennes finger med gnistrande stenar fast etsade hela vägen runt. 

Det var precis det hon stod och spydde galla över i ett långt sms till Lisa - hon hade avbrutit sin framfart ner emot lagret för att plocka fram lite ölsorter som behövde fyllas på inför kvällen. Det var ju trotts allt fredag idag så lite mer än vanligt skulle gå åt och det var skönast att ha det uppe än att behöva springa när puben var öppen. Blocket hon hade antecknat på var nedstucken i kanten på jeanskjolen och det tunna ribbade linnet slutade en bit där ifrån och blottade randen av solbränd, nyduschad hy. Håret hängde längs hennes rygg och en lätt sminkning hade hon lagt över sig efter morgonens långa makeover. Det blev alltid att kännas bättre då, åtminstone för en stund. Att bara göra sig riktigt jävla snygg, så ifall Eric mot förmodan skulle hitta sin väg hem skulle han bli helt jävla tagen. Fast i den ilskna bubblan var de mörka ögonbrynen djupt rynkade och tummarna gick febrilt över telefonens lysande skärm när en röst hördes som fick henne att rycka till. Inte hade hon lagt märke till att någon kommit in även fast den plingande klockan borde ha varnat, kanske hade hon inte hört det. Den ljusa blicken som kantades av täta, mörka ögonfransar slogs upp emot mannen som hade ett ovanligt igenkännande ansikte fast ändå inte? Det var ingen hon brukade se här varje dag, men det var inte heller en främling. Det tog ett tag att placera honom, men när hon väl gjorde det kändes det som att tiden genast spolades tillbaka tio år och hjärtat pumpade febrilt innanför det smala bröstet. 

“Logan?” på ett sätt var hon glad att de stod en bit ifrån varandra, för då hann hon pausa sina ivriga tankar om att kasta sig runt hans hals - som om han ens skulle vilja ha en kram av henne? De hade inte varit kompisar, de hade inte varit någonting, hon hade bara varit jävligt förälskad i honom när hormonerna börjat härja i hennes kropp och de kanske hade hånglat på någon fest. Ryder låtsades som om hon inte mindes - även fast hon visste att hon mycket väl mindes. Annars skulle inte det kännas så jävla pinsamt när hon greppade blocket för att ha något att göra. 

“Gud, jag hörde att du skulle komma hem men...” hon tystnade och läpparna blev ett smalt streck medan hon försökte samla ihop tankarna. Varför hade han frågat om dörren? Skulle han hjälpa till med det? När ryktet startat om att Logan skulle komma hem hade hon knappt trott det, inte förens nu. Här stod han, i kött och blod. Något illa till mods vände hon sig om för att skjuta upp dörren till köket. 

“Dörren är här inne” förklarade hon och vinkade med sig honom för att visa upp dörren som numera aldrig var låst eftersom låset hakat upp sig för över två veckor sedan - istället hade hennes pappa satt en tjock bräda över dörren: inte för att det egentligen skulle behövas här i staden. Som att någon skulle få för sig att göra inbrott? Ingenting sådant hade väl hänt på över ett decennium skulle hon tro. Hon knackade på dörren för att visa att det var den. Hon var tyst en stund, funderande granskade hon honom där han stod, ett generat leende växte på hennes läppar och en viss rodnad började synas på hennes pudrade kinder.

“Jag ska... fortsätta med mitt” sa hon efter en stund och började lämna köket men stannade efter en bit för att vända sig om igen.

“Jag är här utanför, det är bara att hojta till om du behöver något” sa hon och vände sig om igen för att lämna honom ifred och påbörjan sin påfyllnad av kylen.

[putetriste]

7

Tillslut behövde du byta plats. Christina tyckte att vi pratade alldeles för mycket och du kastade alltid dammsugar-gosedjuret på mig.

Jag minns den dagen så klart. Du hade kallat mig olika namn som tjock, kossa, krowa och liknade. Även fast jag visste att det var på skämt var jag ändå rädd att du tyckte så på riktigt, men Selma sa att oavsett så gillade du mina former ändå och det var väldigt uppenbart.

Du fick sitta mittemot Tess och jag var rädd att du skulle börja gilla henne mer än mig då.

Men så var det inte. Tess skrev till mig på kvällen att han tittade åt mitt håll, skrattade åt mina skämt och pratade lite för sig själv.

När vi kom ut ur salen började jag gråta. Tårarna bara rann och rann.

Jag tänkte att allting bara var över. Han och jag skulle aldrig hända och Christina hade förstört allt mellan oss.

Alla sa att det skulle bli bra och vi verkligen inte skulle sluta prata alls.

Jag ringde till fabi några dagar senare och var ledsen. Vi skulle aldrig prata igen.

Mitt när jag pratar med henne kommer en DM från Adrian. ”Jag har skaffat snap nu”. Efter 10 min svarar jag att han ska adda mig och vi börjar prata. Efter någon vecka åker jag till Oslo i några dagar och då pratar vi. Jag var sååå kär och ville skrika och hoppa.

Så jag skrev till honom. Han sa att han kollade på ”the walking Lollo”. Det var då jag visste. Jag visste att nu var jag K.Ä.R.

[workingontravel]

Vi borde flytta till ett berg

This text can also be found in English here.

Uri Turkenich är en vän som jag sällan träffar eftersom vi inte bor i samma land. När vi har setts de senare åren har det varit för att vi arbetar tillsammans. Vi har alltid pratat mycket om hur man ska strukturera livet: var, hur och med vem man ska bo. Så att inom ramen för det här projektet fråga vad han tycker om att resa för att arbeta är egentligen mer som en fortsättning än ett nytt samtal. Här är vi:

Uri Turkenich: Jag tänkte på en sak om vänskap. Något sorgligt. Jag tycker det är svårt att fortsätta vara vänner när man inte är på samma plats. Det finns inget som kan ersätta det fysiska mötet. När jag började vara borta från Israel mer kommunicerade jag mindre med mina goda vänner där, och förlorade delvis närheten jag hade med dem. Och när jag lämnade Stockholm för Berlin kände jag att samma sak hände en gång till. Jag ville vara på två platser samtidigt. Jag byggde något i Stockholm, jag lärde känna människor, de blev mina vänner, jag skapade också professionella anknytningar, jag fick till och med projektbidrag en gång. Då verkade det liksom dumt att kasta bort allt, både vänskaper och arbetsstrukturer. Jag flyttade runt på det sättet i tio år. Under vissa perioder pluggade jag heltid, som när du träffade mig i Stockholm. Studierna var väldigt tidskrävande. Jag gjorde några projekt vid sidan om och tjänade lite, men inte mycket. I andra perioder tjänade jag okej på att göra konst. Jag bodde på platser som Stockholm, Berlin, Frankfurt am Main. Jag reste mycket efter utbildningen, jag hade ingen bas. Jag följde de förslag jag fick. En gång gjorde jag ett projekt om Pina Bausch och fick stöd från Tanzfonds Erbe. De finansieras av Tysklands federala kulturfond, Kulturstiftung des Bundes. De håller på med tyskt kulturarv, vilket också innebär att de håller på med kulturell och nationell identitet. Först efter att jag fått pengarna insåg jag vad det innebar. Det kändes väldigt märkligt att jag skulle göra någonting om tysk nationell identitet. Jag är inte så förtjust i nationell identitet i någon stat överhuvudtaget, och särskilt inte i Tyskland. Det var också smått otroligt att jag fick detta uppdrag som judisk person, med tanke på Tysklands historia. Jag löste inte den inre konflikten. Jag ignorerade den. Jag ville inte att det skulle bli en del av arbetet. Jag kunde inte hantera det. Många gånger när liknande saker har dykt upp har jag undvikit det.

När jag avslutat Pina Bausch-projektet och två andra föreställningar som jag gjorde parallellt tror jag att jag gick in i väggen. Efter det sökte jag inga bidrag och jag slutade göra konst. Relationerna med institutionerna och dansarna satte för hård press på mig. Kanske var det jag själv som pressade mig, men jag hittade inget bra sätt att hantera det känslomässigt. Jag kunde inte föreställa mig att fortsätta på samma sätt, så jag slutade. Jag insåg att jag inte ville arbeta ensam längre. Att göra samarbeten fördelar bördan, jag är inte ensam ansvarig. Jag tror också jag ville sluta flytta från stad till stad, bygga ett liv åt mig själv och sedan kasta bort det. Så jag köpte en lägenhet i Berlin för att ha en bas. Jag använde alla mina sparpengar och tog ett lån. Det försatte mig i en svår sits ekonomiskt, också för att det var vid en tidpunkt när jag skar av min främsta inkomstkälla. Jag hamnade i ett läge där jag var finansiellt stressad och inte kunde hitta jobb men inte heller ville arbeta med det jag gjort innan. Det tycktes som ett dåligt drag att bo i Berlin utan pengar. Jag kunde tänka mig att arbeta med vad som helst, så jag sökte jobb som barista. Jag var nästan fyrtio och hade en masterexamen. Jag hade jobbat med IT, jag gjorde konstprojekt… men i Berlin ville ingen ha mig som barista. Till slut hittade jag ett jobb i Tel Aviv. Jag jobbade som servitör några veckor men fick sparken. Sedan jobbade jag som barista på ett annat ställe och fick sparken där med. Tre ställen sparkade mig från väldigt lågbetalda jobb. Till slut fick jag jobb på ett ställe som inte sparkade mig. Jag tror att genom att jag arbetade på de här ställena och fick lite erfarenhet av att göra kaffe så blev jag tillräckligt bra för att tjäna tjugofem shekel i timmen, vilket är 8€. Efter ett års ansträngning kom jag dit. Om jag gör gott kaffe och människor gillar det, så uppskattas det omedelbart. Det finns en sorts tillfredsställelse i att göra gott kaffe och se att någon blir glad över det. Det var en lättnad efter att ha skapat konstverk som tog ett år att göra och sedan inte veta vad folk tyckte om det eller ens vad jag själv tyckte om det. En gång sa en i publiken att min föreställning inte berörde honom. Jag insåg att jag inte visste om den berörde mig heller. Det är lätt att utvärdera kvaliteten på kaffe, det är mer komplicerat att utvärdera kvaliteten på konst. Värde är kopplat till om jag gillar mitt eget arbete eller inte. En sak som hjälpte mig inse det är en intervju jag gjorde en gång med William Forsythe. Han sa till mig att det kan bli vilseledande att vara för uppmärksam på publikreaktionerna: att styras av dem innebär att man inte är intresserad av sitt eget arbete. Jag förstod inte vad han menade. Tidigare hade jag aldrig intresserat mig för mitt eget arbete. Jag hade stora ambitioner och var politiskt motiverad och ville att min ideologi skulle speglas i arbetet, men de verkliga känslorna fanns inte där. För mig tydliggörs mina verkliga känslor inför vad jag har gjort genom att jag visar det för en publik. Så jag får inte lyssna för mycket på vad de säger, för det är på sätt och vis irrelevant. De vet inte så mycket om arbetet och hur jag har fattat mina beslut och de har inte min intuition – det har bara jag – men jag gör arbetet för att visa det för dem och bara genom att visa det kan jag få veta vad jag känner kring det.

Nu är jag dataanalytiker på 60%. Resten av tiden fortsätter jag att göra konst. Jag lärde mig mycket genom att ta jobbet som analytiker, och det har varit bra för mig att inte oroa mig för pengar efter alla dessa år. Det ger mig självkänsla. Jag känner mig mer uppskattad när jag tjänar mer på arbetet jag gör. Jag var också väldigt trött på ett liv utan inkomster. Relationen till mina föräldrar är bättre nu när jag tjänar mer. De brukade oroa sig för att jag inte tjänade tillräckligt. Nu när de inte oroar sig förändrar det relationen med dem. Jag brukade gilla att vara borta, att resa med en grupp människor och vara i alla de här olika sammanhangen, strukturerna, äta god mat… en del platser var vackra. Det fanns en känsla av att ge sig in i någonting okänt. Men nu har jag arbetet som analytiker, och en lägenhet i Tel Aviv, och en relation, och vi har en hund. Det betyder att vi inte kan vara ifrån lägenheten så länge. Om vi ska bort i två veckor måste vi verkligen ordna det. Jag har hört att det är svårt för konstnärer att ha hund. Men några konstnärer har till och med barn, och det funkar. Jag vill inte återgå till det som var innan. Det är inte alltid kul att resa och arbeta på det sättet. Om jag och de jag jobbar med blir osams om vad vi ska göra, om vi blir sårade eller börjar bråka, om folk blir sjuka… då är det svårt att åstadkomma det vi vill, och produkten blir dålig. Dessutom är det alltid ont om pengar. Jag har aldrig tänkt att jag ska bli rik. De som jobbar med koreografi blir sällan det. Men inkomsterna jag hade låg under minimilön. Så det kan bli såhär: Jag åker någonstans, jag lider, jag bråkar, och så får jag inte betalt. Många i konstvärlden – folk som är ganska etablerade – tjänar runt 1000€ i månaden. Jag vet till och med människor som har en genomsnittsinkomst på 600€ i månaden. Jag skulle vara orolig om jag levde så. Om någonting hände mig, om jag blev skadad, om jag behövde en ny dator, olika typer av utgifter – så skulle det omedelbart vara utanför mina tillgångar. Du frågade om miljökrisen i förhållande till internationellt flygande. När jag tänker på hur framtiden för vår konstscen kommer att se ut i relation till miljökrisen tänker jag inte så mycket på resande alls. Jag minns något jag läste om olika katastrofer som redan har hänt, och att större katastrofer sannolikt kommer att inträffa de kommande femton åren. Kuststäderna kommer att ligga delvis under vatten. Kanske Stockholm, Tel Aviv? Du vet, det skulle bli mer undervattenskonst. Annorlunda fysik. Vi borde flytta till ett berg.

[louiseeklund]

25 Februari 2019 Måndag

13:44

Nu ringde bättre konst till mig. Jag tänkte skita i samtalet men de ringde två gånger. Trodde det var Storesupport men det här var goda nyheter. De kommer representera mig på sätt och vis.

14:42

Herregud. Jag ska jobba i Vaxholm imorgon mellan 8 och 16. När måste jag åka hemifrån? Strax efter sex. När måste jag gå upp? Omkring fem. När går jag och lägger mig? Tidigt.

15:11

Jag har bjudit in ca hela världen (vänner på Facebook) att gilla min Facebook sida. Jag tippar på att ca tio procent kommer att gilla. Det kändes väldigt självutlämnande, så först valde jag att bjuda in avlägsna vänner, vänner jag träffat på annan ort. Men efter någon timma gick jag in igen och såg att folk faktiskt gillade. Så då bjöd jag in nästan hela katalogen. Hur många sådana inbjudningar har jag själv fått liksom?

15:15

Och nu frågade jag Danial om han ville följa med till Liljevals. Mest för att luska ut om Kip hört av sig till honom eller inte.

15:36

Jens, en kille från Tomtebo, delar mina Edklund-inlägg som jag publicerat. Sånt gör mig så glad!

15:47

Pappa är min hjälte. Han kommer skjutsa mig till Vaxholm imorn bitti.

15:49

Djurgården. Liljevalchs är nära.

16:39

Jag var där i knappt en timma. Det räcke gott och väl.

16:40

Jag känner mig tom. Vet inte vart jag ska ta vägen.

16:40

Jag har 77 grillningar på Facebook nu. 33 hade jag imorse.

16:55

Jag är så hungrig att jag faller.

17:03

Satt vid busshållplatsen vid Norrmalmstorg och äcklades av mina medmänniskor som gick förbi med dyrbara väskor och som gick ut från butiker med stora leenden. Hur vidrig är inte överflödskonsumtionen.

17:06

Jag vill ställa ut på Åmells. Jag måste skriva ned en plan.

17:06

ÄHmm" tänker du.. "är det inte motsägelsefullt att sälja tavlor för flera tusen spänn om du är emot konsumtionshetsen. Delvis. Men jag tänker att en viss procentuell andel skall gå till välgörenhet och välgörande syften. Kläder. Kläder slits bara ut och slängs om ens det. Vissa använder inte ens de plagg de köper och vissa de använder de bara någon enstaka gång.

17:11

Jag måste lägga ned min röst. Tala behagligt.

17:19

Jag vill ha en hund trots allt. "Jag vill ha". Herregud. Vem är jag?

17:21

Jag vill baka brownies och varför i helvete röker folk? Jag förstår om de är ångestdämpande men herregud, du börjar ju av helt fel anledningar.

19:04

Pappa: Det finns något grundläggande systemfel.

Jag: Pengar och makt.

Pappa: Ja, antagligen.

19:04

Hur skall vi bli av med dessa två otroligt negativa system. Hur skall vi få mänskligheten att bli jämställd? Hur skall vi avskaffa pengar?

21:42

Hundra gilla-markeringar fick jag nu.

21:49

Jag kan vara den underligaste personen jag vet. Kanske är det därför alla omkring mig känns fullkomligt normala.

[sinoes]

När jag ägnade mig åt styggelsen heterosex så kom jag ofta på mig själv med att inte gilla allt det där som tjejer ”ska” gilla; ömhet, långdraget förspel, att killen slickar en och ”fokuserar på ens njutning” och så vidare. Då tänkte jag kring detta att det var för att jag var en skön tjej som gillade när det var lite pang på! Hårda tag ni vet! Nu tänker jag på det på ett annat sätt; det som gjorde att jag kände mig äcklad av detta var att det krävde så mycket mer av mig. En kille som la en halvtimme på att göra mig kåt gjorde att jag kände mig SKYLDIG att bli det, en kille som gav mig oralsex gjorde att jag kände mig SKYLDIG att komma. På ett sätt var det enklare när de bara använda mig kropp, utan att kräva något känslomässigt engagemang från mitt håll. Då var det ju i alla fall slut snabbt, och jag slapp ljuga om min egen njutning. I efterhand förstår jag såklart att det var för att jag över huvud taget inte uppskattade heterosex, att situationen gjorde att jag kände mig trängd och att det blev etter värre när jag skulle prestera någon slags känslor och njutning och inte bara ligga där. Jag menar inte att på något sätt romantisera när män behandlar kvinnor som objekt, men det är inte heller okomplicerat med män som ”bryr sig” om kvinnors njutning. Som kvinna känner man sig i sådana sammanhang ofta pressad att prestera sin egen njutning för mannens skull. En annan sak som gör det så kallade ”förspelet” komplicerat i heterosexuella sammanhang är att man vet att det liksom är TVUNGET att leda till någonting mer. Förspelet ses som en gåva som mannen ger kvinnan, och hon måste ge honom hans kropp i utbyte. Det är inte accepterat att avbryta när förspelet kommit igång, även om det såklart inte är alla män som våldtar kvinnor efter att de blivit ”uppkåtade” så kan man ge sig fan på att de blir ”besvikna”, det vill säga pressar kvinnan känslomässigt. Och även om mannen i fråga inte gör det så ingår det liksom i själva dynamiken att kvinnan har förvägrat mannen någonting som han har rätt till efter sin ansträngningar. https://www.instagram.com/p/Byr1naaosTm/?igshid=1wg8tuiqtn8o5

[wordfighter]

Gammal dagboksanteckning

Snart orkar jag inte mer! Hjälp!! Jag får inte gilla saker jag gillar och jag ska gilla sånt jag inte gillar... Jag vill inte leva så här! När jag sa att jag ville se Daredevil blev han skitsur. Och när jag ville se Behind the scenes slog han mig. Och så blir han skitsur när jag slår honom. Det är bara han som får slå mig. Jag får inte slå honom. Jag orkar inte med det. Han vill inte låta mig vara med kompisar heller... Tänk om han fick reda på det! Då skulle jag inte få prata med Jocke heller. Och han skulle bli arg för att jag är kär i ”en sån.” Jag orkar inte med skräcken. Jag är skiträdd för Daniel. Och han fattar inte varför jag är det... Jag vet inte, men det kan bero på alla slag han ger mig, på hatet mellan oss... Jag är rädd för honom och han älskar att slå mig, att störa mig, att förstöra migg liv. Jag har snart inget liv längre... Mitt liv finns i skolan typ... Jag trivs bättre i skolan än hemma... Ska det vara så? Hur ska jag göra för att orka? Fast jag är rädd i skolan också... Rädd för att träffa honom, rädd för att han ska se min hemlighet, rädd för att han ska hitta mina digimonsaker och pokemonsaker. För att han ska hitta mig... Mitt liv ryms i en ryggäck... Eller rättare sagt allt som är mitt liv finns i min ryggsäck... Jag försöker hålla mitt liv gömt för honom... Trots att han är en del av det... Fast jag önskar att han inte var det... Varför gråta när det ändå inte hjälper? Varför leva när det ändå inte tjänar något till? Varför dö när det ändå inte ordnar nåt? Det är väl bara bita ihop och hålla ut... Hur länge jag nu orkar med det... Hjälp mig pappa... Hjälp mig så jag orkar leva... Ge mig styrka att orka stå ut...

[thealexpichamusicpickupclub]

En sista dödsryckning.

En gång i tiden så hade jag en liten skivklubb som hette The Alex Picha Crazy Friend Music Pick Up Club. Som gick ut på att varje månad gav jag en musikintresserad vän eller bekant som har en intressant musiksmak 500kr som de sen fick köpa skivor till mig, som hen trodde jag skulle älska - eller behövde lära mig om.

Klubben startade för att jag hade insett att jag bara köpte skivor med samma gamla band om och om igen. Jag älskar ju musik, och (då) samlade ju också på dem. Gärna i obskyra och udda utgåvor, så jag beslutade mig för att ge min skivsamling ny näring och ge den lite nytt liv.

1 person, 1 månad, 500 kronor. Jag betalar pengarna, och den som är "månadens shopper", köper vad hen tycker skulle passa mig. Eller vad jag behöver lära mig om. Man kunde köpa en dyr skiva för hela pengen, eller man kan dela upp den på fler.

Den startade i oktober 2012 och avslutades i december 2015. 35 olika personer köpte skivor till mig under denna tiden. Varje månad så blev det en liten blogpost om månadens skivor, där jag grävde ner mig i skorna, lyssnade och reflekterade över dem.

Fyra av dem, blev det aldrig nån blogpost om, för livet kom emellan. Jennie K Larsson, Hasse Nilsson, Malin Careliusen och Wille Wilhelmsson - ledsen att ni kom i kläm. Men har inte glömt bort er. Den här blogposten är till er.

---

Av Jennie, som jag delar en stor kärlek med till Nick Cave, Blixa Bargeld och Einstürzende Neubauten, plus att hon är en minst lika stor skräckfilmsälskare som jag, plus att vi delar passion för Laibach, så fick jag fyra skivor inom genres som jag kan absolut noll om Black, och Death Metal.

Satyricon ‎– Now, Diabolical (Black Metal) Watain ‎– The Wild Hunt (Black Metal) Bathory ‎– Bathory (Black Metal) At The Gates ‎– Slaughter Of The Soul (Death Metal)

Sitter nu och lyssnar på norska black metal bandet Satyricon och läser samtidigt på Wikipedia att de experimenterar mycket med tempoväxlingar, piano, stråkar, körer med mera (och inte oväntat just de spåren som jag gillar mest). Grundaren Satyr var tydligen också bland de första norska black metal-musikerna med att experimentera med den visuella framtoningen genom att söka fler uttryck utöver genrens klassiska liksminking i ansiktet.

Bästa låtarna: Delirium The Rite Of Our Cross

https://open.spotify.com/album/5ux0kZmUpHgNZ1Lsmwjngv

---

Vidare till Uppsalabandet Watain som tog sitt namn från en tidig låt med bandet Von.

Bandet är också ökända för sin Satansdyrkan och för deras liveshow som innefattar pyroteknik, levande ljus, sataniska ritualer, djurkroppar och blod.

På en spelning i Brooklyn 2014 så överöste de publiken med djurblod som gjorde att delar av publiken började kaskadkräkas. Jennie, om de spelar i Stockholm, så kan vi väl gå ihop? Antar att det blir nåt att minnas! Har svårt att ta till mig musiken, men tänker att man bör se det live.

Bästa låten (den mest finstämda): They Rode On

https://open.spotify.com/album/3BEfG3ZXFY0xjjvIXRwqOj

---

Bathory! Har hört så många olika prata om denna skivan från 1984, speciellt den med den gula geten på, som verkar vara det mest åtråvärda skivan (kostar mellan 15000-40000kr beroende på skick och säljare) om man gillar Black Metal. Lär mig att det är ett svenskt enmansband från Vällingby, och som de flesta som är något inom Black Metal, alltid uppger som en influens. När han grundade Bathory, så joinade en bassist och på trummor, en i många andra sammanhang välkände, Jonas Åkerlund (som också regisserade Candlemass första video Bewitched). Känns ruskigt bra att ha fått den här skivan!

Bästa låten (kanske för att jag har använt liknande intro till mina Hell-oh-ween skivor jag gjorde en gång i tiden): Raise The Dead

https://open.spotify.com/album/5ViU3AfzAl9BQ0uFXOkR1W

---

Dags för lite Death metal från Göteborg då! At The Gates ‎– Slaughter Of The Soul

Jag lär mig att bandet har haft stor betydelse för utvecklingen av svensk death metal. De är föregångare och stilbildare för det som inom death metal senare har kommit att kallas för The Gothenburg sound, eller på svenska "göteborgsdöds". Slaughter of the Soul räknas tydligen som ett av de klassiska albumen inom death metal-genren och har kallats det mest inflytelserika melodisk death metal-albumet någonsin.

Bästa låten:

The Flames of the end. https://open.spotify.com/album/1uJwTzraQIU90MY4OpFyan

---

Det här var ingen lättsmält lyssning på något sätt, och antagligen hade jag behövt spela musiken högre än vad grannarna hade klarat av! Hade gärna läst mer om vad som stod i texthäftena, men lite för mycket användning av frakturtypsnitt så det är i ruskigt svårt att läsa. Självklart med mening! Satansverser är ju inte för vem som helst, och jag får be Jennie ta fram ett Ouija-Board så får vi framkalla lite onda andar när vi ses nästa gång. Tack för resan! <3

-----------------

Malin och jag lärde känna varandra när jag anställde henne för ca 10 år sen, jag hade nån idé om att jag ville rekrytera via dåtidens sociala medier (läs twitter), för ville ha nån superdigital, det fanns så många katter bland hermelinerna. Nu tror jag vi flyttade konversationen rät snabbt till e-mail, men skulle säga att de var ömsesigt glädje att få jobba ihop. Vi kom så himla bra överens, så att det liksom inte kändes som en kollega alls, utan en vän på direkten. På köpet, en musik- och skräckfilmsälskande, intensiv och likeminded favoritperson.

De tre skivorna jag fick av henne: Tori Amos - Under the Pink Prince - Dirty Mind De la Soul - 3 Feet High and Rising

Jag har ju en oförståelig dålig relation med Tori Amos, hon borde ju rent objektivt ha följt mig sidledes under en lång tid, men jag har väl varit dryg och haft siktet på annat helt enkelt. Skämmes. Jag tror första gången jag satte på en Tori Amos-skiva var är hon släppte Strange Little Girls i början av 2000-talet. Då pga att det fanns en cover på Depeche Modes Enjoy The Silence. Och om man ska vara ärlig, kanske inte hennes bästa stund - och tänk så det spelar roll ibland hur man blir introducerad till en artist. Så, just nu, just här, är det första gången som jag på riktigt lyssnar på Tori (tack Malin!), skivan har snurrat hela dagen, och hennes röst ihop med det melankoliska är ju oerhört förförande även om det känns lite daterat. Passar utmärkt i den moll-värld jag själv beninner mig i just nu.

Kan tänka mig att om man hittade den här skivan när den släpptes -94, vände ryggen till grungen, och haft den med sig sen dess, så är det en ruskigt fin pärla. Malin, då får berätta när vi ses hur du och Tori hittade varandra.

Bästa låtarna: Pretty Good year Bells For Her The Wrong Band Icicle

https://open.spotify.com/album/6VNuZLF98tsRYgqlIXAVCD

---

Prince - Dirty Mind OK, vi ska inte låtsas som nåt annat än att jag har en väldigt komplicerad relation till Prince.

Blev introducerad på riktigt till honom på 90-talet av min dåvarande flickvän, innan dess hade jag val egentligen bara dansat tryckare till Purple Rain, sett Sign 'O' the Times på MTV och liksom alla andra spelat lite luftgitarr och sjungit "Kiss" på lokala discoteket. Hur som helst, jag som då var en renodlad råsynhare och svartrockare, fick då lära mig att Prince var Soul. Och där och då visste jag att jag inte gillade Soul. Jag skulle gissa att han spelades på P3 Soul och det var därför han var Soul (vilket var helt rimligt i Åmål).

Länge viftade jag bort allt som var Soul. Och döm min förvåning när jag många år senare upptäckte 60-tals-Soul, och den konflikten i hjärnan. Man kanske behöver veta att i Åmål där jag växte upp, fanns det bara raggare och hårdrockare. De som gillade Prince, eller synth som jag, vi var outcasts, och våra världar möttes sällan. Sen att min exfru och min bästis exfru också är Purple Ladies, har gjort att jag ändå har försökt ta mig till denna mannen. Han har helt klart sina stunder men lyssnar igenom albumet och ger det en chans till. Förlåt Malin, förlåt Petra, förlåt Anna, förlåt Ann-Sofie. Men funk, Prince och jag har aldrig varit goda vänner.

https://open.spotify.com/album/3Cijd5OjHeWBm97DsPHpgs

---

De la Soul - 3 Feet High and Rising

Jag kan med säkerhet säga att Me, Myself an I var den allra första hip-hop-låten jag gillade. Mitt under rådande råsynthsperioden, så var det den (enda) låten som hittade in på mina VHS-blandband som jag spelade in från MTV, som var nåt helat annat än det jag lyssnade på. Minns så väl videon där de sitter i klassrummet och bara är coola och där en av dem hade små bortrakade ränder vid tinningen.

Så sjukt nöjs att jag nu sitter med det här dubbel-albumet i min hand. Har varit och bläddrat fram den i skivbackar många gånger, hållit i den, tänk att köpa den, men det har liksom aldrig blivit av.

Och nu sitter jag här med nåt som hör hemma i min historia. Jag förde länge (digital) anteckningsbok på skivor jag köpte och 28 augusti 1999, så köpte jag en dubbel-cd som hette "Tommy Boy - Greatest Beats - the first fifteen years 1981-1996" samma skivbolag som gav ut den här plattan. Där finns just tre spår från det här albumet, tillsammans med bland annat Afrika Bambaataa & Soulsonic Force, Naughty By Nature och Queen Latifah för att nämna några. I retrospektiv så var det väl det först då som jag tog de första stegen att gilla hip-hop på riktigt. Tacksam att jag nu har skivan till mitt första hip-hop-minne.

Hela den här plattan är grym.

-----------------

Hasse och jag lärde känna varandra i det publika internetets begynnelse, när vi jobbade på samma webbyrå på 90-talet, han kom innan som Chefredaktör på Internetguiden. Då satte han även ihop svincoola elektroniska cd-compilations som hette "Prepend Codewalk" under aliaset Dr. Dustbin och var en särdeles sympatisk och trevlig människa. Ja förutom att han var en Internetguru överlag då. En sån person som man gillar på en gång.

Till de här skivorna kom ett brev som hörde till skivorna och som berättade historien, och så mycket detaljer och bakgrund om det här plattorna, och om Brian Peter George St John le Baptiste de la Salle Eno, i synnerhet. Jag hittar inte brevet nu. Det ska finnas nånstans i lägenheten eller troligtvis i nån flyttkartong. Jag har just bläddrat igenom hela min skivsamling för att se om den ligger mellan två andra skivor, men tyvärr, och det grämer mig. Det är inte likt mig och det stör mig. Det borde ligger ihop med de fyra skivorna. Jag hoppas det dyker upp en vacker dag. Hasse, det är inte så att du sitter på en digital version av den? Jag fick dem 22 december 2015, om det kan hjälpa.

Jag har en skivsamling bortemot 100 meter om man ställer upp dem med kortsidan mot varandra, och egentligen är det väldigt konstigt att jag inte har några skivor innan med Brian Eno. Han finns såklart representerad så grundande han Roxy Music ihop med Bryan Ferry och var med i bandets tre första plattor.  Han är ändå en pionjär i dem elektroniska genren, och myntate begreppet och skapade musikstilen Ambient. Nu finns inte det tomrummet längre tack vara Hasse, men nu handlar det inte om Ambient, utan när han började sin solokarriär.

Brian Eno - Here Come The Warm Jets - [1973] Brian Eno - Taking Tiger Mountain (By Strategy) - [1974] Brian Eno - Another Green World - [1975] Brian Eno + David Byrne - My Life In The Bush Of Ghosts - [1981]

Istället för brevet får jag ta Wikipedia till hjälp.

Jag lär mig att första soloplattan, Here Come The Warm Jets, som är en blandning mellan Glam-Rock och Konstrock - som är en subgenre inom rockmusiken med experimentella eller avantgardistiska influenser. Och att artister som brukar räknas som konstrock är allt från Björk, Kraftwerk, Laibach, Bowie, Karin Drejer och en hel del andra. När de spelade in skivan så ville han bara kommunicera och regissera sina musiker genom att dansa för dem, och på så sätt förklara hur han ville att det skulle låta, han bad dom också sjunga nonsensord helt random, som senare blev basen till texterna på skivan.

Bästa låtarna; Cindy Tells Me Driving Me Backwards Some of Them Are Old

https://open.spotify.com/album/74jn28Kr29iyh8eZXSvnwi

---

Lär mig att andra soloskivan, Taking Tiger Mountain (By Strategy), som har mindre glam, mer keyboard, men fortfarande tituleras konstrock, är ett lite vagt konceptalbum som handlar om allt från spionage till den kinesiska kummunistrevolutionen. Även här sjungs det fram nonsensord, som sen Eno gjorde om till riktiga ord och byggde texterna på det viset. Dom är ju lite koko de här skivorna, många små lustiga detaljer!

Bästa låtar Back In Judy's Jungle Fat Lady of Limbourg The Great Pretender

https://open.spotify.com/album/1IMbtEVdtaFz0PPiq4brLZ

---

Lär mig att Another Green World som är Enos tredje soloplatta, är en skiva  som består till stor del av minimalistiska instrumentella låtar som kan ses som föregångare till Ambient, och hans övergång från rock till elektroniskt -  och har blivit utnämnt till "ett universellt erkänt mästerverk". Eno gick till studion utan att ha skrivit eller förberett sig innan, utan såg på produktionen mer som ett experiment.

Bästa låtarna; St Elmos Fire The Big Ship Golden Hours Becalmed

https://open.spotify.com/album/6uoeezh45SYEb8lcT8gDTY

---

My Life In The Bush Of Ghosts

Just den här utgåvan var den första som hade nytt ut spåret "Qu'Ran" mot "Very Very Hungry". Qu'Ran innehöll samplade uppläsnngar av Koranen, och blev borttagen på begäran av The Islamic Council of Great Britain. Utöver den samplingen så innehöll skivan bland de första samlingarna i världen i musik, med allt från en exorcist på spåret The Jezebel Spirit, en radio evangelist och sång från den libanesiska sångerskan Samira Tewfik för att nämna några.

När jag hör andra låten Mea Culpa, så blir jag helt medförd och jag kan svävar på att sett bör vara en tidiginspirationen till genren Neo-Industrial-Folk!

Ruskigt bra platta I sin helhet, men the finest moments är: Mea Culpa The Jezebel Spirit Moonlight in Glory The Carrier

https://open.spotify.com/album/1m08xZXMNDVCYU7VgUGsme

Hasse, jag är tacksam att fått en lektion i Brian Enos resa innan han blev Ambients Gudfader! Kom att tänka på ett tweet från kontot “Discographies” som postade tweets där de summerade en artists skivkarriär på 140 tecken.

Brian Eno: 1-3,5 "Whatcha doin', Professor?" "I'm inventing the future of music." 4,6-24 "Now whatcha doin'?" "Inventing it again. Quietly." https://twitter.com/Discographies/status/29683890796

-----

Wille och jag, vi fångar Pokemons ihop, vi går på festival ihop, vi dricker öl ihop, och vi hänger och vi gillar varandra, och vi har gillat varandra i snart 20 år. Och med honom är jag alltid Kexet. När Wille dök upp på dödsfesten för den här skivklubben, så hade han med sig nio stycken (ok, åtta då) soundtracks som present. Hur bäst tema är inte det då? Och hur glad blir man inte då? Soundtracks, är i vart fall nåt som jag uppskattar oerhört mycket!

¡Three Amigos! (Original Motion Picture Soundtrack) Scrooged (Original Motion Picture Soundtrack) Phil Spector - Christmas Album The Lost Boys - Original Motion Picture Soundtrack Stand By Me (Original Motion Picture Soundtrack) The Karate Kid (Original Motion Picture Soundtrack) Fem Filmer Av Stefan Jarl (Filmmusik) Miami Vice II (New Music From The Television Series) Stanley Kubrick's A Clockwork Orange (Music From The Soundtrack)

¡Three Amigos! Som jag minns den - en fantastisk film! Antagligen inte så kul idag - men det spelar mindre roll - jag var runt 13 år, och roligast av alla på den tiden var just Steve Martin, Chevy Chase och Martin Short (och Dan Aykroyd) och regisserad av John Landis, bland annat ansvarig för bla Blues Brothers, En Amerikans varulv i London och Michael Jackssons video till Thriller. Soundtracket är makalöst; med bla The Ballad of The Three Amigos, sjungen av de tre herrarna i huvudroll, störda jävla fågel-läten av Steve Martin, och en encounter med en sjungande buske.

Scrooged! Med Bill Murray. Klassiska jul-berättelsen om tre spöken som hemsöker honom under julen. Bla en duo med Annie Lenox & Al Green, lite hiphop med Koole Moe Dee och så lite Miles Davis och Natalie Cole.

Phil Spector - Christmas Album. Inte ett soundtrack, men i min värld, den i särklass bästa julskivan som gjorts. Samtliga 13 spår är geni. Blandade julsånger med The Ronettes, Darlene Love, The Crystals och Bob B Soxx. 34 minuter julstämning. Phil sitt ju numera i fängelse för mordet på Lana Clarkson. Han har 9 år kvar på sitt fängelsestraff.

The Lost Boys. En av mina all time favoritfilmer. Även den filmen som drog mest publik när jag körde en av mina filmfestivaler, och tror vi var 17 personer i min lägenhet som såg just denna filmen. Soundtracket har fantastiska låten People Are Stränge med Echo And The Bunnymen och Cry Little Sister med Gerard McMann. Skivan är värd att köpa bara för den låtens skull. Sleep all day. Party all night. Never grow old. Never die.

Stand By Me. Även detta en favoritfilm. Även min vän Connys - absoluta favoritfilm - och där han har bestämt att vi ska åka på semester till Mosby Creek, Walden, Oregon, och gå samma väg längs tågspåren, och låtsas att vi är 13 igen. Fina låtar rakt igenom skivan, som avslutas med titelspåret med Ben E King.

The Karate Kid! Ibland åldras musiken inte med värdighet. Låt oss minnas denna filmen som den coola film det var då när man var liten, och så minns vi Cobra Kai, Wax-on Wax-off, Mr Miyagi och Tranan! Det räcker bra :)

Fem Filmer Av Stefan Jarl! Musik av Ulf Dageby från filmerna "En av oss", "Dom kallar oss Mods", "Naturens Hämnd", "Ett anständigt liv" och "Själen är större än världen" och inspelat mellan 1968-1985. Behöver en flaska rött och ett paket cigg och en nedsläckt lägenhet för den här skivan. Väldigt väldigt glad att jag fick denna. På innerfodralet så satt en utklippt recension av skivan som löd såhär: -- Det går aldrig att förneka en musiks miljö. En rå morgon sitter jag i Gotlandshuset vid en brasa, i natt gick jag upp och hörde en stråkkvartett av Bethoven i mörkret. Nu sitter jag med Ulf Dagebys filmmusik utan film.

Liksom Jarls filmer är Dagebys musik inga överfall, som vanlig filmmusik. Ur enstaka toner växer den organiskt, buren av envishet. Ibland sitter han hemma vid synthen och prövar en eller tre toner mot varandra, och i fem sekunder kan man tycka att det är trist skitmusik,.

Men Dagebys nyfikenhet och övertygelse är alltid så stark att den pressar livet ut allmängods, banala signaler, till de återuppstår som storartad dramatik. På detta sätt är Dagebys musik släkt med Jan Johanssons.

En struntlåt får en basgång på två toner som tycks gå baklänges, och därigenom laddas struntet md nåt overkligt. I andra stycken spelar Dageby själv klarinett, saxofon, uppretade trummor och bildar sångkör.

I en DN-intervju häromveckan sa regissören Lennart Hjulström att "Man måste skapa sin egen tid". Det är precis vad Dagebys musik gör. Man glömmer klcokan, det går lätt att lyssna och blunda och på ögonloockens insida göra sin egna film. --

Miami Vice II! Det finn tre låtar på den här skivan som är det man är ute efter! Crockets Theme (Instrumental), Miami Vice: New York Theme (Intrumental) och The Original Miami Vice Theme (Instrumental). Samtliga tre av Jan Hammer. Så spelar in de här tre på kassettband, tryck in den i bilstereon, och så tar vi Croockets Ferrari Daytona Spyder och åker planlöst i natten.

Stanley Kubrick's A Clockwork Orange. Ibland måste man spara det bästa till sist. För detta är väl den ultimata filmmusiks-skivan, till den ultimata filmen. Jag vet inte hur många blandband och brända CDs jag har gjort med i princip samtliga olika spår som stick, intros eller outron. Älskar den fullt ut. There was me, that is Alex, and my three droogs, that is Pete, Georgie, and Dim, and we sat in the Korova Milkbar trying to make up our rassoodocks what to do with the evening. Tack Wille!

--